Hur kan det komma sig att en viktig historisk händelse för drygt tusen år sedan, genom en personförväxling 900 år senare, har kommit att skriva om Sveriges, Norges och Englands historia? Och hur är det möjligt att historiker, akademiker och professorer under 130 år inte lyckats avslöja, eller ens ifrågasätta, denna missuppfattning? Utan istället, med alla medel, försökt anpassa sina förklaringsmodeller till något som var fel redan på 1890-talet. Varför har man valt ”sanningar” från sagor och feltolkningar, istället för att konsultera det samtida källmaterialet?

Har man varit historieintresserad sedan barnsben och samlat svenska mynt i 55 år, är det kanske naturligt att vilja lära sig mera om Sveriges första mynt och hur det gick till när Olof Skötkonung introducerade dem. Men när man börjar utforska saken lite närmare upptäcker man snart att vår egentliga kunskap är fragmentarisk och att mycket av det vi läser i historie- och faktaböcker är mer eller mindre genomtänkta tolkningar, presenterade som sanningar. Saknas det månne kritiskt tänkande och logiska resonemang i den akademiska världen?

Så vad vet vi egentligen om 990-talets Sverige? Vilka källor och felkällor finns och hur skall vi värdera dem? Det samtida källmaterialet utgörs av:

1.) De bevarade mynten, dess arkeologi, dateringar och numismatiska tolkningar.
2.) De bevarade runstenarna, språkliga och geografiska uttolkningarna av dessa.
3.) De bevarade dokumenten, krönikorna och olika arkiverade avskrifterna.

Till de tidiga, eller rent av samtida, källorna kan också läggas den (ofta väldigt abstrakt formulerade) så kallade skaldediktningen, som traderades muntligt över lång tid och sedan i viss mån låg till grund för det välkända och mycket mera utbroderande isländska sagamaterialet, två sekel senare.

Den isländske mångsysslaren (adelsman, hövding, lagman, politiker, historiker, författare och skald) Snorre Sturlasson (ca 1179–1241) skrev sina berömda Konungasagor (Heimskringla) ca 1230. Detta litterära mästerverk omfattar allt från tiden då Oden (d.v.s. asatron) kom till Skandinavien (Ynglingaättens historia) fram till 1100-talets slut. Heimskringla har beskrivits som Snorres monumentala verk om de nordiska kungarnas liv och politik, en hörnsten i nordisk litteratur och historia. För svenskt vidkommande är kanske ”Olav Tryggvessons historia” och ”Olav den Heliges historia” de mest intressanta, då de även omnämner ”Olav den Svenske”, mera känd som Olof Skötkonung (Skatt-/myntkung) som brukar anses som Sveriges förste kristna kung ”som bevisligen regerade över både Svealand (Sigtuna) och Götaland (Skara)”.

Att många läsare än idag finner Snorres färgstarka berättelser i Heimskringla fascinerande är inte alls konstigt. Men att seriösa historiker läser detta helt utan källkritiska glasögon, är mera förvånande. De måste väl ändå vara medvetna om att Snorre bevisligen begagnat sig en god portion ”konstnärlig frihet” för att få ihop sina sagor? Vilket är helt förståeligt när man skriver om något som hänt 200-250 år tidigare.

I Sverige översattes Snorres Heimskringla till svenska redan 1670, men i England skulle det dröja nästan 200 år innan den utkom på engelska. År 1844 utgav en skotsk reseskildrare från Orkney, Samuel Laing (1780–1868), den första fullständiga engelska översättningen av Snorres berömda isländska kungasagor (Heimskringla).

Några år senare kom prästen och historikern Charles Plummer (1851-1927) att publicera en reviderade version av John Earles (1824–1903) första tryckta utgåva (1865) av ”The Anglo-Saxon Chronicle”, där han också kommenterade innehållet.

Det är först nu på 1890-talet, 900 år efter händelserna ägde rum, som Anglosaxiska krönikans Unlaf/Anlaf för första gången blir identifierad som den norske sjörövaren Olav Tryggvason i Snorres kungasagor. Bara några år senare gick den tyske historikern Felix Liebermann (1851–1925) på samma linje, när han (1903) i en not påstod att Anglosaxiska krönikans Unlaf i Maldon var densamma som ”[Tryggvason aus Norwegen]”.

Den Anglosaxisk krönikan (The Anglo-Saxon Chronicle) är en samlingsbeteckning på de nio överlevande versionerna av den historiska krönika som är av ovärderlig betydelse för kunskapen om Englands äldre historia. Den första, tyvärr förlorade, versionen av krönikan skapades i slutet av 800-talet, troligen för den historieintresserade kung Alfred den Stores (871–899). Flera kopior gjordes av det enda originalet och distribuerades sedan till olika kloster i England där de sedan uppdaterades, delvis oberoende av varandra. Manuskriptet från Winchester är det äldsta bevarade, men andra versioner, som de i Abingdon, Worcester och Peterborough, har också stort vetenskapligt värde.

För skandinaviskt vidkommande är Anglosaxisk krönikas noteringar för 991-994, tillsammans med fredsavtalet 991, extra intressanta. Där omnämns som sagt en viss Unlaf/Anlaf som ledare för ”hären” vid Slaget vid Maldon (Mældune) i augusti år 991. En drabbning som blivit extra känd genom den fornengelska dikten ”The Battle of Maldon”, som som skildrar hur den anglosaxiske åldermannen Byrhtnoth försöker försvara Essex från en invaderande skandinavisk armé, men förlorar själv både slaget och livet.

Denne skandinaviske Anlaf (fornengelska för Olof/Olav/Olavus), som just anfallit den engelska sydvästkusten med 93 krigsskepp!!, måste ha varit en extremt resursstark man.

Händelserna för år 991 i A-manuskript av Anglosaxiska krönikan:
Her on ðissum geare com Unlaf mid þrim hund nigontigon scipum to Stane forhergedon þæt onytan for ða ðanon to Sandwic swa ðanon to Gipeswic þæt eall ofereode swa to Mældune; him ðær com togeanes Byrhtnoð ealdorman mid his fyrde him wið gefeaht, hy þone ealdorman þær ofslogon, wælstowe geweald ahtan. him man nam // syððan frið wið, hine nam se cing syððan to bisceopes handa. // ðurh Sirices lare Cantware bisc(eo)pes, Ælfeages Wincæstre biscop.

Fritt översatt: Här i detta år (991) kom Olof (Unlaf) med 93 skepp till Folkestone (Staines), förhärjade det och for vidare till Sandwich och därefter till Ipswich (Gipeswic) som helt föröddes, därefter till Maldon (Mældune); där ålderman Brihtnoth (Byrhtnoð ealdorman) kom tågande emot dem med sin här (armé), men där blev åldermannen ihälslagen och förlorade därmed slaget. // Sedan slöt kungen fred med honom. // Sedan gav biskoparna sin välsignelse, på inrådan av Canterbury-biskopen Sigeric och Winchester-biskopen Ælfheah.

Tack vare det bevarade fredsavtalet vet vi att kung Ethelred den Villrådiges motpart vid fredsförhandlingarna representerades av: ”Anlaf, Iustin, Guðmund Stegitan sunu” (fornengelska) eller ”Analauo et Iustino et Guðmundo Stegitam filio” (latin), sannolikt nämnda i rangordning. Denna fred kom att kosta engelsmännen motsvarande 10,5 ton silver (10 000 + 22 000 pund i silver och guld). Den första posten ”på inrådan av ärkebiskop Sigeric av Canterbury” och den andra genom fredsavtalet med kung Ethelred. – ”En stor del av fredsfördraget upptas av bestämmelser om handelsfartyg. Upprätthållandet av normala handelsförbindelser var tydligen av väsentlig betydelse för båda parter.” (Malmer 1968).

Den mäktige Anlaf (Olof) återvände till England hösten 994 (efter att engelsmännen år 992 brutit fredsavtalet), då tillsammans med sin allierade Swegen (Sven Tveskägg av Danmark). Med en styrka på 94 fullbemannade långskepp (kanske i storleksordningen 3 000 – 7 000 man) var det inte långt ifrån att de intog London. Det är minsann inte vilken ”småpåve” som helst som har resurser till något dylikt. Genom Adam vet vi att kungarna Sven och Olof var allierade, men det finns absolut ingenting som talar för någon allians norske Olav.

