SVERIGES REGENTER – före Olof Skötkonung

När vi nu skriver 2022 innebär detta att det i år är 1000 år sedan Olof Skötkonung (Olof Eriksson, Skattkung) gick ur tiden. Om detta kommer att innebära något jubileumsfirande och nya minnesmynt, återstår att se. Men tillåt mig tvivla.

Eftersom jag sedan 2020 etablerat lite av en traditionen här på Myntbloggen.se; nämligen att på min fars födelsedag välja ut något spännande avsnitt ur min kommande bok (med arbetsnamnet ”Sveriges första mynt”) och kåsera lite kring detta. Så idag, den 19 januari 2022, tänkte jag skriva lite om de kungar som föregick vår tusenårsjubilar, ”myntkungen”, Olof Eriksson, Skattkonung.

Sveriges Kungahus förtecknar på sin webbsida Sveriges regenter under 1000 år.
(Länken ändrad / flyttad / undangömd 2022).

De kungar som regerade före den Stenkilska ätten är enligt Kungahuset följande:

  • Erik Segersäll ca 970 – ca 995
  • Olof Skötkonung ca 995 – ca 1022
  • Anund Jakob ca 1022 – 1050
  • Emund gamle ca 1050 – 1060

Här på bildmontaget ovan illustreras dessa ”vikingakungar” med fyra medaljer ur medaljserien ”Hedlingers regentlängd”. Vilken ätt dessa herrar tillhörde nämns inte på Kungahusets webbplats, men man brukar kalla den för ”den gamla kungaätten” eller ”Björn Järnsidas ätt” (även Erik Segersälls ätt förekommer). Tidigare kallade man den Ynglingaätten efter Yngve-Frejs ättlingar.

SAGOKUNGAR
Även om viss ”modern historiesyn” för närvarande ofta förnekar Sveriges historia och gamla arvkungarike, känner vi faktiskt till en rad historiskt belagda kungar långt före Erik Segersäll. Så skall man tro på Sveriges Kungahus, när man förtecknad ”Sveriges regenter under 1000 år”, med Erik Segersäll först i raden, eller på vårt statliga ”centralmuseum” i Stockholm – Nationalmuseum? –  som 2022 påstår att:

– ”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och därmed heller inte svenskar”.

Adam av Bremen skrev så här 950 år sedan: – ”Svenskarnas stammar är många, utmärkta i fråga om styrka och vapenföring, och dessutom framstående krigare både till häst och till sjöss. Därför ser det ut som om de genom sin kraft blir herrar över övriga nordiska folk. Kungar har de av gammal ätt, men deras makt beror av folkets vilja. Vad alla gemensamt har beslutat, det måste han bekräfta, för så vitt inte hans avgörande, som de ibland mot sin vilja följer, befinnes vara riktigare.” (Utdrag ur Adams 4:e bok, kapitel 22).

Dagens Sverige kan kanske upplevas som väl hårt drabbat av Marxs och Engels materialistiska historiesyn, där all form av ”nationalism”, hur realistisk den än må vara, skall förnekas in absurdum (utom vid idrottsarrangemang). Nationalromantikens dagar, då Skansen och Nationalmuseum grundades, känns väldigt långt borta. Idag är det mer eller mindre legio att även historiskt belagda svenska kungar och deras domäner hänförs till kategorin sagokungar och landskap, av den ”moderna” historiesynen.

LOKALPATRIOTISM
Man väljer selektivt ut de källor som passar ens syften. Ofta föredrar man ”fakta” från sagans värld, samtidigt som man förnekar våra äldsta och mest trovärdiga källor.

– Talrika äro de historiker som förirrat sig i sagans värld.
– Historieintresset är påfallande ofta lokalt förankrat.
– Gamla ”sanningar” har en tendens att överleva nya rön.
– Historia är färskvara – men ändå väldigt trögflytande.

Urvalet förefaller påfallande ofta göras utifrån vilket land/landskap historikerna kommer ifrån. Svenskar, danskar, upplänningar, västgötar och skåningar är sällan helt eniga. Danskarna verkar t.ex. inte tro på sin egen kung (Sven Estridsson) och brukar därför förneka både Adams Olof den Svenske och det faktum att Erik Segersäll (Erik Sejrsæl) tvingade Sven Tveskägg (Svend Tveskæg) i landsflykt i Polen under 7 års tid. Även om man skall vara försiktig med Wikipedia är det ganska kul att ”växla språk” och se hur fantastisk olika samma personer/händelser kan beskrivas.

Våra främsta källor till ”Sveriges gamla kungaätt” är Rimberts Vita Anskarii (Ansgars liv) ca 875 och Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis (Historia om Hamburgs stifts biskopar) ca 1075, samt Kungliga Ättartal i Hervararsagan. Problemet är att historiker i alla tider haft mycket svårt att få dessa källor att gå ihop. Man har betraktat dem som motstridiga och därför har sanningshalten ifrågasatts.

En källa som i princip aldrig nämns i dessa sammanhang är den mäktiga medaljserien om 56 medaljer, kallad Hedlingers regentlängd och påbörjad 1734. Men eftersom detta är en i grunden numismatisk blogg om mynt och medaljer kan det kanske vara intressant att reflektera över hur Sveriges största historieskrivare resonerade på det tidiga 1700-talet. De båda lärde herrarna Carl Reinhold Berch (1706-1777) och Erik Benzelius d.y. (1675-1743), behöver vi kanske inte ägna så mycket tid denna gång, men det var i alla fall de som var såväl initiativtagare som historikerna bakom den för samlare så välkända medaljserien.

På uppslaget ovan redovisas de båda regentlängderna parallellt, sida vid sida. Där kan man konstatera att Hervararsagans Kungliga Ättartal redovisar nio kungar i ”Björn Järnsidas ätt” före Erik Segersäll: Björn – Erik – Refil – Erik – Anund – Björn – Erik – Björn … följd av ”Olof”, en äldre bror till Erik Segersäll. Detta medan Rimbert och Adam av Bremen endast får ihop följande svenska regentlängd: Anund – Björn – Olof – Ring – Erik & Emund Ringsson – Emund Eriksson … följd av Erik Segersäll.

Sätter vi upp källorna bredvid varandra ser vi att den första riktiga samstämmigheten är Erik Refilsson och hans efterträdare, bröderna Anund och Björn Eriksson. Att Björn Haugi tas med i 1734 års regentlängd medans hans äldre bror Anund Uppsali ratas, beror på den senares okristliga levene. Hedlingers regentlängd innehåller endast ”kristna” kungar (eller åtminstone ”välvilligt inställda” till den nya religionen), vilket naturligtvis var ett medvetet val på 1700-talet. Erik Anundsson Väderhatt saknas hos Rimbert och Adam, men tas upp i de två övriga källorna. Kung Olof figurerar samtidigt både i Rimbert, Adam och nämnda medaljserie, men saknas i Hervararsagan.

