Tolv gram järnmynt för 654 kronor?!

Nu är de, i myntbranschen, ökända skojarna på Mynthuset Sverige igång igen. Som många myntsamlare säkert noterat florerar ännu ett ”fantastiskt erbjudande” från Mynthuset i annonser på Facebook och på företages website. Till det facila priset av 595 kr + 59 kr frakt (totalt 654 kr) erbjuds den okunniga allmänheten (myntsamlare och numismatiker vet ju bättre) att köpa: – ”Set om 3 järnmynt från andra världskriget! Denna ovanliga myntuppsättning består av tre svenska järnmynt från andra världskriget. Mynten är gjorda av järn, eftersom allt annat material var en bristvara under kriget.”

Normalpris för denna typ av massvara är 10-20:-/kg! – INTE 54.500:-/kg!

Hur fint paketerat detta erbjudande än är, kan det inte beskrivas som något annat än ocker! För Mynthusets obscena ”kilopris” kan man alltså köpa i storleksordningen 3-5 TON järnmynt på den traditionella myntmarknaden. Självfallet råder fri prissättning och de som köper får ju skylla sig själva, men vackert är det inte och inte gynnar det myntbranschen i stort.

Överst ett kollage över Mynthuset Sveriges senaste marknadsföringsskandal. Tolv gram massvara i järn för 654 kronor (vilket motsvarar 54.500:-/kg – normalpris 10-20:-/kg). I mitten ett famöst utdrag ur Ahlströms 38:e auktionskatalog (1988) där en oerfaren medarbetare fått ett litet hjärnsläpp och beskrivit extremt vanliga järnmynt 1950 som ”unika provmynt”. Nederst vår ”numismatiske YouTube-stjärna” Roberto Delzanno som också uppmärksammat Mynthuset Sveriges senaste skojeri.

Mynten är ju på intet sätt ”ovanliga”, utan ren massvara (skrot). Det ovanliga är att göra en ”myntuppsättning” av mynt som saknar ekonomiskt värde. Men att packa skräp i fina förpackningar har länge varit Mynthusets affärsidé – och den fungerar uppenbarligen. Det trista med detta är dels alla naiva människor som går på detta och därmed blir grundlurade (många gånger på stora summor, då affärsidén bygger på prenumerationer), och dels hela myntbranschen som får hantera massor av potentiella kunder som ALDRIG NÅGONSIN kommer att köpa ett mynt igen. Seriösa mynthandlare har genom åren fått göra många arvtagare besvikna när de berättat sanningen om Mynthuset Sveriges ”produkter” och affärsmetoder – som i mycket påminner om andra telefonbedrägerier mot äldre.

Och detta är ju sannerligen inte först gången detta företag hamnar i blåsväder. Redan för drygt 20 år sedan, när företaget kallade sig ”Myntverket Moneta” och använde en kungakrona som logotyp, fick man såväl Riksbanken som Konsumentverket på sig. Av lätt insedda skäl får ett privat företag naturligtvis inte marknadsföra sig som en myndighet. Bolaget tvingades byta namn till Nordic Moneta AB som senare blev Mynthuset Sverige.

Mynthuset Sverige återfinns även på Wikipedia – men det verkar vara en ren partsinlaga som man själv skapat i syfte att släta över den massiva kritiken. Artikeln innehåller flera missvisande källor/länkar som inte stödjer innehållet.

Är fullständigt övertygad att jag kan tala för ALLA seriösa mynthandlare i Sverige när jag säger: KÖP ALDRIG NÅGOT AV MYNTHUSET SVERIGE!!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Skandinaviens flitigaste numismatiska skribenter …

Tillbaka på kontoret igen efter en underbar vecka på Gotland med goda vänner. Mejlkorgen var i vanlig ordning välfylld efter ledigheten, men nu har jag kommit ikapp.

Drog lite extra på smilbanden när jag ögnade igenom Morten Eske Mortensens (MEM:s) senaste gruppmejl, till skandinaviska mynthandlare och auktionister, med titeln: ”KORREKTURTRYK: De 30 mest flittige møntforfattere i Skandinavien … samt lidt mere om: Aagaard plattenslageri og FÆNGSELSSTRAF til auktionsexpert(er).” Budskapet är (som det varit så länge jag kan minnas) att alla mynthandlare skall köpa MEM:s samtliga publikationer – annars hamnar de i fängelse! 😉

Morten Eske Mortensens lista över Skandinaviens 32 flitigaste numismatiska skribenter jämte ett urval av de 1.800 numismatiska illustrationer som publicerats på Myntbloggen.se åren 2012-2024.

Mortensen skriver: – ”Jeg har taget mig sammen til at opdatere listen over ’De 30 mest flittige møntforfattere’ pr. august 2024. Kun den ene af Jer er kommet på listen”. Av mejllistan att döma bör det vara Bengt Hemmingsson (179 artiklar) som avses. Själv har MEM enligt egen utsago författat imponerande 1.102 artiklar och toppar därmed hela listan. Måste dock erkänna att jag missat minst 99% av dem.

Är då denna MEM-lista representativ? Speglar den verkligheten? Tja, för att besvara en fråga behöver man ju ibland inte gå längre än till sig själv. Hur många artiklar har man själv hunnit med under 40 år? Beslöt mig för att undersöka saken och började ”bakvägen” med det senaste. Kunde snabbt få fram att det på Myntbloggen.se blivit ca 600 artiklar (och 1800 illustrationer) under perioden 2012-2024. Och under åren med Mynttidningen 1994, 1995, 1996 och 1997 skrev jag i genomsnitt drygt 60 artiklar per år, d.v.s. totalt omkring 250 stycken + några i Mynttidningen Online 1998-2000. Lägger man därtill alla notiser, kommentarer och artiklar av mycket varierande omfång som ANTIKÖREN under +40 år har publicerat i småskrifter, lager- och auktionskataloger (tryckta, digitala och PDF), samt det som skrivits på Mynthandeln.com 2003-2013 och Antikörens FaceBook-sida 2013-2024 … börjar man nog närma sig självaste MEM! 😉

Genom personliga urval kan man statistiskt påvisa nästan vad som helst. Uttrycket ”lögn, förbannad lögn och statistik” har inte tillkommit av en slump. Man kan t.ex. hävda att en raritetsbedöming skall innehålla ALLA försäljningslistor sedan 1600-talet – utom de som publicerats på internet!? Eller så kan man vända på steken och enkom referera exv. till databasen Coin Archive Pro (där det åtminstone finns bilder – men bara från början av 2000-talet). Inget av dessa alternativ är dock någon absolut sanning, utan en bedömning(!) gjord efter vissa kriterier. En säljande rubrik typ; – ”De 30 flitigaste numismatiska skribenterna i Skandinavien” (The 30 most diligent numismatic writers in Scandinavia) … kan alltså visa sig vara enbart de 32(!) skribenter som finns representerade i en förteckning över en viss boksamling. Lite som att benämna samtliga ”ickedubbletter” i samlingen som ”unika” (i just den samlingen).

Men hur man helt kan missa Mynttidningen (”Kronjuvelen bland svenska numismatiska tidskrifter”) och Myntbloggen.se (”Numismatik – läran om mynt & medaljer – konst & historia i litet format”) är för mig en fullständig gåta?

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Kors i jösse namn, en stadsport!

Så fick vi äntligen lite regn – och en anledning att sätta sig framför datorn igen. Ni som följer ANTIKÖREN på FaceBook har naturligtvis inte missat tillkännagivandet av det sensationella myntfyndet på Visingsö för ett par månader sedan. I samband med grävning för bergvärme gjorde arkeologerna ett viktigt fynd av sammanlagt inte mindre än svenska 170 silvermynt (lejonparten brakteater*) preliminärt daterade till ca 1150 och några decennier framåt.

*Brakteater (från latinets bractea som betyder ”tunt metallblad”) kännetecknas av att de är ensidiga, slagna med EN stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly, varpå baksidan blev spegelvänd. De förekommer i princip två skilda sorter; a) smyckes- eller guld-brakteater från folkvandringstid (samma teknik användes till de nästan samtida ”guldgubbarna”), samt b) silvermynt – i Sverige präglade från 1150 och framåt. Vid brakteatprägling krävs endast ca 1/3 av den kraft som behövs vi traditionell hammarprägling. De senare metoden skedde ofta i parsamarbete, medan brakteatpräglingen kunde skötas av en ensam präglare.