Redan straxt efter sekelskiftet 1900 framförde runologen Otto von Friesen (1870-1942) i uppsatsen ”Historiska Runinskrifter” i Fornvännen 1909, idén att Anglosaxiska krönikans ”Iustin / Iustino” i själva verket var ett avskrivningsfel. Kopisten hade feltolkat det hela och läst det engelska Justin istället för det främmande Tusti, det vill säga Toste – kortform av Torsten. Ett namn som även förekommer i gränsavtalet mellan Emund Slemme och Sven Tveskägg (Landamäri, Handskrift KB B 59), nämligen ”Torsten från Västergötland”.

På den mest berömda av de s.k. Englandsstenarna, runstenen U344, benämns han Tusti. Och i saga-litteraturen kallas han Sköguls Toste eller Skoglar-Toste (Skögul betyder ”kamp”, ”strid). Han beskrivs som far till jarlen Ulf Tostesson och Sigrid Storråda, gift med Erik Segersäll och mor till Olof Skötkonung och enligt Adam omgift med Sven Tveskägg.

År 1914 instämde även filologen och litteraturhistorikern Henrik Schück (1855-1947) i Otto von Friesens tolkning av Iustin = Tusti (Svenska Folkets Historia I,1914, s. 217).

I en helt nyutkommen populärvetenskaplig historiebok, ”Nordsjöimperiet – Vikingarnas välde” (Nominerad som ”Årets bok om svensk historia 2025” av Nättidningen Svensk Historia), av makarna Kristina Ekero Eriksson och Bo Eriksson (båda kända från SVT) finns ett kapitel kallat ”Toste leder Svens flotta”. Där har man lyckats med konststycket att identifiera runstenens och fredsavtalets Tusti med Tostig Godwinson (1029-1066) och placerat denne i ett vikingatåg tillsammans med Sven Tveskägg anno 1006 – trots att Tostigs mor Gytha endast var 9 år gammal då. Och Tostig själv, var inte ens påtänkt. Källkritsikt extra pinsamt då författarinnan lär var född i Vallentuna, där runstenen står.

Nu kan det kanske vara på sin plats att börja jämföra den norske sjörövaren Olav Tryggvason med den svenske kungasonen/kungen Olof Skötkonung. Det är nämligen endast dessa två som kan komma ifråga som Anlaf 991-994. Genom samtida skaldediktning av Hallfreðar Vandræðaskáld (ca 965–1007), även Hallfred Ottarsson med tillnamnet Vandrädaskald (”besvärlig skald”), vet vi att Olav Tryggvason härjade kring Irländska sjön under 980-talet. Det är visserligen abstrakt formulerat, men där finns klara geografiska ledtrådar; Olav stred mot nordimbrer i Northumbria, skottar i Skottland, manx på Isle of Man, öfolket på Hebriderna samt mot irländska, brittiska och cumbriska bönder.

Men ingenstans nämner Hallfreðar, eller för den delen Snorre, någonting om stora arméers sammandrabbning vid Maldon 991. Eller något freds-/handelsavtal mellan sjörövaren Olav och kung Ethelred. Eller om den första jättelika gälden (silverskatten på 10 ton). Eller om den kungliga flottans angrepp på London 994. Eller om dopet/konfirmationen i Andover, förrättat av självaste ärkebiskop Sigeric av Canterbury hösten samma år.

Man måste verkligen fråga sig varför såväl Hallfred som Snorre utelämnat detta? – Om det nu skulle vara som man började hävda på 1890-talet – att Anlaf = Olav Tryggvason. Och hur har man i 130 år kunnat undvika att föreslå ”myntkungen” Olof Skötkonung? Jantelagen? Det finns f.ö. inga som helst bevis för att Olav Tryggvason någonsin skulle ha låtit prägla mynt. ONLAF REX NOR = Olof Skötkonung!

Detta är självfallet en fråga som historiker, numismatiker och professorer borde ha ställt sig för länge länge sedan. Kanske samtidigt som man frågat sig hur det kunde komma sig att Olav Tryggvason säges ha avseglat från Irland och ”erövrat” Norge med FEM (5) skepp!? Efter att Håkon jarl lönnmördats. Enligt Snorres sagor kom ladejarlen Håkon Sigurdssons fiktive som ”Erland” (Erlendr, betyder ”utländsk” eller ”främmande”) mot Olav med tre (3) skepp. Allt detta står i mycket stark kontrast till Anlafs båda mäktiga anfall på England åren 991 och 994.

Hallfred Ottarssons skaldedikter är kanske annars mest intressanta genom hans personliga omvändelse inför kristendomen. Hallfred var först hovskald hos Håkon Sigurdsson jarl. Sedan hos kung Olav Tryggvason och slutligen hos Erik Håkonsson jarl. Och genom has diktning kan vi följa utvecklingen från den hedniska asatron, genom en fas av almogens ambivalens och överhöghetens opportunism, till ett succesivt kristnande. Uppifrån!

Adam av Bremen, den tyske krönikör som författade ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum” (Historia om Hamburgs stifts biskopar), och som omkring 1067-68 träffade och intervjuade den danska kungen Sven Estridsson, har en annan syn på Olavs kristenhet: – ”Några berättar att kungen var kristen, andra att han hade avfallit från kristendomen. Men alla är överens om att han var kunnig i att tyda tecken, trodde på orakelsvar och satte all sin lit till fågelskådning. Därför fick han också tillnamnet Kråkben. Efter vad man berättar, var han mycket intresserad av besvärjelser och umgicks med alla utövare av trolldom, som detta land överflödar av, och han gick under, emedan han lät sig bedragas av deras falska råd.” (Adam 2:40).

Det är intressant att notera att den mycket påläste Frans G. Bengtsson i sin fantastiska äventyrsroman ”Röde Orm – Sjöfarare i Västerled” från 1941, konsekvent låter huvudpersonen Orm Tostesson använda öknamnet ”Kråkben” för Olav Tryggvason. Man kan nästan ana att han hyste tvivel om Kråkbens påstådda storhet. Detta trots att Bengtsson i hög grad väljer Snorre färgstarka berättelser före Adams kyrkliga övertoner.

Det är skillnad på historiska källtexter och senare fiction. När man 2025 läser ”Svearnas kärnområden i Mälardalen” i en historiebok är detta INTE FAKTA, utan en subjektiv uppfattning grundad på decennier av bristande källkritik. – Så låt mig klargöra en sak; Svearna var svenskar och götarna var både svenskar och (väst)götar – precis som idag. Svearna/svenskarna stred mot danerna/danskarna på Kattegatt – inte mot götar på Vänerns is! När man fått detta klart för sig blir allt så mycket lättare att förstå. Från Tacitus, Jordanes, Beowulf, Widsith, Rimbert och Adam till Västgötalagen och Kristofers landslag 1442. Allt blir logiskt. Testa själv och läs historien med denna utgångspunkt!

Lokalpatriotism och confirmation bias. Om du frågar en stockholmare, en göteborgare och en malmöit om vilket som är Sveriges bästa fotbollslag, får du sannolikt tre olika svar. Det samma gäller om du frågar historiker från dessa landsändar om var ”Sveriges vagga stod”, eller vilka personer som haft störst historisk betydelse. Fördomen att ens lokala närhet är viktigare än periferin är högst mänsklig, men kan lätt övergå i lokalpatriotism och bekräftelsebias (confirmation bias). Människan är av naturen lat och har ofta en fäbless för ”enkla lösningar” och att inte ifrågasätta ”en bra story”. Det är lättare att citera Snorre än att granska och analysera spridda uppgifter från diverse samtida krönikor. Och det är lättare att skriva av ”etablerade uppfattningar” än att göra egna efterforskningar.

En fäbod i Sigtuna kan för en stockholmare väcka större intresse än en jättelik (48×10 m) vendeltida kungshall i Kungälv. Samtidigt kan en tusenårig garnisonsstad, på en öde åker i Skåne, för en lundensare uppskattas mera än några magnifika, men snabbt uppkastade, högar i Gamla Uppsala. Och ibland kan en ganska oansenlig liten runsten på obygden i Uppland väcka historieintresset hos såväl ”väschöten på sletta” som filologen i Svenska Akademien.

