I september 2021 skrev jag om ett par falska kopparklippingar som dök upp på en online-auktion i Prag. – Idag dök det upp en dito på Tradera! – från Tallin.
Gustav II Adolf. Säter. 1/2-öring 1624. Två falska exemplar emanerande från Tallin i Estland 2023 respektive Prag i Tjeckien 2021.
Det rör sig om hammarpräglad klipping från Gustav II Adolf. Säter. 1/2-öring 1624. Stämpelidentisk med Prag-exemplaret, slagen med klumpigt handgraverade stämplar och i totalt avsaknad av 1600-talets karakteristiska gravörstil. Frånsidan uppvisar dessutom en teknisk omöjlighet, då man kl. 12 kan var den (fyrkantiga!?) stampen slutar – något som på äkta kopparklippingar aldrig förekommer på frånsidan.
Det finns all anledning att misstänka ett östeuropeiskt ursprung – i likhet med många andra falsarier (stilmässiga katastrofer) som tidigare har dykt upp på marknaden – och avhandlats på Myntbloggen.se eller vår FaceBook-sida. (Länkarna leder till sökningar på ”falska”).
Som så många gånger förr, när det gäller försäljning av falska mynt, gäller det gamla ordspråket; ”en olycka kommer sällan ensam”. Samma säljare försöker även prångla ut ett falskt plåtmynt. En riktig raritet (om den vore äkta). Karl XI. Avesta. 2 Daler SM 1667.
Karl XI. Avesta. 2 Daler SM 1667-69. Typ II. a) Original från 1669. b) Kopia/förfalskning, troligen präglad i Småland på 1970-talet. c) Förfalskning, troligen tillverkad i Östeuropa på 2000-talet.
Även den falska plåten saknar allt vad tidens stilkänsla heter. Uppenbarligen också handgraverad. Jämför med originalet till vänster och notera exv. de båda S:en som är helt olika på förfalskningen – och såldes inte inpunsade utan graverade för hand. Även detaljerna i kungakronan är värda att studera. Falsariet är kort och gott taffligt utfört.
Det är bra om så många som möjligt anmäler auktionerna 580364125 och 580367306 till Tradera. Själva har vi slutat med detta efter att våra anmälningar i 99 fall av 100 fullständigt ignoreras. Tradera är uppenbarligen mera måna om sina provisionsintäkter än sitt rykte. Trist inställning till marknaden och branschen.
Har ju haft en liten tradition att, på min fars födelsedag, försöka presentera något nytt ur manuskriptet till bokprojektet med arbetsnamnet ”Sveriges första mynt”. På pappa Stigs 100-årsdag 2020 skrev jag om hur kung Sven Estridsson av Danmark (Sigrid Storrådas dotterson) för 950 år sedan berättade för Adam av Bremen om sina förfäder – ända tillbaka till Olof den Svenske i slutet av 800-talet. 2021 handlade det om hur Erik Segersäll (p.g.a. en felaktig marginalanteckning) fick en hustru han aldrig haft. Och att Sven Tveskäggs söner Harald och Knut den Store hade en polsk mor, till skillnad från Erik Segersälls son Olof Skötkonung, som hade en mor från Västergötland. 2022 var ämnet Sveriges Regenter före Olof Skötkonung och hur en enad monarki blev diarki (tvåmannavälde) när ”Sverige delades mellan bröder” i början av 800-talet. I år har jag dessvärre haft alldeles för mycket annat att tänka på, men i elfte timmen har jag ändå fått ihop detta. Håll tillgodo!
Uppdaterad version av uppslaget Sveriges Regenter från Myntbloggen.se 2022-01-19. I denna version har även den nyupptäckta ”sveakungen” (läs: Birkakungen) Sigurd medtagits. Nyligen känd från en delpublicering av utdrag ur Gesta Wulinensis i oktober 2022. Sigurd ersätter alltså den till sagorna konstruerade ”Olof Björnsson” som Erik Segersälls bror . Och stärker samtidigt antagandet att det verkligen fanns en tronpretendet till Sveriges tron vid tiden för slaget vid Fyrisvallarna år 986.
I höstas dök det plötsligt upp nya uppgifter som fick mig att uppdatera förra årets regentlängd. – Historia är verkligen färskvara nu för tiden! Arkeologen och författaren Sven Rosborn publicerar sporadiskt nya uppgifter i takt med att hans genomgång av krönikan ”Gesta Wulinensis” fortlöper. Vi är många som otåligt väntar på att helheten skall kunna presenteras, men den som väntar på något gott … får vänta.
Rosborns uppdateringar, efter att boken Vikingakungens guldskatt utkommit 2021, sker både på FaceBook och på sajten Academia.edu. Följer dem båda, för man vet aldrig när det dyker upp något spännande som kan påverka mitt eget skrivande. I september 2022 kunde vi t.ex. läsa ”en gammal historisk sanning” som enligt mitt förmenande inte alls stämmer; – ”Styrbjörn, son till den mördade sveakungen Olof Björnsson”. Att ”Olof Björnsson” är en litterär konstruktion (som eventuellt bygger på en namnförväxling med en namne hundra år tidigare?) och inte en historisk person, har jag tidigare visat. Och i oktober 2022 fick vi så ytterligare en sensationell uppgift ur ”Gesta Wulinensis”; nämligen att Styrbjörns far inte alls hette Olof, utan Sigurd!! (Sigurur, Sige, Sigfried).
I uppsatsen ”Slaget år 972 vid Cidini” (oktober 2022) skiver Rosborn: – ”De flesta av trupperna hos Cetibiurn (Styrbjörn)var krigare från norr, från det land som kallas Svityod (Svitjod/Sverige), vilket jag redan har nämnt. De var tjänare hos Sigurur (Sigurd), av några kallad Sige och av andra Sigfried, far till Cetibiurn (Styrbjörn), vilken regerade i det landet tillsammans med Erik”.
