Kungliga Stuteriöverstyrelsen belöningsmedalj För Hästafvelns Främjande började utdelas under Oskar II:s tid, närmare bestämt år 1875.

I Bror Emil Hildebrands referensverk över kungliga svenska medaljer (1874-75) återfinns ursprungsvarianten av denna medalj på sidan 525 i del 2 (Oskar II, Hildebrand 32). Där kan man bl.a. läsa: ”I ändamål att bereda uppmuntran till hästafvelns förbättrande hade Kongl. Maj:t d. 1 Nov. 1872 förordnat att en särskild belöningsmedalj skulle präglas, att af Stuteri Öfverstyrelsen vid årliga besigtningsmöten utdelas i silfver eller brons till egare af uppvista unghästar, som ansetts förtjenta att prisbelönas.”

Nedan har jag försökt sammanställa några observationer kring typer och knappologi (mer eller mindre intressanta varianter) på dessa i allmänhet vanligt förekommande hästpremieringsmedaljer. Uppställningen är gjord efter principen att notera förändringar i utförande i kronologiskt ordning. Ett första utkast, som på intet sätt påstås vara komplett. Det finns säkert fler. Låt mig gärna veta om du har eller känner till flera varianter!

Beträffande sällsynthetsgraden så är Gustav V-porträttet (H) av Adolf Lindberg (1910-1950) det överlägset vanligaste. Minst 90% av alla medaljer FÖR HÄSTAFVELNS FRÄMJANDE är av denna typ. Även Gustav VI Adolfs typ graverad av Gösta Carell är mycket vanlig i handeln. Ovanligast är Gustav V:s första porträtt (G) som endast användes en kort tid. Oskar II:s typer är alla ungefär lika ovanliga. I toppskick verkar dock den allra första vara svårast att finna, men många av dessa medaljer har hanterats lite vårdslöst, så det kan ta lite tid att samla ihop en komplett serie i Mint State.

Ett första utkast, utan att på något sätt utge sig för att vara komplett. Låt mig gärna veta om du har eller känner till flera varianter på dessa medaljer!

/Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

______________________________________________________________________

Överkurs:
Även några av våra hushållningssällskap har använt Leas häst på sina medaljer.

I veckan kom en auktionslista från SNF tillsammans med SNT 3-2023. I samband med Svenska Numismatiska Föreningens 150-årsjubileum arrangeras en liten auktion om 150 nummer den 21 maj 2023. Allt material kommer från storsamlaren Sven Svenssons samlingar. Auktionen omfattar 52 mynt, 87 polletter och 11 medaljer.

Toppobjekten är en rar liten Säter-fyrk 1625 (RRRR, utrop 50.000 kr) och en gyllene Riga-dukat 1664 (RRR, utrop 75.000 kr) som också pryder omslaget. Från och med idag finns auktionslistan även tillgänglig online: SNF auktion 180 (PDF, 26,6 MB).

Den s.k. provmyntserien från Säter 1625 (1/4, 1/2 och 1 öre) är en av svensk numismatiks mest omdiskuterade myntgrupper. Dessa klippingar har betecknats som provmynt, myntprov, varuprov eller till och med reguljära mynt. Hela serien har falskförklarats av flera av landets största experter – och sedan bevisats äkta av undertecknad (vilket var tur, då Sveriges Mynthandlares Förening genom alla år haft ettöret med spansk sköld som sin logotyp). Mynten har attribuerats till såväl Säter som Nyköping och t.o.m. Stockholm? Präglingstekniken har nu senast ”fastslagits” till fallverksprägling (SM-2022, helt utan motivering). Tidigare ansågs de hammarpräglade (SM-1976) eller släggverkspräglade (Ottossson 1995). Vilda hypoteser och kategoriska ”sanningar” har verkligen inte saknats genom åren. Men så är det väl att leva i ”tyckonomins tidevarv”? Man får vänja sig vid ”alternativa fakta” och ta alla florerande ”faktauppgifter” för vad de är; gissningar, spekulationer och tyckande.

Den senaste kommentaren i ämnet är signerad Dan Carlberg (SNF-auktion 180):
– ”År 1625 präglades i Säter en serie mynt i valörerna 1, 1/2 och 1/4 (fyrk) öre. De utmärker sig bl.a. genom att vara särskilt väl präglade och till deras förfärdigande inkallades två tyska experter. Mynten är sällsynta – fyrken är t.ex. enbart känd i fyra exemplar (museer inräknade) – och de har därför ansetts vara provmynt. Bengt Hemmingsson har emellertid visat (SNT 2019:3, s. 56-60) att mynten präglades i flera tusentals ex(e)mplar, vilket visar att de präglades för allmän cirkulation, något som även styrks av att många av mynten uppvisar tydliga spår av cirkulation.” Samme Carlberg attribuerade 2016 mynten till Stockholm?

Att mynten är ”särskilt väl präglade” är korrekt. Eller traditionellt slagna med över- och understamp, om man så vill. De är alltså präglingsmässigt SKILJAKTIGA gentemot övriga kopparklippingar. – Viktigt, missuppfattat och länge förbisett. Ingenting kan vara mera felaktigt än benämningen ”traditionell hammarprägling” för Gustav II Adolfs reguljära kopparklippingar. Att ”provmynten” däremot skulle vara ”förfärdigande av två inkallade tyska experter” (Bertil Krause och Hans Kaphingst), är däremot inte fakta, utan en (väldigt svag) hypotes. Upplagan är för övrigt okänd, så ”att mynten präglades i flera tusentals ex(e)mplar” är också en hypotes. Vilket alltså inte alls ”visar att de präglades för allmän cirkulation”.