Myntfyndet gjordes i en kristen grav utanför kyrkomuren vid Brahekyrkan på Visingsö. Den begravde var en man i 20-25 års åldern och mynten påträffades i två grupper; a) ett 20-tal mynt (ca 3 gram?) under ena höften och b) omkring 150 mynt (ca 22 gram?) nere vid ena foten. Arkeolog Anna Ödeen på Jönköpings Läns Museum tolkar mynten som ”gravgåvor”, vilket är ovanligt i kristna gravar. En annan möjlighet skulle kunna vara att den unge mannen haft en penningpung i bältet vid höften och en ”reservkassa” gömd i vänster stövel? – Ett gammalt knep för att undvika att bli rånad på allt man har. Man skall som bekant inte lägga alla ägg i samma korg. Dessa omständigheter gör också att fyndet har klara paralleller med Skänninge-fyndet 2009, som förtjänstfull beskrivits av Monica Golabiewski Lannby i läsvärda boken Kung Knut Eriksson och penningarna (2019). Skänninge-fyndet innehöll; a) 96 gotländska penningar funna vid höften (ca 16 gram) och b) 95 svealandsbrakteater + 35 halverade dito (ca 34 gram) mellan lårbenen.

Lejonparten av Visingsö-fyndet består av kors-brakteater som, tack vara myntningsunderlag av läder, kan härledas till myntorten Lödöse (Göteborgs föregångare) ca 1150-1160. Om det rör sig om en kunglig eller kyrklig myntning har olika experter genom åren haft delade meningar om.

Kartan ovan flankeras av kungarna i den Erikska resp. Sverkerska ätten; Erik den helige, Knut Eriksson och Erik Knutsson (t.v.) resp. Sverker den äldre, Karl Sverkersson och Sverker Karlsson (t.h.). Samtliga fantasifullt porträtterade i medaljserien kallad Hedlingers Regentlängd, påbörjad 1734.

Det har, i vanlig ordning, varit svårt att får fram vettiga bilder och kompletterande uppgifter från förtegna forskare. Vet faktiskt inte riktigt varför de är så hemlighetsfulla? Vore inte detta ett gyllene tillfälle att sprida lite numismatisk kunskap? Själv tar jag alltid varje möjlighet att diskutera numismatik när någon intresserad hör av sig med frågor.

Jönköpings Läns Museums blogg skriver Anna Ödeen: – ”I början av april var Kenneth Jonsson, professor emeritus i numismatik vid Stockholms universitet, hos oss. Numismatik står för läran om mynt och sedlar. Med hans hjälp registrerade vi alla enskilda brakteater, vägde och fotograferade dem. Vikten är avgörande vid analysen av dessa medeltida brakteater/mynt. Anledningen till att vi fortfarande inte kan säga exakt hur många det är beror på att några sitter ihop och att det inte fullt ut går att avgöra om det är två eller tre.”

När Myntbloggen.se några dagar senare frågar Kenneth Jonsson om han månne har något bildmaterial, viktuppgifter eller kanske t.o.m. en förteckning att dela med dig av? … blir svaret kort och gott: ”Hej! Svar nej. Hälsningar, Kenneth”.

Vi mynt- och historieintresserade svenskar som inte har ro att vänta i 10 år på en publicering får helt enkelt hålla tillgodo med de små ledtrådar vi kan få i medieflödet och därefter försöka skapa oss en uppfattning om fyndet. Nu har ju museerna och pressen det gemensamt att man fullkomligt älskar ”mynthögar” i samband med myntfynd. Ytterligt sällan väljer man att fokusera på de enskilda mynt som verkligen har något att berätta.

Den enda publiceringen som egentligen säger någonting är faktiskt den översiktsbild (över 160 av 170 mynt) som den populär-vetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg publicerat på nätet. Tack för den! Oklart om ”de tio saknade mynten” tills vidare hemlighålls, eller om de sitter ihop med andra mynt och därmed försvårar ”mynträkningen”?

Utefter denna enda bild i F&F har Myntbloggen.se satt ihop följande förteckning:
Lödöse. Dubbelkors-brakteat präglad senast ca 1150 = 1 st.
Lödöse. Kors-brakteater präglade fr.o.m. 1150-talet (fyra typer) = 99 st.
Lödöse? Stadsports-brakteater, odaterade, fin stil, 2-3 tidigare okända typer! = 4 st.
Lödöse? Stadsports-brakteater, odaterad, stiliserad typ, tidigare okänd! = 35 st.
Norge eller Lödöse? Kors-, ring-, spiral-brakteater, före 1200 = 14 st.
Visby. Stadsports-penningar (”klöverkors/kyrkgavel”), fr.o.m. 1150-talet = 6 st.
Sigtuna? Kung med svärd, stiliserad typ, präglad senast 1180? = 1 st.

Dubbelkors-brakteatern är sedan 1987, då det sensationella fyndet av myntningsunderlag gjordes i Lödöse, omattribuerad till Lödöse och präglad senast 1150. Kanske av Biskop Ödgrim i Skara (ca 1130-1150). Tidigare trodde man att typen var norsk, vilket också gäller följande typ, som har ett grekiskt kors med fyra pärlor i korsvinklarna, omgivet av en slät inre ring och en yttre pärlring, samt varianter därav (se bild ovan). Tack vare fynd av myntningsunderlag av läder i Lödöse kan vi sedan 1980-talet datera denna typ till 1150-talet och framåt. Eventuellt präglad för Biskop Bengt den gode i Skara (ca 1150-1190).

I Visingsö-fyndet fördelar sig varianterna med s.k. grekiskt kors enligt följande:
a) Kors med fyra punkter inom slät inre ring och yttre pärlring = 77 st.
b) Kors med fyra punkter inom en slät ring med fyra? punker = 11 st.
c) Kors med fyra punkter inom två släta ringar = 6 st.
d) Kors med två punkter inom en pärlring = 5 st.

Det bör dock nämnas att motivet är väldigt allmänt och att det finns betydligt fler kända varianter. Typen kan mycket väl ha präglats både i Lödöse och i Norge – under lång tid. Kanske speciellt om det rör sig om en kyrklig myntning. Se vidare Magne Josefsens artikel ”Om korsbrakteaten på stempelavslag fra Lødøse” i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 6-2022, s. 129-132. Notera också att dessa mynt i Sverige benämns som ”Götalandspenningar” och i Norge som ”Kvartspenningar”.

En av de större och vackrare typerna Josefsen redovisar förekommer även i Årbol-fyndet, Eds socken i Dalsland, som gjordes redan 1798. Detta fynd innehöll dessutom lejon-brakteaterna med ”tillbakablickande lejon” och ”strecktecknat lejon”, som Kenneth Jonsson märkligt nog klumpar ihop med ”stolt spatserande lejon” och för till Sverker Karlsson (1196-1208). Detta gör han dessutom utan att på minsta sätt försöka förklara varför Sverkerska ätten skulle föra ärkerivalens vapen (lejonet) på sina mynt? Kan bara upprepa det jag skrev för 11 år sedan:Vetskapen om Knut Erikssons handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck 1174-80 (omnämnt av Birger Jarl 1252) och avtalet med kung Henrik II av England 1185 (bl.a. om befrämjad handel på Lödöse) gör att man allvarligt måste överväga kronologin för LL XII:2 (inspirerad av Henrik Lejonet?) och LL XI:1a och 2 (efter Henrik II:s mynt).

Vem som är myntherren bakom dessa mynt har diskuterats. Såväl kung Sverker d.ä som biskop Bengt ”den gode” i Skara och Karl Sverkersson har föreslagits. Myntningen är i grunden ett kunglig s.k. regalie (privilegium, rättighet), men kungen kunde även, helt eller delvis, överlåta mynträtten exv. till kyrkan eller en stad. Ibland kanske i syfte att hjälpa till med uppbyggnaden av densamma. Ibland för att göra en enkel förtjänst i de fall man delade på intäkterna (något som f.ö. skedde långt senare när Karl IX:s Göteborg anlades).

