Bror har Hjort medaljen … ;)

Kom nyligen över en intressant (och kanske opublicerad?) medalj av den säregna konstnären Bror Hjort (1894-1968) och tänkte därför skriva några rader om denna.

Medaljen i fråga är gjord av Bror Hjort 1943 för att celebrera minnet av gymnastik-direktören Gösta Olsons 60-årsdag, den 10 maj 1943. Gösta Olson (1883-1966) vann en olympisk guldmedalj i gymnastik i London 1908. Mest känd har Gösta Olson emellertid blivit som direktör och ägare av Svensk-franska konstgalleriet, som år 1918 öppnades på Sturegatan i Stockholm.

Medaljen i sig är kanske inte så speciellt ovanlig, men just denna skiljer sig från övriga genom att den faktiskt inte är färdig. Normalt sett skall denna medalj väga ca 80 gram, ha en diameter på ca Ø 56 mm och vara präglad i patinerad ”medaljbrons” (mässing).

Det här avbildade (se bild ovan) och beskrivna exemplaret väger 107,66 gram och har en diameter på ca Ø 60-61 mm (den är alltså inte perfekt cirkelrund) och är helt opatinerad! (ej att förväxla med ”förgylld”). Jämför Bror Hjorts Axel Romdahl-medalj till höger på bilden, som är brunpatinerad, väger 77,12 gram och mäter Ø 55,5 mm.

Varför ser då denna medalj ut som den gör? Fel vikt, diameter och färg. Förklaringen är faktiskt ganska enkel; det rör sig helt enkelt om en provprägling! – eller om man så vill ”ett halvfabrikat”. Dylika medaljer (med djup relief och relativt stora diameter) fick nämligen, till skillnad från mynten, INTE prägel och randskydd i samma moment. Dessa konstmedaljer krävde upprepade slag i medaljpressen och fick först därefter sin släta eller graverade rand, i en speciell maskin/svarv (kant- eller randsvarv). Just detta exemplar har av någon anledning inte genomgått det senare momentet. Kanske har det varit ämnat som ”delprov” eller sparats för att illustrera en del av tillverkningen?

Passande nog arbetar den flitige mynthandlaren Roberto Delzanno i Stockholm just nu med en ny bok som bland annat kommer att behandla detta. Titeln är: ”Medaljer & Konstnärer” och omfattar medaljer av konstnärerna Carl Eldh, Eric Grate, Bror Hjorth, Carl Milles och Bruno Liljefors. Ett första provtryck ses på bilden ovan. Utkommer 2022.

Den 22 september 2020 kunde vi läsa följande på Robertos FaceBook-sida:
– ”Bror Hjorths medalj – Gösta Olson, kompletteras med nya gipsmodeller och provavslag i bly. Det andra provtrycket om ca 300 sidor av ”Konstnärer och Medaljer” kan ni se på kommande två mässor, Lund 25/9 och Stockholm 3/10. Boken beräknas vara tryckt och klar under våren.

Nu kan vi komplettera förteckningen med ytterligare en Gösta Olson-medalj!

*

Willem Boy – konstnärlig trotjänare hos tre kungar!

Bildhuggaren och porträttören Willem Boy (ca 1520–1592) föddes i staden Mechelen i provinsen Antwerpen i regionen Flandern i Belgien. Han anställdes som konterfejare (porträttör / medaljkonstnär) vid Gustav Vasas hov år 1558. Under Erik XIV:s regering omnämns han 1560 som bildemästare (bildhuggare). Åren 1562-65 och 1566-68 vistades Boy i Antwerpen för utförande av Gustav Vasas epitafium (gravmonument) och andra uppdrag. I februari 1569 omnämns han som hovkonterfejare (hovporträttör) hos kung Johan III.

 – ”Bland den äldre Vasatidens konstutövare i vårt land är Boy, en konstnärlig trotjänare hos tre konungar, en bland de mest framträdande, genom sin officiella ställning på sätt och vis den främste. Ser man däremot på hans insatser, kunna säkert andra mästare göra honom rangen stridig som arkitekt, medan vittnesbörden om hans verksamhet som bildhuggare ställa honom på ett högre plan.” – Så skriver konsthistorikern August Hahr (1868-1947) i sin biografi om Willem Boy 1925.