Att göra reguljära mynt av förmodade provmynt är tydligen en ny trend, som lanseras i ”Nya Sveriges Mynt 2022”: – ”Flera mynt som tidigare har betraktats som provmynt har framställts i förhållandevis stora upplagor, vilket motsäger att de skulle ha varit regelrätta provmynt, exempelvis de fallverkspräglade klippingarna 1625 från Säter.” Allra mest häpnadsväckande i denna nyordning är kanske de klippingliknande lokal-/provmynten om 1 öre 1629 som man i SM-2022 lyckats lista mitt ibland reguljära Säter-ören 1627-31?? – Hur tänkte man här?

Även om jag inte alls delar de mycket långtgående slutsatser som Bengt Hemmingsson gör angående de lätt kryptiska meningarna: – ”En Stockstempell och annan redskap han giorde åt dem som det Nya öfrestmyntet giorde der före” (den 3 augusti 1625, d.v.s. 5-6 månader för sent för provmyntserien) och ”de Mynttesuännerne, som i Säther giordhe Pisten” (den 12 oktober 1625, ang. de kommande, dyrare, valsverkspräglade Nyköpings-tvåöringarna 1626), rekommenderar jag verkligen en genomläsning av artikeln ”Provmyntningen i Säter år 1625” (SNT 3-2019). Det är alltså enkom orden öfrestmyntet och Pisten som leder Hemmingsson till fallverksprägling. Han tolkar öfrestmyntet som kommet av tyskans ”aufrecht” (upprest-myntet) och Pisten som ”bana”. – En upprest (mynt)bana med andra ord. – Och en väldigt märklig fackmannabeteckning för den traditionella (slag)prägling med över- och understampar som var legio i hela Europa vid denna tid.

En annan tolkning skulle kunna vara att augusti-dokumentets ”3 Store Tafell Saxar” är tre s.k. skär-/snidverk för utskärning av tenar (av olika bredd – dock inte till fyrkar!!) ur stora kopparplåtar, och att ”7 Saxar till Nye Myntningen” avser sju mindre plåtsaxar för att klippa dessa tenar till myntämnen. Den ”Stockstempell” och annan redskap (amboltar och hammare?) som smeden Johan Spegellmacher ”giorde åt dem som det Nya öfrestmyntet giorde der före” – gjorde åt dem som tidigare! (före/efter översvämningskatastrofen i maj?) tillverkade de nya handklippta? öres-mynten? av rest-koppar? under myntverkets återuppbyggnad? Kanske ”öfrestmyntet” = ”af-rest-myntet” (mynt av rest-koppar), d.v.s. handklippta ämnen? Och kanske syftar ”der före” på innan skärverken blev klara? Vem vet? Det två månader senare omnämnda Pisten … kan betyda skidbacke/pist, (fäktnings)bana, sarg/barriär – eller kanske verkstadsbana (arbetsstationer på rad)? Vem vet?

Jämför gärna SNT 3-2019 med referenslitteraturen; Antikören auktionskatalog 16, 1995, Mynttidningen 4-1996 och Mynttidningen 5/6-1996. Samt givetvis allt som skrivits här på Myntbloggen.se och på vår välbesökta FaceBook-sida.

Eftersom den lägsta valören – fyrken – uppenbarligen var ett avslutat kapitel redan den 6 mars 1625, då man i Säter tog det nya slätvalsverket och tre skärverk (för ½, 1 och 2 öre) i bruk, kan vi ”med all sannolikhet” konstatera att provmyntserien 1625 präglats under januari-februari 1625.

Samtliga kända reguljära Säter-klippingar i valören fyrk bär årtalet 1624. De första Säter-halvörena 1624-25 har krona D, liksom det första öret 1625. Krona E lanseras förmodligen på provmynten 1625, där de även får en eftergraverad perspektivteckning. De handklippta (och trumlade) plantsarna tyder på en relativt liten upplaga och en rent hantverksmässig tillverkning, INNAN skärverken togs i bruk den 6 mars 1625. Detta tidsscenario stämmer också väl överens med det kungliga brev som skrevs då rådande kopparpris var 85 riksdaler (d.v.s. i januari-februari 1625) och som beskriver mottagna provmynt av en ”ny stämpel med ränder” som var ”tämmeligen nätt slagna”. Kungen ville emellertid helst låta slå 2-ören ”till att skynda sig med myntet och att vinna omkostnad”. Den 16 mars 1625 började man slå hammarpräglade tvåöringar i Säter. För vidare studier se Mynttidningen 4 och 5/6-1996.

En intressant omständighet i sammanhanget är att kung Gustav II Adolf i januari 1625, genom sin mor änkedrottning Kristina, fick en förfrågan av spanska köpmän angående möjligheten att köpa ett större parti koppar och slå spanska kopparmynt i Sverige (Stiernstedt 1857). Kungen svarade att man i så fall naturligtvis måste ha en fullmakt från den spanske kungen, annars skulle det ju röra sig om ren falskmyntning. Men förslaget väckte ändå kungens intresse, då han påpekade att ville man slå blindmynt eller använda den svenska stämpeln, hade han ingen att invända.