Redan Berch och Benzelius insåg problematiken med de parallella kungarna Björn Eriksson & Ring. De hade dock ingen lösning på problemet, så den projekterade medaljen (nr 4) blev aldrig varken graverad eller präglad. Däremot hade man redan på 1700-talet klart för sig att Adams Emund Eriksson var densamme som i Landamäri  (Äldre Västgötalagen) kallas Emund Slemme av Uppsala och att denne naturligtvis skulle vara med. Man visste till och med att sagans ”Olof Björnsson” (på motsvarande plats) var ohistorisk och då givetvis skulle refuseras. Senare historiker har för övrigt blandat bort korten rejält när det gäller Emund Slemme och förväxlat honom med Olof Skötkonungs frilloson, Emund den Gamle. Medaljsamlarna vet bättre!

Och även de som läst Adam av Bremen: – ”Jag har hört av danernas ofta citerade kung Sven (d.v.s. danske kungen Sven Estridsson, dotterson till Sven Tveskägg och drottning Sigrid Storråda), att svenskarna vid denna tid styrdes av en viss Ring tillsammans med hans söner Erik och Emund. Det är samme Ring som före sig haft Anund, Björn och Olof, om vilka man kan läsa i den helige Ansgars levnadsbeskrivning, jämte andra som inte nämns vid namn.” (Utdrag ur Adams 1:a bok, kapitel 61).

– ”Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald* och var vänligt inställd till de kristna som kom till honom. I Norge regerade Hakon,** och när nordmännen hade avsatt honom med anledning av hans övermodiga uppträdande, återinsatte Harald honom (ca 975) i kraft av sin auktoritet och gjorde honom försonligt inställd till de kristna.” (Utdrag ur Adams 2:a bok, kapitel 25).

* Harald Blåtand (932-985). ** Håkon Jarl (ca 935-995).

KUNG I BAREN
Den helt grundläggande frågan – som ingen verkar ha ställt? – är givetvis; VAR? och ÖVER VAD? var det dessa KUNGAR regerade!?

Om vi återgår till Hervararsagans Kungliga ättartal finns där ett antal mycket viktiga ledtrådar, här nedan uppdelade i fyra punkter.

Bröderna Erik och Refil Björnsson (1.) var båda kungar – men med olika ”titlar”. Erik var ”kung i Sverige” och Refil var ”härkonung och sjökonung”. Att vara Kung i Sverige är således inte samma sak som att vara Kung i baren efter löning. Kung kan betyda olika saker i olika sammanhang och man måste givetvis alltid klarlägga över vad och vilka respektive kung regerade. Erik Refilsson (2.) fick bli kung (riksföreståndare?) efter Erik Björnssons död, då den sistnämndes barn var omyndiga. När Erik Björnssons söner, Anund Uppsali och Björn Haugi (3.) växt upp, tog de i kraft av arvsrätten över styret efter Erik Refilsson (som ev. abdikerat?). Men nu kommer det viktigaste:

  • ”DÅ DELADES SVERIGE ÄNNU EN GÅNG MELLAN BRÖDER”…

1. Björn Järnsidas söner hette Erik och Refil; den senare var härkonung och sjökonung, men Erik var kung i Sverige efter sin fader och levde bara en kort tid.

2. Då övertogs riket av Refils son Erik, som var en stor härförare och en mäktig kung.

3. Erik Björnssons söner var Anund Uppsali och kung Björn; då delades Sverige ännu en gång mellan bröder, och de övertog styret efter Erik Refilsson.

4. Kung Björn lät bygga upp den plats som kallas Haugi och kallas därför Björn Haugi.

Äldre brodern Anund Eriksson Uppsali blev kung i Uppsala, medan den yngre Björn Haugi fick söka lyckan på en annat håll. Ännu idag förekommer det dock historiker som associerar Björn Haugi med Olof Rudbecks ”Björn på Håga”, lokaliserad till Hågahögen utanför Uppsala. Detta trots att vi i 120 år känt till att Hågahögen är från bronsåldern (1700-500 f.Kr.) och inte från 800-talet. Häpnadsväckande!

Varför moderna historiker inte velat inse den uppenbara kopplingen mellan Björn Haugi och Kungshögen vid Hovgården (Adelsö kungsgård) mitt emot Birka, kan man bar spekulera kring. Där träffade Ansgar kung Björn och fick vid hemresan till Frankerriket med sig ett brev, ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (d.v.s. med runor) från kung Björn till kejsaren Ludvig den Fromme (778-840).

Kontentan av allt detta blir således att vi på 800-talet hade två parallella kungar i Sverige; bröderna Anund och Björn Eriksson. Den ene residerande i (Gamla?) Uppsala och den andre på Adelsö/Birka/Roden (endast 6 mil därifrån). Allt efter den refererade överenskommelsen att ”dela Sverige mellan bröder”. Vi verkar alltså ha gått från en enad svensk monarki till en s.k. diarki (ett ”tvåmannavälde”).

– Är det detta som är grunden till den infekterade och duktigt uttjatade debatten om ”svear mot götar”? – Är det därför diarki förbjuds samtidigt som Svealand nämns för första gången? – i Kristoffer av Bayerns landslag 1442.

Hade egentligen tänkt att hinna med lite intressanta historiska kopplingar mellan vikingatidens Sverige och Danmark också … men timmen är sen, så det får bli en annan gång. Det finns mycket att utveckla både avseende de nya rönen kring den danske kongerække (2020) och de kungliga svensk-danska släktförhållandena (2021), för att inte tala om 800-talets alla spännande kungar och deras strapatser. Många gamla missuppfattningar behöver redas ut, men det kräver större plats, så några hemligheter får vi allt spara till boken … 😉

Grattis på 102-årsdagen, farsan! – Du fattas mig …

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Rar klipping blev plötsligt ännu rarare!

