Hästavelsmedaljer – typer och knappologi

Kungliga Stuteriöverstyrelsen belöningsmedalj För Hästafvelns Främjande började utdelas under Oskar II:s tid, närmare bestämt år 1875.

I Bror Emil Hildebrands referensverk över kungliga svenska medaljer (1874-75) återfinns ursprungsvarianten av denna medalj på sidan 525 i del 2 (Oskar II, Hildebrand 32). Där kan man bl.a. läsa: ”I ändamål att bereda uppmuntran till hästafvelns förbättrande hade Kongl. Maj:t d. 1 Nov. 1872 förordnat att en särskild belöningsmedalj skulle präglas, att af Stuteri Öfverstyrelsen vid årliga besigtningsmöten utdelas i silfver eller brons till egare af uppvista unghästar, som ansetts förtjenta att prisbelönas.”

Silvermedaljerna lär ursprungligen ha kostat 6:08 kr inkl. slagskatt. Vilket motsvarar 2,45 g. guld (efter 1873 års myntordning). Bronsmedaljerna kostade endast 80 öre. ”Prisbelöningsmedaljer i 12:e storleken, uppgående i värde, de av silfver, slagskatt inräknad, till 6 kronor 8 öre och de i brons till 80 öre”. Källa: Wedbergs klippsamling.

Under Oskar II förekommer sex varierande porträtt – fyra formgivna och graverade av ”gravösen” Lea Ahlborn (1875, 1880, 1886, 1890) och två av Adolf Lindberg (1904, 1906). Under Gustaf V förekommer två olika porträtt, båda av mynt- och medaljgravören Adolf Lindberg (1894/1908 och 1910). Porträttet på Gustav VI Adolfs dito är formgivet av medaljkonstnären Gösta Carell.

Nedan har jag försökt sammanställa några observationer kring typer och knappologi (mer eller mindre intressanta varianter) på dessa i allmänhet vanligt förekommande hästpremieringsmedaljer. Uppställningen är gjord efter principen att notera förändringar i utförande i kronologiskt ordning. Ett första utkast, som på intet sätt påstås vara komplett. Det finns säkert fler. Låt mig gärna veta om du har eller känner till flera varianter!

OSKAR II (1872-1907). Porträtt A. Medaljen graverad av Lea Ahlborn 1875. Högervänd bild. Omskriften: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG. Variant A1. Åtsidan signerad LEA AHLBORN FEC. (FEC. eller F. står för latinets FECIT som betyder ”gjorde det”). Ingen punkt efter KONUNG. Utan signatur på frånsidan. Gles frånsidesomskrift med mindre bokstäver. Jämför med variant A3 nedan. Brons Ø 43,5 mm. 34,48 gram.

Variant A2 är en hybrid mellan frånsida A1 (utan LEA AHLBORN) och åtsida A3 (utan FEC.).
OSKAR II (1872-1907). Porträtt A. Medaljen graverad av Lea Ahlborn 1875. Högervänd bild. Omskriften: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG. Variant A3. Åtsidan signerad LEA AHLBORN. Punkt efter KONUNG. Signaturen LEA AHLBORN längs vänstra kanten på frånsidan. Tät frånsidesomskrift med större bokstäver. Silver 900/1000. Ø 43,5 mm. 38,24 gram.

Variant A2 är en hybrid mellan frånsida A1 (utan LEA AHLBORN) och åtsida A3 (utan FEC.).
OSKAR II (1872-1907). Porträtt B. Medaljen graverad av Lea Ahlborn ca 1880. Högervänd bild. Omskriften: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG (i nytt typsnitt). Variantlös typ B*. Åtsidan signerad LEA AHLBORN. Signaturen L.A. vid vänstra kanten på frånsidan. Lång text med breda och ännu större bokstäver i nytt typsnitt. Utan punkt efter PRISBELÖNING. Silver 990/1000. Ø 43,5 mm. 38,02 gram. Detaljbilderna jämför denna frånsida med frånsidorna på följande typer (C-F nedan).

Beträffande varianter på denna typ se tillägg nedan!
OSKAR II (1872-1907). Porträtt C. Medaljen graverad av Lea Ahlborn ca 1886. Vänstervänd bild. Omskriften: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG. Variantlös typ C. Åtsidan signerad LEA AHLBORN. Signaturen L.A. vid vänstra kanten på frånsidan. Samma frånsida som föregående. Silver 990/1000. Ø 43,5 mm.37,36 gram.
OSKAR II (1872-1907). Porträtt D. Medaljen graverad av Lea Ahlborn ca 1890. Vänstervänd bild. Omskriften: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG. Variantlös typ D. Åtsidan signerad LEA AHLBORN. Signaturen L.A. vid vänstra kanten på frånsidan. Ännu längre text, typsnitt som förregående. Utan punkt efter PRISBELÖNING. Silver 990/1000. Ø 43,5 mm. 37,50 gram.
OSKAR II (1872-1907). Porträtt E. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg 1904. Vänstervänd bild. Omskriften: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG. Variantlös typ E. Åtsidan signerad A. LINDBERG. Signaturen LEA AHLBORN (mindre text, svagt inpunsad) vid vänstra kanten på frånsidan. Ännu större och bredare text i nytt typsnitt. Med punkter i frånsidans omskrift, men inte efter FRÄMJANDE. Silver 990/1000. Ø 34,5 mm. 39,36 gram.
OSKAR II (1872-1907). Porträtt F. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg 1906. Vänstervänd bild. Omskriften: OSCAR II SVERIGES GÖT O VEND KONUNG. Variantlös typ F. Åtsidan signerad A. LINDBERG. Signaturen LEA AHLBORN (mindre text) vid vänstra kanten på frånsidan. Samma frånsida som föregående. Silver 990/1000. Ø 43,5 mm. 38,12 gram.
Mynt- och medaljporträtt. Genom att jämföra med Lea Ahlborns och Adolf Lindbergs övriga medaljer (och mynt!) kan man ungefärligt datera även hästavelsmedaljerna. Ovan några exempel på Oskar II-porträtt och hela åtsidor som används även på andra medaljer. Nederst Adolf Lindbergs kronprinsporträtt (ca 1894) som även använts något år efter trontillträdet (1908-09) tillsammans med kungatiteln.
GUSTAV V (1907-1950). Porträtt G. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg 1908-09. Vänstervänd bild. Omskriften: GUSTAF V SVERIGES KONUNG. Variantlös typ G1. Åtsidan signerad A. LINDBERG. Signaturen LEA AHLBORN vid vänstra kanten på frånsidan. Samma frånsida som föregående. Silver 990/1000. Ø 43,5 mm. 39,20 gram.
GUSTAV V (1907-1950). Porträtt H. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg 1910. Vänstervänd bild. Omskriften: GUSTAF V SVERIGES GÖTES OCH VENDES KONUNG. Variant H1. Åtsidans omskrift utan interpunktion, porträttet signerat A. LINDBERG. Samma frånsida som föregående. Jämför nedanstående, där frånsidessignaturen LEA AHLBORN ersatts med L.A. och flyttats frön vänster till höger. Ingen randmärkning (före 1915). Silver 990/1000. Ø 43,5 mm. 40,40 gram. Förekommer även i aluminium.

