Vad är en fyrk …?

Det har varit lite tyst hos bloggkollegorna på sistone, men idag upptäckte jag att Falkensson fått till ett inlägg. På ett möte i den lokala myntklubben äverhördes tydligen frågeställningen; VAD ÄR EN FYRK? Detta väckte genast minnen från Schack-SM i Borås 1979, då jag tyckte det var roligare med mynt och publikationer än långdragna schackpartier. Följaktligen gick jag till stadens mynthandlare och köpte en Johan-fyrk 1589.

JOHAN III (1568-1592). Stockholm. a) 2 penningar (½ fyrk) U.år (1575-76), b) 1 fyrk 1589, c) 2 öre 1591, d) 8 öre (1 mark) klipping 1591 (starkt kopparhaltig samtida förfalskning i grov stil).

I Falkenssons blogginlägg får vi veta att en fyrk inte alls behöver vara fyrkantig utan att beteckningen har med valören att göra (1 Fyrk = 1/2 Örtug = 1/4 Öre, skriver Falcoin).

Ordet fyrk är en försvenskning av det lågtyska ordet vereken, där diminumformen av ver = fyra, och betyder ”liten fjärdedel”. Även om fyrken har medeltida rötter, kan man nog säga att det var Gustav Vasa som gjorde den känd som ett kvarts öre.

Den halva örtugen (fyrken) började präglas på 1470-talet, men benämningen fyrk (fyrck) lär inte ha använts i någon större utsträckning förrän Gustav Vasa gjorde den till kvartsöring. Enligt den utmärkta boken ”Pengar i folkmun” av Monica Golabiewski Lannby (2000), förekommer dock benämningen redan 1507, men då gick det 6 fyrkar på (räkne)öret, så kopplingen till ver/fyra var förmodligen 1 fyrk = 4 penningar.

Medeltida mynträkning:
1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 48 fyrkar = 192 penningar
1 öre = 3 örtugar = 6 fyrkar = 24 penningar
1 örtug = 2 fyrkar = 8 penningar
1 fyrk = 4 penningar

När Gustav Vasa år 1522 introducerar det präglade öret i Sverige gällde det för 3 örtugar. Men när han året därpå även börjar prägla örtugar och fyrkar (halva örtugar) passar han på att sänka örets värde från 3 till 2 örtugar (eller från 6 till 4 fyrkar). En fyrk, som tidigare var 1/6 öre, blev alltså 1/4 öre. Och det är nog som 1/4-öring, fyrken är känd för de flesta numismatiker och myntsamlare.

JOHAN III (1568-1592). Stockholm. a) 1 fyrk 1589, b) GUSTAV II ADOLF (1611-1632). Säter. 1 fyrk klipping 1624, c) Arboga. 1 fyrk 1627, d) KRISTINA (1632-1654). Avesta. 1 fyrk (1/4 öre) 1654.

När kopparmyntet introducerades i Sverige var det just fyrkar (1/4-öringar) som inledde myntningen i Säter i Dalarna hösten 1624. Valörbeteckningen var då kort och gott 1 – F men när man några år senare valsverkspräglade runda fyrkar i Arboga skrev man ut hela valören: ARBOGA – 1:FŸRCK – 1627 (fyrkarna från Säter 1628 och Nyköping 1628-29 har 1 – F).

1600-talets vanligaste svenska mynt, drottning Kristinas 1/4-ören (fyrkar) 1633-1654, är ett trevligt och populärt samlarområde. Enorma upplagor under två decennier har medfört talrika varianter, vilket samlare alltid uppskattat. Slitna och korroderade exemplar kan köpas för några tior, medan toppexemplar kan kosta åtskilliga tusenlappar. Rekordet är nog fortfarande B. Ahlström auktion 11, 1976, där en 1633:a med årtalet nedtill klubbades för 18.500 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar omkring 100.000 kr.

KARL X GUSTAV (1654-1660). Avesta. 1 Fyrk (1/4 öre) 1657. Två stämpelidentiska exemplar. Den vänstra tolkades länge som 1/4 öre 1654 (Unik i Uppsala Myntkabinett), men detta är felaktigt. Rätt årtal är 1657, vilket kan konstateras på stämpelidentiska exemplar (med valsklumparar i årtalet och vid lejonets vänstra framtass).

Den sista fyrken präglades 1660 under Karl X Gustav, men ordet levde kvar långt efter detta. Ovan en ”årtalsraritet” som inte finns. Länge trodde man att Karl X Gustavs första fyrkar präglades redan 1654 (Unik i Uppsala Universitets Myntkabinett), men detta har visat sig vara en feltolkning av en otydlig årtalssiffra. Den förmodade 4:an kan på tydligare stämpelidentiska exemplar konstateras vara en 7:a – och årtalet alltså 1657.

Att man i folkmun använt gamla historiska benämningar på nya mynt finns många exempel. på. Än idag hör man ibland ordet ”riksdaler” om våra nuvarande kronor. Detta härrör från tiden kring 1873 då vi bytte ut riksdaler riksmynt mot kronor. På samma sätt överfördes ordet fyrk från de gamla 1/4-öringarna t.o.m. 1660 till de nya 1/4-skillingarna i början av 1800-talet. Då dessa mynt var bland myntseriens lägsta valörer kom ordet fyrk även att bli synonymt med slant, eller mynt av låg valör.

Åren 1862-1909 användes ordet fyrk som skatteenhet (jämför skattekrona), där varje skattskyldig åsattes ett fyrktal. Faktum är att så sent som 1937 användes fyrken som taxeringsnorm för vägskatt, s.k. vägfyrk.

*

Icke fullgoda enkronor 1875

Var på kvalitetsskalan skulle du placera denna enkrona från 1875? Är den bra eller dålig? Eller kanske någonstans mittemellan? Kanske beror svaret på hur många dylika mynt man sett? För vissa ser den välbevarad ut, för andra hårt sliten. Allt är relativt och just därför brukar myntsamlare använda sig av en kvalitetsskala för att kommunicera skicket.

Det finns en vida spridd missuppfattning att ”1?” är sämsta möjliga kvalitet. Men så är det naturligtvis inte. Det vet alla som följer Myntbloggen.se. På den 100-gradiga kvalitetsskalan betecknas ”1?” som ”ett 20%-igt mynt”, eller som 1?-20. Det finns alltså minste tre steg sämre kvalitet; 1?/2-10, 2-05 och 3-03.

Här ett par exempel på de två lägsta kvalitetsgraderna; 2 och 3 (eller 2-05 och 3-03) som är mer eller mindre blankslitna – men fullt identifierbara.

Att skilja ett perfekt mynt från ett blankslitet är inte så svårt. Speciellt om man endast har två mynt att välja mellan. Det är alla kvalitéer där emellan som ställer till det.

Sveriges första enkrona (sedeln 1874 undantagen) utkom 1875. Ett par år senare upptäclte man (riksheraldikern och numismatikern Stiernstedt) att man glömt Bernadotte-ättens hjärtsköld i mitten av riksvapnet, vilket då korrigerades fr.o.m. 1877 års enkronor (på tvåkronorna redan 1876). Samtidigt bytte man porträtt och ändrade omskriften till SVERIGES OCH NORGES KONUNG. Så här presenteras vår första enkrona i Christian Hamrins utmärkta bok ”Mynten i Sverige” (2019):

Som synes är det mycket stor prisskillnad mellan ett närmast perfekt exemplar i kvalitet 01/0-95, som värderas till 8.500 kr, och ett slitet mynt i 1?-20, som prissätts i måttliga 50 kr. För kvalitet 1?/2-10 (och sämre) är det enbart silvervärdet som gäller (idag knappt 40 kr). Notera att inget av de mynt åtta som illustreras på nedanstående bilder riktigt når upp till kvalitet 1-40, som brukar beskrivas som ett ”fullgott exemplar”. Även om de snyggaste av dessa är ganska fina är de för myntsamlaren inte riktigt fullgoda.

Vägen från femtiolappen och upp till toppkvalitet och kanske femsiffriga belopp, är som synes lång. Och det skall den vara. För att hitta ett praktexemplar av detta mynt, präglat med nya fräscha stampar, är minsann inte lätt. Den snyggaste vi haft under våra drygt 40 år i branschen avbildas nedan och kostade en bra slant redan på 1990-talet (ca 6.000 kr om jag mins rätt?). Det var ju länge sedan (nnan digitalkamerans tid).

