ANTIKÖREN har ställt ut på FriMynt i Helsingborg sedan 1982 och på Stockholm Numismatica på Sheraton sedan starten 2021. Och nu på söndag är det dags igen. Stockholm Numismatica arrangeras i år på Hotel Courtyard, efter fem år på Sheraton (som nu anses för dyrt). Som utställare tycker vi att Sheraton varit perfekt. Man kör bil från dörr till dörr, parkerar i garaget under Sheraton, tar hissen upp till lobbyn, checkar in på hotellet och går ut och äter på den lokala italienska resturangen. Efter frukost dagen efter är man på plats och kan ta sig an anstormingen av kunder. Nåja, de senaste åren har det väl varit lite skralt på det området – ca hundra betalande eller så. Men i år meddelar arrangören att detta kommer att bli ”Sveriges i särklass största mässa”… så vi får väl se.
Eftersom vi endast är två personer på mässorna brukar en monter med ”två bord” (ca 3,6 meter) vara lagom stort att hålla koll på. Så detta var vad vi beställde även till årets upplaga av Stockholm Numismatica. Nu har det dock visat sig att de fina orden om ”halverade priser” för utställare var lite av ett reklamtrix – kanske kopierat från dagligvaruhandeln, där ”krympflation” är en ny trend. Man låtsas som att man sänker priset med 40%, men minskar samtidigt produkten med 65%.
Då vår monter i år (bord 47+53 på planskissen) ser ut att utgöra endast 35% av tidigare års monteryta (borden 45% – se bild ovan) kommer vi inte kunna ta med oss lika mycket material som vi brukar. Årets nyhet, att ta bort extraborden och låta flera utställare trängas på samma golvyta, verkar i våra ögon inte direkt genomtänkt. Kanske är det för att få plats med så många ”privathandlare” som möjligt?
Utan avlastningsbord vet vi inte riktigt var det är tänkt att man skall placera kassa och bokföring etc. – ”På en stol eller under bordet” är tydligen arrangörens budskap. Tycker detta ”förtätningsupplägg” börjar likna lokalföreningarnas mässor för privatsäljare, där borden brukar kosta en hundring och inträdet en tjuga. – ”Det här är inte Telia”, förlåt Sheraton.
Idag noterade vi också att man i år lyckats förlänga vår arbetsdag med två timmar!? Öppettiderna anges till 09.00 – 17.00 (mot tidigare 10-16). Skulle det inte räcka med sex timmars arbetsdag på en söndag? Ja, ja, den största anledningen till att vi ändå bemödar oss att resa till Stockholm i höst, efter att ”nya prismodellen” blev känd för ett par tre veckor sedan, är ändå att vi planerar träffa goda vänner. Så risken/chansen att vi sticker iväg lite tidigare från mässa är nog ingen högoddsare. Det brukar ändå vara ganska dött de sista timmarna på en myntmässa. Och kalas är ändå roligare.
Roligt var det också att häromdagen mötas av nyheten att ”den nygamle” mynthandlaren (sedan 2018) och flitiga bokproducenten, Roberto Delzanno, planerar ännu en bok! Denna gång om Hedlingers regentlängd. Har sett YouTube-videon och tycker detta ser riktigt lovande ut. Det är både en spännande Sverige-historia och ett persongalleri från numismatikens begynnelse i Sverige. Jag är tämligen säker på att det finns nya kunskaper för de flesta i denna bok – som planeras utkomma våren 2027. I mynt- och medaljbranschen blir man aldrig fullärd, så numismatisk läsning i alla format, rekommenderas varmt.
Och även om många myntsamlare hellre köper mynt än litteratur, så kom ihåg att ”kunskap är inte tungt att bära”. Att köpa litteratur först och mynt sedan, är faktiskt den rätta kronologin och kan spara många sköna ”läropengar”. Tycker du ändå att böcker är för dyrt, är du hjärtligt välkommen till Myntbloggen.se – där du helt GRATIS kan läsa om Numismatik – Läran om Mynt & Medaljer – Konst & Historia i litet format.
Under 15 års tid har Myntbloggen.se visserligen aldrig blivit omnämnd av ”S-klubbarna” i Stockholm (SNF, SNT, SMF & Co) eller på YouTube, men vi har ändå byggt upp ett gediget och sökbart! arkiv av varierande numismatiska artiklar. Vi har dessutom, genom skrivandet, utbildat oss själva och fått en erfarenhet som inte går att köpa för pengar (eller medlemskap i SMF). Myntbloggen.se är helt reklamfri och helt gratis att använda. Håll tillgodo!
För ganska exakt 30 år sedan förvärvade jag ett litet ”franskt” kopparmynt, som visade sig vara svenskt! Om detta skrev jag i Mynttidningen 5/6-1996 – När Kungen av Avesta slog mynt för franske Solkungen. Sedan dess har forskningen kring denna spännande mynttyp legat mig varmt om hjärtat. En milstolpe såväl inom fransk som svensk kopparmynthistoria.
Svensk kopparexport i form av blindmynt (opräglade myntämnen) är lika gammal som det svenska kopparmyntet. Och nästa lika gammalt är det unika fenomenet med färdigpräglade provmynt för en annan nations räkning. Trots detta är ämnet i princip fullständigt ignorerat i den numismatiska kataloglitteraturen. I nya SM-boken (2022) valde man att lista en försvunnen näverpollett med nöffrerna ”163#9”, men INTE ett av den svenska kopparmynt-historiens allra viktigaste mynt – Avesta-liarden 1654. Otroligt! Och ett rent ”tjänstefel”.
I Frankrike infördes rena kopparmynt år 1577, under Henrik III (1574–1589) – ”double tournois” (2 Deniers 1577). Då det gick 240 Deniers på en Livre (det franska pundet om 489,50 gram) skulle myntet egentligen vägt 1/120 Livre d.v.s. 4,08 gram, men myntordningen statuerade istället att 96 mynt skulle präglas av varje fransk Marc (½ Livre eller 244,75 gram) vilket ger medelvikten 2,55 gram per mynt. Det rör sig alltså om så kallade kreditmynt, som till skillnad från värdemynt, inte innehåller sitt värde i metallen. Denna mynttyp präglades även under de följande kungarna Henrik IV (1589-1610) och Ludvig XIII (1610-1643) men 1614 höjdes vikten på mynten till 3,14 gram, d.v.s. ”taille au marc” ändrades från 96 till 78 mynt per viktmark. På bilden nedan ses exempel på ”double tournois” från 1604-A (Paris) och 1633-D (Lyon) i översta bildraden.
