Svenska Numismatiska Föreningen säljer mynthandeln!

Idag fick vi ett nyhetsbrev från Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) mynthandel, Myntauktioner i Sverige AB. Av detta och SNF:s hemsida framgår att föreningen ÄNTLIGEN fattat det kloka beslutet att sluta med illojal mynthandel.

Stort GRATTIS!

Sedan hösten 2009 har vi i Sverige haft den smått perversa situationen att ”en ideell förening” drivit landets största mynthandel?! – Något som kritiserats här på Myntbloggen vid ett flertal tillfällen. Genom att föreningen erbjudit ”gratis arbetskraft” åt MISAB har man i princip skapat ett monopol för myntauktioner i Sverige (något som SNF t.o.m. stoltserat med, genom namnvalet på sin firma). Naturligtvis kan ingen privat aktör konkurrera med ”gratis arbetskraft” och därigenom har SNF medvetet hämmat konkurrensen och tillväxten i branschen. Nu ångrar man tydligen detta?

Så här skriver man idag: – ”Vid sitt styrelsemöte den 16 juni beslutade Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) att avyttra sitt helägda aktiebolag Myntauktioner i Sverige AB (MISAB). SNF:s styrelse anser att det bästa för framtiden är att auktionsbolaget blir fristående och får nya, privata ägare.” – ”Bolagets nuvarande styrelse och VD blir dess nya ägare. Sedan den 15 augusti äger dessa alltså MISAB.”

Men samtidigt meddelar man att SNF även framgent kommer att sponsra sin egen mynthandel framför andra: – ”MISAB förblir även framledes en viktig samarbetspartner för SNF. Bolagets aktiviteter kommer också i framtiden att till stor del utgå från föreningens lokaler på Banérgatan 17 i Stockholm.”

Kontentan av detta måste väl då vara att Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) även i fortsättningen kommer att verka för att försvåra nyetableringar i branschen? Och i så fall får man väl fortsätta att fråga sig om detta är en ideell förenings uppgift?

Återstår att se om det i Sverige finns fem andra mynthandlare som är tillräckligt samarbetsvilliga för att dra igång en konkurrerande auktionsfirma? Och om man i sa fall kan räkna med SNF:s fulla stöd för detta? 😉

*

Tio år med Myntbloggen.se!

Nu på lördag firar Myntbloggen.se 10 år i numismatikens tjänst!

Den 16 juli 2012 skrevs det allra första inlägget och sedan dess har det till dags dato blivit 555 bidrag till mynt- och medaljsamlandets fromma. Allt ifrån korta men aktuella nyhetsnotiser till genomarbetad numismatiska och historiska artiklar. Ja, till och med ett och annat nytt banbrytande forskningsbidrag faktiskt. Och alltihopa helt gratis och utan störande reklam. 100% ideellt arbete!

Antalet illustrationer finns det ingen statistik på, men det rör sig minst om ett par tusen. Skärmdumpen ovan illustrerar några av det senaste årets mest populära bildträffar för Myntbloggen.se på Google. Om detta också är en värdemätare på vad läsarna finner intressant, förtäljer inte historien. Men en salig blandning av ämnen är det i alla fall.

Efter att ha samlat mynt i över 50 år, kan jag intyga att en mynt-/medaljsamling faktiskt kan vara så oerhört mycket mer än en samling mynt och medaljer. Den kan till exempel också vara en utmärkt samling illustrationer av vår historia. Mängder av historiska händelser kan åskådliggöras med hjälp av numismatik. Detta är naturligtvis inget nytt, men kanske inte så vida spritt utanför den inre kretsen av samlare. Att åskådliggöra och popularisera framför allt den svenska numismatiken har därför varit ett av Myntbloggens intentioner. Redan i programförklaringen för 10 år sedan lät så här:

Myntbloggen.se är tänkt att bli en rikt illustrerad, populärvetenskaplig blogg om mynt, medaljer och övrig numismatik. – Kanske lite grann i Mynttidningens anda, d.v.s. en blandning av nyheter, tips, läckra bilder, råsopar, notiser och mera djuplodade artiklar. Stort och smått om numismatik helt enkelt.

Förhoppningsvis skall denna lilla blogg på lite sikt ge en liten inblick i hur stor och varierande denna värld verkligen är. Det finns numismatiska kontaktytor i det mesta! Historia, konst(historia), handel, ekonomi, geografi, släktforskning, arkeologi etc. etc.

Förhoppningsvis har dessa tio år av ideellt och lärorikt arbete i syfte att, genom små nedslag i numismatikens många olika grenar, försöka sprida myntsamlandet till flera, stimulerat en och annan att intressera sig för vår fantastiska hobby. Hur som helst är det ju ”vägen som är mödan värd” och belöningen för allt nedlagt jobb med Myntbloggen är utan tvekan allt man får lära sig under åren.

Det finns knappast något mera lärorikt än att ”tvingas” formulera och skriva ner sina iakttagelser, idéer och hypoteser. Och genom att publicera dem skapas också möjligheten att genom läsekretsen vidareutveckla efterforskningar och nya rön. Detta ger numismatiken en helt ny dimension och breddar ens kunskaper. Så hemlighåll inte dina observationer och funderingar, utan ”fatta pennan” och sätt igång! – Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Vem kan man lita på …?

Garantier, generaliseringar och olika agendor. Finns det några generella ”köpråd” man kan ge till myntsamlare? Tja, båda ja och nej. Allt beror givetvis på vad samlaren ifråga har för intresseområden – och kunskapsnivåer!

Att amerikanska klassningsföretag som NGC och PCGS etc. marknadsför sig själva som en garant för ”äkthet och rätt kvalitetbedöming är inte konstigare än att Svenska Numismatiska Förening (SNF) och Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) försöker göra samma sak. De har egna agendor och de har eget vinstintresse. Direkt eller indirekt. Inga konstigheter. Samtliga har dock visat prov på ”sprickor i fasaden”. Fina ord och goda intentioner räcker inte. Man måste ha kunskapen också! Ämnet numismatik är uppenbarligen för stort till och med för dessa ”giganter”. 😉

På motsvarande sätt försöker eBay/Tradera övertyga oss om att deras ”betygsystem” skulle utgöra någon slags köptrygghet. Detta är det emellertid inte många som tror på. Dessa företag har ett fullkomligt bedrövligt facit när det gäller att försöka hålla sajterna rena från kopior och bedrägerier. Har anmält tusentals Tradera-auktioner med falska mynt utan att Tradera reagerat annat än i undantagsfall. Skulle du däremot ange att du som mynthandlare både köper och säljer mynt, går Tradera i taket direkt. De vill tydligen ha monopol på mynthandeln – trots att denna är drygt 130 år äldre än Tradera.

Att varje aktör har sin egen agenda är inte alls konstigt. Ytterligare ett exempel på folk som talar i egen sak är de s.k. ”svarthandlarna”. Trots att dessa är bland de bästa kunderna för den etablerade mynthandeln, vill de gärna försöka inbilla folk att de är billigare att ”handla privat” av dem, än av deras leverantörer/konkurrenter. Varken Tradera eller allsköns klubbmässor verkar ha några problem vare sig med momsbefriade svarthandlare eller illojal konkurrens. Förmodligen är det så att myntsamlarnas skattjaktslust vida övertrumfar petitesser som snedvriden konkurrens (eller att värdet av en garanti är helt och håller avhängt av vem som utställer den). Annars skulle ju knappast Sveriges största mynthandel drivas av en ”ideell förening”.

Den digitala (och internationella) myntmarknad som utvecklats de senaste 20-25 åren, har både gjort det svårare och enklare för (nya) myntsamlare. Svårare p.g.a. att marknaden översvämmats av förfalskningar. Enklare p.g.a. alla sökmöjligheter som internet erbjuder. Idag är det enklare än någonsin att leta rätt på tidigare försäljningar av ett mynt man är intresserad av. Är priset då tre gånger högre än klubbat pris förra veckan, får man ta sig en funderare på om detta är motiverat – eller inte.

