Kors i jösse namn, en stadsport!

Så fick vi äntligen lite regn – och en anledning att sätta sig framför datorn igen. Ni som följer ANTIKÖREN på FaceBook har naturligtvis inte missat tillkännagivandet av det sensationella myntfyndet på Visingsö för ett par månader sedan. I samband med grävning för bergvärme gjorde arkeologerna ett viktigt fynd av sammanlagt inte mindre än svenska 170 silvermynt (lejonparten brakteater*) preliminärt daterade till ca 1150 och några decennier framåt.

*Brakteater (från latinets bractea som betyder ”tunt metallblad”) kännetecknas av att de är ensidiga, slagna med EN stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly, varpå baksidan blev spegelvänd. De förekommer i princip två skilda sorter; a) smyckes- eller guld-brakteater från folkvandringstid (samma teknik användes till de nästan samtida ”guldgubbarna”), samt b) silvermynt – i Sverige präglade från 1150 och framåt. Vid brakteatprägling krävs endast ca 1/3 av den kraft som behövs vi traditionell hammarprägling. De senare metoden skedde ofta i parsamarbete, medan brakteatpräglingen kunde skötas av en ensam präglare.

Myntfyndet gjordes i en kristen grav utanför kyrkomuren vid Brahekyrkan på Visingsö. Den begravde var en man i 20-25 års åldern och mynten påträffades i två grupper; a) ett 20-tal mynt (ca 3 gram?) under ena höften och b) omkring 150 mynt (ca 22 gram?) nere vid ena foten. Arkeolog Anna Ödeen på Jönköpings Läns Museum tolkar mynten som ”gravgåvor”, vilket är ovanligt i kristna gravar. En annan möjlighet skulle kunna vara att den unge mannen haft en penningpung i bältet vid höften och en ”reservkassa” gömd i vänster stövel? – Ett gammalt knep för att undvika att bli rånad på allt man har. Man skall som bekant inte lägga alla ägg i samma korg. Dessa omständigheter gör också att fyndet har klara paralleller med Skänninge-fyndet 2009, som förtjänstfull beskrivits av Monica Golabiewski Lannby i läsvärda boken Kung Knut Eriksson och penningarna (2019). Skänninge-fyndet innehöll; a) 96 gotländska penningar funna vid höften (ca 16 gram) och b) 95 svealandsbrakteater + 35 halverade dito (ca 34 gram) mellan lårbenen.

Lejonparten av Visingsö-fyndet består av kors-brakteater som, tack vara myntningsunderlag av läder, kan härledas till myntorten Lödöse (Göteborgs föregångare) ca 1150-1160. Om det rör sig om en kunglig eller kyrklig myntning har olika experter genom åren haft delade meningar om.

Kartan ovan flankeras av kungarna i den Erikska resp. Sverkerska ätten; Erik den helige, Knut Eriksson och Erik Knutsson (t.v.) resp. Sverker den äldre, Karl Sverkersson och Sverker Karlsson (t.h.). Samtliga fantasifullt porträtterade i medaljserien kallad Hedlingers Regentlängd, påbörjad 1734.

Det har, i vanlig ordning, varit svårt att får fram vettiga bilder och kompletterande uppgifter från förtegna forskare. Vet faktiskt inte riktigt varför de är så hemlighetsfulla? Vore inte detta ett gyllene tillfälle att sprida lite numismatisk kunskap? Själv tar jag alltid varje möjlighet att diskutera numismatik när någon intresserad hör av sig med frågor.

Jönköpings Läns Museums blogg skriver Anna Ödeen: – ”I början av april var Kenneth Jonsson, professor emeritus i numismatik vid Stockholms universitet, hos oss. Numismatik står för läran om mynt och sedlar. Med hans hjälp registrerade vi alla enskilda brakteater, vägde och fotograferade dem. Vikten är avgörande vid analysen av dessa medeltida brakteater/mynt. Anledningen till att vi fortfarande inte kan säga exakt hur många det är beror på att några sitter ihop och att det inte fullt ut går att avgöra om det är två eller tre.”

När Myntbloggen.se några dagar senare frågar Kenneth Jonsson om han månne har något bildmaterial, viktuppgifter eller kanske t.o.m. en förteckning att dela med dig av? … blir svaret kort och gott: ”Hej! Svar nej. Hälsningar, Kenneth”.

Vi mynt- och historieintresserade svenskar som inte har ro att vänta i 10 år på en publicering får helt enkelt hålla tillgodo med de små ledtrådar vi kan få i medieflödet och därefter försöka skapa oss en uppfattning om fyndet. Nu har ju museerna och pressen det gemensamt att man fullkomligt älskar ”mynthögar” i samband med myntfynd. Ytterligt sällan väljer man att fokusera på de enskilda mynt som verkligen har något att berätta.

Den enda publiceringen som egentligen säger någonting är faktiskt den översiktsbild (över 160 av 170 mynt) som den populär-vetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg publicerat på nätet. Tack för den! Oklart om ”de tio saknade mynten” tills vidare hemlighålls, eller om de sitter ihop med andra mynt och därmed försvårar ”mynträkningen”?

Utefter denna enda bild i F&F har Myntbloggen.se satt ihop följande förteckning:
Lödöse. Dubbelkors-brakteat präglad senast ca 1150 = 1 st.
Lödöse. Kors-brakteater präglade fr.o.m. 1150-talet (fyra typer) = 99 st.
Lödöse? Stadsports-brakteater, odaterade, fin stil, 2-3 tidigare okända typer! = 4 st.
Lödöse? Stadsports-brakteater, odaterad, stiliserad typ, tidigare okänd! = 35 st.
Norge eller Lödöse? Kors-, ring-, spiral-brakteater, före 1200 = 14 st.
Visby. Stadsports-penningar (”klöverkors/kyrkgavel”), fr.o.m. 1150-talet = 6 st.
Sigtuna? Kung med svärd, stiliserad typ, präglad senast 1180? = 1 st.

Dubbelkors-brakteatern är sedan 1987, då det sensationella fyndet av myntningsunderlag gjordes i Lödöse, omattribuerad till Lödöse och präglad senast 1150. Kanske av Biskop Ödgrim i Skara (ca 1130-1150). Tidigare trodde man att typen var norsk, vilket också gäller följande typ, som har ett grekiskt kors med fyra pärlor i korsvinklarna, omgivet av en slät inre ring och en yttre pärlring, samt varianter därav (se bild ovan). Tack vare fynd av myntningsunderlag av läder i Lödöse kan vi sedan 1980-talet datera denna typ till 1150-talet och framåt. Eventuellt präglad för Biskop Bengt den gode i Skara (ca 1150-1190).

I Visingsö-fyndet fördelar sig varianterna med s.k. grekiskt kors enligt följande:
a) Kors med fyra punkter inom slät inre ring och yttre pärlring = 77 st.
b) Kors med fyra punkter inom en slät ring med fyra? punker = 11 st.
c) Kors med fyra punkter inom två släta ringar = 6 st.
d) Kors med två punkter inom en pärlring = 5 st.

Det bör dock nämnas att motivet är väldigt allmänt och att det finns betydligt fler kända varianter. Typen kan mycket väl ha präglats både i Lödöse och i Norge – under lång tid. Kanske speciellt om det rör sig om en kyrklig myntning. Se vidare Magne Josefsens artikel ”Om korsbrakteaten på stempelavslag fra Lødøse” i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 6-2022, s. 129-132. Notera också att dessa mynt i Sverige benämns som ”Götalandspenningar” och i Norge som ”Kvartspenningar”.

En av de större och vackrare typerna Josefsen redovisar förekommer även i Årbol-fyndet, Eds socken i Dalsland, som gjordes redan 1798. Detta fynd innehöll dessutom lejon-brakteaterna med ”tillbakablickande lejon” och ”strecktecknat lejon”, som Kenneth Jonsson märkligt nog klumpar ihop med ”stolt spatserande lejon” och för till Sverker Karlsson (1196-1208). Detta gör han dessutom utan att på minsta sätt försöka förklara varför Sverkerska ätten skulle föra ärkerivalens vapen (lejonet) på sina mynt? Kan bara upprepa det jag skrev för 11 år sedan:Vetskapen om Knut Erikssons handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck 1174-80 (omnämnt av Birger Jarl 1252) och avtalet med kung Henrik II av England 1185 (bl.a. om befrämjad handel på Lödöse) gör att man allvarligt måste överväga kronologin för LL XII:2 (inspirerad av Henrik Lejonet?) och LL XI:1a och 2 (efter Henrik II:s mynt).

Vem som är myntherren bakom dessa mynt har diskuterats. Såväl kung Sverker d.ä som biskop Bengt ”den gode” i Skara och Karl Sverkersson har föreslagits. Myntningen är i grunden ett kunglig s.k. regalie (privilegium, rättighet), men kungen kunde även, helt eller delvis, överlåta mynträtten exv. till kyrkan eller en stad. Ibland kanske i syfte att hjälpa till med uppbyggnaden av densamma. Ibland för att göra en enkel förtjänst i de fall man delade på intäkterna (något som f.ö. skedde långt senare när Karl IX:s Göteborg anlades).

I Äldre Västgötalagens biskopslängd kan vi läsa om biskop Ödgrim som vigde henne (Skara domkyrk) till fem penningar blå av varje bonde, för att då gick (cirkulerade) erpenningar i hela Götaland. Eller så skulle man gälda sju skäppor havre, eller tre skäppor korn. Även den efterföljande biskopen, Bengt den gode, verkar ha kasserat in samma skatt av bönderna: – ”Eigh tok han merae aen faem peaninghae bla aff hwarium bondae aellaer skyaeppur haffrae aellaer threr byg.” Exakt hur stor en skäppa var vid denna tid vet man inte, men några århundraden senare säges skäppan motsvara omkring 25 liter.

Kursen på penningar var alltså: 5 penningar = 7 skäppor havre = 3 skäppor korn.

1 penning = 1,4 skäppor (ca 35 liter?) havre = 0,6 skäppa (ca 15 liter?) korn.

SENSATION! – Helt okända brakteater dyker upp i Visingsö-fyndet 2024!
Några av mynten har motiv som aldrig hittats tidigare, meddelade forskarna på FaceBook. Detta satte naturligtvis igång fantasin hos följarna; – ”ser ut som två gubbar med en slags våg emellan sig”, – ”ser ut som en groda och två grodyngel”, – ”eller en man med ett ok på axlarna”, – ”två lyckliga människor som hittat en gigantisk Karl-Johan-svamp”, – ”ett svärdshjalt”, ”eller en fladdermusmänniska”…???