Brita Malmer (1925-2013) har i decennier lagt ner ett enormt jobb på att dokumentera och stampkoppla otaliga så kallade ”Skandinaviska Ethelred-imitationer”. Ett fullkomligt enastående arbete, som dock inte säger så mycket om den allra första, klassiska, Olof-myntningen av CRUX-penningar. Många frågor kvarstår. Så här skriver hon själv: – ”På makronivå är Sigtunamyntningen ur ekonomisk synpunkt alltjämt dimhöljd. Varför all denna ansträngning att tillverka egna mynt, när de flesta mynten ändå måste vägas vid betalning, eftersom viktskillnaderna var så stora?” (SMH 2010).

Och så här skrev giganten Bror Emil Hildebrand (1806-1884) om imitationerna i referens-verket ”Anglosachsiska Mynt i Svenska Kongliga Myntkabinettet, funna i Sveriges jord, Stockholm 1881” (s. 165-166): – I Svenska jordfynd förekommer en stor mängd falskmynt, mer eller mindre vårdslöst afbildade efter Konung Æthelreds äkta mynttyper, företrädelsevis Typen D (Long Cross 997-1003), men äfven andra typer, till och med den mycket sällsynta Typen G. Icke sällan har på sådana mynt adversen af en typ blifvit förenad med reversen af en annan typ (s.k. hybrider). Inskrifterna bestå af raka strekar eller af verkliga bokstäver, planlöst satta om hvarandra och således fullkomligt betydelselösa. Stundom har en sådan barbarisk revers blifvit förenad med en äkta advers. Fabrikanten har i sådant fall haft tillfälle att begagna en riktig adversstamp, hvaraf man har anledning antaga att förfalskningen skett i England. Många bland dessa falskmynt äro tyngre än de äkta mynten. Åtskilliga äro präglade på plantsar af fyrkantig eller annan form. Att närmare beskriva dessa falskmynt, med deras förvirrade, betydelselösa inskrifter, skulle vara utan ändamål.

Idag ser man många av dessa saluföras och säljas som ”Olof Skötkonung-mynt”.

Som kontrast till Hildebrands syn på ”mynt och förfalskningar” skriver Brita Malmer (SMH 2010): – ”Introduktion. Den som uppmärksamt studerat omslaget till denna bok (se bild ovan) har redan lärt sig grunderna till ”Den svenska mynthistorien – Vikingatiden”. Myntningen ägde rum i Sigtuna, den var kortvarig men omfattande. Den inleds och avslutas med läsliga kunganamn, Olof och Anund. Men under en mellanperiod av ca 20 år produceras nästan enbart anonyma mynt, utan begripliga omskrifter. Denna anonyma period är sigtuna-myntningens storhetstid. Omkring 85% av mynten hör hit. … Nyckelbegreppen är själva redskapen, stampen, och dess kopplingar, enkelkopplingar, länkar och kedjor. För att närmare förstå vad som hände i mynthuset i Sigtuna måste man försöka lära sig tänka i stampar och man måste försöka förstå en stampkedja.”

Den ende numismatiker som försökt koppla ihop historia och numismatik i denna fråga, är den vid tillfället 83-årige, Erik Gamby (1908-1996). I uppsatsen ”Olof Skötkonung, Sven Tveskägg och Ethelred den Rådville” (Scandia – Tidskrift för historisk forskning, 1990). Gamby hade bland annat notera att: ”Adam av Bremen berättar att en svensk-dansk vikingaflotta [den 23 juni 994] seglade in i Elbes mynning och trängde in i Stade, nära Hamburg.” (Adam 2:31), vilket bevisar att även svenska flottor härjade i Nordsjön.

Gamby har även intresserat sig för ett omskrivet ”Olof-mynt” (Malmer 18-70) med omskriften AACUN E:IGNUN DEI (Haakon Signum Dei?) som han behandlar i artikeln: ”Vem var Aacuneignvndei?” (SNT 6-1990). Så vitt jag vet är Gamby den förste som, lite försiktigt, föreslår den norske Ladejarlen Håkon Sigurdsson som myntherre för nämnda mynt. Som då också skulle vara Norges första mynt. Detta medan Malmer noterar myntet under ”förvirrad omskrift” (SMH 42). Märkligt nog har ingen av dem notera att detta är det enda klassiska ”Olof-mynt” som saknar REX i titeln. Något som ju ytterligare stärker Håkon Sigurdsson jarl som myntherre – och Nidaros/Trondheim som myntort.

Tre år efter Gambys uppsats i Scandia, svara Malmer i samma tidskrift (”Numismatiken, Olof Skötkonung och slaget vid Svolder”, 1993), dock inte på den historiska delen, utan endast på den numismatiska biten. Hon skriver bland annat: – ”Enligt Gamby har en förväxling skett mellan Olav Tryggvason och Olof Skötkonung. Anglosaxiska krönikans bekanta notiser för 991 och 994 om härjningar under ledning av en viss Olof skulle gälla den svenske Olof, och inte, som hittills allmänt antagits, den norske Olav. I sin argumentering använder Gamby bl.a. vissa skandinaviska mynt.”

Malmer vänder sig främst emot att Gamby föreslår alternativa myntorter – ja, till Sigtuna alltså. Malmers motargument mot detta är mycket märkliga. Hon lyfter särskilt fram den i England tillverkade Ethelred-stampen ”nr 5”, kopplad till frånsidesstampen ”nr 51” (IN NOMINE DNI M.C.) som har en ”central betydelse i den äldre Sigtunamyntningen”. Men samtidigt som Malmer talar om ”en från England importerad myntstamp”, påstår hon med eftertryck att ”man kan inte dra loss stamp 13 (ULAVAS REX SVENO) och 51 ur deras sammanhang. Då följer hela Sigtunamyntningen med.”

Man skulle alltså utan problem kunna transportera myntstampar till Sigtuna – men aldrig därifrån?! Och en ”engelsk stamp” skulle omöjligen kunna ”stanna till på vägen” under sin resa från York till Sigtuna? Och aldrig ”komma på avvägar”?

Nej, det där är enligt mitt sett och se det en rejäl tankevurpa!

Varför läser/skriver Malmer: AN SITUN, AN STUE, AN STNETE, men inte AN COL?
Den gamla trötta hypotesen att man på en av Olofs vanligaste CRUX-penning (åtsida 17 ovan, med åtta stampkopplingar) skulle försökt skriva ANGLO känns ganska förlegad. Olof skulle alltså med denna hypotes ha titulerat sig som: Rex Anglorum (”King of the English”), vilket kan tyckas lite övermaga? Och när Malmer (1993) jämför OLAFV REX AN COL med ”REX ANCI, REX AGO, REX AICO, REX AIO”, glömmer hon berätta att samtliga dessa imitationer har ETHELRED framför REX – och inte OLAF!!

Men som jag skrev för ett år sedan; Det är alltså full möjligt att AN COL skulle kunna tolkas som ”AN COnghalL” – d.v.s. i Kongahälla! Och frånsidorna IN NOMINE DomiNI Moneta Conghall resp. IN NOMINE DomiNI COnghall Dei (I Herrens namn, Guds Kungahälla?) och vara en parallell till ”SiTuNEn TEI” (Guds Sigtuna?). Väntar fortfarande på reaktioner och synpunkter …

Illustrationen (”kopplingsschemat”) ovan är ett försök att sammanfatta CRUX-myntningens kronologi och utbredning, från de första trevande försöken (20-53), via de 2nd Hand-inspirerade åtsidorna (13, 11, 10) med den myntmästarlösa inskriptionen IN NOMINE etc. (51, 52), till de första mynten där Olof titulerar sig Rex Sihtunensis (9, 3, 4) och så vidare. För att inte röra till det i onödan har jag här valt att ha kvar Malmers stampnumreringar,

Grattis på 106-årsdagen, pappa Stig! – Du fattas mig!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Myntbloggen.se/2025/01/19/sveriges-forsta-mynt/
Myntbloggen.se/2024/01/19/en-upptacktsresa-i-historien/
Myntbloggen.se/2023/01/19/olof-i-september-och-sigurd-i-oktober/
Myntbloggen.se/2022/01/19/sveriges-regenter-fore-olof-skotkonung/
Myntbloggen.se/2021/01/19/konsten-att-missuppfatta/
Myntbloggen.se/2020/01/19/arvet-efter-vara-forfader/

*

ANTIKÖREN och Myntbloggen.se tackar kunder, läsare, vänner och kollegor för ett framgångsrikt 2025 och önskar GOTT NYTT ÅR – 2026!