Tidigare har vi fått veta att Harald Blåtand och Erik Segersäll (enligt GW) var kusiner! Min lösning på detta är att den berömda Tyra Danebot, som ingen lyckats hitta en trovärdig far till, i själva verket var en svensk prinsessa! – Förslagsvis dotter till Kung Ring på Adelsö. Detta skulle nämligen göra Harald och Erik till kusiner. Det skulle kanske också kunna förklara runinskriften på den lilla Jelling-stenen: – ”Kung Gorm gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra, Danmarks beskyddare.” En allians med Sverige var en förstärkning mot söder. Det kan också vara värt att notera att ”Gesta Wulinensis” omtalar att Harald Blåtands äldre bror, Knut (Knud Danaást), år 947 utsågs till ”kung i danskarnas land” (Jylland och på öar och halvöar) tillsammans med fadern. Samtidigt fick den blott 15-årige Harald makten över Själland. Tyras son Harald var med andra ord född 932 och skulle alltså fyllt 18 år anno 950.
På medalj nummer fem i Hedlingers regentlängd (1734) över kung Edmund Eriksson, Slemme, kan vi på frånsidan läsa följande latinska inskription: ERICI Filius, SCANiam, HALLANDiam ET BLEKINGiam VILISSIMVS ADIVDICAVIT DANIS 950 … vilket på svenska blir: Son till Erik. Tilldömde skymfligen danskarna Skåne, Halland och Blekinge 950.
Inskriptionen, som är författad av herrar Carl Reinhold Berch (1706-1777) och Erik Benzelius d.y. (1675-1743), bygger på det gränsavtal som kallas Landamäri (Handskrift KB B59, Äldre Västgötalagen) som slöts mellan Emund Slemme, Uppsala och Sven Tveskägg, Danmark (i närvaro av bland andra Torsten från Västergötland) omkring år 980. Frågan är var de lärde herrarna på 1700-talet har fått årtalet 950 ifrån? Skall det ses som ett närmevärde – mitten av 900-talet? Eller är det ett exakt årtal? Var Emunds dom månne en bekräftelse på en tidigare överenskommelse? Kanske i samband med ett giftemål och en hemgift? Regerade Emund verkligen redan år 950? Tack vare Adam av Bremen vet vi att det fanns ”ett förbund” mellan Emund Eriksson och Harald Blåtand; ”Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald”. (Adam bok 2, kap. 25).
Det finns många ”tunga namn” i Erik Benzelius den yngres närmaste krets. Hans far var ärkebiskop Erik Benzelius d.ä. (1632-1709) och hans hustru var Anna Swedenborg, dotter till biskop Jesper Swedberg (1653-1735) och syster till den bekante Emanuel Swedenborg (1688-1772). Kan det faktum att Erik Benzelius levde och hade kontakter med historieintresserade akademiker redan innan den katastrofala Slottsbranden 1697, vara en ledtråd till nämnda årtalsangivelse? Visste de om något dokument som senare har gått förlorat?
Årtalet 950 är också ett möjligt dödsår för kung Björn Eriksson i Uppsala. Han som enligt Snorre regerade i 50 vintrar och förmodligen överlevde alla sina barn. Med honom verkar Uppsala-grenen (”svearna”, norr om Mälaren) av den gamla kungsätten ha utdött – till förmån för Adelsö/Birka-grenen (”götarna”, söder om Mälaren). Kan det ha varit så att Erik Ringsson vid denna tid tog över tronen och att denne var mera ”internationellt orienterad”? Kanske satte han sin bror Emund som kung på Adelsö/Birka … och gifte samtidigt bort sin syster för att skapa en allians med grannen Danmark? Enligt GW härstammar de alla från en viss Olof. Mer om honom en annan gång.
God fortsättning på den nya året! För undertecknad är nu första arbetsveckan 2023 avklarad. Efter lite labbande med fotoutrustningen börjar det nu bli dags att mata ut nytt material på auktion och i vår Tradera-butik. Har du önskemål så hör gärna av dig.
KARL IX:s Göteborg på Hisingen. a) 2 Öre 1609. Typ I. Stadens vapensköld som på 6 Mark 1610 i guld, med kupol upptill. Liten diameter, yttre tågkanten Ø 21 mm. UNIK. b) 2 Öre 1609. Typ II. Stadens vapensköld större, med voluter/snirklar upptill. Stor diameter, yttre pärlkanten Ø 23 mm. Varianter: Enkel- respektive dubbelbågig kungakrona – Typ IIA respektive IIB.
Trots att detta unika typmynt varit känt åtminstone i 45 år var det faktiskt Roberto Delzanno som blev först med att få med det i en värderingskatalog så sent som 2020. Redaktörerna bakom ”Nya SM-boken 2022” har dock, fullständigt felaktigt, tagit upp mynttypen som en variant(?!) av SM 87 – jämför dito Stockholm 1609 Typ II-III, SM 71-72 (samtidigt som man lika omotiverat delar in dito ettöringar i fem olika typer!? – jämför Delzanno som istället benämner de senare som typ 1a och 1b (MONETA PRIMA resp. MONETA NOVA). Falkensson kopierar SM2022, förmodligen(?) för att skapa så många varianter (”rariteter”) som möjligt? Inget fel i det, men det är inga ”typer”.
Att ”det vanliga” Göteborgs- tvåöret 1609 av Typ II, finns i två olika huvudvarianter, med enkel- respektive dubbelbågig kungakrona, är också känt sedan länge. För den som vill räkna stampar finns ytterligare några ”petitessvarianter”.
Men att det skulle finnas en textvariant med ”felstavningen CALVS” på Typ II, hade jag emellertid ingen aning om. Därför hajade jag till, när jag idag uppmärksammande Roland Falkenssons uppdatering på Falcoin.se. Så snart jag såg bilden förstod jag dock hur denna ”undertyp” hade uppstått. Myntet ifråga såldes 2003 på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) auktion 145 som nr 47 och saknade då denna beskrivning. Det rör sig alltså inte alls om en ny undertyp, eller ens en variant eller variation – utan om en ren tillfällighetsprägling.