Avslutningsvis: En mer omfattande recension av ”Nya SM-boken 2022” kommer här på Myntbloggen.se i sinom tid. Det finns väldigt mycket att ha synpunkter på … men min tid är dessvärre begränsad. Bara de olika definitionerna av ”begreppet provmynt” skulle kunna fylla en mindre bok. Som tur är håller Jan-Olof Björk just på att författa en dylik, så förhoppningsvis hinner han före.

Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor en GLAD PÅSK!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

TILLÄGG 2023-05-22: Sven Svenssons släggverkspräglade Säter-fyrk 1625 (provmynt med vikten 7,68 gram) klubbades i helgen för 270.000 kr +10% (d.v.s. 297.000 kr) på SNF:s jubileumsauktion. Kanske man skall tolka detta som att myntgruppen nu äntligen erkänts som äkta? Att även rara kopparmynt i de allra lägsta valörerna börjar betalas efter förtjänst är ett gott tecken på att marknaden mognat och inte längre enbart uppskattar ”stort och blankt”. Fler och fler verkar ha insett att kopparmynt av denna kaliber inte växer på träd och att det därför kan dröja decennier eller t.o.m. generationer innan nästa inköpstillfälle dyker upp. Vill man ha det bästa, får man passa på.

PDF-katalog och resultatlista länkas nedan.

https://numismatik.se/pdf/SNF_auktion_180_kat.pdf

https://numismatik.se/pdf/SNF_auktion_180_slut.pdf

*

Trots att vi fortfarande har snö på marken börjar det dra ihop sig till en av årets högtider för myntsamlare och numismatiker – FriMynt i Helsingborg. I år ligger mässan ovanligt tidigt, redan veckan efter påsk – Lördagen den 15 april 2023. Öppettiderna är kl. 11-17 och platsen är densamma som förra året – Teknikhallen / Olympia i Helsingborg.

ANTIKÖREN kommer givetvis att finnas på plats även i år (första gången var 1982). Denna gång hittar ni oss vid BORD 52-53. Välkomna!

Har Du förslag på vilken typ av material vi skall ta med oss söder ut, får du gärna skicka oss ett litet meddelande – eller en lång önskelista. Då vi endast kan ta med oss ett litet axplock av vårt lager har vi samma dilemma varje år – vad skall man välja ut? Helt klart är emellertid att vi de kommande veckorna kommer ägna i princip allt tid åt att ”leta rätt på rätt material”. Målsättningen är alltid att kunna bjuda på ett brett och varierat utbud av mynt och medaljer i alla prisklasser – från fyndlådor till riktigt exklusiva objekt.

Ulf Ottosson, ANTIKÖREN KB, uon@live.se

VÄLKOMMEN TILL FRIMYNT I HELSINGBORG – LÖRDAGEN DEN 15 APRIL 2023.

*

Fick ett mejl från Riksantikvarieambetet i veckan. Överst på agendan länkade man till en debattartikel signerad Karin Nilsson, verksamhetschef och biträdande överintendent på ArkDes (Statens centrum för Arkitektur och Design). Titeln är Våra museer speglar en utdaterad syn på världen och där argumenteras för att Sveriges nationella museer är föråldrade, för manliga och för kunskapsinriktade.

Kontentan av Nilssons argumentation är väl att ”tidigare generationers” (manliga) intresseområden (som exv. mynthistoria och medaljkonst) idag är överprioriterade i museivärlden. De säges vara ”utdaterade”, d.v.s. föråldrade, otidsenliga, omoderna, gammalmodiga, passé, förlegade, obsoleta och mossiga. – Och kanske ligger det något i detta? – Mynt- och medaljsamlande har väl länge haft en ”mycket klassisk vit manlig karaktär”? Men betyder detta att den bör rensas ut ur våra museer? Är världens äldsta hobby (numismatiken) inte längre rumsren (politiskt korrekt) i Sverige?

I artikeln hänvisas till upplevelsen, begreppspolitik, sinnesstämning och den ofta utskällda ”anstalten”, Södertörns högskola. Här i ”stan” (byn) Alingsås känner vi igen det hela från omdaningen av Alingsås Museum till något slags ”rosa FI-aktivist-center” för några år sedan. (Alingsås äldsta profana byggnad, Alströmerska magasinet, har i folkmun döpts om till Bolibompahuset). Allt under parollen; ut med historia och kultur – och in med känslor och aktivism. Om detta är ett avslutat kapitel nu när världens enda ”feministiska regering” har fått kasta in handduken, återstår väl att se. Åtta år kanske räcker? – Dags för något nytt?

Lästips 1: Ola Wong 2016: Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler.

Lästips 2: Lars Anders Johansson 2017: Museerna ska inte användas av Bah Kuhnkes aktivistkompisar för opinionsbildning.

”Nu behövs ett större samtal kring vilka museer vi vill ha”, skriver Karin Nilsson på ArkDes. – Och jag håller med! Vi behöver fundera över och diskutera vad våra museers uppgift egentligen är? – Är det i första hand att sprida kunskap och på så sätt bidra till en kunnig, påläst och kultiverad allmänhet? – Eller är det att genom ”upplevelser och sinnesstämningar” försöka skapa ett känslostyrt politiskt narrativ? – vars syfte verkar vara att försöka så split mellan män och kvinnor – och mellan gammal och ung? – Att försöka skapa motsättningar och polarisering? – Eller är det bara ”en kulturrevolution”?

