År 1880 gav Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) ut Numismatiska Meddelanden VI & VII, med beskrivningen över Stiernstedts Svenska Myntkabinett. Denna förteckning blev under lång tid en handbok för landets myntsamlare att samla efter.
Friherre August Wilhelm Stiernstedt (1812-1880) var både riksheraldiker och eminent numismatiker. Kanske mest känd för sina verk ”Om kopparmyntningen i Sverige” (1857) och ”Beskrifning öfver svenska kopparmynt och polletter” (1872). Han var även en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen – och dess första ordförande åren 1873-1880.
I förordet till NM VI & VII 1880 skriver man så här:
– Då vi ännu sakna en fullständig beskrifning öfver Sveriges samt dess fordna Utländska Besittningars mynt, och en sådan beskrifning ej heller snart torde vara att förvänta, har man ansett lämpligt att i afvaktan derå allmängöra följande förteckning öfver den näst efter Svenska Kungl. Myntkabinettet rikaste Svenska myntsamling som hittills funnits.
Detta myntkabinett är ordnadt efter blandadt kronologiskt och geografiskt system, så att, då mynten kunna till viss Regent hänföras, de äro upptagna under hans namn, ordnade efter de särskilda kända myntorterna. Under dessa åter äro mynten upptagna i hufvudgrupper efter den metall, hvari de äro, slagna, nämligen guld, silfver, koppar eller brons, samt vidare inom hvarje grupp efter myntens åsatta, eller eljest gällande värden. Under hvart värde slutligen äro mynten upptagna i tidsföljd, der årtal å dem finnes utsatt eller de eljest till tiden äro bestämbara. Under de myntorter, der endast silfvermynt blifvit slagna, är icke myntmetallen i särskild rubrik angifven.
Rangordning enligt följande alltså: – Regent – Myntort – Metall – Valör – Årtal.
De första svenska kopparmynten – Gustav II Adolfs kopparklippingar – placerades alla under Säter av Stiernstedt. Man visste visserligen att det även i Nyköping myntades kopparklippingar, men man kunde inte urskilja dem. Några år senare (1883) utkom NM VIII, Hallborg & Hartmanns ”Utkast till beskrifning äfver Gustav II Adolfs och Kristinas Kopparmynt”. Om Stiernstedt länge var typ- och årtalssamlarnas handbok, så kom Hallborg/Hartmann att bli variantsamlarnas bibel.
Även HH 1883 tillämpar en strikt myntortsindelning och placerar samtliga kopparklippingar under Säter – liksom kreuzrarna 1632. Man gör heller ingen åtskillnad mellan klippingar och rundmynt, utan alla placeras under respektive myntort. Märkligt nog går de helt ifrån denna princip under Kristina, där de istället klumpar ihop 1/4-öringarna från Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) och Avesta (1644-54). Här gör man kardinalfelet att plötsligt låta årtal väga tyngre än såväl myntort som typ, vilket lett till att senare författare felaktigt överfört ”typindelningen” för 1633 och 1634 (årtalets placering) till att gälla hela myntgruppen (nu senast i Sveriges Mynt 1521-2021, men även hos Delzanno 2020).
I Hallborg/Hartmann 1883 får vi för första gången se ”Säters klippingar” indelade i a) ”utan krusad omkrets” respektive b) ”med fyrhörnig krusad omkrets” (enklare uttryckt; utan och med ram). Tveksamt dock vad de enkom 25 numren vinner på denna indelning. Hur som helst har detta levt kvar ända in i våra dagar, även om Appelgren och Tingström väljer att underordna respektive helt bortse från denna detalj.
Sedan skulle det dröja ända fram till 1927 innan en av våra främsta numismatiker genom tiderna, mynthandlaren T. G. Appelgren (1872-1950) tillförde en ny parameter i kopparklippingarnas indelning. I Bobergs auktionskatalog nr 5, över ”Gustaf Cavallis samling av svenska Kopparskiljemynt”, ordnas dessa klippingar efter a) präglade för hand respektive b) präglade i valsverk. Appelgren poängterar också att 1624 års myntning skedde uteslutande i Säter, medan man åren 1625-27 präglade klippingar parallellt både i Säter och Nyköping (skall egentligen vara 1625-26 för Nyköping, se Ottosson 1995).
Gravörstilarnas betydelse var Appelgrens adelsmärke. Här var han långt, långt före sin tid. Redan 1927 kunde han definiera ”arbeten av den förste i Sverige anställde valssnidaren”. Det skulle dock dröja ytterligare drygt 60 år innan en viss Ottosson kunde sätta detta i samband med myntorterna och dela upp kopparklippingarna på Säter respektive Nyköping (Ottosson 1988, 1995). Denna ordning har nu (delvis) etablerats genom Delzanno 2020 och Carlberg & Co 2022. Hela genialiteten med 1995 års uppställning har man emellertid ännu inte förstått, då man bortser från krontyperna – som dels knyter samma kronologin och dessutom faktiskt gör att man kan typ-, årtals- och myntortsbestämma även otydliga exemplar. Att de utöver detta också bevisar att de länge falskförklarade släggverkspräglade provmynten från Säter 1625 (krontyp E-var.) faktiskt är äkta, får den vetgirige samlaren som ”grädde på moset”.
På SNF:s hemsida sammanfattar Lennart Castenhag den nyutkomna 2:a upplagan av Sveriges Mynt 1521-2022 med följande ord: – ”En del mynt har plockats bort och andra mynt har tillkommit. Den stora nyheten är det nytillkomna kapitlet om myntgravörer, utmyntningstal och upplagor. Författarna har tagit vara på en hel del av den kunskap som tillkommit sedan den föregående upplagan trycktes. Bland annat skiljer man nu på klippingar från Säter och Nyköping.” – Hundra år efter Appelgren (och trettio år efter Ottosson) har man alltså upptäckt gravörstilarnas underbara värld. Grattis!