Medan allmänheten hade många förslag beträffande motivet, hade arkeologerna inga alls. Först när en privatperson delade med sig av lite bilder han tagit då Jönköpings Läns Museum, under ett par dagar då mynten visades där, klarnade det hela. Bland alla mynten i högen (typisk musei-exponering) kunde ett par-tre liknade mynt noteras …

Kors i jösse namn, det är ju en stadsport! – En talande symbol för köpstadsfrid! Liknande motiv återfinns på nordtyska, frisiska, danska och gotländska mynt från 1100-talet. Den mest talrika av typerna som experterna valt att visa är dock i kraftigt stiliserad stil, så visst kan man förstå allmänhetens spekulationer. På de gotländska mynten med liknande motiv har forskarna oftast tolkat motivet som en kyrka (med två sidotorn), en kyrkfasad eller en (stiliserad) kyrkgavel. Efter Visingsö-fyndet tror jag att stadsport (eller borgport) är den mest troliga tolkningen. Och budskapen är då glasklart; här råder köpstadsfrid!

Ovan några exempel på det vanligt förekommande myntmotivet stadsport, för diverse städer och handelsplatser från 1100-talet och framåt. En del har tillägget/förtydligandet PAX PORTA d.v.s. köpstadsfrid eller portfred. Helt enkelt en deklaration att här bakom denna port och inom dessa murar råder handelsfrid – garanterat av kungen och/eller staden. Jämför Lagerqvist LL XIX:2 (s. 74).

Redan romarna hade mynt med frånsidesmotivet ”camp gate” (garnisons-/lägerport) och än idag kan vi beskåda en dylik romersk stadsport i verkligheten – Porta Nigra i Trier. En senare parallell finns i gotländska Visby där vi finner Kruttornet, det äldsta tornet i ringmuren (uppfört som försvarstorn till den medeltida hamnen) åren 1160-61 (jämför med nedre radens gotländska mynt på bilden ovan). Motivet förekommer även på många mynt från den fria staden Riga – och är t.o.m stadens vapen (se myntet ovan t.h.).

Till vänster tre typer av stadsports-brakteater ca 1150-1180 i Visingsö-fyndet. I mitten en samman-ställningsteckning av de gotländska kyrkgavel-/stadsports-penningarna 1150-1220 (signerad MGL). Till höger tre varianter av Lödöse-brakteater med kyrka/smal byggnad med torn/stadsport, attribuerad till Erik Eriksson (1234-1250). Notera kristendomens kors, Jesus stjärna och Jungfru Marias månskära. Denna typ är genom fynd av myntningsunderlag bevisligen slagen i Lödöse. Jämför Lagerqvist LL XIX:1 (s. 74).

Men vilken handelsstads stadsport är det då vi ser på dessa nyupptäckta mynt?
Ja, nu har ju visserligen de förtegna forskarna ännu inte släppt vikterna på mynten, vilket försvårar en datering, men storleksmässigt råder det ju knappast någon tvekan om att det rör sig som s.k. ”Götalands-brakteater” (ca Ø 13-14 mm, mot dito ”Svealands-brakteater” ca Ø 18 mm). Och då den enda myntort vi känner till vid denna tid (1150-1180) är Lödöse (Göteborgs föregångare, vid Göta älvs västra strand) måste detta naturligtvis betecknas som huvudalternativet. Några andra alternativ finns egentligen inte. Det verkar ju till och med som att Skara-biskopen valde hamnstaden Lödöse för sin myntning.

Så kan det ha funnits ett murförbundet byggnadsverk med tre torn och en port i Lödöse vid denna tid? Den tidigaste borgen/kastalen i Lödöse tros ha uppförts redan på 1100-talet och myntprägling är belagt sedan 1140-talet (senast 1150). Kastalen lär ha brändts ner av norska birkebeiner anno 1227, men byggdes upp igen. Åren 1250-1275 byggdes befästningen ut till en större borg, enligt Erikskrönikan benämnd Lödösehus.

På de rekonstruktioner som gjorts kan man konstatera befästningsverk med tre torn sammanbundna av en mur (med integrerad kungsgård?). För den som kom sjövägen bör då tornen varit det första man sett och det närmast vattnet måste ha upplevts som högre än de andra – precis som på mynten! Kastalen/borgen var belägen på en bergsplatå ca 15 meter över ån Ljuda (även Lyda, Löda och det vatten som givit Lödöse sitt namn). Numera kallas Ljuda å för Gårdaån och är tillsammans med Grönån tillflöden till Göta älv. Vid Grönån låg f.ö. Lödöses föregångare, den äldre handelsplatsen Grönköp vid Skepplanda.

De allra flesta av svenska brakteater-mynt är anonyma, då de saknar inskriptioner. Ett par av de lysande undantagen är Knut Erikssons Lödöse-mynt med ett ”framvänt kungsporträtt” och inskriptionen; KANUTUS REX S (Knut, kung i Sverige) samt dess pendang med samma motiv och texten LEDU(S) – d.v.s Lödöse. Vi vet alltså säkert att kung Knut Eriksson (1167-1196) lät slå brakteater i Lödöse. Även sonen Erik Knutsson (1208-1216) slog mynt därstädes, då med omskriften; hERIKUS REX.

År 1252 omnämner jarlen Birger Magnusson (ca 1210-1248-1266) ett handelsavtal som någon gång åren 1174-1180 tecknades mellan Knut Eriksson (ca 1140-1167-1196) och Henrik Lejonet (1129-1195), grundare av Lübeck 1159, där handeln mellan Lübeck och Lödöse skulle utvecklas och gynnas. Några år senare (1185) skrevs även ett avtal med kung Henrik II av England, med ungefär samma intentioner. Båda händelserna har lämnat spår i Lödöse-myntningen. Typen ”stolt spatserande lejon” är närmast kopierad efter Henrik Lejonet och detsamma gäller den något senare typen ”framvänt kungaporträtt” som har mycket stora likheter med Henrik II:s sterlingar som började slås omkring 1180.

Det är förmodligen Knut Erikssons son, Erik Knutsson, som som återupptar präglingen av lejon-brakteater – nu av typen ”tillbakablickande lejon”. Det är knappast troligt att någon utanför den Erikska ätten skulle få för sig att använda ättens symbol lejonet på mynt. När sedan dennes son, Erik Eriksson (1234-1250), återupptar stadsports-motivet på Lödöse-mynten, skulle man kanske kunna tala om ytterligare en historisk återblick? Var den månne hans farfar Knut Eriksson (eller till och med farfars far, Erik den helige?) som en gång i tiden lanserade stadsports-motivet på svenska mynt? Framtiden får utvisa hur det ligger till. Vem vet? Om några år (eller decennier?) får vi kanske höra vad yrkesforskarna har att säga?

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Hur samlar man medaljer?

För en fyra-fem år sedan skrev jag en artikelserie (i form av en adventskalender) om att ”Samla mynt” – och allt annat som därtill hör. Här några länkar till de tre första avsnitten:

1.) Samla Mynt – Varför det?
2.) Samla Mynt – Hur? & Vad?
3.) Samla Mynt – Din nisch!?
o.s.v. – Klicka ”nästa” uppe till höger för att ta del av alla 24 kapitel …

Idag tänkte jag kåsera lite kring hur man samlar medaljer. Vad finns det att samla på? Och hur lägger man upp en samling? Precis som när det gäller mynt finns det förmodligen lika många sätt att samla som det finns samlare. Så varför inte låta det personliga intresset styra samlandet?

Vanligast inkörsporten är kanske ett intresse för konst och/eller historia? En del uppskattar en medalj enbart för dess konstnärliga kvalitéer, andra för dess historiska signifikans. Vackert eller berättande. Eller varför inte både ock? Något som kännetecknar många medaljsamlare (i ännu högre grad än myntsamlare) är att de eftersträvar vackra exemplar. Speciellt om konsten kommer före historien. Detta är generellt även en stor fördel när man en gång avyttrar sin samling. Vackert brukar vara lättsålt, medan fult kan vara svårsålt. Idag förvånas jag dagligen av Tradera-köpare som inte alls bryr sig om kvalitet. Skadade och fula objekt bör, enligt undertecknad, endast samlas i undantagsfall.

Frågar du ”mannen på gatan” (eller Google) hur man samlar medaljer? – eller vad en medalj egentligen är för något? … får du sannolikt svaret att detta är något man får som pris i en idrottstävlning och kan hänga på kavajslaget. De flesta känner naturligtvis också till Nobel-medaljerna, som ju inte bärs i band på bröstet, utan delas ut i ett litet etui. Medaljer behöver alltså inte ha band och vara avsedda att bäras.

Men hur många har kännedom om att de första medaljerna var rena konstobjekt, gjutna i brons (eller bly) och ofta med en diameter på bortåt eller över 10 cm!? Riktigt stora blaffor på kanske 300 gram! Lagom stora att hålla i handen. Visste du att dessa konstmedaljer emanerar från renässansens Italien? Och delvis anknyter till romerska minnesmynt? Självfallet ville renässansens furstar inte vara sämre. De hade uppenbarligen en stark vilja att ”göra sig odödliga” genom att låta framstående konstnärer skapa dessa medaljer. Grundkonceptet var redan då ett porträtt på åtsidan och en (gärna klurig) sinnebild över vederbörandes liv och gärning på frånsidan. Det är detta som är en medalj! – i numismatikerns ögon.

Lite grovt skulle man kanske kunna säga att det finns två kategorier av medaljer; minnesmedaljer och utmärkelser. Och två sorters medaljsamlare; numismatiker och faleristiker. Numismatikerna samlar på konstmedaljer och historiska minnesmedaljer (kungliga och enskilda), medan faleristikerna brukar hålla sig till diverse bärbara utmärkelser inklusive ordnar. Och precis som med mynt- & frimärkssamlare, råder det lite av ”vattentäta skott” mellan dessa samlare. Båda tycker naturligtvis att deras nisch är bäst och förnämast.