I samband med Ludvig XIII:s stora myntreform 1640-41 får vi för första gången höra talas om den nya valören Liard (värd 3 Deniers). Denna valör skulle ha ett värde av 1/80 Livre (med en teoretisk vikt på 6,12 gram), men även detta var ett kreditmynt, då vikten i myntordningen sattes till 60 mynt per mark (4,08 gram). Och eftersom toleransvikten (remedium) sattes till +/- fyra mynt per mark, kunde man i princip få ut 64 mynt (om 3,82 gram) per mark. Det var dock först under sonen Ludvig XIV:s unga år som en provmyntning till ”3 Deniers” (1 Liard) påbörjades åren 1647-1649. Först med en stor lijla på frånsidan, sedan med ett stort L. Se de två nedersta bildraderna ovan, där det sista myntet är den första riktiga Liard de France 1654-A.
I början av 1654 var Ludvig XIV (1643-1715) nyss fyllda 15 år, men kröningen skulle ändå äga rum till sommaren, närmare bestämt i Reims den 7 juni 1654. Därför skulle den nya mynttypen naturligtvis ha en krönt monark på åtsida och inte en liten pojke som 1647-49. Vem som skulle får uppdraget att ta fram ett nytt portätt var det ingen diskussion om. Mästergravören Jean Varin (även Warin) född i Liege 1604 och verksam i Paris sedan 1626 var självskriven – vilket hans fantastiska porträtt av Ludvig XIV kan vittna om än idag. En annan myntman som också var född i Liege var Marcus Kock (1585-1657), myntmästare vid svenska kopparmyntverk fr.o.m. 1627. Först i Nyköping, sedan i Säter och från 1643/44 i Avesta. Myntgravören Petter Michelson följde honom i spåren från 1628 och framåt. Det är intressant att notera att både Varin och Kock härstammar från Liege. Det är kanske ingen slump att dessa båda herrar verkar ha haft kontakt med varandra.
Att samla och forska om sällsynta mynt tar många gånger mycket lång tid. Detta beror bland annat på att det är långt mellan gångerna något nytt mynt dyker upp. Man måste ha tålamod. Detsamma gäller om man har som målsättning att förvärva det allra bästa exemplaren man känner till. Ibland kan man få vänta ett halvsekel. Många gånger får man bara inse att vissa mynt är ouppnåliga. För några år sedan fick jag tag på ett vackert exemplar av det förmodade provmyntet till Liard de France 1654-A – präglat i BRONS! istället för koppar (översta myntet på bilden ovan). Att detta är präglat i en bronslegering (Cu 94,8%, Zn 2,8%) samt det faktum att Varin uppenbarligen eftergraverat/förbättrat flera detaljer (exv. klädesdräkten) direkt i stampen (porträttpunsen är mindre detaljerad) talar för provmyntsteorin. Vikten 3,80 gram (Ø 22,1 mm) är i princip identisk med myntordningen av den 18 mars 1654 som anger 64 mynt per mark (3,82 gram), vilket också är en utmärkt egenskap för ett provmynt.
I förra veckan anlände en parisare från Monaco … Har i många år letat efter ett vackert exemplar även av ”den vanliga typen” av den franska liarden 1654-A. Hårt slitna exemplar av denna typ dyker upp då och då, vilket talar för att dessa mynt satts i cirkulation, trots sin provmyntskaraktär. Samtliga franska mynt skall ha motvända sidor (stampställning kl. 6, coin alignment eller 180 grader). Min nyförvärvade parisare från Monaco (nedre myntet på bilden ovan) har dock likvända sidor (kl. 12, medal alignment eller 0 grader). Förklaringen till detta finns i myntets präglingsegenskaper. Tittar man lite närmare ser man att åtsidan vittnar om en rostangripen stamp och frånsidan om en sprucken dito. Hade detta varit ett ryskt mynt hade vi etiketterat det ”novodel”, i Frankrike säger man istället ”refrappe officielle”, d.v.s. en officiell efterprägling, slagen med originalstampar på det statliga franska myntverket ”Monnaie de Paris”, för en okänd samlares räkning. Gissningsvis före revolutionen 1789 eller möjligen under 1800-talets senare del?
Vikten är blott 2,84 gram (Ø 23,2 mm) och från en tidigare försäljning 2013 vet vi att den härstammar från en gammal samling (Anm. ”Från en gammal samling med en handskriven etikett”). Mynttypen har alltså varit sällsynt – speciellt i hög samlarkvalitet – under lång tid. Detta exemplar är f.ö. NGC-klasssat MS-63 (Mint State 63/70) utan anmärkning om ”refrappe officielle”. Den anges även vara det bästa kända exemplaret – i USA kallat ”Top Pop” (Top Population – vilket betyder att detta är det högst klassade exemplaret av denna mynttyp). Notera att vikten ligger 20% under den lägsta tillåtna vikten i myntordningen från den 18 mars 1654 (3,60 gram).
Vid en inventering på Avesta myntverk år 1699 upptas ett antal gamla punsar till det “Franska Myntet”. Bland dessa punsar märks bl.a. 1 Conterfej (porträttpuns), 1 stort L, 1 lilja, 1 krona, 4 siffror (1, 4, 5, 6) samt 24 st. bokstavspunsar. Redan 1937 kunde Ulla S. Linder i Nordisk Numismatisk Årsskrift (NNÅ 1937) identifiera att det var till det franska prov-/typmyntet Liard de France 1654-A som de uppräknade punsarna hade använts. Det dröjde dock ytterligare 60 år innan undertecknad i Mynttidningen 1996 kunde påvisa de markanta skillnaderna i gravörstil – och att detta betydde två helt olika gravörer – och olika myntverk! – Paris resp. Avesta.
För tio år sedan dök det upp ännu en ledtråd i forskandet; en Avesta-Liard 1654 med FRAN i omskriften. Det normala i Avesta är annas FRA, och under 20 års sökande hade jag endast lyckats finna en enda – urusel – bild av varianten med FRAN, nämligen den i NNÅ 1937. Men 2016 fick jag alltså tag på praktexemplaret på bilden ovan. Det visade sig att denna avvek från övriga på flera sätt. Diametern mäter hela Ø 23,5 mm (istället för Ø 22,5 mm), myntet har likvända sidor och porträttet har ännu grövre drag och liknar mera en gammal gubbe än en ung kung på 15 vårar. Trots att samma porträttpuns (med Ludvig XIV:s conterfej) har använts finns skillnader – exv. kungens öga och näsa (se förstoring nedan).