Även om han inte lämnat några spår efter sig i hemlandet innan flytten till Stockholm, måste man nog betrakta honom som en erkänd konstnär redan 1558. Vi vet nämligen att Gustav Vasa från början gav honom en mycket betydande lön, 200 daler om året och därtill en hovklädnad och diverse naturaförmåner. Willem Boys i särklass mest kända verk är den i ek skurna, målade och förgyllda reliefen av Gustav Vasa i helfigur som finns att beskåda på Gripsholms slott (se bild ovan). Gestalten framstår förgylld mot grönlaserad fond. Den öppna kronan över ett G skvallrar om att reliefen tillkommit under konungens livstid. Först under Erik XIV introduceras den slutna kungakronan. Boys medaljer över nämnde Gustav är också välkända – åtminstone i numismatiska kretsar. Hahr nämner dock inte ett ord om Boys medaljer i sin biografi, men bjuder däremot på, i mitt tycke, halsbrytande slutsatser angående Boys eventuella måleri.

Samtliga kända medaljer av Willem Boy är gjutna. De första präglade medaljerna som dyker upp i Sverige är från Gustav II Adolf och Kristinas tid. Originalgjutningarna från 1500-talet är sällsynta eller mycket sällsynta och ofta infattade, förgyllda och försedda med tvinnad kantrand och ögla – avsedda att bäras i kedja. Ibland är de kanske mera smycken än medaljer. På illustrationen över Gustav Vasas Boy-typer nedan har detta retuscherats bort, för att visa den rena medaljen fri från juvelerarnas infattningar.

Porträtten förekommer med och utan lagerkrans. De förekommande åtsidorna bär båda omskriften: GOSTAWS : D – G : REX : SWECIE : samt årtalet 1560 under bilden.  Frånsidorna är i princip av två typer; a) Krönt Vasa-sköld och b) Kristus på korset. Den förra förekommer med två olika textvariationer; a1) Gustav Vasas valspråk: Beatus qui timet Dominum = Säll den som fruktar Herren och a2) Erik XIV:s valspråk: Deus dat cui vult = Gud ger åt den som Han vill. Den senare är den allmänna, den första enligt Hildebrand endast känd i tre exemplar, varav ett på Göteborgs Stadsmuseum.

Gustav Vasa (1521-1560)

  • Porträtt med lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Gustavs valspråk = Hild. 13.
  • Porträtt med lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Eriks valspråk = Hild. 10.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Eriks valspråk = Hild. 11.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Kristus på korset, Eriks valspråk = Hild. 12.

Tar vi en närmare titt på dessa medaljer, kan vi observera några spännande egenheter. Porträtten ”med och utan lagerkrans” är egentligen inte två – utan ett och samma! Även den båda frånsidorna med ”den krönta Vasa-skölden” visar sig vid närmare granskning vara densamma – inklusive merparten av interpunktionen! Bilderna nedan visar detta genom att vi lagt ”bild på bild” (som en dubbelexponering); i mitten 50-50, de övriga 70-30 resp. 30-70. På de tre nedersta bilderna kan man konstatera att hela omskriften, inklusive Boys speciella kolon-interpunktion, överförts från typ 2 till typ 3.

Samtliga bokstäver och kolon har exakt samma placering på hela medaljserien!

Detta väcker en lång rad frågor angående dessa speciella medaljers tillverkningsteknik. Hur bar man sig egentligen åt för att åstadkomma detta? Och hur skall vi förklara den nyvunna kunskapen om ”överförda text- och bilddetaljer mellan typerna”? Kunde Boy växla fram och tillbaka mellan positiva och negativa reliefer? Detta måste i så fall krävt en omfattande materialkännedom. Man visste säkert en hel del om hartser och hartsgjutning, gipsblandningar, marmormjöl och stuck etc., men hur gjorde man? Kanske behärskade man redan på 1500-talet tekniken med hornavtryck för att göra vaxmodeller till gjutning med den urgamla metoden ”Cire perdue” (förlorat vax)? Exakt hur Willem Boy och andra renässanskonstnärer bar sig åt lär vi aldrig få veta, då de förmodligen har tagit sina yrkeshemligheter med sig i graven, men det är ingen tvekan om att man haft en hög teknisk nivå – inom såväl materialval som gjutteknik.