Babsan & Ulf Ottosson på Vikingabo

*

För 20 år sedan kostade en 1-kilos silvertacka omkring 1.500 kronor. I januari 2025 var priset ca 10.000:-/kg. Och sedan dess har det bara fortsatt uppåt. I början av oktober månad hade silvret stigit till 15.000 kronor per kilogram … och idag kostar det smått fantastiska 23.340 kronor!

Förhållandet mellan silver och guld har också förändrats över tid. En Aureus i guld från kejsare Augustus tid vägde 7,8 gram och värderades då (23 f.Kr.) i 25 silver-denarer à 3,9 gram (975/1000). Detta betyder att värdeförhållandet (ratio) mellan guld och silver vi denna tid var 12:1 (guld var 12 ggr. så kostbart som silver).

När kronmynten infördes i Sverige år 1873 vägde en 20-krona i guld 8,96 gram (8,06 gram fintvikt) och en silvertvåkrona 15 gram (12 gram finvikt). Detta ger guld-silver-ratio 15:1. Under de senaste 20 åren har silverpriset på en dylik 2-krona stigit från 18 kr till 280 kr.

I våras var förhållandet mellan guld och silver över 100:1. För 10 år sedan var det 74:1 och idag är det 1:57. Stora siffror i ett historiskt perspektiv, men kommer förhållandet mellan guld och silver någonsin tillbaka till ratio i storleksordningen 10-12-15 gånger? Vem vet?

God fortsättning!

*

Idag (kl. 16:03) inträffar vintersolståndet! Så nu går vi mot ljusare tider igen, efter en väldigt solfattig decembermånad. Vill inte utesluta att det kan bli ytterligare något blogginlägg ”mellan julskinkan och snapsen”, men lovar inget bestämt. Annars får ni hålla tillgodo med det dryga 500 artiklar som redan finns på Myntbloggen.se!

Noterade idag att silverpriset passerat 20 kronor per gram, vilket är en dubblering på ett år! Om även numismatiska objekt fördubblats i värde på ett år, är väl mera osäkert. Klart är väl att riktigt sällsynta saker numera kan kosta nästan hur mycket som helst, medan det inte alls är samma slagsmål om dussinvarorna.

De varierande objekten på bilden har det gemensamt att de antingen är de enda kända i privat ägo eller de bästa kända.

Babsan & Ulf Ottosson på Vikingabo önskar
läsare, kunder och kollegor
en riktigt GOD JUL!

*

I helgen som gick såldes, bland mycket annat, en fantastiskt fin samling svenska mynt på auktion i Oslo. En samling av en kaliber som t.o.m. renderat katalogmakarna på Oslo Myntgalleri i Norge att förgylla omslaget med såväl svenska mynt som en svensk drottning. Vackert!

I egenskap av kopparmyntentusiast blev detta, i vanligt ordning, en billig tillställning. Hur mycket fina guld- och silvermynt som helst, men inga kopparslantar av klass. På ”klippingfronten” var det emellertid bättre – men även där, endast i ädla metaller. Så personligen klarade jag av att hålla plånboken intakt även där. Men för den som samlar guld- och silverklippingar fanns ett par riktigt fina möjligheter till nyförvärv.

Som göteborgare av födsel och ohejdad vana, noterade man ju genast nr 591, Sven Svenssons, i privat ägo unika, ”Göteborgstvåöre 1610”, såld för 20 år sedan på SNF auktion 150, nr 32 (utrop 15.000 kr), för 29.000 kr +10% provision. Denna gång blev slutpriset 100.000 NOK + 20% (ca 112.000 SEK) vilket var dubbla utropspriset.

Och en guldklipping är ju aldrig fel. Gustav II Adolfs enda dylika bär årtalet 1626 och valören 10 Mark (X-M). Oslo Myntgalleris exemplar, nr 594, klassat 1+/01, härstammar från Bertel Tingströms samling (Ahlström auktion 3, 1973) och klubbades för 170.000 NOK +20% (ca 190.000 SEK). Trevligt att katalogförfattarna noterat ”Preget med lett korrodert adversstempel”, en för kronologin viktig uppgift – se vidare Myntbloggen.se.

Myntningen i Karl IX:s Göteborg på Hisingen inleddes 1609 med präglingen av 2-ören (1/4 Mark) i 8-lödigt silver (500/1000). Typ I med mindre diameter (Ø 21 mm) och Göteborgs-sköld med kupol upptill (SMB 88, SM 87a) är unik och kan sägas vara av provmyntskaraktär då den tämligen omgående ersattes av Typ II med större diameter (Ø 23 mm) och ett lite större stadsvapen (SMB 89, SM 87b). Delzanno beskriver dessa på ett korrekt sätt som två olika typer (nr), medan Carlberg & Co (inkl. Falkensson) felaktigt kategoriserar dem som varianter (a-b). Detta samtidigt som man delar upp dito 1-ören i inte mindre än fem olika typer!? I högsta grad inkonsekvent alltså. Tyvärr har Delzanno senare (MÅB 2025, 89b), låtit sig luras av Falkensson och felaktigt listat ”varianten CALVS”, en ren tillfällighetsprägling, varken variant eller typ, som ”en raritet, XR”. Något som vi redan för tre år sedan kunde vederlägga här på Myntbloggen.se.

Senare under 1609 präglades även 1-öringar, först med MONETA PRIMA, som året därpå ersattes med MONETA NOVA (1610-1611). År 1610 kom man igång på riktigt i Karl IX:s Göteborg. Då slogs förutom praktmyntet till Göteborgs grundläggning i guld och silver, även reguljära 6-marker i guld (med samma sköld som 2-öret 1609, Typ I). Dessutom är en unik ½-öring 1610 känd i Uppsala Universitets Myntkabinett.

I det klassiska referensverket Sveriges Mynt 1521-1977 finns ”1610 års Göteborgs-tvåöre” upptagen såväl som vanlig 2-öring och som ”slagen på fyrkantig plants” (SM 79a, 79b). Men några exemplar av den reguljära 2-öringen 1610 existerar inte. Denna årgång finns endast slagen på rombiska ämnen. Detta är korrigerat i SM 2022.

Men VARFÖR lät man slå klippingar – av väldigt olika vikt!? – med runda stämplar avsedda för 2-öringar? Fenomenet förekommer även på kontinenten (exv. i Zürich, Basel och Strasbourg). När Björn Helmfrid för 80 år sedan skrev om Norrköpings Mynt (NNÅ 1946), funderade han på om de kunde röra sig om gåvomynt?

Dagens katalogmakare tiger däremot som muren. Man betraktar dem tydligen som vanliga 2-öringar trots att de tre kända exemplaren väger 18,18 gram, 14,20 gram och 4,58 gram. Att jämföras med myntordningen av 1604 som stipulerar en vikt på 1,88 gram. Märkligt nog verkar det heller inte som någon undersökt eller ens funderat över halten i dessa klippingar? Tvåöringarna slogs alltså normalt i 8-lödigt silver (500/1000) medan ettöringarna endast innehöll 4-lödigt silver (250/1000). Markmyntet däremot skulle hålla 820/1000 silver.

Kan dessa rombiska ”presentationsmynt” vara slagna i markvalörer …?
2 Öre (1/4 Mark) = 1,88 gram, 500/1000 silver, 0,94 gran finsilver.
1 Mark = 4,94 gram, 820/1000 silver, 4,05 gram finsilver.
4 Mark = 19,75 gram, 820/1000 silver, 16,20 gram finsilver.