Sammantaget är det uppenbart att den större typen med FRAN och likvända sidor (typiskt svenskt) tillkommit först och den mindre med FRA och motvända sidor (typiskt franskt), är ett resutat av ”en fransk tillrättavisning/beställarsynpunkt”. Det är lite intressant att båda exemplaren med FRAN förefaller stämpelidentiska, medan de jag funnit med FRA härstammar från fem olika stämpelpar – helt utan inbördes kopplingar. Statistiskt märkligt. När jag så för en 4-5 år sedan fick se ett Avesta-exemplar i Berlins Myntkabinett (Münzkabinett, Staatliche Museum, Berlin. Ex. Carl Pieper 1912), som uppvisade spår av en viss typ av präglingsdefekter (”sår i bottenytan”), föddes en ny idé! Kanske är det så att Avesta-Liarderna 1654 i själva verket är valsverkspräglade!? Den där såriga bottenytan är ju typisk för valsverkspräglade kopparmynt på 1600-talet. Och detta skulle ju förklara såväl bristen på stampkopplingar som att 1699 års inventering har rubriken ”Ett Walz Wärk”.
De tidiga svenska myntgravörerna, och kanske speciellt Petter Michelsson (med signaturerna M, P-M) och Arvid Karlsteen (”den svenska medaljkonstens fader”) har intresserat mig sedan mycket länge. Det är fascinerande att studera hur olika gravörer tecknar olika detaljer och därigenom lämnar ”sina fingeravtryck” åt eftervärlden. När jag började studera ”gravörstilar” på 1980-talet var jag i princip ensam om detta. Enda undantaget är väl T.G. Appelgren, men det var före min tid. Nu, tre decennier senare, kan man glädjande nog notera att allt fler upptäckt detta hjälpmedel inom numismatisk forskning. Visst, det är lång väg kvar tills alla katalogförfattare anammat detta, men i ”Nya SM 2022” tycker jag mig ändå se ett trendbrott.
Min inkörsport till stilstudier var ju forskningen kring Gustav II Adolfs kopparklippingar (G med hake = Säter och kluvet G = Nyköping), men principen går ju att applicera på en mängd frågeställningar. Grov och fin stil på ”de myntortslösa” Kristina-fyrkarna 1635-36 till exempel. Den fina stilen tillhör Petter Michelsson och de grova fick vi nyligen ett namn på – Povel stämpelsnidare från Preussen. När det gäller Avesta-Liarden 1654 är det högst troligt att (vals?)snidandet skall tillskrivas Petter Michelssons yngre broder – Johan Michelsson Planting i Avesta. Denne lär tillsammans med Arvid Karlsteen gått i lära hos PM i början av 1660-talet, under myntmästarbröderna Isaac och Abraham Cronströms ledning. Petter själv hade säkert fullt upp i Stockholm anno 1654, så honom får vi nog räkna bort. Och då återstår knappast någon annan än Johan Planting i Avesta. Han vars dotter Elisabeth var gift med myntgravören Johan Wikman, vars son och sonson förde yrket vidare.
Idag har jag varit på myntauktion i Stockholm – vid datorn i Alingsås! Väldigt smidigt, tidsbesparande och helt utan resekostnader. Man kan komma och gå som man vill och pausera med en kopp kaffe. Att besöka en auktion ger dessutom en bra fingervisning om hur marknaden mår.
Och det är väl som vanligt – ”det pendlar mellan succé och fiasko”, som en gammal kund brukade säga. Men sanningen att säga är det väl kanske inte så där rysligt mycket ”som slinker emellan” och kan fyndas. Det mesta klubbas till ”samlarpriser” vilket gör det svårt för en mynthandlare att köpa. Men det har i alla fall blivit ett tiotal trevliga inköp till lagret. Alltid nåt!
I skrivande stund håller auktionen fortfarande på för fullt – åtta timmar efter starten kl. 10 i förmiddags. Har inte haft möjlighet att följa med hela tiden, men jag ”kikar in i auktionssalen” då och då för att kolla läget. För en stund sedan höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. Ett kinesiskt s.k. temynt (av pressat te) klubbades för 7.400 kr + 23% köparprovision, d.v.s. 9.102 kr. Vet folk om att man kan titta in i vår Tradera-butik och klicka hem en dylik för 1.500 kr? Uppenbarligen inte alla.
Tror det finns två olika typer av auktionsköpare – många gånger i en och samma person. Talar av egen erfarenhet. De som försöker fynda och de som skall ha ett visst objekt till varje pris. Det är dylika fenomen som gör att marknaden ibland upplevs märklig. ”Samma” typ av objekt kan variera väldigt mycket i pris vid olika försäljningstillfällen – även i närtid. Om det finns en, två eller tre potentiella köpare kan ha mycket stor betydelse.
Sedan finns det de som vill sitta hemma i lugn och ro och noga studera och betrakta vad som utbjuds. De som föredrar fasta priser framför en kanske alltför stressig auktion. De som är fullt medvetna om ”auktionsdjävulen” och att det fort kan bli dyrt. Välkommen till vår Tradera-butik!
Stockholm Numismatica 2026 – Hotell Courtyard by Marriott Idag fick vi också reda på att gamla ”Bjarnes rabattförening” (SMHF) återuppstår som ”Robertos rabattförening” (SMF). Det är alla våras YouTube-stjärna, Roberto Delzanno, som på ”sin kanal” meddelar att ”min organisations medlemmar” nu får mäktiga 95% rabatt på bordshyran på Stockholm Numismatica 2026. Nytt för i år är också att s.k. ”privatsäljare” tillåts delta, dessutom till starkt subventionerade priser (endast 16% av ”ordinarie firmapris”). För de som behöver många bord kan detta göra stor skillnad.
De största utställarna 2026: SMF-utställare: Roberto Delzanno Mynthandel (6 bord = 750 kr inkl. moms). Privatutställare: Sven-Olof Johansson (5 bord = 1.500 kr inkl. moms). SMF-utställare: Hamrin & Svahn Mynt (4 bord = 500 kr inkl. moms). Övriga företag Sverige: Kihlberg Antik AB (4 bord = 7.500 kr inkl. moms). SMF-utställare: Myntauktioner i Sverige AB (4 bord = 500 kr inkl. moms). Övriga företag Sverige: Schulman/Cederholm (4 bord = 7.500 kr inkl. moms). Utländska företag: Oslo Myntgalleri (4 bord = 7.500 kr inkl. moms).