Varianter, som diverse ompunsningar och textvariationer, upptäcks hela tiden. Då och då dyker det till och med upp nya undertyper, som exv. mer eller mindre avvikande krontyper. Men att en helt ny mynttyp eller ett nytt årtal kommer i dagens ljus är, om inte unikt, så väldigt ovanligt. Beträffande Sveriges första kopparmynt, Gustav II Adolfs kopparklippingar 1624-27, kan jag faktiskt endast dra mig till minnes följande ”stora upptäckare” (under 70 års tid, 1927-97):

  • År 1927 upptäcker den mycket skicklige mynthandlaren T. G. Appelgren i Skövde en ny mynttyp. Nämligen det hammarpräglade(!) ettöret 1625 med kluvet G – som lite drygt 60 år senare skulle attribueras till Nyköping. (Ottosson typ 20). Detta gjorde han i samband med katalogiseringen av apotekaren och storsamlaren Gustaf Cavallis samling. Jämför Bobergs Mynthandel, Stockholm. Auktionskatalog 5, 1927, nr 109.
  • På en resa till myntkabinettet i Paris (La Bibliothèque nationale de France, Le département des Monnaies, médailles et antiques – dé ni! ”Ekonomiska museet”, f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm1977 upptäcker mynthandlarna Bjarne Ahlström och Bengt Hemmingsson en ny typ av halvöresklipping 1624 – en halvöring av fyrk-typ, skulle man kunna säga. (Ottosson typ 2). Detta skriver man om i föreningstidskriften Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) nr 7-1977 (PDF).
  • När Strandbergs Mynthandel i Stockholm kommer ut med sin 16:a lagerlista 1979 slänger sig Sven Ljunglöf i Lerum (myntsamlare, tidningsman och senare auktionsförrättare) genast på telefonen. Han har nämligen upptäckt en ny mynttyp; en valsverkspräglad(!) halvöresklipping 1625 med årtalet 25 (istället för det normala 1625 = SM 128). Kvalitén är satt till 1+/01 och priset till 2.400 kr. Ljunglöf publicerar upptäckten i Skandinavisk Numismatik, Mynt & Medaljer nr 1-1980 och får även ett givet motiv till sitt exlibris. Ett knappt decennium senare skulle det visa sig att myntet emanerar från myntverket i Nyköping. Jämför Antikören auktionskatalog 6, 1988 och 16, 1995 (Ottosson typ 21).
  • I samband med utarbetandet av Antikören auktionskatalog 9, 1990 upptäcker undertecknad en helt ny mynttyp bland inlämnade mynt. Ett hammarpräglat(!) halvöre med helt (fyrsiffrigt) årtal 1625. Ett riktigt dåligt, hårt korroderat exemplar, men för den invigde fullt identifierbart. Antikören auktionskatalog 9, 1990, nr 330. (Ottosson typ 19). Resultatet (3.900:- +12,5%) överraskar den göteborgske samlaren som var helt ovetande om sitt mynts sällsynthet. Två år senare dyker ett andra exemplar upp – på en auktion i München 1992 – i kvalitet 01/0!! Fax-bud i sista minuten. Den pryder omslaget på Mynttidningen nr 4-1996.
  • I Mynttidningen nr 3/4-1997 presenterar Håkan Widjestrand (myntsamlare, skribent och kopparentusiast) ett hammarpräglat Nyköping-öre 1626(!) Ett tidigare okänt årtal av Appelgrens upptäckt 1927 och det enda öret 1626 som saknar ram. Det då unika exemplaret är i väldigt dåligt skick, men såväl årtalet som myntorten är odiskutabel. I juni 2011 dyker ytterligare ett exemplar upp – på Tradera! – i mycket bättre skick! Detta ligger sedan dess i undertecknads samling. Priset blev endast 8.250 kr (bud: 33.333 kr) p.g.a. att ”det saknade tillräckligt motbjudande personer”. Bland underbidders fanns bl.a. HW, PGC och RL. Efter kontakt med säljaren visade det sig att myntet var inköpt hos Gösta ”Baronen” Andersson i Göteborg i början av 1970-talet – för 675 kr!

När referensverket ”Sveriges Mynt 1521-1977”, av herrar Ahlström-Almer-Hemmingsson, utkom 1976, innehöll det 15 typer av kopparklippingar. I undertecknads katalogisering 1995 (Antikören auktionskatalog 16) har detta utökats till 25 typer! Anledningen till ”upptäckten av tio nya typer” är att man före 1988/1995 inte kunde skilja de klippingar som präglades i Säter från de som tillkommit i Nyköping. Tidigare kunde alltså endast ett fåtal mynttyper attribueras till en myntort, antingen Säter (1624, Ottosson typ 1-3) eller till Arboga (1626-27, Ottosson typ 25). Övriga (drygt 20 typer!) betecknades då som präglade i ”Säter eller Nyköping”. Sedan ett drygt kvartssekel tillbaka kan samtliga kopparklippingar inplaceras på sina respektive myntorter! Här kan du läsa med om hur detta gick till – och hur det mottogs.

Igår fick jag anledning att plocka fram min gamla kartotekslåda, som en gång i tiden var ett fantastiskt hjälpmedel i min klippingforskning. På den tiden gick jag igenom alla auktionskataloger jag kunde hitta och fick på så sätt en mäktig klippingsamling – på kartotekskort. Tyvärr har väl intresset för att forska svalnat betydligt sedan 1990-talet (det brukar dessvärre ta 50-100 år för myntsverige att ta till sig forskning), så att påstå att registret är ”up-to-date” vore allt att slira på sanningen. De senaste 20 åren har jag istället samlat bilder i datorn, eller snarare datorerna – har säkert avverkat ett dussin. Slutsatsen blir väl att det är enkelt att ”samla på sig”, men fan så svårt att hålla ordning på allt – i ”det papperslösa samhället”. Å andra sida kan vi idag enkelt producera och publicera högupplösta färgbilder, till skillnad från förr, då man hade ett jäkla jobb med att få fram grovrastrerade svart-vita bilder i skala 1:1.

Anledningen till att jag fick ta mig i kragen och uppdatera min information om den 1979 upptäckta mynttypen på Sven Ljunglöfs exlibris, är en kort artikel i SNT 6-2020 som landade i brevlådan i tisdags eftermiddag. Dan Carlberg (pollettsamlare och auktionsansvarig på myntklubben i Stockholm, Svenska Numismatiska Föreningen) skriver några rader om en upptäckt han gjort ”för någon tid sedan”. Upptäckten i sig är värdefull och borde gjorts redan i januari 2019, då Lennart Castenhag lär ha uppdaterat sin hemsida. Det är synd att Carlberg inte förmår att göra en objektiv sammanfattning av sin observation. Antipatierna tar över och den numismatiska logiken uteblir fullständigt. Med framförda argument motsäger han sig själv och framstår dessvärre som en irriterad amatör med tendenser till mindervärdeskomplex. Det är synd, för sakfrågan är både intressant och viktig.

