Sveriges första mynt …

År 991 var ett händelserikt år för kung Ethelred II, den Villrådige (Æthelred the Unready) i England. Slaget vid Maldon, fredsförhandlingar med Anlaf & Tusti (Olof Skötkonung och Toste av Västergötland), utbetalning av den första s.k. ”danagälden” och som grädde på moset, tre mynttyper under samma år! Engelska myntexperter daterar Ethelreds ”2nd Hand type” till 985-991, ”Benediction Hand type” till 991 och ”CRUX” till 991-997. Dessutom finns det hybrider mellan CRUX och de båda föregående typerna, samt en sen undertyp som kallas ”Small CRUX” (995-997). Bror Emil Hildebrand illustrerade redan 1881 dessa typer i sitt verk om ”Anglosachiska Mynt i Svenska Kongliga Myntkabinettet, funna i Sveriges jord”.

Det är utefter dessa engelska typer som Sveriges första mynt kom till – och dateras till ca 995. Ganska exakt hundra år efter Hildebrand, publicerade Brita Malmer 1989 sin banbrytande forskning i boken ”The Sigtuna Coinage c. 995-1005”. Hildebrands detaljstudier av de engelska förlagorna, till Olof Skötkonungs första mynt, är aktuell än idag. Och likadant är det med Malmers forskning rörande Olof-myntningens stampkopplingar. Tjugo år efter ”första upplagan” utkom 2010 uppföljaren ”Den Svenska Mynthistorien – Vikingatiden ca 995-1030” med uppdaterad information. Redan 2014 dök det dock upp ett tidigare okänt mynt (M11-56) som kom att ”ställa till det” lite för Malmers (redan 1989 ”fastslagna”) kronologi. Turligt nog stämde myntet dock bättre in på undertecknads tankar kring kronologin.

Malmer hävdade ännu 2010 att Olof-mynten med de bästa inskrifterna, där han titulerar sig som OLAF REX SWEVO-x (Olof, svenskarnas kung) etc. skulle vara ”övergångsformer” (B) till den efterföljande s.k. ”Long Cross type” (997-1003). Argumentet var att en extremt sällsynt undertyp kallad ”Transitional Crux type” (997) skulle ha varit förlaga. Utan att gå in i detaljer kan jag bara nämna att +90% av dessa saknar spira. Sammantaget är denna hypotes extremt osannolik, eftersom vi har en mycket troligare, och dessutom frekvent förekommande, förlaga i Ethelreds ”2nd Hand type” och dess hybrider (se Hildebrand).

I Malmers äldsta stampkedja (kedja 1, bild 2 på denna sida) är ett av mynten (M5-81) en engelsk Ethelred-penny, slagen i YORK! åren 991-997 (ovan t.v.). Denna åtsidesstamp har på något sätt förflyttat sig från England till Sverige omkring år 995. Detta vet vi då Malmer identifierat den som kopplad till en svenskgraverad frånsida (M51) med en unik omskrift: IN NOMINE DomiNI som översatt till svenska blir ”I Herrens namn” (nedan t.v.). Vi har alltså att göra med en provprägling med engelsk åtsida – och svensk frånsida. En frånsida som snart kom att användas tillsammans med de svenskgraverade stamparna Malmer 13 och 17 (M13-51 och M17-51). De båda mynten t.h. på bilden ovan.

De allra första svenska mynten saknade uppgift om myntort … eller?

  1. VLAVVZ REX ZVENO = Olavus Rex Sveno (Svenorum). Malmer 13-51.
  2. OLAF REX ZPEVO-x = Olaf Rex Swevo-x (Swevorum). Malmer 10-51.
  3. OLAF REX ZPEVO-x = Olaf Rex Swevo-x (Swevorum). Malmer 11-52.
  4. OLAFV REX AN COL = Olafu(s) Rex an Col …? Malmer 17-51.
  5. IN NOMINE DNI M. C. = In Nomine Domini M. C. …? Malmer 51.
  6. IN NOMINE DNI COD = In Nomine Domini COD …? Malmer 52.

Den förstnämnda titulaturen VLAVVZ REX ZVENO återfinns även på ett unikt ensidigt provavslag, Malmer 30, SMH 22. Och återkommer senare på M14-79/80 och i en snarlik version, OVLAVZ REX ZVEN på M16-79. Båda i kedja 3 och båda med myntmästare Ulf (eller Ulf-Kettil). Vi kan alltså på goda grunder föra även åtsida 13 och 30 till Ulf. Kanske följde denne Ulf senare i Snellings (och Aelfrics) fotspår, och flyttade sin (läs: kungens) verksamhet till ostkustens nyanlagda handelsplats Sigtuna? Självfallet tog de då också med sig sin utrustning, inklusive fullt användbara stampar!

Den vanligaste förklaringen till inskriptionen OLAFV REX ANCOL är att det skulle vara en förvanskning av REX ANGLO, d.v.s. med ett G istället för C och med OL omkastade till LO. Olof skulle alltså med denna hypotes ha titulerat sig som: Rex Anglorum (”King of the English”), vilket kanske kan tyckas lite övermaga? Den första av frånsidorna i denna myntgrupp IN NOMINE DNI M. C. vill man tolka som ”I Herrens namn, världens skapare”. M.C. skulle alltså stå för Mundi Creator enligt denna hypotes. Innebörden av avslutningen COD är däremot något även experterna gått bet på.

Malmer sätter OLAF REX AN SITUN (M1-62) som ”nummer ett” i kronologin både 1989 och 2010. Däremot gör hon ingen jämförelse med pendangen OLAFV REX AN COL. Ett mynt som alltså ingår i samma grupp som frånsidorna med M. C. och COD.

Det finns ett antal orter i England som har kopplingar till Olof Skötkonung och Sveriges första mynt. YORK har vi redan nämnt (jämför även M3-72 med Snelling M. EPROF = Eoforwic?). Tidigare har Malmer ansett att myntmästare Aelfric av WALLINGFORD’s Sigtuna-mynt med ”SiTuNEn TEI” (Guds Sigtuna?) tillhört de tidigaste. 2010 framhåller hon emellertid LINCOLN som ett möjligt ursprung för flera myntmästare i Sverige under CRUX-perioden.

