
Hur många olika valörer kan du hitta bland dessa 56 mynt? Ja, för den erfarne myntsamlaren är det kanske inte så svårt att identifiera åtminstone ett 20-tal olika valörer (+ multiplar och fraktioner). Stater, drachm, shekel, denarius, aureus, sestertius, as, dupondius, antoninianus, follis, solidus, dirham, hvid, obol, penning, örtug/gote, fyrk, öre, mark, daler, riksdaler, dukat etc. etc. Och så finns det två (2) bland ovanstående som faktiskt har valörbeteckning! Kan du hitta dem? Vill du ha en ledtråd? – Okej; 1559 och 1573.
Det där med att sätta ut valören på mynten är en förhållandevis ny företeelse. I Sverige får vi våra första valörbeteckningar på mynt först 550 år efter våra första mynt, närmare bestämt år 1543 under var Gustav Vasas regering. Och då endast på några ”udda valörer”; 16 öre 1543 samt klippingserien om 2, 4, 12 och 15 öre samma år. Samtliga präglade i Svartsjö. Det är först under sonen Johan III som man på 1570-talet mera frekvent börjar skriva ut valören på mynten – och då framför allt på de lägre valörerna. Notera att riksdalrarna får påskriven valör först 1767 (i samband med silvermyntfotens återinförande) och att dukaterna genomgående saknar valörbeteckning (ända till 1868).

För myntsamlaren är det självklart att bilden ovan visar en s.k. Svartsjö-daler 1543, trots att det inte står ett knyst om Svartsjö på myntet. Det framgår inte heller att silverhalten är 87,5% (875/1000) eller att valören är en daler. Dessa uppgifter kommer istället från skriftliga källor. På samma sätt är det beträffande antika grekiska och romerska mynt. Mycket av det vi vet har pusslats ihop genom att studera kvarlevorna (mynten) och jämföra med skriftliga källor av olika slag. Stora romerska myntreformer har t.ex. bevarats i skrift och därför kunnat klargöra massor av frågeställningar och givit oss en bra bild av dåtidens penningväsende.

När det gäller medeltidens svenska mynt är källäget däremot betydligt sämre. Vår kunskap är fragmentarisk (vilket brukar leda till att hypoteser med tiden blir cementerad ”sanningar”). Myntet ovan är ett av de få tidigmedeltida svenska mynten som inte är anonymt, utan har en klart och tydligt deklarerad myntherre – över ett rike! Kring ett framvänt krönt porträtt kan vi läsa KANUTUS REX S (Knut, kung i Sverige) … följt av ett svärd. På ett snarlikt mynt med samma motiv kan vi läsa LEDUS, vilket anger myntorten Lödöse vid Göta älv. Vi vet alltså säkert att Knut Eriksson (1167-1196) lät slå dylika brakteater i svenskarnas Lödöse. Även sonen Erik Knutsson (1208-1216) slog mynt därstädes, då med hERICUS REX.
Av myntet framgår inte vilken valör det är frågan om, men vikten är knappt 0,15 gram och diametern Ø 14 mm. Förr brukade man kalla dessa för 1/4 penningar, på senare tid benämns de ofta med det lite förvirrade ”Götalands-penningar” med rötterna i villfarelsen om ”svear” i Svealand mot ”götar” i Götaland (som om svenskar i Sverige inte existerade). Knut Eriksson kunde i alla fall redan på 1100-talet skilja mellan riken och landskap: KANUTUS REX S(uecia!) på mynt från LEDUS, d.v.s. handelsstaden Lödöse vid Göta älv i Västergötland … i Sverige!
”På 1300-talet gick Danmark och Norge över till det tyska räknesättet där en mark delades in i 16 skillingar eller 192 penningar” (Rodney Edvinsson & Bo Franzén 2015).

Någon lär ha sagt att vikterna på Olof Skötkonungs mynt liknar en lottorad. Ingenting verkar stämma. Vikterna följer inget system säger experterna. Mynten varierar kraftigt i vikt, från drygt 3 gram till knappt 1 gram. Professor emeritus Kenneth Jonsson uppe i Stockholm frågade sig häromsistens: – ”Hur fungerade den här myntningen egentligen?” – ”Med den ojämna vikten kan de inte gärna haft ett nominellt värde?” – Är det en prestigemyntning, eller vad?” Och det är klart, klumpar man ihop alltihopa och kallar ett sammelsurium av inofficiella imitationer/kopior för ”Sigtuna-myntningen” (med ett hypotetiskt omfång av 2.000.000 mynt) är det ju inte så konstigt om inte heller vikterna stämmer. – ”Som man frågar får man svar”, brukar det ju heta.