Det finns, som sagt, mängder med olika sätt och anledningar till att samla medaljer. De är inte bara vackra konstobjekt, utan dessutom fantastiska som historiska illustrationer! Redan i mitt allra första inlägg här på Myntbloggen, för 12 år sedan, skrev jag så här: – ”För mig är mynt och medaljer utmärkta illustrationer av vår historia. Mängder av historiska händelser kan åskådliggöras med hjälp av numismatik. En blogg om numismatik på svenska skulle t.ex. kunna illustreras så här:” (En bild säger mer än tusen ord).

Det absolut första steget på vägen mot medaljsamlandet är att ta reda på vad som finns? För hur skulle man annars kunna veta vad man gillar? Kanske har du en favoritkonstnär, utan att veta om det? Det finns de som samlar medaljer av en eller flera utvalda medaljkonstnärer. Ex. Karlsten, Hedlinger eller Ahlborn. Har du kanske ett stort hästintresse? Inga problem, det finns gott om medaljer även för dig. Internationellt är temasamlande av medaljer riktigt stort. Det kan t.ex. vara en stil, typ jugendmedaljer (eller som det heter i utlandet; Art Nouveau Medals). Eller varför inte samla efter yrkesgrupp? Läkare, jordbrukare, polarforskare, numismatiker, astrologer, militärer etc. Eller kanske utställningar som Stockholmsutställningen 1897 eller Göteborg 1923. Man kan naturligtvis också samla efter en viss typ av motiv, exv. arkitektur eller bataljscener. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Den enda begränsningen är fantasin.

ANTIKÖREN har ett stort lager av MEDALJER – en liten del finns på Tradera.

Man skall alltid gå efter magkänslan och köpa sådan man tycker om. Tycker du att något är vackert eller spännande finns det sannolikt också någon annan som tycker samma sak. Och det kan vara bra den dag du eventuellt väljer att sälja din samling. Samlandet är den enda hobby där du kan ”äta kakan och samtidigt ha den kvar”. Med rätt inköp behöver den inte kosta en krona! Den kan till och med vara en lysande bra pensionsförsäkring. Dessutom en betydligt roligare och lärorikare ”sparform” än siffror i en fond.

Medaljer är fortfarande billigt i Sverige, då antalet samlare är få. Mycket beroende på att facklitteraturen är ganska svårtillgänglig. Detta kommer det emellertid snart att bli ändring på. Internationellt är medaljer ett mycket stort samlarområde, vilket indirekt betyder att det är där priserna sätts. Idag köper utländska handlare upp svenska medaljer i måttlig konkurrens från ett fåtal svenska samlare.

På lördag är det återigen dags för den stora myntmässan FriMynt i Helsingborg. ANTIKÖREN är givetvis på plats (sedan 1982) och kommer att duka upp ett par välfyllda smörgåsbord med massor av medaljer. Välkommen att studera utbudet, vända och vrida på ojekten och upptäcka medaljsamlandets tjusning! Och skulle du hitta något spännande bland alla våra läckra medaljer i Tradera-butiken, kan vi alltid ordna kostnadsfri leverans till FriMynt! Säg till efter köp, så plockar vi bort fraktkostnaden. VÄLKOMNA!

En ny ”Tradera-upplevelse”…

I veckan har vi mestadels ägnat oss åt förberedelser inför den årliga myntmässan i Helsingborg – FriMynt 2024, lördagen den 13 april, kl. 11-17. Men vi har också fått en helt ny ”Tradera-upplevelse”. Vi har blivit bestulna på Kr 435:30!? Något vi inte tidigare råkat ut för under våra drygt 20 år på sajten.

FriMynt 2024 – ANTIKÖREN kommer givetvis att finnas på plats även i år (första gången var 1982). Denna gång hittar ni oss vid BORD 52-53 (samma som förra året – se bild). Välkomna!

Du har kanske noterat och undrat varför vi i veckan stängde ner bortåt 200 annonser i vår Tradera-butik? Förklaringen är enkel – vi gillar inte att bli bestulna!

Bakgrunden till detta är att en kund i Norge råkat ut för den hopplöst långsamma norska tullen. Vi har själva erfarenhet av denna till den grad att vi slutat handla ifrån Norge. Det är inte rimligt att köpta Tradera-objekt (endast 30 mil härifrån) skall fastna i 2 månader i tullen. Nu tog den norska kundens tålamod slut redan efter tre veckor, och trots att han dagarna innan var fullt medveten om tullproblemen i just Norge, anmälde han ”utebliven leverans” till Traderas s.k. ”säkerhetsavdelning”. Men dessa god-dag-yxskaft-kommunikatörer hade tydligen aldrig hört talas om norska tullen, utan fattade istället ”beslut” om att retroaktivt stjäla våra pengar!? Och inte bara för auktions-objektet (363 kr) utan även för frakten (36 kr) och t.o.m. för den provision (36:30 kr) vi betalat för tjänsten – som uteblev. Summa summarum 435 kronor och 30 öre. Hur Tradera tänker agera när (inte om) försändelsen gått igenom tullen och till slut når köparen, skall bli spännande att se. Detta förutsatt att köparen är ärlig? och meddelar oss … vilket också skall bli intressant att se. I väntan på detta är han naturligtvis spärrad från vidare affärer.

Det är med andra ord fritt fram för samtliga Tradera-köpare att ”handla gratis” hos alla säljare som, i kundservicens namn, tillhandahåller ett billigt, icke spårbart, fraktalternativ (som Tradera dessutom aktivt saluför genom sajten). Det är bara att påstå att objektet försvunnit på posten och begära tillbaka köpeskilling och fraktkostnad genom Tradera. Köpare kan handla gratis på säljarens bekostnad samtidigt som Tradera ändå håvar in sina provisionspengar. Nu kommer vi kanske inte att bli ”banca rotta” av detta, men det är PRINCIPEN det handlar om!

Traderas sätt att behandla sina kunder är minsann ingen vidare upplevelse. Och det faktum att samtliga ansvariga på sajten gjort sig icke kontaktbara, gör sannerligen inte saken bättre. Nya Tradera lider dessvärre av grava kommunikationsproblem, vilket på ett negativt sätt påverkar sajtens utvecklingsmöjligheter. Att man inte lyssnar på sina kunder är allmänt känt och eftersom vi, tack vara Myntbloggen.se, har större möjlighet att nå ut med ett budskap än de flesta av Traderas (övriga drabbade) kunder, ser vi det som vår skyldighet att berätta om hur Tradera väljer att bedriva sin verksamhet och behandla sina stamkunder.

Tradera erbjuder säljare att köpa frakt direkt genom sajten. Du kan t.o.m betala med ditt saldo. Ett av fraktalternativen Tradera erbjuder är ”Frimärke / Digitalt Frimärke”. Då detta är det billigaste alternativet är det vanligt att köpare väljer detta istället för ett säkrare men betydligt dyrare alternativ. Så också våran norrman som föredrog 36 kr framför 128 kr och därmed SJÄLV VALDE att ta på sig risken. Då vi är för valfrihet har vi fram tills nu låtit kunden välja vilken av Traderas fraktlösningar de föredrar. Så kommer vi INTE att göra i fortsättningen!

Efter Traderas retroaktiva stöld av köpeskilling, frakt och provision, tvingas vi nu korrigera våra alternativ och prisnivåer beträffande frakt på Tradera-köp. Men vi måste naturligtvis också anpassa vårt material på Tradera.

Självfallet kan alla våra trogna stamkunder (sedan 43 år tillbaka) även fortsättningsvis välja vilken fraktlösning man vill på allt material som säljs utanför Tradera. Inga problem! Vi är, till skillnad från Tradera, både flexibla och mån om våra kunder!

Bland våra avslutade annonser på Tradera … finns både sålda objekt och sådant som finns kvar i lager. Välkommen med din förfrågan! Mejla: uon@live.se …

I vanlig ordning – Kostnadsfri leverans till FriMynt i Helsingborg 13 april 2024.

Eftersom alla säljare på Tradera i princip kan bli bestulna på såväl objekt som köpeskilling, fraktkostnad och provision, är Traderas icke spårbara fraktalternativ i praktiken oanvändbara – och en gyllene möjlighet för bedragare! Men istället för att ta hjälp av kunniga samlare och mynthandlare och sanera sajten från otaliga kopior, SPAM-objekt, ockerpriser, bildstölder och andra bedrägerier, väljer man alltså att introducera ytterligare en bedrägerimöjlighet!? Sanslöst! Gör om! Gör rätt!

Inom Sverige är fr.o.m. nu det alternativ som kvarstår Schenkers erbjudande på 59 kr för upp till 1 kg (spårbart och försäkrat upp till 5.000 kr). Men då i princip alla fraktpriser är behäftade med icke avdragsgill moms (och vi som näringsidkare måste betala samma fulla moms på frakten som på varorna) tvingas vi då lägga på 25% moms på detta för att få tillbaka våra 59 kr netto. Billigaste möjliga frakt (till självkostnadspris!) blir alltså i praktiken 74 kr (med emballage 79 kr) på alla Tradera-objekt. Vi får helt enkelt anpassa materialet efter detta. Inget ”lätt och billigt”, utan endast ”tungt och kostbart”.

När det gäller fraktkostnader till utlandet blir det nya lägstapriserna på Tradera-köp:
Norge = 160 kr (REK 128 kr + moms), till Danmark = 72 kr (Spårbart 57 kr + moms), till Finland = 256 kr (Spårbart 205 kr + moms), till Tyskland = 142 kr (Schenker 113 kr + moms), till USA och Storbritannien 139 kr (Spårbart 111 kr + moms) o.s.v.

Nästa fråga man då måste ställa sig är vilken typ av objekt man kan saluföra på Tradera? Vad är en rimlig lägsta prisnivå på mynt och medaljer om frakten är minst 74 kr? Helt klart är ju att Tradera inte vill ha några auktioner med utrop 1 kr! Eftersom det i praktiken är 75 kr och potentiella kunder inte är dummare än att de tar hänsyn till helheten när de bjuder. Kanske ligger rimligheten i förhållandet mellan köpeskilling och fraktkostnad någonstans kring 10-20% av objektets värde? Om så skulle minimipriserna hamna på ca 500 kr. Är det så Tradera vill ha det?

Lätta och billiga mynt kommer inte längre kunna erbjudas via Tradera, utan här får vi hitta nya kanaler. Lite tyngre och kostbarare medaljer kommer däremot inte att påverkas så mycket. Vi kan inte annat göra än att anpassa oss till Traderas regler. Vill man inte ha våra billigare/köpvärda objekt på sajten, så slipper man. Och föredrar man badwill framför goodwill är det givetvis också Traderas val.

