Vid myntverket i Nyköping fanns år 1632 myntmästaren Marcus Kock (Mm pilsköld) och hans gamle tyske gravör, vars namn vi inte känner. Vid Säters myntverk i Dalarna sköttes verksamheten av den tillförordnade myntmästaren Tobias Kleinau och den högst innovative järnsnidaren (myntgravören) Petter Michelsson. Den gamle tysken i Nyköping hade 1632 inga som helst intentioner att utveckla myntens design, utan följde slaviskt ett bestämt mönster. Resultatet blev en i högsta grad variantfattig upplaga av de kreutzermynt som präglades i Nyköping. Egentligen har vi endast två huvudvarianter; a) med Marcus Kocks Mm/pilsköld placerad kl. 6 och b) med detsamma placerat kl. 7. Även de ur numismatisk synpunkt obetydliga textvarianterna är få. Det enda ”roliga” för dagens variantsamlare är väl att den gamle mannen ibland glömt strömmarna bakom lejonen i riksvapnet. För knappologisamlaren finns naturligtvis mer att upptäcka, men vem räknar enskilda valsbilder?
Den unge Mickelsson i Säter hade däremot en helt annan inställning till sitt nyfunna yrke. Han hade nämligen redan från starten 1628, vid upprepade tillfällen, visat att han ville förnya och förbättra myntens design. I barockens tidsanda exprementerade han ständigt med nya krontyper, dekorationer och kännetecknande detaljer. Han kombinerade och återanvände sina välskurna punsar på otaliga sätt – långt senare till glädje för både myntsamlare och forskare. Säter-örena 1629 lär t.ex. finnas i långt över hundra olika varianter! Medan samma års Nyköpings-ören är närmast variantlösa (till skillnad från dito 1628, då Michelsson var verksam i Nyköping). Allt detta har specialsamlare av svenska kopparmynt vetat om i 150 år.
Petter Michelsson var en mästare på ornamentik och distinkta bilddetaljer, så även om variationerna är stora känns hans skarpa formgivning igen på mynten. Hans ”smycke” (använt såväl som omskriftsdelare som dräktsmycke på drottning Kristinas riksdalrar) liksom hans karakteristiska fembladiga ros, är för övrigt lite av ett dolt signum för hans arbeten. På samma sätt som man (numera) benämner drottning Kristinas 1/4-öringar 1634-36 som graverade i ”fin respektive grov stil”, kan man inordna Gustav II Adolfs kreutzer-mynt 1632 på samma sätt. Fin stil = Petter Michelsson i Säter. Grov stil = Nyköping. Det är för övrigt helt logiskt att Nyköpingsmynten (till skillnad från Sätermynten) har föresetts Marcus Kocks myntmärtarmärke (pilskölden), eftersom han år 1632 levde och verkade i just Nyköping).
Det har nyligen framförts någon slags antites om att skillnaden i variantfloran mellan Säter och Nyköping 1632 på något skulle ha med valsarnas livslängd att göra. Ingenting kan vara mera felaktigt. Antalet bevarade kreutzrar i förhållande till jätteupplagan på 26,3 miljoner exemplar är fullständigt försumbar och betyder därför inte ett smack i frågan om myntortsattribuering. Det gör däremot gravörstilen! Detta har vi de senaste 25 åren sett talrika exempel på. Gravörstilen är myntens fingeravtryck eller DNA om man så vill. Och genom detta kan vi binda en gravör till specifika mynt … som ibland kan kombineras med myntfynd och bevisa exv. en myntort. Kreutzer-tenen som hittades i Ljusterån vid Säters myntverk 1890 (HH 140, graverad av Petter Michelsson i ”fin stil”) är ett bra exempel på en sådan för forskningen lycklig omständighet.
I och med att Petter Michelsson startade sin bana vid landets kopparmyntverk fick han aldrig någon utbildning i porträttkonsten. Kopparpengarna var ju porträttlösa. Så när han sedermera kom till Stockholm och år 1642 fick uppgiften att gravera drottning Kristinas porträtt på riksdalrarna (en av dem signerad M), uppstod lite problem. Han och myntmästaren fick svidande kritik för utförandet av de som skulle godkänna mynten. De kände uppenbarligen inte till svårigheterna med att överföra ett porträtt från en oljemålning eller ett kopparstick till ett mynt. Detta är nämligen en mycket otacksam uppgift, då dessa undantagslöst var målade framifrån eller snett framifrån – och inte som traditionella mynt- och medaljporträtt i profil. Och i brist på vettiga förlagor att jobba efter, blev det som det blev. Det var först i och med Arvid Karlsteen, som myntmästaren förstod att skicka den mest lovande gravören på studieresor till Frankrike, Italien och England. Och det lönade sig, för just Karlsteen brukar av eftervärlden benämnas som ”den svenska medaljkonstens fader”.
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
____________________________________________________________________
Några lästips i urval:
Släkten Planting från Prag … om Petter Michelsson och hans yngre bror Johan Michelsson Planting i Avesta.
Återanvändning – inget nytt! … om Petter Michelssons experimentvals till fyrkar 1633-34.
Myntliknande medaljer anno 1628 … om Marcus Kocks båda gravörer och deras stilar (Jämför Mynttidningen 1-1996).
Alternativa fakta … om konsten att skilja på Säter- och Nyköpings-kreutzrar 1632 (Jämför Mynttidningen 5-6-1994).
Isensnidare Petter Michelsson … om spåren efter en skicklig gravör under Gustav II Adolf och Kristina.
Omgraverade valsar … om gravörstilar som myntortsattribuering.
Bättre än bakelser! … om Gustav II Adolfs (belönings)medalj av Petter Michelssons ca 1631 (Jämför Mynttidningen 1-1995).
En 130-årig missuppfattning … om myntortsattribuering av fyrkarna 1635-36 (Jämför Antikören auk. 13-14, 1993).
*