Sanning eller konsekvens …?

Det där med att vara konsekvent är i sanning ingen lätt uppgift. Allt som oftast tar det egna tyckandet över – med inkonsekvens som följd. På sätt och vis är det ganska märkligt att olika ”experter” har så olika uppfattningar om vad en mynttyp (huvudtyp, undertyp) egentligen är. Det den ene kännaren anser vara en huvudtyp tar den andre inte ens upp som variant. Och samme författare kan dela upp vissa typer i otaliga (raritetsbetecknade) undertyper samtidigt som andra helt ignoreras. Frågan är då om de genomsnittlige samlaren verkligen förstår vad det är som är rart/unik och hur detta skall värderas? En typraritet skall naturligtvis betraktas på ett helt annat sätt än en variant- eller årgångsraritet. – Så ”antal kända ex.” säger verkligen inte mycket för den som inte kan skilja mellan varianter och typmynt. Risken att bli blåst kan m.a.o. vara stor.

Att både Roberto Delzanno och Roland Falkensson helt missat Avesta-liarden 1654 tycker jag är ganska fantastisk. Är det en ren tillfällighet (lapsus) eller är det medvetet? Med tanke på hur omskrivet detta mynt varit i Sverige de senaste 25 åren är det förvånande att en enda svensk numismatiker skulle kunnat missa detta. Internationellt är det dock en annan historia. I princip allt som skrivits är på svenska.

Delzanno tar upp såväl Gustav Vasas efterpräglingar av danska mynt som Gustav III:s Avesta-kopeker, men har som sagt helt missat Kristinas Avesta-liard. Falkensson har ännu inte kommit längre tillbaka i historien än just Kristina, men till skillnad från Gustav III:s 5-kopek 1788 (med årtalen 1764, 1778, 1787) finns inte liarden 1654 med.

I november nämnde jag lite i förbigående Kristinas Stockholms-riksdaler 1641, som två mynthandlare värderade väldigt olika. I Delzannos mäktiga bokverk tas detta mynt upp som ett typmynt – skiljt från dito ”utan gräskulle”. Falkensson tar upp den som undertyp (vilket ju är korrekt) men har helt missat att lista den på ”raritetssidorna” (trots att den endast lär vara känd i 4-5 exemplar).

En annan undertyp som också är känd i endast fyra exemplar är drottning Kristinas Nyköpings-fyrk 1634 med årets kungliga krona (Typ IV). Även denna saknas såväl hos Delzanno som hos Falkensson, som båda valt Hallborg & Hartmanns 150 år gamla och ganska inkonsekventa ”typindelning”. Undertypen ifråga har visserligen inte varit känd mer än i 15 år, men då man skrivit om myntet här på Myntbloggen redan för åtta år sedan och dessutom tillsänt båda herrarna en förhandsversion av kommande variantförteckning, tycker man kanske att de kunde bemöda sig att läsa den. Förklaringen att ”det blir så många mynt att samla” köper jag inte alls. Och det gjorde inte Roland heller när jag påpekade hur det ser ut under exv. Karl XI:s 2-marker. 😉

Göteborgs-öret 1635 med årtalet i frånsidans omskrift (istället för på ömse sidor ovan åtsidans sköld) finns glädjande nog med både hos Delzanno och Falkensson. Även om den senare, helt felaktigt, blandar ihop Stockholm och Göteborg i sin ”typindelning”. Denna undertyp kom fram först 1990 på Antikören auktion 9, och har till och med uppmärksammats i Myntboken av Archie Tonkin. – Och den läser väl alla!? 😉