Nyligen gick det ut ett mejl från Tradera där man berättade att man för första gången kommer att ställa ut på FriMynt i Helsingborg … så det kan kanske vara ett bra tillfälle att låta Tradera veta vad just du tycker om sajten och kategorin ”Mynt & Sedlar”… en huvudkategori som enligt undertecknad borde vara: MYNT – MEDALJER – SEDLAR – ÖVRIGT … med adekvata underkategorier som exv. Antika & Medeltida mynt, Utländska medaljer etc. Med uppdaterade kategorier skulle Traderas numismatiska fullblodsnoviser slippa terrorisera oss experter med pekpinnar om ”fel kategori”. Tillhandahåll istället ”rätt kategori”! Eller gör det möjligt att publicera i flera! Kunde man sedan börja ta våra anmälningar om kopior, felaktigheter och bedrägerier på allvar, skulle kanske Traderas serösa användare få en mera positiv syn på sajten.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Vad är en fyrk …?

Det har varit lite tyst hos bloggkollegorna på sistone, men idag upptäckte jag att Falkensson fått till ett inlägg. På ett möte i den lokala myntklubben äverhördes tydligen frågeställningen; VAD ÄR EN FYRK? Detta väckte genast minnen från Schack-SM i Borås 1979, då jag tyckte det var roligare med mynt och publikationer än långdragna schackpartier. Följaktligen gick jag till stadens mynthandlare och köpte en Johan-fyrk 1589.

JOHAN III (1568-1592). Stockholm. a) 2 penningar (½ fyrk) U.år (1575-76), b) 1 fyrk 1589, c) 2 öre 1591, d) 8 öre (1 mark) klipping 1591 (starkt kopparhaltig samtida förfalskning i grov stil).

I Falkenssons blogginlägg får vi veta att en fyrk inte alls behöver vara fyrkantig utan att beteckningen har med valören att göra (1 Fyrk = 1/2 Örtug = 1/4 Öre, skriver Falcoin).

Ordet fyrk är en försvenskning av det lågtyska ordet vereken, där diminumformen av ver = fyra, och betyder ”liten fjärdedel”. Även om fyrken har medeltida rötter, kan man nog säga att det var Gustav Vasa som gjorde den känd som ett kvarts öre.

Den halva örtugen (fyrken) började präglas på 1470-talet, men benämningen fyrk (fyrck) lär inte ha använts i någon större utsträckning förrän Gustav Vasa gjorde den till kvartsöring. Enligt den utmärkta boken ”Pengar i folkmun” av Monica Golabiewski Lannby (2000), förekommer dock benämningen redan 1507, men då gick det 6 fyrkar på (räkne)öret, så kopplingen till ver/fyra var förmodligen 1 fyrk = 4 penningar.

Medeltida mynträkning:
1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 48 fyrkar = 192 penningar
1 öre = 3 örtugar = 6 fyrkar = 24 penningar
1 örtug = 2 fyrkar = 8 penningar
1 fyrk = 4 penningar

När Gustav Vasa år 1522 introducerar det präglade öret i Sverige gällde det för 3 örtugar. Men när han året därpå även börjar prägla örtugar och fyrkar (halva örtugar) passar han på att sänka örets värde från 3 till 2 örtugar (eller från 6 till 4 fyrkar). En fyrk, som tidigare var 1/6 öre, blev alltså 1/4 öre. Och det är nog som 1/4-öring, fyrken är känd för de flesta numismatiker och myntsamlare.

JOHAN III (1568-1592). Stockholm. a) 1 fyrk 1589, b) GUSTAV II ADOLF (1611-1632). Säter. 1 fyrk klipping 1624, c) Arboga. 1 fyrk 1627, d) KRISTINA (1632-1654). Avesta. 1 fyrk (1/4 öre) 1654.

När kopparmyntet introducerades i Sverige var det just fyrkar (1/4-öringar) som inledde myntningen i Säter i Dalarna hösten 1624. Valörbeteckningen var då kort och gott 1 – F men när man några år senare valsverkspräglade runda fyrkar i Arboga skrev man ut hela valören: ARBOGA – 1:FŸRCK – 1627 (fyrkarna från Säter 1628 och Nyköping 1628-29 har 1 – F).

1600-talets vanligaste svenska mynt, drottning Kristinas 1/4-ören (fyrkar) 1633-1654, är ett trevligt och populärt samlarområde. Enorma upplagor under två decennier har medfört talrika varianter, vilket samlare alltid uppskattat. Slitna och korroderade exemplar kan köpas för några tior, medan toppexemplar kan kosta åtskilliga tusenlappar. Rekordet är nog fortfarande B. Ahlström auktion 11, 1976, där en 1633:a med årtalet nedtill klubbades för 18.500 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar omkring 100.000 kr.

KARL X GUSTAV (1654-1660). Avesta. 1 Fyrk (1/4 öre) 1657. Två stämpelidentiska exemplar. Den vänstra tolkades länge som 1/4 öre 1654 (Unik i Uppsala Myntkabinett), men detta är felaktigt. Rätt årtal är 1657, vilket kan konstateras på stämpelidentiska exemplar (med valsklumparar i årtalet och vid lejonets vänstra framtass).

Den sista fyrken präglades 1660 under Karl X Gustav, men ordet levde kvar långt efter detta. Ovan en ”årtalsraritet” som inte finns. Länge trodde man att Karl X Gustavs första fyrkar präglades redan 1654 (Unik i Uppsala Universitets Myntkabinett), men detta har visat sig vara en feltolkning av en otydlig årtalssiffra. Den förmodade 4:an kan på tydligare stämpelidentiska exemplar konstateras vara en 7:a – och årtalet alltså 1657.

Att man i folkmun använt gamla historiska benämningar på nya mynt finns många exempel. på. Än idag hör man ibland ordet ”riksdaler” om våra nuvarande kronor. Detta härrör från tiden kring 1873 då vi bytte ut riksdaler riksmynt mot kronor. På samma sätt överfördes ordet fyrk från de gamla 1/4-öringarna t.o.m. 1660 till de nya 1/4-skillingarna i början av 1800-talet. Då dessa mynt var bland myntseriens lägsta valörer kom ordet fyrk även att bli synonymt med slant, eller mynt av låg valör.

Åren 1862-1909 användes ordet fyrk som skatteenhet (jämför skattekrona), där varje skattskyldig åsattes ett fyrktal. Faktum är att så sent som 1937 användes fyrken som taxeringsnorm för vägskatt, s.k. vägfyrk.

*

Icke fullgoda enkronor 1875

Var på kvalitetsskalan skulle du placera denna enkrona från 1875? Är den bra eller dålig? Eller kanske någonstans mittemellan? Kanske beror svaret på hur många dylika mynt man sett? För vissa ser den välbevarad ut, för andra hårt sliten. Allt är relativt och just därför brukar myntsamlare använda sig av en kvalitetsskala för att kommunicera skicket.

Det finns en vida spridd missuppfattning att ”1?” är sämsta möjliga kvalitet. Men så är det naturligtvis inte. Det vet alla som följer Myntbloggen.se. På den 100-gradiga kvalitetsskalan betecknas ”1?” som ”ett 20%-igt mynt”, eller som 1?-20. Det finns alltså minste tre steg sämre kvalitet; 1?/2-10, 2-05 och 3-03.

Här ett par exempel på de två lägsta kvalitetsgraderna; 2 och 3 (eller 2-05 och 3-03) som är mer eller mindre blankslitna – men fullt identifierbara.

Att skilja ett perfekt mynt från ett blankslitet är inte så svårt. Speciellt om man endast har två mynt att välja mellan. Det är alla kvalitéer där emellan som ställer till det.

Sveriges första enkrona (sedeln 1874 undantagen) utkom 1875. Ett par år senare upptäclte man (riksheraldikern och numismatikern Stiernstedt) att man glömt Bernadotte-ättens hjärtsköld i mitten av riksvapnet, vilket då korrigerades fr.o.m. 1877 års enkronor (på tvåkronorna redan 1876). Samtidigt bytte man porträtt och ändrade omskriften till SVERIGES OCH NORGES KONUNG. Så här presenteras vår första enkrona i Christian Hamrins utmärkta bok ”Mynten i Sverige” (2019):

Som synes är det mycket stor prisskillnad mellan ett närmast perfekt exemplar i kvalitet 01/0-95, som värderas till 8.500 kr, och ett slitet mynt i 1?-20, som prissätts i måttliga 50 kr. För kvalitet 1?/2-10 (och sämre) är det enbart silvervärdet som gäller (idag knappt 40 kr). Notera att inget av de mynt åtta som illustreras på nedanstående bilder riktigt når upp till kvalitet 1-40, som brukar beskrivas som ett ”fullgott exemplar”. Även om de snyggaste av dessa är ganska fina är de för myntsamlaren inte riktigt fullgoda.

Vägen från femtiolappen och upp till toppkvalitet och kanske femsiffriga belopp, är som synes lång. Och det skall den vara. För att hitta ett praktexemplar av detta mynt, präglat med nya fräscha stampar, är minsann inte lätt. Den snyggaste vi haft under våra drygt 40 år i branschen avbildas nedan och kostade en bra slant redan på 1990-talet (ca 6.000 kr om jag mins rätt?). Det var ju länge sedan (nnan digitalkamerans tid).

Första typen av Oskars-kronorna (1875-76) är f.ö. ofta slagna med lite ”trötta stampar” (man bytte dem lite för sällan) så knivskarpa exemplar är sällsynta. Spegelglans likaså.

1875 års enkrona skall enligt myntordningen 1873 väga 7,50 gram och innehålla 800/1000 silver (d.v.s. 80%). Högsta tillåtna vik vid utmyntningen var 7,5375 gram och den lägsta 7,4625 gram. Den lägsta vikten för at gälla som giltigt betalningsmedel sattes till: ”Då det är så nött att ej med säkerhet kam skönjas, huruvida det för rikets räkning är präglat”.

Vikterna på dessa mynt kanske inte säger så mycket om skicket, men här är de i alla fall. Man kan notera att de allra mest slitna har ca 93% av den ursprungliga vikten kvar.