Den politiska polariseringen mellan kvinnor och män, stad och land, vänster och höger blir allt tydligare. – Men är detta något som också skall gälla i museivärlden? Och kan denna del av världen (läs: svenska museer) verkligen bli mer kvinnodominerad än den är idag? – Den kanske till och med skulle må bra av lite testosteron!?

Kungliga Myntkabinettet (KMK) var Europas finaste numismatiska museum innan Bah Kuhnke & Co avvecklade det. Nu har vi istället Ekonomiska Museet – Kungliga Myntkabinettet, som 2022 ”firade sitt 450-årsjubileum”. Att värna sin historia är emellertid inget som varken Karin Nilsson eller Södertörns högskola verkar vilja uppmuntra till. ”Kulturarv är ett märkligt begrepp, som antyder att kultur kan ärvas som om det vore ett ting och att det därmed finns en sorts arvs-kultur.” – Att förstå, uppskatta och levandegöra ett historiskt bruksföremål eller konstverk, är alltså något förlegat, otidsenligt, omodernt, gammalmodigt och mossigt. – ”Sveriges nationella museer har växt fram under en lång period. De äldre, som Livrustkammaren, är från Gustav II Adolfs tid”. Livrustkammaren har 72.000 följare på FaceBook … Besöksrekord för nyöppnade Livrustkammaren.

”Vilka ämnesområden våra nationella museer täcker framstår i dag som aningen slumpartad. Vi har myntsamlingar, vapensamlingar, fartygssamlingar, tekniska föremål, järnvägsföremål och försvarsattiraljer – vilket vid en närmare granskning innebär att sammansättningen inte alls är slumpartad. Centralmuseernas sammansättning framstår enbart som slumpartad eftersom konstellationen är ett resultat av tidigare hegemoniska principer av vad kulturarv är, och då inte begreppet utan själva essensen. De speglar vad tidigare generationer, under sin tidsperiod, ansåg vara viktigt att samla och bevara. Vi har sålunda i dag stora museer som hanterar frågor av mycket klassisk vit manlig karaktär”, skriver Karin Nilsson.

ArkDes’ Nilsson skriver visserligen inget om varken arkitektur eller design (inom eller utanför numismatikens underbara värld – se vidstående bilder!), utan framhåller istället vikten av nationella skattefinansierade museer för konsthantverk, svart historia, mode, internetkultur, gaykultur, barn-/ungdomskultur samt svensk film och fotografi. Hon menar att det dokumenterade kulturarvet vi idag förvaltar har ”en enorm slagsida” som ”utgår från en västerländsk kulturkanon”. – Själv tycker jag kanske att vi har tillräckligt med DDR-arv och vänsterflum inom svensk kultur, men smaken är bekant som baken.

Lästips 3: Adam Cwejman 2023: Ta inte ifrån oss vår gemensamma historia.

Lästips 4: Andreas Olsson 2023: Det viktiga är innehållet – inte etiketten.

*

I september 2021 skrev jag om ett par falska kopparklippingar som dök upp på en online-auktion i Prag. – Idag dök det upp en dito på Tradera! – från Tallin.

Det rör sig om hammarpräglad klipping från Gustav II Adolf. Säter. 1/2-öring 1624. Stämpelidentisk med Prag-exemplaret, slagen med klumpigt handgraverade stämplar och i totalt avsaknad av 1600-talets karakteristiska gravörstil. Frånsidan uppvisar dessutom en teknisk omöjlighet, då man kl. 12 kan var den (fyrkantiga!?) stampen slutar – något som på äkta kopparklippingar aldrig förekommer på frånsidan.

Det finns all anledning att misstänka ett östeuropeiskt ursprung – i likhet med många andra falsarier (stilmässiga katastrofer) som tidigare har dykt upp på marknaden – och avhandlats på Myntbloggen.se eller vår FaceBook-sida. (Länkarna leder till sökningar på ”falska”).

Som så många gånger förr, när det gäller försäljning av falska mynt, gäller det gamla ordspråket; ”en olycka kommer sällan ensam”. Samma säljare försöker även prångla ut ett falskt plåtmynt. En riktig raritet (om den vore äkta). Karl XI. Avesta. 2 Daler SM 1667.

Även den falska plåten saknar allt vad tidens stilkänsla heter. Uppenbarligen också handgraverad. Jämför med originalet till vänster och notera exv. de båda S:en som är helt olika på förfalskningen – och såldes inte inpunsade utan graverade för hand. Även detaljerna i kungakronan är värda att studera. Falsariet är kort och gott taffligt utfört.

Det är bra om så många som möjligt anmäler auktionerna 580364125 och 580367306 till Tradera. Själva har vi slutat med detta efter att våra anmälningar i 99 fall av 100 fullständigt ignoreras. Tradera är uppenbarligen mera måna om sina provisionsintäkter än sitt rykte. Trist inställning till marknaden och branschen.