Den absolut bästa försäkringen emot förfalskningar, myntkopior, bedrägerier, överpriser etc. är kort och gott: KUNSKAP! – Antingen har du den själv, eller så får du se till att införskaffa den. Om du inte är beredd att köpa en begagnad bil av någon okänd person du just träffat på stan, bör du kanske inte heller köpa dyrbara mynt av okända personer på Tradera? Man ser allt oftare att varken säljare eller köpare har någon koll på vad det är man säljer/köper. Bristande kunskap kan dock bli ganska kostsamt i längden. En fördelen med Tradera är att där hittar du inte bara amatörer, utan även professionella mynthandlare med 40 års erfarenhet. Valet att vända sig till myntexperten eller den glade rörmockaren som enligt egen utsago ”ärvt en samling som han inte vet något om” (varningssignal 1A), är självfallet upp till var och en. Somliga spenderar hela sin myntbudget i blindo, genom s.k. läropengar, andra etablerar varaktiga kontakter med kunniga samlare och handlare – i syfte att ”bli självförsörjande” på kunskap. Det gamla ordspråket gäller ännu: – Låt inte snålheten bedra visheten!

 

Släkten Planting från Prag . . .

Myntgravören i Avesta, Johan Michelsson Planting, är i numismatiska kretsar känd sedan 1768 då Carl Reinhold Berch nämner honom bland ”Svenske Medailleurer”, tillsammans med hans äldre bror och läromästare. Några år senare (1783) skrev Avesta-gravören Carl Johan Wikman sin självbiografi, där hans farmors far, Johan Planting och dennes far Michael Torbiörnsson, omnämns. Märkligt nog skulle namnet på Johan Plantings äldre bror förbli okänt i närmanre 200 år, innan Petrus Norberg 1938 hittade ”Petter Isersnider” verksam i Avesta 1644-46 och Stig Stenström 1945 identifierade honom som Petter Michelsson.

Vad är en Isersnidare?
Det ålderdomliga ordet Isersnider (isensnidare, isersnidare etc. kommer av tyskans Eisenschneider, d.v.s. järn-/stampsnidare) står helt enkelt för det yrke vi idag skulle kalla mynt- och medaljgravör (eller skulptör). Idag och sedan drygt hundra år tillbaka  skulpterar man kraftigt förstorade modeller av mynt och medaljer i lera/plastelina. Därifrån gjuts modellerna av i gips och sedan i brons/komposit. Dessa hårda modeller monteras sedan i en så kallad reduktionsmaskin, där de förminskas till önskad diameter. Men ända in på 1900-talet graverade man mynt- och medaljmotiven direkt i stålstamparna. Till sin hjälp hade gravörerna då s.k. punsar – d.v.s. mindre stålstansar med bokstäver, siffror eller olika bilddetaljer som exv. kronor, vasar, lejon, sköldkonturer etc. (se bild ovan). Dessa punsar användes sedan för att successivt bygga upp hela myntmotivet i stampen eller präglingsvalsen.

Till vänster en rikssköld på en medalj från den till namnet okände gravör som ursprungligen (fr.o.m 1627) arbetade för myntmästaren Markus Kock. Till höger en dito utförd av Pettter Michelsson i Säter 1628-29 (för Sala?). Förstoringsglasen visar skiljaktiga detaljer på mynten och medaljerna ovan.

Tack vare att 1600-talets myntgravörer använde punsar (som de själva förfärdigade) för att bygga upp myntmotiven, har de så att säga ”lämnade sina fingeravtryck” på sina alster – till glädje för dagens numismatiker, som nu kan ”backa tiden” genom att demontera bilddetaljer och analysera dem. När samma punsdetaljer förekommer på olika objekt kan man koppla dem samman och i bästa fall dra kloka slutsatser av detta. Gravörstilsstudier kan faktiskt ge ledtrådar till problemlösning rörande allt från myntortsattribuering till äkthetsbedömning. Det är lite av stampstudier 2.0 s.a.s.

Undertecknad har skrivit massor av artiklar i detta ämne under 35 års tid och har till och med tagit upp saken här på Myntbloggen.se – om än i korthet. I artikeln Isensnidare Petter Michelsson illustreras några exempel på kopplingar mellan mynt och medaljer från olika år, graverade av Petter Michelsson.

Myntmästaren Marcus Kock (1585-1657) var född i Liège och kom till Sverige i december 1626. Redan 1628 hade han två anställda gravörer – som var och en hade sin utpräglade stil.

Petter Michelsson var verksam under myntmästare Markus Kock i Nyköping 1628, Säter 1628-31, Sala 1631, Säter 1632-36, 1638-39, Sala 1639-41, Stockholm 1641-44 (under Anton Groth), Avesta 1644-46, samt Stockholm ca 1647-75 (under Daniel Kock, Michael Hack, Göran Wagner, Abraham Kock, Christopher Conradi och Daniel Faxell).

I Appelgrens anda har undertecknad sedan 1980-talet ägnat mycket forskning åt just gravörstilar – och de spännande gåtor som kan lösas med hjälp av dessa. Listan kan göras lång, men låt mig bara ge några exempel: Gustav II Adolf kopparklippingar kunde 1988 tack vara gravörstilar uppdelas på Säter 1624-27 och Nyköping 1625-26; Marcus Kocks kopparmyntning i Nyköping 1627-29 och 1632, Arboga 1628 och Säter 1627-32 kunde 1990 delas upp på två olika gravörer; drottning Kristinas ”myntortslösa” fyrkar (1/4-öringar) 1635-36 kunde 1993 attribueras till Nyköping respektive Säter.

Den mycket produktive myntgravören Petter Michelsson, Isersnider (ca 1610-1675) var, hör och häpna, till namnet okänd ända fram till 1938, då Petrus Norberg forskade fram Avesta myntverks förste gravör – en viss ”Petter Isersnider”, verksam 1644-46. Den som gav oss lite mer ”kött på benen” beträffande Petter var Stig Stenström i sin fantastiska (men refuserade!?) avhandling om Arvid Karlsteen – hans liv och verk (1945). Sedan skulle det dröja till 1961 innan Nils Ludvig Rasmusson fann en uppgift från 1642 som visade att Petter började sin bana i yrket redan 1628.

Fantastiskt nog gjordes inte kopplingen mellan Petter Michelsson och gravörsignaturen M på en av drottning Kristinas riksdalrar, 1642-M förrän i slutet av 1980-talet! Undertypen uppmärksammades nämligen första gången 1987 då ett exemplar dök upp på Stockholms Auktionsverk (som Kungl. Myntkabinettet (KMK) köpte för 51.000 kr). Appelgren hade visserligen noterat M:et redan 1923, men kände då inte till Michelsson, varför han istället antog att det stod för ”Myntmästare”.

Petter Michelsson startade som sagt sin karriär hos Marcus Kock i Nyköping 1628. Årtalet vet vi tack vare ett bevarat brev från 1642, signerat Petter Michelsson Isersnider, där han säger sig ha varit verksam på såväl koppar- som silvermyntverk i 14 års tid. Verksamhetsorten är också given då Marcus Kock under 1627 och större delen av 1628 lät gravera samtliga präglingsvalsar (även för Säter och Arboga) i just Nyköping.

Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar, är titeln på en artikel jag skrev i Mynttidningen 1-1996, s. 18-21. Där beskrivs och attribueras Gustav II Adolfs runda ettören från Nyköping, Säter och Arboga – till Marcus Kocks tyske gravör (Wartgalt?) respektive nykomlingen Petter Michelsson.

Petter Michelsson var på många sätt en fantastisk myntgravör med en vilja att hela tiden förbättra sina dekorativa kompositioner – helt i barockens tidsanda. Men hans gravörmanér var också anpassat till hans initiala arbetsuppgift – valsgravering. Detta kräver faktiskt rent tekniskt att myntbilderna är jämt fördelade över hela präglingsytan. Michelsson hade emellertid en uppenbar svaghet – han kunde INTE få till några speciellt trovärdiga porträtt. I detta avseende var han efterföljaren Arvid Karlsteens raka motsats. Men så hade ju heller inte Petter fått Arvids omfattande och internationella utbildning hos Europas främsta gravörer. – Så vad kan man begära?

Michelsson d.ä. använde uppenbarligen oljemålningar av Jacob Elbfas (ca 1600-1664), eller koppparstick efter dessa, som förlaga till sina Stockholms-mynt (se bildmontage ovan). Det är väl inte otroligt att Marcus Kock och hans söner var medvetna om Petters svaghet beträffande porträtten och därför försåg honom med förlagor – s.k. aviseringar.

Sveriges första mynt med gravörsignatur är Kristina-riksdalern 1642-M (för Michelsson). Dessutom finns signaturen P – M (för Petter MIchelsson) på ett provmynt från 1649.