Lite inspirerade av en viss ”trädgårdsmästare i Mälardalen”, har vi i samband med detta lilla blogginlägg satt ihop en KVALITETS-LIKARE om 16 st. Oskars-kronor 1875 i kvalitet 1/1?-35 till 3-03. Två av varje för att kunna exponeras bättre. Dessa mynt passar vi nu också på att auktionera ut i en post på Tradera. Utrop = 1 Kr! Digitala bilder av samtliga exemplar ingår och mejlas till vinnaren efter auktionen.

LÄNK TILL AUKTIONEN

Lycka till!

*

En upptäcktsresa i historien

Med en far som var schackspelare och mycket road av antikviteter, och en mor som var kartriterska, är det kanske inte så konstigt att man blev som man blev? Mynthandlare istället för ingenjör. Men jag är inte ledsen får det. Numismatiken har visat sig vara ett fantastiskt sätt att resa genom historien och geografin.

Ovan: ENGLAND. Æthelred II, ”den Villsrådige” (978-1013, 1014-1016). Penning av CRUX-typ, slagen i Maldon 991-997 av myntmästare Ælfwine. Hybrid mellan Hildebrand 3070)(3069. XR!
Nedan: SVERIGE. Olof Eriksson, ”Skötkonung/skattkung” (992-1022). Penning av CRUX-typ, slagen i Sigtuna ca 995 av myntmästere Godwine. Hybrid mellan Malmer 11)(56. UNIK!

För tio år sedan lyckades jag ropa in ett unikt och opublicerat Olof Skötkonungs-mynt på auktion i Prag. Slutpriset blev 170 gånger utropet, men det var det värt. Detta mynt blev nämligen startskottet för mitt fördjupade historieintresse.

När jag nu på nytt börja läsa på det jag en gång fått lära mig i skolan, blev jag mer och mer förbluffad av hur lite man egentligen visste om Sverige på vikingatiden och dessförinnan. Och mycket av det historikerna samstämmigt skrev om, stämde ju dessutom inte! Bland det första jag upptäckte var t.ex. att man lyckats blandat ihop kungarna och placerat ”Kråkben” istället för ”Skötkonung” i Maldon 991. Hade man inte läst den anglosachsiska krönikan och fredsavtalet mellan ”hären” och kung Æthelred? Olofs egen farbror Tusti (Toste, Skoglar Toste eller Torsten av Västergötland) omnämns ju till och med i fredsdokumentet! Lite missuppfattat/anglifierat till ”Ivstin” visserligen, men ändå klockret. Den norska tolkningen Jostein väger lätt i sammanhanget.

Allt eftersom jag fördjupade mig i ämnet fann jag fler och fler tveksamma eller direkt felaktiga ”historiska sanningar”. Hade alla historiker bara skrivit av varandra? Varför hade man inte bemödat sig att kontrollera originalkällorna, utan istället radat citat ur sagorna? Det här borde man skriva en bok om, tänkte jag en dag – Sveriges första mynt … skulle ju kunna vara ett arbetsnamn. Mina allra första skriverier, för 35 år sedan, handlade ju om Sveriges första kopparmynt – kopparklippingarna från Säter och Nyköping – så titeln kunde ju vara logisk. Sedan dess har det nu passerat ett decennium … och ännu ingen bok. Anledningen till detta är väl en kombination av ”mycket att göra och dåligt betalt” och det faktum att det hela tiden finns alldeles för mycket att upptäcka! Ju mera man gräver, desto mera behöver skrivas om. Idag tänkte jag, min vana trogen (det är den 19 januari idag), ”röra om lite i grytan” och bjuda på lite lätt omvälvande nyheter från kommande bok.

Glöm inte var du läste det först! – Myntbloggen.se!

Ett försök till rekonstruktion av släktförhållanden mellan det svenska och danska (de svensk-danska) kungahusen under vikingatiden. Denna, åter igen uppdaterade, regentlängd (kongerekken) bygger i grunden på Rimberts ”Vita Anskarii”, Adam av Bremens ”Gesta Hammaburgensis”, Hervararsagans ”Kungliga Ättetal”, Nestorskönikan (Primärkrönikan), Einhards ”Vita Karoli Magni”, samt fragment ur Avicos ”Gesta Wulinensis”. Det nya är dels kopplingen mellan Erik-Olof-Ring/Ingvar och Rurik-Oleg-Igor, dels de tre danska kungarna (”vikingahövdingarna”), som stred mot Charlemange och Ludvig i det Karolingska riket i början av 800-talet, och deras eventuella släktskap med de svenska kungarna i ”Björn Järnsidas ätt”.

Nyligen fick vi lära oss att Sverige firade 500-årsjubileum 2023?! Så otroligt historielöst! Gustav Eriksson, Vasa har nr 44 i den för numismatiker välkända medaljserien Hedlingers regentlängd från 1734. Kung Gösta hade alltså minst 43 svenska kungar före sig. Visst, källorna till vår äldsta historia är både få och fragmentariska, men de finns faktiskt! De främsta och mest trovärdiga källorna när det gäller Sveriges tidiga historia är: Tacitus (98 e.Kr.), Jordanes (551 e.Kr.), Rimbert (d. 888) och – framför allt! – Adam av Bremen (ca 1070). De två förstnämnda för att få perspektiv. Vilka var egentligen folken som kallades exv. Sueones, Gutones, Sitones, Suehans, Gautigoth, Ostrogoth, Vagoth och Hallin?

Tyvärr verkar många historiker förläst sig på Snorre Sturlasson och den isländska sagalitteraturen. Och visst är både Snorres ”Heimskringla” (ca 1230) och Frans G. Bengtssons ”Röde Orm” (1941-45) fantastiskt läsvärda litterära verk. Men några bra historiska källor är de faktiskt inte! Sagor och romaner kan vara målande och spännande och innehåller i många fall en sann grundhistoria. Men det är ingen hemlighet att de bygger på den uttalade principen att historiens luckor fylls med fantasi. Och många gånger är de kompletterande utbroderingar lite väl långt från sanningen.

Den som är road av källkritik och/eller konspirationsteorier har för övrigt mycket att fundera över när det gäller svensk/inhemsk historieskrivning under medeltiden. När man här i landet började och studera de antika och vikingatida källorna och på tidens manér dekorerade sina alster efter behag – eller uppdragsgivare? Snorres besök hos lagman Eskil (Birger jarls bror) i Skara 1219 t.ex. Då han förärades ”baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget vid Gestilren”. Stockholm grundas av Birger jarl 1252 och ärkebiskopssätet flyttas till Östra Aros och får namnet Uppsala 1273. Fanns det någon agenda för denna nyfunna fascination för Stockholmsområdet? Finns det kanske till och med paralleller mellan medeltidens historiker och Olof Rudbecks fantasifulla forskning på 1600-talet?

Tillbaka till vikingatiden! För många år sedan insåg jag att det fanns en stark namnlikhet mellan några av de svenska kungarna och de första ryska härskarna, Rurik, Oleg och Igor. Och nyligen fick jag anledning att titta på saken på nytt. Sven Rosborn i Malmö publicerar då och då nya avsnitt ur krönikan ”Gesta Wulinensis”, som påstås ha skrivits av en viss Avico på 990-talet, men endast bevarats i en polsk avskrift/översättning från 1963. För precis en vecka sedan bjöd Sven på denna rad: – ”Vid den tiden var Gurmd utsänd av sin bror Knob till Kynugord (Kiev) och reste dit för att hämta guld och slavar. När han sedan sändes till Variusflodens mynning för att för Ivars räkning ta emot Romanus utsände …”

Gurmd är den kung vi genom sagorna känner som ”Gorm den Gamle” och som Adam fått kännedom om genom två olika källor; dels kung Sven Estridsson, dels en dansk biskop. Sven kallar honom för Gurd (son till Olof, ”den svenske”) medan biskopen benämner honom Vurm (eller Wrm = mask/orm). Knob är Gurmds äldre bror, av kung Sven kallad Gnupa (Olofsson) och av biskopen kallad Hardeknut – utan tillmälen! (han blev döpt 934). Allt detta är känt sedan tidigare, men att i samma mening hitta Ivar av Kynugord (Igor av Kiev) var verkligen sensationellt! Romanus är för övrigt den bysantinske kejsaren som regerade i Konstantinopel åren 920-944. Då även det Bysantinsk-Bulgariska kriget 913–927 nämns i GW-avsnittet, kan vi dra slutsatsen att händelsen utspelat sig på 920-talet.

Titeln på Rosborns uppsats är ”En drottning kallad Thyra” och hans vinkel är att Harald Blåtands mor, tidigare kallad Thorvi (Tyra Danebot på svenska, Thyra Dannebod på danska) egentligen hette Theophani (Tiffany – ”Guds manifestation” – i modern tappning) och var av grekiskt/armeniskt ursprung. Sondotter till kejsare Romanus I (920-944) om vi skall tro GW. Eftersom Sven tidigare meddelat att ”Haralds bror, Toke Gormsson” var Erik Segersälls kusin, kan vi nu alltså dra slutsatsen att Harald och Toke var halvbröder. ”Sladdisen” Toke var enligt GW född 18 år senare än Harald, vilket ju också talar för en annan mor.

T.v. Två medaljer ur Hedlingers regentlängd; Erik Väderhatt och Olof. T.h. 2x tre medaljer över Rurik, Oleg och Igor från två olika ryska regentlängder. På kartan i mitten kan vi få en uppfattning om den unge ”Gorms” resa från södra Skandinavien, via Kiev, till Vagusflodens mynning. Varius (Var), skall ha varit hunnarnas namn på floden Dnepr/Dnieper (228 mil lång), som rinner ut i Svarta havet, nära hamnstaden Mykolajiv (mellan Odessa och Cherson) i Ukraina.

Genom Nestorskrönikan vet vi att Igor av Kiev (912-945) efterträdde sin släkting Oleg av Kiev (879-912) och säges vara son till Rurik av Novgorod (död 879). Samtliga antas ha svenskt påbrå då de kallas ruser (finskans och estniskans ord för Sverige = Ruotsi/Rootsi). Den tysk-romerske kejsaren Ludvig den Fromme (813-840) fick vid sitt hov i Ingelheim år 839 besök av en delegation från Konstantinopel. I denna skara fanns några män som kallades ruser/rhos och var på väg till sitt hemland. Då Ludvig frågade vilka dessa ruser var, fick han svaret att de var svenskar (sueones).