I Äldre Västgötalagens biskopslängd kan vi läsa om biskop Ödgrim som vigde henne (Skara domkyrk) till fem penningar blå av varje bonde, för att då gick (cirkulerade) erpenningar i hela Götaland. Eller så skulle man gälda sju skäppor havre, eller tre skäppor korn. Även den efterföljande biskopen, Bengt den gode, verkar ha kasserat in samma skatt av bönderna: – ”Eigh tok han merae aen faem peaninghae bla aff hwarium bondae aellaer skyaeppur haffrae aellaer threr byg.” Exakt hur stor en skäppa var vid denna tid vet man inte, men några århundraden senare säges skäppan motsvara omkring 25 liter.

Kursen på penningar var alltså: 5 penningar = 7 skäppor havre = 3 skäppor korn.

1 penning = 1,4 skäppor (ca 35 liter?) havre = 0,6 skäppa (ca 15 liter?) korn.

SENSATION! – Helt okända brakteater dyker upp i Visingsö-fyndet 2024!
Några av mynten har motiv som aldrig hittats tidigare, meddelade forskarna på FaceBook. Detta satte naturligtvis igång fantasin hos följarna; – ”ser ut som två gubbar med en slags våg emellan sig”, – ”ser ut som en groda och två grodyngel”, – ”eller en man med ett ok på axlarna”, – ”två lyckliga människor som hittat en gigantisk Karl-Johan-svamp”, – ”ett svärdshjalt”, ”eller en fladdermusmänniska”…???

Medan allmänheten hade många förslag beträffande motivet, hade arkeologerna inga alls. Först när en privatperson delade med sig av lite bilder han tagit då Jönköpings Läns Museum, under ett par dagar då mynten visades där, klarnade det hela. Bland alla mynten i högen (typisk musei-exponering) kunde ett par-tre liknade mynt noteras …

Kors i jösse namn, det är ju en stadsport! – En talande symbol för köpstadsfrid! Liknande motiv återfinns på nordtyska, frisiska, danska och gotländska mynt från 1100-talet. Den mest talrika av typerna som experterna valt att visa är dock i kraftigt stiliserad stil, så visst kan man förstå allmänhetens spekulationer. På de gotländska mynten med liknande motiv har forskarna oftast tolkat motivet som en kyrka (med två sidotorn), en kyrkfasad eller en (stiliserad) kyrkgavel. Efter Visingsö-fyndet tror jag att stadsport (eller borgport) är den mest troliga tolkningen. Och budskapen är då glasklart; här råder köpstadsfrid!

Ovan några exempel på det vanligt förekommande myntmotivet stadsport, för diverse städer och handelsplatser från 1100-talet och framåt. En del har tillägget/förtydligandet PAX PORTA d.v.s. köpstadsfrid eller portfred. Helt enkelt en deklaration att här bakom denna port och inom dessa murar råder handelsfrid – garanterat av kungen och/eller staden. Jämför Lagerqvist LL XIX:2 (s. 74).

Redan romarna hade mynt med frånsidesmotivet ”camp gate” (garnisons-/lägerport) och än idag kan vi beskåda en dylik romersk stadsport i verkligheten – Porta Nigra i Trier. En senare parallell finns i gotländska Visby där vi finner Kruttornet, det äldsta tornet i ringmuren (uppfört som försvarstorn till den medeltida hamnen) åren 1160-61 (jämför med nedre radens gotländska mynt på bilden ovan). Motivet förekommer även på många mynt från den fria staden Riga – och är t.o.m stadens vapen (se myntet ovan t.h.).

Till vänster tre typer av stadsports-brakteater ca 1150-1180 i Visingsö-fyndet. I mitten en samman-ställningsteckning av de gotländska kyrkgavel-/stadsports-penningarna 1150-1220 (signerad MGL). Till höger tre varianter av Lödöse-brakteater med kyrka/smal byggnad med torn/stadsport, attribuerad till Erik Eriksson (1234-1250). Notera kristendomens kors, Jesus stjärna och Jungfru Marias månskära. Denna typ är genom fynd av myntningsunderlag bevisligen slagen i Lödöse. Jämför Lagerqvist LL XIX:1 (s. 74).

Men vilken handelsstads stadsport är det då vi ser på dessa nyupptäckta mynt?
Ja, nu har ju visserligen de förtegna forskarna ännu inte släppt vikterna på mynten, vilket försvårar en datering, men storleksmässigt råder det ju knappast någon tvekan om att det rör sig som s.k. ”Götalands-brakteater” (ca Ø 13-14 mm, mot dito ”Svealands-brakteater” ca Ø 18 mm). Och då den enda myntort vi känner till vid denna tid (1150-1180) är Lödöse (Göteborgs föregångare, vid Göta älvs västra strand) måste detta naturligtvis betecknas som huvudalternativet. Några andra alternativ finns egentligen inte. Det verkar ju till och med som att Skara-biskopen valde hamnstaden Lödöse för sin myntning.

Så kan det ha funnits ett murförbundet byggnadsverk med tre torn och en port i Lödöse vid denna tid? Den tidigaste borgen/kastalen i Lödöse tros ha uppförts redan på 1100-talet och myntprägling är belagt sedan 1140-talet (senast 1150). Kastalen lär ha brändts ner av norska birkebeiner anno 1227, men byggdes upp igen. Åren 1250-1275 byggdes befästningen ut till en större borg, enligt Erikskrönikan benämnd Lödösehus.

På de rekonstruktioner som gjorts kan man konstatera befästningsverk med tre torn sammanbundna av en mur (med integrerad kungsgård?). För den som kom sjövägen bör då tornen varit det första man sett och det närmast vattnet måste ha upplevts som högre än de andra – precis som på mynten! Kastalen/borgen var belägen på en bergsplatå ca 15 meter över ån Ljuda (även Lyda, Löda och det vatten som givit Lödöse sitt namn). Numera kallas Ljuda å för Gårdaån och är tillsammans med Grönån tillflöden till Göta älv. Vid Grönån låg f.ö. Lödöses föregångare, den äldre handelsplatsen Grönköp vid Skepplanda.

De allra flesta av svenska brakteater-mynt är anonyma, då de saknar inskriptioner. Ett par av de lysande undantagen är Knut Erikssons Lödöse-mynt med ett ”framvänt kungsporträtt” och inskriptionen; KANUTUS REX S (Knut, kung i Sverige) samt dess pendang med samma motiv och texten LEDU(S) – d.v.s Lödöse. Vi vet alltså säkert att kung Knut Eriksson (1167-1196) lät slå brakteater i Lödöse. Även sonen Erik Knutsson (1208-1216) slog mynt därstädes, då med omskriften; hERICUS REX.

År 1252 omnämner jarlen Birger Magnusson (ca 1210-1248-1266) ett handelsavtal som någon gång åren 1174-1180 tecknades mellan Knut Eriksson (ca 1140-1167-1196) och Henrik Lejonet (1129-1195), grundare av Lübeck 1159, där handeln mellan Lübeck och Lödöse skulle utvecklas och gynnas. Några år senare (1185) skrevs även ett avtal med kung Henrik II av England, med ungefär samma intentioner. Båda händelserna har lämnat spår i Lödöse-myntningen. Typen ”stolt spatserande lejon” är närmast kopierad efter Henrik Lejonet och detsamma gäller den något senare typen ”framvänt kungaporträtt” som har mycket stora likheter med Henrik II:s sterlingar som började slås omkring 1180.

Det är förmodligen Knut Erikssons son, Erik Knutsson, som som återupptar präglingen av lejon-brakteater – nu av typen ”tillbakablickande lejon”. Det är knappast troligt att någon utanför den Erikska ätten skulle få för sig att använda ättens symbol lejonet på mynt. När sedan dennes son, Erik Eriksson (1234-1250), återupptar stadsports-motivet på Lödöse-mynten, skulle man kanske kunna tala om ytterligare en historisk återblick? Var den månne hans farfar Knut Eriksson (eller till och med farfars far, Erik den helige?) som en gång i tiden lanserade stadsports-motivet på svenska mynt? Framtiden får utvisa hur det ligger till. Vem vet? Om några år (eller decennier?) får vi kanske höra vad yrkesforskarna har att säga?

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Hur samlar man medaljer?