År 1937 ändrar Adolf Lindberg sin signatur (jämför variant H5 och H6) från A. LINDBERG längs nedra kanten till A.L. i halsavskärningen. När Sporrong & Co tar över präglingen 1940 (jämför variant H7) återgår man dock till den ursprungliga signaturen.
GUSTAV V (1907-1950). Porträtt H. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg. Vänstervänd bild. Omskriften: GUSTAF V SVERIGES GÖTES OCH VENDES KONUNG. Variant H2. Åtsidans omskrift utan interpunktion, som föregående. Frånsidan med gravörsignatur L.A. till höger på basen. På randen SILVER + årtal (1915-1922). Silver 990/1000. Ø 43,5 mm. 39,03 gram. Förekommer även i brons.
GUSTAV V (1907-1950). Porträtt H. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg. Vänstervänd bild. Omskriften: GUSTAF V SVERIGES GÖTES OCH VENDES KONUNG. Variant H3. Åtsidans omskrift med punkter, porträttet signerat A. Lindberg. Frånsidan med gravörsignatur L.A. till höger på basen. På randen SILVER + årtal (1924-1930). Silver 990/1000. Ø 43,5 mm. 40,38 gram.
GUSTAV V (1907-1950). Porträtt H. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg. Vänstervänd bild. Omskriften: GUSTAF V SVERIGES GÖTES OCH VENDES KONUNG. Variant H4. Åtsidans omskrift med punkter, som föregående. Frånsidan med L.A. som föregående, men utan punkter i omskriften. Blank finish (polerade stampar t.o.m. 1931). På randen SILVER + 1931. Variant H5. Som föregående men med matt finish (matterade stampar fr.o.m. 1932). På randen SILVER + årtal (1932-1936). Silver 990/1000. Ø 43,5 mm. 40,18 resp. 38,49 gram. Den senare, med matt finish, förekommer även i brons.
GUSTAV V (1907-1950). Porträtt H. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg. Vänstervänd bild. Omskriften: GUSTAF V SVERIGES GÖTES OCH VENDES KONUNG. Variant H6. Åtsidans omskrift utan interpunktion. A.L. under halsen (ändras från A. LINDBERG 1936 till A.L. 1937). Frånsidan med L.A. som föregående. Matt finish. Slagen på Myntverket i Stockholm. På randen SILVER + årtal (1937-1939). Silver 990/1000. Ø 43,5 mm. 36,83 gram.
GUSTAV V (1907-1950). Porträtt H. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg. Vänstervänd bild. Omskriften: GUSTAF V SVERIGES GÖTES OCH VENDES KONUNG. Variant H7. Åtsidans omskrift med punkter, porträttet signerat A. Lindberg. Frånsidan med L.A. som föregående. Matt finish. Slagen hos Sporrong & Co i Stockholm. På randen S&Co, Stockholms stadsstämpel, kattfot, S i sexkant samt O8 (1940). Silver Ø 43,5 mm. 33,35 gram.
GUSTAV V (1907-1950). Porträtt H. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg. Vänstervänd bild. Omskriften: GUSTAF V SVERIGES GÖTES OCH VENDES KONUNG. a) Slagen i brons på Myntverket 1924, b) Slagen i zink hos Sporrong & Co efter 1940.
GUSTAV V (1907-1950). UNIK PROVPRÄGLING! Slagen ”off centre” utan ring! Porträtt H. Åtsidan graverad av Adolf Lindberg. Vänstervänd bild. Omskriften: GUSTAF V SVERIGES GÖTES OCH VENDES KONUNG. Sporrong & Co efter 1940. Zink Ø 45 mm.
HÄSTSTÖLD! Det förekommer även några exempel där Lea Ahlborns hästbild ”lånats” till andra medaljer. Till höger en liten silvermedalj över KAVALLERIETS OFFICERSASPIRANTSKOLA, slagen 1944 (S8).
GUSTAV VI ADOLF (1950-1973). Porträtt I. Åtsidan graverad av Gösta Carell ca 1952. Vänstervänd bild. Omskriften: GUSTAF VI ADOLF SVERIGES KONUNG. Variantlös typ I1. Åtsidan signerad C. Carell. Frånsidan med L.A. som föregående. Matt finish. Slagen hos Sporrong & Co i Stockholm. På randen S&Co + årtalsstämpel. Silver Ø 43,5 mm.
Medaljen För Hästafvelns Främjande i silver verkar under alla år som Myntverket skötte präglingen (1875-1939) ha utdelats i en ganska enkel liten ask med skjutlock. Ibland med påskrift om hästens namn. Här tre exempel i lite olika färger. Bronsmedaljerna levererades i ett enkelt kuvert med påtryck; Kungl. Stuteri-öfverstyrelsen kring lilla riksvapnet. När Sporrong & Co tog över 1940 började man istället att använda deras neutrala runda askar.

Beträffande sällsynthetsgraden så är Gustav V-porträttet (H) av Adolf Lindberg (1910-1950) det överlägset vanligaste. Minst 90% av alla medaljer FÖR HÄSTAFVELNS FRÄMJANDE är av denna typ. Även Gustav VI Adolfs typ graverad av Gösta Carell är mycket vanlig i handeln. Ovanligast är Gustav V:s första porträtt (G) som endast användes en kort tid. Oskar II:s typer är alla ungefär lika ovanliga. I toppskick verkar dock den allra första vara svårast att finna, men många av dessa medaljer har hanterats lite vårdslöst, så det kan ta lite tid att samla ihop en komplett serie i Mint State.

Ett första utkast, utan att på något sätt utge sig för att vara komplett. Låt mig gärna veta om du har eller känner till flera varianter på dessa medaljer!

/Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

______________________________________________________________________

Överkurs:
Även några av våra hushållningssällskap har använt Leas häst på sina medaljer.

Redan under Oskar II:s tid slogs medaljer med Lea Ahlborns hästmotiv, men utan kungaporträtt. Här visas a) Örebro Läns Kongl. Hushållningssällskaps medalj kopplad till en klassisk frånsida För Hästafvelns Främjande. b) Göteborgs och Bohus Läns Kongl. Hushållningssällskap kopplad till en snarlik frånsida men med omskriften: GÖTEBORGS OCH BOHUSLÄNS HÄSTAVELSFÖRENING.
Diverse moderna varianter av ”Hästafvelns främjande”; a) SVENSKA HÄSTAVELSFÖRBUNDET. Oädel metall. Ø 44,5 mm. Frånsidan en osignerad kopia efter Lea Ahlborn 1875. b) Anonym, FÖR HÄSTAVELNS FRÄMJANDE – PRISBELÖNING. Oädel metall. Ø 44,5 mm. c) Örebro Läns Hushållningssällskap, FÖR HÄSTAVELNS FRÄMJANDE – PRISBELÖNING. Oädel metall. Ø 44,5 mm.

_______________________________________________________________________

TILLÄGG 2023-05-29:

Från läsekretsen har det idag inkommit en kompletterande variant. Det rör sig om en hybrid mellan frånsidan på A3 och åtsidan på typ B (men med en punkt efter KONUNG.) eller om man så vill; Porträtt B, men med 1875 års frånsida.

Den nyupptäckta varianten ses i mitten på ovanstående bild. Notera punkten efter KONUNG. på åtsidan samt ”det äldre typsnittet” och signaturen LEA AHLBORN (istället fö L.A.) längs vänstra kanten på frånsidan.

  • OSKAR II (1872-1907). Porträtt A. Lea Ahlborn 1875. Variant A3 (se ovan).
  • OSKAR II (1872-1907). Porträtt B. Lea Ahlborn 1880. Med 1875 års frånsida
  • OSKAR II (1872-1907). Porträtt B. Lea Ahlborn 1880. Med L.A. på frånsidan.

    Man verkar helt enkelt ha använt sig av en befintlig äldre frånsidesstamp (A3) innan den nya frånsidan (med matchande typsnitt) till åtsida B blivit klar.

    Stort TACK till Hasse Nilsson för kompletteringen. Låt mig gärna veta om du har eller känner till flera varianter på dessa medaljer!

    /Ulf Ottosson, Myntbloggen.se, uon@uon

    *

Släggverkspräglad fyrk 1625 på SNF:s jubileumsauktion!

I veckan kom en auktionslista från SNF tillsammans med SNT 3-2023. I samband med Svenska Numismatiska Föreningens 150-årsjubileum arrangeras en liten auktion om 150 nummer den 21 maj 2023. Allt material kommer från storsamlaren Sven Svenssons samlingar. Auktionen omfattar 52 mynt, 87 polletter och 11 medaljer.