Först tjugo år efter fyndet av ”Kung Olofs Mynthus i Sigtuna” (d.v.s. fyndet av blyavslaget 1990, med en bild av en sen barbariserad och illitterat Long Cross-imitation (SMH 246, t.p.q. 1121), adresserar Malmer (i förbigående) frågeställningen om; ”kontrasten mellan kungliga slottet i Winchester där Knut den Store höll hov och de enkla husen i Sigtuna”. – Ett senkommet konstaterande, som hon dessvärre aldrig diskuterade eller utvecklade vidare.

Ni som följer Myntbloggen.se vet ju sedan tidigare att Olof besökte England redan 991, då tillsammans med morfar Toste. Slaget i MALDON och fredsavtalet 991: – ”Tjugotvå tusen pund, i guld och silver, betalades från England till Anlafs armé för detta fredsfördrag.” Och då hade ärkebiskop Sigeric av Canterbury & Co, för 10.000 pund, redan köpt fred för de områden de själva förvaltade å kungens vägnar. Summa summarum 32.000 pund! Läsekretsen har också fått veta att kung Olof inte alls döptes i Husaby 1008, utan i engelska ANDOVER hösten 994. Förutom den Anglosachsiska Krönikans uppgifter är naturligtvis Olofs i högsta grad kristna mynt anno 995 ett talande bevis för detta.

Frågan är vilken svensk hamn Olof Skötkonung angjorde när han och morfar Torsten av Västergötland kom hem med 32.000 pund i silver och guld år 991. Var det månne samma hamn som tog emot Olof (och svärfar Sven Tveskägg) med 16.000 pund och de ofantliga dopgåvor han fått av kung Ethelred av England 994?

Frågar du mig, så skulle jag föreslå Kungahälla! Och då menar jag inte den medeltida staden, utan dess föregångare! – under vikingatid, järnålder och folkvandringstid?

Den gotiske historikern Jordanes skrev redan 551 e.Kr. (en kortfattad sammanfattning av Cassiodorus verk ”Historia Gothorum”) om SUEHANS (svenskarna) och deras många stammar. En bland de mest betydande av dessa var Gautigoth (ev. förenade med Evagreotingis, Eua-Greotingis?, Ö-Greutungi?). Gautigoterna – ”ett skarp folk och samtidigt mycket skickliga i krig”, brukar förknippas med området kring Göta älv (Gautelfr) och Eua-Greotingis med fornborgar – kanske på öarna däromkring.

I de fornnordiska sagorna omnämns Kongahella med händelser kring år 650, då ett kungamöte skulle ägt rum mellan konungen av Rogaland, Hjorleif den kvinnokäre och hans vän, konung Hrejdar av Seland.

Arkeologen Kristina Bengtsson: – Här hittade vi den stora hallbyggnaden, som är cirka 50 meter lång och 10 meter bred. Den härrör från vad vi i Sverige kallar vendeltiden, som varade fram till slutet av 700-talet, vilket innebär att den är från samma period som de halvt mytiska kungarna i Uppsala högar. Från den här tiden finns inga skriftliga källor som kan ge oss namnet på den storman eller kung som bodde i den förmodligen mycket ståtliga hallen.

– En annan sak av stort historiskt intresse är att platsen av allt att döma är det vikingatida Kungahälla som omnämns i de isländska sagorna, och som man tidigare placerat på en annan plats i området, i det medeltida Kungahälla. Kristina Bengtsson har dock lyckats visa att den medeltida 1100-talsstaden anlades ett par kilometer från den vikingatida kungsgården Kungahälla.

KONGAHÄLLA – en kunglig mötesplats … kanske även åren 991 och 994 …?
Kungahälla (även Konghäll, Konungahellu, Kohonggell, Konungahella, Konghelle, Kongahälla etc.) var platsen där de tre nordiska rikena möttes. En historisk treriksgräns mellan Sverige, Norge och Danmark – betydelsefull för alla tre ländernas historia. Vem som hade kontroll över Kungahälla kring år 1000 är inte helt klart, men kung Olof är en stark kandidat – redan innan Svolder. För befolkningen spelade det mindre roll vad kungen hette. Den engelske munken och historieskrivaren Ordericus Vitalis (1075-1142) tar upp namnet CONGEHELL i en förteckning över då (ca 1135) norska städer. I den ungefär samtida Roskildekrönikan förekommer namnformen CUNNUNCHELDE. I andra äldre källor omnämns Kungahälla som KONGHÄLL och på ett medeltida sigill (troligen från 1200-talet?) som KOHONGGELL (se bild ovan).

Men hur skulle då detta kunna hänga ihop med kung Olofs mynt och OLAFV REX AN COL? Man kan börja med att notera att i England fanns inte en enda myntort med begynnelse-bokstaven K, utan där användes C istället. En engelsk myntmästare skulle alltså skriva CONGHALL istället för KONGHÄLL. Ungefär som att man där kallade Knut den Store för CANUTE eller Cnut the Great. Men nu är det så att inte ens i England fick man, annat än i undantagsfall, plats att skriva ut hela myntorten. Man tvingade helt enkelt förkorta densamma. London (Londinium) kunde t.ex. bli LUND o.s.v. Det är alltså full möjligt att AN COL skulle kunna tolkas som ”AN COnghalL” – d.v.s. i Kongahälla! Och frånsidorna IN NOMINE DomiNI Moneta Conghall resp. IN NOMINE DomiNI COnghall Dei (I Herrens namn, Guds Kungahälla?) och vara en parallell till ”SiTuNEn TEI” (Guds Sigtuna?).

Kanske var det vikingatida Kongahälla rent av en föregångare till den medeltida myntorten Lödöse. Den låg ju strategisk placerad mellan Vinga och handelsplatserna Grönköp-Skepplands-Lödöse, där Sveriges första silverbrakteater präglades omkring år 1150. Kristna mynt med budskap om köpstadsfred! – precis som Olofs mynt med: -”I Herrens namn, Guds Kungahälla”.

