För drygt en vecka sedan delade ANTIKÖREN på sin FaceBook-sida nyheten om den stora medeltida myntskatten som nyligen hittades vid en sommarstuga av en sportfiskare som letade mask i 08-området.

Då rapporterades att skatten innehöll inte mindre än 20.000 mynt – idag revideras detta till ”fler än 24.000 mynt”, som alla förefaller vara präglade senast på 1220-talet (gotländska kvartspenningar med ”kyrkgavel”/stadsport). Idag fick vi också veta att det fanns ett mindre antal vikingatida mynt i skatten. Eller mynt och mynt, kanske snarare smycken gjorda av mynt. Det rör sig om halvtannat dussin mynt som sammanlänkats i en flerradig kedja. Två kufiska (islamiska samanid-dirhamer) från 900-talets slut, två tyska Otto-mynt från millennieskiftet och 14 stycken engelska Ethelred-penningar av CRUX- (förebilden till Sveriges första mynt) och LongCross-typ (991-1003).

Av skattens sex kilogram silver uppges ca 80% av vikten bestå av mynt, totalt ca 4,7 kg. Utöver mynten innehåller skatten också ett hundratal andra föremål i form av bland annat hängen, pärlor, skålar och spännen. Cirka två tredjedelar av de drygt 24.000 mynten (d.v.s. ca 16.000 mynt) är präglade på Gotland. Små tvåsidiga (ca 0,16 gram) s.k. fyrslagsmynt (”quadratum supercusum” på latin eller ”vierschlag” på tyska) som troligen är präglade i Visby (men eventuellt också i Lettland?).

Den resterande tredjedelen (ca 8.000 mynt) utgörs av ensidiga brakteat-präglade halvpenningar (ca 0,30 gram) eller Sigtuna-brateater om man så vill (ibland felaktigt kallade ”Svealands-penningar”, trots att Svealand inte omnämns förrän 1442). Dessa halvpenningar är förmodligen slagna i Sigtuna under kung Knut Eriksson (1167-1196) och ärkebiskoparna i Gamla Uppsala (Stefan, Johannes, Petrus, Olof). Av hittills presenterat bildmaterial kan vi konstatera att i alla fall ett dylikt mynt är av en avvikande tidigare inte känd typ.

Värt att notera är också att minst 1.400 av dessa brakteater (ca 18%) är halverade redan på myntverket, d.v.s. utgivna som kvartspenningar (ca 0,15 gram), totalt 210 gram (1 mark). Den nya skatten innehåller även enstaka utländska mynt från samma tidsperiod, men inga från Sveriges tredje myntort vid tiden, Lödöse vid Göta älv. Att fördelningen mellan hela och halva mynt verkar vara omkring 5:1 är intressant. Tydligen var behovet av huvudvalören ca 5 gånger större än behovet av ”växelpengar”, som ju dessutom lätt kunde fixas på ”det gamla hederliga viset” – genom delning – precis som i antiken.

Det skall bli väldigt spännande att följa fortsättningen. När Riksantikvarieämbetet skall ”värdera” och lösa in fyndet för skattebetalarnas räkning. Kommer sportfiskaren få marknadsvärdet och då bli mångmiljonär, eller blir det kanske bara ”silvervärdet + en åttondel”…? Rent silver kostar i skrivande stund 13.800 kronor per kg. Sex kilo kostar alltså ca 83.000 kr … vilket med ”förhöjning med 1/8” blir drygt 93.000 kr. Men marknadsvärdet är något helt annat. Skall vi göra det enkelt för oss och generalisera lite, kan vi räkna med att de gotländska mynten kanske kostar ca 500:-/st. medan de (hela) svenska är i storleksordningen 10-100 gånger dyrare. De starkt degenererade ”Knut-mynten”, där man knappt kan skönja motivet brukar kosta ca 5.000 kr, medan ”originalen” med tydliga kungabilder kan kosta både 50.000 och 75.000 kr. Men låt oss räkna lågt och anta att endast 10% utgörs av de senare. De halverade är i och för sig väldigt sällsynta, men inte så populära på marknaden.

Räknar vi samman detta får vi ihop +70 mille! 16.000 x 500 kr + 6.000 x 5.000 kr + 600 x 50.000 kr + 1.400 x 2.500 kr = 71.500.000 SEKiner. Och då har vi ändå inte räknat med ”ett hundratal andra föremål i form av bland annat hängen, pärlor, skålar och spännen”.

Kanske kommer man av ekonomiska skäl att ”sälja av dubbletterna” för att finansiera inlösen? – HaHaHA! – Skulle inte tro det! Min gissning är att ”man prutar hårt”. Men det var i alla fall kul att vi denna gång slapp hemlighetsmakeriet och 10 månaders väntan på basal fyndinformation! Har man månne tagit intryck av Myntbloggen.se? – Klart att man alltid skall passa på att marknadsföra numismatiken!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

TILLÄGG: Fyndet gjordes vid Hörningsholm på Mörkö i Södermanland, Södertälje kommun, Stockholms län. – ”Hörningsholms Slott är beläget på norra delen av Mörkö, söder om Södertälje. Slottet byggdes strategiskt intill Borgsundet med utsikt över Södertäljeleden. Hörningsholm är sprunget ur Symondöö (nuvarande Simonsö) som omnämns i historieböckerna redan på 1100-talet.”

Silverskattens mynt pekar mot Gotland
Av de cirka 24 000 mynt i silverskatten från 1100-talet som hittats i Stockholms län är två tredjedelar gotländska. Det väcker frågor om ursprunget – grävdes skatten ner av en förmögen handelsman, en skatteindrivare hos sveakungen eller en rövare?

Utdrag från Forskning & Framsteg 2025-10-23:

Kenneth Jonsson, numismatiker och professor emeritus vid Stockholms universitet, är inne på linjen att det kan vara en handelsman som grävt ned den nyfunna skatten. – Det kan vara någon som gjort några exceptionella transaktioner, men det är väldigt svårt att säga när sammansättningen av skatten ännu inte är känd. De gotländska mynten ser likadana ut från 1150 till 1225, medan de svealändska finns i många olika varianter. Men utan att ha sett fördelningen är det som att försöka beskriva en person utifrån en streckgubbe som ritats, säger han. Kenneth Jonsson anser dock att det är långsökt att någon högt uppsatt person skulle ha lagt ned skatten. – Som jag förstått det är den i princip nedlagd på landsbygden. Det verkar ologiskt att någon maktinstitution eller maktperson skulle ha gjort det. Det känns helt osannolikt.

*

HÖRNINGSHOLMSSKATTEN
Fram till nu har fyndplatsen för den tidigmedeltida silverskatt som under augusti påträffades i Stockholms län inte offentliggjorts. Länsstyrelsen i Stockholm bedömer dock att uppgiften inte längre behöver skyddas.