KARL IX:s Göteborg på Hisingen. 2 Öre 1609. Typ II. Det mittersta myntet (CALVS-varianten) i svart-vitt är dubbelpräglat med ca 23 graderas vridning. Det yttre exemplaret tjänar endast som jämförelse.
Det finns talrika exempel på partiellt dubbelpräglade mynt som på grund av detta feltolkats som textvarianter. Detta är ytterligare ett exempel. Omskrifterna på denna mynttyp lyder: CAROLVS IX D G REX SVECIAE – MONETA PRIMA CIVIT GOTHOBVRGENS. Jämför vi detta med texten på det dubbelpräglade exemplaret ser det istället ut som nedan:
CAROLVS IX D G REX SVECIAE – MONETA PRIMA CIVIT GOTHOBVRGENS. CA // LVS IX D G . . EX SVECIAE – MON . . . . . . . MA CIVIT G // HOBVRGENS.
Har man ögonen med sig noterar man, utöver de avbrutna omskrifterna, även de förvrängda sköldarna. Frånsidans nedre sköldspets pekar alltid på bokstaven I i CIVIT, men på den dubbelpräglade tillfällighetspräglingen finner vi sköldspetsen klockan 7 och inte klockan 6. Stömmarna bakom lejonet är i stampen graverade parallellt med lejonets svärd. På dubbelpräglingen är riktningen på de övre och undre stömmarna emellertid helt olika.
Myntämnets vridning mellan de båda partiella präglingarna verkar för övrigt vara omkring 23 grader. Drar vi en linje mellan avbrotten i texten från A i ”CALVS” till E i REX får vi en ungefärlig gräns mellan de båda ofullständiga präglingarna som givit upphov till ”typen” (läs: tillfällighetspräglingen). På frånsidan kan samma sak konstateras vid linjen mellan E i MONETA och H i GOTHOBVRGENS. Notera också att båda sidors yttre och inre pärlkrets skekar just där bokstäverna ”försvunnit”. Ingen ny typ eller variant alltså.
Så här på årets sista dag vill vi gärna passa på att tacka kunder, kollegor och läsare för ytterligare ett fantastiskt år! – Nu skall vi naturligtvis fira färdigt innan vi börjar sammanfatta 2022, men sedan tänkte vi ganska omgående rivstarta 2023. Vi har en hel del trevligt material lagrat i pipelinen – både för läslystna och köpsugna.
Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2023!
Vintersolståndet har passerat och vi går åter mot ljusare tider. I natt föll det lite snö igen, så kanske får vi en vit julafton i morgon? Sedan är det bara vecka kvar innan det är dags att summera 2022. Myntbloggen.se har passat på att fylla 10 år och hittills i år har det blivit 24 inlägg/artiklar – varav många av det lite längre slaget. Och fler lär det bli. Här råder för närvarande ingen skrivkramp, snarare tvärtom. Idéblocket är fulltecknat och flera olika artiklar påbörjade.
Men först skall vi väl försöka hinna med lite ledighet också. Skulle man bli alltför rastlös mellan all julmat, får man väl plocka fram lite trevliga mynt och medaljer – eller sätta sig ner och skriva av sig. Men innan vi går lös på julbordet vill vi gärna passa på att önska läsare kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!
När jag nyligen ”skannade av” det digitala numismatiska landskapet i Sverige, fann jag (på Twitter av alla ställen) en länk till Jernkontorets webbsida:Seminarium om myntning och metaller i Sverige – sex föreläsningar den 21 oktober 2022. Föredragshållarna är Kenneth Jonsson, Henrik Klackenberg, Eeva Jonsson och Niklas Ulfvebrand. Den förstnämnda höll inte mindre än tre föredrag, varav jag idag har lyssnat till det första: ”Sigtunamyntningen cirka 995–1030” (Länk till YouTube, 17 minuter). Tyckte detta var riktigt trevligt och jag kommer givetvis att succesivt lyssna även till de övriga fem föredragen. – Alltid lär man sig något. – Eller så blir kanske inspirerad till eftertanke och fördjupningar.
Kenneth Jonsson, professor emeritus, född i Filipstad 1950, inleder med att tala om den vikingatida myntimporten av utländska mynt som föregick den inhemska svenska myntningen. Kartan ovan visa fyndplatser där man funnit mynt från kalifatet (islamska dirhemer/dirhamer) från omkring år 800 och ända fram till ca 1150, då Lödöse och Visby inleder den medeltida myntningen. Av de 865.550 silvermynt i 8.392 undersökta fynd (i snitt alltså ca 100 mynt/fynd) som redovisas, är hela 90% funna i Polen (västslaviskt område), Sverige och Ryssland. Notabelt är också att de sammanlagda fynden i Danmark, Norge och Finland inte ens uppgår i 25% av de de fynd som gjorts i Sverige. Den stora myntningsnationen England är inte ens med i fyndtabellen?!
Innan vi slog egna mynt i Sverige användes utländska silvermynt som betalningsmedel efter vikt. Först islamiska dirhemer från kalifatet omkring år 800 och senare under 900-talets slut tyska denarer.
Beträffande myntfynden i Sverige är det inledningsvis (omkring år 800) de islamiska mynten som helt och hållet dominerar (82.000). Detta följs (ersätts) sedan i slutet av 900-talet av de tyska (108.000) och engelska (drygt 44.000) mynten. Noterar även att de mynt som är vanliga i samlarkategorin ”utländska mynt som cirkulerat i Sverige”, nämligen sassanidiska drachmer, endast utgör 155 exemplar! – Och Bysantinska mynt endast 586 mynt.