Grattis på 105-årsdagen, pappa Stig! – Du fattas mig!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Myntbloggen.se/2024/01/19/en-upptacktsresa-i-historien/
Myntbloggen.se/2023/01/19/olof-i-september-och-sigurd-i-oktober/
Myntbloggen.se/2022/01/19/sveriges-regenter-fore-olof-skotkonung/
Myntbloggen.se/2021/01/19/konsten-att-missuppfatta/
Myntbloggen.se/2020/01/19/arvet-efter-vara-forfader/

*

Gott Nytt År!

I eftermiddags föll den första snön över Vikingabo. Och nu har även mörkret fallit över gård och stuga. Det har blivit dags att ringa ut 2024 och se fram emot 2025.

För exakt 400 år sedan – anno 1625 – påbörjade kung Gustav II Adolf silvermyntning i Göteborg och kopparmyntning i Nyköping. På bilden ser vi det kanske bästa kända exemplaret av 1625 års Göteborgs-öre (avbildad i SM-boken 1977), samt fyra olika typer av Nyköpings-halvörena från samma år – en helt unik kvartett i detta fantastiska skick. Finest known!

ANTIKÖREN och Myntbloggen.se tackar kunder, läsare, vänner och kollegor för ett framgångsrikt 2024 och önskar GOTT NYTT ÅR – 2025!

Babsan & Ulf Ottosson på Vikingabo

*

Myntbloggen.se önskar God Jul!

Nu går vi mot ljusare tider igen. Vintersolståndet firades igår och det lackar mot jul. Vi gör som många andra och tar en liten paus från mynten, för att ägna oss åt familj och vänner. Men håll ut, suget efter mynt, medaljer och numismatik är stor, så vi är snart tillbaka igen.

Under tiden kan vi tipsa om Myntbloggens adventskalender för fem år sedan. Där finns många tips för nya och gamla myntsamlare. 24 delar – och du behöver inte vänta på nästa del. Det är bara att klicka sig vidare genom avsnitten med ”Nästa-pilen” uppe till höger.

Babsan & Uffe på Vikingabo önskar kunder, läsare och kollegor en GOD JUL!

*

Tradera höjer provisionen till 15%!

I torsdags kväll kom det e-mail från Tradera som berättade att man höjer provisionen från 10% till 15% (gäller bl.a. i mynt-kategorin). Eller om man så vill; inför en köparprovision på 5% från och med den 7 januari 2025.

I syfte att försöka lura en och annan naiv användare att prishöjningar är något positivt, väljer Tradera dock att kalla det hela för: ”Vi inför köparskydd på alla köp”. Det hela säljs in till Traderas kunder med formuleringar som; ”Sänkt pris på köparskydd”, ”Tydligare prissättning” och ”Köparskydd ger trygga köp”. Men kontentan är likväl att en obligatorisk 5%-ig avgift åläggs Traderas köpare fr.o.m. 2025-01-07.

För säljarnas del innebär detta inte bara en prishöjning som naturligtvis drabbar slutpriserna negativt, utan också att Tradera tvingar dem att använda spårbar frakt på ALLT som man vill ha betalt för. Utan bevis på att säljaren skickat varan riskerar denne att drabbas av Traderas godtycke och förlora såväl köpeskilling som vara, fraktkostnad och provision.

Något som vi tidigare skrivit om i inlägget: En ny ”Tradera-upplevelse”…

Som säljare av bättre mynt och medaljer kan man lätt hitta etablerade auktionshus som för 10% säljarprovision gör allt arbete! åt säljaren. Nackdelen är att de också tar ca 20% av köpare, så räkna med att kostar ca 30% att sälja. Vill du hellre göra allt arbete själv! kan ju Tradera vara ett alternativ. Fördelen är att det går snabbt att sälja. Nackdelarna att det innebär en helt annan arbetsbörda för säljaren, än att anlita ett proffs – för 15% mer.

*

Johan III och de nya polska mynten 1588

Den 15 maj anno 1588 sitter kung Johan III av Sverige (1568-1592) på Borgholms slott på Öland och skriver ett brev till borgmästaren i Stockholm, Nils Hansson (Brask). Kungen är mycket missnöjd med de nya polska mynten. Och han har för avsikt att göra någonting åt detta.

Kung Johan III (född 1537) var son till drottning Margareta och kung Gustav Vasa. Kring årsskiftet 1568-69 kom han att efterträda sin halvbror Erik XIV på tronen. Johan var då sedan länge gift med Katarina Jagellonica (dotter till kung Sigismund I av Polen och hans italienska drottning Bona Sforza). Det stora katolska bröllopet stod i Vilnius i Litauen den 4 oktober 1562. Sonen Sigismund föddes den 20 juni 1566 på Gripsholms slott (under föräldrarnas fångenskap 1563-67). Johan och Katarina kröntes i Uppsala domkyrka den i 10 juli 1569. Den mindre modellen av kröningsmedaljerna avbildas här ovan till höger. Sonen Sigismund blev först kung i Polen 1587 och sedermera även i Sverige 1592-99.

Kung Sigismund III av Polen. Till vänster en 3-groschen (trojak) valsverkspräglad i Riga 1588-89. I mitten ett porträtt i olja av den polske kungen Stefan Batorys hovmålare Martin Kober (1550-1609). Till höger en 3-groschen hammarpräglad i Vilnius 1589.

Kungaparet hade våren 1588 uppenbarligen fått se de nya polska mynten och yttrade unisont att myntporträtten inte alls ”vår käre son likt är”. Och kikar vi på mynten från detta år (bilden till vänster) är det inte utan att man kan förstå deras reaktion. Men kungen stannar inte vid att endast omtala detta, han har även en lösning på problemet. Han vill genast inkalla den mångsidige konstnären Willem Boy (verksam i Stockholm fr.o.m. 1569, död 1592), kanske mest känd som arkitekt, bildhuggare och medaljkonstnär. Boy skulle få uppdraget att porträttera Sigismund, så att isensnidaren (gravören) Mikael Hohenauer (verksam i Stockholm fr.o.m. 1562, död 1589) efter Boys förlaga skulle kunde gravera porträttpunsar till såväl ”dydtiker” (3-groschen eller som de kallas i Polen, trojak) som dukater och thalrar. Sannolikt är myntet till höger ovan tillkommet med hjälp av en dylik porträttpuns ala Hohenauer. Ett porträtt som sedan, mer eller mindre retuscherat, återfinns på mynten från Vilnius 1589-93 och Reval 1596-97 (se bildkollage nedan).