Uppdrag arkeologi 2025-10-29:

Fyndet gjordes på den norra delen av Mörkö i Stockholms södra skärgård, inom slottet Hörningsholms ägor. Platsen är intressant på flera sätt, bland annat för att den ligger i nära anslutning till inloppet från Östersjön för vidare färd mot dagens Södertälje och Mälaren. Farleden har under lång tid utgjort en viktig kommunikationsled och under medeltiden uppfördes här också en pålspärr i sundet, som skydd mot angrepp och för att kunna kontrollera trafiken. Inom Hörningsholms ägor har också tidigare gjorts skattfynd från vikingatid – tidig medeltid, bland annat i form av två armringar av guld samt en del av ett hängkors av östlig typ.

*

Hörningsholmsskatten – ett historiskt fynd på vår mark
Under sensommaren 2025 gjordes ett arkeologiskt fynd på vår mark vid Näsbacken på Mörkö – ett fynd som redan nu beskrivs som ett av de största medeltida skattfynden i Sverige.

Bordsjö Skogar AB 2025-10-29:

Vid en arkeologisk undersökning, ledd av Uppdrag Arkeologi på uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholm, påträffades en skatt med närmare 24 000 silvermynt från 900–1200-tal, tillsammans med över hundra föremål i silver och guld — smycken, kedjor, kors och skålar med tydliga drag av både nordisk och östlig kristen symbolik. Föremålen låg nedlagda i en kopparkittel, omsorgsfullt placerade i marken för över åtta sekel sedan. I fyndet ryms både svealändska mynt präglade för kung Knut Eriksson, gotländska penningar och smycken som berättar om kontakter långt bortom Sveriges gränser – till Bysans, Ryssland och England.

En påminnelse om platsens djupa rötter
Hörningsholm har varit en plats med historia långt före det nuvarande slottet uppfördes. Här fanns gravfält från järnåldern, guldarmringar från vikingatiden och depåfynd redan på 1800-talet. Vi, familjen Bonde genom Bordsjö Skogar AB, har förvaltat marken sedan 1746, och vi känner stor ödmjukhet och vördnad inför att ännu ett kapitel av Hörningsholms och Mörkös historia nu har blottlagts.

*

Mer om Hörningsholmsskatten
Mycket talar för att platsen kan ha haft ett slags tulliknande funktion under vikingatid och tidig medeltid. Kanske har även växling av mynt kunnat ske här, för tillresta handelsmän på vidare färd längre in i Svealand. Tullar och myntväxling är annars sådant som kanske främst förknippas med städer och handelsplatser, men i ett tidigt skede kan alltså detta ha varit organiserat annorlunda.

Uppdrag arkeologi 2025-11-04:

Den norra delen av Mörkö, där slottet Hörningsholm idag är beläget, kallades under tidig medeltid för Simonsö, vilket än idag är namnet på den gård som ligger strax söder om slottet. Mellan gården och slottet finns också ett höggravfält med ett drygt trettiotal gravar från yngre järnålder. Resterna av en pålspärr strax söder om Hörningsholm uppfördes senast under 900-talet och bör ha fungerat både som ett skydd mot yttre angrepp och möjliggjort en reglering av trafiken.

*

SVT Nyheter Södertälje 2025-11-08:

Kul att Myntbloggen.se inte bara intresserar myntsamlare, utan även arkeologer! Numismatik är ju faktiskt ett av arkeologins viktigaste hjälpmedel. Trevligt också att Richard Grönwall på Uppdrag arkeologi kommunicerar vår ”snabbvärdering” (se ovan) av mynten i Hörningsholmsskatten. Framöver blir det spännande att se vad Riksantikvarieämbetet kommer fram till. Blir det rekord … eller ”en tumme”…?

Reportern: – Hur mycket kan fyndet vara värt?
Grönwall: – Alltså, det rör sig om många miljoner skulle jag säga. Jag har sett på myntintresserades hemsidor och så där, 70 miljoner. Så det är mycket pengar.

*

Forskning & Framsteg 2025-12-11: – Var den sensationella silverskatten en krigskassa?

Det var i augusti som ett par grävde efter metmask vid sin sommarstuga, inte långt från Hörningsholms slott i kustbandet söder om Södertälje. När de körde spaden i jorden tog det tvärstopp bara en decimeter ner. ”Kapsyler”, tänkte de när de grävde lite till. När de insåg att det var mynt och sedan skålar med ett kors i, och en halskedja, förstod de att det var en gammal skatt. De skottade tillbaka jorden och kontaktade länsstyrelsen.

*

Åska och spöregn. Men vad gör väl det, när man ”fyller år” (Myntbloggen.se firar 13 år idag) och en glad kille från UPS dyker upp med en auktionsvinst – från San Marino! Och trots höga förväntningar kunde jag inte låta bli ett lite glädjerop när jag öppnade försändelsen.

WOW!! – Vilken pärla!

Ett av 1700-talets absolut vanligaste mynt – i en kvalitet som i princip aldrig förekommer! Första årgången av Fredrik I:s ”dubbelslant” (2 Öre SM 1743) präglad i släggverk i Avesta. Har man samlat mynt i 54 år, och specialiserat sig på äldre svenska kopparmynt, vet man ungefär hur ofta dylika mynt dyker upp (max en gång under ett samlarliv). Dukater och riksdalrar i all ära, men ”folkets mynt” (kopparmynt och lågvalörer) kommer alltid att vara nummer ett för mig. Att få ihop en imponerande samling av ”stort och blankt” är främst en fråga om ekonomi. Men högklassiga kopparmynt kräver snarare kunskap och stort tålamod än en tjock plånbok.

Klicka för en kort video …

Tålamod är också något som krävs när man skall ha kontakt med dagens banker. Men det kan vi ta en annan gång. Låt oss bara konstatera att ”bankkartellens penningtvättstourettes” börjar inta löjeväckande proportioner. Tur att kollegorna i San Marino har nära till Italien.

Som alltid när man får nytillskott i samlingen vill man ju granska och jämföra. Såg ju genast att myntet ifråga var exceptionellt välpräglat med nya stampar och en fantastisk bottenyta. Mynttypen är, som sagt, släggverkspräglad vilket betyder att mynten lider av kronisk partiell svagprägling. Myntslagarna träffade ”hotspot” ungefär lika ofta som en dålig golfare. Och minsta lilla snedträff så blev en stor del av myntytan svagpräglad (jämför KMK:s exemplar nederst till vänster på bilden ovan). Men det var också något annan som var annurlunda …

Pilspetsarna är ju mycket större än vanligt! Något som även kan konstateras på den förlageteckning som finns avbildad i Bengt Hemmingssons artikel ”Dubbla slantar” i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 4-2021). Möjligen har vi att göra med en tidig? (och omsorgsfullt förfärdigad) prägling … för godkännande? Har inte hunnit kolla upp denna variant med specialsamlarna ännu, men kanske har någon av Myntbloggens läsare sett denna?

