I helgen som gick såldes, bland mycket annat, en fantastiskt fin samling svenska mynt på auktion i Oslo. En samling av en kaliber som t.o.m. renderat katalogmakarna på Oslo Myntgalleri i Norge att förgylla omslaget med såväl svenska mynt som en svensk drottning. Vackert!

I egenskap av kopparmyntentusiast blev detta, i vanligt ordning, en billig tillställning. Hur mycket fina guld- och silvermynt som helst, men inga kopparslantar av klass. På ”klippingfronten” var det emellertid bättre – men även där, endast i ädla metaller. Så personligen klarade jag av att hålla plånboken intakt även där. Men för den som samlar guld- och silverklippingar fanns ett par riktigt fina möjligheter till nyförvärv.

Som göteborgare av födsel och ohejdad vana, noterade man ju genast nr 591, Sven Svenssons, i privat ägo unika, ”Göteborgstvåöre 1610”, såld för 20 år sedan på SNF auktion 150, nr 32 (utrop 15.000 kr), för 29.000 kr +10% provision. Denna gång blev slutpriset 100.000 NOK + 20% (ca 112.000 SEK) vilket var dubbla utropspriset.

Och en guldklipping är ju aldrig fel. Gustav II Adolfs enda dylika bär årtalet 1626 och valören 10 Mark (X-M). Oslo Myntgalleris exemplar, nr 594, klassat 1+/01, härstammar från Bertel Tingströms samling (Ahlström auktion 3, 1973) och klubbades för 170.000 NOK +20% (ca 190.000 SEK). Trevligt att katalogförfattarna noterat ”Preget med lett korrodert adversstempel”, en för kronologin viktig uppgift – se vidare Myntbloggen.se.

Myntningen i Karl IX:s Göteborg på Hisingen inleddes 1609 med präglingen av 2-ören (1/4 Mark) i 8-lödigt silver (500/1000). Typ I med mindre diameter (Ø 21 mm) och Göteborgs-sköld med kupol upptill (SMB 88, SM 87a) är unik och kan sägas vara av provmyntskaraktär då den tämligen omgående ersattes av Typ II med större diameter (Ø 23 mm) och ett lite större stadsvapen (SMB 89, SM 87b). Delzanno beskriver dessa på ett korrekt sätt som två olika typer (nr), medan Carlberg & Co (inkl. Falkensson) felaktigt kategoriserar dem som varianter (a-b). Detta samtidigt som man delar upp dito 1-ören i inte mindre än fem olika typer!? I högsta grad inkonsekvent alltså. Tyvärr har Delzanno senare (MÅB 2025, 89b), låtit sig luras av Falkensson och felaktigt listat ”varianten CALVS”, en ren tillfällighetsprägling, varken variant eller typ, som ”en raritet, XR”. Något som vi redan för tre år sedan kunde vederlägga här på Myntbloggen.se.

Senare under 1609 präglades även 1-öringar, först med MONETA PRIMA, som året därpå ersattes med MONETA NOVA (1610-1611). År 1610 kom man igång på riktigt i Karl IX:s Göteborg. Då slogs förutom praktmyntet till Göteborgs grundläggning i guld och silver, även reguljära 6-marker i guld (med samma sköld som 2-öret 1609, Typ I). Dessutom är en unik ½-öring 1610 känd i Uppsala Universitets Myntkabinett.

I det klassiska referensverket Sveriges Mynt 1521-1977 finns ”1610 års Göteborgs-tvåöre” upptagen såväl som vanlig 2-öring och som ”slagen på fyrkantig plants” (SM 79a, 79b). Men några exemplar av den reguljära 2-öringen 1610 existerar inte. Denna årgång finns endast slagen på rombiska ämnen. Detta är korrigerat i SM 2022.

Men VARFÖR lät man slå klippingar – av väldigt olika vikt!? – med runda stämplar avsedda för 2-öringar? Fenomenet förekommer även på kontinenten (exv. i Zürich, Basel och Strasbourg). När Björn Helmfrid för 80 år sedan skrev om Norrköpings Mynt (NNÅ 1946), funderade han på om de kunde röra sig om gåvomynt?

Dagens katalogmakare tiger däremot som muren. Man betraktar dem tydligen som vanliga 2-öringar trots att de tre kända exemplaren väger 18,18 gram, 14,20 gram och 4,58 gram. Att jämföras med myntordningen av 1604 som stipulerar en vikt på 1,88 gram. Märkligt nog verkar det heller inte som någon undersökt eller ens funderat över halten i dessa klippingar? Tvåöringarna slogs alltså normalt i 8-lödigt silver (500/1000) medan ettöringarna endast innehöll 4-lödigt silver (250/1000). Markmyntet däremot skulle hålla 820/1000 silver.

Kan dessa rombiska ”presentationsmynt” vara slagna i markvalörer …?
2 Öre (1/4 Mark) = 1,88 gram, 500/1000 silver, 0,94 gran finsilver.
1 Mark = 4,94 gram, 820/1000 silver, 4,05 gram finsilver.
4 Mark = 19,75 gram, 820/1000 silver, 16,20 gram finsilver.

Tja, skulle det visa sig att de är 14-lödiga (875/1000 silver) så visst!
18,18 gram … om halten är 891/1000 silver = 16,20 gram finsilver (= 4 Mark).
14.20 gram … om halten är 856/1000 silver = 12,15 gram finsilver (= 3 Mark).
4,58 gram … om halten är 884/1000 silver = 4,05 gram finsilver (= 1 Mark).

Återstår att se om/när någon får den briljanta idén att testa halten …

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Ni som följer ANTIKÖREN på FaceBook har kanske noterat att vår kommentar på gårdagens inlägg från Ekonomiska Museet (f.d. Kungl. Myntkabinettet, KMK), idag har blivit lite missvisande, eftersom EM/KMK helt sonika bytt ut den ursprungliga bilden. Hade egentligen inte tänkt skriva mer om detta, men efter bildbytet blir ju kommentaren lite märklig, speciellt för ”nytillkomna tittare” på delade FB-sidor såsom vår egen.

Det är klart att det måste vara skämmigt, pinsamt och genant för Statens Historiska Museum (SHM) och Ekonomiska museet (KMK) att bli påkomna med att exponera falska mynt som påstås var äkta. Det är förvisso förståeligt att man snarast möjligt helst vill glömma det hela och sopa allt under mattan. Men samtidigt som ”det är mänskligt att fela” och ett faktum att ”även solen har fläckar”, finns det ju en poäng i att försöka lära av sina misstag – och inte bara dölja dem. Tänkte därför passa på att i dagens blogginlägg, i korthet, utveckla det där med äkta och falska mynt och medaljer – som givetvis förekommer även i de finaste kungliga samlingar.

Anledningen till att undertecknad på en sekund kunde konstatera att det rörde sig om en förfalskning, skulle med ett enda ord kunna sammanfattas med; Erfarenhet! Har man samlat och studerat mynt – och numismatisk litteratur! – i över 50 år, har man samlat på sig en del av den varan. Har man dessutom intresserat sig för tillverkningsteknik och gravörstilar, finns kanske förutsättningarna för att åtminstone försöka förklara VARFÖR myntet ifråga är falskt? Att förklara detta för en kunnig numismatiker är ingen konst. Problemen börjar när man skall försöka hitta rätt nivå för någon som aldrig sysslat med mynt. Har fått frågan; Hur kan du se att den är falsk? hundratals gånger. Men att i ord kortfattat förklara detta för en novis är i princip omöjligt. Men låt oss ändå göra ett försök.