De tidigaste Olof Skötkunung-mynten ca 995 (med titeln REX SVENO / SWEVOx) väger i genomsnitt 2,09 gram (medelvikt för 140 exemplar enligt Malmer 1989). Två eventuellt ännu tidigare typer (IN NOMINE och REX AN COL) väger i snitt 2,25 respektive 2,29 gram. Samtliga dessa är med andra ord betydligt tyngre än den engelska förlagan – Kung Ethelred II:s CRUX-penny (991-997) som i genomsnitt väger 1,48 gram (medelvikten av 3.209 mynt enligt Malmer, SMH s. 44). Notera att denna medelvikt (1,48 x 240 = 355 gram) ligger exakt mitt emellan de viktenheter som vid tiden användes i England (det romerska pundet à 329 gram och det trojanska pundet à 373 gram).
Mynträkning i England: 1 Pound = 20 Shillings = 240 Pence
Mynträkning i Sverige: 1 Mark = 8 Ören = 24 Örtugar
Olof Skötkonungs första myntning har alltså en medelvikt på ca 2,20 gram, vilket då skulle tala för att man präglade 96 stycken på marken (ca 210 gram). Intressant nog överensstämmer detta antal med det som den romerske kejsaren Diocletianus delade det romerska pundet i när han år 294 e.Kr. införde valören Argenteus (= 1/96 pund à 329 gram = 3,43 gram). För att riktigt poängtera hur många mynt som slogs av varje pund silver satte Diocletianus ett stort ”XCVI”, d.v.s. 96 med romerska siffror, på myntens frånsidor. Talet 96 har också en ovanligt praktisk betydelse, då det är delbart med 1, 2, 3, 4, 6, 8, 12, 16, 24, 32, 48 och 96. Kanske var man smartare än vi tror på den tiden? Härom dagen hörde jag f.ö. en tomte på TV som sa: – ”det är inte många som vet vad ett dussin är”…!?

I sammanhanget kan vi väl också passa på att nämna att den danska motsvarigheten, Sven Tveskäggs CRUX-penning (ca 995-997), i snitt väger 1,60 gram, vilket stämmer ganska bra med den engelska förlagan. Den norska SMALL CRUX (ca 997) i Onlafs namn (högst sannolikt Olof Skötkonung och inte Olav Kråkben) väger i genomsnitt 1,31 gram, vilket stämmer alldeles utmärkt med de engelska dito (d.v.s. Small CRUX). När vi sedan kommer in på Anund Jakobs myntning (dansk Long Cross och engelsk Pointed Helmet) ligger medelvikten på drygt 1 gram – och överensstämmer med de engelska mynten. Om man vill beskriva detta som att Olofs ursprungliga vikt halverats och/eller att man anpassat sig till de engelska myntens vikt, är väl hugget som stucket.
Drygt 200 år efter Olofs CRUX-myntning omnämns för första gången uttrycket ”mark penningar” (eller som det heter på latin: ”marcas denariorum”, SDHK 318, Östergötland anno 1208). Vid denna tid hade man alltså börjat skilja på ”mark silver” (vikt) och ”mark penningar” (valuta). En mark silver var ”alltid” (senare med lokala avvikelser) ca 210 gram, medan inflationen hade ätit upp merparten av silvret i en ”mark penningar”. Mynten hade blivit lättare och lättare. Väldigt förenklat vägde brakteaterna på kontinenten (exv. Henrik Lejonet) ca 0,60 gram, medan de svenska efterföljarna vägde omkring 0,30 alternativt 0,15 gram. Detta har då tolkats som 1, 1/2 och 1/4 penning. Vad man kallade dessa mynt i folkmun, vet vi inte. Källorna tiger. Benämningarna ”Svealands- och ”Götalands-penningar” är ett nyare påhitt som bygger på en (”oförklarad”, som Rune Ekre uttryckte det) hypotes om olika ”mynträkningsområden”… där Östergötland och Småland verkar anses som mer eller mindre tyska områden? p.g.a. av mera frekventa fynd av gotländska (lettländska?) s.k. fyrslagsmynt (”Quadratum supercusum” på latin eller ”Vierschlag” på tyska)?
För att sammanfatta kan man väl säga att det är väldigt mycket vi INTE VET om denna period. Fragmentariska kvarlevor och källor ger fragmentarisk kunskap. Ny teknik och nya fynd ”kan ställa allt på huvudet” och tvinga experterna att återigen ända uppfattning. Det har hänt förr och det kommer att hända igen. Var så säker.
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*