För en fyra-fem år sedan skrev jag en artikelserie (i form av en adventskalender) om att ”Samla mynt” – och allt annat som därtill hör. Här några länkar till de tre första avsnitten:

1.) Samla Mynt – Varför det?
2.) Samla Mynt – Hur? & Vad?
3.) Samla Mynt – Din nisch!?
o.s.v. – Klicka ”nästa” uppe till höger för att ta del av alla 24 kapitel …

Idag tänkte jag kåsera lite kring hur man samlar medaljer. Vad finns det att samla på? Och hur lägger man upp en samling? Precis som när det gäller mynt finns det förmodligen lika många sätt att samla som det finns samlare. Så varför inte låta det personliga intresset styra samlandet?

Vanligast inkörsporten är kanske ett intresse för konst och/eller historia? En del uppskattar en medalj enbart för dess konstnärliga kvalitéer, andra för dess historiska signifikans. Vackert eller berättande. Eller varför inte både ock? Något som kännetecknar många medaljsamlare (i ännu högre grad än myntsamlare) är att de eftersträvar vackra exemplar. Speciellt om konsten kommer före historien. Detta är generellt även en stor fördel när man en gång avyttrar sin samling. Vackert brukar vara lättsålt, medan fult kan vara svårsålt. Idag förvånas jag dagligen av Tradera-köpare som inte alls bryr sig om kvalitet. Skadade och fula objekt bör, enligt undertecknad, endast samlas i undantagsfall.

Frågar du ”mannen på gatan” (eller Google) hur man samlar medaljer? – eller vad en medalj egentligen är för något? … får du sannolikt svaret att detta är något man får som pris i en idrottstävlning och kan hänga på kavajslaget. De flesta känner naturligtvis också till Nobel-medaljerna, som ju inte bärs i band på bröstet, utan delas ut i ett litet etui. Medaljer behöver alltså inte ha band och vara avsedda att bäras.

Men hur många har kännedom om att de första medaljerna var rena konstobjekt, gjutna i brons (eller bly) och ofta med en diameter på bortåt eller över 10 cm!? Riktigt stora blaffor på kanske 300 gram! Lagom stora att hålla i handen. Visste du att dessa konstmedaljer emanerar från renässansens Italien? Och delvis anknyter till romerska minnesmynt? Självfallet ville renässansens furstar inte vara sämre. De hade uppenbarligen en stark vilja att ”göra sig odödliga” genom att låta framstående konstnärer skapa dessa medaljer. Grundkonceptet var redan då ett porträtt på åtsidan och en (gärna klurig) sinnebild över vederbörandes liv och gärning på frånsidan. Det är detta som är en medalj! – i numismatikerns ögon.

Lite grovt skulle man kanske kunna säga att det finns två kategorier av medaljer; minnesmedaljer och utmärkelser. Och två sorters medaljsamlare; numismatiker och faleristiker. Numismatikerna samlar på konstmedaljer och historiska minnesmedaljer (kungliga och enskilda), medan faleristikerna brukar hålla sig till diverse bärbara utmärkelser inklusive ordnar. Och precis som med mynt- & frimärkssamlare, råder det lite av ”vattentäta skott” mellan dessa samlare. Båda tycker naturligtvis att deras nisch är bäst och förnämast.

Det finns, som sagt, mängder med olika sätt och anledningar till att samla medaljer. De är inte bara vackra konstobjekt, utan dessutom fantastiska som historiska illustrationer! Redan i mitt allra första inlägg här på Myntbloggen, för 12 år sedan, skrev jag så här: – ”För mig är mynt och medaljer utmärkta illustrationer av vår historia. Mängder av historiska händelser kan åskådliggöras med hjälp av numismatik. En blogg om numismatik på svenska skulle t.ex. kunna illustreras så här:” (En bild säger mer än tusen ord).

Det absolut första steget på vägen mot medaljsamlandet är att ta reda på vad som finns? För hur skulle man annars kunna veta vad man gillar? Kanske har du en favoritkonstnär, utan att veta om det? Det finns de som samlar medaljer av en eller flera utvalda medaljkonstnärer. Ex. Karlsten, Hedlinger eller Ahlborn. Har du kanske ett stort hästintresse? Inga problem, det finns gott om medaljer även för dig. Internationellt är temasamlande av medaljer riktigt stort. Det kan t.ex. vara en stil, typ jugendmedaljer (eller som det heter i utlandet; Art Nouveau Medals). Eller varför inte samla efter yrkesgrupp? Läkare, jordbrukare, polarforskare, numismatiker, astrologer, militärer etc. Eller kanske utställningar som Stockholmsutställningen 1897 eller Göteborg 1923. Man kan naturligtvis också samla efter en viss typ av motiv, exv. arkitektur eller bataljscener. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Den enda begränsningen är fantasin.

ANTIKÖREN har ett stort lager av MEDALJER – en liten del finns på Tradera.

Man skall alltid gå efter magkänslan och köpa sådan man tycker om. Tycker du att något är vackert eller spännande finns det sannolikt också någon annan som tycker samma sak. Och det kan vara bra den dag du eventuellt väljer att sälja din samling. Samlandet är den enda hobby där du kan ”äta kakan och samtidigt ha den kvar”. Med rätt inköp behöver den inte kosta en krona! Den kan till och med vara en lysande bra pensionsförsäkring. Dessutom en betydligt roligare och lärorikare ”sparform” än siffror i en fond.

Medaljer är fortfarande billigt i Sverige, då antalet samlare är få. Mycket beroende på att facklitteraturen är ganska svårtillgänglig. Detta kommer det emellertid snart att bli ändring på. Internationellt är medaljer ett mycket stort samlarområde, vilket indirekt betyder att det är där priserna sätts. Idag köper utländska handlare upp svenska medaljer i måttlig konkurrens från ett fåtal svenska samlare.

På lördag är det återigen dags för den stora myntmässan FriMynt i Helsingborg. ANTIKÖREN är givetvis på plats (sedan 1982) och kommer att duka upp ett par välfyllda smörgåsbord med massor av medaljer. Välkommen att studera utbudet, vända och vrida på ojekten och upptäcka medaljsamlandets tjusning! Och skulle du hitta något spännande bland alla våra läckra medaljer i Tradera-butiken, kan vi alltid ordna kostnadsfri leverans till FriMynt! Säg till efter köp, så plockar vi bort fraktkostnaden. VÄLKOMNA!

En ny ”Tradera-upplevelse”…

I veckan har vi mestadels ägnat oss åt förberedelser inför den årliga myntmässan i Helsingborg – FriMynt 2024, lördagen den 13 april, kl. 11-17. Men vi har också fått en helt ny ”Tradera-upplevelse”. Vi har blivit bestulna på Kr 435:30!? Något vi inte tidigare råkat ut för under våra drygt 20 år på sajten.

FriMynt 2024 – ANTIKÖREN kommer givetvis att finnas på plats även i år (första gången var 1982). Denna gång hittar ni oss vid BORD 52-53 (samma som förra året – se bild). Välkomna!

Du har kanske noterat och undrat varför vi i veckan stängde ner bortåt 200 annonser i vår Tradera-butik? Förklaringen är enkel – vi gillar inte att bli bestulna!

Bakgrunden till detta är att en kund i Norge råkat ut för den hopplöst långsamma norska tullen. Vi har själva erfarenhet av denna till den grad att vi slutat handla ifrån Norge. Det är inte rimligt att köpta Tradera-objekt (endast 30 mil härifrån) skall fastna i 2 månader i tullen. Nu tog den norska kundens tålamod slut redan efter tre veckor, och trots att han dagarna innan var fullt medveten om tullproblemen i just Norge, anmälde han ”utebliven leverans” till Traderas s.k. ”säkerhetsavdelning”. Men dessa god-dag-yxskaft-kommunikatörer hade tydligen aldrig hört talas om norska tullen, utan fattade istället ”beslut” om att retroaktivt stjäla våra pengar!? Och inte bara för auktions-objektet (363 kr) utan även för frakten (36 kr) och t.o.m. för den provision (36:30 kr) vi betalat för tjänsten – som uteblev. Summa summarum 435 kronor och 30 öre. Hur Tradera tänker agera när (inte om) försändelsen gått igenom tullen och till slut når köparen, skall bli spännande att se. Detta förutsatt att köparen är ärlig? och meddelar oss … vilket också skall bli intressant att se. I väntan på detta är han naturligtvis spärrad från vidare affärer.