Toppobjekten är en rar liten Säter-fyrk 1625 (RRRR, utrop 50.000 kr) och en gyllene Riga-dukat 1664 (RRR, utrop 75.000 kr) som också pryder omslaget. Från och med idag finns auktionslistan även tillgänglig online: SNF auktion 180 (PDF, 26,6 MB).

GUSTAV II ADOLF (1611-1632). SÄTER. Provmynt? 1 Fyrk (1/4 Öre) 1625. Släggverkspräglad. Med ram. Sveakronor av Ottosson typ E, eftergraverade med perspektivteckning. Vasen är punsidentisk med tidiga Säter-halvöret 1625 (krona D, O. 10) och halvöret i ”provmyntserien 1625” (O. 21), samt tvåörena 1625-1626. G:et återfinns även på de tidiga Säter-örena 1625 (krona E, O. 15).

Den s.k. provmyntserien från Säter 1625 (1/4, 1/2 och 1 öre) är en av svensk numismatiks mest omdiskuterade myntgrupper. Dessa klippingar har betecknats som provmynt, myntprov, varuprov eller till och med reguljära mynt. Hela serien har falskförklarats av flera av landets största experter – och sedan bevisats äkta av undertecknad (vilket var tur, då Sveriges Mynthandlares Förening genom alla år haft ettöret med spansk sköld som sin logotyp). Mynten har attribuerats till såväl Säter som Nyköping och t.o.m. Stockholm? Präglingstekniken har nu senast ”fastslagits” till fallverksprägling (SM-2022, helt utan motivering). Tidigare ansågs de hammarpräglade (SM-1976) eller släggverkspräglade (Ottossson 1995). Vilda hypoteser och kategoriska ”sanningar” har verkligen inte saknats genom åren. Men så är det väl att leva i ”tyckonomins tidevarv”? Man får vänja sig vid ”alternativa fakta” och ta alla florerande ”faktauppgifter” för vad de är; gissningar, spekulationer och tyckande.

Den senaste kommentaren i ämnet är signerad Dan Carlberg (SNF-auktion 180):
– ”År 1625 präglades i Säter en serie mynt i valörerna 1, 1/2 och 1/4 (fyrk) öre. De utmärker sig bl.a. genom att vara särskilt väl präglade och till deras förfärdigande inkallades två tyska experter. Mynten är sällsynta – fyrken är t.ex. enbart känd i fyra exemplar (museer inräknade) – och de har därför ansetts vara provmynt. Bengt Hemmingsson har emellertid visat (SNT 2019:3, s. 56-60) att mynten präglades i flera tusentals ex(e)mplar, vilket visar att de präglades för allmän cirkulation, något som även styrks av att många av mynten uppvisar tydliga spår av cirkulation.” Samme Carlberg attribuerade 2016 mynten till Stockholm?

SVERIGES FÖRSTA ETTÖRINGAR AV KOPPAR!
I Säter i Dalarna började man hösten 1624 slå kopparklippingar med en helt unik teknik som endast användes åren 1624-27. Först fyrkar (kvartsöringar), sedan halvöringar och i början av 1625 även ett- och tvåöringar. Dessa klippingvalörer präglades med en HELT UNIK präglingsmetod, där man genom att slå en graverad hammare/slägga med konvex yta (som därför alltid ger konkava åtsidor) på ett tillskuret och klippt myntämne (plans) som placerats på ett plant graverat städ/ambolt (alltid frånsidor).

Att mynten är ”särskilt väl präglade” är korrekt. Eller traditionellt slagna med över- och understamp, om man så vill. De är alltså präglingsmässigt SKILJAKTIGA gentemot övriga kopparklippingar. – Viktigt, missuppfattat och länge förbisett. Ingenting kan vara mera felaktigt än benämningen ”traditionell hammarprägling” för Gustav II Adolfs reguljära kopparklippingar. Att ”provmynten” däremot skulle vara ”förfärdigande av två inkallade tyska experter” (Bertil Krause och Hans Kaphingst), är däremot inte fakta, utan en (väldigt svag) hypotes. Upplagan är för övrigt okänd, så ”att mynten präglades i flera tusentals ex(e)mplar” är också en hypotes. Vilket alltså inte alls ”visar att de präglades för allmän cirkulation”.

Att göra reguljära mynt av förmodade provmynt är tydligen en ny trend, som lanseras i ”Nya Sveriges Mynt 2022”: – ”Flera mynt som tidigare har betraktats som provmynt har framställts i förhållandevis stora upplagor, vilket motsäger att de skulle ha varit regelrätta provmynt, exempelvis de fallverkspräglade klippingarna 1625 från Säter.” Allra mest häpnadsväckande i denna nyordning är kanske de klippingliknande lokal-/provmynten om 1 öre 1629 som man i SM-2022 lyckats lista mitt ibland reguljära Säter-ören 1627-31?? – Hur tänkte man här?

Utdrag från Mynttidningen 5/6-1996 där de mycket intressanta kungliga breven (från våren respektive hösten) år 1625 avhandlas. Notera kopparkursens förändring, sparade resp. ökade omkostnader, samt de olika mynttyperna som svarar mot brevens formuleringar.

Även om jag inte alls delar de mycket långtgående slutsatser som Bengt Hemmingsson gör angående de lätt kryptiska meningarna: – En Stockstempell och annan redskap han giorde åt dem som det Nya öfrestmyntet giorde der före (den 3 augusti 1625, d.v.s. 5-6 månader för sent för provmyntserien) och de Mynttesuännerne, som i Säther giordhe Pisten (den 12 oktober 1625, ang. de kommande, dyrare, valsverkspräglade Nyköpings-tvåöringarna 1626), rekommenderar jag verkligen en genomläsning av artikeln Provmyntningen i Säter år 1625 (SNT 3-2019). Det är alltså enkom orden öfrestmyntet och Pisten som leder Hemmingsson till fallverksprägling. Han tolkar öfrestmyntet som kommet av tyskans ”aufrecht” (upprest-myntet) och Pisten som ”bana”. – En upprest (mynt)bana med andra ord. – Och en väldigt märklig fackmannabeteckning för den traditionella (slag)prägling med över- och understampar som var legio i hela Europa vid denna tid.

En annan tolkning skulle kunna vara att augusti-dokumentets ”3 Store Tafell Saxar” är tre s.k. skär-/snidverk för utskärning av tenar (av olika bredd – dock inte till fyrkar!!) ur stora kopparplåtar, och att ”7 Saxar till Nye Myntningen” avser sju mindre plåtsaxar för att klippa dessa tenar till myntämnen. Den ”Stockstempell” och annan redskap (amboltar och hammare?) som smeden Johan Spegellmacher ”giorde åt dem som det Nya öfrestmyntet giorde der före” – gjorde åt dem som tidigare! (före/efter översvämningskatastrofen i maj?) tillverkade de nya handklippta? öres-mynten? av rest-koppar? under myntverkets återuppbyggnad? Kanske ”öfrestmyntet” = ”af-rest-myntet” (mynt av rest-koppar), d.v.s. handklippta ämnen? Och kanske syftar ”der före” på innan skärverken blev klara? Vem vet? Det två månader senare omnämnda Pisten … kan betyda skidbacke/pist, (fäktnings)bana, sarg/barriär – eller kanske verkstadsbana (arbetsstationer på rad)? Vem vet?

Jämför gärna SNT 3-2019 med referenslitteraturen; Antikören auktionskatalog 16, 1995, Mynttidningen 4-1996 och Mynttidningen 5/6-1996. Samt givetvis allt som skrivits här på Myntbloggen.se och på vår välbesökta FaceBook-sida.

Att för hand klippa och traditionellt prägla ÅTTA fyrkar tar betydlingt längre tid och kräver kostbarare utrustning, än att med den unika präglingsmetoden som användes för HP-klippingarna 1624-27, slå ETT maskinellt producerat myntämne till tvåöring. Redan i månadsskiftet februari-mars 1625 ville kungen låta slå högre valörer (helst tvåöringar) i syfte att ”skynda sig med myntet och att vinna omkostnad”. I oktober samma år ville han till och med låta prägla tvåöringar i valsverk, trots att detta medförde högre kostnader.

