Så dök den då äntligen upp – arkeologen Sven Rosborns efterlängtade bok med titeln ”Vikingakungens guldskatt”. Personligen tycker jag att ”Historieskatten i det rutade kollegieblocket” hade varit en bättre titel. För mig var det nämligen den utlovade polska översättningen av ett påstått latinskt originalmanuskript (”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”) som var av klart störst intresse.

Boken omfattar 364 sidor i formatet 21×24 cm och väger 1.084 gram. Den är både rikt och vackert illustrerad och vid första anblicken mycket tilltalande. Det märks att Sven Rosborn har producerat s.k. populärvetenskapliga böcker tidigare. En hastig titt i boken ger vid handen att Rosborn besitter en bred kunskap om vikingatiden. Men också att han många gånger drar alldeles för långtgående ”slutsatser” av kontroversiella indicier. Det är mycket som är av mer populär än vetenskaplig karaktär, om man så säger.

Men den är väldigt spännande och avslöjar många fantastiska och helt nya uppgifter. Här ett litet smakprov: – ”Enligt handskriftens krönikör Avico blev alltså Toke Gormsson utvald ny dansk kung i Roskilde och som sådan begav han sig med hären och flottan till Uppsala. Hans bittraste motståndare var emellertid brorsonen Sven Tveskägg. Toke sände innan sin avfärd till Uppsala jarl Sigvald till den polske härskaren Mieszko för att för Toke anhålla om dennes dotter Sigfryds hand. Hon skulle emellertid, efter det att Toke stupat, enligt ”Gesta Wulinensis” i stället komma att bli gift med Sven Tveskägg.

På det hela taget tycker jag att Sven Rosborns nya bok är fantastisk och klart läsvärd. Har alltid gillat ”frifräsare” som vågar lägga fram nya idéer för prövning. Dammiga professorer som bara skriver för skrivbordslådan och den egna kretsen har aldrig riktigt imponerat. Speciellt inte alla de som sett sig ”tvingade” att hylla sina föregångare genom att aldrig ifrågasätta eller söka alternativa lösningar.

Men boken innehåller också flera riktigt sensationella uppgifter som kan leda till många nya uppslag och vidare forskning. Det påstås till exempel att Sven Tveskäggs (biologiska) far i själva verket var Harald Blåtands äldre bror Knut, som skall ha stupat hösten 962. Harald skall därefter ha gift sig med Knuts efterlämnade och gravida änka (se Rosborns förslag till släktträd ovan – och undertecknads nedan).

Det står inget om det i boken, men min spontana tanke angående Sven Tveskägg var; Ja, men självklart! Så enkelt och genialt! – Sven Tveskägg (i modern tid inte sällan avbildad med kluvet skägg) – kungen med två fäder – två skägg!

I den svenska översättning av ”Gesta Wulinensis” kan vi bland annat läsa om ättlingar till Olaf den förskräcklige (Olafa Strasznego) och Knut den höge (Konuta Wysokiego) och därmed få en bättre förståelse om Skandinaviens tidiga kungaätt. Knut (som i Adam av Bremen omnämns både som Gnupa / Chnob och Hardeknut – se släktträd nedan) slog till och med mynt! – i England! – eller i Northumbria för att vara exakt. Den vanligaste typen har inskriptionen CUN NET TI )( CNVT REX och brukar försiktigt dateras till ca 895-902. Lejonparten av dessa härstammar från Cuerdale-fyndet i Lancashire 1840. År 2011 fann man en ny stor silverskatt i Silverdale i Lancashire och i detta fynd fanns en tidigare okänd mynttyp med inskriptionen AIRDE CONUT )( DNS REX. Då det finns vissa likheter mellan dessa båda typer dateras den senare till omkring 900-910. Någon riktigt tillfredställande förklaring till inskriptionerna CUN-NET-TI (CUNNETTI) respektive AIRDE-CONUT (AIRDECONUT) har ännu inte kunnat ges, annat än att det iriska ordet ”airde” betyder ”höjd” (möjligen även ”upphöjd”?).