Myntsamlande är en ganska fantastisk hobby. Tänk att man efter 54 års samlande kan bli upprymd och ”lyckligt som en 15-åring” över ett 1700-talets allra vanligaste mynt!? Ett mynt som fullständigt ignoreras av diverse ”raritetssidor”, trots att det finns BETYDLIGT FÄRRE än 15 exemplar i välpräglad 01-80-kvalitet. Notera att värderingsböckerna SMB 2020 och SM 2022 inte noterar detta mynt i högre kvalitet än 1+-60. Förmodligen av den enkla anledningen att de aldrig sett någon bättre. Man brukar helt enkelt få hålla tillgodo med ett ”fullgott exemplar” i kvalitet 1-40 som oftast är partiellt svagpräglat. Senare årgångar och Adolf Fredriks motsvarighet förekommer emellertid även i hög kvalitet.

Även i San Marino tyckte man det var ett ovanligt vackert mynt, då man klassat det SPL (Spendida). Utropet var dock försiktigt satt till 20 euro. Klubban föll vid 90 euro, som med lite påslag och frakt landade på 1.511 SEKiner. Ett fullständigt löjeväckande pris om man ser till myntets extrema sällsynthet. – ”Det var en gåva”, som de brukar säga i Skåne.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se … som alltså varit online i 13 år idag!

*

Hur många olika valörer kan du hitta bland dessa 56 mynt? Ja, för den erfarne myntsamlaren är det kanske inte så svårt att identifiera åtminstone ett 20-tal olika valörer (+ multiplar och fraktioner). Stater, drachm, shekel, denarius, aureus, sestertius, as, dupondius, antoninianus, follis, solidus, dirham, hvid, obol, penning, örtug/gote, fyrk, öre, mark, daler, riksdaler, dukat etc. etc. Och så finns det två (2) bland ovanstående som faktiskt har valörbeteckning! Kan du hitta dem? Vill du ha en ledtråd? – Okej; 1559 och 1573.

Det där med att sätta ut valören på mynten är en förhållandevis ny företeelse. I Sverige får vi våra första valörbeteckningar på mynt först 550 år efter våra första mynt, närmare bestämt år 1543 under var Gustav Vasas regering. Och då endast på några ”udda valörer”; 16 öre 1543 samt klippingserien om 2, 4, 12 och 15 öre samma år. Samtliga präglade i Svartsjö. Det är först under sonen Johan III som man på 1570-talet mera frekvent börjar skriva ut valören på mynten – och då framför allt på de lägre valörerna. Notera att riksdalrarna får påskriven valör först 1767 (i samband med silvermyntfotens återinförande) och att dukaterna genomgående saknar valörbeteckning (ända till 1868).

För myntsamlaren är det självklart att bilden ovan visar en s.k. Svartsjö-daler 1543, trots att det inte står ett knyst om Svartsjö på myntet. Det framgår inte heller att silverhalten är 87,5% (875/1000) eller att valören är en daler. Dessa uppgifter kommer istället från skriftliga källor. På samma sätt är det beträffande antika grekiska och romerska mynt. Mycket av det vi vet har pusslats ihop genom att studera kvarlevorna (mynten) och jämföra med skriftliga källor av olika slag. Stora romerska myntreformer har t.ex. bevarats i skrift och därför kunnat klargöra massor av frågeställningar och givit oss en bra bild av dåtidens penningväsende.

När det gäller medeltidens svenska mynt är källäget däremot betydligt sämre. Vår kunskap är fragmentarisk (vilket brukar leda till att hypoteser med tiden blir ”cementerad sanningar”). Myntet ovan är ett av de få tidigmedeltida svenska mynten som inte är anonymt, utan har en klart och tydligt deklarerad myntherre – över ett rike! Kring ett framvänt krönt porträtt kan vi läsa KANUTUS REX S (Knut, kung i Sverige) … följt av ett svärd. På ett snarlikt mynt med samma motiv kan vi läsa LEDUS, vilket anger myntorten Lödöse vid Göta älv. Vi vet alltså säkert att Knut Eriksson (1167-1196) lät slå dylika brakteater i svenskarnas Lödöse. Även sonen Erik Knutsson (1208-1216) slog mynt därstädes, då med hERICUS REX.

Av myntet framgår inte vilken valör det är frågan om, men vikten är knappt 0,15 gram och diametern Ø 14 mm. Förr brukade man kalla dessa för 1/4 penningar, på senare tid benämns de ofta med det lite förvirrade ”Götalands-penningar” med rötterna i villfarelsen om svear i Svealand mot götar i Götaland (som om svear/svenskar inte existerade i hela Sverige). Knut Eriksson kunde i alla fall redan på 1100-talet skilja mellan riken och landskap: KANUTUS REX S(uecia!) på mynt från LEDUS, d.v.s. handelsstaden Lödöse vid Göta älv i Västergötland … i Sverige!

”På 1300-talet gick Danmark och Norge över till det tyska räknesättet där en mark delades in i 16 skillingar eller 192 penningar” (Rodney Edvinsson & Bo Franzén 2015).

Någon lär ha sagt att vikterna på Olof Skötkonungs mynt liknar en lottorad. Ingenting verkar stämma. Vikterna följer inget system säger experterna. Mynten varierar kraftigt i vikt, från drygt 3 gram till knappt 1 gram. Professor emeritus Kenneth Jonsson uppe i Stockholm frågade sig häromsistens: – ”Hur fungerade den här myntningen egentligen?” – ”Med den ojämna vikten kan de inte gärna haft ett nominellt värde?” – Är det en prestigemyntning, eller vad?” Och det är klart, klumpar man ihop alltihopa och kallar ett sammelsurium av inofficiella imitationer/kopior för ”Sigtuna-myntningen” (med ett hypotetiskt omfång av 2.000.000 mynt) är det ju inte så konstigt om inte heller vikterna stämmer. – ”Som man frågar får man svar”, brukar det ju heta.

De tidigaste Olof Skötkonung-mynten ca 995 (med titeln REX SVENO / SWEVOx) väger i genomsnitt 2,09 gram (medelvikt för 140 exemplar enligt Malmer 1989). Två eventuellt ännu tidigare typer (IN NOMINE och REX AN COL) väger i snitt 2,25 respektive 2,29 gram. Samtliga dessa är med andra ord betydligt tyngre än den engelska förlagan – Kung Ethelred II:s CRUX-penny (991-997) som i genomsnitt väger 1,48 gram (medelvikten av 3.209 mynt enligt Malmer, SMH s. 44). Notera att denna medelvikt (1,48 x 240 = 355 gram) ligger exakt mitt emellan de viktenheter som vid tiden användes i England (det romerska pundet à 329 gram och det trojanska pundet à 373 gram).