Hur kan det då komma sig att ”Gorm den Gamle” (i sin ungdom på 920-talet) hade så vänskapliga förhållanden med den mäktige Igor av Kiev? Kan det månne vara så som Sven Estridsson (Sigrid Storråda och Sven Tveskäggs dotterson) säger till Adam 1070, att Knut/Gurmd och ”Gorm”/Gurd verkligen var hans förfäder – och Olofs söner!? Skulle det till och med kunna vara så att Olof den Svenske och Oleg av Kiev var samma person? Var han i så fall släkt med Rurik och Igor och hur?

Ja, jämför vi med det lilla vi vet om den svenske kungen Erik Anundsson, Väderhatt, kan vi förutom namnlikheten med Rurik/Rorik (Rus-Erik/Ro-Erik?) konstatera att de verkar ha dött ungefär samtidigt. Rurik dog år 879 och Erik skall ha dött tio år efter Norges enande, som brukar anges till år 872 – så omkring år 880 alltså. De skandinaviska källorna förtäljer inget om de tre kungarna Erik, Olof och Rings släktrelationer, men man kan vara tämligen säker på att det fanns nära släktband. Allt, och då menar jag ALLT, under denna tid byggde på ”arv och odal”. Bonde eller kung – alla lydde under samma regel; äldste sonen ärvde gården – eller riket.

Medaljer med fantasifulla porträtt av a) Erik Väderhatt, kung i Upsali, b) Rurik av Novgorod (d. 879), c) Olof, kung i Sverige (och kanske också i Danmark?) samt d) Oleg av Kiev (879-912).

Men om vi istället ”vänder på steken” och utgår från de ryska släkt-/årtalsuppgifter som finns. Hur stämmer då dessa överens med våra egna kungar? Ja, vi vet att Rurik utsåg Oleg till sin efterträdare och förmyndare för sin unge son Igor (som var ett spädbarn när fadern gick bort). Och vi känner till att Olof tog emot ”Nordens apostel” Ansgar i Birka år 852 efter att den danska kungen Horik/Erik försett Ansgar med sitt personliga sändebud och ett meddelande till den svenske kungen Olof. Det förefaller alltså tidsmässigt fullt möjligt att Olof Björnsson skulle kunna var densamme som Oleg av Kiev och Olof den Svenske, som efter danskarnas katastrofala nederlag i slaget vid Leuven 891 (då danska kungahuset i princip utplånades) tog över Danmark ”med vapenmakt”. Här kan det kanske också vara på sin plats att nämna kung Svens uppgift till Adam, om att Olof föregicks av en viss ”Helge”. Namnet Oleg översätts ibland till just Helge (jämför Olga = Helga) så kanske var denne och Oleg/Oleh samme person?

Vi vet också att Ring tog emot ärkebiskop Unni år 935. Och eftersom Igor/Ivan härskade i Kiev åren 912-945 stämmer även detta tidsmässigt ihop med Kung Ring (Rex Ingvar/Ivar). Han och hans söner Erik och Emund kan mycket väl inpassas i denna tidslinje. Detta scenario skulle dessutom kunna ge en rimlig förklaring till de släktförhållanden som framgår av Nestorskrönikan. Nämligen att Igor var Ruriks son – och att då Ring/Ingvar skulle ha varit Erik Väderhatts son! Deras inbördes släktförhållanden stämmer med vidstående släktträd! Igor mördades av drevljanerna år 945, när han skulle inkassera skatt från dem. Hans änka Olga, förstörde därefter deras huvudstad Korosten (ca 16 mil nordväst om Kiev) som hämnd. Efter Igors död övertog Olga tronen i Kiev-riket, eftersom deras son Sviatoslav (endast 3 år gammal) var för ung för att regera. Olga kom att få många friare som var ute efter hennes makt, men hon tog effektivt död på dem alla. Enligt Primary Chronicle dödades fem tusen drevljaner som hämnd efter dråpet på Igor. Denna historia har långt senare fått stå modell för Snorres sagodiktning om drottning Sigrid, Storrådas personlighet och hur hon skulle ha innebränt sina friare.

För övrigt vet vi också att både Erik Väderhatt och Olof verkade i österled. Erik erövrade delar av Finland, Karelen, Estland, Ryssland och Kurland. Och Olof begav sig på vikingatåg till Kurland. Mycket talar för att vi kan ha kommit den famöse Ruriks äventyr på spåren?

Så kanske är det ändå inte så konstigt att den yngre av Olof-sönerna, unge ”Gorm”, på sin äldre bror Knuts begäran, begav sig till sin släkting Ivan/Igor i Kiev ”för att hämta guld och slavar” och sedan vidare till Vagusflodens mynning?

Grattis på 104-årsdagen, pappa Stig! – Du fattas mig!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se


*

GOTT NYTT ÅR 2024!

Även om 2023 generellt varit ett ganska mörkt år både i Sverige och internationellt, har det numismatiska året varit fantastiskt! Mynt- och medaljmarknaden går från klarhet till klarhet och prisrekorden har stått som spön i backen. Allt pådrivet av en mycket stark internationell marknad – och en toksvag svensk krona. Utländska handlare har varit lite av ”årets kund” för oss, även om det finns många starka köpare även i Sverige. Och skall man utse ”årets produkt” blir det tveklöst medaljerna! Speciellt de äldre kungliga, men även modernare personmedaljer av välkända konstnärer. Kul tycker vi, som sedan länge specialiserat oss på detta spännande och köpvärda samlarområde.

2024 är det 400 år sedan vi i Sverige fick våra första kopparmynt. Det hela startade i Säter i Dalarna där man 1624 började hammarprägla klippingar i valören 1 Fyrk, det vill säga 1/4 Öre. Året därpå tillkom Nyköping som myntort och 1627 ersattes klippingarna av rundmynt. 1644 blev Avesta myntort för kopparmyntningen och förblev så ända till 1831. Ovan två Säter-fyrkar 1624, fem Nyköpings-fyrkar 1634 och två Avesta-liarder 1654 (det tredje/översta myntet av samma typ är präglat i Paris).

Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2024!

Ulf & Babsan på Vikingabo

*

Vi önskar er alla en God Jul!

Idag är det ljusare än igår! Klockar 03:27 i natt inträffade nämligen vintersolståndet. Så nu går vi mot ljusare tider igen. Vi firar detta med att ta en liten paus från mynteriet, för att istället ägna oss åt julfirande med familj och vänner. Men håll ut, vi är snart tillbaka igen. Numismatiken kan man inte vara ifrån hur länge som helst …

Babsan & Uffe på Vikingabo önskar kunder, läsare och kollegor en GOD JUL!

Herrar Hadrianus, Olof och Gustav hälsar också!

*

Mälardalen, Mälardalen, Mälardalen …

I söndags kikade jag (givetvis) på ”SVT:s storsatsning” Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet. Föga förvånande kretsade det mesta kring Mälardalen, Mälardalen och Mälardalen. Förutsägbart så det förslår. Och nästan lika förutsägbart var väl att en SVT-produktion 2023, lika lite som en Rapport-sändning, kan göras utan pekpinnar om klimatkatastrofen. Denna gång den man tror inträffade år 536 e.Kr. Konsekvensen blev dock att man fick förlänga ”vikingatiden” med 250 år och påbörja den redan på 500-talet. Vad gör man inte för att uppfostra menigheten.

SVT:s vinjett jämte tre Olof-penningar, varav en där kungen titulerar sig: OLAF (eller OLVF) REX ZPEVO-x: … vilket på latin utläses: OLOF REX SWEVO(rum) som på modern svenska betyder: OLOF, SVENSKARNAS KUNG. Till höger Bo Thoréns medalj ”Millenniumskiftet 1999-2000” (Brons Ø 56 mm), med förklarande text av Lars O. Lagerqvist.

Utöver detta var min första reaktion: – Vart tog kungarna vägen? Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet (2023) är i mycket en ren kopia på Historien om Danmark: Vikingetiden (2017). Båda med en konferencié som lallar omkring bland olika iscensättningar, kryddade med effektfulla drönarbilder. Men medan danske Lars Mikkelsen fokuserar på att berätta en historia, verkar svenske Simon J. Berger mest ha fått order om att le. Konstant. Hela tiden.

För att jämföra den danska och svenska versionen och få en bild av hur de båda grannarna ser på sin historia, återsåg jag de båda programmen efter varandra. Och det jag då slogs av var: – Vart tog kungarna vägen i den svenska versionen? I Danmark går man direkt på Harald Blåtand, men i Sverige omnämns Olof Skötkonung först i elfte timmen, när det endast är 7 minuter kvar av programmet. Vad har SVT emot kungar?

Och det hela blir nästan lite löjligt när man i sin iver att sammankoppla Mälardalen med Vikingarna (de kallades väl mest Väringar och Varjager i österled) försöker placera sagokungen Yngvar på ett skepp i Estland – 150 år efter hans eventuella död. Kan upplysa SVT och dess ”300 experter” om att det faktiskt fanns riktiga, historiskt belagda, kungar i Sverige under vikingatiden. Så man behöver inte hitta på. Kanske han man i alltför hög grad låtit sig duperas av sagofarbror Jonathan Lindströms fantasihistorier i ”Sveriges långa historia” (en pandemiroman, skriven under parollen; det vi inte vet, får vi fabulera ihop).

Den romerska historikern Tacitus kände till svenskarna (eller suiones, som han kallar dem) redan 700 år innan Ansgar togs emot av kung Björn på Adelsö/Birka år 829. Och det ”Sverige” han kände till var sannolikt Västsverige, då hans svärfar, militären och statsmannen Agricola, var verksam i Britannien.

Att göra ett entimmesprogram om vikingatidens Sverige innebär naturligtvis att man får göra ett snävt urval och sålla bort en hel del. Men man kan verkligen fråga sig hur det är möjligt att göra ett dylikt program utan att överhuvudtaget omnämna; Gotlands världsberömda silverskatter, den stora hedniska armen i England och hur ”de stora” kungarna (Karl, Otto och Knut) påverkade vikingatiden och kristnandet. Och hur kan man totalt missa Sveriges koppling till Danmark och England? Eller historien om Danelagen och gälderna eller om våra viktigaste runstenar: Rökstenen, Sparlösastenen och Orkestastenen. Den förstnämnda borde vara lika viktigt arv för svenskarna som Jellingestenarna är för danskarna.

Du har väl inte missat Fredrik Ousbäcks fina filmer om Rökstenen och annat spännande på Format Historia på YouTube? Rekommenderas varmt!