Kung Sigismund III av Polen. Till vänster en 3-groschen (trojak) präglad i Vilnius åren 1590-93. I mitten ett unikt provmynt? om 3-groschen präglat i den svenska besittningen Reval (Tallinn) 1596. Till höger en sällan förekommande 1-öring 1597 slagen i Reval. Samtliga med snarlika porträtt.

Parallellt med dessa ”svensk-influerade” polsk/litauiska präglingar slogs trojak-mynt på en lång rad olika polska myntorter – med mycket varierande konstnärlig kvalitet. Jämför Mynttidningen 1-1997, s. 9-16, med omfattande bildmaterial. En ganska stor andel av dessa porträtt är faktiskt så pass dåliga att man lätt skulle kunna förväxla dem med samtida förfalskningar. Vilket kanske är en av anledningarna till att det också förekommer en inte obetydlig mängd dylika. – Ett spännande samlarområde i sig.

Kung Sigismund III av Polen. Till vänster en 3-groschen (trojak) valsverkspräglad i Marienburg åren 1592-94. I mitten ett guldavslag av föregående typ. Till höger ett provmynt till en tilltänkt 3-öring 1593, valsverkspräglad i Marienburg. Det sistnämnda myntet endast känt i två exemplar – KMK och Bonde-samlingen (sålt 2008 för 440.000 kr + provision). Notera myntmästarsignaturerna som omsluter årtalen – en signetring och en triangel. Symboler för de båda myntmästarena Kaspar Goebel och Gratianus Gonzalo.

De kanske vackraste mynten av denna kategori präglades, med valsverksteknik, Malbork (Marienburg) åren 1592-94. Där präglade också en länge unik 3-öring 1593 (numera känd i två exemplar) som har påtagliga likheter med de reguljära Marienburg-mynten. Mer om den unika valören 3 öre finns att läsa i Bengt Hemmingssons utmärkta artikel i SNT 4-2016 (PDF). Notera också likheterna mellan Marienburg-porträtten 1592-94 och de tidigare Vilinius-mynten 1589-93. Man förefaller ha varit inspirerade av Vilnius i Marienburg.

Sammantaget kan man nog säga att porträtten på Sigismunds polska 3-groschen är som bäst i Vilnius 1589-93, i Marienburg 1692-94 samt i Krakow 1601. Även i Riga åstadkommer man hyggliga porträtt från och med 1590, om än ”lite stela”. Samtidigt slår man på många håll ”riktiga fulingar”. Många av porträtten från Poznan, Olkuze, Bydgoszcz (Bromberg) och Wschowa (Fraustadt) lämnar en hel del övrigt att önska. Så det var kanske inte så konstigt att det svenska kungaparet tyckte sig nödgade att lägga sig i Polens myntväsende.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Gravörskiftet 1561-62 …

I Mynttidningen 4-1995 annonserade jag en kommande artikel om myntgravörerna i Stockholm 1561-1562, som av olika anledningar aldrig blev färdig. Så nu, 30 år senare, tycker jag det kan vara hög tid att redovisa – en uppdaterad version av – denna artikel.

Erik XIV:s reguljära daler 1561 finns med två olika porträtt – och massor av mer eller mindre ointressanta frånsidesvarianter (läs: med eller utan bladtecken och olika kombinationer av dessas placering, stjärnor eller punkter som bitecken samt interpunktionsvarianter). Det enda som är numismatiskt signifikant är dock de båda varierande porträtten (och då menar jag inte variationer av kungakronans brytning av inre pärlringen – dylikt nonsens är inte ens varianter!), så låt oss börja där.

Trots att 1561 års daler med ”porträtt A” eller ”stort porträtt” (t.v. nedan) har varit känd, åtminstone av undertecknad, sedan 1984 (Ahlström auktion 30) fick undertypen varken uppmärksamhet eller en korrekt beskrivning förrän år 2000 (Antikören IT-auktion 8, nr 71). Så här löd myntbeskrivningen den gången:

STOCKHOLM. 1 Daler 1561. NYUPPTÄCKT PORTRÄTT! – Som 1 Mark 1567-68, d.v.s. stort brett porträtt med hög kungakrona, örat till vänster, två (istället för tre) nitrader på halsens harnesk etc.

Vi känner endast till ytterligare ett exemplar med detta porträtt, nämligen ex. Ahlström auk. 42, nr 70 (ej beskrivet). Detta exemplar har emellertid en varierande frånsida – utan bladtecken och stjärnor istället för punkter vid frånsideskronan. För övrigt verkar det finnas fem olika huvudvarianter av 1561 års dalerfrånsida. Skillnaderna utgörs av förekomsten och riktningen av bladtecken samt stjärnor och punkter i olika kombinationer. Av de 25 olika dalrarna 1561 som utbjöds på Spink i London i maj i år, var detta exemplar det enda med detta porträtt (obeskrivet).

Det är lite märkligt att så många stora myntsamlare missat detta porträtt. Det förefaller som att många har svårt att se skillnaderna på Erik XIV:s myntporträtt. Storsamlaren av varianter, Sten Törngren. kunder det exempelvis inte, trots att ha hade 25 olika 1561:or. Till och med dagens myntboksförfattare har gått vilse och kallat det vanliga daler-porträttet för ”stort, mellanstort och litet” trots att samtliga är inpunsade med samma porträttpuns! Lite extra komiskt när man, samtidigt som man kallar dalerns porträtt A för ”stor bild”, kallar samma porträtt på marken för ”mindre bild”. Begreppsförvirringen verkar total.