Eftersom den lägsta valören – fyrken – uppenbarligen var ett avslutat kapitel redan den 6 mars 1625, då man i Säter tog det nya slätvalsverket och tre skärverk (för ½, 1 och 2 öre) i bruk, kan vi ”med all sannolikhet” konstatera att provmyntserien 1625 präglats under januari-februari 1625.

Samtliga kända reguljära Säter-klippingar i valören fyrk bär årtalet 1624. De första Säter-halvörena 1624-25 har krona D, liksom det första öret 1625. Krona E lanseras förmodligen på provmynten 1625, där de även får en eftergraverad perspektivteckning. De handklippta (och trumlade) plantsarna tyder på en relativt liten upplaga och en rent hantverksmässig tillverkning, INNAN skärverken togs i bruk den 6 mars 1625. Detta tidsscenario stämmer också väl överens med det kungliga brev som skrevs då rådande kopparpris var 85 riksdaler (d.v.s. i januari-februari 1625) och som beskriver mottagna provmynt av en ”ny stämpel med ränder” som var ”tämmeligen nätt slagna”. Kungen ville emellertid helst låta slå 2-ören ”till att skynda sig med myntet och att vinna omkostnad”. Den 16 mars 1625 började man slå hammarpräglade tvåöringar i Säter. För vidare studier se Mynttidningen 4 och 5/6-1996.

Efter den katastrofala vårfloden i maj, då större delen av myntverket i Säter förstördes, beslutade Spanien att upphöra med kopparmynt. Följden blev att kopparpriset plötsligt sjönk som en sten för att aldrig återhämta sig. Kombinationen lågt kopparpris och raserad myntningskapacitet var en dubbel katastrof för den svenska ekonomiska strategin ”att göra kopparen rar genom myntning”. Kungen ville därför omgående bygga upp och expandera myntverket i Säter. Att man i detta läge skulle börjat handklippa och traditionellt prägla små fyrkar om 7 gram stycket, är naturligtvis en fullständigt orimlig hypotes. Under sommaren och hösten 1625 var målet en maximal produktionskapacitet och denna uppnåddes till slut genom valsverksprägling – parallellt med hammarprägling.

En intressant omständighet i sammanhanget är att kung Gustav II Adolf i januari 1625, genom sin mor änkedrottning Kristina, fick en förfrågan av spanska köpmän angående möjligheten att köpa ett större parti koppar och slå spanska kopparmynt i Sverige (Stiernstedt 1857). Kungen svarade att man i så fall naturligtvis måste ha en fullmakt från den spanske kungen, annars skulle det ju röra sig om ren falskmyntning. Men förslaget väckte ändå kungens intresse, då han påpekade att ville man slå blindmynt eller använda den svenska stämpeln, hade han ingen att invända.

Avslutningsvis: En mer omfattande recension av ”Nya SM-boken 2022” kommer här på Myntbloggen.se i sinom tid. Det finns väldigt mycket att ha synpunkter på … men min tid är dessvärre begränsad. Bara de olika definitionerna av ”begreppet provmynt” skulle kunna fylla en mindre bok. Som tur är håller Jan-Olof Björk just på att författa en dylik, så förhoppningsvis hinner han före.

Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor en GLAD PÅSK!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

TILLÄGG 2023-05-22: Sven Svenssons släggverkspräglade Säter-fyrk 1625 (provmynt med vikten 7,68 gram) klubbades i helgen för 270.000 kr +10% (d.v.s. 297.000 kr) på SNF:s jubileumsauktion. Kanske man skall tolka detta som att myntgruppen nu äntligen erkänts som äkta? Att även rara kopparmynt i de allra lägsta valörerna börjar betalas efter förtjänst är ett gott tecken på att marknaden mognat och inte längre enbart uppskattar ”stort och blankt”. Fler och fler verkar ha insett att kopparmynt av denna kaliber inte växer på träd och att det därför kan dröja decennier eller t.o.m. generationer innan nästa inköpstillfälle dyker upp. Vill man ha det bästa, får man passa på.

PDF-katalog och resultatlista länkas nedan.

https://numismatik.se/pdf/SNF_auktion_180_kat.pdf

https://numismatik.se/pdf/SNF_auktion_180_slut.pdf

*

FriMynt 2023

Trots att vi fortfarande har snö på marken börjar det dra ihop sig till en av årets högtider för myntsamlare och numismatiker – FriMynt i Helsingborg. I år ligger mässan ovanligt tidigt, redan veckan efter påsk – Lördagen den 15 april 2023. Öppettiderna är kl. 11-17 och platsen är densamma som förra året – Teknikhallen / Olympia i Helsingborg.

ANTIKÖREN kommer givetvis att finnas på plats även i år (första gången var 1982). Denna gång hittar ni oss vid BORD 52-53. Välkomna!

Har Du förslag på vilken typ av material vi skall ta med oss söder ut, får du gärna skicka oss ett litet meddelande – eller en lång önskelista. Då vi endast kan ta med oss ett litet axplock av vårt lager har vi samma dilemma varje år – vad skall man välja ut? Helt klart är emellertid att vi de kommande veckorna kommer ägna i princip allt tid åt att ”leta rätt på rätt material”. Målsättningen är alltid att kunna bjuda på ett brett och varierat utbud av mynt och medaljer i alla prisklasser – från fyndlådor till riktigt exklusiva objekt.

Ulf Ottosson, ANTIKÖREN KB, uon@live.se

VÄLKOMMEN TILL FRIMYNT I HELSINGBORG – LÖRDAGEN DEN 15 APRIL 2023.

*

Att värna sin historia – eller sin upplevelse …?

Fick ett mejl från Riksantikvarieambetet i veckan. Överst på agendan länkade man till en debattartikel signerad Karin Nilsson, verksamhetschef och biträdande överintendent på ArkDes (Statens centrum för Arkitektur och Design). Titeln är Våra museer speglar en utdaterad syn på världen och där argumenteras för att Sveriges nationella museer är föråldrade, för manliga och för kunskapsinriktade.

Kontentan av Nilssons argumentation är väl att ”tidigare generationers” (manliga) intresseområden (som exv. mynthistoria och medaljkonst) idag är överprioriterade i museivärlden. De säges vara ”utdaterade”, d.v.s. föråldrade, otidsenliga, omoderna, gammalmodiga, passé, förlegade, obsoleta och mossiga. – Och kanske ligger det något i detta? – Mynt- och medaljsamlande har väl länge haft en ”mycket klassisk vit manlig karaktär”? Men betyder detta att den bör rensas ut ur våra museer? Är världens äldsta hobby (numismatiken) inte längre rumsren (politiskt korrekt) i Sverige?

I artikeln hänvisas till upplevelsen, begreppspolitik, sinnesstämning och den ofta utskällda ”anstalten”, Södertörns högskola. Här i ”stan” (byn) Alingsås känner vi igen det hela från omdaningen av Alingsås Museum till något slags ”rosa FI-aktivist-center” för några år sedan. (Alingsås äldsta profana byggnad, Alströmerska magasinet, har i folkmun döpts om till Bolibompahuset). Allt under parollen; ut med historia och kultur – och in med känslor och aktivism. Om detta är ett avslutat kapitel nu när världens enda ”feministiska regering” har fått kasta in handduken, återstår väl att se. Åtta år kanske räcker? – Dags för något nytt?

Lästips 1: Ola Wong 2016: Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler.

Lästips 2: Lars Anders Johansson 2017: Museerna ska inte användas av Bah Kuhnkes aktivistkompisar för opinionsbildning.

”Nu behövs ett större samtal kring vilka museer vi vill ha”, skriver Karin Nilsson på ArkDes. – Och jag håller med! Vi behöver fundera över och diskutera vad våra museers uppgift egentligen är? – Är det i första hand att sprida kunskap och på så sätt bidra till en kunnig, påläst och kultiverad allmänhet? – Eller är det att genom ”upplevelser och sinnesstämningar” försöka skapa ett känslostyrt politiskt narrativ? – vars syfte verkar vara att försöka så split mellan män och kvinnor – och mellan gammal och ung? – Att försöka skapa motsättningar och polarisering? – Eller är det bara ”en kulturrevolution”?