Förutom riksdalern 1642-M känner vi till ytterligare ett mynt som bär Petter Michelssons gravörsignatur, nämligen ”Christinen 1649”, som väl emellertid får betraktas som ett provmynt. Typen är känd i såväl silver (till vikten av a) dubbel riksdaler och b) dubbel svensk daler = 8 mark eller 64 öre) som koppar och guld! Nedtill på frånsidan finns ett litet P – M (för Petter Michelsson) diskret placerat på ömse sidor av årtalet, samt ett något större D – K (för Daniel Kock) strax ovanför detta, mellan lejonens ben. Notera även att drottningens valspråk Columna Regni Sapientia (Vishet rikets grundpelare) utformats med större versaler C-R-S (Christina Regina Sveciae) och blir då på ett fiffigt sätt dubbeltydigt. Åtsidan med det mästerliga porträttet är naturligtvis INTE Petter Michelssons arbete, utan är utfört i Paris av mästergravören Jean Warins föregångare på myntmästarposten, Jean d’Armand.

Karl X Gustav. Stockholm. 1 Riksdaler 1654.- Typmynt, endast präglat detta år. Här avbildas det kanske vackraste bevarade exemplaret, sålt på Antikören myntauktion 11, 1992.

Fem år senare återanvända Michelsson d.ä. stora delar av 1649 års design på Karl X Gustavs riksdaler 1654. De sköldvaktande lejonen är t.ex. närmast identiska. Den observante numismatikern noterar också åtsidans omskriftsdelare – ett smycke. Denna speciella punsdetalj återfinns, förutom på Kristina-riksdalrarna även på Gustav II Adolfs riksdaler 1631 med arabiskt årtal (till höger om frälsarens fötter). Frånsidans omskrifts-delare är ett par korslagda glödghakar, som representerar Mikael Hack, myntmästaren  i Stockholm 1652-58. Hack lär för övrigt varit bosatt på samma adress som Michelsson.

Vid årsskiftet 1994/95, när första årets produktion av Mynttidningen (1994-1997) precis avlutats upptäckte jag av en ren händelse en spännande nyhet i en liten småskrift jag fått i min hand. Där avbildades en mycket kraftfull (enligt uppgift ”sydtysk”) medalj med Gustav II Adolfs bild i extremt djup relief på åtsidan och ett ovanligt pampigt svenskt riksvapen på frånsidan. Som samlare av svenska kopparmynt sedan barnsben, noterade jag genast detaljer i riksvapnet som jag kände igen. Det blev en artikel i Mynttidningen 1-1995 där jag till slut kunde konstatera att Petter Michelsson inte bara var myntgravör – han var medaljkonstnär också!


SLÄKTEN PLANTING … FRÅN PRAG …?

Bröderna Petter Michelsson och Johan Michelsson Planting och deras släkt

Har alltid gillat idén om tvärvetenskap – även om den i många fall kanske är svår att åstadkomma. Inom många discipliner råder mer eller mindre ”vattentäta skott”. Numismatikerns kunskaper delas inte alltid av genealogens – och vise versa.

Beträffande släkten Planting får vi dessvärre konstatera att en numismatiker lyckats ställa till det ordentligt för såväl proffsgenealoger som släktforskningens glada amatörer.

Numismatikern och historikern Carl Reinhold Berch (1706-1777) var ledamot av Vetenskapsakademien (1749) och sekreterare i Antikvitetsarkivet (1750). Han fick kansliråds titel (1755) och upphöjdes 1762 i adligt stånd (ej introducerad).

År 1768 författade Berch en förteckning över ”Svenske Medailleurer”, där han lanserade en ny och helt okänd myntgravör – som av Berch fick namnet ”Anders Planting”. Berch visste (kanske genom Wikman?) att myntgravören Johan Michelsson Planting i Avesta hade en äldre bror, men han kände inte till dennes namn (som inte heller framgår av Wikmans självbiografi). Så när Berch fann en ”Johan Planting” i adelskalendern tog han för givet att detta var rätt Planting … och därmed fick myntgravören i Avesta en fiktiv bror – som var generalmajor! Anders Planting (1619-1682) adlad Planting-Bergloo 1655. Denna ”sanning” har sedan överlevt ända in i vår tid – och ända upp till Riddarhuset!

Hypotetiskt släktträd över Joen Planting d.ä. från Prag och hans ättlingar. Sammanställt efter de uppgifter jag hittills lyckats få fram. Den tredje (svenskfödda) generationen Planting representeras här av tretton män, varav tio var militärer. Släktträdet är naturligtvis inte komplett eftersom uppgifter om kvinnor och mindre prominenta män i släkten genom åren tappats bort.

Av Berch får vi emellertid också veta att Johan Michelsson Planting lärt gravörsyrket av sin äldre bror, samt att deras far hette Michael Thorbjörnsson (Torbiörnsson) och var häradshövding i Uppland. Detta förklarar alltså att både Petter och Johan kallar sin Michelsson – den senare även Planting (tidigast 1669). Med denna vetskap bör väl Planting-namnet rimligen komma från mödernet? Dessvärre är hennes namn ännu inte känt, men mycket talar ändå för att hon var dotter till den från Prag till Sverige inflyttade ryttmästaren Joen Planting d.ä. och dennes hustru Marta von Maydell (1560-1645).

Se vidare artikeln ”Rättegången om Anna Bogas arfvegods”, av Wilhelm Planting-Gyllenbåga, publicerad i Personhistorisk Tidskrift, år 1900, som innehåller en del information om de första Plantingarna i Sverige. Vi får bland annat veta att Joen/Johan Planting d.y. (Joenn Plantingh) var son till, den i slutet af 1500-talet från Prag till Sverige inflyttade, Joen Planting d. ä., ”hvilken omkr. 1610 blef ryttmästare (öfverste) för en fana Uplands ryttare och var gift med Martha von Maijdel från Mecklenburg”.

Här kan du fritt ladda ner Häfte 1/1900 i PDF-format (5,48 MB):
http://personhistoriskasamfundet.org/1879-1919/

Vår gravörmoder skulle i så fall vara syster till Joen/Johan Planting d.y. till Hindraböle i Finland samt Vi och Ekilla i Uppland, adlad Planting 1637, då upptagande sin hustrus utdöda Boga-vapen, som sönerna senare ändrade till Planting-Gyllenbåga (nr 263). Denne Johan Planting förefaller för övrigt (i sitt 2:a äktenskap?) vara far till general-majoren Anders Planting-Bergloo (se bild nedan) och dennes bror Johan Planting (som Berch förväxlade med gravören). Den senare fick en son, Michael Planting (1661-1729), som också blev generalmajor och som 1682 adlades Planting-Bergloo (nr 1016) och på sin farbrors begäran beviljades använda dennes namn och vapen.

Generalmajoren Anders Planting-Bergloo (1619-1682) jämte dennes adelsvapen från 1655.

Blasonering för Planting-Bergloo (nr 626 och 1016): – ”Uti en hvit skiöld et grönt berg, hvaruppå står en lavet och et stycke derpå lagdt med utfräsande eld, och tre kulor frammanföre och tre kulor bak för laveten. Ofvanpå skiölden en öppen tornerhjelm och deröfver en half lo af naturlig färga emelan fyra röda och blå estandarer, men täcket och krantsen med röda, blå och hvita färgor hvar om andre förmängde och fördelte, aldeles som hela vapnet med sine egentelige färgor härhos representerat och af målad står.”

Notera att den något äldre släktgrenen Planting-Loberg (nr 353) förde ett snarlikt vapen (se släktträd ovan). Vapenbilden kan möjligen tolkas på olika sätt? Huvudmotivet är ju en på ett berg placerad kanon, som just avfyras, omgiven av 2×3 kanonkulor. Det lite ålderdomliga ordet lod kan även betyda ”projektil” (ett föremål som skjuts ut från ett vapen). Även namnformen Planting-Berglod förekommer. Å andra sidan kröns båda vapnen av ett lodjur (en lokatt). – Så skall vi läsa lo/loo eller lod? – Eller både och?

Nyligen dök det upp ett spännande dokument! – Ett brev, eller snarare en räkning, författad och signerad av Petter Michelsson 1652. Av detta dokument framgår att Petter Michelsson inte bara haft brodern Johan Michelsson Planting, utan även ytterligare en bror – Erik Michelsson Planting (ca 1600-1652).