I det danska originalprogrammet (2017-04-16) berättar man om kungar och händelser som exv. Gudfred 804, Karl den Store, Great Heathen Army 865, Guthrum 875, Alfred den Store, Danelagen, Gorm, Otto den Store, Harald Blåtand, Otto II, Sven Tveskägg, Ethelred den Villrådige och Knut den Store. I Sverige tar man givetvis upp både Birka och Ansgar, men väljer samtidigt bort kungarna Björn, Olof, Ring, Erik och Emund på Adelsö. Inte ens Harald Blåtands förbundna, Emund Eriksson eller Sven Tveskäggs besegrare, Erik Segersäll finns med i programmet.

Ett försök till rekonstruktion av släktförhållanden mellan svenska och danska kungar under vikingatiden. Denna åter igen uppdaterade version (med Björn och Olof) bygger på nya uppgifter från ”Gesta Wulinensis” som av en slump framkommit under kommunikation med arkeologen och museimannen Sven Rosborn i Malmö, som sporadiskt släpper ”små aptitretare” ur sin kommande bok. Ser fram emot den dag då alla korten läggs på bordet.

Intressant nog har den utbredda historiska lokalpatriotismen inte bara drabbat stockholmare och skåningar, utan även danskarna. För i den danska versionen finns inte en stavelse om de svenska kungligheter som i hög grad påverkat den tidiga danska kungamakten. Gorm den Gamles far, Olof den Svenske (som med vapenmakt erövrade danernas rike på 890-talet) omnämns t.ex. inte alls. Även Gorms (Gurd, Vurm, Kurm, Gurmd) förmodade svenska hustru Tyra Danabot (Thorvi) ignoreras fullkomligt. För hur skulle det se ut, om det gamla Danmarks ”stamfader”, i själva verket var svenskättling!? Inte kan väl Adam av Bremen haft rätt när han citerade Sven Estridsson (Sigrid Storrådas dotterson)? Och på samma sätt väljer man att bortse från Erik Segersälls annektering av Danmark 986-992 (då Sven Tveskägg tvingas i exil i Polen) och Olof Skötkonungs seger över Sven efter Eriks död. Inte heller alliansen med Sverige, förseglat genom bröllopet mellan Sigrid Storråda (Eriks änka, Olofs mor) och Sven ca 993, tycker man är värt att nämna. Trots att Olof tog med Sven till England 994 och att denna allians med all säkerhet var en förutsättning för Svens och Knuts invasion av England två decennier senare.

Orkestastenen … som berättar att Ulf varit med på vikingatåg till England, där Tusti (Toste eller Torsten av Västergötland) och Torkel den Höge och Knut den Store tagit tre olika gälder (s.k. ”danagälder”). I mitten ett mynt från Ethelred den Villsrådige, slaget i Maldon 991 och till höger en karta över vikingarnas område, så som man tolkar det på Gamla Uppsala Museum. Notera att Birka är en storstad, Uppåkra en lada och att Götalandskapen (med access till såväl Västerhavet som Östersjön) överhuvudtaget inte existerar.

Vår första kristna kung, Olof Skötkonung (992-1022), gör entré i programmets sista minuter. Kopplingen är först de kristna gravarna i Varnhem från tidigt 900-tal, engelska missionärer, Katas stenkyrka och det fiktiva dopet i Husaby 1008 (Olof döptes i Andover i England redan hösten 994). Men redan några sekunder efter att Olofs namn nämnts, hamnar vi i Sigtuna – i Mälardalen 1019. Fanns det inget annat värt att nämna?

Man skulle t.ex. kunnat berättat om Olof Skötkonungs tillnamn (Skautkonungr på fornnordiska), som bygger på en mycket tidig missuppfattning. Redan på 1200-talet blev det fel när man blandade ihop det fornengelska ordet ”sceatt”, som betyder skatt, pengar, rikedom och mynt, med det snarlika ordet ”sceat”, som betyder sköte. Ursprunget till det sistnämnda är ett urgermanskt ”skautaz” (på fornnordiska ”skaut”, på gotiska ”skauta”) som via danskans ”skød” blev ”sköt” – och Skötkonung. Ett muntligt uttalat sceatt (skatt) missuppfattades alltså redan på 1200-talet och nedtecknades som sceat (sköte). Och därmed gick Olof Skattkung (Anlaf Treasure king) till historien som Olof Skötkonung. För tusen år sedan förknippades ordet ”skatt” förmodligen med silverskatt, brandskattning och skattgömma. Men idag tänker vi nog i första hand på skattetryck, reavinstbeskattning och moms etc. From treasure to tax, för att använda engelska ord.

Folk, land och landskap: Sverige är ett land befolkat av svenskar, medan Norrland, Svealand och Götaland är landsdelar – mestadels på väderkartan. Sverige och götalandskapen är uråldriga. En äldre beteckning för svenskar och danskar är ”svear och daner”. Detta har dock ingenting med Svealand och ”svealänningar” att göra. Svealand (Nordanskog) omnämns först 1442 i Kristoffer av Bayerns landslag. Uppland (omnämnt 1296), Jämtland (1000-talet) och Skåne (890-talet) är landskap i Sverige. Mälardalen (myntat 1852), liksom Götaälvdalen, är ”riskområden för ras, skred och översvämningar”. Det faktum att ett mäktigt landskap/kärnområde (Götaland) kan vara en del av ett land/stamförbund (Sverige) förstod redan Jordanes och Adam av Bremen.

Historien om Sverige har fått befogad kritik för sitt tjatigt tendensiösa 08-perspektiv. Bland annat från Hallands kulturhistoriska museum. Ovan träffar Jesper Hillbom arkeologerna Per Wranning och Leif Häggström för att prata om vendeltid och vikingatid i Halland – ett av alla landskap SVT helt glömt. Panelens retoriska upprepning av Mälardalen, Mälardalen och Mälardalen har nog fått fler än undertecknad att dra på smilbanden.

Sin vana trogen har man fullständig snöat in på ”Svearna i Mälardalen” och Gamla Uppsala. Och så kan det bli när man likt SVT konstant konsulterar samma lilla grupp av ”experter”, alla med samma tröttsamma lokalpatriotism. Ni borde vidga era vyer! Ni representerar en inskränkt och förlegad Sverigebild. När ”vetenskapsjournalisten” Kristina Ekero Eriksson i boken ”Gamla Uppsala”, Stockholm 2018 (s. 21-24) skriver om ”SVEAKUNGENS SÄTE”, kan man tro att stycket är skrivet för 350 år sedan av Olof Rudbeck den äldre (1630-1702) och inte i modern tid. Detsamma gäller dessvärre stora delar av SVT:s storproduktion: Historien om Sverige, del 3 – ”Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet”.

I Skandinavien heter Sverige; Sverige. Med en släng av danska alltså. Andra namn på Sverige är t.ex. Svezia, Suecia, Szwecja, Sviecya, Shvetsiya eller Ruotsi. På Island heter Sverige fortfarande Svíþjóð (Svitjod, d.v.s. svi-folket – som ev. har sitt ursprung i svijordbruk/svedjebruk?). I Beowulfkvädet, som utspelar sig på 500-talet, förekommer både Swēorice (Sverige) och Swēoðēod (sweo-folket).

Man kan fråga sig om dessa stockholmare överhuvudtaget känner till ”äldre skriftliga källor”, exv. den romerske historikern Tacitus som redan 98 e.Kr. skrev om ”Suiones”? Eller Cassiodorus & Jordanes (538 reps. 551 e.Kr.) som för snart 1500 år sedan skrev om ”Suehans” och detta folks talrika stammar? Har de frågat sig varför goten Jordanes (i sin berömda Getica – om goternas ursprung) – räknar upp ett drygt dussin Suehans-stammar på ön Scandza (Skandinaviska halvön), från Öresund i söder till Viken/Oslofjorden i norr: (Theustes, Vagoth, Bergio, Hallin, Liothida, Ahelmil, Finnaithae, Fervir, Gauthigoth, Evagreotingis, Ostrogothae, Raumarici ac Ragnaricii) innan han når fram till de nordliga Finni, Vinoviloth och Suetidi (med ett d)? Eller har ”08-damerna” fullständigt fastnat i sagans värld, eftersom man kallar de (bevisligen många gånger uppdiktade) 700 år yngre sagorna för ”äldre skriftliga källor”? Men inte ens där står det något om att ”de som bodde söder om Mälaren räknades förmodligen inte till svearnas skara”. Redan Adam av Bremen visste ju 1070 e.Kr. att: – Birka är götarnas stad och belägen mitt i Sverige.

Ikväll är det dags för Historien om Sverige – Gud ger och Gud tar, 1100–talet till slutet av 1300-talet. – ”Det är goda tider för svenskarna som nu blivit kristna. Ekonomin blomstrar och skördarna är goda. Befolkningen växer och det svenska riket börjar byggas steg för steg. Men allt utmanas när tiderna plötsligt blir sämre och pesten utplånar en tredjedel av befolkningen.

Vi håller tummarna för att man lyckas bättre denna gång … 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

TILLÄGG 2023-12-12:

Kritiken efter ”SVT:s storsatsning”: Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet, har varit massiv – och befogad. Nu sällar sig filmaren och historikern Fredrik Ousbäck till kritikerna och avfyrar en rejäl salva mot SVT och deras sagotanter, förlåt ”historieexperter”. Neil Price, Bo Gräslund, Jonathan Lindström och Ekero Eriksson & Co får sig alla en välförtjänt släng av sleven. Historieförfalskning! dundrar Ousbäck. Och jag håller med!

Riktig historia om Sverige! Eller? YouTube-film presenterad av Fredrik Ousbäck.

Hur kan SVT igen släppa fram sagodravel om Sveriges historia? Nu ligger alltså sagokungen Yngvarr från 600-talet död i Estland och Salme i en båtgrav från år 750!

*

Gustav Vasa av Carl Milles 1923

– ”1920-talet är Milles verksammaste decennium; då skapas flera av monumental-verken, bl.a. Gustav Vasa, Rudbeck, Europa och tjuren samt Poseidon. Under år 1923 projekteras, skisseras eller slutförs flera av dessa samtidigt som Milles utför fyra nya medaljer, den gjutna Böttigermedaljen samt de präglade Gustav Vasa-, Göteborgs- och Norstedt-medaljerna.”