Mynträkning i England: 1 Pound = 20 Shillings = 240 Pence

Mynträkning i Sverige: 1 Mark = 8 Ören = 24 Örtugar

Olof Skötkonungs första myntning har alltså en medelvikt på ca 2,20 gram, vilket då skulle tala för att man initialt präglade 96 stycken på marken (ca 210 gram). Intressant nog överensstämmer detta antal per viktenhet även med penningens föregångare, den romerska denaren (96 denarii per libra, det romerska pundet) som präglades från och med kejsare Neros myntreform år 64 e.Kr. och ca 150 år framåt. Närmare 8.000 dylika denarer har hittats i svenska fynd. Efter en succesiv myntförsämring under 200-talet försökte kejsaren Diocletianus år 294 e.Kr. återställa ordningen genom införandet av valören argenteus (med samma vikt som en gammal fullvärdig denar, d.v.s. 1/96 libra/pund à 329 gram = 3,43 gram). För att riktigt poängtera hur många mynt som slogs av varje pund silver satte Diocletianus ett stort ”XCVI”, d.v.s. 96 med romerska siffror, på myntens frånsidor. Talet 96 har också en ovanligt praktisk betydelse, då det är delbart med 1, 2, 3, 4, 6, 8, 12, 16, 24, 32, 48 och 96. Kanske var man smartare än vi tror på den tiden? Härom dagen hörde jag f.ö. en tomte på TV som sa: – ”det är inte många som vet vad ett dussin är”…!?

I sammanhanget kan vi väl också passa på att nämna att den danska motsvarigheten, Sven Tveskäggs CRUX-penning (ca 995-997), i snitt väger 1,60 gram, vilket stämmer ganska bra med den engelska förlagan. Den norska SMALL CRUX (ca 997) i Onlafs namn (högst sannolikt Olof Skötkonung och inte Olav Kråkben) väger i genomsnitt 1,31 gram, vilket stämmer alldeles utmärkt med de engelska dito (d.v.s. Small CRUX). När vi sedan kommer in på Anund Jakobs myntning (dansk Long Cross och engelsk Pointed Helmet) ligger medelvikten på drygt 1 gram – och överensstämmer med de engelska mynten. Om man vill beskriva detta som att Olofs ursprungliga vikt halverats och/eller att man anpassat sig till de engelska myntens vikt, är väl hugget som stucket.

Drygt 200 år efter Olofs CRUX-myntning omnämns för första gången uttrycket ”mark penningar” (eller som det heter på latin: ”marcas denariorum”, SDHK 318, Östergötland anno 1208). Vid denna tid hade man alltså börjat skilja på ”mark silver” (vikt) och ”mark penningar” (valuta). En mark silver var ”alltid” (senare med lokala avvikelser) ca 210 gram, medan inflationen hade ätit upp merparten av silvret i ”mark penningar”. Mynten hade blivit lättare och lättare. Väldigt förenklat vägde brakteaterna på kontinenten (exv. Henrik Lejonet) ca 0,60 gram, medan de svenska efterföljarna vägde omkring 0,30 alternativt 0,15 gram. Detta har då tolkats som 1, 1/2 och 1/4 penning. Vad man kallade dessa mynt i folkmun, vet vi inte. Källorna tiger. Benämningarna ”Svealands- och Götalands-penningar” är ett nyare påhitt som bygger på en (”oförklarad”, som Rune Ekre uttryckte det) hypotes om olika ”mynträkningsområden”… där Östergötland och Småland verkar anses som mer eller mindre tyska områden? p.g.a. av mera frekventa fynd av gotländska (lettländska?) s.k. fyrslagsmynt (”Quadratum supercusum” på latin eller ”Vierschlag” på tyska)?

För att sammanfatta kan man väl säga att det är väldigt mycket vi INTE VET om denna period. Fragmentariska kvarlevor och källor ger fragmentarisk kunskap. Ny teknik och nya fynd ”kan ställa allt på huvudet” och tvinga experterna att återigen ända uppfattning. Det har hänt förr och det kommer att hända igen. Var så säker.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Någon klok människa lär en gång ha sagt: – ”Numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur”. Och så är det faktiskt. Men det är också ett konstaterat faktum att ett enda litet nyförvärvat mynt kan sätta igång ett myntintresse som kan vara ett helt liv. Detta visste många kungligheter redan under antiken och renässansen. I slutet av 1600-talet började herrar Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) organisera de kungliga samlingarna. Brenner banbrytande bok om Sveriges mynt utkom 1691/1731 och Kungliga Myntkabinettet etablerades på 1730-talet.

Inkörsportarna till numismatiken är många och det är verkligen inte enbart mynt- och medaljsamlare som kan ha glädje av denna vetenskap. Arkeologer, historiker, museifolk, genealoger, filologer etc. kan alla ha stor nytta av numismatik. År 1866 utkom Sveriges första arkeologiska avhandling: – ”Svenska folket under hednatiden”, av numismatikern och arkeologen Hans Hildebrand (1842-1913).

Idag plockade jag fram Lars O. Lagerqvists underbara bok ”Vad kostade det? – Priser och löner från medeltid till våra dagar” ur bokhyllan. Den uppdaterad upplaga från 2011, första upplagan kom redan 1984. Det är verkligen en fantastiskt trevlig bok som jag varmt rekommenderar till såväl myntsamlare som (släkt)forskare! Lars var ju en hejare på mynträkning, så vem skulle ha skrivit denna banbrytande bok om inte han?

Denna gång fastnade jag redan i det inledande kapitlet; ”Handel under vikingatiden”, där man bland annat kan läsa om Olav den Heliges avtal med islänningarna år 1022. Då man kom överens om att ömsesidigt sätta en hamntull (per skepp/knarr – som f.ö. lär ha kunnat lasta 20 ton) på: 6 pälskappor eller 6 alnar ylle eller 1/2 mark silver (ca 100 gram). Marken var på denna tid en viktenhet om ca 200-215 gram.

Enligt universalgeniet Georg Stiernhielm (1598-1672) vägde det då (1644) vanligast använda skålpundet 415,4 gram (vilket ger en markvikt på 207,7 gram). När man något senare reformerade mått och vikt för försäljning i hela Sverige, blev 1 skålpund (32 lod) viktualievikt = 425,076 gram. Alltså: 1 Mark = ½ Skålpund = 212,5 gram.