Skandinaviska mynt utgör vad jag förstår totalt knappt 9.500 mynt, men de är lite märkligt redovisade (svenska, danska, norska, skandinaviska och nordiska). Möjligen skall ”skandinaviska” tolkas som ”skandinaviska efterpräglingar/imitationer”? De svenska mynten uppges vara enkom 824 stycken – och då inkluderas tydligen även de barbariska mynten med ”Sigtuna-kopplingar” (illitterata imitationer som via stampkedjor kan kopplas till kasserade reguljära stampar). Vi får också veta att man ännu inte funnit ett enda klassiskt (läsligt) Olof-mynt i Sigtuna. Däremot fann man 1990 ett provavslag i bly (av en förvirrad Long Cross-imitation, SMH 246, dansk kedja 137).
NORDENS FÖRSTA MYNT. Skandinaviska CRUX-penningar 995-997 präglade efter engelsk förlaga. a) SVERIGE. Kung Olof Eriksson. Sigtuna. Penning med titeln OLAF REX ZWEVO-x (Olof, svenskarnas kung). b) NORGE. Jarl Haakon Sigurdsson. Trondheim? Penning med titeln AACUNE IGNVN DEI. c) DANMARK. Kung Sven Haraldsson. Lund? Penning med titeln ZVEN REX AD DENER (Sven, kung över danskarna). d) NORGE. Tronkrävare Olof Eriksson. Kungahälla eller Lödöse? Penning med titeln ONLAF REX NOR (Olof, norrmännens kung).
När Olof Eriksson, Skötkonung (Skatt-/myntkung) inleder den svenska myntningen år 995, sker detta efter engelsk förebild. Ganska naturligt av flera skäl; som Kenneth nämner är de tyska mynten från tiden en smärre katastrof – går knappt att identifiera eller kalla mynt. Och eftersom de omöjligen kan ha gått att typbestämma, kan de inte heller ingått i en s.k. penningekonomi, utan måste istället ha kurserat efter vikt – i en s.k. viktekonomi.
De engelska mynten däremot, var Europas klart bästa alla kategorier och erbjöd dessutom en vinstmöjlighet för utgivaren, d.v.s. kungen. De engelska mynttyperna gällde nämligen endast i sexårsperioder, varefter de löstes in till ett lägre värde – exv. 3 nya för 4 gamla – en form av beskattning med andra ord. Inte så konstigt att det senare systemet lät lockande för Olof Skötkonung (som ”besökte” kung Ethelred den Villrådige i England både år 991 och 994).
Experimentet i Sigtuna blev dock en kortvarig historia, förmodligen eftersom varenda köpman och hantverkare verkar ha ansett sig ha rätt att ”förädla silver” och därmed göra sig en förtjänst. Även sonen Anund Jakob gjorde några decennier senare ett försök att ersätta den rådande viktekonomin med penningekonomi, men utan framgång. Hur länge man slog imitationer (oftast av Long Cross-typ) vet man väl egentligen inte (jämför med dirhem-cirkulationen ända fram till 1150), men Anunds sista reguljära penningar kan, tack vara de engelska förlagorna, dateras till ca 1020-35.
Sveriges, Norges och Danmarks första mynt präglades alla efter engelsk förlaga. Och då de engelska mynten går att datera, kan vi genom dessa även datera de nordiska typerna – där lejonparten är svenska.
Lite motsägelsefullt blir det dock när man ”klumpar ihop” de reguljära (klassiska, läsbara) präglingarna för Olof och Anund med de talrika imitationerna – och därigenom dels beräknar Sigtuna-myntningens omfång till omkring 2.000.000 mynt och dels konstaterar att de väger mellan 1 och drygt 3 gram (”som en lottorad”, för att citera en känd ”kapsylsamlare”). Ordnar man istället Olofs mynt kronologiskt (först ”svenskarnas kung”, sedan ”kung i Sigtuna”) och sorterar bort de mynt som tillkommit med ”förskingrade stampar”, får man ett annat resultat. Kanske kan man genom denna uppdelning också få plausibla svar på de frågor Kenneth ställer; – ”Hur fungerade den här myntningen egentligen?” – ”Med den ojämna vikten kan de inte gärna haft ett nominellt värde?” – Är det en prestigemyntning, eller vad?”
Dagens tidstypiska ”P. K. Jante-nonsens” om ”Sveariket” istället för Sverige (landet som då hade 700.000 innevånare, en kung som kallade sig ”svenskarnas kung” och en avancerad ”administrativ organisation” – innan Sverige fanns som land?), kan vi väl bortse ifrån. Men visst är det motsägelsefullt.
Diagram efter Gert Magnusson. Notera att Västergötland var Sveriges största producent av järnmalm under den tid då myntningen inleddes i Sverige 995-1035.
Desto mera intressant är Kenneths teori om att järnframställningen skulle vara ”motorn” (intäktskällan) som möjliggjorde Sigtuna-myntningen. Så här säger han: – ”Hur fick man då tag i det här silvret? Ja, då kommer vi in på den metall som jag tror är viktig för detta – nämligen järnet. Jag tror att en stor del av de intäkter man får för att kunna bedriva den här myntningen i Sigtuna, det är alltså tullintäkter. Och vad är det då man kan beskatta? Ja, det är ju transporter av olika slag där man kan ta upp tull.”
Kenneth menar att Långhundraleden, mellan Gamla Uppsala och kusten (blivande Stockholm) skulle kunna vara nyckeln till Sigtuna-myntningen. Den var visserligen inte seglingsbar, men den frös ju på vintern och gjorde då transporter av tunga produkter möjlig. Orter som Berga och Tuna kan ha varit administrativa centra, menar Kenneth. Och 1704 hittades en stor silverskatt (2.800 mynt) som eventuellt kan stärka teorin. Angående alternativa teorier till var myntsilvret kom ifrån nämner Kenneth den utländska myntimporten och att ”man helt enkelt kan ha smält ner utländska mynt”.
Däremot omnämner han inte alls de mycket omfattande s.k. danagälderna, framförallt från England. Åren 991 (slaget vid Maldon och det efterföljande fredsavtalet) och 994 (Anlafs / Olofs dop i Andover, norr om Isle of Wight och Southampton) uppgick dessa ”danagälder” till helt fantastiska: 10.000 + 22.000 + 16.000 pund – eller motsvarande 16-18 ton silver! En sjättedel av detta (eller 8.000 pund) bör visserligen ha gått till Danmark, då den med Olofs mor nygifte Sven Tveskägg var med 994, men ändå.