Enligt medaljkännaren Lars O. Lagerqvist (Mynt, sedlar och medaljer, 1981) skar de tyska renässanskonstnärerna sina medaljer i sten – efter vilka de sedan göts. Att Willem Boy var en extremt skicklig bildhuggare och träsnidare, vet vi genom bevarade verk. Vi vet också att han hade erfarenheter av juvelerarbranschen. År 1562 fick han i uppdrag att för konungens räkning köpa juveler och övervaka förfärdigandet av så dyrbara guldsmedsarbeten som de kungliga regalierna. Hans dotter Katarina var dessutom gift med juveleraren och arkitekten Lukas Quickelberg från Flandern.

Efter att ha stött och blött detta under några dagar, har jag landat i att den enda rimliga förklaringen till fenomenet med ”överförda text- och bilddetaljer mellan typerna” måste vara att Hildebrand 12 (Kristus på korset, typ 3 ovan) helt enkelt är ett skickligt utfört juvelerararbete(!) grundat på Hildebrand 11 (Krönt Vasa-sköld, typ 2 ovan). I vilken mån detta skett i samarbete med Boy är svårt att säga. Men att ”typen” med Kristus på korset i mycket upphöjt arbete (som Hildebrand uttrycker det) skapats genom att den krönta Vasa-skölden på en fysisk medalj ersatts med Kristusbilden, medan omskriften lämnats intakt(!), råder det knappast något tvivel om. Jämför de rödmarkerade punkterna och de identiska omskrifterna på bilden ovan. Originalet bör således vara ett unikum och alla övriga kopior, vilket styrks av att samtliga har exakt samma kantrand.

Det lagerkransade Gustav Vasa-porträttet förekommer även sammankopplat med ett dito över Erik XIV. En tronskiftesmedalj får man väl anta. Hildebrand tar upp den under Gustav Vasa (Hild. GV 19), men egentligen bör den naturligtvis listas under Erik.

Erik XIV (1560-1568)

  • Eriks porträtt )( Gustavs porträtt, båda med lagerkrans = Hild. GV 19.
  •  – Som föregående )( Spira från himmelen, ”Jehova” + valspråk = Hild. 4.
  • Porträtt med lagerkrans )( Sittande sörjande man (hög relief) = Hild. 10.
  •  – Som föregående, ensidig åtsida, men bättre och tidigare (W. Boy?).

Under researcharbetet inför denna artikel fann jag en annan förmodad Boy-medalj, som jag märkligt nog helt missat tidigare. Hildebrand listar den som nr 4 (se bild ovan) och där framgår också att endast ett enda förgyllt silverexemplar är känt – i Uppsala Universitets samling. KMK lär förfoga över tvenne blyexemplar – eventuellt kopior?

Hildebrand beskriver frånsidan så här:  – ”Från det strålande Guds namn nedfaller genom skyar en spira mot en havsstrand, där man på marken ser träd och stenar, vid sidan av ett berg, på vattnet en större och två små farkoster.”  Motivet anknyter såväl till Eriks valspråk, som kastmyntet till kröningen 1561 och 1562 års mynt ”med landskaps-motiv” (Göteborgsmotiv?) i valörerna 3 respektive 1½ mark – och Ungersk gyllen 1568!

Om även Hild. 10 (och/eller originalet ovan) skall tillskrivas Willem Boy är, som sagt, mera osäkert. Se föregående artikel: – Friarporträtt av Staffann Conterfeiere …?

Johan III (1568-1592)

  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt riksvapen, Johans valspråk = Hild. 7.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, utan inskription = Hild. 11.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Liten = Hild. 15.
  • Porträtt med lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Mellan = Hild. 14.
  • Porträtt med lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Stor = Hild. -.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Oval = Hild. 16.

I privat ägo finns en unik Johan III-medalj (eller kanske snarare ett prov, eller en förlaga?) bevarad i en bly/tenn-legering (se bild ovan). Det som skiljer denna från alla övriga kända exemplar av Hildebrand 15, är att den helt saknar de sedvanliga dekorationerna på konungens harnesk. Studerar man de, ovan länkade, sexton olika exemplaren av denna medalj skall man finna att de INTE är ”gjutna och ciselerade”, som de så ofta omnämns som. Dekorationerna på harnesket är inte graverade, utan gjutna i originalformen. Däremot finns det flera bevarade medaljer som i senare tid blivit mer eller mindre (o)skickligt uppgraverade – helt enkelt i syfte att försök ”förbättra” hårt slitna exemplar. Detta är dock inget man kan lasta den ursprunglige konstnären för.