Mynträkning i Sverige: 1 Mark = 8 Ören = 24 Örtugar
Mynträkning i England: 1 Pound = 20 Shillings = 240 Pence

I England använde man enligt uppgift viktenheten Romerska Pund (Roman Pounds à 329 gram) under 900-talet, för att kring millennieskiftet övergå till Trojanska Pund (Troy Pounds à 373 gram). Det skulle då innebära att (dana)gälderna i England åren 991-994 omfattade ca 15.800 kg silver och de följande åren 1002-1016 hela 71 ton silver!

På sidan 20 skriver Lagerqvist: – ”På 1000-talet värderades en oxe till 30 pence (alltså 8 oxar för £1).” Vilket då skulle motsvara 47 gram silver (373 gram / 8 oxar). Detta stämmer för övrigt bra överens med en svensk källa – den s.k Forsaringen … vars inskription nyligen omtolkats till: – En tvegill oxe = 2 ören … eller ca 50 gram rent silver. Sättet att ”uttrycka priser i olika valutor” återfinns även i Äldre Västgötalagens biskopslängd. Där kan vi läsa om biskop Ödgrim som vigde henne (Skara domkyrka) till fem penningar blå av varje bonde, för att då gick (cirkulerade) erpenningar i hela Götaland. Eller så skulle man gälda sju skäppor havre, eller tre skäppor korn.

Kursen på penningar var alltså: 5 penningar = 7 skäppor havre = 3 skäppor korn.
1 penning = 1,4 skäppor (ca 35 liter?) havre = 0,6 skäppa (ca 15 liter?) korn.

Lars ger även exempel på spannmålspriser vid olika tidpunkter och på olika platser. Vete till människoföda och korn till riddjuren. I mitten av 900-talet kunde priset i arabvärlden vara 10 ggr högre än i Europa. Men vid missväxt kunde priserna på samma ställe var 10-15 ggr högre. Vi får också lära oss att en polsk historiker (Ryszard Kiersnowski) räknat ut att en man behövde omkring 0,7 kg vete per dag och ett riddjur ca 1,5 kg korn varje dygn.

Det råder knappast någon tvekan om att handelsmännen för tusen år sedan var väl så duktiga i matematik och huvudräkning som dagens kassapersonal. Och att skilja på hela, halva och kvartspenningar var naturligtvis rena barnleken.

*

På lördag den 12 april är det återigen dags för den årliga myntmässan FriMynt i Helsingborg – Sveriges största! ANTIKÖREN har varit med sedan 1982 och träffas i år vid bord 52-53. Platsen är Teknikhallen Olympia och öppettiderna är 11-17.

FriMynt är årets bästa tillfälle att studera mynt och medaljer, träffa likasinnade och utbyta erfarenheter. Men även ett gyllene inköpstillfälle. Hela Sveriges expertis (och ett dussin utländska dito) är på plats och kan konsulteras i allt som har med numismatik att göra.

Och när totalt trettiofem (35) mynthandlare breder ut valda delar av sina dignande lager finns det stora möjligheter att komplettera din samling – oavsett samlarområde. På FriMynt kan man också fysiskt inspektera, vända och vrida på våra Tradera-objekt och få en bättre upplevelse av färg, lyster, ”eye appeal” etc., som kan vara svårt att få fram på bild. På lördag är Helsingborg alltså lite av ett lärosäte för myntsamlare och numismatiker.

Då vår bordsyta är begränsad kan vi endast ta med oss ett urval av vårt lager. Ett val som är lika svårt varje år. Visst, vi vet vad vissa stamkunder söker, men det finns ju så otroligt mycket att samla på inom vår fantastiska hobby. Frasen: – ”Det har jag hemma”, brukar yttras en och annan gång på myntmässor runt om i landet.

Så du som tänker besöka FriMynt och redan har spanat in något i vår Tradera-butik (idag 5% billigare än i tisdags) – skicka oss gärna ett mejl, så att det säkert kommer med till mässan. På FriMynt är det provisionsfritt och dessutom kostnadsfri leverans.

Och du som INTE tänkt åka till Helsingborg kan ju passa på att ”säkra ditt objekt” genom att beställa på Tradera INNAN vi åker. För på lördag eftermiddag är det kanske borta? Man kan ju dessvärre bara sälja en sak en gång och till FriMynt brukar det komma omkring 500 ivriga köpare. Det går givetvis också bra att beställa på Tradera och hämta fraktfritt på FriMynt.

Välkommen till ”årets smörgåsbord” på lördag!

P.S. Och glöm inte plånboken … 😉

*

Så har då det oundvikliga skett. Tradera har, med svansen mellan benen, tvingats inse att användarna är smartare än ledningen. Det tog visserligen tre månader för polletten att trilla ner, men idag meddelade Tradera att man, med omedelbar verkan, tar bort ”det obligatoriska köparskyddet” (läs: den 5%-iga köparprovisionen) för företagssäljare. Att något så idiotiskt som att tvinga köpare att betala upp till 500 kr för INGENTING (läs: en redan försäkrad försändelse skickad från en firma) borde naturligtvis ha skrotas redan på idéstadiet. Men bättre sent än aldrig!

Nu blev det ett förlorat kvartal för Traderas trogna företagskunder. Många köpare har av naturliga skäl valt att mer eller mindre bojkotta sajten sedan provisionshöjningen i januari. Och med omkostnader på 15% kan ju säljarna nästan lika gärna lämna in mynt och medaljer på en offentligt auktion – och helt slippa allt eget arbete. Tid är pengar! Men nu har Tradera tydligen kommit på bättre tankar och det välkomnas av myntbranschen. Beslutet kom ändå innan vi hann öppna en webbutik i egen regi. Något som vi säkert inte varit ensamma om att överväga.

Man skulle kanske kunna tycka att Tradera borde lärt sig något av tidigare erfarenheter? Men icke! Företagsledningen har under mycket lång tid gjort sig känd för att ”förbättra” allt som fungerar – och ignorera allt som kan förbättras. Och paradgrenen är ju ”design”, där man så snart användarnas muskelminne lärt sig var saker och ting finns … konsekvent ändrar alltihop – igen – och igen. Kan man förvirra och skapa onödiga ”klick” så skall man givetvis göra detta. Det är häftigt med webbdesign! Skit i användarupplevelsen!