Tja, skulle det visa sig att de är 14-lödiga (875/1000 silver) så visst!
18,18 gram … om halten är 891/1000 silver = 16,20 gram finsilver (= 4 Mark).
14.20 gram … om halten är 856/1000 silver = 12,15 gram finsilver (= 3 Mark).
4,58 gram … om halten är 884/1000 silver = 4,05 gram finsilver (= 1 Mark).

Återstår att se om/när någon får den briljanta idén att testa halten …

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Ni som följer ANTIKÖREN på FaceBook har kanske noterat att vår kommentar på gårdagens inlägg från Ekonomiska Museet (f.d. Kungl. Myntkabinettet, KMK), idag har blivit lite missvisande, eftersom EM/KMK helt sonika bytt ut den ursprungliga bilden. Hade egentligen inte tänkt skriva mer om detta, men efter bildbytet blir ju kommentaren lite märklig, speciellt för ”nytillkomna tittare” på delade FB-sidor såsom vår egen.

Det är klart att det måste vara skämmigt, pinsamt och genant för Statens Historiska Museum (SHM) och Ekonomiska museet (KMK) att bli påkomna med att exponera falska mynt som påstås var äkta. Det är förvisso förståeligt att man snarast möjligt helst vill glömma det hela och sopa allt under mattan. Men samtidigt som ”det är mänskligt att fela” och ett faktum att ”även solen har fläckar”, finns det ju en poäng i att försöka lära av sina misstag – och inte bara dölja dem. Tänkte därför passa på att i dagens blogginlägg, i korthet, utveckla det där med äkta och falska mynt och medaljer – som givetvis förekommer även i de finaste kungliga samlingar.

Anledningen till att undertecknad på en sekund kunde konstatera att det rörde sig om en förfalskning, skulle med ett enda ord kunna sammanfattas med; Erfarenhet! Har man samlat och studerat mynt – och numismatisk litteratur! – i över 50 år, har man samlat på sig en del av den varan. Har man dessutom intresserat sig för tillverkningsteknik och gravörstilar, finns kanske förutsättningarna för att åtminstone försöka förklara VARFÖR myntet ifråga är falskt? Att förklara detta för en kunnig numismatiker är ingen konst. Problemen börjar när man skall försöka hitta rätt nivå för någon som aldrig sysslat med mynt. Har fått frågan; Hur kan du se att den är falsk? hundratals gånger. Men att i ord kortfattat förklara detta för en novis är i princip omöjligt. Men låt oss ändå göra ett försök.

De övre guldmynten på bilden ovan är båda äkta. Johan III. 48 Mark 1590 (rätt vikt = 21,60 gram) respektive 3 Mark 1590 (rätt vikt 1,35 gram). De båda undre ”mynten” är däremot kopior gjorda för samlare på 1700-talet – sannolikt efter illustrationerna i Elias Brenners banbrytande verk Thesaurus nummorum Sveo – Gothicorum : thet er en skat af swenskt mynt, utgiven i en exklusiv upplaga 1691 och en allmän dito 1731. Vikterna på kopiorna är 15,87 gram (-27%) respektive 0,91 gram (-33%). En avvikelse som är fullständigt orimligt för guldmynt och något som Ekonomiska Museet naturligtvis direkt borde reagerat på. Härmed kan vi även tipsa om 48-markens kompis – den falska 3-marken 1590.

Det jag reagerade instinktivt på var dock den grova och helt otidsenliga stilen, där hela myntbilden inklusive omskrifterna är handgraverade! – och inte inpunsade! En professionell myntgravör använde EN PUNS för att punsa in sveakronorna på dessa mynt. På kopiorna är dessa kronor handgraverade, med följden att den ena inte är den andra lik. Detsamma gäller bokstäverna i omskrifterna – inte en nöffra rätt. Notera också att omskriftsdelaren bladtecknet (en myntmästarsymbol?) kl. 12 på 48-marken, missuppfattats av förfalskaren och istället återgivits som ett kors.

Falskmyntaren på 1700-talet hade aldrig sett ett originalmynt från 1590. Och inte hade han ens några grundläggande kunskaper om hur en myntgravör arbetar, d.v.s. bygger upp myntbilden med hjälp av punsar. Han har helt enkelt gjort så gott han kunnat för att, efter Brenners illustrationer, kopiera en mynttyp som var oöverkomligt sällsynt och åtråvärd för dåtidens samlare. Kanske på beställning? 1700-talet är århundradet då myntsamlande tar fart i Sverige. Då var det status att ha ett förnämligt myntkabinett att visa upp. Vi befinner oss alltså ca 150 år innan arkeologin gjorde sin entré i landet. År 1866 utkom Sveriges första arkeologiska avhandling: – ”Svenska folket under hednatiden”, av numismatikern och arkeologen Hans Hildebrand (1842-1913).

Att jag avslöjade just denna kopia så snabbt kan väl också bero på att jag för 30 år sedan, i samband med min klippingforskning, upptäckte att VASEN på 48 Mark 1590 är inpunsad i stampen med samma puns som använts till den valsverkspräglade Säter-klippingen om 2 Öre 1627. Myntmästaren i Stockholm 1574-1599/1602, Gillis Coyet d.ä. använde den stora Vase-punsen 1590 … och hans son Gillis Gillisson Coyet d.y. (ca 1580-1634), myntmästare i Säter 1624-1627, återbrukade densamma – 37 år senare! Om gravören hette Coyet eller Henrich är oklart. Läs mera i Mynttidningen 1-1995, s. 28-29.

Brenners fenomenalt illustrerade verk innebar att 1700-talets samlare fick en mall att samla efter. Och kunde man då inte förvärva alla typer, fick man göra/beställa egna. Detta gällde både mynt och medaljer. Och likt renässansens fäbless för antika mynt (och kopiering av dylika – jämför Valerio Belli och Giovanni Cavino med sina ”Paduaner”) började man i 1700-talets Sverige berika sina samlingar med kopior. Som förlaga tjänade allt som oftast Elias Brenners illustrationer – varvid den tidstypiska stilkänslan kastades ut med badvattnet.

På översta raden i bildkollaget ovan ses den äkta varan. I mitten Brenners bilder och nederst kopior efter dessa illustrationer. Idag, 250-300 år senare, är även dessa kopior i högsta grad numismatiskt intressanta, men de skall naturligtvis särskiljas från originalen. Johan-medaljen ovan är utförd av mästaren Willem Boy 1568-69 och kan inte på något sätt jämföras med den konstlösa kopian – eller attribueras till Boy?! som Delzanno gör i Sveriges Kungliga Medaljer (SKM, Johan III, nr 8). Det skiljer ju 200 år emellan dem!

I fallet med 48-marken var det alltså avvikande vikt, stil och teknik som avslöjade förfalskningen. Vikten kan mätas, medan stil och teknik kräver kunskap (erfarenhetsmässig bedömning). Den som känner till Brenner och att man på 1700-talet började tillverka säregna mynt- och medaljkopior i grov stil, har ytterligare skäl för misstanke. Idag är det för övrigt väldigt lätt att göra en (oförstörande) metallanalys för att få svart på vitt.

Sammanfattningsvis kan man väl tycka att så här grova handgraverade kopior med lätthet borde kunna avslöjas av yrkesnumismatiker. Men kanske har det skrivits för lite om saken? Vi får säkert anledning att återkomma. Den vanligaste typen av medaljkopior är annars avgjutningar av präglade original. Om det tidiga 1700-talet är Brenner-kopiornas tid så är nog 1800-talet avgjutningarnas sekel. Talrika exempel finns för övrigt i nyutkomna SKM 2024. År 1838 uppfanns galvanotekniken (electrotyping eller galvanoplastik) som kom att innebära ytterligare en mynt- och medaljkopieringsmetod – för utställningar och samlare.

Varje tid har sin teknik, men alla går lyckligtvis att avslöja!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Igår var jag på posten och hämtade ut en tunn försändelse med 0,09 gram silver, som jag köpt på en online-auktion för 19.378 kr per gram (15 gånger dagens guldpris). Ett pris jag för övrigt är väldigt väldigt nöjd med. Samma lilla anspråkslösa silverflan sålde jag nämligen på en auktion för 30 år sedan. Och då fick jag bud på hela 158.755 kr per gram! Trevligt när det numismatiska värdet överglänser skrotpriset – som alla tycks tala om nu för tiden.