Nya ”SM-boken 2022” tar upp dessa båda porträtt (undertyper) som ”varianterna” 5a-5b och inordnar dem under Typ IIA, där Typ II omfattar ALLA reguljära Erik-dalrar. Tilläggen A och B representerar de båda valspråken som förekommer; DEVS DAT CVI VVLT (1561-63) och CVI VVLT DEVS DAT (1563-68). Minnesmyntet till tronskiftet (med Gustav Vasas bild ala 1559 på frånsidan) kallas Typ I. Det faktum att båda ”myntyperna” kan härledas till två olika gravörer – Erik Olofsson respektive Mikael Hohenauer (Hoenauer) – låter man inte alls påverka typindelningen, utan detta anges endast som anmärkningar.

Kanske var man påverkade av gamla ”SM-boken 1976”, som också blandar ihop två skilda emissioner; reguljära dalrar och tronskiftesdalrar – samtidigt som man bryter ut kastmyntet från samma tid? Märkligt nog kallar man samtidigt Olofssons design av 16 öre klipping 1562 för Typ I, medan Hohenauers dito 1563-68 kallas Typ II. Alltså en typindeling efter gravörstilar! – Så varför gör man inte likadant med dalrarna?

Om man istället väljer att indela mynten efter gravörer, skulle det kunna se ut ungefär så här. Översta radens myntstampar är graverade av Erik Olofsson och den nedre raden av den från Prag 1562 inflyttade Mikael Hohenauer. Hur dessa myntstampar sedan kombinerades var förmodligen helt utanför gravörernas kontroll och en uppgift enkom för myntmästaren och dennes personal vid myntverket. Därav de rara hybriderna SM 2b och 5c med stampidentiska åtsidor. Vi skall återkomma till vad som kännetecknar dessa båda gravörstilar, men kika gärna själv på bildkollaget nedan och ”finn fem fel”…

Redan för över 100 år sedan (Numismatiska Meddelanden XXI, 1918) fann mynthandlaren och den eminente numismatikern Thore Gustaf Appelgren uppgifter om en viss myntgravör vid namn Mikael Hohenauer i Stockholms stads tänkeböcker. Appelgren var långt långt före sin tid och menade redan då att Hohenauers gravörstil kunde spåras på mynten 1562-1590. När numismatikern och museimannen Nils Ludvig Rasmusson tog upp ämnet 55 år senare (Numismatiska Meddelanden XXXI, 1973), kunde han uppenbarligen inte förstå Appelgren eller ”finna hans observationer bindande”. Även Rasmusson må ha varit en duktig numismatiker, men han hade då rakt inte Appelgrens öga för detaljer. Kanske förstod han helt enkelt inte fenomenet GRAVÖRSTILAR eller hur myntstampar var uppbyggda?

Vi vet genom skriftliga källor att Mikael Hohenauer var verksam vid myntverket i Prag åren 1557-1558. Från januari 1557 omnämns han som ”wardein, kontrollskrivare och stämpelsnidare” (Rasmusson 1973). Det första skriftliga omnämnandet av Hohenauer i Sverige är från 1569, då han kallas Kungl. Maj:ts isensnidare på Myntet och vittnar om en händelse som tilldragit sig i Stockholm 1564.

Studerar man talrarna från Prag 1557-58 och jämför dem med dalrarna från Stockholm fr.o.m. 1562, finner man en rad likheter (se bildkollage ovan). Lägg särskilt märke till den fembladiga rosen (med foderblad! och ofta stjälk!), den yttre tågade (repliknande) kantringen i kombination med den inre täta pärlringen och dess kantlinje. Även det breda och distinkta bokstavsformerna (typsnittet) har stora likheter.

Tack vare bevarade mynt kan vi dock spåra hans karriär i Sverige till 1562 (Appelgren 1917-18), då hans karakteristiska stil dyker upp för första gången. Hohenauers stil förekommer visserligen på åtsidan till ett unikt mynt (SM 5c) med årtalet 1561, men den frånsidesstampen är av Erik Olofssons hand. Samma åtsidesstamp har även använts till den dubbla tronskiftesdalern utan årtal (SM 2b), så båda lär vara präglade först 1562.

Notera även skiljaktigheterna gentemot Olofssons tidigare dalrar (1561-62) – som har bladtecken istället för rosor, glesa yttre och inre pärlringar, stjärnor istället för rosor i interpunktionen samt ett mindre typsnitt. På de två bilderna ovan kan vi dessutom notera att Hohenauers 1562:or finns med och utan kantlinje och att Olofssons 1562:a, till skillnad mot alla 1561:or har kantlinje! Min slutsats är att Hohenauers 1562:a utan kantlinje och utan rosor är hans förstlingsverk i Sverige – som alltså bör dateras till 1562.

I nästa blogginlägg skall jag ta upp Mikael Hohenauers – och Willem Boys – inblandning i Polens myntning under kung Sigismund III – Johan III:s son.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Punsar – gravörens bästa vän …

Idag för exakt 33 år (en generation!) sedan, lördagen den 19 oktober 1991, avhöll ANTIKÖREN sin 10:e myntauktion på hotel Sheraton i Göteborg. I vanlig ordning var det Sven Ljunglöf, välkänd redaktör för tidskriften Skandinavisk Numismatik, Mynt & Medaljer, som höll i klubban och med stadig hand avverkade 200 nummer per timme.

Auktionskatalogens myntbeskrivningar, fotografier, layout samt sedvanliga kommentarer och fördjupningsartiklar var i vanlig ordning författade av undertecknad. Med många trevliga mynt i utbudet blev det också många kommentarer. Svartsjö-daler 1550 (se bild ovan och jämför med ”Nya SM-boken” 2022, s. 37), daler 1561, 3 mark och 1½ mark 1562, 8 öre klipping 1562, 1 mark klipping 1570, 5 mark guldklipping 1610, rikdaler 1642-M, riksdaler 1676 med randskrift, 1 DSM 1715 kanonmetall och en outstansad ten med tre exemplar av 1/6 öre SM 1708/7, var bara några av de objekt som förtjänade extra kommentarer.

