Den svenska numismatikens nestor under det senaste halvseklet, museimannen Lars O. Lagerqvist, har gått ur tiden. I går kväll fick jag ett kort mejl från min kollega och namne, mynthandlaren Ulf Nordlind i Stockholm, där han berättade att Lars O. somnat in på onsdagen kl. 08.30. – ”Vi minns alla vår käre vän och för allt gott han har utfört under åren för ämnet numismatik och mycket annat”, skriver Ulf.
Kände inte Lars personligen (men väl hans publicistiska signatur LLt), även om vi stött på varandra några gånger. Första gången var som tonåring på ”Myntets Dag” (1980?). Jag ville då ha ett expertutlåtande angående en Johan-örtug 1590 med stjärna på åtsidan (Uppsala 1589) istället för bladtecken (Stockholm). En i mitt tycke spännande upptäckt för en ung samlare av äldre svenska mynt, men kanske inte det mest upphetsande för en ärrad museiman som redan sett det mesta inom numismatiken.
Samma år som vi startade ANTIKÖREN (1981) utkom den mycket trevliga boken ”Mynt, sedlar och medaljer” författad av Lars O. Lagerqvist och hans ständige följeslagare Ernst Nathorst-Böös (som jag f.ö. träffade redan 1973 och t.o.m. fick autograf av). Denna allmänt hållna introduktionsbok, liksom en lång rad andra publikationer av Lars O. (som han t.o.m. benämns på medaljen ovan – ackompanjerad av en lagerkvist), har fortfarande sin givna hedersplats i bokhyllan. Det är nämligen som författare (och föredragshållare) vi kommer att minnas hans extremt breda numismatiska kunnande. Bland museifolk finns många specialister (som kan väldigt mycket om väldigt lite – men inte alltid kan förmedla det vidare), men jag kan inte erinra mig någon som ens kommer i närheten av Lagerqvists bredd. Den var unik inom denna specialiserade värld. Från vikingatida och medeltida mynt till renässansens medaljer, svensk mynträkning och modern medaljkonst – han hade koll på allt. Förmodligen av den enkla anledningen att han var genuint intresserad.
Lars O. Lagerqvist var en mästare på att kåssera. Hans förmåga att på ett fängslande sätt berätta och entusiasmera sin publik var i en klass för sig. Har sett flera ”stora elefanter” hålla föredrag om sitt lilla specialområde – med näsa i sina papper. Lars O. behövde knappast något manus. Ett tecken så gott som något på att man behärskar sitt område. Har man dessutom pondus och en god portion humor har man alla försutsättningar att lyckas.
Och det var inte bara numismatik som intresserat Lars O. Han har dessutom skrivit en hel del om historia. ”Sveriges Regenter – från forntid til nutid”, till exempel. Första upplagan denna kom väl i samband med medaljserien (regentlängden) med samma namn som utkom 1976. Sista gången jag träffade Lars var för övrigt på myntmässan FriMynt i Helsingborg för några år sedan. Hans blick föll genast på ett par brickor med medaljer från just denna medaljserie; – ”De där medaljerna känner jag igen”, sa han.
Apropå FriMynt drar jag mig till minnes en liten episod för dryga 30 år sedan. Några veckor innan mässan fick jag för mig att jag skulle skriva en liten ”bok” (läs: Antikörens småskriftserie nr 1, 1991) om vad ett gammalt mynt kan berätta i olika avseenden. Tyckte det var lämpligt efter 10 år i myntbranschen. Det finns ju så många olika infallsvinklar som kan leda fram till ett samlarintresse. Resultatet blev ”Ett gammalt mynt berättar …” Det blev också den enda småskriften i Antikörens serie, sedan kom Mynttidningen i vägen. Hur som helst skickade vi givetvis ett exemplar till Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm där Lars O. Lagerqvist var museidirektör. Och det dröjde inte länge förrän Lars ringde och meddelare; – ”Du bryter mot grundlagen! Närmare bestämt Tryckfrihetsförordningen.” Unge herr Ottosson hade då nämligen ingen aning om att en publikation skall förses med ett ISBN-nummer. – ”Inga problem”, fortsatta Lars, jag fixar det! Och det gjorde han.
I samband med 75 årsdagen 2004, publicerade Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) ett trevlig och personlig porträtt av Lars O. signerat Ian Wiséhn. Läsvärt, så följ länken nedan för att läsa mer om personen Lars O. Lagerqvist: https://numismatik.se/pdf/snt12004.pdf
Medaljerna låg Lars särskilt varmt om hjärtat. Och då kanske speciellt de stora gjutna bronsmedaljerna där det hela en gång började – Pisanello i renässansens Italien. Moderna medaljkonstnärer som Reimo Heino och Ernst Nordin har också genom åren förärat honom stora gjutna medaljer i denna klassiska genre. Få numismatiker har tillägnats en enda medalj under sin levnad. I Lars fall tror jag att man måste ta till båda händernas fingrar för att räkna dem.
Och internationellt är det nog inom detta område (medaljkonsten) som han rönt störst uppskattning. Hans mångåriga ordförandeskap i FIDEM (Fédération Internationale de la Médaille d’Art – International Art Medal Federation) säger väl en del om hans rykte. Just idag pryder han för övrigt FIDES hemsida och hyllas med en lång minnestext av kollegan Marie-Astrid Voisin Pelsdonk.
Hon skriver bland annat (översatt av Google): – Jag minns att jag bara nickade och knappt vågade andas. Det här var mannen jag hade sett namnet på på historiebokspärmen och precis hört talas om i numismatiska kretsar och på Kungliga slottet. Jag använde ”vous” på franska när jag pratade med honom. Han tittade på mig och sa: ”Om du vill vara min vän, använd ”tu”. Jag är inte kungen”. Ja den dagen fick jag en extraordinär mentor. Han lärde mig så mycket om medaljens konst, att vara curator, om svensk historia, om FIDEM.
Och fortsätter: – He was a walking encyclopaedia of knowledge. He could tell stories and had facts on his sleeve. I remember a day, when the numismatic librarian wanted to show the staff how to use the new search system for the library. She asked one of us to give a title. Someone did. She started to type and Lars, standing next to me said out loud: “it is standing in the fourth book case to the left, on the second shelf and I believe it is the 12th book there. Let me get it for you”. I remember we all stood with open mouths and the librarian had stopped typing and somewhat irritated said: “Well let the search engine do its work Lars”. By the time she had finished speaking and typing, Lars was standing there with the book in his hand and we all started to laugh. No need for that engine when you had Lars! How are we going to find our books now?
Lars O. Lagerqvist blev 94 år.
*