Den politiska polariseringen mellan kvinnor och män, stad och land, vänster och höger blir allt tydligare. – Men är detta något som också skall gälla i museivärlden? Och kan denna del av världen (läs: svenska museer) verkligen bli mer kvinnodominerad än den är idag? – Den kanske till och med skulle må bra av lite testosteron!?

Kungliga Myntkabinettet (KMK) var Europas finaste numismatiska museum innan Bah Kuhnke & Co avvecklade det. Nu har vi istället Ekonomiska Museet – Kungliga Myntkabinettet, som 2022 ”firade sitt 450-årsjubileum”. Att värna sin historia är emellertid inget som varken Karin Nilsson eller Södertörns högskola verkar vilja uppmuntra till. Kulturarv är ett märkligt begrepp, som antyder att kultur kan ärvas som om det vore ett ting och att det därmed finns en sorts arvs-kultur.” – Att förstå, uppskatta och levandegöra ett historiskt bruksföremål eller konstverk, är alltså något förlegat, otidsenligt, omodernt, gammalmodigt och mossigt. – ”Sveriges nationella museer har växt fram under en lång period. De äldre, som Livrustkammaren, är från Gustav II Adolfs tid”. Livrustkammaren har 72.000 följare på FaceBookBesöksrekord för nyöppnade Livrustkammaren.

”Vilka ämnesområden våra nationella museer täcker framstår i dag som aningen slumpartad. Vi har myntsamlingar, vapensamlingar, fartygssamlingar, tekniska föremål, järnvägsföremål och försvarsattiraljer – vilket vid en närmare granskning innebär att sammansättningen inte alls är slumpartad. Centralmuseernas sammansättning framstår enbart som slumpartad eftersom konstellationen är ett resultat av tidigare hegemoniska principer av vad kulturarv är, och då inte begreppet utan själva essensen. De speglar vad tidigare generationer, under sin tidsperiod, ansåg vara viktigt att samla och bevara. Vi har sålunda i dag stora museer som hanterar frågor av mycket klassisk vit manlig karaktär”, skriver Karin Nilsson.

ArkDes’ Nilsson skriver visserligen inget om varken arkitektur eller design (inom eller utanför numismatikens underbara värld – se vidstående bilder!), utan framhåller istället vikten av nationella skattefinansierade museer för konsthantverk, svart historia, mode, internetkultur, gaykultur, barn-/ungdomskultur samt svensk film och fotografi. Hon menar att det dokumenterade kulturarvet vi idag förvaltar har ”en enorm slagsida” som ”utgår från en västerländsk kulturkanon”. – Själv tycker jag kanske att vi har tillräckligt med DDR-arv och vänsterflum inom svensk kultur, men smaken är bekant som baken.

Lästips 3: Adam Cwejman 2023: Ta inte ifrån oss vår gemensamma historia.

Lästips 4: Andreas Olsson 2023: Det viktiga är innehållet – inte etiketten.

*

Falska kopparmynt på Tradera!

I september 2021 skrev jag om ett par falska kopparklippingar som dök upp på en online-auktion i Prag. – Idag dök det upp en dito på Tradera! – från Tallin.

Gustav II Adolf. Säter. 1/2-öring 1624. Två falska exemplar emanerande från Tallin i Estland 2023 respektive Prag i Tjeckien 2021.

Det rör sig om hammarpräglad klipping från Gustav II Adolf. Säter. 1/2-öring 1624. Stämpelidentisk med Prag-exemplaret, slagen med klumpigt handgraverade stämplar och i totalt avsaknad av 1600-talets karakteristiska gravörstil. Frånsidan uppvisar dessutom en teknisk omöjlighet, då man kl. 12 kan var den (fyrkantiga!?) stampen slutar – något som på äkta kopparklippingar aldrig förekommer på frånsidan.

Det finns all anledning att misstänka ett östeuropeiskt ursprung – i likhet med många andra falsarier (stilmässiga katastrofer) som tidigare har dykt upp på marknaden – och avhandlats på Myntbloggen.se eller vår FaceBook-sida. (Länkarna leder till sökningar på ”falska”).

Som så många gånger förr, när det gäller försäljning av falska mynt, gäller det gamla ordspråket; ”en olycka kommer sällan ensam”. Samma säljare försöker även prångla ut ett falskt plåtmynt. En riktig raritet (om den vore äkta). Karl XI. Avesta. 2 Daler SM 1667.

Karl XI. Avesta. 2 Daler SM 1667-69. Typ II. a) Original från 1669. b) Kopia/förfalskning, troligen präglad i Småland på 1970-talet. c) Förfalskning, troligen tillverkad i Östeuropa på 2000-talet.

Även den falska plåten saknar allt vad tidens stilkänsla heter. Uppenbarligen också handgraverad. Jämför med originalet till vänster och notera exv. de båda S:en som är helt olika på förfalskningen – och såldes inte inpunsade utan graverade för hand. Även detaljerna i kungakronan är värda att studera. Falsariet är kort och gott taffligt utfört.

Det är bra om så många som möjligt anmäler auktionerna 580364125 och 580367306 till Tradera. Själva har vi slutat med detta efter att våra anmälningar i 99 fall av 100 fullständigt ignoreras. Tradera är uppenbarligen mera måna om sina provisionsintäkter än sitt rykte. Trist inställning till marknaden och branschen.

*

Olof i september och Sigurd i oktober …

Har ju haft en liten tradition att, på min fars födelsedag, försöka presentera något nytt ur manuskriptet till bokprojektet med arbetsnamnet ”Sveriges första mynt”. På pappa Stigs 100-årsdag 2020 skrev jag om hur kung Sven Estridsson av Danmark (Sigrid Storrådas dotterson) för 950 år sedan berättade för Adam av Bremen om sina förfäder – ända tillbaka till Olof den Svenske i slutet av 800-talet. 2021 handlade det om hur Erik Segersäll (p.g.a. en senare marginalanteckning) fick en hustru han aldrig haft – i våra historieböcker. Och att Sven Tveskäggs söner Harald och Knut den Store hade en polsk mor, till skillnad från Erik Segersälls son Olof Skötkonung, som hade en mor från Västergötland. 2022 var ämnet Sveriges Regenter före Olof Skötkonung och hur en enad monarki blev diarki (tvåmannavälde) när ”Sverige delades mellan bröder” i början av 800-talet. I år har jag dessvärre haft alldeles för mycket annat att tänka på, men i elfte timmen har jag ändå fått ihop detta. Håll tillgodo!

Uppdaterad version av uppslaget Sveriges Regenter från Myntbloggen.se 2022-01-19. I denna version har även den nyupptäckta ”sveakungen” (läs: Birkakungen) Sigurd medtagits. Nyligen känd från en delpublicering av utdrag ur Gesta Wulinensis i oktober 2022. Sigurd ersätter alltså den till sagorna konstruerade ”Olof Björnsson” som Erik Segersälls bror . Och stärker samtidigt antagandet att det verkligen fanns en tronpretendet till Sveriges tron vid tiden för slaget vid Fyrisvallarna år 986.

I höstas dök det plötsligt upp nya uppgifter som fick mig att uppdatera förra årets regentlängd. – Historia är verkligen färskvara nu för tiden! Arkeologen och författaren Sven Rosborn publicerar sporadiskt nya uppgifter i takt med att hans genomgång av krönikan ”Gesta Wulinensis” fortlöper. Vi är många som otåligt väntar på att helheten skall kunna presenteras, men den som väntar på något gott … får vänta.