ENGLAND. Ethelred II. Penny slagen i Maldon 991-997. Däremellan den berömda Orkestastenen (U344). Fredsavtalet efter Maldon 991 omtalar ”Anlaf, Iustin och Guðmund, Stegitans son”. Anlaf = Olof Eriksson, Skötkonung. Iustin = Tusti (i avskriften från tidigt 1100-tal anglifierat till ”Iustin”, långt senare feltolkat som ett norskt ”Jostein”). Runstenens Tusti är även känd som Skoglar Toste och Torsten av Västergötland (gränsavtalet med Danmark ca 980), far till Sigrid Storråda, som efter Erik Segersälls död 992, i fredssyfte blev omgift med Sven Tveskägg i och med alliansen med Olof Skötkonung före 994. Fredsavtalet 991 avslutas med orden: – ”Tjugotvå tusen pund, i guld och silver, betalades från England till armén för detta fredsfördrag.” Dessförinnan hade ärkebiskop Sigeric av Canterbury och de båda åldermännen Æthelweard och Ælfric redan köpt fred för de områden de själva förvaltade å kungens vägnar. Prislapp: 10.0000 pund.
Genom Kenneths järntullsteori fick jag även stifta bekantskap med arkeologen Gert Magnusson. Det är han som gjort diagrammet ovan och även en sevärd video på YouTube med titeln: Vikingatidens järnhantering – en bakgrund till nordens medeltida modernisering. Han hade mycket intressant att berätta efter forskning i såväl Jämtland som Småland. Just geografin, med järnframställning i skogsmarkerna mellan lantbrukslandskapen, är något som Gert lagt ner mycket möda på.
Så för att runda av, när Kenneth Jonsson säger att: – ”Det är många landskap där man producerar järn vid denna tid” har han naturligtvis rätt. Även ”och där fanns det alltså möjligheter för kungamakten att kontrollera utförseln av det här järnet och ta upp tull på det” låter ju rimligt. Men att man via Långhundraleden skulle få ”intäkter så att man kan bedriva den här relativt stora myntningen i Sigtuna”, känns kanske lite mera tveksamt – om vi skall tro Gert Magnussons diagram. För där framgår ju att järnmalmsutvinningen för den aktuella perioden 995-1035 var överlägset störst i Västergötland. Dubbelt så hög som Dalarna och Småland och nästan tre gånger större än Jämtland och Hälsingland. Att det ser helt annorlunda ut 500 år senare, påverkar ju inte Sigtuna-myntningen. Så kanske borde man istället leta tullstationer i Lödöse vid Göta älvs mynning? Men skall vi tro ”experterna” fanns det väl överhuvudtaget ingen vikingatid utanför ”svearnas lilla land, Svealand”… 😉
År 1880 gav Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) ut Numismatiska Meddelanden VI & VII, med beskrivningen över Stiernstedts Svenska Myntkabinett. Denna förteckning blev under lång tid en handbok för landets myntsamlare att samla efter.
Friherre August Wilhelm Stiernstedt (1812-1880) var både riksheraldiker och eminent numismatiker. Kanske mest känd för sina verk ”Om kopparmyntningen i Sverige” (1857) och ”Beskrifning öfver svenska kopparmynt och polletter” (1872). Han var även en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen – och dess första ordförande åren 1873-1880.
I förordet till NM VI & VII 1880 skriver man så här: – Då vi ännu sakna en fullständig beskrifning öfver Sveriges samt dess fordna Utländska Besittningars mynt, och en sådan beskrifning ej heller snart torde vara att förvänta, har man ansett lämpligt att i afvaktan derå allmängöra följande förteckning öfver den näst efter Svenska Kungl. Myntkabinettet rikaste Svenska myntsamling som hittills funnits.
Detta myntkabinett är ordnadt efter blandadt kronologiskt och geografiskt system, så att, då mynten kunna till viss Regent hänföras, de äro upptagna under hans namn, ordnade efter de särskilda kända myntorterna. Under dessa åter äro mynten upptagna i hufvudgrupper efter den metall, hvari de äro, slagna, nämligen guld, silfver, koppar eller brons, samt vidare inom hvarje grupp efter myntens åsatta, eller eljest gällande värden. Under hvart värde slutligen äro mynten upptagna i tidsföljd, der årtal å dem finnes utsatt eller de eljest till tiden äro bestämbara. Under de myntorter, der endast silfvermynt blifvit slagna, är icke myntmetallen i särskild rubrik angifven.
Rangordning enligt följande alltså: – Regent – Myntort – Metall – Valör – Årtal.
De första svenska kopparmynten – Gustav II Adolfs kopparklippingar – placerades alla under Säter av Stiernstedt. Man visste visserligen att det även i Nyköping myntades kopparklippingar, men man kunde inte urskilja dem. Några år senare (1883) utkom NM VIII, Hallborg & Hartmanns ”Utkast till beskrifning äfver Gustav II Adolfs och Kristinas Kopparmynt”. Om Stiernstedt länge var typ- och årtalssamlarnas handbok, så kom Hallborg/Hartmann att bli variantsamlarnas bibel.
Även HH 1883 tillämpar en strikt myntortsindelning och placerar samtliga kopparklippingar under Säter – liksom kreuzrarna 1632. Man gör heller ingen åtskillnad mellan klippingar och rundmynt, utan alla placeras under respektive myntort. Märkligt nog går de helt ifrån denna princip under Kristina, där de istället klumpar ihop 1/4-öringarna från Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) och Avesta (1644-54). Här gör man kardinalfelet att plötsligt låta årtal väga tyngre än såväl myntort som typ, vilket lett till att senare författare felaktigt överfört ”typindelningen” för 1633 och 1634 (årtalets placering) till att gälla hela myntgruppen (nu senast i Sveriges Mynt 1521-2021, men även hos Delzanno 2020).