Det blev även en lite längre artikel på tre sidor (se bild ovan) med titeln: – Vem är konstnären bakom ”Sveriges vackraste mynt”? … d.v.s. Gustav Vasas Svartsjö-dalrar 1542-1550. Nedan avbildas det exemplar av 1543 års Svartsjö-daler som pryder omslaget på den ”myntbibel” som jag växte upp med – Sveriges Mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden, av herrar Ahlström, Almer och Hemmingsson, 1976.

I artikeln i ANTIKÖREN 10 tog jag bland annat upp fenomenet med myntgravörens (isensnidarens, järnsnidarens) punsar och delpunsar och lite grundläggande information om hur myntgravörer förr i tiden byggde up sina myntbilder. Och eftersom auktionen innehöll två riktigt vackra Svartsjö-dalrar tog jag denna mynttyp som exempel på hur det kunde gå till att tillverka präglingsstampar innan reduktionsmaskinen.

Men vi skall kanske börja från början och förklara vad punsar egentligen är. I korthet kan man väl säga att det är härdade stålstansar med bokstäver, siffror eller bilddetaljer (exv. porträtt, krona, vase, sköld e.dyl.) skulpterad av en myntgravör (järnsnidare) och avsedda att slås eller pressas in i en ohärdad mynt- eller medaljstamp. På detta sätt byggde gravörerna succesivt upp en hel myntbild med inskriptioner och allt i en stamp – som sedan härdades.

Det fiffiga med delpunsar var att man kunde pussla ihop dem, inte bara till EN komplett myntbild, utan till flera olika. Genom att kombinera dessa delpunsar kunde gravören alltså åstadkomma flera valörer/mynttyper med hjälp av samma punsar. Dessutom behövdes inte lika stor presskraft för att punsa in bildelementen i stamparna, vilket också var en stor fördel. På bilden ovan ses tre olika markmynt 1544 där delpunsar till porträtt, bröst- och midjebild kombinerats på tre olika sätt. Notera att på den sista av dem har dalerns hela bröstbild (av misstag?) använts istället för markens (första bilden), medan den i mitten endast har porträttet (huvudet) gemensamt med dalern.

1500-talets grundprinciper var faktiskt desamma som de som användes långt långt senare, ja i vissa fall ända in på 1900-talet. På bilden ovan ses ett antal porträtt- eller bildpunsar, präglingsstampar samt färdiga medaljer från medaljgravören Gustav Ekwalls verkstad, som ännu finns bevarad på Göteborgs Stadsmuseum. Då porträtten var den detalj som krävde mest arbete, var det ganska smart att använda sig av en porträttpuns för att kunna skapa flera olika stampar – ibland t.o.m. till olika medaljer. På de tre övre bilderna till höger ges exempel på detta en porträttpuns – använd till två olika medaljer.

Detta var lite kort om principerna för stamptillverkning. I nästa blogginlägg tänkte jag ta upp något som jag länge har ansett vara ett av de viktigast numismatiska forskningsgreppen vi har – nämligen – GRAVÖRSTILAR (”myntens DNA”). Studier av inpunsade detaljer och hur man genom dessa kan följa en gravör – längs en tidslinje – eller t.o.m. geografiskt! När jag började intressera mig för detta för snart 40 år sedan var jag tämligen ensam om detta, men nu börjar allt fler få upp ögonen för den informationskälla och dess möjligheter.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Är 100.000 kr för en klassisk Olof Skötkonung dyrt? … eller billigt?

Klassiska Olof Skötkonung-penningar (inte anonyma imitationer!) har sedan 1700-talets början varit högt eftertraktade samlarobjekt. Vilken svensk myntsamlare vill inte ha Sveriges första mynt i sin samling? De allra mest eftertraktade är naturligtvis de tidigaste, d.v.s. de med kungatiteln: OLAF REX ZWEVO-x (Olof, svenskarnas kung).

Redan våren 1990 (för snart 35 år sedan!) sålde vi en klassisk CRUX-penning från Olof Skötkonung ”av bästa sorten”, d.v.s. med diadem och kungatiteln: OLAF REX ZWEVO-x (Olof, svenskarnas kung) för 50.000 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar det dubbla, d.v.s. 100.000 kr. Detta är alltså en nivå som på intet sätt är rekordartad. Hade man istället köpt guld för pengarna hade man idag närmast tiodubblat sina pengar. Så frågan är om ett dylikt mynt idag skall kosta 100.000 kr eller 500.000 kr?

Klassisk Olof klubbad för £6.000 (ca 90.000 SEK) år 2018.

På Sven Svensson-auktionen 1970 såldes inte mindre än 13 stycken läsliga Olof Skötkonung-penningar, för mellan 7.000 och 18.000 kr (i snitt 10.100 kr, d.v.s. ca 100.000 kr i dagens penningvärde). De båda med den äldsta kungatiteln OLAF REX ZWEVO-x klubbades för 12.200 kr resp. 12.500 kr (vilket var 40% över ”de vanligaste” d.v.s. de fem ”ANCOL-mynten” som klubbades för i snitt 8.800 kr). Bästa sortens Olof-penning kostade alltså 1970 lika mycket som TVÅ KILO GULD! (idag värt 1,7 miljoner). Så frågan är om ett dylikt mynt idag skall kosta 100.000 kr eller 1.500.000 kr?

Klassisk Olof klubbad för $8.500 (£6.435) 2024-09-18.

I sammanhanget kan inte nog tydligt framhållas att en klassisk läslig CRUX-penning från Olof Skötkonung (ca 995) är något helt annat än alla tusentals anonyma och illitterata skandinaviska (eller slaviska?) imitationer (ca 1000-1050). De som ”drar dessa över en kam” och värderar dem enbart efter ”antal kända” är rejält ute och cyklar. En klassiker skall alltid kosta minst 10-20 gånger mer än en imitation! Marknadspriser styrs av tillgång och efterfrågan – inte enbart av tillgång! Och då rakt inte av för nybörjare skapad efterfrågan! Så låt dig inte luras av annonstexter där man kallar anonyma efterpräglingar för ”Olof Skötkonung-mynt” och åsätter dem fantasipriser.

Anonym imitation klubbad för $500 (£379) 2024-09-18.