De övre guldmynten på bilden ovan är båda äkta. Johan III. 48 Mark 1590 (rätt vikt = 21,60 gram) respektive 3 Mark 1590 (rätt vikt 1,35 gram). De båda undre ”mynten” är däremot kopior gjorda för samlare på 1700-talet – sannolikt efter illustrationerna i Elias Brenners banbrytande verk Thesaurus nummorum Sveo – Gothicorum : thet er en skat af swenskt mynt, utgiven i en exklusiv upplaga 1691 och en allmän dito 1731. Vikterna på kopiorna är 15,87 gram (-27%) respektive 0,91 gram (-33%). En avvikelse som är fullständigt orimligt för guldmynt och något som Ekonomiska Museet naturligtvis direkt borde reagerat på. Härmed kan vi även tipsa om 48-markens kompis – den falska 3-marken 1590.

Det jag reagerade instinktivt på var dock den grova och helt otidsenliga stilen, där hela myntbilden inklusive omskrifterna är handgraverade! – och inte inpunsade! En professionell myntgravör använde EN PUNS för att punsa in sveakronorna på dessa mynt. På kopiorna är dessa kronor handgraverade, med följden att den ena inte är den andra lik. Detsamma gäller bokstäverna i omskrifterna – inte en nöffra rätt. Notera också att omskriftsdelaren bladtecknet (en myntmästarsymbol?) kl. 12 på 48-marken, missuppfattats av förfalskaren och istället återgivits som ett kors.

Falskmyntaren på 1700-talet hade aldrig sett ett originalmynt från 1590. Och inte hade han ens några grundläggande kunskaper om hur en myntgravör arbetar, d.v.s. bygger upp myntbilden med hjälp av punsar. Han har helt enkelt gjort så gott han kunnat för att, efter Brenners illustrationer, kopiera en mynttyp som var oöverkomligt sällsynt och åtråvärd för dåtidens samlare. Kanske på beställning? 1700-talet är århundradet då myntsamlande tar fart i Sverige. Då var det status att ha ett förnämligt myntkabinett att visa upp. Vi befinner oss alltså ca 150 år innan arkeologin gjorde sin entré i landet. År 1866 utkom Sveriges första arkeologiska avhandling: – ”Svenska folket under hednatiden”, av numismatikern och arkeologen Hans Hildebrand (1842-1913).

Att jag avslöjade just denna kopia så snabbt kan väl också bero på att jag för 30 år sedan, i samband med min klippingforskning, upptäckte att VASEN på 48 Mark 1590 är inpunsad i stampen med samma puns som använts till den valsverkspräglade Säter-klippingen om 2 Öre 1627. Myntmästaren i Stockholm 1574-1599/1602, Gillis Coyet d.ä. använde den stora Vase-punsen 1590 … och hans son Gillis Gillisson Coyet d.y. (ca 1580-1634), myntmästare i Säter 1624-1627, återbrukade densamma – 37 år senare! Om gravören hette Coyet eller Henrich är oklart. Läs mera i Mynttidningen 1-1995, s. 28-29.

Brenners fenomenalt illustrerade verk innebar att 1700-talets samlare fick en mall att samla efter. Och kunde man då inte förvärva alla typer, fick man göra/beställa egna. Detta gällde både mynt och medaljer. Och likt renässansens fäbless för antika mynt (och kopiering av dylika – jämför Valerio Belli och Giovanni Cavino med sina ”Paduaner”) började man i 1700-talets Sverige berika sina samlingar med kopior. Som förlaga tjänade allt som oftast Elias Brenners illustrationer – varvid den tidstypiska stilkänslan kastades ut med badvattnet.

På översta raden i bildkollaget ovan ses den äkta varan. I mitten Brenners bilder och nederst kopior efter dessa illustrationer. Idag, 250-300 år senare, är även dessa kopior i högsta grad numismatiskt intressanta, men de skall naturligtvis särskiljas från originalen. Johan-medaljen ovan är utförd av mästaren Willem Boy 1568-69 och kan inte på något sätt jämföras med den konstlösa kopian – eller attribueras till Boy?! som Delzanno gör i Sveriges Kungliga Medaljer (SKM, Johan III, nr 8). Det skiljer ju 200 år emellan dem!

I fallet med 48-marken var det alltså avvikande vikt, stil och teknik som avslöjade förfalskningen. Vikten kan mätas, medan stil och teknik kräver kunskap (erfarenhetsmässig bedömning). Den som känner till Brenner och att man på 1700-talet började tillverka säregna mynt- och medaljkopior i grov stil, har ytterligare skäl för misstanke. Idag är det för övrigt väldigt lätt att göra en (oförstörande) metallanalys för att få svart på vitt.

Sammanfattningsvis kan man väl tycka att så här grova handgraverade kopior med lätthet borde kunna avslöjas av yrkesnumismatiker. Men kanske har det skrivits för lite om saken? Vi får säkert anledning att återkomma. Den vanligaste typen av medaljkopior är annars avgjutningar av präglade original. Om det tidiga 1700-talet är Brenner-kopiornas tid så är nog 1800-talet avgjutningarnas sekel. Talrika exempel finns för övrigt i nyutkomna SKM 2024. År 1838 uppfanns galvanotekniken (electrotyping eller galvanoplastik) som kom att innebära ytterligare en mynt- och medaljkopieringsmetod – för utställningar och samlare.

Varje tid har sin teknik, men alla går lyckligtvis att avslöja!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Igår var jag på posten och hämtade ut en tunn försändelse med 0,09 gram silver, som jag köpt på en online-auktion för 19.378 kr per gram (15 gånger dagens guldpris). Ett pris jag för övrigt är väldigt väldigt nöjd med. Samma lilla anspråkslösa silverflan sålde jag nämligen på en auktion för 30 år sedan. Och då fick jag bud på hela 158.755 kr per gram! Trevligt när det numismatiska värdet överglänser skrotpriset – som alla tycks tala om nu för tiden.

När man hållit på med mynt i över 50 år dyker det då och då upp mynt man känner igen. Mynt som man hanterat och utforskat tidigare. Men hur mycket kommer man ihåg av det man lärde sig för 30 år sedan? När jag fick se detta mynt igen försökte jag dra mig till minnes vem som lämnat in det på auktion den där gången 1996. Men när jag kikade i min gamla databas kunde jag inte hitta den välkände Göteborgs-samlaren ifråga. Som tur är har jag fortfarande (efter tre översvämningar) kvar en hel del pärmar från Antikörens auktionsverksamhet. Och tro det eller ej, men pärmarna för Myntauktion 19 hade överlevt och jag hittade dem.

Och mycket riktigt, myntet härstammar ifrån Lars-Ingvar Jönson (1922-1990), känd som ägare av Numismatiska Litteratursällskapet i Göteborg. Det var emellertid hans änka Elsie som lämnade in myntet (tillsammans med 236 andra utrop) till ANTIKÖREN Myntauktion 19, 1996. Att köparen den gången var medeltidssamlaren Anders Frösell (1945-2008) i Järfälla visste jag, men nu kunde jag även konstatera att hans anbud löd på 12.700 kr, medan klubbslaget landade på 7.600 kr + 12,5% provision. Så Frösells ställningstagande i frågan, som Mynttidningen ställde 1996, är i alla fall glasklar.

Tio år senare lyckades Frösell även förvärva samma typ men i ”den vanliga varianten”, med sex tydliga punkter i stjärnans strålvinklar (se bild i Myntkontakt 8-1979). Anders Frösell får väl anses som lite av en specialist på svenska medeltidsmynt, då han samlade ihop närmare 400 st. som året efter hans bortgång såldes genom SNF/MISAB. Ifrågavarande typ hittar du i MISAB auktion 1, nr 36 och 652 (den senare av okänd anledning i en undangömd och felbeskriven post med två ej illustrerade brakteater).