Det är med andra ord fritt fram för samtliga Tradera-köpare att ”handla gratis” hos alla säljare som, i kundservicens namn, tillhandahåller ett billigt, icke spårbart, fraktalternativ (som Tradera dessutom aktivt saluför genom sajten). Det är bara att påstå att objektet försvunnit på posten och begära tillbaka köpeskilling och fraktkostnad genom Tradera. Köpare kan handla gratis på säljarens bekostnad samtidigt som Tradera ändå håvar in sina provisionspengar. Nu kommer vi kanske inte att bli ”banca rotta” av detta, men det är PRINCIPEN det handlar om!

Traderas sätt att behandla sina kunder är minsann ingen vidare upplevelse. Och det faktum att samtliga ansvariga på sajten gjort sig icke kontaktbara, gör sannerligen inte saken bättre. Nya Tradera lider dessvärre av grava kommunikationsproblem, vilket på ett negativt sätt påverkar sajtens utvecklingsmöjligheter. Att man inte lyssnar på sina kunder är allmänt känt och eftersom vi, tack vara Myntbloggen.se, har större möjlighet att nå ut med ett budskap än de flesta av Traderas (övriga drabbade) kunder, ser vi det som vår skyldighet att berätta om hur Tradera väljer att bedriva sin verksamhet och behandla sina stamkunder.

Tradera erbjuder säljare att köpa frakt direkt genom sajten. Du kan t.o.m betala med ditt saldo. Ett av fraktalternativen Tradera erbjuder är ”Frimärke / Digitalt Frimärke”. Då detta är det billigaste alternativet är det vanligt att köpare väljer detta istället för ett säkrare men betydligt dyrare alternativ. Så också våran norrman som föredrog 36 kr framför 128 kr och därmed SJÄLV VALDE att ta på sig risken. Då vi är för valfrihet har vi fram tills nu låtit kunden välja vilken av Traderas fraktlösningar de föredrar. Så kommer vi INTE att göra i fortsättningen!

Efter Traderas retroaktiva stöld av köpeskilling, frakt och provision, tvingas vi nu korrigera våra alternativ och prisnivåer beträffande frakt på Tradera-köp. Men vi måste naturligtvis också anpassa vårt material på Tradera.

Självfallet kan alla våra trogna stamkunder (sedan 43 år tillbaka) även fortsättningsvis välja vilken fraktlösning man vill på allt material som säljs utanför Tradera. Inga problem! Vi är, till skillnad från Tradera, både flexibla och mån om våra kunder!

Bland våra avslutade annonser på Tradera … finns både sålda objekt och sådant som finns kvar i lager. Välkommen med din förfrågan! Mejla: uon@live.se …

I vanlig ordning – Kostnadsfri leverans till FriMynt i Helsingborg 13 april 2024.

Eftersom alla säljare på Tradera i princip kan bli bestulna på såväl objekt som köpeskilling, fraktkostnad och provision, är Traderas icke spårbara fraktalternativ i praktiken oanvändbara – och en gyllene möjlighet för bedragare! Men istället för att ta hjälp av kunniga samlare och mynthandlare och sanera sajten från otaliga kopior, SPAM-objekt, ockerpriser, bildstölder och andra bedrägerier, väljer man alltså att introducera ytterligare en bedrägerimöjlighet!? Sanslöst! Gör om! Gör rätt!

Inom Sverige är fr.o.m. nu det alternativ som kvarstår Schenkers erbjudande på 59 kr för upp till 1 kg (spårbart och försäkrat upp till 5.000 kr). Men då i princip alla fraktpriser är behäftade med icke avdragsgill moms (och vi som näringsidkare måste betala samma fulla moms på frakten som på varorna) tvingas vi då lägga på 25% moms på detta för att få tillbaka våra 59 kr netto. Billigaste möjliga frakt (till självkostnadspris!) blir alltså i praktiken 74 kr (med emballage 79 kr) på alla Tradera-objekt. Vi får helt enkelt anpassa materialet efter detta. Inget ”lätt och billigt”, utan endast ”tungt och kostbart”.

När det gäller fraktkostnader till utlandet blir det nya lägstapriserna på Tradera-köp:
Norge = 160 kr (REK 128 kr + moms), till Danmark = 72 kr (Spårbart 57 kr + moms), till Finland = 256 kr (Spårbart 205 kr + moms), till Tyskland = 142 kr (Schenker 113 kr + moms), till USA och Storbritannien 139 kr (Spårbart 111 kr + moms) o.s.v.

Nästa fråga man då måste ställa sig är vilken typ av objekt man kan saluföra på Tradera? Vad är en rimlig lägsta prisnivå på mynt och medaljer om frakten är minst 74 kr? Helt klart är ju att Tradera inte vill ha några auktioner med utrop 1 kr! Eftersom det i praktiken är 75 kr och potentiella kunder inte är dummare än att de tar hänsyn till helheten när de bjuder. Kanske ligger rimligheten i förhållandet mellan köpeskilling och fraktkostnad någonstans kring 10-20% av objektets värde? Om så skulle minimipriserna hamna på ca 500 kr. Är det så Tradera vill ha det?

Lätta och billiga mynt kommer inte längre kunna erbjudas via Tradera, utan här får vi hitta nya kanaler. Lite tyngre och kostbarare medaljer kommer däremot inte att påverkas så mycket. Vi kan inte annat göra än att anpassa oss till Traderas regler. Vill man inte ha våra billigare/köpvärda objekt på sajten, så slipper man. Och föredrar man badwill framför goodwill är det givetvis också Traderas val.

Nyligen gick det ut ett mejl från Tradera där man berättade att man för första gången kommer att ställa ut på FriMynt i Helsingborg … så det kan kanske vara ett bra tillfälle att låta Tradera veta vad just du tycker om sajten och kategorin ”Mynt & Sedlar”… en huvudkategori som enligt undertecknad borde vara: MYNT – MEDALJER – SEDLAR – ÖVRIGT … med adekvata underkategorier som exv. Antika & Medeltida mynt, Utländska medaljer etc. Med uppdaterade kategorier skulle Traderas numismatiska fullblodsnoviser slippa terrorisera oss experter med pekpinnar om ”fel kategori”. Tillhandahåll istället ”rätt kategori”! Eller gör det möjligt att publicera i flera! Kunde man sedan börja ta våra anmälningar om kopior, felaktigheter och bedrägerier på allvar, skulle kanske Traderas serösa användare få en mera positiv syn på sajten.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Vad är en fyrk …?

Det har varit lite tyst hos bloggkollegorna på sistone, men idag upptäckte jag att Falkensson fått till ett inlägg. På ett möte i den lokala myntklubben äverhördes tydligen frågeställningen; VAD ÄR EN FYRK? Detta väckte genast minnen från Schack-SM i Borås 1979, då jag tyckte det var roligare med mynt och publikationer än långdragna schackpartier. Följaktligen gick jag till stadens mynthandlare och köpte en Johan-fyrk 1589.

JOHAN III (1568-1592). Stockholm. a) 2 penningar (½ fyrk) U.år (1575-76), b) 1 fyrk 1589, c) 2 öre 1591, d) 8 öre (1 mark) klipping 1591 (starkt kopparhaltig samtida förfalskning i grov stil).

I Falkenssons blogginlägg får vi veta att en fyrk inte alls behöver vara fyrkantig utan att beteckningen har med valören att göra (1 Fyrk = 1/2 Örtug = 1/4 Öre, skriver Falcoin).

Ordet fyrk är en försvenskning av det lågtyska ordet vereken, där diminumformen av ver = fyra, och betyder ”liten fjärdedel”. Även om fyrken har medeltida rötter, kan man nog säga att det var Gustav Vasa som gjorde den känd som ett kvarts öre.

Den halva örtugen (fyrken) började präglas på 1470-talet, men benämningen fyrk (fyrck) lär inte ha använts i någon större utsträckning förrän Gustav Vasa gjorde den till kvartsöring. Enligt den utmärkta boken ”Pengar i folkmun” av Monica Golabiewski Lannby (2000), förekommer dock benämningen redan 1507, men då gick det 6 fyrkar på (räkne)öret, så kopplingen till ver/fyra var förmodligen 1 fyrk = 4 penningar.