I Hallborg/Hartmann 1883 får vi för första gången se ”Säters klippingar” indelade i a) ”utan krusad omkrets” respektive b) ”med fyrhörnig krusad omkrets” (enklare uttryckt; utan och med ram). Tveksamt dock vad de enkom 25 numren vinner på denna indelning. Hur som helst har detta levt kvar ända in i våra dagar, även om Appelgren och Tingström väljer att underordna respektive helt bortse från denna detalj.
Överst Appelgrens teckningar av hammarprägling (HP) respektive valsverksprägling (VVP) från 1927. Därunder Ottossons illustrationer av de båda präglingsmetoderna från 1995. Notera att Gustav II Adolf kopparklippingar inte alls är slagna med ”traditionell hammarprägling”, utan med en helt unikt teknik (graverade handsläggor och dito städ/amboltar) som endast förekommer åren 1624-27.
Sedan skulle det dröja ända fram till 1927 innan en av våra främsta numismatiker genom tiderna, mynthandlaren T. G. Appelgren (1872-1950) tillförde en ny parameter i kopparklippingarnas indelning. I Bobergs auktionskatalog nr 5, över ”Gustaf Cavallis samling av svenska Kopparskiljemynt”, ordnas dessa klippingar efter a) präglade för hand respektive b) präglade i valsverk. Appelgren poängterar också att 1624 års myntning skedde uteslutande i Säter, medan man åren 1625-27 präglade klippingar parallellt både i Säter och Nyköping (skall egentligen vara 1625-26 för Nyköping, se Ottosson 1995).
Gravörstilarnas betydelse var Appelgrens adelsmärke. Här var han långt, långt före sin tid. Redan 1927 kunde han definiera ”arbeten av den förste i Sverige anställde valssnidaren”. Det skulle dock dröja ytterligare drygt 60 år innan en viss Ottosson kunde sätta detta i samband med myntorterna och dela upp kopparklippingarna på Säter respektive Nyköping (Ottosson 1988, 1995). Denna ordning har nu (delvis) etablerats genom Delzanno 2020 och Carlberg & Co 2022. Hela genialiteten med 1995 års uppställning har man emellertid ännu inte förstått, då man bortser från krontyperna – som dels knyter samma kronologin och dessutom faktiskt gör att man kan typ-, årtals- och myntortsbestämma även otydliga exemplar. Att de utöver detta också bevisar att de länge falskförklarade släggverkspräglade provmynten från Säter 1625 (krontyp E-var.) faktiskt är äkta, får den vetgirige samlaren som ”grädde på moset”.
På SNF:s hemsida sammanfattar Lennart Castenhag den nyutkomna 2:a upplagan av Sveriges Mynt 1521-2022 med följande ord: – ”En del mynt har plockats bort och andra mynt har tillkommit. Den stora nyheten är det nytillkomna kapitlet om myntgravörer, utmyntningstal och upplagor. Författarna har tagit vara på en hel del av den kunskap som tillkommit sedan den föregående upplagan trycktes. Bland annat skiljer man nu på klippingar från Säter och Nyköping.” – Hundra år efter Appelgren (och trettio år efter Ottosson) har man alltså upptäckt gravörstilarnas underbara värld. Grattis!
De båda rådgivarna till nämnda värderingskataloger (Castenhag och Falkensson) har för övrigt väldigt olika sätt att beskriva Gustav II Adolf och Kristinas kopparmynt.
Castenhag väljer rörande klippingarna att kopiera Ottossons 25 typer (1995) rakt av (kompletterat med en tabell där allt kastats om? och sorterats på: Årtal – Valör – Teknik – ”Typ” – Krontyp – Myntort). Beträffande rundmynten delar han istället in dem efter: – Valör – Myntort – Årtal – ”Grupp” – Variant/variation. Jämför med Stiernstedt 1880, SM-boken 1976/2022 och den mer eller mindre vedertagna ordningen: Myntherre – Periodisering – Metall – Myntsort – Myntort – Valör – Huvudtyp – Undertyp – Årtal – Variant – Variation. Castenhag meddelar också att han anser att ”årtal före typ” från Hallborg-Hartmann 1883 och Törngren 1991 är en ”stringent metod”, något som undertecknad inte alls håller med om. Det är snarare att betrakta som ett kardinalfel, som Appelgren skulle ha uttryck det.
Falkensson å andra sidan väljer att sätta klippingarnas präglingsteknik (HP resp. VVP) i första rummet: – Teknik – Myntort – Valör – ”Typ” (utan eller med ram, inga krontyper) – Årtal – Variant/variation. Rundmynten bryter han ut, men under Kristina klumpar har istället ihop plåtmynt (1644), ören (1638) och fyrkar (1633) i ett kronologiskt felpackat paket. Inte alldeles logiskt, men helt i enlighet med SM 1976/2022. Den sistnämnda hade helt klart vunnit på att bryta ut plåtmynten och redovisa dessa som en separat myntsort efter rundmynten. Att man (för kronologin skull) skiljer på klippingar och rundmynt, men samtidigt ”knör in” plåtmynt (Avesta 1644) mellan silverören (Göteborg 1636) och kopparören (Säter 1638) är inte speciellt lyckat. Boven i dramat är i grunden att man ännu 2022 klamrat sig fast vid en förlegad sorteringsmetod – som med automatik sabbar kronologin.
Här har vi utmärkta exempel på hur den fallande valörordningen ger en skev kronologi – och att en stigande dito med automatik hade löst många problem. Appelgren förstod problematiken redan för nittio år sedan, när han på ett genialt sätt periodiserade Gustav Vasas mynt i syfte att fixa til kronologin inom den gamla uppdelningen efter fallande valörordning. Undertecknad (1995) och Christian Hamirin (2018) har också förstått att mynthistorien genom alla tider alltid gått mot högre valörer (inflation) och att ”den internationella” ordningen med stigande valörordning därför är att föredra. Den ger i princip automatiskt en logisk kronologi utan större behov av periodiseringar.