Antonina Chmielinska skriver 1963; ”Olafa Strasznego & Konuta Wysokiego”. Knuts epitet ”wysokiego” förefaller på svenska motsvara hög eller lång, men kanske också högättad? Men om vi istället översätter till det påstådda originalspråket, latin, får vi ordet ”princeps”, som kan betyda ”prins” (eller ”den främste/förste”), men som dessutom lär ha varit en civil och militär hederstitel i det romerska riket. Kan det månne vara så att Chmielinskas ”Konuta Wysokiego” egentligen skall tolkas som ”Prins Knut”…??

– ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). [Sielski & Rosborn transkriberar märkligt nog Chmielinskas polska ”Konuta Wysokiego” (ej återgivet i faksimil?!) till ”Airde Conut (Konut den höge)” i den svenska texten]. Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, [här med ’dre’ istället för ’de’ på slutet] vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Själv fick jag anledning att ”uppdatera” min egen hypotes kring Olof den svenske och hans danska kungaätt (Kongerækken), som jag skrev om här på Myntbloggen.se för halv annat år sedan (närmare bestämt 2020-01-19). Det lilla Rosborn nu väljer att presentera ur ”Gesta Wulinensis” både bekräftar och kompletterar mina tidigare funderingar. Då helt baserade på Sven Estridsson och Adam av Bremen.

Olofs-ättens ”Olafa Strasznego” omnämns även som ”Olaf den förskräcklige” och ”Olaf (Ulf) den fruktansvärde”. Mellan raderna kan man ana att epitetet mest berodde på Olofs ”hedniska levnadssätt” – läs: hans asatro. Så kanske ”Olof den hedniske” vore mera rättvisande? Förmodligen har den polska översättaren haft lite svår med skandinaviska namn, för även ”Ulf Strasznego” (Ulf den fruktansvärde) förekommer i översättningen. Det råder dock ingen tvekan om att det är Olof som avses.

– ”Det berättas också att danernas ätt genom blodet var ättlingar till Olaf (Ulf) den fruktansvärde och ”Airde Conut” (Knut den höge).” . . . – ”Det verkar således som om man talar om ett nära släktförhållande mellan makthavarna i det dåtida Skandinavien. När t.ex. enligt ’Gesta Wulinensis’ Toke Gormsson möter sveakungen Erik Segersäll i Uppsala år 986 omtalas Erik ju som hans kusin. Deras anfader uppges ha varit Ulf den fruktansvärde.” (Rosborn 2021, s. 274).

På några punkter är Rosborn och undertecknad dock inte överens om tolkningarna av det som står skrivet i nämnda översättning. Återkommer till detta.

På sidorna 325-355 presenterar Rosborn ett (tyvärr ganska magert) urval av utdrag ur en handskrift, daterad 1963, som påstås vara en polsk översättning av en latinsk text som dessvärre (ännu) inte återfunnits. Arbetet från 1963 finns i boken transkriberat på polska och översatt till svenska av Tomas Sielski.

Enligt boken är översättaren Antonina Chmielinska, född Kawecka (1898-1979), som är Tomas Sielskis farmors mor. Hon beskriver själv originalmanuskriptet så här:
– ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum, 1140-1173. Krönikan innehåller en bilaga med fragmant av tidigare annaler med okänt namn som beskriver danskarnas historia mellan 941 och 1025.” (Rosborn 2021, s. 267).

Rosborn har också valt ut åtta faksimiler av Antonina Chmielinsks polska översättning av ”Gesta Wulinensis”. Dessa är enligt uppgift utförda från nio latinska originalfragment (numrerade 47, 54, 87, 94-95, 108, 117-119) under maj till september 1963:

Rosborn s. 326 – Fragment 47 – A.D. 943 (19 maj 1963)
Rosborn s. 329 – Fragment 87 – A.D. 947 (12 maj 1963)
Rosborn s. 333 – Fragment 54 – A.D. 953 (21 juli 1963)
Rosborn s. 337 – Fragment 95 – A.D. 964 (30 juni 1963)
Rosborn s. 341 – Fragment 94 & 108 – A.D. 963 & 975 (7 juli 1963)
Rosborn s. 344 – Fragment 87 & 117 – A.D. 947 & 984 (2 sept. 1963)
Rosborn s. 349 – Fragment 118 – A.D. 985 (22 september 1963)
Rosborn s. 351 – Fragment 119 – A.D. 986 (8 september 1963)