Idén verkar bygga lite på det som många av våra, på medlemmar sinande, numismatiska föreningar, brukar tillämpa; kommer du mötet får du gratis kaffe. Men i detta fall är det kanske mer som; blir du medlem i våran klubb, får du (sju)dubbla medlemsavgiften tillbaka om du bemödar dig att resa till Hotell Courtyard i Stockholm. Väljer du istället Melins SMF-mässa i Lund (med 50% större bord till halva priset) slipper du som ”icke-medlem” undan med ett rimligt påslag (+20%) på mässavgiften (att jämföras med Delzannos +1400% i Stockholm alltså). Man kan undra om det är samma förening – eller om mässorna är ”privatiserade”?
Syftet med ”den nya prismodellen” verkar vara att försöka få den stora andel (dryga 40%) av medlemmarna som inte deltar, att komma till Stockholm. Men tydligen också att uppmuntra till privatförsäljning. Eller möjligen att försöka avskräcka seriösa momsregistrerade mynthandlare från att delta? Lite oklart hur tankegångarna gått? Kanske är det bara för att medlemmarna själva skall spara pengar? Hur som helst är det de fyra svenska firmorna utanför SMF som tillsammans med de nio utländska handlarna betalar notan för kalaset denna gång. De betalar lite drygt 54.000 kr, medan 13 st. SMF-medlemmar (av 22 st.), bidrar med sammanlagt 4.000 kr (70% av vad ”privatsäljarna” pytsar in). Bara nu inte fler medlemmar deltar nästa år … för vem skall då betala?
Under alla förhållanden har Delzannons nya prismodell ingenting med föreningens syfte att göra. De fina orden: – ”Hög yrkesskicklighet, sprida kunskap om numismatik och skapa varaktiga och kollegiala relationer svenska mynthandlare emellan”, är bara ord. Och absolut inte någon garanti för ”äktheten hos de mynt, medaljer och andra numismatiska objekt som man saluför”. Visst! – ”När det gäller mynt – vänd dig alltid till experter – det lönar sig!” är en klatschig slogan. Men det är också allt den är. Idag saknar den dessvärre substans. Ni som följer ANTIKÖREN på FaceBook är redan uppdaterade, ni andra är välkomna in och lära er mer om kopior och förfalskningar etc.
I september 1981 hittade fyra pojkar ett gammalt mynt vid järnvägs-/banvallen i Nyhammar, Grangärde socken, två mil nordväst om Ludvika i Dalarna. Vid denna tid anordnade Museiföreningen Grängesbergs Banavdelnings Järnvägsmuseum (GBBJ) uppmärksammade utflykter med veterantåg och ånglok på sträckan. Något som undertecknad kan relatera till, då Anten Gräfsnäs Järnväg (AGJ) passerar några hundra meter härifrån om somrarna. Uppvuxen i Järnbrott i Västra Frölunda kan jag också relatera till ”grabbarnas skattjakt”, då resterna av gamla Särö-banan fanns precis intill mitt föräldrahem. Själv hittade jag dock aldrig några mynt, men väl rostiga räls-/järnvägsspik och porslinsskärvor.
Fyndet anmäldes av fadern till en av pojkarna och inlöstes av Kungl. Myntkabinettet (KMK inv.nr 100 828) genom s.k. hembud, då det rörde sig om ett nyfunnet jordfynd utan ägare som kunde antas vara äldre än 100 år gammalt. Priset fastslog man själva till 3.000 kronor (vilket motsvarar 11.250 kr i dagens penningvärde), då det ansågs härröra från 1528 och betraktades som unikt. Att det skulle visa sig vara en minnesmedalj från 1897 hade man då ingen aning om. I efterhand kan man konstatera att ”myntet” faktiskt inte var inlösenspliktigt, då det 1981 endast var 84 år gammalt. Här gjorde dock upphittaren, för ovanlighetens skull, en bra affär då ”experterna” råkade lura sig själva. Hade det varit ett unikt provmynt från 1528 hade tre tusenlappar naturligtvis varit rena hånet.
Fyndet publicerades i den då ledande numismatiska tidskriften Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer, nr 3-1982, där Kenneth Jonsson (sedermera professor i numismatik) beskrev det under rubriken; ”Ett ’provmynt’ för 1 öre slaget till Gustav Vasas kröning 1528?”Jonsson ansåg att ”fyndmyntet” hade stora likheter med 1528 års stormynt, slaget till Gustav Vasas kröning (se Mynttidningen 3/4-1994), och framförde teorin om att det skulle kunna röra sig om ett provmynt, ”ett kröningsöre 1528”. En miniatyr av gyllen. Diametern Ø 28 mm och vikten 5,20 gram före konservering och 5,05 gram efter. Att det skulle visa sig vara en liten medalj från 1897 hade han då ingen aning om.
Några år senare (1988-89) framförde skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson den sensationell idén att 1528 års stormynt skulle vara en antikvitetsförfalskning, tillverkad av någon okänd förmåga på 1670-talet i syfte att lura samlare. Almer/Carlsson instämmer då i Jonssons omdöme att ”likheten mellan miniatyren och gyllen är anmärkningsvärt stor”. Sex år försenad utkom 1990 ”Nordisk Numismatisk Årsskrift 1983-84” och där meddelar Lars O. Lagerqvist att ytterligare ett exemplar (med bärögla, ”probably made as a souvenir of some kind”) lokaliserats i en norsk privatsamling. Senare samma år beskriver KMK:s Ian Wiséhn ”fyndmyntet” med sparsmakade: ”Stockholm, 1528, koppar, falskt”… men utan vare sig motivering, bild, storlek eller vikt (Myntfynd från Dalarna, nr 54).
Undertecknad omnämner miniatyren i förbigående i artikeln ”1528 års stormynt – ett fantasimynt?”, Mynttidningen 3/4-1994, sidorna 18-19, 20-21 och 22-23. Beträffande de påstådda likheterna med 1528 års stormynt skrev jag bl.a.”Enligt min uppfattning finns inga som helst stillikheter mellan miniatyren och 1528 års mynt. Denna prägling anknyter vare sig till Appelgrens stil 4 eller stil 3/5.”Dessutom hävdade jag redan då bestämt att Gyllen 1528 är äkta! – något som idag är allmänt accepterat och väl får sägas vara bekräftat då en dylik 2011 såldes i Tyskland för motsvarande 2.133.000 kr.