Denne Erik Michelsson Planting har enligt uppgift arbetat som skrivare och översättare hos en lagman i Stockholm och avancerat i yrket vid Västerbottens kompani 1630-39. Senare kom han att bli postmästare i Piteå (1643), rådman (1644) länssekreterare och slutligen borgmästare i nämnda stad 1647-49. Dessvärre blev han av med denna tjänst och kom tydligen på obestånd, varför han sökte hjälp hos sin bror Petter i Stockholm 1649-52. Erik lär därefter av oklar anledning hamnat i en fängelsehåla på slottet Tre Kronor och kort efter att han släppts fri därifrån avlidit i Stockholm den 9 december 1652. Petter Michelsson har tydligen haft ganska omfattande utgifter för sin bror och räkningen han ställer till rådet i Piteå är ett försök att få stadens borgare att hjälpa till med Eriks skulder till Petter. Erik var gift med Margareta Eriksdotter, född i Kalix före 1615 och hade med henne sönerna Anders/Andreas Eriksson Planting (1635-1717) tullskrivare i Torneå, Per/Petter Eriksson Planting (1644-1692) rådman i Torneå och Erik Eriksson Planting, inspektor i Kemi, Finland (tre mil från Torneå). Mera (om än många gånger motstridig) information om Erik på släktforsknings-sajten Geni.com.

Detta dokument visar alltså att mynt- och medaljgravören Petter Michelsson, även han var en Planting – trots att han av bevarade handlingar att döma inte brukade detta namn. Hans båda bröder Erik och Johan skriver sig dock Michelsson Planting – efter fadern Michael och modern av släkten Planting.

En ytterst intressant numismatisk koppling mellan bröderna Michelsson-Planting är att äldste? brodern Erik bevisligen har varit ersättare för Frans Crusebjörn (1605-1654), landshövding i Västernorrland och Västerbotten från 1641. Denne Crusebjörn var son till en kändis inom den svenska kopparmyntningen – Peter Kruse, till Ornäs och Kullerstad, som tillsammans med Govert Silentz arrenderade Säters kronobruk 1628 (där Eriks bror Petter Michelsson då var verksam!) och blev landshövding i Dalarna och Kopparbergslagen 1634. – Small world!

Det verkar som att numismatiken och genealogin kan lära av varandra.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Plantings släktträd i PDF-format (170 kB).


TILLÄGG 2022-06-06:

Efter ”lite debatterande” med släktforskarna har det idag dykt upp ett dokument som visar att vår numismatiska vän Carl Reinhold Berch (1706-1777) faktiskt INTE var den som ”lyckats ställa till det” för Planting-släktens efterforskare. Faktum är att det är genealogerna själva som trasslat till det för sig – redan före Berch 1768.

Faksimilen ovan är från de s.k. Åkersteins genealogierna, som idag finns antingen på Riddarhuset eller på Riksarkivet i Stockholm (olika uppgifter florerar). Johan Otto Åkerstein (1713-1766) var arkivarie och registrator i Riksarkivet, sedermera bibliotekarie, assessor och en ”bekant genealog”. Han efterlämnade hur som helst stora genealogiska samlingar, med ett ”för forskningen utomordentligt värdefullt register”.

Av dokumentet framgår att Johan Otto Åkerstein, någon gång mellan 1744 (sista omnämnda årtal) och 1766 (då han avled), först noterat en viss ”Johan Planting i Stockholm”, (bror till Anders Planting-Bergloo) som han sedan strukit över och ersatt med ”Johan Planting, pitscherstickare” (bror till Erik Michelsson Planting).

Vi har alltså a) en Johan Planting i Stockholm! och b) en Johan Michelsson Planting, gravör – i Avesta!! Två olika personer! Den förre har en bror vid namn Anders, den senare är vår omtalade gravör, som i Avesta lärde sig myntgravörsyrket av sin äldre bror – Petter Michelsson!

Tyvärr hade Berch lite för stor auktoritetstro när han 1768 ”i god tro” lurade i oss numismatiker att Johan Michelsson Plantings äldre bror hette Anders Planting och var generalmajor, när verkligheten är att han hette Petter Michelsson och var gravör.

Slutet gott, allting gott.


TILLÄGG 2022-08-14:

Nu finns Bengt Hemmingssons artikel ”Johan Michelsson och Johan Planting – två myntgravörer i Avesta (Svensk Numismatisk Tidskrift 4-2022, s. 81-83) tillgänglig i PDF-format på Svenska Numismatiska Föreningens webbplats: SNT 4-2022 (1,99 MB).

*

Myntkopior som lurar experterna

Så länge det funnits mynt har det också funnits förfalskningar. Samtida förfalskningar, d.v.s. sådana som tillverkats i syfte att cirkulera som betalningsmedel, förekom redan i antikens Grekland och Rom – trots stränga straff för falskmynteri. Det är t.o.m belagt att det förekom ”officiella förfalskningar”, d.v.s. mynt slagna med äkta officiella stampar, men på förgyllda eller försilvrade bronsplantsar. Den här typen av samtida förfalskningar har ofta ett stort numismatiskt intresse för såväl forskare som samlare.

Med myntsamlandet kom så också myntkopiorna. Stora sällsyntheter kopierades i brist på original. Ett av de äldsta exemplen i Sverige på detta är från slutet av 1500-talet. Man vet till exempel att Johan III (1568-1592) lät köpt in en s.k. Sturemark 1512 (för 6 daler), av vilken man sedan gjorde en avgjutning som i sin tur avritats (troligen 1601) av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus (1568-1652).

Efter att Elias Brenners (1647-1718) praktverk över svenska mynt och medaljer utkommit 1691/1731, ökade antalet kopior samtidigt som en ny grupp dök upp; fantasikopiorna. Brenners ibland missuppfattade eller förskönade illustrationer av obestämda medeltidsmynt skapade luckor i samlingar. I och med att man under lång tid samlade efter Brenners bok och det naturligtvis var svårt att skaffa mynt som inte fanns, skapades en marknad även för dessa fantasimynt. Detsamma gällde naturligtvis alla tänkbara kopior av verkliga samlarmynt och medaljer. Efter Internets genomslag har detta fullkomligt exploderat och idag har vi fler kopior än någonsin på marknaden.

Undertecknad skrev om detta med hur man kan motverka handeln med kopior och förfalskningar redan i slutet av 1990-talet och anser fortfarande att:  – ”Forskning, utbildning och information är den absolut bästa medicinen för att motverka spridning av moderna förfalskningar och kopior. Den som är kunnig inom tillverkningsteknik har oftast inga problem att skilja falska mynt från äkta, då förfalskarna alltid gjort misstag på detta område. Ett annat bra recept är att studera så många mynt som möjligt. Det skapar en känsla för hur det skall se ut och man har då lättare för att upptäcka exv. stilskillnader, avvikande material eller tillverkningsteknik etc.”

I förra veckan fick jag  av en händelse se en väldigt märklig Gustav Vasa-mark på auktionsportalen NumisBids. Förutom att (gravör)stilen är fullständigt fel, är mynttypen tidigare helt okänd. Det amerikanska klassningsföretaget NGC (”The World’s Largest and Most Trusted Third-Party Coin Grading Service”) har bedömt myntet som präglat i Åbo, medan auktionsföretaget Noonans i London (etablerat 1990) attribuerar myntet till Stockholm (estimering: £10,000 – £12,000). Ingen av dem har rätt.

Myntet ovan är en modern förfalskning! Sannolikt av östeuropeisk ursprung, slagen med nygraverade stampar i helt fel stil. På eBay har det i många år härjat en dylik modern falskmyntare, med alster i samma dåliga stil. Vi har nyligen sett och varnat för; Karl XI-dukater 1666 och 1676, Karl XII-dukat 1701, Johan III-klippingar om 4 Mark 1569 och 1571 samt 2 Mark 1571, Gustav II Adolfs halvriksdaler 1631 och samme regents kopparklippingar 1624, 1626 och 1627 etc. etc. Listan kan göras lång.

Nedan visas två ÄKTA jämförelsemynt (Åbo resp. Stockholm) jämte korta beskrivningar av dessa båda mynttypers kännetecken. Jämför med ovanstående – FINN FEM FEL!

SVERIGE. Gustav Vasa. Åbo. 1 Mark 1556. SM 220. Typ I, med tre vapensköldar och fyrsiffrigt årtal. Kantlinje och bladkrans på båda sidor. Åtsida: GOSTAVS, långt skägg, rakt hår, hög harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”ekollon” kl. 12. Sveakronor med rak bas, Götavapen med bakåtlutat lejon. Ex. Ahlström auktion 30, 1984, nr 153.