*

Har ju haft en liten tradition att, på min fars födelsedag, försöka presentera något nytt ur manuskriptet till bokprojektet med arbetsnamnet ”Sveriges första mynt”. På pappa Stigs 100-årsdag 2020 skrev jag om hur kung Sven Estridsson av Danmark (Sigrid Storrådas dotterson) för 950 år sedan berättade för Adam av Bremen om sina förfäder – ända tillbaka till Olof den Svenske i slutet av 800-talet. 2021 handlade det om hur Erik Segersäll (p.g.a. en senare marginalanteckning) fick en hustru han aldrig haft – i våra historieböcker. Och att Sven Tveskäggs söner Harald och Knut den Store hade en polsk mor, till skillnad från Erik Segersälls son Olof Skötkonung, som hade en mor från Västergötland. 2022 var ämnet Sveriges Regenter före Olof Skötkonung och hur en enad monarki blev diarki (tvåmannavälde) när ”Sverige delades mellan bröder” i början av 800-talet. I år har jag dessvärre haft alldeles för mycket annat att tänka på, men i elfte timmen har jag ändå fått ihop detta. Håll tillgodo!

I höstas dök det plötsligt upp nya uppgifter som fick mig att uppdatera förra årets regentlängd. – Historia är verkligen färskvara nu för tiden! Arkeologen och författaren Sven Rosborn publicerar sporadiskt nya uppgifter i takt med att hans genomgång av krönikan ”Gesta Wulinensis” fortlöper. Vi är många som otåligt väntar på att helheten skall kunna presenteras, men den som väntar på något gott … får vänta.

Rosborns uppdateringar, efter att boken Vikingakungens guldskatt utkommit 2021, sker både på FaceBook och på sajten Academia.edu. Följer dem båda, för man vet aldrig när det dyker upp något spännande som kan påverka mitt eget skrivande. I september 2022 kunde vi t.ex. läsa ”en gammal historisk sanning” som enligt mitt förmenande inte alls stämmer; – ”Styrbjörn, son till den mördade sveakungen Olof Björnsson”. Att ”Olof Björnsson” är en litterär konstruktion (som eventuellt bygger på en namnförväxling med en namne hundra år tidigare?) och inte en historisk person, har jag tidigare visat. Och i oktober 2022 fick vi så ytterligare en sensationell uppgift ur ”Gesta Wulinensis”; nämligen att Styrbjörns far inte alls hette Olof, utan Sigurd!! (Sigurur, Sige, Sigfried).

I uppsatsen ”Slaget år 972 vid Cidini” (oktober 2022) skiver Rosborn: – ”De flesta av trupperna hos Cetibiurn (Styrbjörn) var krigare från norr, från det land som kallas Svityod (Svitjod/Sverige), vilket jag redan har nämnt. De var tjänare hos Sigurur (Sigurd), av några kallad Sige och av andra Sigfried, far till Cetibiurn (Styrbjörn), vilken regerade i det landet tillsammans med Erik”.

Tidigare har vi fått veta att Harald Blåtand och Erik Segersäll (enligt GW) var kusiner! Min lösning på detta är att den berömda Tyra Danebot, som ingen lyckats hitta en trovärdig far till, i själva verket var en svensk prinsessa! – Förslagsvis dotter till Kung Ring på Adelsö. Detta skulle nämligen göra Harald och Erik till kusiner. Det skulle kanske också kunna förklara runinskriften på den lilla Jelling-stenen: – ”Kung Gorm gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra, Danmarks beskyddare.” En allians med Sverige var en förstärkning mot söder. Det kan också vara värt att notera att ”Gesta Wulinensis” omtalar att Harald Blåtands äldre bror, Knut (Knud Danaást), år 947 utsågs till ”kung i danskarnas land” (Jylland och på öar och halvöar) tillsammans med fadern. Samtidigt fick den blott 15-årige Harald makten över Själland. Tyras son Harald var med andra ord född 932 och skulle alltså fyllt 18 år anno 950.

På medalj nummer fem i Hedlingers regentlängd (1734) över kung Edmund Eriksson, Slemme, kan vi på frånsidan läsa följande latinska inskription: ERICI Filius, SCANiam, HALLANDiam ET BLEKINGiam VILISSIMVS ADIVDICAVIT DANIS 950 … vilket på svenska blir: Son till Erik. Tilldömde skymfligen danskarna Skåne, Halland och Blekinge 950.

Inskriptionen, som är författad av herrar Carl Reinhold Berch (1706-1777) och Erik Benzelius d.y. (1675-1743), bygger på det gränsavtal som kallas Landamäri (Handskrift KB B59, Äldre Västgötalagen) som slöts mellan Emund Slemme, Uppsala och Sven Tveskägg, Danmark (i närvaro av bland andra Torsten från Västergötland) omkring år 980. Frågan är var de lärde herrarna på 1700-talet har fått årtalet 950 ifrån? Skall det ses som ett närmevärde – mitten av 900-talet? Eller är det ett exakt årtal? Var Emunds dom månne en bekräftelse på en tidigare överenskommelse? Kanske i samband med ett giftemål och en hemgift? Regerade Emund verkligen redan år 950? Tack vare Adam av Bremen vet vi att det fanns ”ett förbund” mellan Emund Eriksson och Harald Blåtand; ”Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald”. (Adam bok 2, kap. 25).