Varför man endast bemödat sig att fotografera av åtta sidor av Chmielinskas anteckningar (innehållande 9 av +119 beskrivna fragment), kan man bara spekulera kring. Har man inte hunnit översätta? Eller vill man bara omöjliggöra en granskning? Blotta misstanken att man valt ut det som passar in och valt bort det som inte gör det, medför dessvärre att trovärdigheten minskar. Vi tvingas helt enkelt avvakta en utlovad publiceringen av HELA ”Gesta Wulinensis”. – Ett smart sätt att sälja fler böcker? 😉

Om det är medvetet eller om man haft för bråttom skall jag låta vara osagt, men en av fördelarna med en faksimil istället för en transkribering framgår av sidorna 325-326.

Sielskis transkribering av Chmielinskas översättning: – ”W roku Panskim 943 zakonczyl sie krwawy spor trwajacy bez ustanku od meczenskiej smierci Zygfryda, syna Knupa, zabitego zdradziecko przez brata swego Harolda” . . . ”Ten poganski wladca, ostatnio z synow krola Knoba, tudziez som krolem bedac, lecz tylko w panstwie wodami otoczonym, zwanym Fejn”.

Sielskis översättning till svenska: – ”Under Herrens år 943 slutade en blodig konflikt som pågått oavbrutet sedan martyriet av Zygfryd, son till Knup (Sigtrig, se avsnitt 3), som förrädiskt dödades av Kunps bror Harold” . . . – ”Denne hedniske härskare, den siste av sönerna till kung Knob (HardeKnud?), som var själv en kung men bara i ett land omgivet av vatten, kallat Fejn (Fyn)”.

Notera att det görs skillnad på ”Knupa/Knup” och ”Knoba/Knob”. På grund av detta verkar Rosborn fått in en extra Knut i sitt släktträd. Men studerar vi faksimilen av Chmielinska ser vi att hon inte skriver ”Knupa & Knoda”, utan KNOBA på båda ställena! Dessutom är, så vitt jag kan förstå, den riktiga översättningen; ”förrädiskt dödad av sin bror Harold” och inte ”förrädiskt dödad av Kunps bror Harold”.

Slutligen vill jag framföra ett stort tack till Sven Rosborn och Tomas Sielski för att de ”vågar” publicera och tolka detta omfattande material – på fyra språk! Det spelar mindre roll i sammanhanget om det förekommer felaktigheter. Det viktigaste är att man ”rör om i grytan” och får igång en diskussion. Att till leda upprepa ”gamla sanningar” som bevisligen är falska, har vi sett tillräckligt av. Denna bok är en frisk fläkt. Läs den!

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge!

P.S. Att den ökända ”guldplattan” med Harald Curmsvns namn på INTE är ”vikingatida”, utan tillkommen under 1900-talets senare hälft är efter detta boksläpp för mig fullständigt glasklart. 1963 års dokumentation av ”Gesta Wulinensis” är däremot mycket intressant och tål verkligen att studeras närmare. En ny källa till kunskap! Därmed inte sagt att allt nödvändigtvis måste vara sant – eller rättare sagt; rätt uppfattat. Missuppfattningar har alltid funnits.

Ulf Ottosson

Tillägg 2021-09-12:

I går kväll (2021-09-11, kl. 19:29) publicerade Sven Rosborn ett svar på den omfattande kritik som i diverse kanaler framförts rörande källkritiken i boken ”Vikingakungens guldskatt” som nyligen utkom på eget förlag. Försvarstalet är i form av en PDF-artikel med titeln ”Aspekter på källmaterialet kring Harald Blåtands grav i Polen” på sajten Academia.edu (2021-09-11) och kan ses som ett komplement till YouTube-klippet ”Föreläsning från min fåtölj. Boken om Harald Blåtand” (2021-06-23).

Det mest sensationella med gårdagens artikel är utan tvekan publiceringen av ytterligare en faksimil av Antonina Chmielinsks översättning (1963) av ”Gesta Wulinensis” och att vi nu får veta att det i denna varken står ”Airde Conut” eller ”Airdre” som tidigare påståtts i boken, utan ”Aidire”. – Var det därför man uteslöt denna sida?