Första typen av Oskars-kronorna (1875-76) är f.ö. ofta slagna med lite ”trötta stampar” (man bytte dem lite för sällan) så knivskarpa exemplar är sällsynta. Spegelglans likaså.

1875 års enkrona skall enligt myntordningen 1873 väga 7,50 gram och innehålla 800/1000 silver (d.v.s. 80%). Högsta tillåtna vik vid utmyntningen var 7,5375 gram och den lägsta 7,4625 gram. Den lägsta vikten för at gälla som giltigt betalningsmedel sattes till: ”Då det är så nött att ej med säkerhet kam skönjas, huruvida det för rikets räkning är präglat”.

Vikterna på dessa mynt kanske inte säger så mycket om skicket, men här är de i alla fall. Man kan notera att de allra mest slitna har ca 93% av den ursprungliga vikten kvar.

Lite inspirerade av en viss ”trädgårdsmästare i Mälardalen”, har vi i samband med detta lilla blogginlägg satt ihop en KVALITETS-LIKARE om 16 st. Oskars-kronor 1875 i kvalitet 1/1?-35 till 3-03. Två av varje för att kunna exponeras bättre. Dessa mynt passar vi nu också på att auktionera ut i en post på Tradera. Utrop = 1 Kr! Digitala bilder av samtliga exemplar ingår och mejlas till vinnaren efter auktionen.

LÄNK TILL AUKTIONEN

Lycka till!

*

En upptäcktsresa i historien

Med en far som var schackspelare och mycket road av antikviteter, och en mor som var kartriterska, är det kanske inte så konstigt att man blev som man blev? Mynthandlare istället för ingenjör. Men jag är inte ledsen får det. Numismatiken har visat sig vara ett fantastiskt sätt att resa genom historien och geografin.

Ovan: ENGLAND. Æthelred II, ”den Villsrådige” (978-1013, 1014-1016). Penning av CRUX-typ, slagen i Maldon 991-997 av myntmästare Ælfwine. Hybrid mellan Hildebrand 3070)(3069. XR!
Nedan: SVERIGE. Olof Eriksson, ”Skötkonung/skattkung” (992-1022). Penning av CRUX-typ, slagen i Sigtuna ca 995 av myntmästere Godwine. Hybrid mellan Malmer 11)(56. UNIK!

För tio år sedan lyckades jag ropa in ett unikt och opublicerat Olof Skötkonungs-mynt på auktion i Prag. Slutpriset blev 170 gånger utropet, men det var det värt. Detta mynt blev nämligen startskottet för mitt fördjupade historieintresse.

När jag nu på nytt börja läsa på det jag en gång fått lära mig i skolan, blev jag mer och mer förbluffad av hur lite man egentligen visste om Sverige på vikingatiden och dessförinnan. Och mycket av det historikerna samstämmigt skrev om, stämde ju dessutom inte! Bland det första jag upptäckte var t.ex. att man lyckats blandat ihop kungarna och placerat ”Kråkben” istället för ”Skötkonung” i Maldon 991. Hade man inte läst den anglosachsiska krönikan och fredsavtalet mellan ”hären” och kung Æthelred? Olofs egen farbror Tusti (Toste, Skoglar Toste eller Torsten av Västergötland) omnämns ju till och med i fredsdokumentet! Lite missuppfattat/anglifierat till ”Ivstin” visserligen, men ändå klockret. Den norska tolkningen Jostein väger lätt i sammanhanget.

Allt eftersom jag fördjupade mig i ämnet fann jag fler och fler tveksamma eller direkt felaktiga ”historiska sanningar”. Hade alla historiker bara skrivit av varandra? Varför hade man inte bemödat sig att kontrollera originalkällorna, utan istället radat citat ur sagorna? Det här borde man skriva en bok om, tänkte jag en dag – Sveriges första mynt … skulle ju kunna vara ett arbetsnamn. Mina allra första skriverier, för 35 år sedan, handlade ju om Sveriges första kopparmynt – kopparklippingarna från Säter och Nyköping – så titeln kunde ju vara logisk. Sedan dess har det nu passerat ett decennium … och ännu ingen bok. Anledningen till detta är väl en kombination av ”mycket att göra och dåligt betalt” och det faktum att det hela tiden finns alldeles för mycket att upptäcka! Ju mera man gräver, desto mera behöver skrivas om. Idag tänkte jag, min vana trogen (det är den 19 januari idag), ”röra om lite i grytan” och bjuda på lite lätt omvälvande nyheter från kommande bok.

Glöm inte var du läste det först! – Myntbloggen.se!

Ett försök till rekonstruktion av släktförhållanden mellan det svenska och danska (de svensk-danska) kungahusen under vikingatiden. Denna, åter igen uppdaterade, regentlängd (kongerekken) bygger i grunden på Rimberts ”Vita Anskarii”, Adam av Bremens ”Gesta Hammaburgensis”, Hervararsagans ”Kungliga Ättetal”, Nestorskönikan (Primärkrönikan), Einhards ”Vita Karoli Magni”, samt fragment ur Avicos ”Gesta Wulinensis”. Det nya är dels kopplingen mellan Erik-Olof-Ring/Ingvar och Rurik-Oleg-Igor, dels de tre danska kungarna (”vikingahövdingarna”), som stred mot Charlemange och Ludvig i det Karolingska riket i början av 800-talet, och deras eventuella släktskap med de svenska kungarna i ”Björn Järnsidas ätt”.

Nyligen fick vi lära oss att Sverige firade 500-årsjubileum 2023?! Så otroligt historielöst! Gustav Eriksson, Vasa har nr 44 i den för numismatiker välkända medaljserien Hedlingers regentlängd från 1734. Kung Gösta hade alltså minst 43 svenska kungar före sig. Visst, källorna till vår äldsta historia är både få och fragmentariska, men de finns faktiskt! De främsta och mest trovärdiga källorna när det gäller Sveriges tidiga historia är: Tacitus (98 e.Kr.), Jordanes (551 e.Kr.), Rimbert (d. 888) och – framför allt! – Adam av Bremen (ca 1070). De två förstnämnda för att få perspektiv. Vilka var egentligen folken som kallades exv. Sueones, Gutones, Sitones, Suehans, Gautigoth, Ostrogoth, Vagoth och Hallin?

Tyvärr verkar många historiker förläst sig på Snorre Sturlasson och den isländska sagalitteraturen. Och visst är både Snorres ”Heimskringla” (ca 1230) och Frans G. Bengtssons ”Röde Orm” (1941-45) fantastiskt läsvärda litterära verk. Men några bra historiska källor är de faktiskt inte! Sagor och romaner kan vara målande och spännande och innehåller i många fall en sann grundhistoria. Men det är ingen hemlighet att de bygger på den uttalade principen att historiens luckor fylls med fantasi. Och många gånger är de kompletterande utbroderingar lite väl långt från sanningen.

Den som är road av källkritik och/eller konspirationsteorier har för övrigt mycket att fundera över när det gäller svensk/inhemsk historieskrivning under medeltiden. När man här i landet började och studera de antika och vikingatida källorna och på tidens manér dekorerade sina alster efter behag – eller uppdragsgivare? Snorres besök hos lagman Eskil (Birger jarls bror) i Skara 1219 t.ex. Då han förärades ”baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget vid Gestilren”. Stockholm grundas av Birger jarl 1252 och ärkebiskopssätet flyttas till Östra Aros och får namnet Uppsala 1273. Fanns det någon agenda för denna nyfunna fascination för Stockholmsområdet? Finns det kanske till och med paralleller mellan medeltidens historiker och Olof Rudbecks fantasifulla forskning på 1600-talet?