Medeltida mynträkning:
1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 48 fyrkar = 192 penningar
1 öre = 3 örtugar = 6 fyrkar = 24 penningar
1 örtug = 2 fyrkar = 8 penningar
1 fyrk = 4 penningar

När Gustav Vasa år 1522 introducerar det präglade öret i Sverige gällde det för 3 örtugar. Men när han året därpå även börjar prägla örtugar och fyrkar (halva örtugar) passar han på att sänka örets värde från 3 till 2 örtugar (eller från 6 till 4 fyrkar). En fyrk, som tidigare var 1/6 öre, blev alltså 1/4 öre. Och det är nog som 1/4-öring, fyrken är känd för de flesta numismatiker och myntsamlare.

JOHAN III (1568-1592). Stockholm. a) 1 fyrk 1589, b) GUSTAV II ADOLF (1611-1632). Säter. 1 fyrk klipping 1624, c) Arboga. 1 fyrk 1627, d) KRISTINA (1632-1654). Avesta. 1 fyrk (1/4 öre) 1654.

När kopparmyntet introducerades i Sverige var det just fyrkar (1/4-öringar) som inledde myntningen i Säter i Dalarna hösten 1624. Valörbeteckningen var då kort och gott 1 – F men när man några år senare valsverkspräglade runda fyrkar i Arboga skrev man ut hela valören: ARBOGA – 1:FŸRCK – 1627 (fyrkarna från Säter 1628 och Nyköping 1628-29 har 1 – F).

1600-talets vanligaste svenska mynt, drottning Kristinas 1/4-ören (fyrkar) 1633-1654, är ett trevligt och populärt samlarområde. Enorma upplagor under två decennier har medfört talrika varianter, vilket samlare alltid uppskattat. Slitna och korroderade exemplar kan köpas för några tior, medan toppexemplar kan kosta åtskilliga tusenlappar. Rekordet är nog fortfarande B. Ahlström auktion 11, 1976, där en 1633:a med årtalet nedtill klubbades för 18.500 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar omkring 100.000 kr.

KARL X GUSTAV (1654-1660). Avesta. 1 Fyrk (1/4 öre) 1657. Två stämpelidentiska exemplar. Den vänstra tolkades länge som 1/4 öre 1654 (Unik i Uppsala Myntkabinett), men detta är felaktigt. Rätt årtal är 1657, vilket kan konstateras på stämpelidentiska exemplar (med valsklumparar i årtalet och vid lejonets vänstra framtass).

Den sista fyrken präglades 1660 under Karl X Gustav, men ordet levde kvar långt efter detta. Ovan en ”årtalsraritet” som inte finns. Länge trodde man att Karl X Gustavs första fyrkar präglades redan 1654 (Unik i Uppsala Universitets Myntkabinett), men detta har visat sig vara en feltolkning av en otydlig årtalssiffra. Den förmodade 4:an kan på tydligare stämpelidentiska exemplar konstateras vara en 7:a – och årtalet alltså 1657.

Att man i folkmun använt gamla historiska benämningar på nya mynt finns många exempel. på. Än idag hör man ibland ordet ”riksdaler” om våra nuvarande kronor. Detta härrör från tiden kring 1873 då vi bytte ut riksdaler riksmynt mot kronor. På samma sätt överfördes ordet fyrk från de gamla 1/4-öringarna t.o.m. 1660 till de nya 1/4-skillingarna i början av 1800-talet. Då dessa mynt var bland myntseriens lägsta valörer kom ordet fyrk även att bli synonymt med slant, eller mynt av låg valör.

Åren 1862-1909 användes ordet fyrk som skatteenhet (jämför skattekrona), där varje skattskyldig åsattes ett fyrktal. Faktum är att så sent som 1937 användes fyrken som taxeringsnorm för vägskatt, s.k. vägfyrk.

*

Icke fullgoda enkronor 1875

Var på kvalitetsskalan skulle du placera denna enkrona från 1875? Är den bra eller dålig? Eller kanske någonstans mittemellan? Kanske beror svaret på hur många dylika mynt man sett? För vissa ser den välbevarad ut, för andra hårt sliten. Allt är relativt och just därför brukar myntsamlare använda sig av en kvalitetsskala för att kommunicera skicket.

Det finns en vida spridd missuppfattning att ”1?” är sämsta möjliga kvalitet. Men så är det naturligtvis inte. Det vet alla som följer Myntbloggen.se. På den 100-gradiga kvalitetsskalan betecknas ”1?” som ”ett 20%-igt mynt”, eller som 1?-20. Det finns alltså minste tre steg sämre kvalitet; 1?/2-10, 2-05 och 3-03.

Här ett par exempel på de två lägsta kvalitetsgraderna; 2 och 3 (eller 2-05 och 3-03) som är mer eller mindre blankslitna – men fullt identifierbara.

Att skilja ett perfekt mynt från ett blankslitet är inte så svårt. Speciellt om man endast har två mynt att välja mellan. Det är alla kvalitéer där emellan som ställer till det.

Sveriges första enkrona (sedeln 1874 undantagen) utkom 1875. Ett par år senare upptäclte man (riksheraldikern och numismatikern Stiernstedt) att man glömt Bernadotte-ättens hjärtsköld i mitten av riksvapnet, vilket då korrigerades fr.o.m. 1877 års enkronor (på tvåkronorna redan 1876). Samtidigt bytte man porträtt och ändrade omskriften till SVERIGES OCH NORGES KONUNG. Så här presenteras vår första enkrona i Christian Hamrins utmärkta bok ”Mynten i Sverige” (2019):

Som synes är det mycket stor prisskillnad mellan ett närmast perfekt exemplar i kvalitet 01/0-95, som värderas till 8.500 kr, och ett slitet mynt i 1?-20, som prissätts i måttliga 50 kr. För kvalitet 1?/2-10 (och sämre) är det enbart silvervärdet som gäller (idag knappt 40 kr). Notera att inget av de mynt åtta som illustreras på nedanstående bilder riktigt når upp till kvalitet 1-40, som brukar beskrivas som ett ”fullgott exemplar”. Även om de snyggaste av dessa är ganska fina är de för myntsamlaren inte riktigt fullgoda.

Vägen från femtiolappen och upp till toppkvalitet och kanske femsiffriga belopp, är som synes lång. Och det skall den vara. För att hitta ett praktexemplar av detta mynt, präglat med nya fräscha stampar, är minsann inte lätt. Den snyggaste vi haft under våra drygt 40 år i branschen avbildas nedan och kostade en bra slant redan på 1990-talet (ca 6.000 kr om jag mins rätt?). Det var ju länge sedan (nnan digitalkamerans tid).

Första typen av Oskars-kronorna (1875-76) är f.ö. ofta slagna med lite ”trötta stampar” (man bytte dem lite för sällan) så knivskarpa exemplar är sällsynta. Spegelglans likaså.

1875 års enkrona skall enligt myntordningen 1873 väga 7,50 gram och innehålla 800/1000 silver (d.v.s. 80%). Högsta tillåtna vik vid utmyntningen var 7,5375 gram och den lägsta 7,4625 gram. Den lägsta vikten för at gälla som giltigt betalningsmedel sattes till: ”Då det är så nött att ej med säkerhet kam skönjas, huruvida det för rikets räkning är präglat”.

Vikterna på dessa mynt kanske inte säger så mycket om skicket, men här är de i alla fall. Man kan notera att de allra mest slitna har ca 93% av den ursprungliga vikten kvar.

Lite inspirerade av en viss ”trädgårdsmästare i Mälardalen”, har vi i samband med detta lilla blogginlägg satt ihop en KVALITETS-LIKARE om 16 st. Oskars-kronor 1875 i kvalitet 1/1?-35 till 3-03. Två av varje för att kunna exponeras bättre. Dessa mynt passar vi nu också på att auktionera ut i en post på Tradera. Utrop = 1 Kr! Digitala bilder av samtliga exemplar ingår och mejlas till vinnaren efter auktionen.

LÄNK TILL AUKTIONEN

Lycka till!