När man hållit på med mynt i över 50 år dyker det då och då upp mynt man känner igen. Mynt som man hanterat och utforskat tidigare. Men hur mycket kommer man ihåg av det man lärde sig för 30 år sedan? När jag fick se detta mynt igen försökte jag dra mig till minnes vem som lämnat in det på auktion den där gången 1996. Men när jag kikade i min gamla databas kunde jag inte hitta den välkände Göteborgs-samlaren ifråga. Som tur är har jag fortfarande (efter tre översvämningar) kvar en hel del pärmar från Antikörens auktionsverksamhet. Och tro det eller ej, men pärmarna för Myntauktion 19 hade överlevt och jag hittade dem.

Och mycket riktigt, myntet härstammar ifrån Lars-Ingvar Jönson (1922-1990), känd som ägare av Numismatiska Litteratursällskapet i Göteborg. Det var emellertid hans änka Elsie som lämnade in myntet (tillsammans med 236 andra utrop) till ANTIKÖREN Myntauktion 19, 1996. Att köparen den gången var medeltidssamlaren Anders Frösell (1945-2008) i Järfälla visste jag, men nu kunde jag även konstatera att hans anbud löd på 12.700 kr, medan klubbslaget landade på 7.600 kr + 12,5% provision. Så Frösells ställningstagande i frågan, som Mynttidningen ställde 1996, är i alla fall glasklar.

Tio år senare lyckades Frösell även förvärva samma typ men i ”den vanliga varianten”, med sex tydliga punkter i stjärnans strålvinklar (se bild i Myntkontakt 8-1979). Anders Frösell får väl anses som lite av en specialist på svenska medeltidsmynt, då han samlade ihop närmare 400 st. som året efter hans bortgång såldes genom SNF/MISAB. Ifrågavarande typ hittar du i MISAB auktion 1, nr 36 och 652 (den senare av okänd anledning i en undangömd och felbeskriven post med två ej illustrerade brakteater).

Lars O. Lagerqvist beskriver två typer av ”stjärn-brakteater”, daterade till 1200-talets början, i sitt referensverk från 1970. LL grupp XIX:1-2 (se utdrag ovan), nr 1 med stjärna och månskära, nr 2 med stjärna och omskriften PAX PORTA (köpstadsfrid, handelsfrid), ett unikt exemplar (0,13 gram) funnet i Sverige. Några år senare skriver herrar Ahlström, Brekke och Hemmingsson om PAX PORTA-myntet i Norges Mynter 1976, under rubriken ”Norge eller Sverige?” (s. 19), med dateringen ”sannsynligvis preget ca. 1200”. Attribueringen på denna anses osäker, medan LL XIX:1 (SMB 108) uppenbarligen förs till Lödöse i Sverige. I 1991 års upplaga, av Aamlid, Ahlström, Jonsson och Thesen, har även PAX PORTA exkluderats ur Norges Mynter och alltså även den förts till västsvenska Lödöse.

I SNF:s Myntkontakt 8-1979 föreslår Rolf Alstertun och Bengt Hemmingsson en datering av LL XIX:1 till senast 1230-talet. Man konstaterar också att medelvikten av fem exemplar är 0,10 gram (0,14 – 0,12 – 0,10 – 0,08 – 0,07 g.), vilket kanske snarare talar för en tidigare datering? Och det utesluter definitivt spekulationer om en kontinental prägling.

Motivet med en strålande stjärna omgiven av en månskära (som lär symbolisera Jesus och jungfru Maria) återfinns även på andra Lödöse-mynt. Exv. de ovan visade mittersta mynten, med en stadsport (tidigare tolkat som en kyrka) under ett stort kors, samt omgiven av en stålande stjärna och en månskära. Allt med det, nästan övertydliga, budskapet om en kristen stad med köpstadsfrid – PAX PORTA.

Denna ”stjärn-brakteat” har varit känd inom numismatiken i närmare 250 år.
Så här skriver Alstertun och Hemmingsson i Svenska Numismatiska Föreningens tidskrift Myntkontakt 8-1979: – ”Typen synes ha framkommit för första gången i och med påträffandet av den stora myntskatten från Styra i Östergötland år 1786. l en förteckning över skatten, upprättad av Jacob von Engeström strax efteråt, beskrivs typen med kommentaren att ’deraf sågs 3 st.’ Märkligt nog tycks dock von Engeström ej ha observerat månskäran vid sidan av stjärnan. Den teckning av typen som beledsagar hans manuskript är dock ej helt tydlig; ena kanten av myntet är diffust framställd. Möjligen kan just det exemplaret ha varit skadat eller dåligt utpräglat på det ställe där månskäran normalt befinner sig. I så fall borde han emellertid ha observerat den detaljen på något av de andra två exemplaren.”

Kungliga Myntkabinettet beskriver fyndomständigheterna 1786 enlig följande:
– ”Fyndet påträffades av bonden Petter Dahl då han skulle gräva ner ett självdött får intill en jordfast sten på åkern nära Styra kyrka. Vid andra spadtaget fick han upp en ’hopklimpad massa av smått mynt’. Han kallade på åkertegens ägare, grannen Nils Jönsson. Tillsamman fick de upp omkring 8 skålpund (3.400 gram). Ytterligare mynt hittades de närmaste dagarna. Jorden blev ’genomhäcklad av quinnor och barn, som hittat små öfwerlefwor, theribland något af möra eketrädsbitar wisade sig såsom skattens fouteral’ (Schück s. 278). Enligt ryktet var fyndets verkliga storlek upp till 20 skålpund (8.500 gram). Säkert är att endast delar av fyndet nådde de antikvariska myndigheterna och att åtskilligt såldes till myntsamlare och guldsmeder. Kanslirådet och akademiledamoten Jacob von Engeström utarbetade 1786-87 en beskrivning av ca 22.000 mynt (á 0,15 gram = 3.300 gram) ur fyndet. De bevarade uppgifterna om inlösenförfarandet är motstridiga. Enligt Kanslikollegiets räkenskaper betalades 22 riksdaler och 45 skillingar specie i inlösen vilket bör ha motsvarat ungefär 1,5 skålpund (638 gram). Kvitto skrevs i Linköping den 23 augusti 1787 av Petter Dahl å egna och Nils Jönssons vägnar. Enligt inventering 1863 fanns i Kungl. myntkabinettet 5.314 mynt ur Styrafyndet. De myntsorter som dominerar fyndet väger ca 0,15 gram per mynt. 5.314 sådana mynt väger alltså ca 800 gram.”

Bland de svenska mynten i Styra-fyndet nämner man sedan ”LL IX, XII, XIII, XVI, XVIII mer än 59; LL XVII A mer än 8.794; LL XVII B mer än 13.056” (men inga LL XIX?).

Gemensamt för samtliga omnämnda ”stjärn-brakteater” (med eller utan punkter) är att alla är graverade med en djupare inpunsad punkt i stjärnans centrum. På de två ovan illustrerade samt på det exemplar Ekonomiska museet (f.d. KMK) visar på sin websida, är detta särskilt tydligt. Kanske har vi att göra med en och samme gravör bakom dessa typer?

Alstertun och Hemmingsson noterade 1979 att: – ”de övriga undersökta exemplaren framkom år 1951 vid undersökningar av Halltorps kyrka i Småland, ett i form av ett lösfynd (skadat) och de övriga ingående i en liten skatt. Då vi ej har eftersträvat att kartlägga samtliga kända exemplar kan dock fler komma att upptäckas i offentliga och privata samlingar. Vad talar då för att typen är svensk? Oss veterligen har den aldrig påträffats utanför Sverige. Däremot kan den förväxlas med samtida norska mynt. Liknande brakteater präglades i vårt grannland under Håkon Håkonssons (1217-1263) regering. Dessa mynt uppvisar dels sex- till åttauddiga stjärnor med punkter mellan strålarna, utan månskära”.

En ensam sexuddig stjärna (utan punkter) återfinns också på ett mynt från Johan Sverkersson (1216-22) med omskriften JOHANNES (LL III:2ab, SMB 65-66) och en dito åttauddig på en brakteat från Knut Långe (1229-34) med KANUTUS (LL IV:A:6, SMB 86). Båda attribuerade till Östra Aros (Uppsala) och båda i samma stil.