Tillbaka till vikingatiden! För många år sedan insåg jag att det fanns en stark namnlikhet mellan några av de svenska kungarna och de första ryska härskarna, Rurik, Oleg och Igor. Och nyligen fick jag anledning att titta på saken på nytt. Sven Rosborn i Malmö publicerar då och då nya avsnitt ur krönikan ”Gesta Wulinensis”, som påstås ha skrivits av en viss Avico på 990-talet, men endast bevarats i en polsk avskrift/översättning från 1963. För precis en vecka sedan bjöd Sven på denna rad: – ”Vid den tiden var Gurmd utsänd av sin bror Knob till Kynugord (Kiev) och reste dit för att hämta guld och slavar. När han sedan sändes till Variusflodens mynning för att för Ivars räkning ta emot Romanus utsände …”

Gurmd är den kung vi genom sagorna känner som ”Gorm den Gamle” och som Adam fått kännedom om genom två olika källor; dels kung Sven Estridsson, dels en dansk biskop. Sven kallar honom för Gurd (son till Olof, ”den svenske”) medan biskopen benämner honom Vurm (eller Wrm = mask/orm). Knob är Gurmds äldre bror, av kung Sven kallad Gnupa (Olofsson) och av biskopen kallad Hardeknut – utan tillmälen! (han blev döpt 934). Allt detta är känt sedan tidigare, men att i samma mening hitta Ivar av Kynugord (Igor av Kiev) var verkligen sensationellt! Romanus är för övrigt den bysantinske kejsaren som regerade i Konstantinopel åren 920-944. Då även det Bysantinsk-Bulgariska kriget 913–927 nämns i GW-avsnittet, kan vi dra slutsatsen att händelsen utspelat sig på 920-talet.

Titeln på Rosborns uppsats är ”En drottning kallad Thyra” och hans vinkel är att Harald Blåtands mor, tidigare kallad Thorvi (Tyra Danebot på svenska, Thyra Dannebod på danska) egentligen hette Theophani (Tiffany – ”Guds manifestation” – i modern tappning) och var av grekiskt/armeniskt ursprung. Sondotter till kejsare Romanus I (920-944) om vi skall tro GW. Eftersom Sven tidigare meddelat att ”Haralds bror, Toke Gormsson” var Erik Segersälls kusin, kan vi nu alltså dra slutsatsen att Harald och Toke var halvbröder. ”Sladdisen” Toke var enligt GW född 18 år senare än Harald, vilket ju också talar för en annan mor.

T.v. Två medaljer ur Hedlingers regentlängd; Erik Väderhatt och Olof. T.h. 2x tre medaljer över Rurik, Oleg och Igor från två olika ryska regentlängder. På kartan i mitten kan vi få en uppfattning om den unge ”Gorms” resa från södra Skandinavien, via Kiev, till Vagusflodens mynning. Varius (Var), skall ha varit hunnarnas namn på floden Dnepr/Dnieper (228 mil lång), som rinner ut i Svarta havet, nära hamnstaden Mykolajiv (mellan Odessa och Cherson) i Ukraina.

Genom Nestorskrönikan vet vi att Igor av Kiev (912-945) efterträdde sin släkting Oleg av Kiev (879-912) och säges vara son till Rurik av Novgorod (död 879). Samtliga antas ha svenskt påbrå då de kallas ruser (finskans och estniskans ord för Sverige = Ruotsi/Rootsi). Den tysk-romerske kejsaren Ludvig den Fromme (813-840) fick vid sitt hov i Ingelheim år 839 besök av en delegation från Konstantinopel. I denna skara fanns några män som kallades ruser/rhos och var på väg till sitt hemland. Då Ludvig frågade vilka dessa ruser var, fick han svaret att de var svenskar (sueones).

Hur kan det då komma sig att ”Gorm den Gamle” (i sin ungdom på 920-talet) hade så vänskapliga förhållanden med den mäktige Igor av Kiev? Kan det månne vara så som Sven Estridsson (Sigrid Storråda och Sven Tveskäggs dotterson) säger till Adam 1070, att Knut/Gurmd och ”Gorm”/Gurd verkligen var hans förfäder – och Olofs söner!? Skulle det till och med kunna vara så att Olof den Svenske och Oleg av Kiev var samma person? Var han i så fall släkt med Rurik och Igor och hur?

Ja, jämför vi med det lilla vi vet om den svenske kungen Erik Anundsson, Väderhatt, kan vi förutom namnlikheten med Rurik/Rorik (Rus-Erik/Ro-Erik?) konstatera att de verkar ha dött ungefär samtidigt. Rurik dog år 879 och Erik skall ha dött tio år efter Norges enande, som brukar anges till år 872 – så omkring år 880 alltså. De skandinaviska källorna förtäljer inget om de tre kungarna Erik, Olof och Rings släktrelationer, men man kan vara tämligen säker på att det fanns nära släktband. Allt, och då menar jag ALLT, under denna tid byggde på ”arv och odal”. Bonde eller kung – alla lydde under samma regel; äldste sonen ärvde gården – eller riket.

Medaljer med fantasifulla porträtt av a) Erik Väderhatt, kung i Upsali, b) Rurik av Novgorod (d. 879), c) Olof, kung i Sverige (och kanske också i Danmark?) samt d) Oleg av Kiev (879-912).

Men om vi istället ”vänder på steken” och utgår från de ryska släkt-/årtalsuppgifter som finns. Hur stämmer då dessa överens med våra egna kungar? Ja, vi vet att Rurik utsåg Oleg till sin efterträdare och förmyndare för sin unge son Igor (som var ett spädbarn när fadern gick bort). Och vi känner till att Olof tog emot ”Nordens apostel” Ansgar i Birka år 852 efter att den danska kungen Horik/Erik försett Ansgar med sitt personliga sändebud och ett meddelande till den svenske kungen Olof. Det förefaller alltså tidsmässigt fullt möjligt att Olof Björnsson skulle kunna var densamme som Oleg av Kiev och Olof den Svenske, som efter danskarnas katastrofala nederlag i slaget vid Leuven 891 (då danska kungahuset i princip utplånades) tog över Danmark ”med vapenmakt”. Här kan det kanske också vara på sin plats att nämna kung Svens uppgift till Adam, om att Olof föregicks av en viss ”Helge”. Namnet Oleg översätts ibland till just Helge (jämför Olga = Helga) så kanske var denne och Oleg/Oleh samme person?

Vi vet också att Ring tog emot ärkebiskop Unni år 935. Och eftersom Igor/Ivan härskade i Kiev åren 912-945 stämmer även detta tidsmässigt ihop med Kung Ring (Rex Ingvar/Ivar). Han och hans söner Erik och Emund kan mycket väl inpassas i denna tidslinje. Detta scenario skulle dessutom kunna ge en rimlig förklaring till de släktförhållanden som framgår av Nestorskrönikan. Nämligen att Igor var Ruriks son – och att då Ring/Ingvar skulle ha varit Erik Väderhatts son! Deras inbördes släktförhållanden stämmer med vidstående släktträd! Igor mördades av drevljanerna år 945, när han skulle inkassera skatt från dem. Hans änka Olga, förstörde därefter deras huvudstad Korosten (ca 16 mil nordväst om Kiev) som hämnd. Efter Igors död övertog Olga tronen i Kiev-riket, eftersom deras son Sviatoslav (endast 3 år gammal) var för ung för att regera. Olga kom att få många friare som var ute efter hennes makt, men hon tog effektivt död på dem alla. Enligt Primary Chronicle dödades fem tusen drevljaner som hämnd efter dråpet på Igor. Denna historia har långt senare fått stå modell för Snorres sagodiktning om drottning Sigrid, Storrådas personlighet och hur hon skulle ha innebränt sina friare.

För övrigt vet vi också att både Erik Väderhatt och Olof verkade i österled. Erik erövrade delar av Finland, Karelen, Estland, Ryssland och Kurland. Och Olof begav sig på vikingatåg till Kurland. Mycket talar för att vi kan ha kommit den famöse Ruriks äventyr på spåren?

Så kanske är det ändå inte så konstigt att den yngre av Olof-sönerna, unge ”Gorm”, på sin äldre bror Knuts begäran, begav sig till sin släkting Ivan/Igor i Kiev ”för att hämta guld och slavar” och sedan vidare till Vagusflodens mynning?

Grattis på 104-årsdagen, pappa Stig! – Du fattas mig!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se


*

GOTT NYTT ÅR 2024!