*

En upptäcktsresa i historien

Med en far som var schackspelare och mycket road av antikviteter, och en mor som var kartriterska, är det kanske inte så konstigt att man blev som man blev? Mynthandlare istället för ingenjör. Men jag är inte ledsen får det. Numismatiken har visat sig vara ett fantastiskt sätt att resa genom historien och geografin.

Ovan: ENGLAND. Æthelred II, ”den Villsrådige” (978-1013, 1014-1016). Penning av CRUX-typ, slagen i Maldon 991-997 av myntmästare Ælfwine. Hybrid mellan Hildebrand 3070)(3069. XR!
Nedan: SVERIGE. Olof Eriksson, ”Skötkonung/skattkung” (992-1022). Penning av CRUX-typ, slagen i Sigtuna ca 995 av myntmästere Godwine. Hybrid mellan Malmer 11)(56. UNIK!

För tio år sedan lyckades jag ropa in ett unikt och opublicerat Olof Skötkonungs-mynt på auktion i Prag. Slutpriset blev 170 gånger utropet, men det var det värt. Detta mynt blev nämligen startskottet för mitt fördjupade historieintresse.

När jag nu på nytt börja läsa på det jag en gång fått lära mig i skolan, blev jag mer och mer förbluffad av hur lite man egentligen visste om Sverige på vikingatiden och dessförinnan. Och mycket av det historikerna samstämmigt skrev om, stämde ju dessutom inte! Bland det första jag upptäckte var t.ex. att man lyckats blandat ihop kungarna och placerat ”Kråkben” istället för ”Skötkonung” i Maldon 991. Hade man inte läst den anglosachsiska krönikan och fredsavtalet mellan ”hären” och kung Æthelred? Olofs egen farbror Tusti (Toste, Skoglar Toste eller Torsten av Västergötland) omnämns ju till och med i fredsdokumentet! Lite missuppfattat/anglifierat till ”Ivstin” visserligen, men ändå klockret. Den norska tolkningen Jostein väger lätt i sammanhanget.

Allt eftersom jag fördjupade mig i ämnet fann jag fler och fler tveksamma eller direkt felaktiga ”historiska sanningar”. Hade alla historiker bara skrivit av varandra? Varför hade man inte bemödat sig att kontrollera originalkällorna, utan istället radat citat ur sagorna? Det här borde man skriva en bok om, tänkte jag en dag – Sveriges första mynt … skulle ju kunna vara ett arbetsnamn. Mina allra första skriverier, för 35 år sedan, handlade ju om Sveriges första kopparmynt – kopparklippingarna från Säter och Nyköping – så titeln kunde ju vara logisk. Sedan dess har det nu passerat ett decennium … och ännu ingen bok. Anledningen till detta är väl en kombination av ”mycket att göra och dåligt betalt” och det faktum att det hela tiden finns alldeles för mycket att upptäcka! Ju mera man gräver, desto mera behöver skrivas om. Idag tänkte jag, min vana trogen (det är den 19 januari idag), ”röra om lite i grytan” och bjuda på lite lätt omvälvande nyheter från kommande bok.

Glöm inte var du läste det först! – Myntbloggen.se!

Ett försök till rekonstruktion av släktförhållanden mellan det svenska och danska (de svensk-danska) kungahusen under vikingatiden. Denna, åter igen uppdaterade, regentlängd (kongerekken) bygger i grunden på Rimberts ”Vita Anskarii”, Adam av Bremens ”Gesta Hammaburgensis”, Hervararsagans ”Kungliga Ättetal”, Nestorskönikan (Primärkrönikan), Einhards ”Vita Karoli Magni”, samt fragment ur Avicos ”Gesta Wulinensis”. Det nya är dels kopplingen mellan Erik-Olof-Ring/Ingvar och Rurik-Oleg-Igor, dels de tre danska kungarna (”vikingahövdingarna”), som stred mot Charlemange och Ludvig i det Karolingska riket i början av 800-talet, och deras eventuella släktskap med de svenska kungarna i ”Björn Järnsidas ätt”.

Nyligen fick vi lära oss att Sverige firade 500-årsjubileum 2023?! Så otroligt historielöst! Gustav Eriksson, Vasa har nr 44 i den för numismatiker välkända medaljserien Hedlingers regentlängd från 1734. Kung Gösta hade alltså minst 43 svenska kungar före sig. Visst, källorna till vår äldsta historia är både få och fragmentariska, men de finns faktiskt! De främsta och mest trovärdiga källorna när det gäller Sveriges tidiga historia är: Tacitus (98 e.Kr.), Jordanes (551 e.Kr.), Rimbert (d. 888) och – framför allt! – Adam av Bremen (ca 1070). De två förstnämnda för att få perspektiv. Vilka var egentligen folken som kallades exv. Sueones, Gutones, Sitones, Suehans, Gautigoth, Ostrogoth, Vagoth och Hallin?

Tyvärr verkar många historiker förläst sig på Snorre Sturlasson och den isländska sagalitteraturen. Och visst är både Snorres ”Heimskringla” (ca 1230) och Frans G. Bengtssons ”Röde Orm” (1941-45) fantastiskt läsvärda litterära verk. Men några bra historiska källor är de faktiskt inte! Sagor och romaner kan vara målande och spännande och innehåller i många fall en sann grundhistoria. Men det är ingen hemlighet att de bygger på den uttalade principen att historiens luckor fylls med fantasi. Och många gånger är de kompletterande utbroderingar lite väl långt från sanningen.

Den som är road av källkritik och/eller konspirationsteorier har för övrigt mycket att fundera över när det gäller svensk/inhemsk historieskrivning under medeltiden. När man här i landet började och studera de antika och vikingatida källorna och på tidens manér dekorerade sina alster efter behag – eller uppdragsgivare? Snorres besök hos lagman Eskil (Birger jarls bror) i Skara 1219 t.ex. Då han förärades ”baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget vid Gestilren”. Stockholm grundas av Birger jarl 1252 och ärkebiskopssätet flyttas till Östra Aros och får namnet Uppsala 1273. Fanns det någon agenda för denna nyfunna fascination för Stockholmsområdet? Finns det kanske till och med paralleller mellan medeltidens historiker och Olof Rudbecks fantasifulla forskning på 1600-talet?

Tillbaka till vikingatiden! För många år sedan insåg jag att det fanns en stark namnlikhet mellan några av de svenska kungarna och de första ryska härskarna, Rurik, Oleg och Igor. Och nyligen fick jag anledning att titta på saken på nytt. Sven Rosborn i Malmö publicerar då och då nya avsnitt ur krönikan ”Gesta Wulinensis”, som påstås ha skrivits av en viss Avico på 990-talet, men endast bevarats i en polsk avskrift/översättning från 1963. För precis en vecka sedan bjöd Sven på denna rad: – ”Vid den tiden var Gurmd utsänd av sin bror Knob till Kynugord (Kiev) och reste dit för att hämta guld och slavar. När han sedan sändes till Variusflodens mynning för att för Ivars räkning ta emot Romanus utsände …”

Gurmd är den kung vi genom sagorna känner som ”Gorm den Gamle” och som Adam fått kännedom om genom två olika källor; dels kung Sven Estridsson, dels en dansk biskop. Sven kallar honom för Gurd (son till Olof, ”den svenske”) medan biskopen benämner honom Vurm (eller Wrm = mask/orm). Knob är Gurmds äldre bror, av kung Sven kallad Gnupa (Olofsson) och av biskopen kallad Hardeknut – utan tillmälen! (han blev döpt 934). Allt detta är känt sedan tidigare, men att i samma mening hitta Ivar av Kynugord (Igor av Kiev) var verkligen sensationellt! Romanus är för övrigt den bysantinske kejsaren som regerade i Konstantinopel åren 920-944. Då även det Bysantinsk-Bulgariska kriget 913–927 nämns i GW-avsnittet, kan vi dra slutsatsen att händelsen utspelat sig på 920-talet.

Titeln på Rosborns uppsats är ”En drottning kallad Thyra” och hans vinkel är att Harald Blåtands mor, tidigare kallad Thorvi (Tyra Danebot på svenska, Thyra Dannebod på danska) egentligen hette Theophani (Tiffany – ”Guds manifestation” – i modern tappning) och var av grekiskt/armeniskt ursprung. Sondotter till kejsare Romanus I (920-944) om vi skall tro GW. Eftersom Sven tidigare meddelat att ”Haralds bror, Toke Gormsson” var Erik Segersälls kusin, kan vi nu alltså dra slutsatsen att Harald och Toke var halvbröder. ”Sladdisen” Toke var enligt GW född 18 år senare än Harald, vilket ju också talar för en annan mor.