Men redan hösten 1994 fick jag medhåll av självaste Lars O. Lagerqvist (tidigare chef på KMK). Några år tidigare hade nämligen ytterligare ett exemplar kommit i dagens ljus – funnet 1990 ”i skogen mellan Vallaskolan och Tuvvägen”, Haninge, Österhaninge socken, Södermanland (KMK inv.nr 102 274). Detta var ”försilvrat” och inte lika korroderat som det första fyndmyntet. Nu får vi veta att en metallanalys hade utförts och gav vid handen ”att den har en modern metallegering” (se bild ovan). Långt senare (SNT 3-2005) får vi veta att Nyhammars-exemplaret innehåller ca 2% nickel (i 1500-talskoppar normalt under 0,1%). När Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) Myntningen i Sverige 995-1995 (Numismatiska Meddelanden XL) utkom året därpå, bekräftades detta återigen av Lagerqvist och nu får jag även medhåll angående äktheten på 1528 års stormynt, där han bl.a. skriver: ”en debattartikel med utförliga motargument; författare till denna är U. Ottoson” samt att ”förf. hör till dem som av många skäl bedömt gyllenmyntet som en samtida prägling och ansluter sig till Ottosson.”
I mitten av 1990-talet var alltså denna prägling känd i tre exemplar; KMK:s båda jordfynd från Nyhammar och Haninge, samt ett privatägt exemplar med ögla i en norsk samling. Sommaren 2001 dök det emellertid ytterligare ett exemplar – på Tradera! Detta köptes av undertecknad, som därefter lyckats förvärva ytterligare fem stycken (alla jag sett) mellan 2002 och 2026 (samtliga med diametern Ø 28,4 mm).
Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). Ø 28,4 mm. 6,56 gram. Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 gram. Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 gram. Ex. ED, Mörrum, Blekinge, jan. 2022 (Tradera #522964017). 5,29 gram. inkl. ögla. Ex. LR, Flen, Södermanland, dec. 2025 (Tradera #145655069). 5,32 gram. Ex. PA, Kjellerup DK, maj 2026 (Tradera #149474880). 5,43 g. inkl. ögla och ring.
Samma år som jag fann mitt första ex. (2001) gjordes ännu ett jordfynd, denna gång ”på gräset vid scoutstugan” i Hökerum, Södra Vings socken i Västergötland (se bild i SNT 3-2005). Lite kuriöst att de två tjockare/tyngre exemplaren kom fram nästan samtidigt (undertecknads 6,56 gran och Hökerum 6,53 gram). Också detta inlöstes av Kungl. Myntkabinettet (KMK inv.nr 103 398), som alltså har tre exemplar. ”Ett privatägt exemplar – med proveniens Dalarna – uppvisades på Kungl. Myntkabinettet i maj 2002” (SNT 3-2025), men detta förvärvades inte av KMK. Eventuellt kan det vara samma ex. som undertecknad köpte av en känd mynthandlare i oktober 2002? Nästa exemplar (med ögla) dök upp 2008 och publicerades i SNT 6-2008.
Sedan gick det tio år utan spår av fynd eller försäljningar, men sommaren 2018 dök ”nr 8/9” dök upp – återigen på Tradera! Och samma år publicerade NMF MUSEET – Et museum over funn gjort av medlemmene i Norges Metallsøkerforening en bild på ett korrodera jordfynd från Vestfold, Norge 2018. De passar även på att ”låna” Myntbloggens artikel från 2014. Under 2020-talet har undertecknad funnit ytterligare tre ex. så summa summarum känner vi idag alltså till ett drygt dussin exemplar.
Att vi INTE har att göra med ett provmynt från 1500-talet har varit klart sedan länge. Professor Jonssons första antagande har visat sig vara en duktig felbestämning och hamnade inte mindre än 369 år fel. Idag har vi i två decennier känt till att denna lilla rara slant tillkommit i ett helt annat sammanhang, nämligen vid Stockholms-utställningen 1897. Tillverkaren är sannolikt Petterssons Knappmakeri i Stockholm. Se vidare artikeln: Provmynt 1528 – eller utställningsjetong 1897 …? här på Myntbloggen.
Bengt Hemmingsson uppmärksammade 2005 en utställnings-broschyr från Stockholms-utställningen 1897, där man kan läsa följande: – ”Vi träda då åter ut för att genom den södra Helgeandsholmsporten begifva oss ut på fortsättningen af Norrebro, men vi hejdas på vägen. Till höger, strax före porten, dragas våra blickar till mynthuset, och vi kunna ej motstå begäret att aflägga ett besök hos myntmästaren, där diverse mynt och medaljer finnas att beskåda eller inköpa”. På samma sida i skriften återfinns en illustration av 1528 års stormynt, men med den i sammanhanget intressanta bildtexten: ”Gustaf I:s öre 1528”.
Att även en enkel och välment minnespeng / utställningsmedalj (souvernir) kan lura såväl myntsamlare som numismatiker är väl värt att notera. Och visst, till och med ”de riktigt stora elefanterna” kan faktiskt göra grova misstag. Inom numismatikens värld blir ingen någonsin fullärd. Som lite kuriosa i sammanhanget kan vi också notera att Roberto Delzanno i sitt förnämliga verk Sveriges Kungliga Medaljer (SKM) helt glömt bort denna lilla medalj. Däremot tas både klumpiga kopior av kvartsgyllen 1522 (SKM 2) och de äkta stormynten 1528 (SKM 9) upp i katalogen. Så som vår gamle auktionsförättare och tryckare, Sven Ljunglöf, brukade säga; ”den trycksak som helt saknar fel, är ännu inte tryckt”.
Ju äldre man blir desto mer påtagligt blir det hur fort tiden går. Tycker inte det var länge sedan jag startade Myntbloggen.se … men idag är det 14 år sedan första inlägget. Otroligt! Och under dessa år har antalet artiklar accumulerat till ganska imponerande 635 stycken! Kompletterat med 1.976 illustrationer (där montage räknas som en bild).
Ambitionen har varit att variera ämnena så mycket som möjligt, men det är klart at det egna intresset ändå styr ämnesvalen. Det är därför alltid lika trevligt när läsekretsen kommer med frågor och synpunkter om vad som skulle kunna vara intressant att ta upp. Att dela med sig av egna erfarenheter för numismatikens bästa har alltid varit en självklarhet för mig.
Så här skrev jag t.ex. för 2012: – Är det något jag lärt mig efter drygt 40 års samlande är det att ämnet numismatik är ENORMT – och att man aldrig blir fullärd. Genom att specialisera sitt samlande kan man bli duktig på sitt område – och därmed få ett litet övertag på konkurrenterna – men att kunna allt är dessvärre en omöjlighet inom numismatikens underbara värld. Förhoppningsvis skall denna lilla blogg på lite sikt ge en liten inblick i hur stor och varierande denna värld verkligen är. Det finns numismatiska kontaktytor i det mesta! Historia, konst(historia), handel, ekonomi, geografi, släktforskning, arkeologi etc. etc.