Även om 2023 generellt varit ett ganska mörkt år både i Sverige och internationellt, har det numismatiska året varit fantastiskt! Mynt- och medaljmarknaden går från klarhet till klarhet och prisrekorden har stått som spön i backen. Allt pådrivet av en mycket stark internationell marknad – och en toksvag svensk krona. Utländska handlare har varit lite av ”årets kund” för oss, även om det finns många starka köpare även i Sverige. Och skall man utse ”årets produkt” blir det tveklöst medaljerna! Speciellt de äldre kungliga, men även modernare personmedaljer av välkända konstnärer. Kul tycker vi, som sedan länge specialiserat oss på detta spännande och köpvärda samlarområde.

2024 är det 400 år sedan vi i Sverige fick våra första kopparmynt. Det hela startade i Säter i Dalarna där man 1624 började hammarprägla klippingar i valören 1 Fyrk, det vill säga 1/4 Öre. Året därpå tillkom Nyköping som myntort och 1627 ersattes klippingarna av rundmynt. 1644 blev Avesta myntort för kopparmyntningen och förblev så ända till 1831. Ovan två Säter-fyrkar 1624, fem Nyköpings-fyrkar 1634 och två Avesta-liarder 1654 (det tredje/översta myntet av samma typ är präglat i Paris).

Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2024!

Ulf & Babsan på Vikingabo

*

Vi önskar er alla en God Jul!

Idag är det ljusare än igår! Klockar 03:27 i natt inträffade nämligen vintersolståndet. Så nu går vi mot ljusare tider igen. Vi firar detta med att ta en liten paus från mynteriet, för att istället ägna oss åt julfirande med familj och vänner. Men håll ut, vi är snart tillbaka igen. Numismatiken kan man inte vara ifrån hur länge som helst …

Babsan & Uffe på Vikingabo önskar kunder, läsare och kollegor en GOD JUL!

Herrar Hadrianus, Olof och Gustav hälsar också!

*

Mälardalen, Mälardalen, Mälardalen …

I söndags kikade jag (givetvis) på ”SVT:s storsatsning” Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet. Föga förvånande kretsade det mesta kring Mälardalen, Mälardalen och Mälardalen. Förutsägbart så det förslår. Och nästan lika förutsägbart var väl att en SVT-produktion 2023, lika lite som en Rapport-sändning, kan göras utan pekpinnar om klimatkatastrofen. Denna gång den man tror inträffade år 536 e.Kr. Konsekvensen blev dock att man fick förlänga ”vikingatiden” med 250 år och påbörja den redan på 500-talet. Vad gör man inte för att uppfostra menigheten.

SVT:s vinjett jämte tre Olof-penningar, varav en där kungen titulerar sig: OLAF (eller OLVF) REX ZPEVO-x: … vilket på latin utläses: OLOF REX SWEVO(rum) som på modern svenska betyder: OLOF, SVENSKARNAS KUNG. Till höger Bo Thoréns medalj ”Millenniumskiftet 1999-2000” (Brons Ø 56 mm), med förklarande text av Lars O. Lagerqvist.

Utöver detta var min första reaktion: – Vart tog kungarna vägen? Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet (2023) är i mycket en ren kopia på Historien om Danmark: Vikingetiden (2017). Båda med en konferencié som lallar omkring bland olika iscensättningar, kryddade med effektfulla drönarbilder. Men medan danske Lars Mikkelsen fokuserar på att berätta en historia, verkar svenske Simon J. Berger mest ha fått order om att le. Konstant. Hela tiden.

För att jämföra den danska och svenska versionen och få en bild av hur de båda grannarna ser på sin historia, återsåg jag de båda programmen efter varandra. Och det jag då slogs av var: – Vart tog kungarna vägen i den svenska versionen? I Danmark går man direkt på Harald Blåtand, men i Sverige omnämns Olof Skötkonung först i elfte timmen, när det endast är 7 minuter kvar av programmet. Vad har SVT emot kungar?

Och det hela blir nästan lite löjligt när man i sin iver att sammankoppla Mälardalen med Vikingarna (de kallades väl mest Väringar och Varjager i österled) försöker placera sagokungen Yngvar på ett skepp i Estland – 150 år efter hans eventuella död. Kan upplysa SVT och dess ”300 experter” om att det faktiskt fanns riktiga, historiskt belagda, kungar i Sverige under vikingatiden. Så man behöver inte hitta på. Kanske han man i alltför hög grad låtit sig duperas av sagofarbror Jonathan Lindströms fantasihistorier i ”Sveriges långa historia” (en pandemiroman, skriven under parollen; det vi inte vet, får vi fabulera ihop).

Den romerska historikern Tacitus kände till svenskarna (eller suiones, som han kallar dem) redan 700 år innan Ansgar togs emot av kung Björn på Adelsö/Birka år 829. Och det ”Sverige” han kände till var sannolikt Västsverige, då hans svärfar, militären och statsmannen Agricola, var verksam i Britannien.

Att göra ett entimmesprogram om vikingatidens Sverige innebär naturligtvis att man får göra ett snävt urval och sålla bort en hel del. Men man kan verkligen fråga sig hur det är möjligt att göra ett dylikt program utan att överhuvudtaget omnämna; Gotlands världsberömda silverskatter, den stora hedniska armen i England och hur ”de stora” kungarna (Karl, Otto och Knut) påverkade vikingatiden och kristnandet. Och hur kan man totalt missa Sveriges koppling till Danmark och England? Eller historien om Danelagen och gälderna eller om våra viktigaste runstenar: Rökstenen, Sparlösastenen och Orkestastenen. Den förstnämnda borde vara lika viktigt arv för svenskarna som Jellingestenarna är för danskarna.

Du har väl inte missat Fredrik Ousbäcks fina filmer om Rökstenen och annat spännande på Format Historia på YouTube? Rekommenderas varmt!

I det danska originalprogrammet (2017-04-16) berättar man om kungar och händelser som exv. Gudfred 804, Karl den Store, Great Heathen Army 865, Guthrum 875, Alfred den Store, Danelagen, Gorm, Otto den Store, Harald Blåtand, Otto II, Sven Tveskägg, Ethelred den Villrådige och Knut den Store. I Sverige tar man givetvis upp både Birka och Ansgar, men väljer samtidigt bort kungarna Björn, Olof, Ring, Erik och Emund på Adelsö. Inte ens Harald Blåtands förbundna, Emund Eriksson eller Sven Tveskäggs besegrare, Erik Segersäll finns med i programmet.

Ett försök till rekonstruktion av släktförhållanden mellan svenska och danska kungar under vikingatiden. Denna åter igen uppdaterade version (med Björn och Olof) bygger på nya uppgifter från ”Gesta Wulinensis” som av en slump framkommit under kommunikation med arkeologen och museimannen Sven Rosborn i Malmö, som sporadiskt släpper ”små aptitretare” ur sin kommande bok. Ser fram emot den dag då alla korten läggs på bordet.

Intressant nog har den utbredda historiska lokalpatriotismen inte bara drabbat stockholmare och skåningar, utan även danskarna. För i den danska versionen finns inte en stavelse om de svenska kungligheter som i hög grad påverkat den tidiga danska kungamakten. Gorm den Gamles far, Olof den Svenske (som med vapenmakt erövrade danernas rike på 890-talet) omnämns t.ex. inte alls. Även Gorms (Gurd, Vurm, Kurm, Gurmd) förmodade svenska hustru Tyra Danabot (Thorvi) ignoreras fullkomligt. För hur skulle det se ut, om det gamla Danmarks ”stamfader”, i själva verket var svenskättling!? Inte kan väl Adam av Bremen haft rätt när han citerade Sven Estridsson (Sigrid Storrådas dotterson)? Och på samma sätt väljer man att bortse från Erik Segersälls annektering av Danmark 986-992 (då Sven Tveskägg tvingas i exil i Polen) och Olof Skötkonungs seger över Sven efter Eriks död. Inte heller alliansen med Sverige, förseglat genom bröllopet mellan Sigrid Storråda (Eriks änka, Olofs mor) och Sven ca 993, tycker man är värt att nämna. Trots att Olof tog med Sven till England 994 och att denna allians med all säkerhet var en förutsättning för Svens och Knuts invasion av England två decennier senare.