För 25 år sedan (1995) kände jag till två exemplar av det valsverkspräglade Nyköpings-halvöret 1625 med tvåsiffrigt årtal 25. Idag känner jag nio ex. Här följer en kronologisk lista med ”slaskbilder” direkt från datorn:

1. Strandbergs Mynthandel, Stockholm. Lagerlista 16, 1979, nr 61. Beskriven som en vanlig SM 128. Klassad 1+/01. Pris 2.400 kr. Köpare: Sven Ljunglöf, Lerum.

2. Thörnströms Mynthandel, Linköping. FriMynt i Helsingborg 1990. Från en gammal samling. Medföljande maskinskriven etikett. Beskriven som en vanlig SM 128. Köpare: Ulf Ottosson, Göteborg.

3. Myntmästaren, Göteborg. Myntauktion 50, 2007, nr 46. Korrekt beskriven. Såld för 10.000 kr +12,5% provision. Köpare: Lars Ekqvist, Älvsjö. Senare utbjuden men osåld (3.000) på SNF/MISAB auktion 10, 2014, nr 786.

4. A. H. Baldwin & Sons Ltd. London, auction 57-58, 2008, nr 684. Bristfälligt beskriven. Såld i en post tillsammans med ett Säter-öre 1625 HP (Klubbat £240). Köpare: Antikören KB, Alingsås. Såld på Tradera 2019-04-30 för 49.000 kr.

2008 kände jag alltså till fyra exemplar – och jag hade ägt dem alla.

5. Internetauktionen eBay 2010-04-08. Okänd säljare. Beskriven som ”Sweden, ½ ore 1625 klippe Gustav II Adolf.” (16,40 gram). Senare publicerad på Sonesgarden.se (Castenhag) 2018-08-09 – med kommentaren: – ”Nu finns Ottossons alla 25 mynttyper med i förteckningen.”

6. Internetauktionen eBay i mars 2012. Okänd säljare. Beskriven som ”1625-1627 Sweden Kingdom 2-ore-klipp”. Köpare: eBay-alias ”rackarn1”.

7. Erik Lie, Göteborg. Bild skannad och mejlad i juli 2012. Inköpt kort dessförinnan. Ingen uppgift om proveniens. Även avbildad i SNT 6-2020, s. 140.

8. J. Pederssen Mynthandel, Helsingborg. Fotograferad av Peter Österlund och mejlad till undertecknad ”för expertutlåtande” i september 2015.

9. Lennart Castenhag, Sonesgården. Ingen uppgift om proveniens. Bilden märkt med: ”Från privat samling”. Avbildad även i SNT 6-2020, s. 139.

Notera att ALLA de gamla storsamlarna saknade detta mynt och att varken Hirsch, Ahlströms eller MISAB någonsin sålt ett dylikt.

Lika som bär! – stöpta i samma form …?
Det av Castenhag nyligen publicerade exemplaret (nr 9 i listan ovan), som tills nu undgått mitt bildinsamlande, uppvisar slående likheter med nr 2 och 7 i samma lista. Man kan utan tvekan tala om exemplarspecifika detaljer som inte hör hemma i 1600-talets valsverksprägling. ”Mynten är helt lika”, som Carlberg uttrycker det. I nästa andetag ändrar han sig dock och hävdar istället motsatsen: – ”Det framstår som uppenbart att det exemplar som Castenhag visar har utgjort förlaga för den bedrägliga gjutningen”. Nu verkar han istället hävda att två av de tre ”helt lika mynten” är skiljaktiga från det tredje. Det senast upptäckta exemplaret (helt utan proveniens) betecknar Carlberg ”av bilderna att döma som äkta”, medan det först upptäckta, från en äldre samling, med proveniens åtminstone 40-80 år tillbaka i tiden, avfärdas som en ”omedelbar” kopia – ”med avsikt att lura samlare”.

Så här beskriver Carlberg händelseförloppet: – ”För en tid sedan gjordes en inlämning till Myntauktioner i Sverige AB … Omedelbart när jag började examinera myntet fattade jag misstanke om att myntet kanske inte är äkta.

Det är tydligt att Carlberg ”för en tid sedan” inte hade tillgång vare sig till kamera eller mobiltelefon. För då hade han ju kunnat dokumentera sin fiktiva och ”omedelbara examination” av exemplar nr 2. Långt senare får han i juni 2020 kika på exemplar nr 7 (Ex. Erik Lie 2012) och då är mobilen med. Carlberg upptäcker då (alternativt får sig förevisat?) likheterna med det exemplar (nr 9 i listan) som Castenhag nyligen publicerat.

Hårt korroderade (plåt)mynt i dåligt skick är de som är allra svårast att skilja från dito avgjutningar. Speciellt i det fall de senare är efterbehandlade (slipade, trumlade och patinerade). En tumregel är att djup korrosion ”äter” sig ner i metallen och bildar urgröpningar/porigheter, medan avgjutningar istället uppvisar en knottrig yta – ibland även i kombination med spår av luftbubblor, som bildat små gropar i gjutningen. Nedanstående fotomontage illustrerar detta. Klumpigt gjutna kopior med knottrig yta och enstaka luftbubblor. Alla stöpta i samma form. Det förstorade exemplaret t.v. såldes som äkta av Carlbergs MISAB på auktion 16, nr 694, så sent som i september 2015.

Om han får säga det själv, är Carlberg en hejare på att avslöja falska mynt genom ”omedelbar examination”. – Imponerande! – Men är det trovärdigt? Nej, inte speciellt. Med tanke på det stora antal gjutna medaljkopior som numera under bedrägliga formuleringar saluförs på SNF/MISAB:s IT-auktioner, är Carlbergs höga svansföring allt annat än trovärdig. Har skrivit om detta upprepade gånger både här på Myntbloggen och FaceBook, men SNF skiter högaktningsfullt i sin egen policy!? – Dubbelstandard och hyckleri på hög nivå. Eller? Kan det vara så prekärt att man helt enkelt inte KAN avslöja gjutna kopior? Den gjutna ”Säter-fyrken 1624” ovan är känd sedan länge, men detta var inte den enda gjutna kopian på MISAB 16. På samma auktion såldes även en minst lika dålig gjuten kopia av en Malmö-klipping (18 penningar) U.år (1518-23). Köparen verkar märkligt nog varit Carlbergs upphöjde kamrat, ”den framstående kopparsmyntkännaren Lennart Castenhag. Lyckligt ovetande.