Det är alltid roligt att få nytillskott i samlingen, men det är extra kul när man lyckas finna ett klassiskt typmynt (känt i en handfull exemplar) för en spottstyver!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Tillägg: Visar, på förekommen anledning, en jämförelse med ett par obestämda polsk-schlesisk-krakowska stjärn-brakteater (med 6-8-uddiga stjärnor) från sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal. Notera den cirkelrunda formen (utstansade plantsar, Ø 15-18 mm), den tre gånger högre vikten (vilket ger en diffus baksida), samt den mycket mindre månskäran, som på dessa endast upptar en tredjedel (120 grader) av cirkelns omkrets, till skillnad från de svenska där den sträcker sig över halva omkretsen (180 grader).

Igår gick jag igenom en ny auktionskatalog på nätet och hittade en lång rad tidiga svenska kopparmynt klassade ”01/0”, trots att det uppenbarligen rör sig om kolsvarta fyndexemplar. Och idag snubblade jag över en FaceBook-status med en drygt 300-årig silvermedalj ur f.d. KMK:s samlingar, helt utan minsta spår av patina!? Hur kommer det sig att vissa numismatiska experter höjer ”svarta mynt” till skyarna, medan andra uppenbarligen föredrar hårt rengjorda ”vita medaljer”?

För ett par år sedan blev det stor skandal när det uppdagades att närmare nittio mynt och medaljer ur storsamlaren och donatorn Gunnar Ekströms samling, rengjorts och förstörts av självaste Ekonomiska museet (f.d. Kungliga Myntkabinettet). Några erfarna och upprörda samlare skrev bl.a. så här i SNT 6-2023: – ”Nu visar det sig att Kungl. Myntkabinettet innan återlämnandet har berövat mynten dess under hundratals år bildade patina. En originalpatina som aldrig kommer igen. Att behandla annans egendom på detta sätt vittnar om stor okunnighet och respektlöshet. Detta av ett museum vars uppdrag är att vårda vårt kulturarv av mynt och medaljer. Det är inget annat än en skandal! Något man trodde att detta museum hade fått nog av.”

Ekonomiska museet (f.d. KMK) medgav att objekten förvarats/exponerats olämpligt och att de därför skadats (”hade mörknat och vissa hade även fått en flammig yta”), men menade samtidigt att ”ingen skada var skedd”, eller hur man nu skall tolka: – ”Senare samma år utfördes rengöringen av en konservator med specialistkompetens inom numismatisk konservering. Syftet med rengöringen var att återställa mynten till det skick de hade då de deponerades till museet – en åtgärd som bidrar till att förlänga myntens livslängd. Skadliga ämnen så som silversulfid avlägsnades. Då de skadliga ämnena avsatts under en kortare tidsperiod kunde de enkelt avlägsnas utan att skada den underliggande patinan.”

Livfull och färgglad patina – eller ”död metall”…?
Som kopparmyntsamlare sedan +50 år tillbaka har jag på senare tid ofta reagerat på den generösa klassningen av, mer eller mindre korroderade, svarta fyndexemplar från de senaste decenniernas många ryska och baltiska fynd. Hur kan man klassa dessa jordfynd som ”01/0” och med superlativ som ”praktexemplar”? Och hur kan man underlåta att som punkt 1A meddela att det rör sig om missfärgade oljekokade jordfynd? – Har man aldrig sett ett kopparmynt från 1600-talet i toppskick? Och saknar därför referenser?

En vacker patina kan höja ett silvermynts värde avsevärt. Detsamma gäller färgen på kopparmynt. Detta kan knappast vara någon nyhet vare sig för samlare, handlare eller auktionister. Röd stämpelglans eller vacker chokladbrun patina är kopparmyntsamlarens dröm. Färgglatt är alltså något bra och betalas ofta med ett rejält premium! ”Svart och vitt” (läs: korroderat och rengjort) bör däremot i görligaste mån undvikas. Självfallet har även ”kokade ryska svartingar” en berättigad plats i en kopparmyntsamling, men man behöver väl för den sakens skull inte gravt överklassa dem? En lätt korroderad svart 1+/01-70 behöver väl inte upphöjas till ”01/0-95” för att vara attraktiv/säljbar? Med en dylik ”kvalitetsstandard” räcker ju inte skalan till för det riktiga praktexemplaren.

Men tyvärr har det nog alltid gått inflation i kvalitetsklassning vid de tillfällen då marknaden expanderar och många nya samlare tillkommer. Så var det på 1970-talet och så är det idag. Nu har vi dessutom ”oberoende klassningsföretag” som tävlar om högsta bedöming.

Nyckeln till att välja rätt mynt stavas naturligtvis erfarenhet, men man klarar sig långt också med ett gott öga. Om du har bra smak är det kanske så att det du tycker är vackert, även i andras ögon upplevs så. Lita på ditt omdöme och gå inte bara efter ”experternas” gradering. Många gånger är anmärkningar och kommentarer mycket mera talande än själva ”den tekniska” kvalitetsangivelsen. En 1+/01-70 kan vara korroderad och svart, en annan skön och chokladbrun. Samma kvalitet och samma utropspris … men vilken väljer du?

*

Tre pionjärer inom svensk numismatik, utöver Elias Brenner (1647-1717), var onekligen de tre herrarna i rubriken. Samtliga återfinns för övrigt i Myntbloggens vinjett ovan. Mynt- och medaljgravören Arvid Karlsteen (1647-1718) var samtida med myntsamlaren och miniatyrmålaren Brenner. Den tolv år yngre Nils Keder (1659-1735) blev student vid Uppsala Universitet 1676. Efter studieresor till Danmark, Tyskland, Böhmen, Italien, Estland och Ryssland fick han tillsammans med Brenner (”den svenska numismatikens fader”), i uppdrag att ordna den i Kungliga Biblioteket förvarade samlingen av gamla mynt och medaljer – ”Dessa förträffliga ålderns minningslefvor och sagoljus”, som han själv så vackert och poetiskt uttryckte det.

Det var för övrigt genom Nils (Nicolas) Keders försorg som ”Sveriges första myntbok”, Brenner 1731, postumt kom till stånd. Keder var också en stor främjare av medaljkonstens utveckling i Sverige och försåg både Karlsteen och Hedlinger men idéer och förlagor till olika medaljfrånsidor. Konceptet för en minnesmedalj var ju redan från renässansen att åtsidans porträtt skulle ackompanjeras av en frånsida med en, gärna klurig, sinnebild över vederbörandes liv och gärning. Keder var mannen bakom många av dessa gestaltningar. Så att säga att denne man haft stor betydelse för såväl numismatiken som mynt- och medaljsamlandets utveckling i Sverige, är minsann ingen överdrift.

Nils KEDER (1659-1735). Berömd numismatiker och fornforskare. Minnesmedalj graverad av ”de svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen år 1697 i samband med att Keder utnämndes till assessor vid Antikvitetsarkivet (Antikvitetskollegium).

Åtsidan visar Keders högervända bröstbild utan klädnad, införd tidstypisk peruk. Omskriften: NICOL. KEDER. HOLM. ANTIQVAR. (Nils Keder, Stockholm, Antikvarie). Frånsidan en strålande femuddig stjärna. Omskriften lyder: IN TENEBRIS LVCEM (”I mörkret, ljus” eller ”Ljuset i mörkret”), nedtill årtalet 1697. Litteratur: Hyckert I:154:5a.

Nästan 40 år senare skulle Arvid Karlsteens efterföljare på chefgravörsposten i Stockholm, Johan Carl Hedlinger (1691-1771), hedra den då nyligen bortgångne Nils Keder med ytterligare en liten medalj. Med ett åldrat, mycket karaktärsfullt, porträtt som sannerligen inte är tandlöst ur konstnärligt synvinkel.

Nils KEDER (1659-1735). Berömd numismatiker och fornforskare. Minnesmedalj graverad av Johan Carl Hedlinger efter Keders bortgång år 1735. På frånsidan ser vi Fågel Fenix, omgiven av den latinska inskriptionen: VITAM MIHI MORS RENOVABIT (”Döden ska ge mig nytt liv”). Litteratur: Hyckert I:157:14. Felder 151. Ovan fyra olika exemplar enligt beskrivning nedan.