Lars O. Lagerqvist beskriver två typer av ”stjärn-brakteater”, daterade till 1200-talets början, i sitt referensverk från 1970. LL grupp XIX:1-2 (se utdrag ovan), nr 1 med stjärna och månskära, nr 2 med stjärna och omskriften PAX PORTA (köpstadsfrid, handelsfrid), ett unikt exemplar (0,13 gram) funnet i Sverige. Några år senare skriver herrar Ahlström, Brekke och Hemmingsson om PAX PORTA-myntet i Norges Mynter 1976, under rubriken ”Norge eller Sverige?” (s. 19), med dateringen ”sannsynligvis preget ca. 1200”. Attribueringen på denna anses osäker, medan LL XIX:1 (SMB 108) uppenbarligen förs till Lödöse i Sverige. I 1991 års upplaga, av Aamlid, Ahlström, Jonsson och Thesen, har även PAX PORTA exkluderats ur Norges Mynter och alltså även den förts till västsvenska Lödöse.

I SNF:s Myntkontakt 8-1979 föreslår Rolf Alstertun och Bengt Hemmingsson en datering av LL XIX:1 till senast 1230-talet. Man konstaterar också att medelvikten av fem exemplar är 0,10 gram (0,14 – 0,12 – 0,10 – 0,08 – 0,07 g.), vilket kanske snarare talar för en tidigare datering? Och det utesluter definitivt spekulationer om en kontinental prägling.

Motivet med en strålande stjärna omgiven av en månskära (som lär symbolisera Jesus och jungfru Maria) återfinns även på andra Lödöse-mynt. Exv. de ovan visade mittersta mynten, med en stadsport (tidigare tolkat som en kyrka) under ett stort kors, samt omgiven av en stålande stjärna och en månskära. Allt med det, nästan övertydliga, budskapet om en kristen stad med köpstadsfrid – PAX PORTA.

Denna ”stjärn-brakteat” har varit känd inom numismatiken i närmare 250 år.
Så här skriver Alstertun och Hemmingsson i Svenska Numismatiska Föreningens tidskrift Myntkontakt 8-1979: – ”Typen synes ha framkommit för första gången i och med påträffandet av den stora myntskatten från Styra i Östergötland år 1786. l en förteckning över skatten, upprättad av Jacob von Engeström strax efteråt, beskrivs typen med kommentaren att ’deraf sågs 3 st.’ Märkligt nog tycks dock von Engeström ej ha observerat månskäran vid sidan av stjärnan. Den teckning av typen som beledsagar hans manuskript är dock ej helt tydlig; ena kanten av myntet är diffust framställd. Möjligen kan just det exemplaret ha varit skadat eller dåligt utpräglat på det ställe där månskäran normalt befinner sig. I så fall borde han emellertid ha observerat den detaljen på något av de andra två exemplaren.”

Kungliga Myntkabinettet beskriver fyndomständigheterna 1786 enlig följande:
– ”Fyndet påträffades av bonden Petter Dahl då han skulle gräva ner ett självdött får intill en jordfast sten på åkern nära Styra kyrka. Vid andra spadtaget fick han upp en ’hopklimpad massa av smått mynt’. Han kallade på åkertegens ägare, grannen Nils Jönsson. Tillsamman fick de upp omkring 8 skålpund (3.400 gram). Ytterligare mynt hittades de närmaste dagarna. Jorden blev ’genomhäcklad av quinnor och barn, som hittat små öfwerlefwor, theribland något af möra eketrädsbitar wisade sig såsom skattens fouteral’ (Schück s. 278). Enligt ryktet var fyndets verkliga storlek upp till 20 skålpund (8.500 gram). Säkert är att endast delar av fyndet nådde de antikvariska myndigheterna och att åtskilligt såldes till myntsamlare och guldsmeder. Kanslirådet och akademiledamoten Jacob von Engeström utarbetade 1786-87 en beskrivning av ca 22.000 mynt (á 0,15 gram = 3.300 gram) ur fyndet. De bevarade uppgifterna om inlösenförfarandet är motstridiga. Enligt Kanslikollegiets räkenskaper betalades 22 riksdaler och 45 skillingar specie i inlösen vilket bör ha motsvarat ungefär 1,5 skålpund (638 gram). Kvitto skrevs i Linköping den 23 augusti 1787 av Petter Dahl å egna och Nils Jönssons vägnar. Enligt inventering 1863 fanns i Kungl. myntkabinettet 5.314 mynt ur Styrafyndet. De myntsorter som dominerar fyndet väger ca 0,15 gram per mynt. 5.314 sådana mynt väger alltså ca 800 gram.”

Bland de svenska mynten i Styra-fyndet nämner man sedan ”LL IX, XII, XIII, XVI, XVIII mer än 59; LL XVII A mer än 8.794; LL XVII B mer än 13.056” (men inga LL XIX?).

Gemensamt för samtliga omnämnda ”stjärn-brakteater” (med eller utan punkter) är att alla är graverade med en djupare inpunsad punkt i stjärnans centrum. På de två ovan illustrerade samt på det exemplar Ekonomiska museet (f.d. KMK) visar på sin websida, är detta särskilt tydligt. Kanske har vi att göra med en och samme gravör bakom dessa typer?

Alstertun och Hemmingsson noterade 1979 att: – ”de övriga undersökta exemplaren framkom år 1951 vid undersökningar av Halltorps kyrka i Småland, ett i form av ett lösfynd (skadat) och de övriga ingående i en liten skatt. Då vi ej har eftersträvat att kartlägga samtliga kända exemplar kan dock fler komma att upptäckas i offentliga och privata samlingar. Vad talar då för att typen är svensk? Oss veterligen har den aldrig påträffats utanför Sverige. Däremot kan den förväxlas med samtida norska mynt. Liknande brakteater präglades i vårt grannland under Håkon Håkonssons (1217-1263) regering. Dessa mynt uppvisar dels sex- till åttauddiga stjärnor med punkter mellan strålarna, utan månskära”.

En ensam sexuddig stjärna (utan punkter) återfinns också på ett mynt från Johan Sverkersson (1216-22) med omskriften JOHANNES (LL III:2ab, SMB 65-66) och en dito åttauddig på en brakteat från Knut Långe (1229-34) med KANUTUS (LL IV:A:6, SMB 86). Båda attribuerade till Östra Aros (Uppsala) och båda i samma stil.

Det är alltid roligt att få nytillskott i samlingen, men det är extra kul när man lyckas finna ett klassiskt typmynt (känt i en handfull exemplar) för en spottstyver!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Tillägg: Visar, på förekommen anledning, en jämförelse med ett par obestämda polsk-schlesisk-krakowska stjärn-brakteater (med 6-8-uddiga stjärnor) från sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal. Notera den cirkelrunda formen (utstansade plantsar, Ø 15-18 mm), den tre gånger högre vikten (vilket ger en diffus baksida), samt den mycket mindre månskäran, som på dessa endast upptar en tredjedel (120 grader) av cirkelns omkrets, till skillnad från de svenska där den sträcker sig över halva omkretsen (180 grader).

Igår gick jag igenom en ny auktionskatalog på nätet och hittade en lång rad tidiga svenska kopparmynt klassade ”01/0”, trots att det uppenbarligen rör sig om kolsvarta fyndexemplar. Och idag snubblade jag över en FaceBook-status med en drygt 300-årig silvermedalj ur f.d. KMK:s samlingar, helt utan minsta spår av patina!? Hur kommer det sig att vissa numismatiska experter höjer ”svarta mynt” till skyarna, medan andra uppenbarligen föredrar hårt rengjorda ”vita medaljer”?

För ett par år sedan blev det stor skandal när det uppdagades att närmare nittio mynt och medaljer ur storsamlaren och donatorn Gunnar Ekströms samling, rengjorts och förstörts av självaste Ekonomiska museet (f.d. Kungliga Myntkabinettet). Några erfarna och upprörda samlare skrev bl.a. så här i SNT 6-2023: – ”Nu visar det sig att Kungl. Myntkabinettet innan återlämnandet har berövat mynten dess under hundratals år bildade patina. En originalpatina som aldrig kommer igen. Att behandla annans egendom på detta sätt vittnar om stor okunnighet och respektlöshet. Detta av ett museum vars uppdrag är att vårda vårt kulturarv av mynt och medaljer. Det är inget annat än en skandal! Något man trodde att detta museum hade fått nog av.”