Orkestastenen … som berättar att Ulf varit med på vikingatåg till England, där Tusti (Toste eller Torsten av Västergötland) och Torkel den Höge och Knut den Store tagit tre olika gälder (s.k. ”danagälder”). I mitten ett mynt från Ethelred den Villsrådige, slaget i Maldon 991 och till höger en karta över vikingarnas område, så som man tolkar det på Gamla Uppsala Museum. Notera att Birka är en storstad, Uppåkra en lada och att Götalandskapen (med access till såväl Västerhavet som Östersjön) överhuvudtaget inte existerar.

Vår första kristna kung, Olof Skötkonung (992-1022), gör entré i programmets sista minuter. Kopplingen är först de kristna gravarna i Varnhem från tidigt 900-tal, engelska missionärer, Katas stenkyrka och det fiktiva dopet i Husaby 1008 (Olof döptes i Andover i England redan hösten 994). Men redan några sekunder efter att Olofs namn nämnts, hamnar vi i Sigtuna – i Mälardalen 1019. Fanns det inget annat värt att nämna?

Man skulle t.ex. kunnat berättat om Olof Skötkonungs tillnamn (Skautkonungr på fornnordiska), som bygger på en mycket tidig missuppfattning. Redan på 1200-talet blev det fel när man blandade ihop det fornengelska ordet ”sceatt”, som betyder skatt, pengar, rikedom och mynt, med det snarlika ordet ”sceat”, som betyder sköte. Ursprunget till det sistnämnda är ett urgermanskt ”skautaz” (på fornnordiska ”skaut”, på gotiska ”skauta”) som via danskans ”skød” blev ”sköt” – och Skötkonung. Ett muntligt uttalat sceatt (skatt) missuppfattades alltså redan på 1200-talet och nedtecknades som sceat (sköte). Och därmed gick Olof Skattkung (Anlaf Treasure king) till historien som Olof Skötkonung. För tusen år sedan förknippades ordet ”skatt” förmodligen med silverskatt, brandskattning och skattgömma. Men idag tänker vi nog i första hand på skattetryck, reavinstbeskattning och moms etc. From treasure to tax, för att använda engelska ord.

Folk, land och landskap: Sverige är ett land befolkat av svenskar, medan Norrland, Svealand och Götaland är landsdelar – mestadels på väderkartan. Sverige och götalandskapen är uråldriga. En äldre beteckning för svenskar och danskar är ”svear och daner”. Detta har dock ingenting med Svealand och ”svealänningar” att göra. Svealand (Nordanskog) omnämns först 1442 i Kristoffer av Bayerns landslag. Uppland (omnämnt 1296), Jämtland (1000-talet) och Skåne (890-talet) är landskap i Sverige. Mälardalen (myntat 1852), liksom Götaälvdalen, är ”riskområden för ras, skred och översvämningar”. Det faktum att ett mäktigt landskap/kärnområde (Götaland) kan vara en del av ett land/stamförbund (Sverige) förstod redan Jordanes och Adam av Bremen.

Historien om Sverige har fått befogad kritik för sitt tjatigt tendensiösa 08-perspektiv. Bland annat från Hallands kulturhistoriska museum. Ovan träffar Jesper Hillbom arkeologerna Per Wranning och Leif Häggström för att prata om vendeltid och vikingatid i Halland – ett av alla landskap SVT helt glömt. Panelens retoriska upprepning av Mälardalen, Mälardalen och Mälardalen har nog fått fler än undertecknad att dra på smilbanden.

Sin vana trogen har man fullständig snöat in på ”Svearna i Mälardalen” och Gamla Uppsala. Och så kan det bli när man likt SVT konstant konsulterar samma lilla grupp av ”experter”, alla med samma tröttsamma lokalpatriotism. Ni borde vidga era vyer! Ni representerar en inskränkt och förlegad Sverigebild. När ”vetenskapsjournalisten” Kristina Ekero Eriksson i boken ”Gamla Uppsala”, Stockholm 2018 (s. 21-24) skriver om ”SVEAKUNGENS SÄTE”, kan man tro att stycket är skrivet för 350 år sedan av Olof Rudbeck den äldre (1630-1702) och inte i modern tid. Detsamma gäller dessvärre stora delar av SVT:s storproduktion: Historien om Sverige, del 3 – ”Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet”.

I Skandinavien heter Sverige; Sverige. Med en släng av danska alltså. Andra namn på Sverige är t.ex. Svezia, Suecia, Szwecja, Sviecya, Shvetsiya eller Ruotsi. På Island heter Sverige fortfarande Svíþjóð (Svitjod, d.v.s. svi-folket – som ev. har sitt ursprung i svijordbruk/svedjebruk?). I Beowulfkvädet, som utspelar sig på 500-talet, förekommer både Swēorice (Sverige) och Swēoðēod (sweo-folket).

Man kan fråga sig om dessa stockholmare överhuvudtaget känner till ”äldre skriftliga källor”, exv. den romerske historikern Tacitus som redan 98 e.Kr. skrev om ”Suiones”? Eller Cassiodorus & Jordanes (538 reps. 551 e.Kr.) som för snart 1500 år sedan skrev om ”Suehans” och detta folks talrika stammar? Har de frågat sig varför goten Jordanes (i sin berömda Getica – om goternas ursprung) – räknar upp ett drygt dussin Suehans-stammar på ön Scandza (Skandinaviska halvön), från Öresund i söder till Viken/Oslofjorden i norr: (Theustes, Vagoth, Bergio, Hallin, Liothida, Ahelmil, Finnaithae, Fervir, Gauthigoth, Evagreotingis, Ostrogothae, Raumarici ac Ragnaricii) innan han når fram till de nordliga Finni, Vinoviloth och Suetidi (med ett d)? Eller har ”08-damerna” fullständigt fastnat i sagans värld, eftersom man kallar de (bevisligen många gånger uppdiktade) 700 år yngre sagorna för ”äldre skriftliga källor”? Men inte ens där står det något om att ”de som bodde söder om Mälaren räknades förmodligen inte till svearnas skara”. Redan Adam av Bremen visste ju 1070 e.Kr. att: – Birka är götarnas stad och belägen mitt i Sverige.

Ikväll är det dags för Historien om Sverige – Gud ger och Gud tar, 1100–talet till slutet av 1300-talet. – ”Det är goda tider för svenskarna som nu blivit kristna. Ekonomin blomstrar och skördarna är goda. Befolkningen växer och det svenska riket börjar byggas steg för steg. Men allt utmanas när tiderna plötsligt blir sämre och pesten utplånar en tredjedel av befolkningen.

Vi håller tummarna för att man lyckas bättre denna gång … 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

TILLÄGG 2023-12-12:

Kritiken efter ”SVT:s storsatsning”: Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet, har varit massiv – och befogad. Nu sällar sig filmaren och historikern Fredrik Ousbäck till kritikerna och avfyrar en rejäl salva mot SVT och deras sagotanter, förlåt ”historieexperter”. Neil Price, Bo Gräslund, Jonathan Lindström och Ekero Eriksson & Co får sig alla en välförtjänt släng av sleven. Historieförfalskning! dundrar Ousbäck. Och jag håller med!

Riktig historia om Sverige! Eller? YouTube-film presenterad av Fredrik Ousbäck.

Hur kan SVT igen släppa fram sagodravel om Sveriges historia? Nu ligger alltså sagokungen Yngvarr från 600-talet död i Estland och Salme i en båtgrav från år 750!

*

Gustav Vasa av Carl Milles 1923

– ”1920-talet är Milles verksammaste decennium; då skapas flera av monumental-verken, bl.a. Gustav Vasa, Rudbeck, Europa och tjuren samt Poseidon. Under år 1923 projekteras, skisseras eller slutförs flera av dessa samtidigt som Milles utför fyra nya medaljer, den gjutna Böttigermedaljen samt de präglade Gustav Vasa-, Göteborgs- och Norstedt-medaljerna.”

– Så inleder Ulf Adel sin text om Carl Milles Gustav Vasa-projekt 1904-1923 i sin mycket läsvärda avhandling.”Carl Milles – Form, idé, medaljkonst” från 1980.

I december 1922 fick Carl Milles (1875-1955) beställning på en medalj till 400-årsminnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm. Beställningen kom från Sporrong & Co i Stockholm, som härmed inledde sitt samarbete med Carl Milles. Detta är Milles första präglade medalj.