Nja, det finns alltid en gräns för tålamodet … och Tradera hade nog nått denna gräns i och med ”köparskyddet”. Det är plånboken som styr det mesta i världen, så det blev till att tänka om och tänka rätt. Nu får vi bara hoppas att Traderas agerande inte permanent skrämt bort alltför många köpare från sajten …

Ser också fram emot den dag Tradera skrotar det helt idiotiska, förvalda och påtvingade, sorteringsalternativet man döpt till ”Bästa träff”. Vad är det för vits med att ALLTID få upp samma objekt överst i butiken. En slumpvalsgenerator vore ju bättre! Nej, låt säljarna själva bestämma vilket av de tio alternativen de föredrar! För de som använder sig av fasta priser är naturligtvis ”Senast inlagda” som är mest relevant. Och för de som använder auktionsformatet kan det kanske vara ”Flest antal bud” och ”Kortast tid kvar” som ter sig lämpligast. Hur som helst är det alltid kunden som ”har rätt” (läs: vet bäst).

ANTIKÖREN har i skrivande stund 260 trevliga numismatiska objekt i Tradera-butiken.

Välkommen in och titta! – Idag är det 5% billigare än igår!

*

Min allra första medalj var gjord av aluminium och hade ett porträtt av kung Oskar II på framsidan (åtsidan). Jag fick den i gåva av mormor Märta i Alingsås, vid något av våra många söndagsbesök under det tidiga 1970-talet. Jag hade nyligen börjat samla på mynt och hon tyckte nog att den bara låg och skrotade i den gamla sekretären. Kanske skulle jag få mera glädje av den? Den hade ju troligtvis tillhört min morfars far, Nils-Herman Hjelmqvist, järnhandlare i Alingsås sedan 1886, som förmodligen själv köpt den som souvenir vid Industriutställningen i Göteborg 1891.

Medaljen låg i en sliten och trasig gammal ask med reklamtryck för G. Ekvall, Göteborg. Och jodå, jag har den kvar ännu idag – drygt 50 år senare. Det har till och med blivit så att jag genom åren skrapat ihop en ganska omfattande samling av bröderna Hugo och Gustaf Ekvalls (även stavat Ekwall) produktion av medaljer, polletter och märken. Åtsidesstampen till 1891 års medalj finns för övrigt bevarad och kan beskådas på Göteborgs Stadsmuseum.

För halvtannat år sedan (sommaren 2023) fick jag möjlighet att förvärva en annan medalj från denna utställning. Nämligen mynt- och medaljgravören Adolf Lindbergs stora belöningsmedalj i silver – förärad ingen mindre än: ”Till Gustaf Ekvall för Gravyrarbeten” och placerad i ett elegant samtida etui. Göteborgsgravören Gustaf Ekvall (1858-1920) hade alltså fått en prismedalj för sina insatser som gravör, i form av en stor silvermedalj graverad av självaste chefsgravören vid Kungl. Myntet, Adolf Lindberg (1839-1916) som för övrigt var far till Erik Lindberg – Nobelprismedaljernas skapare och en av våra största i yrket.

I höstas skrev jag om stamptillverkning med hjälp av punsar och delpunsar, och hur denna teknik prakiserats på 1500-talet och ända fram till reduktionsmaskinen tog över. Som ett sent exempel på detta visade jag ett antal porträtt- eller bildpunsar, präglingsstampar samt färdiga medaljer från medaljgravören Gustav Ekwalls verkstad.

Nyligen lyckades jag ropa in ytterligare en trevlig silvermedalj till Ekvallssamlingen. Också denna en utdelad prismedalj, vars sirliga frånsidesgravyr anger mottagaren till: ”Åhus Trädförädlingsfabrik, Anton Carlsson”. Åtsidan visar ett porträtt av kung Oskar II omgivet av en dubbel omskrift. Medaljen fick Anton och företaget i samband med Hantverks-, Industri- och Slöjdutställningen i Markaryd 1902 – i originalask med reklamtryck för Gustaf Ekvalls Medalj- & Metallgraveringsaffär i Göteborg (översta raden på bilden nedan). Silver Ø 42 mm, 28,66 gram.

Tittar vi lite närmare på denna medalj och jämför med andra i Ekvalls produktion, kan vi notera vissa likheter. Tre av medaljerna ovan (samtliga med diametern Ø 42 mm) har samma porträtt – i lite olika inramning. Och ytterligare tre har samma frånsida. Universal-/standardstampen, med en stor lagerkrans och ett öppet fält under ”TILL”, kunde ju fungera till många olika prismedaljer.

Och på så sätt kunde Gustaf Ekvall erbjuda sin samtid medaljer till ett lägre pris, då halva jobbet redan var gjort. Olika nya åtsidor kunde kombineras med den befintliga standardfrånsidan. Smart – och kostnadseffektivt. På liknande sätt kunde en porträttpuns med Oskar II:s bild nyttjas till flera olika medaljer. Man behövde alltså inte göra det stora arbetet att gravera ett nytt porträtt till varje medalj.

På äldre dar flyttade Gustaf Ekvall 1914 till Alingsås och var bosatt där fram till sin död 1920. Där tillverkade han bland annat mässingspolletter för Lindholmens Varv AB i Göteborg och hundskattemärken i samma material – exv. för Göteborg, Falköping och Nässjö. Gustaf Ekwall är begravd på Stadskyrkogården i Alingsås. Hans verkstad med utrustning såldes 1937 av änkan Alma till Göteborgs Stadsmuseum, där den kan ses än idag.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

För 10 år sedan fick jag forskar-audiens till det som då var Europas finaste myntmuseum, Kungliga Myntkabinettet (KMK) på Slottsbacken i Stockholm. Idag nedlagt, flyttat och omdöpt till Ekonomiska Museet. Jag var där för att fotografera Sveriges första mynt – Olof Skötkonungs s.k. CRUX-penningar ca 995 e.Kr. KMK kunde vid detta tillfälle plocka fram inte mindre än 139 st. mynt, varav 108 st. var hela och riktiga Olof-penningar av CRUX-typ. Lite oklart om det fanns flera i utställningarna?

Olof (Olaf, Anlaf) var son till kung Erik och drottning Sigrid och föddes omkring år 975 e.Kr. Hans föräldrar känner vi kanske bättre genom de senare tillnamnen i det norsk-isländska sagamaterialet – ”Segersäll” och ”Storråda”. Olofs farfar hette också Olof (enligt GW) och morfar kallades Toste (kortform av Torsten). Den senare lär ha varit från Västergötland och kung Eriks främste rådgivare, tillika ansvarig för Olofs uppfostran. Han och en viss kung Sven i Danmark (kallad ”Tveskägg”, då han hade två fäder) bär kanske också lite av ansvaret för grunden till Olofs missuppfattade tillnamn. Deras ”utbildningsresor” till England åren 991 och 994 var kanske inte vad vi idag kallar den bästa uppfostran, men det var andra tider då. Och kanske detta ändå bidrog till att en då hetsig tonåring, kom att bli ihågkommen som Sveriges förste kristna kung. En kung som på äldre dar nog helst vill glömma sina ungdomssynder.