Det finns många ”tunga namn” i Erik Benzelius den yngres närmaste krets. Hans far var ärkebiskop Erik Benzelius d.ä. (1632-1709) och hans hustru var Anna Swedenborg, dotter till biskop Jesper Swedberg (1653-1735) och syster till den bekante Emanuel Swedenborg (1688-1772). Kan det faktum att Erik Benzelius levde och hade kontakter med historieintresserade akademiker redan innan den katastrofala Slottsbranden 1697, vara en ledtråd till nämnda årtalsangivelse? Visste de om något dokument som senare har gått förlorat?

Årtalet 950 är också ett möjligt dödsår för kung Björn Eriksson i Uppsala. Han som enligt Snorre regerade i 50 vintrar och förmodligen överlevde alla sina barn. Med honom verkar Uppsala-grenen (”svearna”, norr om Mälaren) av den gamla kungsätten ha utdött – till förmån för Adelsö/Birka-grenen (”götarna”, söder om Mälaren). Kan det ha varit så att Erik Ringsson vid denna tid tog över tronen och att denne var mera ”internationellt orienterad”? Kanske satte han sin bror Emund som kung på Adelsö/Birka … och gifte samtidigt bort sin syster för att skapa en allians med grannen Danmark? Enligt GW härstammar de alla från en viss Olof. Mer om honom en annan gång.

Grattis på 103-årsdagen, farsan! – Du fattas mig!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

God fortsättning på den nya året! För undertecknad är nu första arbetsveckan 2023 avklarad. Efter lite labbande med fotoutrustningen börjar det nu bli dags att mata ut nytt material på auktion och i vår Tradera-butik. Har du önskemål så hör gärna av dig.

Alla som följer Myntbloggen.se eller har läst Mynttidningen 3/4-1997 känner naturligtvis till det hittills enda rapporterade exemplar av Göteborgs-tvåöret 1609 Typ I (överst t.v. på bilden). Det vill säga där stadens vapensköld har en kupol upptill (som på 6-marken i guld 1610) istället för de sedvanliga voluterna på ”den vanliga” Typ II (nederst på bilden).

Trots att detta unika typmynt varit känt åtminstone i 45 år var det faktiskt Roberto Delzanno som blev först med att få med det i en värderingskatalog så sent som 2020. Redaktörerna bakom ”Nya SM-boken 2022” har dock, fullständigt felaktigt, tagit upp mynttypen som en variant(?!) av SM 87 – jämför dito Stockholm 1609 Typ II-III, SM 71-72 (samtidigt som man lika omotiverat delar in dito ettöringar i fem olika typer!? – jämför Delzanno som istället benämner de senare som typ 1a och 1b (MONETA PRIMA resp. MONETA NOVA). Falkensson kopierar SM2022, förmodligen(?) för att skapa så många varianter (”rariteter”) som möjligt? Inget fel i det, men det är inga ”typer”.

Att ”det vanliga” Göteborgs- tvåöret 1609 av Typ II, finns i två olika huvudvarianter, med enkel- respektive dubbelbågig kungakrona, är också känt sedan länge. För den som vill räkna stampar finns ytterligare några ”petitessvarianter”.

Men att det skulle finnas en textvariant med ”felstavningen CALVS” på Typ II, hade jag emellertid ingen aning om. Därför hajade jag till, när jag idag uppmärksammande Roland Falkenssons uppdatering på Falcoin.se. Så snart jag såg bilden förstod jag dock hur denna ”undertyp” hade uppstått. Myntet ifråga såldes 2003 på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) auktion 145 som nr 47 och saknade då denna beskrivning. Det rör sig alltså inte alls om en ny undertyp, eller ens en variant eller variation – utan om en ren tillfällighetsprägling.

Apropå mynttyper … här har det allt kommit ”en katt bland hermelinerna” (ex. 2 = Typ I).

Det finns talrika exempel på partiellt dubbelpräglade mynt som på grund av detta feltolkats som textvarianter. Detta är ytterligare ett exempel. Omskrifterna på denna mynttyp lyder: CAROLVS IX D G REX SVECIAE – MONETA PRIMA CIVIT GOTHOBVRGENS. Jämför vi detta med texten på det dubbelpräglade exemplaret ser det istället ut som nedan:

CAROLVS IX D G REX SVECIAE – MONETA PRIMA CIVIT GOTHOBVRGENS.
CA // LVS IX D G . . EX SVECIAE – MON . . . . . . . MA CIVIT G // HOBVRGENS.

Har man ögonen med sig noterar man, utöver de avbrutna omskrifterna, även de förvrängda sköldarna. Frånsidans nedre sköldspets pekar alltid på bokstaven I i CIVIT, men på den dubbelpräglade tillfällighetspräglingen finner vi sköldspetsen klockan 7 och inte klockan 6. Stömmarna bakom lejonet är i stampen graverade parallellt med lejonets svärd. På dubbelpräglingen är riktningen på de övre och undre stömmarna emellertid helt olika.

Myntämnets vridning mellan de båda partiella präglingarna verkar för övrigt vara omkring 23 grader. Drar vi en linje mellan avbrotten i texten från A i ”CALVS” till E i REX får vi en ungefärlig gräns mellan de båda ofullständiga präglingarna som givit upphov till ”typen” (läs: tillfällighetspräglingen). På frånsidan kan samma sak konstateras vid linjen mellan E i MONETA och H i GOTHOBVRGENS. Notera också att båda sidors yttre och inre pärlkrets skekar just där bokstäverna ”försvunnit”. Ingen ny typ eller variant alltså.