SVERIGE. Gustav Vasa. Stockholm. 1 Mark 1556. SM 116. Typ II, med tre vapensköldar och tvåsiffrigt årtal. Bladkrans på båda sidor. Åtsida: GVSTAVS, kort skägg, låg harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”kors” kl. 12. Perspektivt tecknade sveakronor, Götavapen med framåtlutat lejon.

Den moderne falskmyntaren har utan tvekan haft en Åbo-mark som förlaga, men inte riktigt förstått sig på vad olika detaljer betyder. Det latinska ordet QVI i Gustav Vasas valspråk: BEATVS QVI TIMET DOMINVM (Salig är den som fruktar Herren) har förfalskaren t.ex. inte begripit. Bokstaven Q ser snarare ut som en blomma eller ett @ (at-tecken / snabel-a eller alfakrøll som de säger i Norge). Han har inte heller förstått innebörden av myntmästar-märket (ekollonet) för Åbo (kl. 12 på frånsidan) och därför felaktigt satt dit ett (Stockholms)kors istället. Notera också att Åbo-marken 1556 med tre vapensköldar (typ I) har fyrsiffrigt årtal (1556), medan Stockholms-marken samma år har tvåsiffrigt årtal (56) samt en rad andra skillnader som redovisats ovan.

Summa summarum: Skall man okritiskt lita på professionella graderingsföretag och etablerade myntauktionister? – Nej! – De är säkert duktiga på mycket, men inom  numismatikens många områden krävs det ibland specialkunskaper – och stilkänsla!


I föregående blogginlägg tog jag upp den skandinaviska CRUX-penningen som brukar gå under namnet AACUNE-myntet (för Haakon av Norge – ej Olof av Sverige – åtsidan på denna ”singel” f.ö. bestämd som ”förvirrad” av vår största expert). Och faktum är att även denna varit utsatt för modern kopiering.

Blev uppmärksammad på detta genom en trevlig respons från läsekretsen. I det fotoalbum som Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) tog fram, någon gång på 1980-talet, illustreras två gjutna exemplar av denna mynttyp (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32). Båda anges ha diametern Ø 21 mm och väger 2,47 resp. 1,86 gram. Kopiorna är ”helt lika” och uppenbarligen ”stöpta i samma form”.

När jag äntligen lyckats hitta SMHF:s fotoalbum bland alla hyllmeter av numismatisk litteratur och slog upp första uppslaget – blixtrade bildminnesfunktionen till som en gammal arbetsskada. – Den där ”fulingen” såg jag ju precis på nätet! Och mycket riktigt; SNF/MISAB sålde en dylik så sent som 2019 – för 36.812 kronor!

Det är en sak att skriva långa intetsägande haranger om sin fina ”policy avseende omsättning av falska numismatiska objekt” (PDF), men en helt annan att kunna leva upp till sina pretentiösa ord om vetenskap och professionalitet. Så trots att MISAB-kollektivet har 650 experter till sitt förfogande, är detta uppenbarligen inte tillräckligt för att leva upp till de proklamerade intentionerna.

Länkade PDF-dokument från SNF 2015 är dessutom i stort behov av en revidering. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att man exv. inte förstår att ”galvano(kopior)” är en benämning för en kopieringsteknik (likt slunggjutning eller stamptillverkning medelst gnistsänkning) och inte en (under)grupp inom kategorin förfalskningar och kopior (likt museikopior, Gävle- eller Kinakopior). Dokumentet är rörigt och ovetenskapligt och vittnar dessvärre om en grund kunskapsnivå. Förbättringspotential föreligger!

*


Tillägg: Som vi väl kunde förutspå har nu den falska Åbo-marken ”1556” dragits tillbaka från auktionen. LOT WITHDRAWN. – Internet har ändå sina fördelar. 😉

*

Norges första mynt …?

Gratulerer med dagen, Norge!

Läste härförleden en artikel i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2012, tidigare publicerad i NNF-Nytt 2006:1) om att ”Norges första mynt” (endast är känt i 5-6 exemplar) helt saknas i norska samlingar. Det så kallade ”Olav Tryggvason-myntet” är förmodligen önskemyntet i vilken norsk samling som helst. Dessvärre är det ouppnåeligt – inte ens norska staten äger ett enda exemplar. År 2006 tillskrev fyra privatpersoner i Norge den svenske kungen Carl XVI Gustaf, med en anhållan om att till Norge överlämna ett av de två ”Tryggvason-mynt” som finns deponerade i Kungl. Myntkabinettet i Stockholm respektive Lunds Universitets Historiska Museum. De fick dock nobben av KMK. – Men hoppet om Norges första mynt i norsk ägo kanske inte är ute i och med detta …? 😉 

I historieböckerna kan vi läsa om hur Olav Tryggvason, ”Kråkben”, år 995 skall ha tagit makten i Norge efter ett uppror mot Ladejarlen Haakon Sigurdsson i Hålogaland i Tröndelag. Några år senare skall Olav ha grundat handelsplatsen/kaupangen Nidaros/Trondheim omkring år 997. Att tronskiftet (både i Norge och Sverige) dateras till år 995, beror på den vitt spridda missuppfattningen att det skulle vara Olav Kråkben och inte Olof Skötkonung, som tillsammans med Sven Tveskägg, brandskattade England år 994. Även tronskiftet mellan Erik Segersäll (död 992) och Olof Skötkonung har på grund av denna personförväxling feldaterats i historieböckerna. Den i Andover i södra England hösten 994 döpte ”kung Anlaf” var alltså Olof Skötkonung och ingen annan.

Med vetskapen att det norska tronskiftet mellan Haakon och Olav inte skedde 995, utan snarare ca 997, får vi också anledning att titta lite närmare på Nils Keders (1659-1735) uppgifter från 1706, där han tolkar en då nyfunnen CRUX-penning med inskriptionen AACUNE som Haquinius/Haakon/Håkan. Hela inskriptionen på detta mynt (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32) lyder: + AACUNE : IGNVN DEI: (eller möjligen + AACUNE : I.ENVN DEI: – om bokstaven efter I skall läsas som ett G eller ett E kan diskuteras), vilket skulle kunna tolkas som: HAACUNE – IGNVN DEI = Haakon, Guds eld (alternativt: HAACUNE I(arl) – ENUN DEI = Haakon Jarl, för Gud).

Keder ville attribuera detta mynt till den svenske kungen Håkan Röde (ca 1070–1079) från Levene i Västergötland, men detta är sedan länge en vederlagt hypotes. Den engelska CRUX-typen anses numera präglade åren 991-997, vilket inte alls stämmer in på nämnde Håkan. Denna kronologi hade man emellertid inte klart för sig på 1700-talet, så därför har en medalj i Hedlingers regentlängd fått en kuriös men historiskt felaktig inskription. På medalj nr 13 kan vi nämligen läsa att Håkan Röde skulle varit ”Filius INGEMUNDI”, d.v.s. Ingemunds son (en feltolkning av IGNVN DEI med andra ord).

Haakon Jarl, Sigurdsson skulle däremot kunna vara en het kandidat till detta mynts ursprung. Denne var av allt att döma (se ovan) Norges regent omkring år 995, när Olof i Sverige och Sven i Danmark lät prägla de första CRUX-penningarna. Så om Norges första mynt är av samma typ som Sveriges och Danmarks, d.v.s. den engelska s.k. CRUX-typen 991-997, är ovannämnda Haakon-mynt (AACUNE-mynt) en betydligt troligare kandidat till Norges första mynt än ”Olav Tryggvason-myntet”. En trolig myntort skulle då vara Nidaros/Trondheim. Typen (18:70) är en så kallad ”singel”, d.v.s. den saknar stampkopplingar till andra mynt. Medelvikten 2,07 gram, tillsammans med den högervända kungabilden, indikerar en tidig prägling. Frånsidesinskriptionen lyder: REFEREN M-OTA ON (de två sista bokstäverna eventuellt ett omkastat NO).

Imitation av Ethelred II:s engelska s.k. Small Crux-type Penny (ca 995-997) med inskriptionerna: + ONLAF REX NOR )( + GODPINE M-O NO: Tidigare attribuerad till Olav Tryggvason, Kråkben, nu omattribuerad till Olof Eriksson, Skötkonung – Norges tronpretendent – eller kung?