GUSTAV VASA av Carl Milles 1923. BRONS, brunpatinerad, Ø 56 mm (74,76 gram). Randskrift: SAMFVNDET S:T ERIK ÅR 400-ÅRSMINNET 1923 samt rektangulär stämpel med S&Co (Sporrong & Co) och B (för Brons). Upplaga: 1.000 ex.

Ulf Abels beskrivning av Milles Gustav Vasa-medalj låter som följer:

Gustav Vasa. 1923. Präglad av Sporrong & Co i silver och brons. Diameter 56 mm.
Advers: GVSTAF WASA SVERIGES KONVNG. Huvudet i profil, höger sida, bröst-partiet en face, iförd samtida dräkt. Signerad Carl Milles nedsänkt utmed kanten t.v.
Revers: STOCKHOLM MOTTOG BEFRIAREN MIDSOMMAREN 1523. Slottet Tre kronor samt, omkring dess huvudtorn, tre kungakronor. I förgrunden stiliserade vågor.
Randen: SAMFVNDET S:T ERIK ÅT 400-ÅRSMINNET 1923.

Upplaga: 100 numrerade exemplar präglade i silver samt ca 1.000 i brons. Några senare exemplar har tillverkats. Reversen använd till medalj instiftad av Samfundet S:t Erik 1963. Dess motsatta sida modellerad av Axel Wallenberg (Lagerqvist 1978, 85).

Den klart vanligaste varianten av denna medalj är den ovan nämnda i brunpatinerad brons, slagen i den relativt stora upplagan tusen exemplar. Den har de senaste 40 åren gått att köpa för under 500 kronor, men på sistone har priserna (med all rätt) börjat skjuta i höjden. Idag får man nog räkna med 2-5 gånger ”det gamla priset”.

GUSTAV VASA av Carl Milles 1923. SILVER Ø 56 mm (98,87 gram). Tvådelad originalask i papp (med påskriften: Nr 46, 75 kr). Numrerad upplaga om 100 exemplar. Detta ex. märkt: N:R 46 på randen. Randskrift: SAMFVNDET S:T ERIK ÅR 400-ÅRSMINNET 1923 samt rektangulär stämpel med S&Co (Sporrong & Co), S:t Erik i oval, V7 (årtalsstämpel 1923), kattfot och S (för Silver) i sexkant.

Betydligt svårare är det att finna ett silverexemplar av denna medalj. Dessa präglades ursprungligen i endast 100 numrerade exemplar (varav det här illustrerade är Nr 46, som tillhört Gunnar Holst, Göteborg, och en gång i tiden inköptes för facila 75 kronor inklusive originalask). Utöver dessa hundra silvermedaljer har man hos Sporrong & Co i Stockholm, åtminstone vid ett par tillfällen (1952 och 1965), gjort nypräglingar – utan randskrift! Den senare av dessa för övrigt är slagen med brusten åtsidesstamp.

GUSTAV VASA av Carl Milles 1923. ”GULD” d.v.s förgylld brons Ø 56 mm (86,03 gram). Stort kvadratiskt grå-blått originaletui. Randskrift: SAMFVNDET S:T ERIK ÅR 400-ÅRSMINNET 1923 samt rektangulär stämpel med S&Co (Sporrong & Co). UNIK?

Någon ”guldmedalj” omnämns inte av Ulf Abel, men den existerar faktiskt i GULD! – Eller närmare bestämt i förgylld brons. Ett eventuellt unikt exemplar finns i undertecknads samling (se bild ovan) och utöver detta har jag en obekräftad uppgift från en gammal kund om ytterligare ett exemplar. Dessa har förmodligen tillverkats för att delas ut till någon eller några prominenta personer. Att prägla en så stor medalj i rent guld var nog allt för kostsamt redan 1923. Rent guld är 84% tyngre än finsilver och 18K guld är 46% tyngre än finsilver, så det hade i så fall blivit rejäla guldpengar på +150 gram – eller motsvarande 20-24 stycken guldtjugor från Oskar II:s tid (detta var ju två år innan den sista 20-kronan i guld utkom 1925).

GUSTAV VASA av Carl Milles 1923. MÄSSING, svartpatinerad, Ø 56 mm (80,13 gram). Randskrift: SAMFVNDET S:T ERIK ÅR 400-ÅRSMINNET 1923 samt rektangulär stämpel med S&Co (Sporrong & Co).

Men det finns faktiskt en fjärde variant av Milles Gustav Vasa-medalj – nämligen den lite ovanligare i svartpatinerad mässing. I Ulf Abels avhandling får vi veta mer om detta:
– ”Svartpatineringen, som genom ett mer komplicerat laboratoriearbete fördyrade processen ca 1/3, kunde inte utföras på mycket stora upplagor. Detta är troligen orsaken till att endast en del av Gustav Vasa-medaljens upplaga svartpatinerades. Denna typ av patinering kan endast utföras på mässing. För dessa och andra uppgifter om patinering tackar författaren docent Ulla Ehrensvärd, fil. lic. Lars Lagerqvist och civ. ing. Mats Hede.”

Den senare lämnar följande beskrivning på processen: – ”Milles ville ha åtminstone en del av upplagan Gustaf Vasa medaljer svartfärgade, och då valde vi att prägla dem av mässing, som är en zinkrikare kopparlegering än medaljbronsen och mycket ljusare gul än den ganska röda bronsen. Efter behandling med en metallfärg för patinering fälldes svart kopparoxid ut på medaljytan, och för nyansering borstades den med fint pulveriserad pimpsten och vatten. Slutbehandlingen var borstning med vax eller fernissning med ett klarlack. Brons- och silvermedaljerna fick den normala patineringen, där mörkfärgningen består av svavelbly resp. svavelsilver.”

GUSTAV VASA av Carl Milles 1923. MÄSSING, opatinerad, Ø 56 mm (ca 90 gram). Randskrift: SAMFVNDET S:T ERIK ÅR 400-ÅRSMINNET 1923 men UTAN S&Co-stämpel.

Mässingsmedaljen förekommer även opatinerad, men då UTAN S&Co-stämpel (av Delzanno felaktigt beskriven som ”guldförgylld”, nr 65). Detta är med all sannolikt ett prov som tillkommit i samband med experimenterandet med patineringen. Samma varianten finns även som svartpatinerad (Delzanno nr 70). Jämför Myntkompaniet / Philea aukion 10, 2016, nr 230 (bild ovan) samt Roberto Delzanno ”Medaljer & Konstnärer” nr 65/70 (samma medalj med och utan patinering).

Eftersom patinering av medaljer är ett sällan omskrivet ämne, tycker jag det kan vara befogat att återge lite flera visdomsord från Ulf Abels penna:
– ”Också när det gällde medaljens ytbehandling kom Milles att bryta mot konventionerna – det har f.ö. påpekats av hans medarbetare att han var noga med både valet av patina och kontroller under arbetets gång. Även i hans korrespondens finner man spår av detta. Under större delen av 1800-talet, i Sverige fram t.o.m. Lea Ahlborn, hade den blankpolerade patineringen varit den gängse. Från 1870-talet och Adolf Lindberg övergick man emellertid alltmer efter fransk förebild till den mattpatinerade ytan, vilket ger en mjukare, varmare yteffekt.

Mot århundradets slut började man så, som ett uttryck för det stora intresset för den italienska renässansmedaljen, ta upp renässansens bruk att mörkpatinera medaljen. Speciellt förekom detta i tysk medaljkonst under 1900-talets början, där inflytandet från antika mynt och renässansmedaljer överhuvud var starkt. Det var också här som den helt svarta patineringen började förekomma, efter Pisanellos och annan florentinsk medaljkonsts förebild.

Förlagorna (inspirationen) till frånsidan av Milles Gustav Vasa-medalj. Matteo de’ Pastis medalj över Sigismondo Malatesta (1446), vars revers framställer borgen i Rimini, jämte Hogenbergs kopparstick (ca 1580) med motiv över Stockholm och slottet Tre Kronor – med Milles svarta medalj därunder. Även svartpatineringen är alltså inspirerad av renässansens medaljer.