Även Falkenssons ”typsamlingssida”, som successivt håller på att byggas upp, regent för regent, hade vunnit på en logisk indelning. Att arbetet sker regentvis är förståeligt, men påverkar med all önskvärd tydlighet också konsekvensen i de ovanligt personliga typindelningarna. En konsekvent och på förhand bestämd mall (typindelning), applicerbar för samtliga regenter, hade naturligtvis givit ett både elegantare och mera lättöverskådligt resultat. Mycket väl medveten om att strikt konsekvens är väldigt svårt i dessa sammanhang, kan man rikta samma kritik emot såväl Delzannos som Carlbergs nya värderingsböcker, som båda innehåller inkonsekventa upplägg och urval.
Problemet med att inte förstå och kunna särskilja en (under) typ från en (knappologi) variant (läs: variation) får extra tråkiga konsekvenser när nämnda skribenter väljer att använda samma raritetsskala både för typer och varianter – huller om buller. – Hur skall man kunna begära att den oinvigde förstår att ett XR-betecknat typmynt är oändligt mycket mer intressant och värdefullt, än en mer eller mindre ointressant knappologivariant? Också här har Delzanno och Carlberg okritisk tagit efter Falkensson och Castenhag. Och så kallade kvalitetsrariterer skall vi inte tala om! Här kan såväl sällsynthetsgrad som värderingspris ibland vara mycket långt ifrån verkligheten – trots att denna är väl dokumenterad. När man väljer att sätta en värdering på knappt 15% av senaste auktionsnoteringen, bör man kanske överväga att istället avstå ifrån att prissätta sådant man inte förstår sig på?
Det kan vara så att den som samlat, forskat och förstått en viss myntgrupp (exv. Kristinas fyrkar), också har lättare för att beskriva och förklara den, än den som okritiskt läser en 150 år gammal bok utan att förstå dess (inkonsekventa) upplägg. Men som vi alla vet; ”det finns mer än ett sätt att flå en katt” och ”var och en blir salig på sitt”, så var och en får själv ta ställning till hur elegant numismatiker man egentligen vill och kan vara.
Det här var lite om hur man lägger upp själva strukturen i en svensk myntsamling (eller dito värderingsbok) – idag och för 150 år sedan. I kommande blogginlägg skall jag gå igenom Carlbergs ”Nya SM-boken” och Delzannos ”Sveriges Myntbok” lite mer i detalj och recensera redaktörernas urval, avgränsningar, konsekvens, objektivitet etc. Har de koll på forskningsläget? Har de tagit till sig av nya rön? Motiverar de sina slutsatser?
Sextionio poster med mycket stor variation – ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer! Vid katalogiseringen har vi försökt härleda vem i dessa generationer som kan tänkas ha intresserat sig för dessa objekt och sett till att bevara dem för eftervärlden. – Ett riktigt spännande detektivarbete! För att i görligaste mån kunna sätta en trolig förvärvare på objekten har vi valt att presentera samlingen i kronologisk ordning. Naturligtvis kan senare ättlingar ha införskaffat äldre objekt i senare tid, men en hel del medaljer har faktiskt kunnat knytas till rätt Alströmer.
Jonas ALSTRÖMER (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungl. Vetenskaps-akademien 1739.
Gift 1731 med Margareta Clason (1709–1738). Omgift 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin (1716–1806).
Barnen: Patrik (1733-1804), August (1735-1773), Claes (1736-1794) och Johan (1742-1786).
Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer:
Gift med Hedvig Catharina Dankwardt-Lilljeström (1767-1811). Claes Alströmer (1736-1794).
Svensk friherre, industriman och mecenat. Son till Jonas Alströmer.
Gift med Sara Catharina Sahlgren (1748-1818), dotter till Niclas Sahlgren.
Några objekt som kan tänkas ha tillhört Johan & Claes Alströmer:
Margareta H. Alströmer (1763-1816). Svensk grevinna, konstnär och sångerska, ledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna och Kungliga Musikaliska Akademien. Dotter till Patrick Alströmer och Christina Maria Ollonberg.
Jonas (Patricksson) Alströmer (1769–1845). Svensk friherre, ämbetsman, amatörviolinist, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Son till Patrick Alströmer och Christina Silfverschiöld.
Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmers musikaliska barn, Margareta och Jonas Alströmer:
Jonas (Jonasson) Alströmer (1807–1891). Svensk friherre och Kungl. sekreterare. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer. Skänkte tillsammans med sin yngre bror Oscar en samling naturalier till Vetenskapsakademien 1848. Samlingen hade tillhört Joseph Banks (1743-1820) och härstammade derlvis från James Cook (1728-1779).
Jonas Alströmer d.y. (1840–1917). Svensk friherre, riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”) och disponent vid Östads säteri och barnhus. Son till Jonas (Jonasson) Alströmer och Margareta Lovisa Taube, vars far var svensk adelsman (nr 734). Han invaldes 1899 som ledamot av Lantbruksakademien.
En av sönerna, Jonas Magnus Alströmer, var diplomat. En annan, Thore Alströmer, var riksdagsledamot.
Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer den yngre:
År 1922 utnämndes Alströmer till envoyé i Bern och var 1924-25 sidoackrediterad i Wien och Budapest. 1925 blev Alströmer tillförordnad envoyé vid Sveriges ambassad i Bukarest med sidoackrediteringar i Aten (1925-33) och Belgrad (1925-28). Han var även delegerad vid en rad internationella konferenser.
Några objekt som med största säkerhet tillhört Jonas M. Alströmer:
Efter 10 års bloggande och 560 artiklar kan man ibland uppleva en viss skrivkramp på grund av idétorka. Vad skall man hitta på att skriva om som man inte redan behandlat? Kanske gör man ett problem av ingenting, då det många gånger verkar vara det mest elementära som uppskattas. Just nu är det emellertid precis tvärt om – jag vet inte var jag skall börja! Listan med skrividéer är för närvarande längre än på länge. – Inte minst tack vare ett halvdussin nya boksläpp – som väl kan förtjäna en och annan kommentar.