Faktum är att det finns åtskilliga argument som talar för att det det berömda s.k. ”Olav Tryggvason-myntet” inte alls skall attribueras till norske Olav Tryggvason – utan till svenske Olof Eriksson – Norges tronpretendent/kung? Olof Skötkonung (Skattkung) omnämns i England (991 och 994) som ANLAF, medan han på de svenska mynten kallas AOLEF, OLAF, OLAFA, ONLAF, ONLAFA, OVLAVZ eller VLAVVZ.

Titeln: ONLAF REX NOR har alltså sina paralleller i Sigtuna där såväl ONLAF REX AN ZTVE som ONLAFA RX ZITVEN förekommer. Båda i kombination med den aktuelle myntmästaren Godwine (GODPINE eller imitation därav; GOPINE, GOPNE). Nämnda Sigtuna-mynt tillhör inte de tidigaste, vilket stämmer bra med att den norska ONLAF REX NOR är av den senare s.k. SMALL CRUX-typen, som dateras till ca 995-997. Vill man spekulera kring en trolig myntort är Kungahälla (eller Lödöse?) fullt möjliga.

Summan av kardemumman blir att Norges mynthistoria nu blir ett par år äldre och att Norges första mynt inte längre är ouppnåeligt varsig för samlare eller museer! – Gratulerer med dagen, Norge!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

Svenska Numismatiska Föreningens MISAB meddelade nyss att man idag, två dagar innan auktionen, AVBRYTER KVALITETSAUKTION 39 och återkallar försäljningen av den s.k. Everlövskatten (”Mynten i chiffonjén”).

Auktionskatalogen: PDFNumisBids – Auction2000

Anledningen till att man behandlar sina kunder på detta sätt är enligt Myntauktioner i Sverige (MISAB) att de båda privata stiftelserna (Gunnar Ekström och Sven Svensson) ”har beslutat” (lyckats) förvärva samlingen i sin helhet, med avsikt att donera den till Sveriges ekonomiska museum (f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm).

Samtidigt som man kan beklaga alla samlare som lagt ner stort arbete på denna katalog helt i onödan, får man väl gratulera säljaren. Lite lustigt att det skall till så mycket marknadsföring i pressen för att få ut en skälig ersättning för sina mynt. Museifolket (institutionsforskarna) i Sverige (till skillnad från föredömet Storbritannien) vill ju gärna köpa in denna typ av mynt för skrotvärdet istället för marknadsvärdet. Alternativt kan de acceptera donationer från samlarna. – Gratis är bra! 😉

När denna skånska myntskatt nu hamnar i något magasin i Stockholm får man ändå glädjas åt att mynten för en gång skull är väldokumenterade. Denna myntsamling är alltså betydligt bättre skyddad emot KMK:s internstölder än resten av samlingarna.

Att MISAB:s ägare, myntsamlarklubben SNF, nu i elfte timmen blåser landets myntsamlare på konfekten, är väl kanske inte speciellt förvånande. De har väl egentligen aldrig gjort något för att stimulera samlandet i Sverige. I nyhetsbrevet kan vi läsa: – ”Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Curt Ekström, är den som har varit drivande i processen för denna lösning.” – Kanske anses det av en del ”fiiinare” att sitta i olika styrelser, än att brinna för numismatiken och myntsamlandet.

Tack vare SNF:s och MISAB:s märkliga agerande har hundratals myntsamlare lurats på sin tid (d.v.s. på pengar), då många lagt ner åtskilliga timmar på katalogstudier i syfte att prioritera sina inköp och komplettera sina samlingar. Ett arbete de nu aldrig ”får betalt för”. Inga nytillskott till vare sig samlingarna eller hobbyn i stort.

Dan Carlberg på Myntauktioner i Sverige avslutar också sitt nyhetsbrev med orden:
– ”Även om vi inte har någon synpunkt på om Everlövsamlingen säljs privat eller förvaras i museum, beklagar vi djupt de olägenheter och grusade förväntningar som den inställda försäljningen medför för våra kunder.”

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

 

Stampkopplingar

Ännu en trevlig video om numismatik på Roberto Delzannos YouTube-kanal. Denna gång gästas han av stampkopplingsforskaren Bo Gunnarsson.

Pedagogiskt och bra samtal kring ämnet stampkopplingar, på en nivå som inte kräver några förkunskaper. Vi får grunderna i konsten att slå mynt förklarade och även exempel på vad vi kan lära och eventuellt dra för slutsatser av denna typ av forskning. Ett mycket intressant ämne, som i kombination med arkeologiska och historiska landvinningar kan ge många nya svar – om man bara ställer ”rätt” frågor.

Nu skall man väl i och för sig inte lägga för stora krav på en kort video som vänder sig till ”nybörjare”, men som jag en gång replikerade i en ordväxling med en gammal räv i branschen (Sten Törngren); – ”Men vill ju inte lära sig fel heller”. 😉

Att genom stampstudier koppla ihop läsbara mynt och ”stumma mynt” är en sak, men att därigenom automatiskt dra slutsatsen att de är tillkomna på samma myntort (under samma myntmästare eller ens myntherre), är att göra det hela alldeles för enkelt för sig. York är inte Sigtuna och Ethelred II är inte Olof Skötkonung – även om deras respektive myntstampar bevisligen sammankopplats vid något tillfälle. Vi känner t.ex.till en engelsk-svensk hybrid (Malmer 5:51), slagen med en engelsk åtsidesstamp (Malmer 5:81) och en svensk frånsida (Malmer 13:51). Se bild ovan och text nedan.

ENGLAND. Ethelred ”den Villrådige”. Penning av CRUX-typ, slagen i York under myntmästaren Wengos. Åtsidan: EÐELRED REX ANGLO = Ethelred Rex Anglorum = Ethelred, engelsmännens kung. Frånsidan: PENGOS M-O EOF = Wengos Monerarius Eoforwic = Wengos, myntmästare i York. (Malmer stampkombination 5:81).

SVERIGE. Olof Eriksson ”Skattkung”. Penning av CRUX-typ utan angiven myntort eller myntmästare?! Åtsidan: VLAVVZ REX ZVENO = Olavus Rex Svevorum = Olof, svenskarnas kung. Frånsidan: IN NOMINE DNI M C = I Herrens namn M C. Vad bokstäverna M C står för är inte klarlagt. (Malmer stampkombination 13:51).

Redan omkring 1990, när Brita Malmers första bok om ”The Sigtuna Coinage c 995-1005” utkom, kunde jag konstatera att hon ”dubbelbokfört” flera av stamparna i den äldsta stampkedjan, nämligen: 10/12, 13/15, 75/76, 77/78 samt 84/85 i kedja 1. Detta är alltså inte frågan om olika stampar, utan retuscherade/ändrade stampar.

Barbariserade, illitterata (oläsliga) myntimitationer förekom i stor omfattning redan under romersk tid. Och faktum är att de allra flesta av de mynt man slarvig kallar Olof Skötkonungs, i själva verket är anonyma imitationer utan läsliga inskriptioner. Självfallet skulle ingen professionell och officiell myntmästare under Ethelred II eller Olof Skötkonung slå mynt med två frånsidor (två lösa stampar). Ändå finns det dylika redan i Olofs äldsta stampkedja. Stampar som aldrig varit menade för varandra har av någon anledning kommit på avvägar och använts till att ”stämpla silver”. Kanske för att myntat silver hade ett övervärde? Eller att ”kristna mynt” (med kors) var de enda som accepterade på handelsplatsen? Det finns flera exempel på att officiella stampar i förskingringen kommit att kombinerats ihop med uppenbart barbariserade dito.

Myntstampar var ju i högsta grad portabla.

Under de senaste decennierna har, glädjande nog, även experterna blivit varse att ALLA barbariserade imitationer INTE präglats i Sigtuna, som man länge hävdat. Nu är man mera öppen för att illitterata mynt även tillkommit i Danmark (Lund) och säkerligen även i Baltikum. Ja, kanske t.o.m. på samtliga kända – och okända! – skandinaviska handelsplatser!? Vem vet? Så när vi talar om ”Olof Skötkonungs myntning” måste vi först och främst definiera vilka mynt som verkligen kan attribueras till honom – och vilka som bara är anonyma kopior/imitationer. För varför skulle fullt läsliga mynt plötsligt bli totalt oläsliga? Och fortsätta att vara fullkomligt obegripliga under flera decennier? För att återigen plötsligt blir fullt läsbara och proffsiga, vid Anund Jakobs trontillträde?

 

Rara småmynt trumfade både riksdalrar och dukater!