Eftersom mynt, medaljer och numismatik är så vansinnigt spännande, har jag aldrig kunnat låta bli att forska och skriva om ämnet. Skrivandet började som kommentarer till auktionsobjekt på Antikörens auktioner på 1980-talet, men eskalerade sedan, bl.a. genom en småskrift 1991. Då fick jag både beröm (av självaste Bjarne Ahlström) och ”blodad tand” för skrivandet – och kanske särskilt för resercharbetet bakom. Mynttidningen startades 1994 och resulterade i ca 800 sidor myntläsning. Arbetsbördan med att ensam ”på fritiden” dra runt denna jätteuppgift, blev dock med tiden för stor till slut. Det räckte med ett heltidsjobb. Men så efter några års vila … återvände skrivarlusten. Myntbloggen.se lanserades som sagt 2012 och är fortfarande ”still going strong”. Och så länge jag tycker det är kul kommer jag att fortsätta. Alltid 100% ideellt arbete som tillhandahålls helt gratis.
Idag är vi vana vid högupplösta färgbilder på mynt i alla prisklasser. Så har det inte alltid varit. Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) brukar stoltsera med att man arrangerat myntauktioner sedan 1935 … med de första 40-50 åren var dessa mycket enkla auktionslistor i princip helt befriade från bilder. När Lars Emil Bruuns samling såldes i Frankfurt an Main i Tyskland 1914 var dessa kataloger lite av en sensation – p.g.a. de förhållandevis rikligt illustrerade katalogerna. I Sverige var det väl först med Svensson-auktionerna 1966 och 1970, i M. C. Hirsch regi, som myntillustrationer på allvar slog igenom i katalogerna. Dock inte hos SNF, där de stencilerade listorna fortsatte ännu en tid. Teknikutvecklingen och månlandningen 1969 passerade tydligen obemärkt. 😉
Kom att tänka på detta med katalogproduktion – förr och nu – när jag läste Roland Falkensson sedvanliga ”raritetsrapport” efter MISAB:s senaste internetauktion. För att undvika tjat, kan vi väl hoppa över att kommentera trenden med att dela upp våra ”typmynt” i så många varianter som möjligt för att ”skapa rariteter”, och istället bjuda på lite nostalgi från det glade 1990-talet. Det som hände ”för en generation sedan” brukar ju bli nostalgi.
Hur som helst, Falkensson tar denna gången upp Karl XI:s 4-ören 1669 ”med små sveakronor” (finns f.ö. med bred och smal kungakrona) och undrar om Ex. MISAB Internetauktion 81, 2026 nr 97 kan vara samma exemplar som utbjöds i Antikören Lagerkatalog 20, 1990, nr 137…? Eftersom myntet var klassat 1+ utan anmärkning 1990 och nu 36 år senare 1+)(1+/01 med anmärkningen ”Rispor. Hårt gniden.” är frågan befogad. Men visst är det samma mynt! Tyvärr har det blivit vårdslöst rengjort/repat sedan dess, vilket man kan konstatera genom att jämföra gamla och nya bilder.
Men även beträffande tekniken att reproducera och publicera myntbilder har det skett en hel del sedan 1990. Idag är det nog inte många som förstår vilken ”stor apparat” det faktiskt var att producera illustrerade kataloger på den tiden. På bilden ovan ses lite exempel på kvarlevor från en svunnen tid – diverse bildmaterial till ANTIKÖREN Lagerkatalog 20, 1990.
Först skulle mynten naturligtvis fotograferas, med macro-objektiv och ”i klump” för att spara på omkostnaderna. Ett-och-ett hade blivit alldeles för dyrt, men kunde kanske i undantagsfall medges när det fanns behov av förstoringar. Givetvis skedde allt analogt, detta är långt innan digitalkameror och smartphones. Sedan skickades filmrullarna (24 eller 36 bilder) till framkallning och kopiering. Först kostsam manuellt framkallning i svart-vitt hos den lokale fotohandlaren. Senare genom FotoQuick, där man kunde få papperskopior på en timme – till rimligt pris i förhållande till manuella kopior.
Därefter grovklipptes dessa foton och sorterades efter ett system av ”för ljusa eller för mörka”, varpå de monterades på A3-ark som sedan lämnades till tryckeriet för ”rastrering” (en process som omvandlar bilderna till punkter/pixlar som sedan kan tryckas) där man också kunde göra bilderna lite ljusare eller mörkare. Dilemmat med ”vita silvermynt och svarta kopparmynt” lever ju kvar även hos dagens katalogmakare.
När man efter några dagar fick tillbaka dessa rastrerade bild-ark skulle var enda liten myntbild, åtsida och frånsida, renklippas – med nagelsax. När detta var klart vidtog arbetet med att ”planera sidorna”, d.v.s. göra tryckbara original med text och bild. Detta var långt innan PageMaker och Adobe InDesign, så på de tiden var det skrivmaskin, limstift och gnuggisar som gällde. Sedan var det bara att vänta på att tryckeriet skulle göra sitt … och man fick hem en lastpall med kataloger … som skulle packas och skickas ut till presumtiva kunder. Idag är det väl ingen som gör dylika lagerkataloger (i fyrfärg) längre.
Att nu, en generation senare, sitta och studera dessa kataloger, kan vara riktigt lärorikt. Vissa mynt har tiodubblats i pris – medan andra inte kostar mer idag än då. Man får hålla i minnet att en tusenlapp 1990 motsvarar två tusenlappar i dagens penningvärde, så ett och annat mynt har t.o.m. blivit billigare.
När jag några år senare startade Mynttidningen, investerades 1993 mäktiga 130.000 kronor i datorutrustning och program. Tror man kan få motsvarande för långt under en tiondel idag. Hårddisken var 25 ggr större än på min första dator. Från 20 MB till 500 MB – ”den fyller du aldrig”, sa försäljaren. Den nya tekniken till trots skedde fotografering fortfarande analogt, men med PhotoShop & PageMaker kunde tryckeriet nu få digitalt manus på s.k. SyQuest-skrivor (först stora 5,25 tum som rymde 88 MB, senare mindre 3,5 tum som rymde hela 270 MB). Katalogarbetet var fortfarande omfattande, men hade blivit betydligt enklare. Skrivmaskinen hade ersatts av den nya effektiva datorn. Limstiftet och gnuggisarna var nu blott ett minne. Och på den vägen är det … men snart gör väl AI alltihopa …?
Ni som följer oss på FaceBook har kanske redan noterat att det nyligen gjorts ett nytt Olof Skötkonung-fynd i Finland. En CRUX-penning med en tidigare unik åtsida (Malmer 9-56 i Uppsala Universitets Myntkabinett) kan nu kompletteras med stampkombinationen M9-59! i det finska fyndet. Ytterligare ett unikt Olof-mynt alltså!