Hur som helst fick Olof, 200 år efter sin död, ett tillnamn som bygger på en missuppfattning. Hans brandskattning av England var för länge sedan glömd och de fragmentariska källorna fick kryddas med livlig fantasi för att få ihop en plausibel historia. Det fornengelska ordet ”sceatt” (skatt, pengar, rikedom och mynt) råkade bli ”sceat” (som lär betyda sköte). På fornnordiska blev det Skautkonungr (kanske med ett u för mycket – Skat = beskatta) som i sin tur blev Skötkonung – istället för Skattkung eller Myntkung.

På något sätt har säkert Olofs relativt unga ålder spelat in i historiebygget. Kanske genom sagorna om sysslingen Styrbjörn? Olofs far, Erik Segersäll, samregerade år 972 med sin kusin Sigurd (kallad Olof i sagorna). Då Styrbjörn var minderårig när hans far gick bort, tog Erik över styret – vid ungefär samma tid som Olof föddes. Men när kung Eriks brorson Styrbjörn år 986 krävde sin arvsrätt till tronen, bör Olof varit i 10-årsåldern, så man behövde nog inte bära honom, som det står i Hervararsagan.

SÄLLSYNTA NYHETER!
Det är minsann inte varje dag det dyker upp nya och tidigare helt okända Olof-penningar. I varje fall inte av den klassiska CRUX-typen. Annorlunda är det naturligtvis med alla tusentals barbariserade illitterata imitationer utan bevisad koppling till Olof-myntningen, men det är en annan sak. Nu pratar vi om mynt med Olofs kungatitel.

Under de 21 år som passerade mellan Brita Malmers båda viktiga publikationer rörande denna myntgrupp, utkomna 1989 respektive 2010, framkom det endast en (1) ny stampkombination bland CRUX-mynten. En Long Cross / CRUX-hybrid (M24-66) i periferin av kedja 1. Det säger lite om hur ovanligt det är med nyheter på detta område. Så visst var man glad då man lyckades ropa in en helt okänd Olof-penning av bästa sorten (OLAF REX ZWEVO-x = Olof, svenskarnas kung, slagen under myntmästaren GODWINE) på en auktion i Prag 2014 (Malmer 11-56, men på auktionen beskriven som en dansk Ethelred-imitation, vikt 1,66 gram). Se stora bilden ovan.

Nyhet 1.) Malmer 11-56 auktionerad 2014. OLAF REX ZPEVO-x )( GODPINE MOTAOIVZ = Olaf Rex Swevo(rum) – Godwine Monetarius.

Myntmästaren Godwine är ju extra intressant, då hans (rättstavade!) namn även återfinns på Sven Tveskäggs mycket sällsynta danska CRUX-penningar samt på Olof Skötkonungs norska Small CRUX (tidigare attribuerade till Olav Tryggvason, ”Kråkben”).

Lustigt nog kunde samma auktionsfirma 7 år senare (2021) presentera ytterligare en okänd Olof-penning – denna gång med en hyfsat korrekt beskrivning. Att myntet har en tidigare okänd frånsida hade man emellertid missat. Det rör sig om en nyupptäckt ”Godwine-imitation” i stil med Malmer 57-62 (M61 och M62 är för övrigt samma stamp, med med N över M). Ett mynt i gruppen vänstervänd bild (kedja 2, med myntmästarnamnet Godwine felstavat; Gowine, Gowne och nu Gowene). Uppenbarligen inspirerade av M9-56, där frånsidan senare kopplats till den råa åtsidan Malmer 8 och kombinationerna M8-59 och M8-60 (med samma felstavade Gowne).

Nyhet 2.) Malmer 2-NY auktionerad 2021. ONLAFA RX ZITUEN )( GOPENE MOATANAZI = Onlafa Rex Situen(sis) – Gowene Moatana Si.

Med tanke på att det sistnämnda myntet hamnade på omslagen av SNT 3-2024, är det kanske lite märkligt att Delzanno helt missat den i ”Myntårsboken 2025”. Å andra sida har han ju även missat förstnämnda unika mynt i tre gånger, i SMB 2020 samt MÅB 2022 och 2025. Men det skulle ju i och för sig kunna bero på att man nöjt sig med databasen CoinArchives.com och då missat Myntbloggen.se och andra viktiga källor till kunskap. Databaser i all ära, men bristfälligt eller felbeskrivna mynt är svåra att finna med en enkel sökning (vilket för övrigt även gäller exv. 1600-talslitteraturen, MEM). Ju fler källor man har och ju mera källkritisk man är, desto större möjlighet har man att undvika felkällor. Den som vill komplettera sin myntbok kan ju lägga till SMB 15½ och SMB 4½ som de båda mynten väl skulle ha katalogiserats under, om de hade uppmärksammats.

*

I vår nyårshälsning inför 2024 noterade vi att det är 400 år sedan vi i Sverige fick våra första kopparmynt. Det hela startade i Säter i Dalarna där man 1624 började hammarprägla klippingar i valören 1 Fyrk (1/4 Öre). Året därpå tillkom Nyköping som myntort och 1627 ersattes klippingarna av rundmynt. 1644 blev Avesta myntort för kopparmyntningen och förblev så ända till 1831. Vi illustrerade det hela med bilder av Säter-fyrkar 1624, Nyköpings-fyrkar 1634 och Avesta-liarder 1654 (+ en fransk).

Nyligen uppmärksammade även Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) detta jubileum, genom att göra en bok av (valda delar av) webbplatsen Sonesgården.se – som drevs av Lennart Castenhag (1943-2024) tillika SNF:s webbmaster (se vidare SNT 5-2024, s.115). Boken recenseras för övrigt av Bengt Hemmingsson i senaste numret av SNT (1-2025, s. 22-23) och senare idag hålls ett föredrag i ämnet av Per-Erik Andersson på Banérgatan.

Lärde känna Lennart genom nätet 2008, närmare bestämt genom auktionssajterna Tradera och Budera. Det hela började med att Lennart köpte ett par rejäla Gustav II Adolf-ettöringar (1629 och 1631) samt Mynttidningen 4 och 5/6-1996. Det visade sig att vi delade intresset för svenska kopparmynt och eftersom undertecknad samlat dylika sedan barnsben, delade jag naturligtvis gärna med mig av mina kunskaper. Har alltid vurmat för myntsamleriets återväxt – och det är aldrig för sent att börja samla och lära!

Har genom åren haft hundratals trevliga mejlkontakt med Lennart och även, som hastigast, träffat honom på FriMynt. På sin välbesökta webbplats Sonesgården publicerade han med stor frenesi artiklar på löpande band – i lång rad olika ämnen. Lennart var nyfiken och ville ta reda på hur saker och ting fungerade. Men han hade också den lovvärda egenskapen att vilja sprida vidare vad han lärt sig. Under rubriken ”Ämnen som intresserar” kunde man läsa om allt ifrån ”Mått och vikt från äldre tid” till ”Gamla mynt” och ”Ved och sånt”.