Så kan det gå när man inte har koll på begreppen Huvudtyp – Undertyp – Variant – Variation – och diverse tillfällighetspräglingar som uppkommit av en ren slump.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Tillägg 2023-02-20

Nu har Roland Falkensson korrigerat sin raritetssida över ”det vanliga” Göteborgs-tvåöret 1609 (Typ II): https://www.falcoin.se/raritetssidan-karl-ix-2-ore-goteborg-skoldtyp-a/

Typsamlingssidan innehåller dock fortfarande tillfällighetspräglingen ”CALVS” (felaktigt kallad Typ 1c): https://www.falcoin.se/typsida-karl-ix-2-ore-goteborg/

På den förstnämnde, korrekta, sidan återfinns ”CALVS” som ex. 3 (Ex. Sven Svensson) och samtidigt som den unika Typ I plockats bort från Typ II-sidan har den senare kompletterats med ytterligare ett Typ II-exemplar (ex. 6) – från Avesta Myntmuseum.

*

Så här på årets sista dag vill vi gärna passa på att tacka kunder, kollegor och läsare för ytterligare ett fantastiskt år! – Nu skall vi naturligtvis fira färdigt innan vi börjar sammanfatta 2022, men sedan tänkte vi ganska omgående rivstarta 2023. Vi har en hel del trevligt material lagrat i pipelinen – både för läslystna och köpsugna.

Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2023!

Ulf & Babsan på Vikingabo

När jag nyligen ”skannade av” det digitala numismatiska landskapet i Sverige, fann jag (på Twitter av alla ställen) en länk till Jernkontorets webbsida: Seminarium om myntning och metaller i Sverige – sex föreläsningar den 21 oktober 2022. Föredragshållarna är Kenneth Jonsson, Henrik Klackenberg, Eeva Jonsson och Niklas Ulfvebrand. Den förstnämnda höll inte mindre än tre föredrag, varav jag idag har lyssnat till det första: ”Sigtunamyntningen cirka 995–1030” (Länk till YouTube, 17 minuter). Tyckte detta var riktigt trevligt och jag kommer givetvis att succesivt lyssna även till de övriga fem föredragen. – Alltid lär man sig något. – Eller så blir kanske inspirerad till eftertanke och fördjupningar.

Kenneth Jonsson, professor emeritus, född i Filipstad 1950, inleder med att tala om den vikingatida myntimporten av utländska mynt som föregick den inhemska svenska myntningen. Kartan ovan visa fyndplatser där man funnit mynt från kalifatet (islamska dirhemer/dirhamer) från omkring år 800 och ända fram till ca 1150, då Lödöse och Visby inleder den medeltida myntningen. Av de 865.550 silvermynt i 8.392 undersökta fynd (i snitt alltså ca 100 mynt/fynd) som redovisas, är hela 90% funna i Polen (västslaviskt område), Sverige och Ryssland. Notabelt är också att de sammanlagda fynden i Danmark, Norge och Finland inte ens uppgår i 25% av de de fynd som gjorts i Sverige. Den stora myntningsnationen England är inte ens med i fyndtabellen?!

Beträffande myntfynden i Sverige är det inledningsvis (omkring år 800) de islamiska mynten som helt och hållet dominerar (82.000). Detta följs (ersätts) sedan i slutet av 900-talet av de tyska (108.000) och engelska (drygt 44.000) mynten. Noterar även att de mynt som är vanliga i samlarkategorin ”utländska mynt som cirkulerat i Sverige”, nämligen sassanidiska drachmer, endast utgör 155 exemplar! – Och Bysantinska mynt endast 586 mynt.

Skandinaviska mynt utgör vad jag förstår totalt knappt 9.500 mynt, men de är lite märkligt redovisade (svenska, danska, norska, skandinaviska och nordiska). Möjligen skall ”skandinaviska” tolkas som ”skandinaviska efterpräglingar/imitationer”? De svenska mynten uppges vara enkom 824 stycken – och då inkluderas tydligen även de barbariska mynten med ”Sigtuna-kopplingar” (illitterata imitationer som via stampkedjor kan kopplas till kasserade reguljära stampar). Vi får också veta att man ännu inte funnit ett enda klassiskt (läsligt) Olof-mynt i Sigtuna. Däremot fann man 1990 ett provavslag i bly (av en förvirrad Long Cross-imitation, SMH 246, dansk kedja 137).

När Olof Eriksson, Skötkonung (Skatt-/myntkung) inleder den svenska myntningen år 995, sker detta efter engelsk förebild. Ganska naturligt av flera skäl; som Kenneth nämner är de tyska mynten från tiden en smärre katastrof – går knappt att identifiera eller kalla mynt. Och eftersom de omöjligen kan ha gått att typbestämma, kan de inte heller ingått i en s.k. penningekonomi, utan måste istället ha kurserat efter vikt – i en s.k. viktekonomi.

De engelska mynten däremot, var Europas klart bästa alla kategorier och erbjöd dessutom en vinstmöjlighet för utgivaren, d.v.s. kungen. De engelska mynttyperna gällde nämligen endast i sexårsperioder, varefter de löstes in till ett lägre värde – exv. 3 nya för 4 gamla – en form av beskattning med andra ord. Inte så konstigt att det senare systemet lät lockande för Olof Skötkonung (som ”besökte” kung Ethelred den Villrådige i England både år 991 och 994).