Det finska fyndmyntet (se bild ovan) har kanske överlevt tack vare att någon försett det med ett hänge av järn och burit det som smycke. Av denna anledning är det också ganska slitet, så identifiering av frånsidan krävde lite jämförelser. Exakt var i Finland fyndet gjorde har ännu inte framkommit, men tillförlitliga källor säger att myntet Inom kort kommer att kunna beskådas i Finlands Nationalmuseum.
Ovan den nya stampkombinationen Malmer 9 och 59 (från två olika mynt). Den nya kopplingen (M9-59) återfinns i den östra/högra halvan av ”kopplingsschemat” ovan (markerad med kraftig röd linje).
Åtsidans omskrift lyder: OLAF REX AN ZTNE TE som skall utläsas OLAFus REX AN SihTuNEnsis TEi = Olafus Rex an Sihtunensis Dei = Olof, kung av guds Sigtuna. Ett tydligt budskap om att Sigtuna var en kristen stad och här rådde köpstadsfrid. Högervänd kungabild med mantel och spira.
På frånsidan kan vi läsa: GOPNE MON-ATA ZIT = Gopne (Godpine/Godwine) Moneratius ZIhTunensis = Godwine, myntmästare i Sigtuna. I korsvinklarna ett spegelvänt CRUX.
Vill du veta mer om Olof Skötkonung, hans äventyr och myntning, rekommenderar jag artikeln ”Olof Skötkonung i England” här på Myntbloggen.
I höstas skrev vi här på Myntbloggen.se om den stora medeltida myntskatten som nyligen hittades vid en sommarstuga av en sportfiskare som letade mask i 08-området. Efter en tid kom det fram att fyndet gjordes vid Hörningsholm på Mörkö i Södermanland, Södertälje kommun, Stockholms län. Skattfyndet har därefter benämnts Hörningsholmsskatten.
I artikeln ”Maskletare blir miljonär på mynt?” berördes också frågorna om fyndets historiska/vetenskapliga och ekonomiska värde. – ”Det skall bli väldigt spännande att följa fortsättningen. När Riksantikvarieämbetet skall ’värdera’ och lösa in fyndet för skattebetalarnas räkning”, skrev vi då och fortsatte; – ”Räknar vi samman detta får vi ihop +70 mille! 16.000 x 500 kr + 6.000 x 5.000 kr + 600 x 50.000 kr + 1.400 x 2.500 kr = 71.500.000 SEKiner. Och då har vi ändå inte räknat med ’ett hundratal andra föremål i form av bland annat hängen, pärlor, skålar och spännen’. Kanske kommer man av ekonomiska skäl att’ sälja av dubbletterna’ för att finansiera inlösen? – HaHaHA! – Skulle inte tro det! Min gissning är att ’man prutar hårt’.”
Idag kom svaret: Riksantikvarieämbetet värderar silverskatten till 17 miljoner svenska kronor … och ersätter upphittaren med 4 miljoner SEK.– ”Det är en rekordsumma. Så är det, säger överantikvarie Magnus Larsson.” – Och visst, allt är relativt. Fyra miljoner är visserligen mycket pengar, men samtidigt en spottstyver i förhållande till dessa mynttypers sammanlagda marknadsvärde – kanske över 70 miljoner. Men om retoriken med ”en rekordsumma” i alla fall kan härledas i någon slags logik, är nästa retoriska utsaga svårare att begripa: – ”En inlösensersättning ska vara skälig. Den ska inte missgynna upphittaren, men inte heller ligga på en så hög nivå att den riskerar att uppmuntra till skattplundring, säger överantikvarie Magnus Larsson.” – Vad menar karln? Att länder som Storbritannien, som ersätter fynd med marknadsvärdet, därmed skulle ”uppmuntra till skattplundring”!? Hur kan det vara så stor skillnad i synen på ett fynd vid inloppet till Södertälje och ett annat vid inloppet till London? 67,5 miloner SEK!? Den krassa verkligheten bakom retoriken är ju istället att Sverige är ett U-land i dessa sammanhang. Man är dumsnål och värderar helt enkelt INTE vår gemensamma kulturhistoria högre än så här. Med hänvisning till kungarnas krav på jordfynd för 400 år sedan, ser Riksantikvarieämbetet sig själv som generösa när de betalar ut ca 5% av marknadsvärdet. – ”Det är en rekordsumma. Så är det, säger överantikvarie Magnus Larsson.”
Samma dumsnåla förhållningssätt till Sveriges kulturhistoria känns igen från styrningen av f.d. Kungliga Myntkabinettet. Efter decennier av lobbande för ett eget numismatiska museum, lyckas man 1997 bygga upp Europas kanske finaste myntmuseum på Slottsbacken i Stockholm. Men redan 2017 genomdrev ”kulturminister” Alice Bah Kuhnke (MP) museets nedläggning. Ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar – i samma anda som nedläggning av försvar och kärnkraft etc. Sedan kan man väl bara skaka på huvudet åt det faktum att man spenderade 60 miljoner kronor (1998) på att säkerhetsutrusta byggnaden med valv och utställningar, samtidigt som man hade absolut noll koll på såväl inventeringar som personal. Ingen myntintresserad har väl missat stölderna på Kungliga Myntkabinettet, där man plötsligt upptäckte att mynt för ca 25 miljoner (25.000.000) kronor försvunnit från samlingarna. Likväl kan man tycka att resterande samling – värderad till +25 miljarder (+25.000.000.000) SEK – skulle vara värd ett bättre öden än dagens bleka utställning på Historiska Museet. Att lilla Avesta Myntmuseum (när det är öppet) idag är flera klasser bättre än ”Ekonomiska Museet” är väl ändå lite pinsamt?
April har alltid varit en hektisk månad i myntbranschen. 50:e upplagan av FriMynt i Helsingborg – Sveriges största myntmässa – var en mycket lyckad tillställning. För oss en mer än 40-årig tradition som i år lockade många nya och gamla kunder i varierande åldrar. Gött snack om mynt, medaljer, samlande och forskning. En lång men mycket lyckad dag.
Återstår att se om den nyetablerade ”Stockholm Numismatica” blir av i höst? Rykten om lokalbyte och en oroväckande tystnad, från annars högljudda marknadsförare, får en att tveka. Synd när man äntligen hittat en vettig lokal i kungliga huvudstaden. För oss som utställare har det varit perfekt att kunna köra bil ”från dörr till dörr”; rakt ner i Sheratons parkeringsgarage, ta hissen upp till lobbyn, checka in och sedan ha mässa i samma hus. Visst, det är inte speciellt billigt att ställa ut på ”de riktiga” mässorna, men det är väl värt det. För oss på ANTIKÖREN är två myntmässor om året precis lagom. Vill man åka på fler finns det gott om ”klubbmässor” där även privatpersoner säljer av sina samlingar.