På CNG:s (Classical Numismatic Group’s) auktion 127 i onsdags klubbades alltså en klassisk Olof-penning 17 gånger högre än en anonym imitation. Det kan kanske vara något att tänka på.

Det här inlägget var egentligen ämnat för vår FaceBook-sida … men då FB av okänd anledning plockade bort det, publicerar vi det här istället. Vi låter oss inte tystas.

*

Vad har SMHF som inte vi har …?

Fick ett mejl idag med en förteckning över årets utställare på Stockholm Numismatica. Nytt för i år är att man delar upp Sveriges mynthandlare i två lag – de som är med i Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) och de som inte är det. Om detta är ett beslut som fattats av Myntauktioner i Sverige AB (MISAB), handlarföreningen SMHF eller dess sekreterare, framgår inte. På vilket sätt detta konfrontativa handlande skulle bidra till att skapa varaktiga och vänskapliga förhållanden svenska mynthandlare emellan”, som man så fint skriver, är också oklart. Om det skall föreställa ett försök att värva medlemmar är det mycket märkligt och påminner mest om en misslyckad dansk bokförsäljningsstrategi – eller kanske ”management by fear” av Killinggängets Percy Nilegård, alias Johan Rheborg?

Redan i början 1980-talet sökte vi medlemskap i Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF), men fick nej. Vi hade inte varit verksamma länge nog hette det då. Storsamlaren Bertil Wennström kommenterade det hela med orden: – Varför skall ni vara med där? Vad kan de lära er? Sedan tog det inte många dagar efter att vi börjat arrangera myntauktioner 1986 förrän SMHF tog kontakt och ville ha med oss i föreningen. Anledningen var lika uppenbar som skrattretande; de ville ha rabatt på auktionsprovisionen! För det hade ju Ahlströms i Stockholm och detta var ju själva anledningen till SMHF. Inte att dessa handlare på något sätt skulle vara skickligare eller mera seriösa än andra. SMHF kallades ibland lite skämtsamt för ”Ahlströms rabattförening”.

Men när vi istället valde att koppla provisionsrabatterna till inlämningarna och deras storlek, blev det annat ljud i skällan. Att kräva en motprestation var inte populärt hos alla. Det bildades två läger; ett med tunga inlämnare som då fick fina rabatter både som säljare och köpare, och ett med ”bulvaner” (handlare som tog 5% av kunder som inte ville bjuda själva). Som styrelseledamot, kassör och annonsansvarig i SMHF försökte jag på 90-talet lyfta föreningen och trycka på fackmannakunskap, äkthetsgaranti och reklamationsnämnd. Jag insåg dock ganska snart att detta inte var föreningens syfte eller ens ambition. Kunskapsnivån inom föreningen höll helt enkelt inte måttet. Visst fanns den, men den var då rakt inte representerad av samtliga medlemmar. Variationen var – och är! – stor.

Den falang inom Svenska Numismatiska Föreningen (på den tiden lite av ”Stockholms Numismatiska Förening”), som ville gynna Ahlströms i Stockholm framför Antikören i Göteborg, valde under internets begynnelse att ENSIDIGT göra GRATISREKLAM för Ahlströms Myntauktioner på ”den ideella” föreningens hemsida. När vi reagerade på detta blev vi under kuppartade former uteslutna – inte ur SNF – utan ur SMHF?! Sverige hade då endast två myntauktionsföretag och BÅDA var medlemmar i SNF/SMHF – men bara ett av dem satt i Stockholm. Några år senare slutade Bjarne Ahlström och ”den ideella föreningen SNF” startade då sin egen mynthandel, MISAB i Stockholm. Vi kritiserade då även detta i högsta grad illojala tilltag. Femton år senare fick vi rätt! SNF avvecklade MISAB … efter att medlemmarna byggt upp företaget … på bekostnad av Sveriges mynthandlare.

Sveriges Mynthandlares Förening har idag endast 19 medlemmar (21 enligt hemsidan), varav 60% märkligt nog INTE ställer ut på sin egen myntmässa – Stockholm Numismatica 2024. Och på auktionssajten Tradera.com är det endast EN (1) medlem som har permanent närvaro – och då endast med fasta priser. Ytterligare ett par-tre har sporadiska auktioner på sajten, men en stor majoritet av SMHF:s medlemmar säljer ALDRIG något på Tradera. Så vad är egentligen anledningen till att Tradera och SMHF överväger att diskriminera Sveriges skickligaste mynthandlare? Är det bara för att de har realistisk prissättning och därmed inte ständigt behöver påtala och marknadsföra sin förmenta seriositet?

När jag fick utställarförteckning för Stockholm Numismatica 2024 i morse reagerade jag direkt över att gräddan av välkända SVENSKA mynthandlare, såsom: Georges Tambakopoulos i Stockholm, Olle Cederholm i Kungsbacka och Bilsen Begovic i Helsingborg, placeras bland ”övriga utställare” (läs: utländska handlare), medan det bland ”utställare SMHF” finns namn som jag aldrig träffat eller knappt hört talas om. Att man själv är så berömd att man endast behöver omnämns med ”Antikören”, medan de flesta andra namnges är naturligtvis hedrande. För övrigt brukar man väl ofta ange firmanamn (som inte innehåller personnamn) med versaler och personnamn med gemener, typ ”ANTIKÖREN KB, Ulf Ottosson” eller ”Hamrin & Svahn Mynt AB, Christian Hamrin”, men det går naturligtvis att göra tvärtom också. Objektivitet är ju inte allt.