Ekonomiska museet (f.d. KMK) medgav att objekten förvarats/exponerats olämpligt och att de därför skadats (”hade mörknat och vissa hade även fått en flammig yta”), men menade samtidigt att ”ingen skada var skedd”, eller hur man nu skall tolka: – ”Senare samma år utfördes rengöringen av en konservator med specialistkompetens inom numismatisk konservering. Syftet med rengöringen var att återställa mynten till det skick de hade då de deponerades till museet – en åtgärd som bidrar till att förlänga myntens livslängd. Skadliga ämnen så som silversulfid avlägsnades. Då de skadliga ämnena avsatts under en kortare tidsperiod kunde de enkelt avlägsnas utan att skada den underliggande patinan.”

Livfull och färgglad patina – eller ”död metall”…?
Som kopparmyntsamlare sedan +50 år tillbaka har jag på senare tid ofta reagerat på den generösa klassningen av, mer eller mindre korroderade, svarta fyndexemplar från de senaste decenniernas många ryska och baltiska fynd. Hur kan man klassa dessa jordfynd som ”01/0” och med superlativ som ”praktexemplar”? Och hur kan man underlåta att som punkt 1A meddela att det rör sig om missfärgade oljekokade jordfynd? – Har man aldrig sett ett kopparmynt från 1600-talet i toppskick? Och saknar därför referenser?

En vacker patina kan höja ett silvermynts värde avsevärt. Detsamma gäller färgen på kopparmynt. Detta kan knappast vara någon nyhet vare sig för samlare, handlare eller auktionister. Röd stämpelglans eller vacker chokladbrun patina är kopparmyntsamlarens dröm. Färgglatt är alltså något bra och betalas ofta med ett rejält premium! ”Svart och vitt” (läs: korroderat och rengjort) bör däremot i görligaste mån undvikas. Självfallet har även ”kokade ryska svartingar” en berättigad plats i en kopparmyntsamling, men man behöver väl för den sakens skull inte gravt överklassa dem? En lätt korroderad svart 1+/01-70 behöver väl inte upphöjas till ”01/0-95” för att vara attraktiv/säljbar? Med en dylik ”kvalitetsstandard” räcker ju inte skalan till för det riktiga praktexemplaren.

Men tyvärr har det nog alltid gått inflation i kvalitetsklassning vid de tillfällen då marknaden expanderar och många nya samlare tillkommer. Så var det på 1970-talet och så är det idag. Nu har vi dessutom ”oberoende klassningsföretag” som tävlar om högsta bedöming.

Nyckeln till att välja rätt mynt stavas naturligtvis erfarenhet, men man klarar sig långt också med ett gott öga. Om du har bra smak är det kanske så att det du tycker är vackert, även i andras ögon upplevs så. Lita på ditt omdöme och gå inte bara efter ”experternas” gradering. Många gånger är anmärkningar och kommentarer mycket mera talande än själva ”den tekniska” kvalitetsangivelsen. En 1+/01-70 kan vara korroderad och svart, en annan skön och chokladbrun. Samma kvalitet och samma utropspris … men vilken väljer du?

*

Tre pionjärer inom svensk numismatik, utöver Elias Brenner (1647-1717), var onekligen de tre herrarna i rubriken. Samtliga återfinns för övrigt i Myntbloggens vinjett ovan. Mynt- och medaljgravören Arvid Karlsteen (1647-1718) var samtida med myntsamlaren och miniatyrmålaren Brenner. Den tolv år yngre Nils Keder (1659-1735) blev student vid Uppsala Universitet 1676. Efter studieresor till Danmark, Tyskland, Böhmen, Italien, Estland och Ryssland fick han tillsammans med Brenner (”den svenska numismatikens fader”), i uppdrag att ordna den i Kungliga Biblioteket förvarade samlingen av gamla mynt och medaljer – ”Dessa förträffliga ålderns minningslefvor och sagoljus”, som han själv så vackert och poetiskt uttryckte det.

Det var för övrigt genom Nils (Nicolas) Keders försorg som ”Sveriges första myntbok”, Brenner 1731, postumt kom till stånd. Keder var också en stor främjare av medaljkonstens utveckling i Sverige och försåg både Karlsteen och Hedlinger men idéer och förlagor till olika medaljfrånsidor. Konceptet för en minnesmedalj var ju redan från renässansen att åtsidans porträtt skulle ackompanjeras av en frånsida med en, gärna klurig, sinnebild över vederbörandes liv och gärning. Keder var mannen bakom många av dessa gestaltningar. Så att säga att denne man haft stor betydelse för såväl numismatiken som mynt- och medaljsamlandets utveckling i Sverige, är minsann ingen överdrift.

Nils KEDER (1659-1735). Berömd numismatiker och fornforskare. Minnesmedalj graverad av ”de svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen år 1697 i samband med att Keder utnämndes till assessor vid Antikvitetsarkivet (Antikvitetskollegium).

Åtsidan visar Keders högervända bröstbild utan klädnad, införd tidstypisk peruk. Omskriften: NICOL. KEDER. HOLM. ANTIQVAR. (Nils Keder, Stockholm, Antikvarie). Frånsidan en strålande femuddig stjärna. Omskriften lyder: IN TENEBRIS LVCEM (”I mörkret, ljus” eller ”Ljuset i mörkret”), nedtill årtalet 1697. Litteratur: Hyckert I:154:5a.

Nästan 40 år senare skulle Arvid Karlsteens efterföljare på chefgravörsposten i Stockholm, Johan Carl Hedlinger (1691-1771), hedra den då nyligen bortgångne Nils Keder med ytterligare en liten medalj. Med ett åldrat, mycket karaktärsfullt, porträtt som sannerligen inte är tandlöst ur konstnärligt synvinkel.

Nils KEDER (1659-1735). Berömd numismatiker och fornforskare. Minnesmedalj graverad av Johan Carl Hedlinger efter Keders bortgång år 1735. På frånsidan ser vi Fågel Fenix, omgiven av den latinska inskriptionen: VITAM MIHI MORS RENOVABIT (”Döden ska ge mig nytt liv”). Litteratur: Hyckert I:157:14. Felder 151. Ovan fyra olika exemplar enligt beskrivning nedan.

A.) Koppar, med rutad rand. Vikt 13,16 gram. Lätt (4%) oval Ø 33,75/32,45 mm.
Präglad på randskyddad Avesta-blinda (myntämne, plants) till 1 Öre SM 1730-1735.
Det kan vara värt att notera att även medaljer ur ”Hedlingers regentlängd” (1734)
då och då präglades på Avesta-plantsar av samma storlek och med rutad rand.

B.) Koppar, med slät (ej filad) rand. Vikt 13,46 gram. Lätt (4%) oval Ø 33,60/32,45 mm. Förmodligen präglad på Avesta-blinda (myntämne, plants) till 1 Öre SM 1730-1735.

C.) Silver, med (efter präglingen) slätfilad rand. Vikt 11,47 gram. Cirkelrund Ø 33,25 mm. Präglad med rostangripen åtsidesstamp, minimala spår efter rost även på frånsidan.

D.) Koppar/Brons, med slätfilad rand. Vikt 12,38 gram. Lätt (2%) oval Ø 33,35/32,70 mm. Präglad med rostangripna stampar (senare än föregående silverexemplar).