På FriMynt fick vi även nöjet att, förutom plaketten ovan, förvärva Roberto Delzannos senaste bok, med den långa titeln: – ”Framstående män och kvinnor som byggde Sverige – Den spännande historien illustrerad av medaljer från Svea rikes födelse till idag”. En i mina ögon riktigt trevlig publikation och en utmärkt nybörjarbok för den som funderar på att börja samla enskilda (eller kungliga) medaljer. Men även en inspiration för oss som redan har de flesta av medaljerna i boken. Omfånget speglar Sveriges historia – från Ansgar och kung Björn på Haugi (Hovgården på Adelsö) anno 829 till Gustav V och Göteborgs-utställningen 1923. Upplägget är enkelt; summa summarum 197 uppslag med person- och medalj-beskrivningar. Vänstersidor med medaljernas åt- och frånsidor jämte en faktatext över personen ifråga. Och högersidor med associerande helsidesbilder i färg som illustrerar faktasidan.
Tycker som sagt att boken är väldigt trevlig. En alfabetiskt ordnad innehållsförteckning hade dock inte skadat. Vill man framföra någon kritik skulle väl denna i så fall bestå i det relativt stora antalet AI-genererade illustrationer, men det ligger kanske i tiden. Nyhetens behag? Boken kostar en femhundring + ev. frakt och kan varmt rekommenderas. Beställ här!
Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) fick äntligen en ny hemsida nu i april. Sidan har väl i princip varit obemannad sedan SNF:s webbmaster Lennart Castenhag (1943-2024) gick bort härom året. Föreningen har istället hänvisat till sin FaceBook-sida. För mig och många med mig är väl medlemskap i SNF (200 kr inkl. SNT) sedan länge mest en bonus som följer med en prenumeration på Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT, 250 kr). Man får helt enkelt tidskriften 50 kr billigare om man går med i ”den ideella föreningen”, tills för några år sedan Sveriges största (konkurrent till den privata) mynthandel(n), numera såld till några av styrelsen utvalda föreningsmedlemmar.
Apropå mynthandel och myntauktioner arrangerade (numera privatägda) Myntauktioner i Sverige AB (MISAB) sin 48:e myntauktion i helgen. Den innehållsmässigt ”bästa hittills” om vi skall tro arrangören. Och som vanligt nu för tiden var resultatet även denna gång väldigt varierat. Vin och vatten. Tokpriser och fynd? En, dubbelpräglad och kanske lite överklasad, Gustav Vasa-daler 1534 (Kronan) klubbades för 465.000 kr +21% köparprovision d.v.s. 562.650 kr (Delzannos katalogpris ligger på miljonen jämt, utropet blygsamma 200.000 kr).
En riktig rökare var Gustav II Adolfs tvåöresklipping 1626, valsverkspräglad i Nyköping. Ett förhållandevis vanligt mynt – även i bra skick – men denna var klassad ”01/0” vilket jag nog aldrig sett tidigare. Tyvärr ett mörk och lätt korroderat fyndexemplar utan proveniens, men detta var inget som avskräckte budgivarna. Utropet på 15.000 kr blev hör och häpna tiofaldigat innan klubban föll på 150.000 kr + 21% = 181.500 kr. Rekord med bred marginal.
Man får vara glad att man köpte dessa mynt i rätt tid. Köpte ovanstående 01-exemplar (t.h.) med underbar färg/patina och proveniensen Per-Göran Carlsson, på Mynthuset auktion den 2 april 1989, nr 67 (utrop 4.000 kr) såld för 5.000 kr +5% köparprovision, d.v.s. 5.250 kr. Tar man hänsyn till penningförsämringen hamnar man på strax under 12.000 kr i dagens penningvärde. Helgens köpare betalade alltså 15 gånger (eller 170.000 kr) mer … för en svart provenienslös tvåöring bedömd som ”01/0”. Inflation i såväl klassning som pris om du frågar mig. Har samlat och älskat 1600-talets gyllenbruna kopparmynt i 50 år, men fyndexemplar köper jag endast i undantagsfall. Vacker naturlig patina är A och O när det gäller kvalitet och värde. Många av 1600-talets kopparmynt har spenderat åtskilliga århundraden i jorden och har därför blivit svarta/korroderade. Ytterligt få toppexemplar kan uppvisa naturlig färg/patina, efter att ha förvarats/bevarats i samlingar.
I morgon är det Valborgsmässoafton! Då skall vi tända en brasa och fira vår käre kung Carl XVI Gustaf som fyller 80 år! Stort GRATTIS Tjabo!
Även om vi just nu är mitt uppe i förberedelserna inför årets numismatiska höjdpunkt – den 50:e upplagan av myntmässan FriMynt i Helsingborg, lördagen den 11 april, kl. 11-17, vill vi gärna passa på att önska läsare, kunder och kollegor en GLAD PÅSK!
ANTIKÖREN har varit med sedan 1982 och återfinns även i år vid bord 52-53. Vi kommer att ha med oss ett stort och varierat urval av mynt och medaljer från hela världen. Har du speciella önskemål får du gärna mejla oss i förväg – uon@live.se
Skämtsam spelpenning initierad av Carl Gustaf Tessin (1695-1770), efter att han en dag ”överraskat sex hovfröknar uti nog naturligt tillstånd”. Spelpenningar användes vid kortspel och denna säges vara tillägnad Catharina Charlotta Taube (1723-1763), hovfröken hos kronprinsessan Lovisa Ulrika, gift De la Gardie. Förlagan till denna skådepenning är den berömda ”Hönstavlan” (idag på Gripsholms slott), målad av Johan Pasch 1747, på uppdrag av Tessin, och uppvisad samma år vid en hovfest i sällskapsorden ”De små mästarinnors akademi”. Carl Gustaf Tessin, som var diplomat och politiker, liknade de porträttlika huvudena vid höns och sig själv vid en tupp, som måste gala vid åsynen av deras behag. Gravören bakom denna skämtsamma prägling var ingen mindre än Hedlingers främste lärjunge, Daniel Fehrman 1750. Förgylld brons Ø 30 mm. Litteratur: Hyckert I:199. NNUM 1953. Holst 130. Detta exemplar härstammar från Gunnar Holst egen samling och finns avbildat i hans bok.