Igår kväll var det många myntsamlare som hade bänkat sig framför datorn. Svenska Numismatiska Föreningens MISAB genomförde sin 39:e IT-auktion – men ny teknik. Lite ovant i börja och på tok för liten grafik, men man vänjer sig. Bra idé med fem nummer åt gången! Detta snabbar på auktionstempot avsevärt och igår var man nästan lika snabba som på Antikörens tid – ca 200 nr per timme.

Materialet var denna gång uteslutande svenska mynt – från medeltid till 2007 (så när som på en liten Madicken-medalj från ökända Mynthuset AB och en falsk plåt).

Det är lite intressant att notera hur SNF/MISAB:s kvalitetsbedömningar och värderingar bedöms av auktionspubliken. Utropspriser och slutpriser skiljer sig ibland extremt mycket åt. Inte sällan på grund av så kallade ”snobbklassningar”. Det är intressant att sortera slutresultatet efter ”Populärast” eller ”Flest bud” respektive ”Högsta klubbslag” och notera resultatet. Har tidigare skrivit om MISAB:s strategi med ”lockpriser” och dess risker för säljarna. Praktisk för arrangören förvisso, då denne på detta sätt försäkrar sig själv om en garanterad provisionsintäkt. Men som sagt riskabelt för alla inlämnare.

En sak som också stack ut med gårdagens auktion var att ”topplistan” innehöll flera småmynt (lågvalörer). Faktum är att både riksdalrar och dukater fick se sig slagna av en ettöring! – Från Göteborg till råga på allt! Kanske håller historien på att återupprepa sig? Igen! Har man varit med i myntsvängen i 50 år har man naturligtvis noterar svängningarna. Från 1970-talet då alla nybörjare/investerare/inflationskyddare enkom köpte ”stort och blankt”. Tills det på 1990-talet gick upp ”ett liljeholmens” för en liten klick specialister, som istället började jaga riktigt sällsynta och rejält undervärderade småvalörer, typ kvalitetsrariteter och varianter på koppar- och öresmynt. Under 2010-talet svängde pendel återigen tillbaka. Många nya samlare/investerare tillkom, kanske främst från ädelmetallsvängen, och dukater och riksdalrar blev åter på modet. Sedan dess har tokpriserna på detta, ofta inte speciellt sällsynta, material avlöst varandra. Kanske det är nu dags för pendeln att återigen byta riktning – om/när ”nybörjarna” avancerar i sitt samlande och börjar efterfråga det som verkligen ÄR ovanligt?

Här några prisexempel från gårdagens myntauktion. Värdering/utrop inom parentes:

  • 53. GÖTEBORG. Öre 1609. Valör i omskriften. MONTA. SM 80. 1,56 g. R. Kvalitet 1/1+. (1.000) 27.000 kr + 18,75%.
  • 92. STOCKHOLM. 2 mark 1667. SM 116a. 10,24 g. Åtsidan något svagpräglad. Kvalitet 1/1+. (1.000) 16.500 kr +18,75%.
  • 110. STOCKHOLM. 4 öre 1672. Mm DF. SM 195b. 3,79 g. Plantsfel. Kvalitet 1/1+. (500) 9.800 kr +18,75%.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis hur en professionell mynthandlare kan värdera ett 27.000-kronorsmynt och ett 16.000-kronorsmynt till en tusenlapp vardera – eller ett 10.000-kronorsmynt till en femhundring!? Förklaringen är förmodligen en kombination av ovannämnda lockpris-strategi och ren lathet. Att jag nämner lathet kanske låter fräckt, men det är svårt att bortse från denna möjlighet då det stora ”MISAB-kollektivet” gång på gång gör simpla katalogiseringsmissar. Idag är det enklare än någonsin att kolla upp mynt och varianter. Dels på nätet, dels efter att Delzanno ersatt Tonkin inom värderingsboksområdet. Att 1667 års 2-mark finns med olika porträtt och omskriftsvariationer är alltså ingen hemlighet. SNF/MISAB kan med lätthet slå upp sidan 723 i Delzannos bok (nr 162) eller besöka Falkenssons hemsida på nätet. På båda platser beskrivs det aktuella porträttet i kombination med hel omskrift som XR eller RRRR (högra mittersta bilden ovan). Detta borde inte vara några svårigheter för det 650 man starka MISAB-kollektivet att fixa.

På auktion kan det vara en väldig skillnad på att ha en eller två intressenter. De tre ovanstående mynten visar detta med all tydlighet. Det tre högsta budgivarna värderade mynten så här (med reservation för att vi fortfarande inte vet hur högt vinnaren var beredd att gå): Nr 53: 27.000 – 26.000 – 2.500 kr. Nr 92: 16.500 – 16.000 – 1.900 kr. Nr 110: 9.800 – 9.600 – 650 kr. Vad hade hänt om respektive underbidder tagit kafferast? Eller om MISAB:s myntbeskrivningar varit korrekta – med påföljden att flera spekulanter hade bjudits in till budgivningen? Skall inlämnarna behöva ta denna risk?

Med tanke på att VARIANTER av småmynt klubbas till dylika priser, kan man också konstatera att det finns en mängd riktigt sällsynta TYPMYNT i kategorin, som är extremt undervärderade idag. Och anledningen till detta är att dagens ”framstående experter” i stor utsträckning saknar förmåga att skilja på TYPMYNT och VARIANTER. Har tagit upp detta godtycke flera gånger här på Myntbloggen, men för döva öron. De som till äventyrs inbillar sig att ”antal kända exemplar” har samma ekonomiska påverkan oavsett om vi talar om ett typmynt (huvud-/undertyp), en årgång eller en mer eller mindre ointressant variant/variation, har fortfarande mycket att lära.

Drottning Kristina (1632-1654). Göteborg. 1 Öre 1635.

Själv lyckades jag för övrigt lägga beslag på ett Göteborgs-öre 1635 med framåtblickande lejon! Första gången på 50 år jag sett ett exemplar av denna, ganska vanliga tvåårstyp, med fullt utpräglat lejonhuvud! Nu kan vi alltså fastslå att 1635:an (drottning Kristina), precis som mynten från 1609 (Karl IX) och 1625 (Gustav II Adolf), har ett Göteborgsvapen med högervänt, framåt-blickande lejon. Detta är alltså bevisligen den officiella versionen av Göteborgs stadsvapen, sedan får heraldikerna säga vad de vill. Beväpnat med höjt svärd och trekronorssköld är detta inget ”flyende lejon”, utan Sveriges port mot väst.

För övrigt var även detta mynt, i likhet med den ovan omskrivna trion, ”latmansklassat” till 1/1+. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara fel (har inte sett myntet ”live” ännu), men känns ju lite lättjefullt i och med omfattningen av 1/1+-50 på denna auktion. Kanske har man inspirerats av de fantastiska Bonde-auktionerna, där ”sämsta tänkbara kvalitet” i princip alltid var 1/1+ (eller 5, som våra kära myntklubbar brukar uttrycker det).

 

Kvalitet & Värde …

För snart 40 år sedan, närmare bestämt i ANTIKÖRENS ”Guldkatalog” 1984, lanserade undertecknad en ny – 100-gradig! – kvalitetsskala för en mera precis bedömning av slitage på mynt och medaljer. Idén var redan då att kombinera den i Skandinavien rådande Appelgrenska kvalitetsskalan med den 70-gradiga amerikanska Sheldon-skalan från 1949. Tanken var att en 100-gradig skala skulle vara mera logisk och lättare att förstå än en 70-gradig. Även de som aldrig sysslat med mynt skulle se logiken: – ”Perfekt” = 100%!

Tio år senare tog jag upp ämnet på nytt då jag i Mynttidningen 10-1994 presenterade en ny förbättrad version. Denna gång hade SNF:s 10-gradiga skala (som många av våra myntklubbar faktiskt använder än idag) integrerats i den nya 100-gradiga.

För att förtydliga och åskådliggöra hur Appelgrens (ursprungligen 4-gradiga!) skala utvecklats genom åren, placerades grundvärdena 0, 1, 2 och 3 på samma avstånd ifrån varandra (d.v.s. på var åttonde rad, se tabell ovan), varefter ”mellankvaliteterna” 01 (mitt emellan 0 och 1) samt 1+ och 1? (för bättre respektive sämre än 1) adderades.

I takt med att myntmarknaden utvecklats har dessa beteckningar senare kommit att kompletteras med ytterligare mellansteg som 01/0, 1+/01, 1/1+ o.s.v. Men inte heller detta räckte till och det var när vi fick se lite väl mycket av diffusa benämningar som ”nära 0” och ”god 01” etc. som jag på 1980-90-talen tyckte att tiden var mogen att skärpa upp kvalitetsskalan och göra den mera logisk.