Att äldre sällsynta medaljer i senare tid förvanskats till oigenkännlighet genom hård uppgravering, finns det flera exempel på. Här till vänster ges tre exempel på detta:

Överst Johan III:s lilla kröningsmedalj 1569 i a) förlaga, b) originalgjutning samt c) ett antingen avgjutet eller hårt beskuret och uppgraverat exemplar, utan pärlkant.

I mitten Arvid Karlsteens fantastiska modell (skissartade medalj, i metall förevigad genom Nils Keder) över Olof Rudbeck d.ä. (1632-1702), utförd omkring år 1700, jämte en mycket hårt omgraverad avgjutning (kopia) av denna, beställd av en tysk samlare ca 1760 och graverad av en okänd hand.. Notera den förhöjda kanten och den handgraverade nya omskriften i nedsänkt relief.

Nederst tre olika exemplar av Cecilia Vasa-medaljen 1561. Den första möjligen ett original, den andra mycket hårt omgraverad (”förskönad”) både vad gäller porträtt och omskrift och den tredje beskuren (utan pärlkant) med nygraverad frisyr och omskrift.

Medaljen över prinsessan Cecilia Vasa (1540-1627), dotter till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud, är både berömd och omdiskuterad. Originalet bär på åtsidan ett högervänt porträtt av den unge polske greven Jan av Teczyn (1540-1563), även omnämnd som Jan Baptist Teczynski, Jan Baptysta Tęczyński, Johan Tenczynski eller Johan av Tenczin. Det bästa (mest autentiska) exemplaret av denna medalj som bevarats till våra dagar, är gjutet i brons och finns i Hutten-Czapskis samling i Krakow i Polen. Även KMK i Stockholm har ett möjligt originalexemplar, även om exv. Lars O. Lagerqvist ifrågasatt om det verkligen existerar några original?

Bokstavsformerna på de mest autentiska exemplaren överens-stämmer väl med Willem Boys övriga medaljer. Notera speciellt hur han tecknar sina C. På de hårt uppgraverade (moderniserade) dito har detta och annan tidstypisk information dock helt gått förlorad. Den säregna grova pärlkanten (som Hedlinger långt senare ibland tog efter) är ett annat typiskt Boy-drag som kan noteras på alla hans medaljer. Den påstådda likhet med Steven van Herwijcks engelska medaljer 1562 (se Hemmingssons artikel i SNT 6-2021, sidorna 133-138, PDF, 4,58 MB), tycks mig väldigt långsökt. Speciellt i jämförelse med exv. Willem Boys porträtt av drottning Katarina Jagellonica 1569 (se bild t.h.). En annan parallell med Boy är det faktum att Cecilia-medaljen har exakt samma storlek som två av Willem Boys Johan III-medaljer.

Frånsidan till den senare, något mindre, Cecilia-medaljen, med ”Susanna i badet”, har eventuellt även den anknytning till Willem Boy – och hans tid i Antwerpen åren 1562-65 och 1566-68. Som Harald Widéen mycket riktigt påpekar i artikeln Kring Vasatids-medaljerna (Festskrift till Lars O. Lagerqvist, NM XXXVII, 1989), är det knappast Susanna, utan mera troligt Batseba som avbildas. Batseba (Bathsheba) som enligt Gamla Testamentet var hustru till kung David och moder till kung Salomo. Till vänster på bilden nedan ses ett verk av den berömde flamländsk renässansmålare Jan Matsys (ca 1510-1575) kallat: Batseba (Bathsheba) med kung Davids budbärare (medan kungen tittar från sitt tak), målad i Antwerpen 1562 – alltså vid tiden då Willem Boy vistades där. Notera likheterna med Cecilia-medaljen; den ”mycket fagra kvinnans” (spegelvända) pose, bakgrunden med berg och byggnader etc.