*

Luckfyllare eller en verklig pärla …?
Det där med ”tycke och smak” verkar vara lika relativt som kvalitetsbedömning eller vad som kan anses ”rart och samlingsvärt”. Det som den ene samlaren skulle kalla ”kvalitet 1?” kan någon annan beteckna som ”VF details”, och en tredje som ”en verklig pärla”. De senare uttrycket är en direkt översättning av den engelskspråkiga motsvarigheten ”gem” (ädelsten) som främst brukar användas för ocirkulerade mynt i kvalitet ”MS-65” och högre. Lyx-, prakt- eller toppexemplar är andra benämningar på samma sak (utom på Tradera förstås).

Men kan ett mynt, där inte ens ”experterna” kan se vad som är upp och ner, verkligen betecknas som ”en pärla”? Många här i Sverige skulle nog fortfarande tolka ”VF details” som ”omkring 1+” eller ”vackert ex.”, men så är det alltså inte alls numera. Efter att de amerikanska klassningsföretagen (NGC och PCGS) mer och mer tagit över (amerikaniserat) den internationella marknaden, har vi under de senaste decennierna sett en succesiv devalvering av kvalitetskraven på cirkulerade mynt.

Idag måste man upp och sniffa på ”MS-65” för att kunna tala om motsvarigheten till en tveklös ”01/0-90” på den svenska skalan. Amerikanska mynt i kvalitet ”VF-20” motsvarade redan i slutet av 1990-talet snarare ”1-40” än ”1+-60”. Och i takt med att den amerikanska ”slabbnings-trenden” (mynt i plast-sarkofager) spridit sig över världen, har jänkarnas standard även blivit europeisk. Strikt skandinavisk klassning är snart ett minne blott och ”VF details” (environmental damage) är inte alls något ”vackert exemplar” (1+-60), utan snarare vad vi i Appelgrens tradition skulle kalla ”korroderad, 1?-20” … d.v.s. snarare en ”luckfyllare” och ”sällsynt ful” än ”en verkligt pärla”.

Som jämförelse till Bruuns 1627:a visas här ett dito Göteborgs-öre 1625, klassad 1+/01-70. Ex. Ekström och förmodligen det bästa kända. Avbildad i SM-boken 1977 och av undertecknad åtrådd sedan dess. Införlivad i samling vid Ahlströms 56:e auktion, 1997.

För mig är en pärla/gem ett mynt som representerar det allra bästa av sin typ. Exv. Schmitz’ 1 Öre KM 1719 med Hedlinger-kronor i toppskick. Ignorerad av ”de stora elefanterna” och inte ens listad på Zürich-auktionerna 1989-90, utan såld på klubbauktion i Kristianstad. Minns inte om det var Nilsson eller Serrestam som fällde omdömet ”samlingens pärla”, men jag håller med! Och då talar vi ändå om en helt enastående samling med hur många klenoder och rariteter som helst.

De flesta som samlat mynt i över 50 år är nog medvetna om att vissa mynt är sällsyntare än andra. Och även att samlare i princip alltid eftersträvar så vackra exemplar som möjligt. Får man chansen att byta upp sig i kvalitet, så gör man ofta det. De erfarna vet också att vissa mynt överhuvudtaget inte förekommer i bättre kvalitet. Tillgång och efterfrågan gör att ovanligt vackra exemplar många gånger kan värderas ENORMT mycket högre än fula eller alldagliga exemplar. Denna trend har för övrigt förstärkts genom att nämnda klassningsföretag tävlar om att klassa högst, eftersom de främjar deras omsättning.

På senare år verkar det ha det gått upp för allt fler att enbart raritetsbeteckning egentligen inte säger någonting om ett mynts värde – d.v.s. hur åtråvärt det är på samlarmarknaden. Mynt som i sig anses ”vanliga” och kanske kända i tusentals exemplar, kan trots detta vara mycket stora rariteter i hög kvalitet. Vi som varit med ett tag kallar dem kvalitetsrariteter och i senaste värderingsboken såg jag att man nu börjar få upp ögonen för fenomenet. Återstår att se när man också blir varse att det är ENORM stor skillnad på att ange ”kända ex.” för ett typmynt, ett årtalsmynt, en undertyp, en variant, en variation etc. Går inte jämföra!

Nytt på Tradera – sälj nu och få pengarna senare …
Tradera är ju väl-/ökända för alla sina ständiga ”förbättringar”. Nu har man hittat på ytterligare ett par; 1.) ”inkommande inbetalning”, som i praktiken kan innebära att säljare tvingas vänta i upp till två veckor på pengarna från sin Tradera-försäljning, 2.) ”trygg affär”, som kan innebära att säljaren får vänta ytterligare ”48 timmar efter att köparen har bekräftat och godkänt leveransen”. Provisionen drar dock Tradera ögonblickligen.

För skoj skull bad jag ”Tradera chatten” (ledningen går ju inte få tag på) att definiera ”högre belopp” i formuleringen: – ”Ordrar med högre belopp går igenom vår rutin för Trygga affärer. Rutinen finns för att öka tryggheten för köparna, vilket leder till ökad försäljning av dyrare varor för er som säljer.” Det visade sig att 1.000 kr är ett ”högre belopp”… och således gränsen för Traderas godtycke att förfoga över säljarnas pengar.

Tradera själva är naturligtvis ”oskyldiga som ett barn” när det gäller dessa förändringar. Istället skyller man på banker och betalningsinstitut som ”håller på pengarna”. Eftersom Swish och betalningar via saldo fungerar som tidigare, blev följdfrågan om man som säljare då kan välja att endast ta emot betalningar via dessa betalningsalternativ? Svaret blev: -”Nej för tillfället kan man inte neka Traderabetalning”… ”Hur vi anpassar funktionerna utifrån de ändringar som sker återstår att se”. – Så då är det alltså Tradera och ingen annan som påtvingar oss säljare att vänta på våra pengar. Korrekt? … – ”Jag försvarar inte den ändring som skett, men kan endast informera om vad som gäller.”

Idag är det precis fyra veckor kvar till STOCKHOLM NUMISMATICA 2025, som arrangeras på Sheraton (för femte gången!) söndagen den 26 oktober kl. 10-16.

ANTIKÖREN hittar du som vanligt genom att redan i entrén ta en skarp höger och sedan springa rakt fram tills du når monter 16. Där står vi beredda att visa massor av nytt material. Om du sedan skulle ha pengar över finns ytterligare ett 20-tal utställare att besöka. Många av dem är faktiskt riktigt trevliga. En del är till och med kunniga.

För oss har denna mässa blivit lite av en favorit, eftersom vi passar på att sammanstråla med goda vänner från Stockholm och Gotland. I år kanske även från Bohuslän? Vem vet? FriMynt i Helsingborg på våren är ju tradition sedan 1982, så varför inte göra Stockholm Numismatica till en årlig hösttradition – du också! VÄLKOMMEN!

*

För drygt en vecka sedan delade ANTIKÖREN på sin FaceBook-sida nyheten om den stora medeltida myntskatten som nyligen hittades vid en sommarstuga av en sportfiskare som letade mask i 08-området.

Då rapporterades att skatten innehöll inte mindre än 20.000 mynt – idag revideras detta till ”fler än 24.000 mynt”, som alla förefaller vara präglade senast på 1220-talet (gotländska kvartspenningar med ”kyrkgavel”/stadsport). Idag fick vi också veta att det fanns ett mindre antal vikingatida mynt i skatten. Eller mynt och mynt, kanske snarare smycken gjorda av mynt. Det rör sig om halvtannat dussin mynt som sammanlänkats i en flerradig kedja. Två kufiska (islamiska samanid-dirhamer) från 900-talets slut, två tyska Otto-mynt från millennieskiftet och 14 stycken engelska Ethelred-penningar av CRUX- (förebilden till Sveriges första mynt) och LongCross-typ (991-1003).