Rosborns uppdateringar, efter att boken Vikingakungens guldskatt utkommit 2021, sker både på FaceBook och på sajten Academia.edu. Följer dem båda, för man vet aldrig när det dyker upp något spännande som kan påverka mitt eget skrivande. I september 2022 kunde vi t.ex. läsa ”en gammal historisk sanning” som enligt mitt förmenande inte alls stämmer; – ”Styrbjörn, son till den mördade sveakungen Olof Björnsson”. Att ”Olof Björnsson” är en litterär konstruktion (som eventuellt bygger på en namnförväxling med en namne hundra år tidigare?) och inte en historisk person, har jag tidigare visat. Och i oktober 2022 fick vi så ytterligare en sensationell uppgift ur ”Gesta Wulinensis”; nämligen att Styrbjörns far inte alls hette Olof, utan Sigurd!! (Sigurur, Sige, Sigfried).

I uppsatsen ”Slaget år 972 vid Cidini” (oktober 2022) skiver Rosborn: – ”De flesta av trupperna hos Cetibiurn (Styrbjörn) var krigare från norr, från det land som kallas Svityod (Svitjod/Sverige), vilket jag redan har nämnt. De var tjänare hos Sigurur (Sigurd), av några kallad Sige och av andra Sigfried, far till Cetibiurn (Styrbjörn), vilken regerade i det landet tillsammans med Erik”.

Tidigare har vi fått veta att Harald Blåtand och Erik Segersäll (enligt GW) var kusiner! Min lösning på detta är att den berömda Tyra Danebot, som ingen lyckats hitta en trovärdig far till, i själva verket var en svensk prinsessa! – Förslagsvis dotter till Kung Ring på Adelsö. Detta skulle nämligen göra Harald och Erik till kusiner. Det skulle kanske också kunna förklara runinskriften på den lilla Jelling-stenen: – ”Kung Gorm gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra, Danmarks beskyddare.” En allians med Sverige var en förstärkning mot söder. Det kan också vara värt att notera att ”Gesta Wulinensis” omtalar att Harald Blåtands äldre bror, Knut (Knud Danaást), år 947 utsågs till ”kung i danskarnas land” (Jylland och på öar och halvöar) tillsammans med fadern. Samtidigt fick den blott 15-årige Harald makten över Själland. Tyras son Harald var med andra ord född 932 och skulle alltså fyllt 18 år anno 950.

På medalj nummer fem i Hedlingers regentlängd (1734) över kung Edmund Eriksson, Slemme, kan vi på frånsidan läsa följande latinska inskription: ERICI Filius, SCANiam, HALLANDiam ET BLEKINGiam VILISSIMVS ADIVDICAVIT DANIS 950 … vilket på svenska blir: Son till Erik. Tilldömde skymfligen danskarna Skåne, Halland och Blekinge 950.

Inskriptionen, som är författad av herrar Carl Reinhold Berch (1706-1777) och Erik Benzelius d.y. (1675-1743), bygger på det gränsavtal som kallas Landamäri (Handskrift KB B59, Äldre Västgötalagen) som slöts mellan Emund Slemme, Uppsala och Sven Tveskägg, Danmark (i närvaro av bland andra Torsten från Västergötland) omkring år 980. Frågan är var de lärde herrarna på 1700-talet har fått årtalet 950 ifrån? Skall det ses som ett närmevärde – mitten av 900-talet? Eller är det ett exakt årtal? Var Emunds dom månne en bekräftelse på en tidigare överenskommelse? Kanske i samband med ett giftemål och en hemgift? Regerade Emund verkligen redan år 950? Tack vare Adam av Bremen vet vi att det fanns ”ett förbund” mellan Emund Eriksson och Harald Blåtand; ”Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald”. (Adam bok 2, kap. 25).

Det finns många ”tunga namn” i Erik Benzelius den yngres närmaste krets. Hans far var ärkebiskop Erik Benzelius d.ä. (1632-1709) och hans hustru var Anna Swedenborg, dotter till biskop Jesper Swedberg (1653-1735) och syster till den bekante Emanuel Swedenborg (1688-1772). Kan det faktum att Erik Benzelius levde och hade kontakter med historieintresserade akademiker redan innan den katastrofala Slottsbranden 1697, vara en ledtråd till nämnda årtalsangivelse? Visste de om något dokument som senare har gått förlorat?

Årtalet 950 är också ett möjligt dödsår för kung Björn Eriksson i Uppsala. Han som enligt Snorre regerade i 50 vintrar och förmodligen överlevde alla sina barn. Med honom verkar Uppsala-grenen (”svearna”, norr om Mälaren) av den gamla kungsätten ha utdött – till förmån för Adelsö/Birka-grenen (”götarna”, söder om Mälaren). Kan det ha varit så att Erik Ringsson vid denna tid tog över tronen och att denne var mera ”internationellt orienterad”? Kanske satte han sin bror Emund som kung på Adelsö/Birka … och gifte samtidigt bort sin syster för att skapa en allians med grannen Danmark? Enligt GW härstammar de alla från en viss Olof. Mer om honom en annan gång.

Grattis på 103-årsdagen, farsan! – Du fattas mig!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Tillfällighetsprägling blev typmynt!?

God fortsättning på den nya året! För undertecknad är nu första arbetsveckan 2023 avklarad. Efter lite labbande med fotoutrustningen börjar det nu bli dags att mata ut nytt material på auktion och i vår Tradera-butik. Har du önskemål så hör gärna av dig.

Alla som följer Myntbloggen.se eller har läst Mynttidningen 3/4-1997 känner naturligtvis till det hittills enda rapporterade exemplar av Göteborgs-tvåöret 1609 Typ I (överst t.v. på bilden). Det vill säga där stadens vapensköld har en kupol upptill (som på 6-marken i guld 1610) istället för de sedvanliga voluterna på ”den vanliga” Typ II (nederst på bilden).

KARL IX:s Göteborg på Hisingen. a) 2 Öre 1609. Typ I. Stadens vapensköld som på 6 Mark 1610 i guld, med kupol upptill. Liten diameter, yttre tågkanten Ø 21 mm. UNIK. b) 2 Öre 1609. Typ II. Stadens vapensköld större, med voluter/snirklar upptill. Stor diameter, yttre pärlkanten Ø 23 mm. Varianter: Enkel- respektive dubbelbågig kungakrona – Typ IIA respektive IIB.

Trots att detta unika typmynt varit känt åtminstone i 45 år var det faktiskt Roberto Delzanno som blev först med att få med det i en värderingskatalog så sent som 2020. Redaktörerna bakom ”Nya SM-boken 2022” har dock, fullständigt felaktigt, tagit upp mynttypen som en variant(?!) av SM 87 – jämför dito Stockholm 1609 Typ II-III, SM 71-72 (samtidigt som man lika omotiverat delar in dito ettöringar i fem olika typer!? – jämför Delzanno som istället benämner de senare som typ 1a och 1b (MONETA PRIMA resp. MONETA NOVA). Falkensson kopierar SM2022, förmodligen(?) för att skapa så många varianter (”rariteter”) som möjligt? Inget fel i det, men det är inga ”typer”.

Att ”det vanliga” Göteborgs- tvåöret 1609 av Typ II, finns i två olika huvudvarianter, med enkel- respektive dubbelbågig kungakrona, är också känt sedan länge. För den som vill räkna stampar finns ytterligare några ”petitessvarianter”.

Men att det skulle finnas en textvariant med ”felstavningen CALVS” på Typ II, hade jag emellertid ingen aning om. Därför hajade jag till, när jag idag uppmärksammande Roland Falkenssons uppdatering på Falcoin.se. Så snart jag såg bilden förstod jag dock hur denna ”undertyp” hade uppstått. Myntet ifråga såldes 2003 på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) auktion 145 som nr 47 och saknade då denna beskrivning. Det rör sig alltså inte alls om en ny undertyp, eller ens en variant eller variation – utan om en ren tillfällighetsprägling.

Apropå mynttyper … här har det allt kommit ”en katt bland hermelinerna” (ex. 2 = Typ I).