A.) Koppar, med rutad rand. Vikt 13,16 gram. Lätt (4%) oval Ø 33,75/32,45 mm.
Präglad på randskyddad Avesta-blinda (myntämne, plants) till 1 Öre SM 1730-1735.
Det kan vara värt att notera att även medaljer ur ”Hedlingers regentlängd” (1734)
då och då präglades på Avesta-plantsar av samma storlek och med rutad rand.

B.) Koppar, med slät (ej filad) rand. Vikt 13,46 gram. Lätt (4%) oval Ø 33,60/32,45 mm. Förmodligen präglad på Avesta-blinda (myntämne, plants) till 1 Öre SM 1730-1735.

C.) Silver, med (efter präglingen) slätfilad rand. Vikt 11,47 gram. Cirkelrund Ø 33,25 mm. Präglad med rostangripen åtsidesstamp, minimala spår efter rost även på frånsidan.

D.) Koppar/Brons, med slätfilad rand. Vikt 12,38 gram. Lätt (2%) oval Ø 33,35/32,70 mm. Präglad med rostangripna stampar (senare än föregående silverexemplar).

*

Luckfyllare eller en verklig pärla …?
Det där med ”tycke och smak” verkar vara lika relativt som kvalitetsbedömning eller vad som kan anses ”rart och samlingsvärt”. Det som den ene samlaren skulle kalla ”kvalitet 1?” kan någon annan beteckna som ”VF details”, och en tredje som ”en verklig pärla”. De senare uttrycket är en direkt översättning av den engelskspråkiga motsvarigheten ”gem” (ädelsten) som främst brukar användas för ocirkulerade mynt i kvalitet ”MS-65” och högre. Lyx-, prakt- eller toppexemplar är andra benämningar på samma sak (utom på Tradera förstås).

Men kan ett mynt, där inte ens ”experterna” kan se vad som är upp och ner, verkligen betecknas som ”en pärla”? Många här i Sverige skulle nog fortfarande tolka ”VF details” som ”omkring 1+” eller ”vackert ex.”, men så är det alltså inte alls numera. Efter att de amerikanska klassningsföretagen (NGC och PCGS) mer och mer tagit över (amerikaniserat) den internationella marknaden, har vi under de senaste decennierna sett en succesiv devalvering av kvalitetskraven på cirkulerade mynt.

Idag måste man upp och sniffa på ”MS-65” för att kunna tala om motsvarigheten till en tveklös ”01/0-90” på den svenska skalan. Amerikanska mynt i kvalitet ”VF-20” motsvarade redan i slutet av 1990-talet snarare ”1-40” än ”1+-60”. Och i takt med att den amerikanska ”slabbnings-trenden” (mynt i plast-sarkofager) spridit sig över världen, har jänkarnas standard även blivit europeisk. Strikt skandinavisk klassning är snart ett minne blott och ”VF details” (environmental damage) är inte alls något ”vackert exemplar” (1+-60), utan snarare vad vi i Appelgrens tradition skulle kalla ”korroderad, 1?-20” … d.v.s. snarare en ”luckfyllare” och ”sällsynt ful” än ”en verkligt pärla”.

Som jämförelse till Bruuns 1627:a visas här ett dito Göteborgs-öre 1625, klassad 1+/01-70. Ex. Ekström och förmodligen det bästa kända. Avbildad i SM-boken 1977 och av undertecknad åtrådd sedan dess. Införlivad i samling vid Ahlströms 56:e auktion, 1997.

För mig är en pärla/gem ett mynt som representerar det allra bästa av sin typ. Exv. Schmitz’ 1 Öre KM 1719 med Hedlinger-kronor i toppskick. Ignorerad av ”de stora elefanterna” och inte ens listad på Zürich-auktionerna 1989-90, utan såld på klubbauktion i Kristianstad. Minns inte om det var Nilsson eller Serrestam som fällde omdömet ”samlingens pärla”, men jag håller med! Och då talar vi ändå om en helt enastående samling med hur många klenoder och rariteter som helst.

De flesta som samlat mynt i över 50 år är nog medvetna om att vissa mynt är sällsyntare än andra. Och även att samlare i princip alltid eftersträvar så vackra exemplar som möjligt. Får man chansen att byta upp sig i kvalitet, så gör man ofta det. De erfarna vet också att vissa mynt överhuvudtaget inte förekommer i bättre kvalitet. Tillgång och efterfrågan gör att ovanligt vackra exemplar många gånger kan värderas ENORMT mycket högre än fula eller alldagliga exemplar. Denna trend har för övrigt förstärkts genom att nämnda klassningsföretag tävlar om att klassa högst, eftersom de främjar deras omsättning.

På senare år verkar det ha det gått upp för allt fler att enbart raritetsbeteckning egentligen inte säger någonting om ett mynts värde – d.v.s. hur åtråvärt det är på samlarmarknaden. Mynt som i sig anses ”vanliga” och kanske kända i tusentals exemplar, kan trots detta vara mycket stora rariteter i hög kvalitet. Vi som varit med ett tag kallar dem kvalitetsrariteter och i senaste värderingsboken såg jag att man nu börjar få upp ögonen för fenomenet. Återstår att se när man också blir varse att det är ENORM stor skillnad på att ange ”kända ex.” för ett typmynt, ett årtalsmynt, en undertyp, en variant, en variation etc. Går inte jämföra!

Nytt på Tradera – sälj nu och få pengarna senare …
Tradera är ju väl-/ökända för alla sina ständiga ”förbättringar”. Nu har man hittat på ytterligare ett par; 1.) ”inkommande inbetalning”, som i praktiken kan innebära att säljare tvingas vänta i upp till två veckor på pengarna från sin Tradera-försäljning, 2.) ”trygg affär”, som kan innebära att säljaren får vänta ytterligare ”48 timmar efter att köparen har bekräftat och godkänt leveransen”. Provisionen drar dock Tradera ögonblickligen.

För skoj skull bad jag ”Tradera chatten” (ledningen går ju inte få tag på) att definiera ”högre belopp” i formuleringen: – ”Ordrar med högre belopp går igenom vår rutin för Trygga affärer. Rutinen finns för att öka tryggheten för köparna, vilket leder till ökad försäljning av dyrare varor för er som säljer.” Det visade sig att 1.000 kr är ett ”högre belopp”… och således gränsen för Traderas godtycke att förfoga över säljarnas pengar.

Tradera själva är naturligtvis ”oskyldiga som ett barn” när det gäller dessa förändringar. Istället skyller man på banker och betalningsinstitut som ”håller på pengarna”. Eftersom Swish och betalningar via saldo fungerar som tidigare, blev följdfrågan om man som säljare då kan välja att endast ta emot betalningar via dessa betalningsalternativ? Svaret blev: -”Nej för tillfället kan man inte neka Traderabetalning”… ”Hur vi anpassar funktionerna utifrån de ändringar som sker återstår att se”. – Så då är det alltså Tradera och ingen annan som påtvingar oss säljare att vänta på våra pengar. Korrekt? … – ”Jag försvarar inte den ändring som skett, men kan endast informera om vad som gäller.”

Idag är det precis fyra veckor kvar till STOCKHOLM NUMISMATICA 2025, som arrangeras på Sheraton (för femte gången!) söndagen den 26 oktober kl. 10-16.

ANTIKÖREN hittar du som vanligt genom att redan i entrén ta en skarp höger och sedan springa rakt fram tills du når monter 16. Där står vi beredda att visa massor av nytt material. Om du sedan skulle ha pengar över finns ytterligare ett 20-tal utställare att besöka. Många av dem är faktiskt riktigt trevliga. En del är till och med kunniga.

För oss har denna mässa blivit lite av en favorit, eftersom vi passar på att sammanstråla med goda vänner från Stockholm och Gotland. I år kanske även från Bohuslän? Vem vet? FriMynt i Helsingborg på våren är ju tradition sedan 1982, så varför inte göra Stockholm Numismatica till en årlig hösttradition – du också! VÄLKOMMEN!

*