I Sverige är det Milles som introducerat svartpatineringen, inte enbart för den gjutna medaljen utan också för den präglade. Gustav Vasa-medaljen, Milles första präglade, fick denna mörka patinering, liksom många av de som följde, t.o.m. den präglade miniatyrversionen av Heidenstammedaljen. Denna patineringsform, som genom sin svarta yta ger medaljen ett tungt, expressivt uttryck, och som i jämförelse med mattpatineringen snarast framhäver den plastiska karaktären, väckte när det gällde de präglade medaljerna stark kritik, inte minst från numismatikernas sida. Man ansåg att den bl.a. bidrog till att sudda ut gränserna mellan präglade och gjutna medaljer.”

Tre olika bronsmedaljer (Ø 60 mm resp. Ø 56 mm) över Carl Milles (1875-1955) utförda av a) Axel Wallenberg 1945, b) Olga Milles 1955 och c) Axel Wallenberg 1975.

Den finländska medaljkonstnären Gerda Qvist, lär ha sagt: – ”De faktorer som spela in vid bedömandet av all medaljkonst äro: inspirationens styrka och kompositionens fyndighet samt främst den plastiska utformningen. Den talar sitt tydliga språk oberoende av alla tidsströmningar och den är själva medaljkonstens nerv”.

Och när Abel försöker sammanfatta Milles insatser som medaljkonstnär stannar han först inför den utpräglat skulpturala, plastiska karaktär hans medaljer äger.
– ”Det var inte minst genom denna han kom att bryta mot den grafiskt inriktade medaljkonst som, i fransk efterföljd, sedan länge dominerade i Sverige. Dess främste företrädare var den franskskolade Erik Lindberg (1873-1966), konstnärlig arvtagare till sin likaledes franskorienterade fader Adolf (1839-1916), båda dessa f. ö. innehavare av tjänsten som statens myntgravör. Detta brott skedde plötsligt och radikalt redan med Milles första medalj.”

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Lars O. Lagerqvist (1929-2023)

Den svenska numismatikens nestor under det senaste halvseklet, museimannen Lars O. Lagerqvist, har gått ur tiden. I går kväll fick jag ett kort mejl från min kollega och namne, mynthandlaren Ulf Nordlind i Stockholm, där han berättade att Lars O. somnat in på onsdagen kl. 08.30. – ”Vi minns alla vår käre vän och för allt gott han har utfört under åren för ämnet numismatik och mycket annat”, skriver Ulf.

Kände inte Lars personligen (men väl hans publicistiska signatur LLt), även om vi stött på varandra några gånger. Första gången var som tonåring på ”Myntets Dag” (1980?). Jag ville då ha ett expertutlåtande angående en Johan-örtug 1590 med stjärna på åtsidan (Uppsala 1589) istället för bladtecken (Stockholm). En i mitt tycke spännande upptäckt för en ung samlare av äldre svenska mynt, men kanske inte det mest upphetsande för en ärrad museiman som redan sett det mesta inom numismatiken.

Samma år som vi startade ANTIKÖREN (1981) utkom den mycket trevliga boken ”Mynt, sedlar och medaljer” författad av Lars O. Lagerqvist och hans ständige följeslagare Ernst Nathorst-Böös (som jag f.ö. träffade redan 1973 och t.o.m. fick autograf av). Denna allmänt hållna introduktionsbok, liksom en lång rad andra publikationer av Lars O. (som han t.o.m. benämns på medaljen ovan – ackompanjerad av en lagerkvist), har fortfarande sin givna hedersplats i bokhyllan. Det är nämligen som författare (och föredragshållare) vi kommer att minnas hans extremt breda numismatiska kunnande. Bland museifolk finns många specialister (som kan väldigt mycket om väldigt lite – men inte alltid kan förmedla det vidare), men jag kan inte erinra mig någon som ens kommer i närheten av Lagerqvists bredd. Den var unik inom denna specialiserade värld. Från vikingatida och medeltida mynt till renässansens medaljer, svensk mynträkning och modern medaljkonst – han hade koll på allt. Förmodligen av den enkla anledningen att han var genuint intresserad.

Lars O. Lagerqvist var en mästare på att kåssera. Hans förmåga att på ett fängslande sätt berätta och entusiasmera sin publik var i en klass för sig. Har sett flera ”stora elefanter” hålla föredrag om sitt lilla specialområde – med näsa i sina papper. Lars O. behövde knappast något manus. Ett tecken så gott som något på att man behärskar sitt område. Har man dessutom pondus och en god portion humor har man alla försutsättningar att lyckas.

Och det var inte bara numismatik som intresserat Lars O. Han har dessutom skrivit en hel del om historia. ”Sveriges Regenter – från forntid til nutid”, till exempel. Första upplagan denna kom väl i samband med medaljserien (regentlängden) med samma namn som utkom 1976. Sista gången jag träffade Lars var för övrigt på myntmässan FriMynt i Helsingborg för några år sedan. Hans blick föll genast på ett par brickor med medaljer från just denna medaljserie; – ”De där medaljerna känner jag igen”, sa han.

Apropå FriMynt drar jag mig till minnes en liten episod för dryga 30 år sedan. Några veckor innan mässan fick jag för mig att jag skulle skriva en liten ”bok” (läs: Antikörens småskriftserie nr 1, 1991) om vad ett gammalt mynt kan berätta i olika avseenden. Tyckte det var lämpligt efter 10 år i myntbranschen. Det finns ju så många olika infallsvinklar som kan leda fram till ett samlarintresse. Resultatet blev ”Ett gammalt mynt berättar …” Det blev också den enda småskriften i Antikörens serie, sedan kom Mynttidningen i vägen. Hur som helst skickade vi givetvis ett exemplar till Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm där Lars O. Lagerqvist var museidirektör. Och det dröjde inte länge förrän Lars ringde och meddelare; – ”Du bryter mot grundlagen! Närmare bestämt Tryckfrihetsförordningen.” Unge herr Ottosson hade då nämligen ingen aning om att en publikation skall förses med ett ISBN-nummer. – ”Inga problem”, fortsatta Lars, jag fixar det! Och det gjorde han.

I samband med 75 årsdagen 2004, publicerade Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) ett trevlig och personlig porträtt av Lars O. signerat Ian Wiséhn. Läsvärt, så följ länken nedan för att läsa mer om personen Lars O. Lagerqvist: https://numismatik.se/pdf/snt12004.pdf

Medaljerna låg Lars särskilt varmt om hjärtat. Och då kanske speciellt de stora gjutna bronsmedaljerna där det hela en gång började – Pisanello i renässansens Italien. Moderna medaljkonstnärer som Reimo Heino och Ernst Nordin har också genom åren förärat honom stora gjutna medaljer i denna klassiska genre. Få numismatiker har tillägnats en enda medalj under sin levnad. I Lars fall tror jag att man måste ta till båda händernas fingrar för att räkna dem.

Och internationellt är det nog inom detta område (medaljkonsten) som han rönt störst uppskattning. Hans mångåriga ordförandeskap i FIDEM (Fédération Internationale de la Médaille d’Art – International Art Medal Federation) säger väl en del om hans rykte. Just idag pryder han för övrigt FIDES hemsida och hyllas med en lång minnestext av kollegan Marie-Astrid Voisin Pelsdonk.

Hon skriver bland annat (översatt av Google): – Jag minns att jag bara nickade och knappt vågade andas. Det här var mannen jag hade sett namnet på på historiebokspärmen och precis hört talas om i numismatiska kretsar och på Kungliga slottet. Jag använde ”vous” på franska när jag pratade med honom. Han tittade på mig och sa: ”Om du vill vara min vän, använd ”tu”. Jag är inte kungen”. Ja den dagen fick jag en extraordinär mentor. Han lärde mig så mycket om medaljens konst, att vara curator, om svensk historia, om FIDEM.

Och fortsätter: – He was a walking encyclopaedia of knowledge. He could tell stories and had facts on his sleeve. I remember a day, when the numismatic librarian wanted to show the staff how to use the new search system for the library. She asked one of us to give a title. Someone did. She started to type and Lars, standing next to me said out loud: “it is standing in the fourth book case to the left, on the second shelf and I believe it is the 12th book there. Let me get it for you”. I remember we all stood with open mouths and the librarian had stopped typing and somewhat irritated said: “Well let the search engine do its work Lars”. By the time she had finished speaking and typing, Lars was standing there with the book in his hand and we all started to laugh. No need for that engine when you had Lars! How are we going to find our books now?