KARL IX:s Göteborg på Hisingen. 2 Öre 1609. Typ II. Det mittersta myntet (den fiktiva ”CALVS-varianten”) i svart-vitt är dubbelpräglat med ca 23 graderas vridning. Det stampidentiska(!) yttre exemplaret tjänar endast som jämförelse.

Det finns talrika exempel på partiellt dubbelpräglade mynt som på grund av detta feltolkats som textvarianter. Detta är ytterligare ett exempel. Omskrifterna på denna mynttyp lyder: CAROLVS IX D G REX SVECIAE – MONETA PRIMA CIVIT GOTHOBVRGENS. Jämför vi detta med texten på det dubbelpräglade exemplaret ser det istället ut som nedan:

CAROLVS IX D G REX SVECIAE – MONETA PRIMA CIVIT GOTHOBVRGENS.
CA // LVS IX D G . . EX SVECIAE – MON . . . . . . . MA CIVIT G // HOBVRGENS.

Har man ögonen med sig noterar man, utöver de avbrutna omskrifterna, även de förvrängda sköldarna. Frånsidans nedre sköldspets pekar alltid på bokstaven I i CIVIT, men på den dubbelpräglade tillfällighetspräglingen finner vi sköldspetsen klockan 7 och inte klockan 6. Stömmarna bakom lejonet är i stampen graverade parallellt med lejonets svärd. På dubbelpräglingen är riktningen på de övre och undre stömmarna emellertid helt olika.

Myntämnets vridning mellan de båda partiella präglingarna verkar för övrigt vara omkring 23 grader. Drar vi en linje mellan avbrotten i texten från A i ”CALVS” till E i REX får vi en ungefärlig gräns mellan de båda ofullständiga präglingarna som givit upphov till ”typen” (läs: tillfällighetspräglingen). På frånsidan kan samma sak konstateras vid linjen mellan E i MONETA och H i GOTHOBVRGENS. Notera också att båda sidors yttre och inre pärlkrets skekar just där bokstäverna ”försvunnit”. Ingen ny typ eller variant alltså.

Så kan det gå när man inte har koll på begreppen Huvudtyp – Undertyp – Variant – Variation – och diverse tillfällighetspräglingar som uppkommit av en ren slump.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Tillägg 2023-02-20

Nu har Roland Falkensson korrigerat sin raritetssida över ”det vanliga” Göteborgs-tvåöret 1609 (Typ II): https://www.falcoin.se/raritetssidan-karl-ix-2-ore-goteborg-skoldtyp-a/

Typsamlingssidan innehåller dock fortfarande tillfällighetspräglingen ”CALVS” (felaktigt kallad Typ 1c): https://www.falcoin.se/typsida-karl-ix-2-ore-goteborg/

På den förstnämnde, korrekta, sidan återfinns ”CALVS” som ex. 3 (Ex. Sven Svensson) och samtidigt som den unika Typ I plockats bort från Typ II-sidan har den senare kompletterats med ytterligare ett Typ II-exemplar (ex. 6) – från Avesta Myntmuseum.

*

Gott nytt år 2023!

Så här på årets sista dag vill vi gärna passa på att tacka kunder, kollegor och läsare för ytterligare ett fantastiskt år! – Nu skall vi naturligtvis fira färdigt innan vi börjar sammanfatta 2022, men sedan tänkte vi ganska omgående rivstarta 2023. Vi har en hel del trevligt material lagrat i pipelinen – både för läslystna och köpsugna.

Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2023!

Ulf & Babsan på Vikingabo

Myntbloggen önskar God Jul!

Vintersolståndet har passerat och vi går åter mot ljusare tider. I natt föll det lite snö igen, så kanske får vi en vit julafton i morgon? Sedan är det bara vecka kvar innan det är dags att summera 2022. Myntbloggen.se har passat på att fylla 10 år och hittills i år har det blivit 24 inlägg/artiklar – varav många av det lite längre slaget. Och fler lär det bli. Här råder för närvarande ingen skrivkramp, snarare tvärtom. Idéblocket är fulltecknat och flera olika artiklar påbörjade.

Men först skall vi väl försöka hinna med lite ledighet också. Skulle man bli alltför rastlös mellan all julmat, får man väl plocka fram lite trevliga mynt och medaljer – eller sätta sig ner och skriva av sig. Men innan vi går lös på julbordet vill vi gärna passa på att önska läsare kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

Babsan & Ulf Ottosson på Vikingabo

Trevliga föredrag via Jernkontoret

När jag nyligen ”skannade av” det digitala numismatiska landskapet i Sverige, fann jag (på Twitter av alla ställen) en länk till Jernkontorets webbsida: Seminarium om myntning och metaller i Sverige – sex föreläsningar den 21 oktober 2022. Föredragshållarna är Kenneth Jonsson, Henrik Klackenberg, Eeva Jonsson och Niklas Ulfvebrand. Den förstnämnda höll inte mindre än tre föredrag, varav jag idag har lyssnat till det första: ”Sigtunamyntningen cirka 995–1030” (Länk till YouTube, 17 minuter). Tyckte detta var riktigt trevligt och jag kommer givetvis att succesivt lyssna även till de övriga fem föredragen. – Alltid lär man sig något. – Eller så blir kanske inspirerad till eftertanke och fördjupningar.

Kenneth Jonsson, professor emeritus, född i Filipstad 1950, inleder med att tala om den vikingatida myntimporten av utländska mynt som föregick den inhemska svenska myntningen. Kartan ovan visa fyndplatser där man funnit mynt från kalifatet (islamska dirhemer/dirhamer) från omkring år 800 och ända fram till ca 1150, då Lödöse och Visby inleder den medeltida myntningen. Av de 865.550 silvermynt i 8.392 undersökta fynd (i snitt alltså ca 100 mynt/fynd) som redovisas, är hela 90% funna i Polen (västslaviskt område), Sverige och Ryssland. Notabelt är också att de sammanlagda fynden i Danmark, Norge och Finland inte ens uppgår i 25% av de de fynd som gjorts i Sverige. Den stora myntningsnationen England är inte ens med i fyndtabellen?!

Innan vi slog egna mynt i Sverige användes utländska silvermynt som betalningsmedel efter vikt. Först islamiska dirhemer från kalifatet omkring år 800 och senare under 900-talets slut tyska denarer.

Beträffande myntfynden i Sverige är det inledningsvis (omkring år 800) de islamiska mynten som helt och hållet dominerar (82.000). Detta följs (ersätts) sedan i slutet av 900-talet av de tyska (108.000) och engelska (drygt 44.000) mynten. Noterar även att de mynt som är vanliga i samlarkategorin ”utländska mynt som cirkulerat i Sverige”, nämligen sassanidiska drachmer, endast utgör 155 exemplar! – Och Bysantinska mynt endast 586 mynt.

Skandinaviska mynt utgör vad jag förstår totalt knappt 9.500 mynt, men de är lite märkligt redovisade (svenska, danska, norska, skandinaviska och nordiska). Möjligen skall ”skandinaviska” tolkas som ”skandinaviska efterpräglingar/imitationer”? De svenska mynten uppges vara enkom 824 stycken – och då inkluderas tydligen även de barbariska mynten med ”Sigtuna-kopplingar” (illitterata imitationer som via stampkedjor kan kopplas till kasserade reguljära stampar). Vi får också veta att man ännu inte funnit ett enda klassiskt (läsligt) Olof-mynt i Sigtuna. Däremot fann man 1990 ett provavslag i bly (av en förvirrad Long Cross-imitation, SMH 246, dansk kedja 137).

NORDENS FÖRSTA MYNT. Skandinaviska CRUX-penningar 995-997 präglade efter engelsk förlaga. a) SVERIGE. Kung Olof Eriksson. Sigtuna. Penning med titeln OLAF REX ZWEVO-x (Olof, svenskarnas kung). b) NORGE. Jarl Haakon Sigurdsson. Trondheim? Penning med titeln AACUNE IGNVN DEI. c) DANMARK. Kung Sven Haraldsson. Lund? Penning med titeln ZVEN REX AD DENER (Sven, kung över danskarna). d) NORGE. Tronkrävare Olof Eriksson. Kungahälla eller Lödöse? Penning med titeln ONLAF REX NOR (Olof, norrmännens kung).