– Så inleder Ulf Adel sin text om Carl Milles Gustav Vasa-projekt 1904-1923 i sin mycket läsvärda avhandling.”Carl Milles – Form, idé, medaljkonst” från 1980.

I december 1922 fick Carl Milles (1875-1955) beställning på en medalj till 400-årsminnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm. Beställningen kom från Sporrong & Co i Stockholm, som härmed inledde sitt samarbete med Carl Milles. Detta är Milles första präglade medalj.

GUSTAV VASA av Carl Milles 1923. BRONS, brunpatinerad, Ø 56 mm (74,76 gram). Randskrift: SAMFVNDET S:T ERIK ÅR 400-ÅRSMINNET 1923 samt rektangulär stämpel med S&Co (Sporrong & Co) och B (för Brons). Upplaga: 1.000 ex.

Ulf Abels beskrivning av Milles Gustav Vasa-medalj låter som följer:

Gustav Vasa. 1923. Präglad av Sporrong & Co i silver och brons. Diameter 56 mm.
Advers: GVSTAF WASA SVERIGES KONVNG. Huvudet i profil, höger sida, bröst-partiet en face, iförd samtida dräkt. Signerad Carl Milles nedsänkt utmed kanten t.v.
Revers: STOCKHOLM MOTTOG BEFRIAREN MIDSOMMAREN 1523. Slottet Tre kronor samt, omkring dess huvudtorn, tre kungakronor. I förgrunden stiliserade vågor.
Randen: SAMFVNDET S:T ERIK ÅT 400-ÅRSMINNET 1923.

Upplaga: 100 numrerade exemplar präglade i silver samt ca 1.000 i brons. Några senare exemplar har tillverkats. Reversen använd till medalj instiftad av Samfundet S:t Erik 1963. Dess motsatta sida modellerad av Axel Wallenberg (Lagerqvist 1978, 85).

Den klart vanligaste varianten av denna medalj är den ovan nämnda i brunpatinerad brons, slagen i den relativt stora upplagan tusen exemplar. Den har de senaste 40 åren gått att köpa för under 500 kronor, men på sistone har priserna (med all rätt) börjat skjuta i höjden. Idag får man nog räkna med 2-5 gånger ”det gamla priset”.

GUSTAV VASA av Carl Milles 1923. SILVER Ø 56 mm (98,87 gram). Tvådelad originalask i papp (med påskriften: Nr 46, 75 kr). Numrerad upplaga om 100 exemplar. Detta ex. märkt: N:R 46 på randen. Randskrift: SAMFVNDET S:T ERIK ÅR 400-ÅRSMINNET 1923 samt rektangulär stämpel med S&Co (Sporrong & Co), S:t Erik i oval, V7 (årtalsstämpel 1923), kattfot och S (för Silver) i sexkant.

Betydligt svårare är det att finna ett silverexemplar av denna medalj. Dessa präglades ursprungligen i endast 100 numrerade exemplar (varav det här illustrerade är Nr 46, som tillhört Gunnar Holst, Göteborg, och en gång i tiden inköptes för facila 75 kronor inklusive originalask). Utöver dessa hundra silvermedaljer har man hos Sporrong & Co i Stockholm, åtminstone vid ett par tillfällen (1952 och 1965), gjort nypräglingar – utan randskrift! Den senare av dessa för övrigt är slagen med brusten åtsidesstamp.

GUSTAV VASA av Carl Milles 1923. ”GULD” d.v.s förgylld brons Ø 56 mm (86,03 gram). Stort kvadratiskt grå-blått originaletui. Randskrift: SAMFVNDET S:T ERIK ÅR 400-ÅRSMINNET 1923 samt rektangulär stämpel med S&Co (Sporrong & Co). UNIK?

Någon ”guldmedalj” omnämns inte av Ulf Abel, men den existerar faktiskt i GULD! – Eller närmare bestämt i förgylld brons. Ett eventuellt unikt exemplar finns i undertecknads samling (se bild ovan) och utöver detta har jag en obekräftad uppgift från en gammal kund om ytterligare ett exemplar. Dessa har förmodligen tillverkats för att delas ut till någon eller några prominenta personer. Att prägla en så stor medalj i rent guld var nog allt för kostsamt redan 1923. Rent guld är 84% tyngre än finsilver och 18K guld är 46% tyngre än finsilver, så det hade i så fall blivit rejäla guldpengar på +150 gram – eller motsvarande 20-24 stycken guldtjugor från Oskar II:s tid (detta var ju två år innan den sista 20-kronan i guld utkom 1925).

GUSTAV VASA av Carl Milles 1923. MÄSSING, svartpatinerad, Ø 56 mm (80,13 gram). Randskrift: SAMFVNDET S:T ERIK ÅR 400-ÅRSMINNET 1923 samt rektangulär stämpel med S&Co (Sporrong & Co).

Men det finns faktiskt en fjärde variant av Milles Gustav Vasa-medalj – nämligen den lite ovanligare i svartpatinerad mässing. I Ulf Abels avhandling får vi veta mer om detta:
– ”Svartpatineringen, som genom ett mer komplicerat laboratoriearbete fördyrade processen ca 1/3, kunde inte utföras på mycket stora upplagor. Detta är troligen orsaken till att endast en del av Gustav Vasa-medaljens upplaga svartpatinerades. Denna typ av patinering kan endast utföras på mässing. För dessa och andra uppgifter om patinering tackar författaren docent Ulla Ehrensvärd, fil. lic. Lars Lagerqvist och civ. ing. Mats Hede.”

Den senare lämnar följande beskrivning på processen: – ”Milles ville ha åtminstone en del av upplagan Gustaf Vasa medaljer svartfärgade, och då valde vi att prägla dem av mässing, som är en zinkrikare kopparlegering än medaljbronsen och mycket ljusare gul än den ganska röda bronsen. Efter behandling med en metallfärg för patinering fälldes svart kopparoxid ut på medaljytan, och för nyansering borstades den med fint pulveriserad pimpsten och vatten. Slutbehandlingen var borstning med vax eller fernissning med ett klarlack. Brons- och silvermedaljerna fick den normala patineringen, där mörkfärgningen består av svavelbly resp. svavelsilver.”

GUSTAV VASA av Carl Milles 1923. MÄSSING, opatinerad, Ø 56 mm (ca 90 gram). Randskrift: SAMFVNDET S:T ERIK ÅR 400-ÅRSMINNET 1923 men UTAN S&Co-stämpel.

Mässingsmedaljen förekommer även opatinerad, men då UTAN S&Co-stämpel (av Delzanno felaktigt beskriven som ”guldförgylld”, nr 65). Detta är med all sannolikt ett prov som tillkommit i samband med experimenterandet med patineringen. Samma varianten finns även som svartpatinerad (Delzanno nr 70). Jämför Myntkompaniet / Philea aukion 10, 2016, nr 230 (bild ovan) samt Roberto Delzanno ”Medaljer & Konstnärer” nr 65/70 (samma medalj med och utan patinering).

Eftersom patinering av medaljer är ett sällan omskrivet ämne, tycker jag det kan vara befogat att återge lite flera visdomsord från Ulf Abels penna:
– ”Också när det gällde medaljens ytbehandling kom Milles att bryta mot konventionerna – det har f.ö. påpekats av hans medarbetare att han var noga med både valet av patina och kontroller under arbetets gång. Även i hans korrespondens finner man spår av detta. Under större delen av 1800-talet, i Sverige fram t.o.m. Lea Ahlborn, hade den blankpolerade patineringen varit den gängse. Från 1870-talet och Adolf Lindberg övergick man emellertid alltmer efter fransk förebild till den mattpatinerade ytan, vilket ger en mjukare, varmare yteffekt.

Mot århundradets slut började man så, som ett uttryck för det stora intresset för den italienska renässansmedaljen, ta upp renässansens bruk att mörkpatinera medaljen. Speciellt förekom detta i tysk medaljkonst under 1900-talets början, där inflytandet från antika mynt och renässansmedaljer överhuvud var starkt. Det var också här som den helt svarta patineringen började förekomma, efter Pisanellos och annan florentinsk medaljkonsts förebild.

Förlagorna (inspirationen) till frånsidan av Milles Gustav Vasa-medalj. Matteo de’ Pastis medalj över Sigismondo Malatesta (1446), vars revers framställer borgen i Rimini, jämte Hogenbergs kopparstick (ca 1580) med motiv över Stockholm och slottet Tre Kronor – med Milles svarta medalj därunder. Även svartpatineringen är alltså inspirerad av renässansens medaljer.

I Sverige är det Milles som introducerat svartpatineringen, inte enbart för den gjutna medaljen utan också för den präglade. Gustav Vasa-medaljen, Milles första präglade, fick denna mörka patinering, liksom många av de som följde, t.o.m. den präglade miniatyrversionen av Heidenstammedaljen. Denna patineringsform, som genom sin svarta yta ger medaljen ett tungt, expressivt uttryck, och som i jämförelse med mattpatineringen snarast framhäver den plastiska karaktären, väckte när det gällde de präglade medaljerna stark kritik, inte minst från numismatikernas sida. Man ansåg att den bl.a. bidrog till att sudda ut gränserna mellan präglade och gjutna medaljer.”

Tre olika bronsmedaljer (Ø 60 mm resp. Ø 56 mm) över Carl Milles (1875-1955) utförda av a) Axel Wallenberg 1945, b) Olga Milles 1955 och c) Axel Wallenberg 1975.

Den finländska medaljkonstnären Gerda Qvist, lär ha sagt: – ”De faktorer som spela in vid bedömandet av all medaljkonst äro: inspirationens styrka och kompositionens fyndighet samt främst den plastiska utformningen. Den talar sitt tydliga språk oberoende av alla tidsströmningar och den är själva medaljkonstens nerv”.

Och när Abel försöker sammanfatta Milles insatser som medaljkonstnär stannar han först inför den utpräglat skulpturala, plastiska karaktär hans medaljer äger.
– ”Det var inte minst genom denna han kom att bryta mot den grafiskt inriktade medaljkonst som, i fransk efterföljd, sedan länge dominerade i Sverige. Dess främste företrädare var den franskskolade Erik Lindberg (1873-1966), konstnärlig arvtagare till sin likaledes franskorienterade fader Adolf (1839-1916), båda dessa f. ö. innehavare av tjänsten som statens myntgravör. Detta brott skedde plötsligt och radikalt redan med Milles första medalj.”

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*