Lars O. Lagerqvist blev 94 år.

*

Petter Michelsson och Säter-kreutzrarna 1632

Vid myntverket i Nyköping fanns år 1632 myntmästaren Marcus Kock (Mm pilsköld) och hans gamle tyske gravör, vars namn vi inte känner. Vid Säters myntverk i Dalarna sköttes verksamheten av den tillförordnade myntmästaren Tobias Kleinau och den högst innovative järnsnidaren (myntgravören) Petter Michelsson. Den gamle tysken i Nyköping hade 1632 inga som helst intentioner att utveckla myntens design, utan följde slaviskt ett bestämt mönster. Resultatet blev en i högsta grad variantfattig upplaga av de kreutzermynt som präglades i Nyköping. Egentligen har vi endast två huvudvarianter; a) med Marcus Kocks Mm/pilsköld placerad kl. 6 och b) med detsamma placerat kl. 7. Även de ur numismatisk synpunkt obetydliga textvarianterna är få. Det enda ”roliga” för dagens variantsamlare är väl att den gamle mannen ibland glömt strömmarna bakom lejonen i riksvapnet. För knappologisamlaren finns naturligtvis mer att upptäcka, men vem räknar enskilda valsbilder?

Den unge Mickelsson i Säter hade däremot en helt annan inställning till sitt nyfunna yrke. Han hade nämligen redan från starten 1628, vid upprepade tillfällen, visat att han ville förnya och förbättra myntens design. I barockens tidsanda exprementerade han ständigt med nya krontyper, dekorationer och kännetecknande detaljer. Han kombinerade och återanvände sina välskurna punsar på otaliga sätt – långt senare till glädje för både myntsamlare och forskare. Säter-örena 1629 lär t.ex. finnas i långt över hundra olika varianter! Medan samma års Nyköpings-ören är närmast variantlösa (till skillnad från dito 1628, då Michelsson var verksam i Nyköping). Allt detta har specialsamlare av svenska kopparmynt vetat om i 150 år.

Petter Michelsson var en mästare på ornamentik och distinkta bilddetaljer, så även om variationerna är stora känns hans skarpa formgivning igen på mynten. Hans ”smycke” (använt såväl som omskriftsdelare som dräktsmycke på drottning Kristinas riksdalrar) liksom hans karakteristiska fembladiga ros, är för övrigt lite av ett dolt signum för hans arbeten. På samma sätt som man (numera) benämner drottning Kristinas 1/4-öringar 1634-36 som graverade i ”fin respektive grov stil”, kan man inordna Gustav II Adolfs kreutzer-mynt 1632 på samma sätt. Fin stil = Petter Michelsson i Säter. Grov stil = Nyköping. Det är för övrigt helt logiskt att Nyköpingsmynten (till skillnad från Sätermynten) har föresetts Marcus Kocks myntmärtarmärke (pilskölden), eftersom han år 1632 levde och verkade i just Nyköping).

Det har nyligen framförts någon slags antites om att skillnaden i variantfloran mellan Säter och Nyköping 1632 på något skulle ha med valsarnas livslängd att göra. Ingenting kan vara mera felaktigt. Antalet bevarade kreutzrar i förhållande till jätteupplagan på 26,3 miljoner exemplar är fullständigt försumbar och betyder därför inte ett smack i frågan om myntortsattribuering. Det gör däremot gravörstilen! Detta har vi de senaste 25 åren sett talrika exempel på. Gravörstilen är myntens fingeravtryck eller DNA om man så vill. Och genom detta kan vi binda en gravör till specifika mynt … som ibland kan kombineras med myntfynd och bevisa exv. en myntort. Kreutzer-tenen som hittades i Ljusterån vid Säters myntverk 1890 (HH 140, graverad av Petter Michelsson i ”fin stil”) är ett bra exempel på en sådan för forskningen lycklig omständighet.

I och med att Petter Michelsson startade sin bana vid landets kopparmyntverk fick han aldrig någon utbildning i porträttkonsten. Kopparpengarna var ju porträttlösa. Så när han sedermera kom till Stockholm och år 1642 fick uppgiften att gravera drottning Kristinas porträtt på riksdalrarna (en av dem signerad M), uppstod lite problem. Han och myntmästaren fick svidande kritik för utförandet av de som skulle godkänna mynten. De kände uppenbarligen inte till svårigheterna med att överföra ett porträtt från en oljemålning eller ett kopparstick till ett mynt. Detta är nämligen en mycket otacksam uppgift, då dessa undantagslöst var målade framifrån eller snett framifrån – och inte som traditionella mynt- och medaljporträtt i profil. Och i brist på vettiga förlagor att jobba efter, blev det som det blev. Det var först i och med Arvid Karlsteen, som myntmästaren förstod att skicka den mest lovande gravören på studieresor till Frankrike, Italien och England. Och det lönade sig, för just Karlsteen brukar av eftervärlden benämnas som ”den svenska medaljkonstens fader”.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

____________________________________________________________________

Några lästips i urval:

Släkten Planting från Prag … om Petter Michelsson och hans yngre bror Johan Michelsson Planting i Avesta.

Återanvändning – inget nytt! … om Petter Michelssons experimentvals till fyrkar 1633-34.

Myntliknande medaljer anno 1628 … om Marcus Kocks båda gravörer och deras stilar (Jämför Mynttidningen 1-1996).

Alternativa fakta … om konsten att skilja på Säter- och Nyköpings-kreutzrar 1632 (Jämför Mynttidningen 5-6-1994).

Isensnidare Petter Michelsson … om spåren efter en skicklig gravör under Gustav II Adolf och Kristina.

Omgraverade valsar … om gravörstilar som myntortsattribuering.

Bättre än bakelser! … om Gustav II Adolfs (belönings)medalj av Petter Michelssons ca 1631 (Jämför Mynttidningen 1-1995).

En 130-årig missuppfattning … om myntortsattribuering av fyrkarna 1635-36 (Jämför Antikören auk. 13-14, 1993).

*

Sveriges Kungliga Medaljer utkommer 2024

Idag fick Sveriges mynt- och medaljsamlare ännu en anledning att besöka helgens myntmässa – Stockholm Numismatica på Sheraton i kungliga hufvudstaden.

På sin YouTube-kanal visade arbetsmyran Roberto Delzanno för en timme sedan upp ett provtryck av kommande bokverk – Sveriges Kungliga Medaljer. Ett till fullo illustrerat praktverk i två delar omfattande perioden 1521-1872. Som Bror Emil Hildebrands 150 år gamla (sic!) referensverk – men större, bättre och i modern tappning! Underbart! Fantastiskt! Grattis och hatten av för herr Delzanno!

Redan nu på söndag erbjuds alltså en förhandstitt på bokverket och dessutom ett stort utbud av kungliga och enskilda svenska medaljer. Vi vet, för vi har fyllt på medaljbrickorna till bredden inför mässan. Välkommen att studera, fråga, diskutera och förvärva. Mässan håller öppet mellan kl. 10.00 och 16.00 på Sheraton i Stockholm.

Svenska medaljer har länge varit extremt undervärderade i jämförelse med mynten. Det är nog ingen direkt vild gissning att detta kommer att förändras radikalt efter detta boksläpp. Prisnivåerna på högklassiga svenska mynt har de de senaste 20 åren i mycket stor utsträckning styrts av den internationella marknaden. Det är utlandet som varit motorn i marknaden och så kommer det säkert vara även i framtiden. Problemet för medaljsamlandet har varit att facklitteraturen varit svårtillgänglig vilket i hög grad begränsat antalet samlare. Medaljer är å ena sidan generellt mycket, mycket sällsyntare än mynt, men å andra sidan har medaljsamlarna varit ännu sällsyntare. Frågan är då vad som händer om/när det dyker upp hundra nya medaljsamlare? Kommer medaljerna att räcka till åt alla? Knappast! Det kommer att bli en lång kö av samlare som vill byta värdelösa SEKiner mot vackra medaljer!

Vi ses på Sheraton på söndag! Välkomna!

Ulf Ottosson, ANTIKÖREN KB, uon@uon

*