När Olof Eriksson, Skötkonung (Skatt-/myntkung) inleder den svenska myntningen år 995, sker detta efter engelsk förebild. Ganska naturligt av flera skäl; som Kenneth nämner är de tyska mynten från tiden en smärre katastrof – går knappt att identifiera eller kalla mynt. Och eftersom de omöjligen kan ha gått att typbestämma, kan de inte heller ingått i en s.k. penningekonomi, utan måste istället ha kurserat efter vikt – i en s.k. viktekonomi.

De engelska mynten däremot, var Europas klart bästa alla kategorier och erbjöd dessutom en vinstmöjlighet för utgivaren, d.v.s. kungen. De engelska mynttyperna gällde nämligen endast i sexårsperioder, varefter de löstes in till ett lägre värde – exv. 3 nya för 4 gamla – en form av beskattning med andra ord. Inte så konstigt att det senare systemet lät lockande för Olof Skötkonung (som ”besökte” kung Ethelred den Villrådige i England både år 991 och 994).

Experimentet i Sigtuna blev dock en kortvarig historia, förmodligen eftersom varenda köpman och hantverkare verkar ha ansett sig ha rätt att ”förädla silver” och därmed göra sig en förtjänst. Även sonen Anund Jakob gjorde några decennier senare ett försök att ersätta den rådande viktekonomin med penningekonomi, men utan framgång. Hur länge man slog imitationer (oftast av Long Cross-typ) vet man väl egentligen inte (jämför med dirhem-cirkulationen ända fram till 1150), men Anunds sista reguljära penningar kan, tack vara de engelska förlagorna, dateras till ca 1020-35.

Sveriges, Norges och Danmarks första mynt präglades alla efter engelsk förlaga. Och då de engelska mynten går att datera, kan vi genom dessa även datera de nordiska typerna – där lejonparten är svenska.

Lite motsägelsefullt blir det dock när man ”klumpar ihop” de reguljära (klassiska, läsbara) präglingarna för Olof och Anund med de talrika imitationerna – och därigenom dels beräknar Sigtuna-myntningens omfång till omkring 2.000.000 mynt och dels konstaterar att de väger mellan 1 och drygt 3 gram (”som en lottorad”, för att citera en känd ”kapsylsamlare”). Ordnar man istället Olofs mynt kronologiskt (först ”svenskarnas kung”, sedan ”kung i Sigtuna”) och sorterar bort de mynt som tillkommit med ”förskingrade stampar”, får man ett annat resultat. Kanske kan man genom denna uppdelning också få plausibla svar på de frågor Kenneth ställer; – ”Hur fungerade den här myntningen egentligen?” – ”Med den ojämna vikten kan de inte gärna haft ett nominellt värde?” – Är det en prestigemyntning, eller vad?”

Dagens tidstypiska ”P. K. Jante-nonsens” om ”Sveariket” istället för Sverige (landet som då hade 700.000 innevånare, en kung som kallade sig ”svenskarnas kung” och en avancerad ”administrativ organisation” – innan Sverige fanns som land?), kan vi väl bortse ifrån. Men visst är det motsägelsefullt.

Diagram efter Gert Magnusson. Notera att Västergötland var Sveriges största producent av järnmalm under den tid då myntningen inleddes i Sverige 995-1035.

Desto mera intressant är Kenneths teori om att järnframställningen skulle vara ”motorn” (intäktskällan) som möjliggjorde Sigtuna-myntningen. Så här säger han: – ”Hur fick man då tag i det här silvret? Ja, då kommer vi in på den metall som jag tror är viktig för detta – nämligen järnet. Jag tror att en stor del av de intäkter man får för att kunna bedriva den här myntningen i Sigtuna, det är alltså tullintäkter. Och vad är det då man kan beskatta? Ja, det är ju transporter av olika slag där man kan ta upp tull.”

Kenneth menar att Långhundraleden, mellan Gamla Uppsala och kusten (blivande Stockholm) skulle kunna vara nyckeln till Sigtuna-myntningen. Den var visserligen inte seglingsbar, men den frös ju på vintern och gjorde då transporter av tunga produkter möjlig. Orter som Berga och Tuna kan ha varit administrativa centra, menar Kenneth. Och 1704 hittades en stor silverskatt (2.800 mynt) som eventuellt kan stärka teorin. Angående alternativa teorier till var myntsilvret kom ifrån nämner Kenneth den utländska myntimporten och att ”man helt enkelt kan ha smält ner utländska mynt”.

Däremot omnämner han inte alls de mycket omfattande s.k. danagälderna, framförallt från England. Åren 991 (slaget vid Maldon och det efterföljande fredsavtalet) och 994 (Anlafs / Olofs dop i Andover, norr om Isle of Wight och Southampton) uppgick dessa ”danagälder” till helt fantastiska: 10.000 + 22.000 + 16.000 pund – eller motsvarande 16-18 ton silver! En sjättedel av detta (eller 8.000 pund) bör visserligen ha gått till Danmark, då den med Olofs mor nygifte Sven Tveskägg var med 994, men ändå.

ENGLAND. Ethelred II. Penny slagen i Maldon 991-997. Däremellan den berömda Orkestastenen (U344). Fredsavtalet efter Maldon 991 omtalar ”Anlaf, Iustin och Guðmund, Stegitans son”. Anlaf = Olof Eriksson, Skötkonung. Iustin = Tusti (i avskriften från tidigt 1100-tal anglifierat till ”Iustin”, långt senare feltolkat som ett norskt ”Jostein”). Runstenens Tusti är även känd som Skoglar Toste och Torsten av Västergötland (gränsavtalet med Danmark ca 980), far till Sigrid Storråda, som efter Erik Segersälls död 992, i fredssyfte blev omgift med Sven Tveskägg i och med alliansen med Olof Skötkonung före 994. Fredsavtalet 991 avslutas med orden: – ”Tjugotvå tusen pund, i guld och silver, betalades från England till armén för detta fredsfördrag.” Dessförinnan hade ärkebiskop Sigeric av Canterbury och de båda åldermännen Æthelweard och Ælfric redan köpt fred för de områden de själva förvaltade å kungens vägnar. Prislapp: 10.0000 pund.

Genom Kenneths järntullsteori fick jag även stifta bekantskap med arkeologen Gert Magnusson. Det är han som gjort diagrammet ovan och även en sevärd video på YouTube med titeln: Vikingatidens järnhantering – en bakgrund till nordens medeltida modernisering. Han hade mycket intressant att berätta efter forskning i såväl Jämtland som Småland. Just geografin, med järnframställning i skogsmarkerna mellan lantbrukslandskapen, är något som Gert lagt ner mycket möda på.

Så för att runda av, när Kenneth Jonsson säger att: – ”Det är många landskap där man producerar järn vid denna tid” har han naturligtvis rätt. Även ”och där fanns det alltså möjligheter för kungamakten att kontrollera utförseln av det här järnet och ta upp tull på det” låter ju rimligt. Men att man via Långhundraleden skulle få ”intäkter så att man kan bedriva den här relativt stora myntningen i Sigtuna”, känns kanske lite mera tveksamt – om vi skall tro Gert Magnussons diagram. För där framgår ju att järnmalmsutvinningen för den aktuella perioden 995-1035 var överlägset störst i Västergötland. Dubbelt så hög som Dalarna och Småland och nästan tre gånger större än Jämtland och Hälsingland. Att det ser helt annorlunda ut 500 år senare, påverkar ju inte Sigtuna-myntningen. Så kanske borde man istället leta tullstationer i Lödöse vid Göta älvs mynning? Men skall vi tro ”experterna” fanns det väl överhuvudtaget ingen vikingatid utanför ”svearnas lilla land, Svealand”… 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*