• AIRDE CONUT (unik mynttyp från ca 900-910, funnen 2011).
• AIRDRE (Sielskis transkibering 2021 av Chmielinskas ”Aidire” från 1963).
• AIDIRE (Rosborns nypublicerade faksimil av Chmielinska 1963).

Oavsett hur man skall tolka detta är det naturligtvis oerhört amatörmässigt att behandla källor på detta sätt och många andra av bokens ”sanningar” kan därför ifrågasättas. Och det är inte nog med detta. Studerar man den nya faksimilen och jämför med Sielskis transkribering finner man såväl utelämnade ord som tillagda dito!?

Roade mig med att knacka in transkriberingen och ”rätta” gentemot faksimilen (jämför gärna med boken!) – och sedan köra en vanlig Google-översättning. Eftersom jag inte kan ett ord polska och Googles översättningar ofta lämnar mycket övrigt att önska, skall följande givetvis tas med en stor nypa salt:

Chmielinsk 1963: – ”Danowie mieli, w Svidjod i Norregi wlasnych wiernych im iarlow, nieraz przemoca, choc alisci niezaleznych i daniny nie placacych. Niemniej jednak w obydwy tych krajach pretendenci zbiegajacy o tron wszystkich Danow napsuli przez lata wiele krwipanujacym w Jutland i Selund, ktorzy wszak widzieli siebie samych jako prawdziwych i jednych potomkow Olafa Strasznego i Konuta Wysokiego. Ten ostatni ogniem i mieczem zdobyl kraj zwany Norfynbrarik i tam wladze piastowal bodajze przed pontyfikatem badz w czasie trwania pontyfikatu papieza Benedict IV a ze mezem wyzszym o glowe od zarowne wszystkich poddanych jak i od wszystkich wojow byl, tedy zwanym byl Aidire, co w jezyku mieszkancow Norfynbrarik oznaczalo wysoki.”

Google Translate English: – ”The Danes, in Svidjod and Norregi, had their own loyalists, sometimes violence, although they were independent and tribute not paying. Nevertheless, in both these countries, the contenders for the throne of all Danes have spilled much blood over the years in Jutland and Selund, who, after all, saw themselves as true and one descendants of Olaf the Terrible and Konut the High. The latter conquered the country called Norfynbrarik with fire and sword, and there he was in power probably before the pontificate or during the pontificate of Pope Benedict IV, and with a husband higher by a head than all subjects and all warriors, he was then called Aidire, which in the language of the inhabitants Norfynbrarik meant tall.”

Undertecknads tolkningsförsök (baserat på Google Translate): Danerna/danskarna (nordmännen i allmänhet? – jämför danalagen, danagäld) i Svidjod/Sverige och Norregi/Norge hade sina egna trogna jarlar, ibland våldsamma, även om de var oberoende och inte betalade skatt. Men i båda dessa länder har utmanarna till tronen över alla danskar, genom åren utgjutit mycket blod på Jutland/Jylland och Selund/Själland, då de trots allt såg sig själva som sanna ättlingar till Olof ”den fruktansvärde” och Knut ”den höge”. Den senare erövrade landet som hette Northumbria med eld och svärd, och där var han vid makten troligen före (pontifikatet) eller under påven Benedictus IV’s pontifikat (900-903), och eftersom han var en man ett huvud högre än alla undersåtar och alla krigare, kallades han då Aidire, som på Norfynbrarik/Northumbrias invånares språk betydde hög/höjd.

Rosborns 1:a tolkning i boken Vikingakungens guldskatt: – ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Rosborn 2:a tolkning i PDF-artikeln Aspekter på källmaterialet: – ”Danerna hade också sina ´jarlów´, även om dessa var oberoende och inte behövde betala skatt för ´Svidjod´ och ´Norregi´, och i båda dessa länder fanns det tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ´Airde Conut´. Den senare erövrade det land som heter ´Norfynbrarik´ med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han ´Airdre´, vilket på ´Norfynbrarik´s invånares språk betydde hög.”