Bilden ovan visar ett litet urval av undertecknads falskmyntsamling. Samtliga utom fyra är gjutna kopior (tre präglade, en galvano). En del är gjorda efter ett äkta original, andra efter avbildningar i litteraturen. Den senare kategorin är oftast lättare att avslöja, då stilen allt som oftast avviket högst väsentligt. Ändå slipper det då och då igenom riktigt usla förfalskningar även hos landets dominerande auktionister. Kanske hade man vid författandet till Ahlström auktion 71, 2004, lyckats förlägga Mynthandlarföreningens falskmyntpärm? På nedanstående bild finns överst ”en kompis” till Ahlströms 1627:a; en halvöring utan årtal, med ram och rättvänd valör (original existerar ej), såld som äkta på SNF-auktion på 1990-talet. Ännu en dålig kopia i samma naiva stil är känd – nämligen halvöret 1626 med valören 2/1 (se bild 3).

När Carlberg, i sin iver att förminska sin Nemesis, skriver att de 2-3 tvivelaktiga exemplaren av den ”rara klippingen” är framställda ”med avsikt att lura samlare”, glömmer han bort en sak. – Mynttypen var helt okänd fram till slutet av 1979. Ingen visste att den fanns. Ingen visste att den emanerade från Nyköpings myntverk. Och ingen visste hur sällsynt den var. – Så varför då förfalska den ”med avsikt att lura samlare”? Carlberg förutsätter alltså att kopiorna är gjorda EFTER att typen blev känd och eftertraktad bland samlare. Men i så fall måste det ju vara de provenienslösa exemplaren, nr 7 (2012) och 9 (2019), som är falska? Eventuellt (men alls inte säkert) med nr 2 som förlaga? Carlberg resonerar återigen emot sig själv. Undertecknad anser att man bör betrakta alla tre som misstänkta kopior tills dess man analyserat material och ev. provenienser mera noggrant. Att Carlbergs framlagda ”tillkomsthistoria” inte håller måttet är emellertid fullt klarlagt.

En mera troligt förklaring till denna ”poriga trios” tillkomst, kan nog i princip ”alla som har åtminstone lite erfarenhet av våra äldsta kopparmynt” lista ut. Det är nämligen väl bekant att innan herrar Ljunglöf (1980) och Ottosson (1988/1995) förde forskningen framåt genom att publicera typ och myntort för ”det i Nyköping valsverkspräglade halvöret 1625 med förkortat årtal” (Ottosson typ 21), kunde man varken skilja på tillverkningsmetoderna eller myntorterna för 1625 års halvöresklipping. Det är alltså full möjligt att det någonstans funnits ett (felbestämt) valsverkspräglat original som en gång i tiden helt enkelt tagits för ett vanligt hammarpräglat Säter-halvöre 1625 (Ottosson typ 3). Då får vi istället ett scenario med en betydligt äldre kopia av de kategorier som vanligen tillverkades, för sisådär en 100-150 år sedan, åt skolor och läroverk (för att användas i undervisningen) eller museer och andra samlare (för utställningar eller för att fylla luckor i samlingar). Det hårda slitaget är kanske rent av naturligt och inte konstgjort?

Summan av kardemumman är hur som helst att vi från och med nu får betrakta denna rara mynttyp som känd i sex exemplar (istället för nio). – Ett mycket vackert exemplar, ett fullgott exemplar samt fyra riktiga fulingar.

Ulf Ottosson

Augsburg. 1/6 Thaler 1632 – galvanokopia av okänt mynt!

Staden Augsburg i Tyskland var under svensk besittning åren 1632-1634. För svensk räkning präglades där såväl guld- som silvermynt med kung Gustav II Adolfs porträtt. Mynten, som tillverkades i s.k. fickvalsverk, är kända i följande valörer:

  • 3 Dukater 1632. SB 1. Dubbelporträtt.
  • 2 Dukater 1632. SB 2. Dubbelporträtt.
  • 1 Dukat 1632. SB 3. Typ I.
  • 1 Dukat 1633. SB 4. Typ I.
  • 1 Dukat 1634. SB 5. Typ II.
  • 1 Thaler 1632. SB 8. Typmynt.

Dessutom präglades ”presentationsmynt” om 2 och 3 Thaler 1632 i skruvverk (SB 6-7), samt medaljer med samma åtsida, men med ett skepp på frånsidan.

Nu finns det emellertid anledning att misstänka att ytterligare en valör kan ha präglas i svenska Augsburg – nämligen 1/6 Thaler 1632! Se bildkollaget ovan.

I helgen såldes nämligen tvenne galvanoplastiska avtryck (galvanokopior) av åt- respektive frånsida till ett dylikt mynt, på auktion i Tyskland. Objektet, som (felaktigt) var beskrivet som ”Kupferabschläge”, probeabschlag?” (kopparavslag, provprägling?), klubbades för tio gånger utropet, eller 1.000 Euro + 23,5%.

På bilden till vänster ses de båda åttkantigt klippta galvanokopiorna (nederst), jämte en digitalt frilagd svart/vit bild som visar hur förlagan sett ut (överst). Det faktum att det existerar galvanokopior betyder att det också måste finnas (eller har funnits) ett original. Troligtvis på något museum eftersom det huvudsakligen är där dylika kopior blir till. Frågan är bara var!? Och hur numismatiker både i Sverige och utomlands lyckats missa detta mynt i nästan 400 år!? Visst, det kan mycket väl vara ett unikt mynt, men det är ändå märkligt att det inte någonstans blivit omskrivet … om man nu till och med låtit göra (utställnings)kopior. Metoden man använt skvallrar dessutom att kopieringen skett på 1900-talet, eftersom tekniken uppfanns i slutet av 1800-talet.

Kanske finns det någon i läsekretsen som vet att berätta mer? Ingen som har en sjättedelsthaler 1632 från Augsburg liggande och skräpa i någon byrålåda …? 😉

Valsklumpskronologi

DSCN4315a-4318a_1400För halvtannat år sedan skrev jag några korta rader om ett ”riktigt klumpigt” Säter-öre 1626. En kopparklipping med en stor valsklump, som visade sig vara stämpelidentisk med en dito utan klump. Därigenom gavs en möjlighet till en relativt datering, då man kan konstatera att myntet utan klump präglats FÖRE det med klumpen (valsskadan). Tack vare ett tillverkningsfel kunde vi också bevisa att krontyp G föregick krontyp H (se frånsidorna ovan), precis som påståtts i Antikören auktionskatalog 16, 1995 (”Ottosson 1995”).