Så här skrev jag i Mynttidningen 1994 under rubriken; Kvalitet & Värde …

Ett mynts värde varierar med dess skick, d.v.s. dess kvalitet. Ju vackrare exemplar desto högre pris. Trots att vi i Sverige har haft regelbundet utkommande värderingsböcker sedan 1953, har man ägnat förvånansvärt lite tid åt att definiera vad det egentligen är man värderar – d.v.s. vilka krav man ställer för att ett mynt skall värderas i en viss kvalitet. Utan att definiera vad de olika kvalitetsgraderna innebär är en värdering omöjlig och katalogpriserna därför ointressanta.

I och med att handeln med samlarmynt började växa i början av seklet, väcktes ett behov av att på ett enkelt sätt beskriva för köparen just hur vackert ett visst mynt var. Det var den store numismatikern och mynthandlaren T. G. Appelgren som introducerade den kvalitetsskala som fortfarande används i hela Norden.

Ytterligheterna på denna skala är ”0” (noll) för ett perfekt mynt och ”3” (tre) för ett blankslitet mynt. Däremellan ”1” (ett) för ett fullgott mynt och ”2” (två) för ett hårt slitet mynt. Då de flesta som samlar mynt vill ha exemplar som är tydliga och fina har man i värderingsböckerna oftast inte brytt sig om att värdera de sämsta kvaliteterna. Det har därför utvecklats en vanföreställning om att kvalitet ”1?” är det sämsta tänkbara. Ingenting kan vara mer felaktigt! Kvalitet ”1?” ligger istället i mitten av kvalitetsskalan (jämför tabellen ovan) och betyder nästan fullgott exemplar.

Kvalitetsbedömning – en svår konst
Att lära sig kvalitetbedömning är inte gjort i en hast. Det tar lång tid att utveckla ett skarpt öga för denna ädla konst. Men det är inte desto mindre en kunskap som är nödvändig att behärska. Den som köper ett överklassat mynt kan göra en dålig affär, medan den som köper ett underklassat dito kan göra en bra. Kvalitetsbedöming är nämligen ingen exakt vetenskap – även om man numera gör mer och mer för att försöka få den till just det.

Översättningstabell för svenska och amerikanska kvalitetsbeteckningar.

Den mest utvecklade skalan finns i USA. Där finns världens största myntmarknad och denna har framtvingat en noggrannare bedömning – speciellt för de ocirkulerade mynten. När dagens mynt lämnar banken är de ju som bekant ytterligt sällan perfekta (i myntsamlarens ögon), utan p.g.a. sortering, transport etc. nästan alltid behäftade med mer eller mindre markanta hanteringsmärken. För finsmakaren inom myntsamleriet är det just det perfekta, utopiska exemplaret som hägrar. Ett exemplar utan minsta lilla kontaktmärke. Ett sådant mynt är – om det har lite ålder – extremt sällsynt och naturligtvis mycket eftertraktat – och därmed också kostbart. Priserna styrs ju alltid av tillgång och efterfrågan. Liten tillgång och stor efterfrågan betyder högt värde.

Mynttidningens (Ottossons) kvalitetsskala 1994 är en kombination av de tre nämnda skalorna; Appelgrens, SNF:s och den amerikanska 70-gradiga skalan. För att göra det enkelt och underlätta för användare av olika skalor samt dessutom göra klassningen en smula mer begriplig för gemene man, har vi satt ytterligheterna – perfekt och knappt identifierbart till 100 respektive 1. – Ett ”100%-igt mynt” är lätt att föreställa sig;  motsatsen likaså. Dessa mynt – i mån av att de finns – är inga problem att klassa! Det är alla mynt däremellan som innebär svårigheter. Små skillnader i kvalitet – kan innebära stora skillnader i värde.

KARL XI. Stockholm. 8 Mark 1695. Praktexemplar med underbar patina! 01/0. Ex. Antikören Myntauktion 18, 1996, nr 65.

Vi har för länge sedan ersatt ”nära 0” med 01/0-95 och ”god 01” med 01-85. Betydligt elegantare och enklare att förstå för de som inte är så insatta. Vi använder alltså inte de lite märkliga, isolerade och egensinniga hitte-på-uttryck som dykt upp på senare tid; exv. ”0-” (noll minus), ”(0) 9/10” och ”tekniskt ocirkulerad” etc. Att inte kunna enas om EN gemensam standard är väl i och för sig svensk mynthandel i ett nötskal, men det inger verkligen inget större förtroende. Men så har ju också ”Mynthandlarföreningen”  varit stendöd sedan tidigt 1990-tal. Ett mynt är antingen perfekt (0, noll) – eller inte!  Minsta defekt och vi talar istället om graden av ”ocirkulerat”, d.v.s. 01/0 (90-99). Av denna anledning använder vi det både eleganta och adekvata 01/0-95 istället för de diffusa och förvirrande uttrycken ”nära 0”, ”0-” eller ”(0) 9/10”. Det har vi gjort i snart 30 år. Dessutom enkelt att översätta till amerikanska MS-65 (där MS står för Mint State, d.v.s. det vi kallar ocirkulerad – eller 01/0-90 – 01/0-99 = MS-60 – MS-69).

Senast idag noterade jag en erfaren mynthandlare som betecknade en MS-63 både som ”god 01” och ”ungefär 01/0”, samt en MS-61 som ”ungefär 01”. Detta godtycke är enligt mitt sätt att se det mera förvirrande än förklarande. Detsamma gäller uttrycket ”tekniskt ocirkulerad” som av vissa används i tid och otid. Detta är en översättning av amerikanarnas ”UNC Details”, som INTE är något positivt, utan snarare kan sägas vara en varningsklocka! Det innebär alltså att myntet i princip är ocirkulerat, MEN att det har någon typ av problem eller värdenedsättande defekt. Här bör kanske tilläggas att amerikanarnas MS-60 och straxt däröver på senare år kraftigt devalverats och många gånger går att inbegripa i strikt skandinaviska klassning 01-85 + anmärkning!! Vi bryr oss om synbara defekter som ”trötta” (hårt slitna) stampar, talrika bagmarkes, kanthack, fula fläckar och plantsrispor etc. på ett sett som amerikanarna inte gör. Många gånger krävs det numera MS-63 för att vi skall kunna sätta ”genomsnittlig 01/0”, d.v.s. 01/0-90.

FREDRIK I. Jernkontoret erhåller kungliga privilegier den 29 december 1747. Belöningsmedalj i guld (40 dukater) tilldelad bergsingenjören och numismatikern Carl Sahlin 1923. Åtsidan graverad av C. J. Wikman (efter I. C. Hedlinger), frånsidan av Adolf Lindberg (efter Daniel Fehrman). Praktexemplar i originaletui. 01/0. Ex. Antikören Myntauktion 16, 1995, nr 673.

Har man som undertecknad samlat mynt i 50 år har man över tid sett hur dessa kvalitetsbeteckningar i praktiken både devalverats – och skärpts upp igen. Flera gånger – i cykler (efter antalet investerare?). Kvalitetsbedöming har alltid varit en bedömingssport och inte en exakt vetenskap. På marknaden har det dessutom alltid funnits de som är mycket väl tränade och skickliga på detta, och de som aldrig kommer att lära sig. Som köpare har man naturligtvis stor nytta av att själv känna till så mycket som möjligt om kvalitetsbedöming. Och som med all källkritik bör man tittat närmare på avsändaren. Säljare och köpare har olika intressen rörande detta, vilket ibland kan påverka objektiviteten. Och något definitivt facit finns faktiskt inte.

I USA startades 1986-87 de båda nu ledande klassningsföretagen PCGS och NGC. Affärsidén är att vara en ”oberoende” tredjepartsklassare (-mäklare), men ibland kan man kanske undra om de tävlar om att ge sina kunder det bästa betyget. Så även här finns naturligtvis en problematik. Det bästa sättet att undvika att bli lurad är att lära sig kvalitetsbedömning. Steg ett är då att förstå hur kvalitetsskalan är konstruerad. Steg två att erfarenhetsmässigt lära sig hur den praktiseras. – Men i grunden syftar ju allt detta bara till att olika samlare/handlare skall kunna kommunicera hur snyggt eller fult ett mynt upplevs av olika betraktare. – Så kanske säger en bild mer än tusen ord? 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se