Idag tänkte jag delge läsekretsen lite nyfunna uppgifter om den berömda – och för vissa helt okända – Avesta-liarden 1654 – första gången omskriven av Ulla Linder 1937 och sedan 1996 av undertecknad särskild från den franska förlagan.
Myntboksförfattare och andra intresserade rekommenderas Nordisk Numismatisk Årsskrift 1937 och Svensk koppar och kopparmyntning, 1948/1965, om svensk blindmyntsexport, båda av Ulla S. Linder-Welin samt undertecknads artikel Kungen av Avesta – slog mynt för Frankrike i Mynttidningen 5/6-1996. Är biblioteket inkomplett går det naturligtvis bra att göra en sökning här på Myntbloggen.se! – Svensk kopparmynt-historias kanske mest intressanta mynttyp är långt ifrån odokumenterad.
Under myntmässan Stockholm Numismatica i början av oktober erbjöds möjligheten att göra metallanalyser hos den nyprivatiserade firman MISAB, som i ett reklamblad strax innan mässan skrev: – ”I samband med Stockholm Numismatica 2022 inviger vi vår XRF-analysapparat. XRF står för X-ray fluorescence och analyserar med hjälp av röntgenstrålning innehållet i ett material och kvantifierar metaller.”
Lockad av detta stoppade jag mina fyra 1654:or i bröstfickan i hopp om att få lite tid över mellan kunderna. Och när det under sista timmen började bli lite glesare i leden, passade jag på att besöka MISAB:s monter. En mycket hjälpsam ung dam kunde då med lite teknisk assistans av tvenne herrar (- Datorn har hängt sig! – Gör en norsk omstart) få fram efterlängtade tekniska bevis! Det som alla vi som studerat gravörstilar vetat om i 26 år, visade sig vara korrekt! – Det franska mynten skiljer sig avsevärt – även metallurgiskt! – från de svenska Avesta-präglingarna i äkta Falu-koppar!
I tabellen ovan redovisas resultaten av metallanalyserna jämte avbildningar av de aktuella mynten med uppgifter om vikt, diameter, stampställning etc.
Kommer att återkomma i ämnet, då det på senare tid visat sig finnas ytterligare tekniska fakta som dokumenterat kopplar samman Avesta-liarderna – och samtidigt skiljer dem ifrån de franska präglingarna. Men detta tar vi en annan vacker afton. Nu tar vi helg!
Man brukar säga att ”numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur”, samt att det är en väldig skillnad på ”en samling mynt” och ”en myntsamling”. Detta tycker jag att jag fått en bra illustration av i och med genomgången av ”Samling Alströmer”. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer!
När jag först började studera samlingen fick jag inget riktigt grepp om den. Det verkade inte finnas någon ”röd tråd”. Det fanns heller inte någon muntligt traderad berättelse om någon eller några samlare i släkten. Så hur hade man lyckats få ihop denna eklektiska mix av numismatiska objekt? Hur hamnade en 300 år gammal Bank-Portagulöser i samma samling som en rumänsk 20 Lei 1930 och en skyttemedalj från 1964 …?
Svaret fick jag när jag började läsa in mig på släkten Alströmer. Där fanns, bland många andra, en kapten, en diplomat och en riksdagsman – som alla hade tilldelats namn-graverade medaljer av olika slag. Det visade sig att diplomaten varit verksam i Wien, Bukarest och Aten, vilket förefaller förklara flera ”udda fåglar” i samlingen. Även beträffande riksdagsmannen (och dennes far) kunde man skönja rimliga kopplingar till samlingens medaljer över tidens händelser och framstående män. Och i generationerna före dessa fanns det flera, för mig okända, Alströmer-ättlingar som hade starka anknytningar till musik! – Kungliga Musikaliska Akademien – och dess medaljer.
När man sedan nådde in på 1700-talet, började man förstå betydelsen av släktbanden med den förmögne Niclas Sahlgren och utvecklingen av Östads säteri, stiftelse och barnhus, och därmed lantbrukets betydelse – och inslag i medaljsamlingen. Pusselbitarna började falla på plats. Allt har sin förklaring. Det gäller bara att hitta den.
Provenienser får en allt större betydelse inom numismatiken. Både som ”äkthets-garanti” och värdehöjare. Detta är en lovvärd utveckling! Kännedomen om ett mynt eller en medaljs ägarhistoria är många gånger lika intressant som själva mynthistorien. Tyvärr är det väldigt lätt att dessa uppgifter för alltid försvinner i samband med arvsskiften eller ägarbyten. Att dokumentera sin samling är därför av största vikt – av flera skäl. Såväl samlare som handlare föredrar naturligtvis mynt med ”a fine pedigree” (en fin stamtavla), men dessvärre saknar +90% av samlarmarknadens alla objekt påvisbar stamtavla (för objekt under 500 kronors värde, förmodligen 99,98%). Det är alltså något mycket ovanligt och exklusivt med fina provenienser. Något som de flesta också förstår. Möjligen med undantag av någon stalinistisk f.d. museichef på en ö ute i Östersjön, som istället tycker att svenska staten (eller ”ön”?) borde kunna konfiskera internationella (alltså även utländska) mynt utan proveniens!?
När det gäller ”Samling Alströmer” kan vi naturligtvis fastslå att proveniensen är familjen Alströmer. Men med lite tur (och en massa roligt arbete!) kan vi kanske till och med precisera vilken Alströmer som bidragit med vad – under 300 års ”samlande”. Teoretiskt sett finns det faktiskt en möjlighet att samlingen innehåller objekt från självaste Jonas Alströmer (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungliga Vetenskaps-akademien 1739. – Det är ganska fantastisk – eller hur?
Samling Alströmer kommer att publiceras inom kort, så håll ut! Snart kommer kanske just Du att kunna bli lycklig ägare av ett objekt med utmärkt stamtavla?