I förra veckan publicerades en artikel av Lennart Castenhag på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) hemsida. Titeln lyder: ”DALRANA-myntet − en stampstudie av ett säteröre 1627, Gustav II Adolf.” och uppsatsen går ut på att kronlogiskt försöka ordna två varianter av 1627 års Säter-öre med hjälp av valsklumpar. Efter att jag, mycket kort, kommenterat artikeln på Antikörens FaceBook-sida, uppdaterades artikeln ett par gånger i måndags och därför finns det nu tre versioner av ”kronologin”.

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800

I Antikören lagerlista 24, november-december 1992, utbjöds en liten fin samling valsverksmynt och tenar från Gustav II Adolf till Karl XII. Med anledning av detta gjorde jag ett uppslag om ”Myntningen i valsverk” (se ovan), där bland annat Nyköpings-öret 1628 med tre myntmästarmärken behandlades. Elva kända exemplar redovisades fördelade på två åtsidor (A-B) och fem frånsidor (a-e). Då dessa mynt förekommer med två olika frånsideskronor (hög och låg) och eftersom enkom de med hög krona har motvända sidor (låg krona = likvända sidor), kan man på goda grunder anta att TVÅ olika frånsidesvalsar använts till denna sällsynta och unika mynttyp.

sonesgarden_1627_nedre_pilvinkelnI fallet med de båda Säter-örena i SNF-artikeln (varianterna som betecknas ”Castenhag 2-3” – se vidstående tabell) har vi däremot att göra med mynt som utseende-mässigt ”är lika som bär” – bortsett ifrån att man i det ena fallet kastat om bokstäverna i DALARNA och därigenom skapat den sällsynta varianten DALRANA, till glädje för många variantsamlare. Vi får alltså förutsätta att de olika åtsidorna som kopplats till DALRANA-myntet härstammar från samma vals. Samtliga mynt i gruppen har likvända sidor och endast obetydliga eller mycket små skillnader i myntbilden. Då jag generellt inte riktigt är överens med Castenhags sätt att ”gruppera” mynten (ignorera myntort, typindelningen, blanda åt- och frånsidesdetaljer etc.), skall vi väl nämna lite om detta också.

1627_sater-ore_typ_1-2_1600

Säter-öret 1627 finns i två olika (huvud)typer (se bild ovan):

  • Typ I, med valören i nedre pilvinkeln samt DALARNA (SM 131).
  • Typ II, med valören i pilarnas sidovinklar samt DALARENS(is) (SM 132).

Varje variantsamlare må ha sina knep för att förteckna och komma ihåg vilka varianter de har och vilka som saknas … men när man skall försöka förklara för andra, tycker jag att man skall hålla sig till ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det finns många  anledningar till att man brukar rangordna myntbeskrivningarna enligt: Regent – Myntort – Valör – Typ (huvudtyp, undertyp) – Årtal – Variant – Variation.

1627_ore_punsdjupNär man exv. låter punsdjupet (!?) på riksskölden (I-1, I-2) vara överordnat, om inte typ, så väl varianter, är man enligt mitt förmenande ”ute och cyklar”.
Jämför artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” i Mynttidningen 1-1996, sidan 21. Punsdjupet är varken en typ eller variant, utan möjligen en variation (d.v.s. en obetydlig bagatell). Kanske är det så att Lennart påverkats av  sina ryska samarbetspartners Vasiliy i Moskva och Anatoly i S:t Petersburg. Den förstnämnda gör nämligen hela huvudindelningen för Säter-örena 1627 med avseende på just punsdjupet (La, Lb) och ignorerar helt Typ I-II. Anatoly Skripunov (känd för sin bok om Kristina-fyrkar) låter däremot typen vara överordnad, men använder även han samma märkliga ”punsdjupsindelning” av rikssköldarna.

1627_DALRANA_tre_stadier_1850För att återknyta till DALRANA-myntet och dess kronologi, kan vi konstatera TRE olika STADIER av denna frånsida (se vidstående bild). Mynt 3 har en valsklump mellan N och O i NOVA samt en liten skada vid högra pilfjädern. Mynt 2 uppvisar defekten vid pilfjädern men inte vals-klumpen. Mynt 1 saknar båda dessa kännetecken och är alltså den först präglade. Genom detta är kronologin mellan dessa tre mynt bevisad. Problemet är bara att alla tre har präglats med lika många åtsidor. Sinsemellan gravyrmässigt väldigt lika, men skiljaktiga genom synliga kännetecken i form av valsklumpar här och där. (På Castenhags sida finns, av okänd anledning, en photoshopad version av mynt 2, utan klump på åtsidan kl. 3).

I DALRANA-fallet kan vi alltså ordna TRE mynt kronologiskt, men i de flesta fall är det endast möjligt att fastställa vilket av TVÅ mynt som är präglat FÖRE resp. EFTER det andra. Här har vi sammanställt sju olika mynt av ”Castenhag 2-3” ordnade enligt detta.

Eftersom det kanske (?) fanns sex eller fler myntbilder på varje vals, kommer vi aldrig kunna göra en traditionell stämpelkedja för valsverkspräglade mynt. Vi får nöja oss med en fragmentarisk och relativ kedja, som ändå visar lite hur det hänger ihop.

1627_sater_castenhag_2-3_fore_efter_2400a

Bildmontaget visar ovannämnda sju ”FÖRE- och EFTER-mynt” placerade med de äldsta överst och de yngsta nederst, samt kopplingar däremellan. Notera att endast mynt 1-3 har den rara varianten DALRANA, medan övriga har den vanliga DALARNA.

De båda mynten med asterisk (mynt 3 och 7) är behäftade med det märkliga och ännu oförklarade fenomenet ”insjunken myntbild”. Något som enkom förekommer på EN av myntets båda sidor – åtsida (7) eller frånsida (3). Jan-Olof Björk har som sagt försök förklara fenomenet i artikeln ”Valsverkspräglingen av Gustav II Adolfs kopparmynt – Tillverkningsteknik och resultat” i SNT 3-1995, s. 52-58, men fått mothugg av undertecknad i Mynttidningen 1-1996, s. 28-31, ”Motsägelsefulla teorier angående valsverksteknik”. De stämpelidentiska DALRANA-mynten (1-3) sätter nu definitivt P för Björks djärva hypoteser om ”icke svarvade valsar”.