Så precis som förra året har vi gjort våran egen mässförteckning:

STOCKHOLM NUMISMATICA – Utställare 2024
Så har ser startfältet ut i år (alfabetisk ordning efter kategorier):

Svenska mynthandlare
ANTIKÖREN KB, Ulf Ottosson, Alingsås (16)
Bomans Antik, Klas Boman, Lidingö (13)
Hamrin & Svahn Mynt AB, Christian Hamrin, Grödinge (2)
Helsingborgs Mynthandel, Bilsen Begovic (22)
Kihlbergs Antik, Olle Kihlberg, Uppsala (14)
Myntauktioner i Sverige AB, Dan Carlberg, Moheda (3)
Mynthandel SB Numismatics, Stavros Bilis, Stockholm (7)
Numis.se, Tomas Ahrne, Stockholm (15)
PECUNIA MM HB – Göran Mattsson, Lund (1)
J. Pedersen Mynthandel, Peter Österlund, Helsingborg (6)
Roberto Delzanno Mynthandel, Älvsjö (4)
Schulman Scandinavia, Olle Cederholm, Kungsbacka (25)
Selins Mynthandel, Gustav Selin, Stockholm (5)
StenEng AB, Andrev Peter Sten, Hillerstorp (8)

Utländska mynthandlare
Agris Ermansons, Banknotes, Lettland (31)
COINS.ee, Valentin Dovnar, Estland (27)
HERITAGE Auctions Europe, Nederländerna (26)
KÜNKER, Fritz Rudolf, GmbH & Co. KG, Tyskland (32)
Morion Antique, Helsingfors, Finland (23)
Roschberg Mynthandel AS, Oslo, Norge (19)
Stacks & Bowers, Köpenhamn, Danmark, Michael Fornitz (18)
Stephen Album Rare Coins, USA, Georges Tambakopoulos (12)
Tri Kamene & Stalmach, Slovakien (30)

Litteratur, tillbehör, säkerhet och portaler
ABAXA – Rune Rydberg, Norrköping (11)
Antikvariat Mats Rehnström, Stockholm (21)
Centralantikvariatet, Mats Petersson, Stockholm (20)
MA-Shops, Digital marknadsplats, Tyskland (29)
NUMIS24 GmbH, Digital auktionsportal, Tyskland (28)
Svensk Värdeförvaring, Stockholm och Göteborg (24)
Tradera.com, frimärkshandlare Thomas Larsson (17)

Föreningar
Sigtuna/Stockholm Myntklubb (33)
Svenska Numismatiska Föreningen, SNF (9)
Svenska Pollettföreningen (10)

Slutligen ett klargörande: ANTIKÖREN kommer ALDRIG att gå med i (eller engagera oss i styrelsen för) Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) igen. Föreningen har gjort bort sig och fyller heller ingen som helst praktisk funktion för landets samlare. De som är erfarna i branschen vet hur man skiljer skojare från seriösa handlare. Och nya samlare skapas inte genom att marknadsföra vår hobby som ”en lönsam investering” samtidigt som man blåser nybörjare med fantasipriser. Vi vill inte legitimera detta med vårt goda namn och tror inte heller att SMHF:s konfrontation gentemot icke-medlemmar gynnar föreningen. Att Tradera (läs: en sedan ett år tillbaka anställd frimärkshandlare) inte vet ett jota om mynt, medaljer och numismatik må väl vara dem förlåtet, men att på detta sätt låta sig duperas av skenhelighet är faktiskt ganska naivt och kommer inte på något sätt göra sajten mera seriös.

Den absolut bästa försäkringen emot förfalskningar, myntkopior, bedrägerier, överpriser etc. är kort och gott: KUNSKAP!

Ulf Ottosson, ANTIKÖREN KB, Myntbloggen.se

*

Höstsäsongen är på gång …

Hoppas att alla Myntbloggens följare haft en lika skön och avkopplande sommar som vi. Nu är batterierna fulladdade och vi ser fram emot en ny spännande myntsäsong – hösten 2024. Redan nu på söndag skriver vi den 1 september 2024 och vad kan då vara lämpligare än att starta upp Antikörens auktionsverksamhet på Tradera. Vi smygstartar lite lugnt, men kommer succesivt att öka tempot då vi har massor av nyförvärv att presentera. Som vanligt tar vi gärna emot önskemål angående vilken typ av material just du tycker att vi skall prioritera. Du är givetvis alltid välkommen att kontakta Ulf Ottosson (uon@live.se) om du har frågor om mynt, medaljer och övrig numismatik. Delar gärna med mig av erfarenheter från 1971 och framåt. Som samlare, handlare, auktionist, författare, mässarrangör, redaktör, forskare etc.

Ny eller gammal samlare? Spara läropengar genom att utnyttja våra 50-åriga erfarenhet av denna fantastiska hobby. Att samla mynt och medaljer kan vara givande på många olika plan. För mig personligen är dessa ”små runda ting” i första hand vackra konstobjekt och utmärkta historiska illustrationer, men även lite av en pensionsförsäkring. För många andra är det bara metallskrot. Men visst, man måste ju börja någonstans. Det är dock först när man går från samlare (ekorre) till numismatiker (kunskapssökare) som hobbyn blir riktigt intressant. Från ett ekonomiskt perspektiv (överkurs) är första förutsättningen för ”ett lönsamt sparande” att man vet vad man gör och handlar till rätt pris. Om något låter för bra för att vara sant så är det förmodligen det. En viss skepsis till överdrivna superlativ kan spara mycket pengar.

Idag är det precis en månad kvar till höstens viktigaste myntmässa i Sverige. Stockholm Numismatica arrangeras för fjärde året på Sheraton Hotel i Stockholm den 29 september. ANTIKÖREN har varit med från starten och ställer även ut i år. Försäljningsmässig har mässan varit en succé som bara eskalerat. Att vi samtidigt får tillfälle att personligen träffa såväl kunder som våra goda vänner i Stockholm, gör att vi gärna återkommer.

Med nuvarande personalstyrka på två personer tycker vi numera att två bord är vad vi mäktar med att hålla koll på. Följden av detta blir emellertid att vi får göra ett ganska snävt urval av vad vi skall ta med oss. Då vi endast får plats med en bråkdel av vårat lager brukar vi även i detta sammanhang rekommendera att ni tar kontakt med oss om ni har något speciellt på önskelistan. Gärna i god tid så vi hinner leta fram godbitarna bland all bråte.

Och självklar kan vi även i år – FRAKTFRITT! – ta med material som inköpts via e-post eller Tradera innan mässan. Köp nu och hämta på Stockholm Numismatica den 29 september.

Nu kör vi igång på Tradera! Och så syns vi i Stockholm om en månad!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*