De båda rådgivarna till nämnda värderingskataloger (Castenhag och Falkensson) har för övrigt väldigt olika sätt att beskriva Gustav II Adolf och Kristinas kopparmynt.
Castenhag väljer rörande klippingarna att kopiera Ottossons 25 typer (1995) rakt av (kompletterat med en tabell där allt kastats om? och sorterats på: Årtal – Valör – Teknik – ”Typ” – Krontyp – Myntort). Beträffande rundmynten delar han istället in dem efter: – Valör – Myntort – Årtal – ”Grupp” – Variant/variation. Jämför med Stiernstedt 1880, SM-boken 1976/2022 och den mer eller mindre vedertagna ordningen: Myntherre – Periodisering – Metall – Myntsort – Myntort – Valör – Huvudtyp – Undertyp – Årtal – Variant – Variation. Castenhag meddelar också att han anser att ”årtal före typ” från Hallborg-Hartmann 1883 och Törngren 1991 är en ”stringent metod”, något som undertecknad inte alls håller med om. Det är snarare att betrakta som ett kardinalfel, som Appelgren skulle ha uttryck det.
Falkensson å andra sidan väljer att sätta klippingarnas präglingsteknik (HP resp. VVP) i första rummet: – Teknik – Myntort – Valör – ”Typ” (utan eller med ram, inga krontyper) – Årtal – Variant/variation. Rundmynten bryter han ut, men under Kristina klumpar har istället ihop plåtmynt (1644), ören (1638) och fyrkar (1633) i ett kronologiskt felpackat paket. Inte alldeles logiskt, men helt i enlighet med SM 1976/2022. Den sistnämnda hade helt klart vunnit på att bryta ut plåtmynten och redovisa dessa som en separat myntsort efter rundmynten. Att man (för kronologin skull) skiljer på klippingar och rundmynt, men samtidigt ”knör in” plåtmynt (Avesta 1644) mellan silverören (Göteborg 1636) och kopparören (Säter 1638) är inte speciellt lyckat. Boven i dramat är i grunden att man ännu 2022 klamrat sig fast vid en förlegad sorteringsmetod – som med automatik sabbar kronologin.
Här har vi utmärkta exempel på hur den fallande valörordningen ger en skev kronologi – och att en stigande dito med automatik hade löst många problem. Appelgren förstod problematiken redan för nittio år sedan, när han på ett genialt sätt periodiserade Gustav Vasas mynt i syfte att fixa til kronologin inom den gamla uppdelningen efter fallande valörordning. Undertecknad (1995) och Christian Hamirin (2018) har också förstått att mynthistorien genom alla tider alltid gått mot högre valörer (inflation) och att ”den internationella” ordningen med stigande valörordning därför är att föredra. Den ger i princip automatiskt en logisk kronologi utan större behov av periodiseringar.
Även Falkenssons ”typsamlingssida”, som successivt håller på att byggas upp, regent för regent, hade vunnit på en logisk indelning. Att arbetet sker regentvis är förståeligt, men påverkar med all önskvärd tydlighet också konsekvensen i de ovanligt personliga typindelningarna. En konsekvent och på förhand bestämd mall (typindelning), applicerbar för samtliga regenter, hade naturligtvis givit ett både elegantare och mera lättöverskådligt resultat. Mycket väl medveten om att strikt konsekvens är väldigt svårt i dessa sammanhang, kan man rikta samma kritik emot såväl Delzannos som Carlbergs nya värderingsböcker, som båda innehåller inkonsekventa upplägg och urval.
Problemet med att inte förstå och kunna särskilja en (under) typ från en (knappologi) variant (läs: variation) får extra tråkiga konsekvenser när nämnda skribenter väljer att använda samma raritetsskala både för typer och varianter – huller om buller. – Hur skall man kunna begära att den oinvigde förstår att ett XR-betecknat typmynt är oändligt mycket mer intressant och värdefullt, än en mer eller mindre ointressant knappologivariant? Också här har Delzanno och Carlberg okritisk tagit efter Falkensson och Castenhag. Och så kallade kvalitetsrariterer skall vi inte tala om! Här kan såväl sällsynthetsgrad som värderingspris ibland vara mycket långt ifrån verkligheten – trots att denna är väl dokumenterad. När man väljer att sätta en värdering på knappt 15% av senaste auktionsnoteringen, bör man kanske överväga att istället avstå ifrån att prissätta sådant man inte förstår sig på?
Det kan vara så att den som samlat, forskat och förstått en viss myntgrupp (exv. Kristinas fyrkar), också har lättare för att beskriva och förklara den, än den som okritiskt läser en 150 år gammal bok utan att förstå dess (inkonsekventa) upplägg. Men som vi alla vet; ”det finns mer än ett sätt att flå en katt” och ”var och en blir salig på sitt”, så var och en får själv ta ställning till hur elegant numismatiker man egentligen vill och kan vara.
Det här var lite om hur man lägger upp själva strukturen i en svensk myntsamling (eller dito värderingsbok) – idag och för 150 år sedan. I kommande blogginlägg skall jag gå igenom Carlbergs ”Nya SM-boken” och Delzannos ”Sveriges Myntbok” lite mer i detalj och recensera redaktörernas urval, avgränsningar, konsekvens, objektivitet etc. Har de koll på forskningsläget? Har de tagit till sig av nya rön? Motiverar de sina slutsatser?
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*