Ulf Ottosson


1627_sater_omgraverad_vals_nykoping_1200

BONUSMATERIAL
I samband med research-arbetet till detta blogginlägg passade jag på att bestämma en av mina Säter-27:or (Typ II) med stjärnor över ÖR och i interpunktionen. Castenhag och Skripunov förtecknar den som # 9e och betecknar den med R. Hos Vasiliy på sajten Bonistika Monetarium i Moskva listas dock hela elva olika exemplar av denna variant. Ett av dem är stämpelidentiskt med mitt (27BaA3-773) och p.g.a. stora valsklumpar bevisligen präglat EFTER mitt (se bild ovan t.v.). Eftersom mitt exemplar är lite snedcentrerat (av felpräglingar kan vi lära oss mycket) på frånsidan, syns översta delen av ”nästa mynt” längst ner. Efter en del sökande tror jag mig nu ha identifierat även denna myntbild (27BaA1-753) i Vasiliys lista. Och den visade sig ha en väl så intressant historia att berätta … men det får bli en annan vacker afton … 😉

Alternativa fakta

Av någon märklig anledning har ”alternativa fakta” och ”Fake News” blivit vardag på senare tid. Tydligen skall var och en numera få ha sin ”sanning” och välja ut ”russinen ur kakan” för att skapa ”sin egen verklighet”. Trots att det finns massor av artiklar och argument för en uppfattning, är det tydligen inga problem att helt bortse från detta, hålla för öronen och lalla ihop sin egen version av verkligheten. Man kan blåneka till allt och samtidigt ”tänka fritt”, bygga luftslott och ”koka soppa på en spik”. Inga problem.

Att skilja på Säter- respektive Nyköpings-kreuzrar 1632 har i princip alla de stora kopparmyntexperterna gjort i mer än 150 år nu. Redan Stiernstedt och Appelgren hade koll på detta och framförde flera olika argument, bland annat att kreuzrar med pilsköld (Markus Kocks myntmästarmärke) präglades i Nyköping där han då var bosatt och att Säter-mynten dessutom har en helt annan gravörstil. I modern tid har undertecknad behandlat ämnet vid upprepade tillfällen under de senaste 30 åren.

1632_kreuzer_sater_nykoping_Mynttidningen_5-6-1994_1250

Nu har det s.k. ”vetenskapliga samfundet” SNF (Svenska Numismatiska Föreningen) i två års tid publicerat olika versioner av en artikel, med titeln ”Gustav II Adolf kreutzer 1632”, där man å ena sidan sätter underrubriken ”Myntorterna Säter och Nyköping” å andra sidan helt och hållet undviker myntortsdiskussionen. Dessutom utelämnar man medvetet referenser till vad som tidigare skrivits i ämnet. Varför gör man så? Det är ju inte så att man inte känner till dessa artiklar, för det gör man. Men man väljer alltså aktivt bort dem … för att slippa diskussionen? Obegripligt! Och rent ohederligt!

Det är också högst anmärkningsvärt att man överhuvudtaget inte nämner orden gravör eller stil. Om man åtminstone hade problematiserat saken och diskuterat möjligheten av vals-/personaltransporter från Säter till Nyköping (något som f.ö .inte finns ett uns av belägg för), men icke. Istället konstruerar man tre grupper?, där både identiska kungakronor och frånsideskronor ingår i olika grupper samtidigt!?

Nej SNF, det blir bakläxa! Känner att vi får försöka styra upp detta. Att röra till det och blanda åtsides- och frånsidesdetaljer huller och buller håller inte.

1632_sater_nykoping_kreuzer_text

SÄTER. 1 Kreuzer 1632. Gravör: Petter Michelsson. 

Kungakrona A.

  • Tre skölddekorationer, GUST eller GUSTA
  • Två skölddekorationer, GVSTA, SVE eller SVEC
  • Utan skölddekorationer, GUSTA eller GUSTAV
  • Frånsideskrona 1, CVPREA samt valören 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 1, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CVPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 3, CVPREA samt 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1:CR-EUTZ

Kungakrona B.

  • Utan skölddekorationer, GUSTA SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTA(V) eller GVSTA(V) SVEC
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZR
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .I. / CREU-TZER

NYKÖPING. 1 Kreuzer 1632. Med Markus Kocks Mm (pilsköld).

  • Utan skölddekorationer och utan strömmar, GUSTAV SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTAV SVE eller SVEC
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 6, CVPR( )EA samt .1:CR-EVTZ
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 7, CVPREA( ) samt .1:CR-EVTZ

1632_sater_kreuzer_kronor_text

Tror att det var Tegnér som sa att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, för 200 år sedan. Kloka ord. Det finns knappast något självändamål med att göra det enkla onödigt komplicerat. Om man utgår från de tydligaste skillnaderna och delar upp dessa enligt ovan är det enkelt att fylla på med de textvarianter som förekommer.

SNF passar också på att konstruera en ”ny krontyp” genom att godkänna dåliga och högst tvivelaktiga exemplar som ”bekräftade varianter”. SNF:s ”fantasikrona 2” är med största sannolikhet ”Krona 2a” där man i efterhand skrapar bort perspektivteckningen. Åtminstone bör man betrakta det så tills man lyckats presentera ett trovärdigt och tydligt exemplar. Med Uppsala Universitets nyligen avslöjade fyrk ”1654”, som visade sig vara en vanlig 1657:a, i färskt minne, borde väl detta vara en självklarhet för SNF.

Den uppmärksamme noterar också att KRE-28 inte alls har ”krona 2a” utan ”krona 4” och således bör vara identisk med KRE-21 samt att ”nyupptäckta” KRE-30 sannolikt är en KRE-6 utan åverkan. Ytterligare en indikator på att SNF-krona 2 = 2a.

Mynttidningen_4-1996_kreuzer_1632Skulle vilja avsluta med att rekommendera SNF att studera Mynttidningen 4-1996, och då speciellt sidorna 11-12. Men det har man ju redan gjort! Trots att man inte vill erkänna det. För annars hade man ju inte kunna skriva att kreuzer-myntningen var en framgång och inte ett misslyckande, som man ansåg 1995 (SNF, NM XXXIX).

När man mer eller mindre plankar en text kan det kanske vara klädsamt att ange källan. Eller är det kanske helt enkelt därför man INTE gör det? För den som till äventyrs vill läsa mera om detta kan vi tipsa om: Antikören lagerkatalog 20, 1990, Antikören auktion 9, 1990, Mynttidningen 5/6-1994 och 4-1996 bara för att nämna några referenser färskare än Stiernstedt 1863. Tja, vi kan krydda med några länkar också:

Trevlig läsning!