Av skattens sex kilogram silver uppges ca 80% av vikten bestå av mynt, totalt ca 4,7 kg. Utöver mynten innehåller skatten också ett hundratal andra föremål i form av bland annat hängen, pärlor, skålar och spännen. Cirka två tredjedelar av de drygt 24.000 mynten (d.v.s. ca 16.000 mynt) är präglade på Gotland. Små tvåsidiga (ca 0,16 gram) s.k. fyrslagsmynt (”quadratum supercusum” på latin eller ”vierschlag” på tyska) som troligen är präglade i Visby (men eventuellt också i Lettland?).

Den resterande tredjedelen (ca 8.000 mynt) utgörs av ensidiga brakteat-präglade halvpenningar (ca 0,30 gram) eller Sigtuna-brateater om man så vill (ibland felaktigt kallade ”Svealands-penningar”, trots att Svealand inte omnämns förrän 1442). Dessa halvpenningar är förmodligen slagna i Sigtuna under kung Knut Eriksson (1167-1196) och ärkebiskoparna i Gamla Uppsala (Stefan, Johannes, Petrus, Olof). Av hittills presenterat bildmaterial kan vi konstatera att i alla fall ett dylikt mynt är av en avvikande tidigare inte känd typ.

Värt att notera är också att minst 1.400 av dessa brakteater (ca 18%) är halverade redan på myntverket, d.v.s. utgivna som kvartspenningar (ca 0,15 gram), totalt 210 gram (1 mark). Den nya skatten innehåller även enstaka utländska mynt från samma tidsperiod, men inga från Sveriges tredje myntort vid tiden, Lödöse vid Göta älv. Att fördelningen mellan hela och halva mynt verkar vara omkring 5:1 är intressant. Tydligen var behovet av huvudvalören ca 5 gånger större än behovet av ”växelpengar”, som ju dessutom lätt kunde fixas på ”det gamla hederliga viset” – genom delning – precis som i antiken.

Det skall bli väldigt spännande att följa fortsättningen. När Riksantikvarieämbetet skall ”värdera” och lösa in fyndet för skattebetalarnas räkning. Kommer sportfiskaren få marknadsvärdet och då bli mångmiljonär, eller blir det kanske bara ”silvervärdet + en åttondel”…? Rent silver kostar i skrivande stund 13.800 kronor per kg. Sex kilo kostar alltså ca 83.000 kr … vilket med ”förhöjning med 1/8” blir drygt 93.000 kr. Men marknadsvärdet är något helt annat. Skall vi göra det enkelt för oss och generalisera lite, kan vi räkna med att de gotländska mynten kanske kostar ca 500:-/st. medan de (hela) svenska är i storleksordningen 10-100 gånger dyrare. De starkt degenererade ”Knut-mynten”, där man knappt kan skönja motivet brukar kosta ca 5.000 kr, medan ”originalen” med tydliga kungabilder kan kosta både 50.000 och 75.000 kr. Men låt oss räkna lågt och anta att endast 10% utgörs av de senare. De halverade är i och för sig väldigt sällsynta, men inte så populära på marknaden.

Räknar vi samman detta får vi ihop +70 mille! 16.000 x 500 kr + 6.000 x 5.000 kr + 600 x 50.000 kr + 1.400 x 2.500 kr = 71.500.000 SEKiner. Och då har vi ändå inte räknat med ”ett hundratal andra föremål i form av bland annat hängen, pärlor, skålar och spännen”.

Kanske kommer man av ekonomiska skäl att ”sälja av dubbletterna” för att finansiera inlösen? – HaHaHA! – Skulle inte tro det! Min gissning är att ”man prutar hårt”. Men det var i alla fall kul att vi denna gång slapp hemlighetsmakeriet och 10 månaders väntan på basal fyndinformation! Har man månne tagit intryck av Myntbloggen.se? – Klart att man alltid skall passa på att marknadsföra numismatiken!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

TILLÄGG: Fyndet gjordes vid Hörningsholm på Mörkö i Södermanland, Södertälje kommun, Stockholms län. – ”Hörningsholms Slott är beläget på norra delen av Mörkö, söder om Södertälje. Slottet byggdes strategiskt intill Borgsundet med utsikt över Södertäljeleden. Hörningsholm är sprunget ur Symondöö (nuvarande Simonsö) som omnämns i historieböckerna redan på 1100-talet.”

Silverskattens mynt pekar mot Gotland
Av de cirka 24 000 mynt i silverskatten från 1100-talet som hittats i Stockholms län är två tredjedelar gotländska. Det väcker frågor om ursprunget – grävdes skatten ner av en förmögen handelsman, en skatteindrivare hos sveakungen eller en rövare?

Utdrag från Forskning & Framsteg 2025-10-23:

Kenneth Jonsson, numismatiker och professor emeritus vid Stockholms universitet, är inne på linjen att det kan vara en handelsman som grävt ned den nyfunna skatten. – Det kan vara någon som gjort några exceptionella transaktioner, men det är väldigt svårt att säga när sammansättningen av skatten ännu inte är känd. De gotländska mynten ser likadana ut från 1150 till 1225, medan de svealändska finns i många olika varianter. Men utan att ha sett fördelningen är det som att försöka beskriva en person utifrån en streckgubbe som ritats, säger han. Kenneth Jonsson anser dock att det är långsökt att någon högt uppsatt person skulle ha lagt ned skatten. – Som jag förstått det är den i princip nedlagd på landsbygden. Det verkar ologiskt att någon maktinstitution eller maktperson skulle ha gjort det. Det känns helt osannolikt.

*

HÖRNINGSHOLMSSKATTEN
Fram till nu har fyndplatsen för den tidigmedeltida silverskatt som under augusti påträffades i Stockholms län inte offentliggjorts. Länsstyrelsen i Stockholm bedömer dock att uppgiften inte längre behöver skyddas.

Uppdrag arkeologi 2025-10-29:

Fyndet gjordes på den norra delen av Mörkö i Stockholms södra skärgård, inom slottet Hörningsholms ägor. Platsen är intressant på flera sätt, bland annat för att den ligger i nära anslutning till inloppet från Östersjön för vidare färd mot dagens Södertälje och Mälaren. Farleden har under lång tid utgjort en viktig kommunikationsled och under medeltiden uppfördes här också en pålspärr i sundet, som skydd mot angrepp och för att kunna kontrollera trafiken. Inom Hörningsholms ägor har också tidigare gjorts skattfynd från vikingatid – tidig medeltid, bland annat i form av två armringar av guld samt en del av ett hängkors av östlig typ.

*

Hörningsholmsskatten – ett historiskt fynd på vår mark
Under sensommaren 2025 gjordes ett arkeologiskt fynd på vår mark vid Näsbacken på Mörkö – ett fynd som redan nu beskrivs som ett av de största medeltida skattfynden i Sverige.

Bordsjö Skogar AB 2025-10-29:

Vid en arkeologisk undersökning, ledd av Uppdrag Arkeologi på uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholm, påträffades en skatt med närmare 24 000 silvermynt från 900–1200-tal, tillsammans med över hundra föremål i silver och guld — smycken, kedjor, kors och skålar med tydliga drag av både nordisk och östlig kristen symbolik. Föremålen låg nedlagda i en kopparkittel, omsorgsfullt placerade i marken för över åtta sekel sedan. I fyndet ryms både svealändska mynt präglade för kung Knut Eriksson, gotländska penningar och smycken som berättar om kontakter långt bortom Sveriges gränser – till Bysans, Ryssland och England.

En påminnelse om platsens djupa rötter
Hörningsholm har varit en plats med historia långt före det nuvarande slottet uppfördes. Här fanns gravfält från järnåldern, guldarmringar från vikingatiden och depåfynd redan på 1800-talet. Vi, familjen Bonde genom Bordsjö Skogar AB, har förvaltat marken sedan 1746, och vi känner stor ödmjukhet och vördnad inför att ännu ett kapitel av Hörningsholms och Mörkös historia nu har blottlagts.