SNF-boken inleds med ett hemtrevligt middagsfoto där Castenhags ryske samarbetspartner, Anatoly Skripunov, omges av två vänner från St. Petersburg och Lennarts hustru Maja-Lisa. Idén till en digital variantbeskrivning över Gustav II Adolfs runda kopparören uppstod enligt boken 2009, så det är lätt att förstå varför Lennart var så inspirerad av uppställningen av rikssköldar och kungakronor i Mynttidningen 5/6-1996. Att vi sedan hade helt olika syn på vad som är ”numismatiskt signifikant” (mynttyper ordnade efter Marcus Kocks båda myntgravörer eller knappologi- och textvarianter) är en annan historia.

I början av seklet köpte jag en hel del Kristina-fyrkar av Anatoly Skripunov och det var genom detta som vi fick kontakt – och han fick kännedom om vilka 1/4-ören 1635-36 som präglades i Säter respektive Nyköping. Något som långt tidigare presenterats i Antikören auktionskatalog 13-14, 1993 och Mynttidningen 5/6-1994. (Delzanno har alltså helt missuppfattat källan till uppgifterna i SMB, s. 562, trots Skripunovs källhänvisning).

Den nya krontyp på Kristina-fyrken 1634 som upptäcktes för ca 20 år sedan (och även har publicerats här på Myntbloggen 2013), brukar numera betecknas ”1634 års kungakrona” och är känd i fyra exemplar. Den finns givetvis upptagen i SM-2022 (SM 131d) men saknas märkligt nog både hos Delzanno och Falkensson. Förmodligen p.g.a. ointresse då ”typindelningen” av denna myntgrupp lämnar mycket övrigt att önska hos bägge. Castenhag tar däremot upp den och har (efter ett par försök) även fått till en hygglig teckning även av denna krontyp. Personligen föredrar jag dock fotografier.

Som kopparmyntspecialist är det ibland ganska underhållande att läsa hur nutidens katalogmakare väljer att tolka materialet – alldeles speciellt när det gäller gravörstilar. Att säga att det råder en viss inkonsekvens är ingen överdrift. Både Delzannos SMB (2020) och Carlberg & Co’s nya SM (2022) delar upp kopparklippingarna 1624-27 på Säter respektive Nyköping, enligt Ottosson 1988/1995. Den förre med hänvisning till krontyperna från 1995 (A-B-C-D-E-F-G-H-I-J, som sedan ignoreras!? Krona D-var. Bonde 2008, kallas här för Y). De senare väljer helt bort de kronologiskt ordnade krontyperna och framhåller istället de karaktäristiska skillnaderna i utformning av ”G, R och ½”. Genom detta och fallande valörordning tappar man hela kronologin i uppställningen. SNF/Castenhag inleder klippingavsnittet med orden: – ”Den gängse uppfattningen är att Gustav II Adolfs kopparfyrkar 1624 finns i tre utföranden och det som skiljer mynten åt är kronans utformning”. Men mig veterligen var det undertecknad som 1995 myntade ”krontyp A-B-C” för 1624 års Säter-fyrkar, ”krontyp D-E-F” för 1625 års Säter-ören samt ”krontyp I” för 1625 års Nyköpings-fyrk. Och än idag är detta allt annat än ”gängse”, då varken SMB eller SM förstått krontypernas betydelse. Utom på rundmynten, där man koncentrerar sig på frånsideskronorna (HH 1883), som inte alls har samma betydelse för kronologin som i fallet med klippingarna. Samma feltänk gör man beträffande kreuzrarna 1632. I mitt tycke mot bättre vetande. Man kan egentligen bättre än så här.

Kreuzrarna 1632, som har minst lika stora och självklara stilskillnader som fyrkarna 1635-36, bedöms samtidigt helt olika. Både SMB och SM känner till och erkänner Säter-fyrken 1636 med dubbelbågig krona i fin stil, men vägrar jämföra den med 1632 års Säter-kreuzrar utan myntmästarmärke!? Efter att ha läst SNF-boken är det kanske Castenhag (s. 114) man lutar sig mot? Tankevurpan med ”präglingsvalsarnas livslängd” är dock så barock att jag inte tänker kommentera den, mer än jag redan gjort här på Myntbloggen. De som ännu inte förstått genialiteten i artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” (1996) kanske bör läsa igen – och sedan fundera över varför Castenhag redovisar 153 st. ”olika” Säter-ören 1629, men bara och 9 st. Nyköpings-ören? Har detta månne med två olika gravörers egenheter att göra? Eller valsarnas hållbarhet? Eller kanske förmågan att idag skapa petitessvarianter och sedan försöka göra statistik av dessa? Jämför gärna de olika myntens gigantiska upplagesiffror med de fåtal kvarvarande exemplaren – och tänk själv!

Det är nu drygt 35 år sedan jag började intressera mig för gravörstilar och i samband med detta bland annat upptäckte järnsnidaren Peter Michelsson och hans många egenheter. För den som är road rekommenderas sökfunktionen här på Myntbloggen. Se även ”Petter Michelsson och Säter-kreutzrarna 1632” där man bland annat kan läsa: – ”Det har nyligen framförts någon slags antites om att skillnaden i variantfloran mellan Säter och Nyköping 1632 på något skulle ha med valsarnas livslängd att göra. Ingenting kan vara mera felaktigt. Antalet bevarade kreutzrar i förhållande till jätteupplagan på 26,3 miljoner exemplar är fullständigt försumbar och betyder därför inte ett smack i frågan om myntortsattribuering. Det gör däremot gravörstilen!”

Det finns egentligen hur mycket som helst att kommentera, men det skulle bli en egen bok, så avslutningsvis kan man väl säga att målgruppen för Castenhags postuma bok i första hand är den inbitna variantsamlaren – som vill sätta ett nummer på sitt mynt. Knappologi om Gustav II Adolfs runda kopparmynt om man så vill. Summa summarum 301 st. ”olika” Säter-ören 1627-31 och 72 st. Nyköpings-ören 1627-29. Den som på djupet vill försöka förstå 1600-talets koppar- och myntningsstrategier, myntgruppernas typindelning, prov- och blindmynt, gravörstilar, tillverkningsteknik, kronologi etc. har nog mer att hämta här på Myntbloggen och i gamla nummer av Mynttidningen. När det gäller klippingarna, givetvis Antikörens auktionskatalog 16, 1995, som SNF/Castenhag kopierat rakt av. Man har inte ens försökt att harmonisera originalet med bokens (webbplatsens) övriga upplägg.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*