*********************************************

TILLÄGG: På 1890-talet ”upphittades på en plats vid Ljusterån, där myntverket antages hava stått” en ten med tre stycken outstansade Kreuzer-mynt 1632. Denna pjäs finns i Stora Kopparbergs Bergslags myntkabinett och på begäran av Carl Sahlin (1861-1943), kunde prosten Olof Hallborg (1815-1901), bestämma den som HH 140 … motsvarande ovannämnda: SÄTER. 1 Kreuzer 1632. Gravör: Petter Michelsson. Kungakrona A. Frånsideskrona 2, CVPREA samt 1:CR-EUTZ (markerad med fetstil i förteckningen ovan). – ”Denna variant kan sålunda med säkerhet hänföras till Säter”, skriver Sahlin på s. 64 i sitt viktiga verk ”Valsverk inom den svenska metallurgiska industrien intill början av 1870-talet”, Stockholm 1934.

Anund Jakob (ca 1022-1050)

Kung Olof Eriksson, ”Skötkonung” (ca 992-1022) har gått till historien som den kung som var först med att låta prägla mynt i Sverige. Dessa mynt har inskriptioner som exv. ULAVAS REX SVENO, OLAF REX SVEVO-x, (= Olof, svenskarnas kung), OLAF REX ANSTNETEI, ONLAFA RX SITUEN (= Olof, kung i Sigtuna) eller OLAFA REX ANCOL (Anglo)? eller LNCOL (Lincoln?). I princip är samtliga mynt i Olofs namn av s.k. CRVX-typ. Det vill säga imitationer (kopior) av den mynttyp som präglades under den engelske kungen Æthelred II, ”den Villrådige” (978-1013 och 1014-1016) omkring 991-997. Olof Skötkonungs myntning tros ha skett (främst?) i Sigtuna. I skarven mellan CRVX-typen och Long Cross-typen händer det något dramatiskt och både typindelning, stil och omskrifter degraderas kraftigt. Myntningen ter sig allt mer kaotisk och amatörmässig. Myntstampar kommer på avvägar, stjäls, handlas, byts och kopieras lite hur som helst.

Även Olofs son, Anund Jakob (ca 1022-1050), lät prägla egna mynt – likaledes kopior av kända utländska/engelska typer. Mynten i Anunds namn är av två olika typer:

  • Long Cross (ca 997-1035+) *
  • Pointed Helmet (ca 1023-1029) *

*  Årtalen avser de utländska förlagorna.

Utöver dessa båda mynttyper förekommer en del ”hybrider” (stampförväxlingar mellan olika typer – samtida förfalskningar?), som förmodligen tillhör en irreguljär myntning som inte behöver ha med det ursprungliga mynthuset att göra. Precis som i fallet med Olofs myntning, så totalhavererar såväl typindelning som läslighet – snabbt!

Long Cross-åtsidor med Anunds namn blandas plötsligt med frånsidesstampar av helt andra typer, såsom Small Cross (ca 1009-1017), Pointed Helmet (ca 1023-1029) och Short Cross (ca 1029-1035). Samtliga dessa ”typvidriga” hybrider återfinns för övrigt i Malmers kedja 157 (”blandkedja” – eller falskmyntarkedja?) … där man också hittar läsliga frånsidor av Short Cross-typ, som sammankopplats med mer eller mindre illitterata, barbariserade och äldre! åtsidor av Pointed Helmet-typ. Dessa hybrider kan som tidigast vara slagna under Short Cross-perioden 1029-1035 … men naturligtvis även senare. Vi vet inte. De behöver inte heller nödvändigtvis ha med den ursprungliga, kungliga, myntningen att göra. Vi vet inte.

Frågan är om denna ”mynthuskollaps” i handelsstaden Sigtuna kan ha något att göra med Knut den Stores påstående i brev år 1027, att han var ”kung över hela England och Danmark och över nordmännen och en del av sveonerna” …?

I Brita Malmers kedja 157 återfinns även den mycket omdiskuterade åtsidesstampen (Short Cross-variant ca 1029-1035), med omskriften: +CNVT REX SW (= Cnut Svearnas Kung) … som är stampkopplad dels med rätt typ (SMH 623-624) och dels med tre olika och felaktiga typer (SMH 625-627).

Knut den Stores engelska Pointed Helmet-penningar börjar åtsidans omskrift normalt kl. 12, med ett kors följt av CNVT – REX ANG (eller varianter därav). Se teckningen till höger.

På det nedre myntet kan vi, precis som Lagerqvist påpekar (LL 15-16), känna igen namnet CNUT (CVNT) från spirans topp räknat. Läser vi omskriften därifrån får vi följande inskriptioner:
Åtsida: CVNT IO CON – I+LRN.
Frånsida: +RNVNIONORITICVN

Dessa stampar, med förvirrade (eller olösta?) inskriptioner (SMH 616-617, Malmer kedja 157), matchar varandra både stil- och textmässigt. De ”passar ihop” och är förmodligen graverade för varandra … under perioden 1023-1029. Vid ett senare tillfälle har emellertid denna åtsidesstamp (av okänd anledning) ”fått nytt liv” och felaktigt kopplats ihop med en Short Cross från 1029-1035 (SMH 622). Ett exemplar av den senare hybriden säljs för övrigt på SNF:s auktion MISAB 9 nu i september.

För den som vill läsa mer om detta rekommenderas:  a) Lars O. Lagerqvist: Svenska mynt under vikingatid och medeltid samt gotländska mynt. Stockholm 1970.  b) Brita Malmer: Den svenska mynthistorien – Vikingatiden ca 995-1030. Stockholm 2010.

Välkommen till Myntbloggen.se!

Myntbloggen.se är tänkt att bli en rikt illustrerad, populärvetenskaplig blogg om mynt, medaljer och övrig numismatik. – Kanske lite grann i Mynttidningens anda, d.v.s. en blandning av nyheter, tips, läckra bilder, råsopar, notiser och mera djuplodade artiklar. Stort och smått om numismatik helt enkelt.

Är det något jag lärt mig efter drygt 40 års samlande är det att ämnet numismatik är ENORMT – och att man aldrig blir fullärd. Genom att specialisera sitt samlande kan man bli duktig på sitt område – och därmed få ett litet övertag på konkurrenterna ;o) – men att kunna allt är dessvärre en omöjlighet inom numismatikens underbara värld. Förhoppningsvis skall denna lilla blogg på lite sikt ge en liten inblick i hur stor och varierande denna värld verkligen är. Det finns numismatiska kontaktytor i det mesta! Historia, konst(historia), handel, ekonomi, geografi, släktforskning, arkeologi etc. etc.

Välkommen!

Och välkommen åter!

/Ulf Ottosson