*

Mer om Hörningsholmsskatten
Mycket talar för att platsen kan ha haft ett slags tulliknande funktion under vikingatid och tidig medeltid. Kanske har även växling av mynt kunnat ske här, för tillresta handelsmän på vidare färd längre in i Svealand. Tullar och myntväxling är annars sådant som kanske främst förknippas med städer och handelsplatser, men i ett tidigt skede kan alltså detta ha varit organiserat annorlunda.

Uppdrag arkeologi 2025-11-04:

Den norra delen av Mörkö, där slottet Hörningsholm idag är beläget, kallades under tidig medeltid för Simonsö, vilket än idag är namnet på den gård som ligger strax söder om slottet. Mellan gården och slottet finns också ett höggravfält med ett drygt trettiotal gravar från yngre järnålder. Resterna av en pålspärr strax söder om Hörningsholm uppfördes senast under 900-talet och bör ha fungerat både som ett skydd mot yttre angrepp och möjliggjort en reglering av trafiken.

*

SVT Nyheter Södertälje 2025-11-08:

Kul att Myntbloggen.se inte bara intresserar myntsamlare, utan även arkeologer! Numismatik är ju faktiskt ett av arkeologins viktigaste hjälpmedel. Trevligt också att Richard Grönwall på Uppdrag arkeologi kommunicerar vår ”snabbvärdering” (se ovan) av mynten i Hörningsholmsskatten. Framöver blir det spännande att se vad Riksantikvarieämbetet kommer fram till. Blir det rekord … eller ”en tumme”…?

Reportern: – Hur mycket kan fyndet vara värt?
Grönwall: – Alltså, det rör sig om många miljoner skulle jag säga. Jag har sett på myntintresserades hemsidor och så där, 70 miljoner. Så det är mycket pengar.

*

Forskning & Framsteg 2025-12-11: – Var den sensationella silverskatten en krigskassa?

Det var i augusti som ett par grävde efter metmask vid sin sommarstuga, inte långt från Hörningsholms slott i kustbandet söder om Södertälje. När de körde spaden i jorden tog det tvärstopp bara en decimeter ner. ”Kapsyler”, tänkte de när de grävde lite till. När de insåg att det var mynt och sedan skålar med ett kors i, och en halskedja, förstod de att det var en gammal skatt. De skottade tillbaka jorden och kontaktade länsstyrelsen.

*

Åska och spöregn. Men vad gör väl det, när man ”fyller år” (Myntbloggen.se firar 13 år idag) och en glad kille från UPS dyker upp med en auktionsvinst – från San Marino! Och trots höga förväntningar kunde jag inte låta bli ett lite glädjerop när jag öppnade försändelsen.

WOW!! – Vilken pärla!

Ett av 1700-talets absolut vanligaste mynt – i en kvalitet som i princip aldrig förekommer! Första årgången av Fredrik I:s ”dubbelslant” (2 Öre SM 1743) präglad i släggverk i Avesta. Har man samlat mynt i 54 år, och specialiserat sig på äldre svenska kopparmynt, vet man ungefär hur ofta dylika mynt dyker upp (max en gång under ett samlarliv). Dukater och riksdalrar i all ära, men ”folkets mynt” (kopparmynt och lågvalörer) kommer alltid att vara nummer ett för mig. Att få ihop en imponerande samling av ”stort och blankt” är främst en fråga om ekonomi. Men högklassiga kopparmynt kräver snarare kunskap och stort tålamod än en tjock plånbok.

Klicka för en kort video …

Tålamod är också något som krävs när man skall ha kontakt med dagens banker. Men det kan vi ta en annan gång. Låt oss bara konstatera att ”bankkartellens penningtvättstourettes” börjar inta löjeväckande proportioner. Tur att kollegorna i San Marino har nära till Italien.

Som alltid när man får nytillskott i samlingen vill man ju granska och jämföra. Såg ju genast att myntet ifråga var exceptionellt välpräglat med nya stampar och en fantastisk bottenyta. Mynttypen är, som sagt, släggverkspräglad vilket betyder att mynten lider av kronisk partiell svagprägling. Myntslagarna träffade ”hotspot” ungefär lika ofta som en dålig golfare. Och minsta lilla snedträff så blev en stor del av myntytan svagpräglad (jämför KMK:s exemplar nederst till vänster på bilden ovan). Men det var också något annan som var annurlunda …

Pilspetsarna är ju mycket större än vanligt! Något som även kan konstateras på den förlageteckning som finns avbildad i Bengt Hemmingssons artikel ”Dubbla slantar” i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 4-2021). Möjligen har vi att göra med en tidig? (och omsorgsfullt förfärdigad) prägling … för godkännande? Har inte hunnit kolla upp denna variant med specialsamlarna ännu, men kanske har någon av Myntbloggens läsare sett denna?

Myntsamlande är en ganska fantastisk hobby. Tänk att man efter 54 års samlande kan bli upprymd och ”lyckligt som en 15-åring” över ett 1700-talets allra vanligaste mynt!? Ett mynt som fullständigt ignoreras av diverse ”raritetssidor”, trots att det finns BETYDLIGT FÄRRE än 15 exemplar i välpräglad 01-80-kvalitet. Notera att värderingsböckerna SMB 2020 och SM 2022 inte noterar detta mynt i högre kvalitet än 1+-60. Förmodligen av den enkla anledningen att de aldrig sett någon bättre. Man brukar helt enkelt få hålla tillgodo med ett ”fullgott exemplar” i kvalitet 1-40 som oftast är partiellt svagpräglat. Senare årgångar och Adolf Fredriks motsvarighet förekommer emellertid även i hög kvalitet.

Även i San Marino tyckte man det var ett ovanligt vackert mynt, då man klassat det SPL (Spendida). Utropet var dock försiktigt satt till 20 euro. Klubban föll vid 90 euro, som med lite påslag och frakt landade på 1.511 SEKiner. Ett fullständigt löjeväckande pris om man ser till myntets extrema sällsynthet. – ”Det var en gåva”, som de brukar säga i Skåne.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se … som alltså varit online i 13 år idag!

*

Hur många olika valörer kan du hitta bland dessa 56 mynt? Ja, för den erfarne myntsamlaren är det kanske inte så svårt att identifiera åtminstone ett 20-tal olika valörer (+ multiplar och fraktioner). Stater, drachm, shekel, denarius, aureus, sestertius, as, dupondius, antoninianus, follis, solidus, dirham, hvid, obol, penning, örtug/gote, fyrk, öre, mark, daler, riksdaler, dukat etc. etc. Och så finns det två (2) bland ovanstående som faktiskt har valörbeteckning! Kan du hitta dem? Vill du ha en ledtråd? – Okej; 1559 och 1573.

Det där med att sätta ut valören på mynten är en förhållandevis ny företeelse. I Sverige får vi våra första valörbeteckningar på mynt först 550 år efter våra första mynt, närmare bestämt år 1543 under var Gustav Vasas regering. Och då endast på några ”udda valörer”; 16 öre 1543 samt klippingserien om 2, 4, 12 och 15 öre samma år. Samtliga präglade i Svartsjö. Det är först under sonen Johan III som man på 1570-talet mera frekvent börjar skriva ut valören på mynten – och då framför allt på de lägre valörerna. Notera att riksdalrarna får påskriven valör först 1767 (i samband med silvermyntfotens återinförande) och att dukaterna genomgående saknar valörbeteckning (ända till 1868).