T.v. Två medaljer ur Hedlingers regentlängd; Erik Väderhatt och Olof. T.h. 2x tre medaljer över Rurik, Oleg och Igor från två olika ryska regentlängder. På kartan i mitten kan vi få en uppfattning om den unge ”Gorms” resa från södra Skandinavien, via Kiev, till Vagusflodens mynning. Varius (Var), skall ha varit hunnarnas namn på floden Dnepr/Dnieper (228 mil lång), som rinner ut i Svarta havet, nära hamnstaden Mykolajiv (mellan Odessa och Cherson) i Ukraina.

Genom Nestorskrönikan vet vi att Igor av Kiev (912-945) efterträdde sin släkting Oleg av Kiev (879-912) och säges vara son till Rurik av Novgorod (död 879). Samtliga antas ha svenskt påbrå då de kallas ruser (finskans och estniskans ord för Sverige = Ruotsi/Rootsi). Den tysk-romerske kejsaren Ludvig den Fromme (813-840) fick vid sitt hov i Ingelheim år 839 besök av en delegation från Konstantinopel. I denna skara fanns några män som kallades ruser/rhos och var på väg till sitt hemland. Då Ludvig frågade vilka dessa ruser var, fick han svaret att de var svenskar (sueones).

Hur kan det då komma sig att ”Gorm den Gamle” (i sin ungdom på 920-talet) hade så vänskapliga förhållanden med den mäktige Igor av Kiev? Kan det månne vara så som Sven Estridsson (Sigrid Storråda och Sven Tveskäggs dotterson) säger till Adam 1070, att Knut/Gurmd och ”Gorm”/Gurd verkligen var hans förfäder – och Olofs söner!? Skulle det till och med kunna vara så att Olof den Svenske och Oleg av Kiev var samma person? Var han i så fall släkt med Rurik och Igor och hur?

Ja, jämför vi med det lilla vi vet om den svenske kungen Erik Anundsson, Väderhatt, kan vi förutom namnlikheten med Rurik/Rorik (Rus-Erik/Ro-Erik?) konstatera att de verkar ha dött ungefär samtidigt. Rurik dog år 879 och Erik skall ha dött tio år efter Norges enande, som brukar anges till år 872 – så omkring år 880 alltså. De skandinaviska källorna förtäljer inget om de tre kungarna Erik, Olof och Rings släktrelationer, men man kan vara tämligen säker på att det fanns nära släktband. Allt, och då menar jag ALLT, under denna tid byggde på ”arv och odal”. Bonde eller kung – alla lydde under samma regel; äldste sonen ärvde gården – eller riket.

Medaljer med fantasifulla porträtt av a) Erik Väderhatt, kung i Upsali, b) Rurik av Novgorod (d. 879), c) Olof, kung i Sverige (och kanske också i Danmark?) samt d) Oleg av Kiev (879-912).

Men om vi istället ”vänder på steken” och utgår från de ryska släkt-/årtalsuppgifter som finns. Hur stämmer då dessa överens med våra egna kungar? Ja, vi vet att Rurik utsåg Oleg till sin efterträdare och förmyndare för sin unge son Igor (som var ett spädbarn när fadern gick bort). Och vi känner till att Olof tog emot ”Nordens apostel” Ansgar i Birka år 852 efter att den danska kungen Horik/Erik försett Ansgar med sitt personliga sändebud och ett meddelande till den svenske kungen Olof. Det förefaller alltså tidsmässigt fullt möjligt att Olof Björnsson skulle kunna var densamme som Oleg av Kiev och Olof den Svenske, som efter danskarnas katastrofala nederlag i slaget vid Leuven 891 (då danska kungahuset i princip utplånades) tog över Danmark ”med vapenmakt”. Här kan det kanske också vara på sin plats att nämna kung Svens uppgift till Adam, om att Olof föregicks av en viss ”Helge”. Namnet Oleg översätts ibland till just Helge (jämför Olga = Helga) så kanske var denne och Oleg/Oleh samme person?

Vi vet också att Ring tog emot ärkebiskop Unni år 935. Och eftersom Igor/Ivan härskade i Kiev åren 912-945 stämmer även detta tidsmässigt ihop med Kung Ring (Rex Ingvar/Ivar). Han och hans söner Erik och Emund kan mycket väl inpassas i denna tidslinje. Detta scenario skulle dessutom kunna ge en rimlig förklaring till de släktförhållanden som framgår av Nestorskrönikan. Nämligen att Igor var Ruriks son – och att då Ring/Ingvar skulle ha varit Erik Väderhatts son! Deras inbördes släktförhållanden stämmer med vidstående släktträd! Igor mördades av drevljanerna år 945, när han skulle inkassera skatt från dem. Hans änka Olga, förstörde därefter deras huvudstad Korosten (ca 16 mil nordväst om Kiev) som hämnd. Efter Igors död övertog Olga tronen i Kiev-riket, eftersom deras son Sviatoslav (endast 3 år gammal) var för ung för att regera. Olga kom att få många friare som var ute efter hennes makt, men hon tog effektivt död på dem alla. Enligt Primary Chronicle dödades fem tusen drevljaner som hämnd efter dråpet på Igor. Denna historia har långt senare fått stå modell för Snorres sagodiktning om drottning Sigrid, Storrådas personlighet och hur hon skulle ha innebränt sina friare.

För övrigt vet vi också att både Erik Väderhatt och Olof verkade i österled. Erik erövrade delar av Finland, Karelen, Estland, Ryssland och Kurland. Och Olof begav sig på vikingatåg till Kurland. Mycket talar för att vi kan ha kommit den famöse Ruriks äventyr på spåren?

Så kanske är det ändå inte så konstigt att den yngre av Olof-sönerna, unge ”Gorm”, på sin äldre bror Knuts begäran, begav sig till sin släkting Ivan/Igor i Kiev ”för att hämta guld och slavar” och sedan vidare till Vagusflodens mynning?

Grattis på 104-årsdagen, pappa Stig! – Du fattas mig!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se


*

GOTT NYTT ÅR 2024!

Även om 2023 generellt varit ett ganska mörkt år både i Sverige och internationellt, har det numismatiska året varit fantastiskt! Mynt- och medaljmarknaden går från klarhet till klarhet och prisrekorden har stått som spön i backen. Allt pådrivet av en mycket stark internationell marknad – och en toksvag svensk krona. Utländska handlare har varit lite av ”årets kund” för oss, även om det finns många starka köpare även i Sverige. Och skall man utse ”årets produkt” blir det tveklöst medaljerna! Speciellt de äldre kungliga, men även modernare personmedaljer av välkända konstnärer. Kul tycker vi, som sedan länge specialiserat oss på detta spännande och köpvärda samlarområde.

2024 är det 400 år sedan vi i Sverige fick våra första kopparmynt. Det hela startade i Säter i Dalarna där man 1624 började hammarprägla klippingar i valören 1 Fyrk, det vill säga 1/4 Öre. Året därpå tillkom Nyköping som myntort och 1627 ersattes klippingarna av rundmynt. 1644 blev Avesta myntort för kopparmyntningen och förblev så ända till 1831. Ovan två Säter-fyrkar 1624, fem Nyköpings-fyrkar 1634 och två Avesta-liarder 1654 (det tredje/översta myntet av samma typ är präglat i Paris).

Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2024!

Ulf & Babsan på Vikingabo

*

Vi önskar er alla en God Jul!

Idag är det ljusare än igår! Klockar 03:27 i natt inträffade nämligen vintersolståndet. Så nu går vi mot ljusare tider igen. Vi firar detta med att ta en liten paus från mynteriet, för att istället ägna oss åt julfirande med familj och vänner. Men håll ut, vi är snart tillbaka igen. Numismatiken kan man inte vara ifrån hur länge som helst …

Babsan & Uffe på Vikingabo önskar kunder, läsare och kollegor en GOD JUL!

Herrar Hadrianus, Olof och Gustav hälsar också!

*