Experimentet i Sigtuna blev dock en kortvarig historia, förmodligen eftersom varenda köpman och hantverkare verkar ha ansett sig ha rätt att ”förädla silver” och därmed göra sig en förtjänst. Även sonen Anund Jakob gjorde några decennier senare ett försök att ersätta den rådande viktekonomin med penningekonomi, men utan framgång. Hur länge man slog imitationer (oftast av Long Cross-typ) vet man väl egentligen inte (jämför med dirhem-cirkulationen ända fram till 1150), men Anunds sista reguljära penningar kan, tack vara de engelska förlagorna, dateras till ca 1020-35.

Lite motsägelsefullt blir det dock när man ”klumpar ihop” de reguljära (klassiska, läsbara) präglingarna för Olof och Anund med de talrika imitationerna – och därigenom dels beräknar Sigtuna-myntningens omfång till omkring 2.000.000 mynt och dels konstaterar att de väger mellan 1 och drygt 3 gram (”som en lottorad”, för att citera en känd ”kapsylsamlare”). Ordnar man istället Olofs mynt kronologiskt (först ”svenskarnas kung”, sedan ”kung i Sigtuna”) och sorterar bort de mynt som tillkommit med ”förskingrade stampar”, får man ett annat resultat. Kanske kan man genom denna uppdelning också få plausibla svar på de frågor Kenneth ställer; – ”Hur fungerade den här myntningen egentligen?” – ”Med den ojämna vikten kan de inte gärna haft ett nominellt värde?” – Är det en prestigemyntning, eller vad?”

Dagens tidstypiska ”P. K. Jante-nonsens” om ”Sveariket” istället för Sverige (landet som då hade 700.000 innevånare, en kung som kallade sig ”svenskarnas kung” och en avancerad ”administrativ organisation” – innan Sverige fanns som land?), kan vi väl bortse ifrån. Men visst är det motsägelsefullt.

Desto mera intressant är Kenneths teori om att järnframställningen skulle vara ”motorn” (intäktskällan) som möjliggjorde Sigtuna-myntningen. Så här säger han: – ”Hur fick man då tag i det här silvret? Ja, då kommer vi in på den metall som jag tror är viktig för detta – nämligen järnet. Jag tror att en stor del av de intäkter man får för att kunna bedriva den här myntningen i Sigtuna, det är alltså tullintäkter. Och vad är det då man kan beskatta? Ja, det är ju transporter av olika slag där man kan ta upp tull.”

Kenneth menar att Långhundraleden, mellan Gamla Uppsala och kusten (blivande Stockholm) skulle kunna vara nyckeln till Sigtuna-myntningen. Den var visserligen inte seglingsbar, men den frös ju på vintern och gjorde då transporter av tunga produkter möjlig. Orter som Berga och Tuna kan ha varit administrativa centra, menar Kenneth. Och 1704 hittades en stor silverskatt (2.800 mynt) som eventuellt kan stärka teorin. Angående alternativa teorier till var myntsilvret kom ifrån nämner Kenneth den utländska myntimporten och att ”man helt enkelt kan ha smält ner utländska mynt”.

Däremot omnämner han inte alls de mycket omfattande s.k. danagälderna, framförallt från England. Åren 991 (slaget vid Maldon och det efterföljande fredsavtalet) och 994 (Anlafs / Olofs dop i Andover, norr om Isle of Wight och Southampton) uppgick dessa ”danagälder” till helt fantastiska: 10.000 + 22.000 + 16.000 pund – eller motsvarande 16-18 ton silver! En sjättedel av detta (eller 8.000 pund) bör visserligen ha gått till Danmark, då den med Olofs mor nygifte Sven Tveskägg var med 994, men ändå.

Genom Kenneths järntullsteori fick jag även stifta bekantskap med arkeologen Gert Magnusson. Det är han som gjort diagrammet ovan och även en sevärd video på YouTube med titeln: Vikingatidens järnhantering – en bakgrund till nordens medeltida modernisering. Han hade mycket intressant att berätta efter forskning i såväl Jämtland som Småland. Just geografin, med järnframställning i skogsmarkerna mellan lantbrukslandskapen, är något som Gert lagt ner mycket möda på.

Så för att runda av, när Kenneth Jonsson säger att: – ”Det är många landskap där man producerar järn vid denna tid” har han naturligtvis rätt. Även ”och där fanns det alltså möjligheter för kungamakten att kontrollera utförseln av det här järnet och ta upp tull på det” låter ju rimligt. Men att man via Långhundraleden skulle få ”intäkter så att man kan bedriva den här relativt stora myntningen i Sigtuna”, känns kanske lite mera tveksamt – om vi skall tro Gert Magnussons diagram. För där framgår ju att järnmalmsutvinningen för den aktuella perioden 995-1035 var överlägset störst i Västergötland. Dubbelt så hög som Dalarna och Småland och nästan tre gånger större än Jämtland och Hälsingland. Att det ser helt annorlunda ut 500 år senare, påverkar ju inte Sigtuna-myntningen. Så kanske borde man istället leta tullstationer i Lödöse vid Göta älvs mynning? Men skall vi tro ”experterna” fanns det väl överhuvudtaget ingen vikingatid utanför ”svearnas lilla land, Svealand”… 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*