För myntsamlaren är det självklart att bilden ovan visar en s.k. Svartsjö-daler 1543, trots att det inte står ett knyst om Svartsjö på myntet. Det framgår inte heller att silverhalten är 87,5% (875/1000) eller att valören är en daler. Dessa uppgifter kommer istället från skriftliga källor. På samma sätt är det beträffande antika grekiska och romerska mynt. Mycket av det vi vet har pusslats ihop genom att studera kvarlevorna (mynten) och jämföra med skriftliga källor av olika slag. Stora romerska myntreformer har t.ex. bevarats i skrift och därför kunnat klargöra massor av frågeställningar och givit oss en bra bild av dåtidens penningväsende.

När det gäller medeltidens svenska mynt är källäget däremot betydligt sämre. Vår kunskap är fragmentarisk (vilket brukar leda till att hypoteser med tiden blir ”cementerad sanningar”). Myntet ovan är ett av de få tidigmedeltida svenska mynten som inte är anonymt, utan har en klart och tydligt deklarerad myntherre – över ett rike! Kring ett framvänt krönt porträtt kan vi läsa KANUTUS REX S (Knut, kung i Sverige) … följt av ett svärd. På ett snarlikt mynt med samma motiv kan vi läsa LEDUS, vilket anger myntorten Lödöse vid Göta älv. Vi vet alltså säkert att Knut Eriksson (1167-1196) lät slå dylika brakteater i svenskarnas Lödöse. Även sonen Erik Knutsson (1208-1216) slog mynt därstädes, då med hERICUS REX.

Av myntet framgår inte vilken valör det är frågan om, men vikten är knappt 0,15 gram och diametern Ø 14 mm. Förr brukade man kalla dessa för 1/4 penningar, på senare tid benämns de ofta med det lite förvirrade ”Götalands-penningar” med rötterna i villfarelsen om svear i Svealand mot götar i Götaland (som om svear/svenskar inte existerade i hela Sverige). Knut Eriksson kunde i alla fall redan på 1100-talet skilja mellan riken och landskap: KANUTUS REX S(uecia!) på mynt från LEDUS, d.v.s. handelsstaden Lödöse vid Göta älv i Västergötland … i Sverige!

”På 1300-talet gick Danmark och Norge över till det tyska räknesättet där en mark delades in i 16 skillingar eller 192 penningar” (Rodney Edvinsson & Bo Franzén 2015).

Någon lär ha sagt att vikterna på Olof Skötkonungs mynt liknar en lottorad. Ingenting verkar stämma. Vikterna följer inget system säger experterna. Mynten varierar kraftigt i vikt, från drygt 3 gram till knappt 1 gram. Professor emeritus Kenneth Jonsson uppe i Stockholm frågade sig häromsistens: – ”Hur fungerade den här myntningen egentligen?” – ”Med den ojämna vikten kan de inte gärna haft ett nominellt värde?” – Är det en prestigemyntning, eller vad?” Och det är klart, klumpar man ihop alltihopa och kallar ett sammelsurium av inofficiella imitationer/kopior för ”Sigtuna-myntningen” (med ett hypotetiskt omfång av 2.000.000 mynt) är det ju inte så konstigt om inte heller vikterna stämmer. – ”Som man frågar får man svar”, brukar det ju heta.

De tidigaste Olof Skötkonung-mynten ca 995 (med titeln REX SVENO / SWEVOx) väger i genomsnitt 2,09 gram (medelvikt för 140 exemplar enligt Malmer 1989). Två eventuellt ännu tidigare typer (IN NOMINE och REX AN COL) väger i snitt 2,25 respektive 2,29 gram. Samtliga dessa är med andra ord betydligt tyngre än den engelska förlagan – Kung Ethelred II:s CRUX-penny (991-997) som i genomsnitt väger 1,48 gram (medelvikten av 3.209 mynt enligt Malmer, SMH s. 44). Notera att denna medelvikt (1,48 x 240 = 355 gram) ligger exakt mitt emellan de viktenheter som vid tiden användes i England (det romerska pundet à 329 gram och det trojanska pundet à 373 gram).

Mynträkning i England: 1 Pound = 20 Shillings = 240 Pence

Mynträkning i Sverige: 1 Mark = 8 Ören = 24 Örtugar

Olof Skötkonungs första myntning har alltså en medelvikt på ca 2,20 gram, vilket då skulle tala för att man initialt präglade 96 stycken på marken (ca 210 gram). Intressant nog överensstämmer detta antal per viktenhet även med penningens föregångare, den romerska denaren (96 denarii per libra, det romerska pundet) som präglades från och med kejsare Neros myntreform år 64 e.Kr. och ca 150 år framåt. Närmare 8.000 dylika denarer har hittats i svenska fynd. Efter en succesiv myntförsämring under 200-talet försökte kejsaren Diocletianus år 294 e.Kr. återställa ordningen genom införandet av valören argenteus (med samma vikt som en gammal fullvärdig denar, d.v.s. 1/96 libra/pund à 329 gram = 3,43 gram). För att riktigt poängtera hur många mynt som slogs av varje pund silver satte Diocletianus ett stort ”XCVI”, d.v.s. 96 med romerska siffror, på myntens frånsidor. Talet 96 har också en ovanligt praktisk betydelse, då det är delbart med 1, 2, 3, 4, 6, 8, 12, 16, 24, 32, 48 och 96. Kanske var man smartare än vi tror på den tiden? Härom dagen hörde jag f.ö. en tomte på TV som sa: – ”det är inte många som vet vad ett dussin är”…!?

I sammanhanget kan vi väl också passa på att nämna att den danska motsvarigheten, Sven Tveskäggs CRUX-penning (ca 995-997), i snitt väger 1,60 gram, vilket stämmer ganska bra med den engelska förlagan. Den norska SMALL CRUX (ca 997) i Onlafs namn (högst sannolikt Olof Skötkonung och inte Olav Kråkben) väger i genomsnitt 1,31 gram, vilket stämmer alldeles utmärkt med de engelska dito (d.v.s. Small CRUX). När vi sedan kommer in på Anund Jakobs myntning (dansk Long Cross och engelsk Pointed Helmet) ligger medelvikten på drygt 1 gram – och överensstämmer med de engelska mynten. Om man vill beskriva detta som att Olofs ursprungliga vikt halverats och/eller att man anpassat sig till de engelska myntens vikt, är väl hugget som stucket.

Drygt 200 år efter Olofs CRUX-myntning omnämns för första gången uttrycket ”mark penningar” (eller som det heter på latin: ”marcas denariorum”, SDHK 318, Östergötland anno 1208). Vid denna tid hade man alltså börjat skilja på ”mark silver” (vikt) och ”mark penningar” (valuta). En mark silver var ”alltid” (senare med lokala avvikelser) ca 210 gram, medan inflationen hade ätit upp merparten av silvret i ”mark penningar”. Mynten hade blivit lättare och lättare. Väldigt förenklat vägde brakteaterna på kontinenten (exv. Henrik Lejonet) ca 0,60 gram, medan de svenska efterföljarna vägde omkring 0,30 alternativt 0,15 gram. Detta har då tolkats som 1, 1/2 och 1/4 penning. Vad man kallade dessa mynt i folkmun, vet vi inte. Källorna tiger. Benämningarna ”Svealands- och Götalands-penningar” är ett nyare påhitt som bygger på en (”oförklarad”, som Rune Ekre uttryckte det) hypotes om olika ”mynträkningsområden”… där Östergötland och Småland verkar anses som mer eller mindre tyska områden? p.g.a. av mera frekventa fynd av gotländska (lettländska?) s.k. fyrslagsmynt (”Quadratum supercusum” på latin eller ”Vierschlag” på tyska)?

För att sammanfatta kan man väl säga att det är väldigt mycket vi INTE VET om denna period. Fragmentariska kvarlevor och källor ger fragmentarisk kunskap. Ny teknik och nya fynd ”kan ställa allt på huvudet” och tvinga experterna att återigen ända uppfattning. Det har hänt förr och det kommer att hända igen. Var så säker.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*