Jan Matsys (även Massys, Massijs, Metsys) var känd för sina historiemålningar, genrescener och landskap. Han fick också ett rykte som målare av den nakna kvinnan, som han målade med en sensualitet som påminner om Fontainebleau-skolan. Efter återkomsten till Antwerpen 1555 nådde Matsys höjden av sina konstnärliga bana. Han utvecklade en distinkt stil och behandlade ett antal ämnen som blev karakteristiska för hans arbete. Anmärkningsvärt är den viktiga roll som den nakna kvinnan och erotiken spelar i hans arbete. Han använde ofta gammaltestamentliga figurer som Judith, Susanna, Batseba och Lots döttrar som en ursäkt för att skildra kvinnor nakna.

Ur medaljsamlarens perspektiv känns ju varken frånsidan till Erik XIV:s ovan nämnda medalj (Hildebrand s. 26, nr 10), eller den på prinsessan Cecilias dito (Hildebrand s. 327, nr 1), som de hör ihop med åtsidorna. Förklaringen skulle kunna vara att de helt enkelt ursprungligen är reliefmedaljonger avsedda för silversmeder. I båda fallen (Erik och Cecilia) har original-medaljerna och juvelerar-medaljongerna fått anpassas något i storlek för att passa ihop. Även detta indikerar att det mera rör sig om juvelerararbeten än medaljkonst. I Jäders kyrka i Södermanland (Strängnäs stift) finns en praktfull silverkalk, daterad till sekelskiftet 1500-1600. Denna kalk har upptill fyra infällda medaljonger – varav en är identisk med ”Cecilia-Susanna-Batseba-medaljen”.

Sammanfattningsvis får vi väl konstatera att det i den svenska medaljkonstens begynnelse på 1560-talet inte fanns någon tydlig gräns mellan konstnärerna och juvelerarna. De första svenska medaljerna är i lika hög grad små smycken som medaljer. Så att dessa kungliga miniatyrkonstverk i ädla metaller, genom åren har ändrats, ”förbättrats” och kopierats, är därför inte speciellt förvånande.

Friarporträtt av Staffann Conterfeiere …?

GRAVÖRSTILAR – d.v.s. de stilar, egenheter, attribut, särdrag och kännetecken som kan identifiera och särskilja alster från olika mynt- och medaljgravöre– är ett ämne som legat mig varmt om hjärtat – i åtminstone 35 år. Skrev t.o.m. en liten sammanfattande artikel om saken redan för 25 år sedan; ”Gravörstilar – en underskattad numismatisk källa” (Mynttidningen 5/6-1995). Därför var det extra trevligt att läsa Bengt Hemmingssons artikel; ”Steven van Herwijck – målare och medaljkonstnär” i senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 6-2021, PDF, 4,58 MB), där han föreslår en omattribuering av två mycket sällsynta svenska 1500-tals-medaljer – tidigare tillskrivna Willem Boy.

Då jag inte är någon kännare av tidiga svenska oljemålningar, skall jag hålla mig till medaljerna. Den övergripande frågan om en ”conterfejare” (porträttör/medaljgravör) kunde ”dubblera” som målare, har jag inget entydigt svar på. Den samtida Willem Boy (ca 1520-1592) verkar i varje fall inte har gjort det (trots att han ibland utan källor eller bevis, omnämns som målare), utan får ses som specialiserad arkitekt, bildhuggare, skulptör och medaljkonstnär. Något som möjligen skulle kunna tala emot ”dubblerings-teorin” även för Steven Cornerlisz. van Herwijck (ca 1530-1565/67) är att han porträtterat målaren Antonis Mor, även Anthonis Mor van Dashorst (ca 1517-1577) på en medalj från 1564 – samtidigt(!) som Mor porträtterat Herwijck i olja. Man känner även ett självporträtt av Mor, men inget dito av Herwijck.

Så om Erik XIV:s berömda friarporträtt på Nationalmuseum och det av Emilia Ström nyligen (2010/11) omtolkade porträttet av Cecilia Vasa (tidigare ansett föreställa drottning Elisabeth) på Gripsholms slott, skall tillskrivas Steven van der Meulen (död 1563) eller hans namne Steven van Herwijck (eller någon annan?) låter jag var osagt.

Låt oss istället titta lite närmare på Herwijcks medaljer – som i många fall är signerade! Något som är mycket ovanligt för medaljer från denna tid. Har funnit tre olika varianter på denna signatur: STE, STE.H eller STE.H.F (där F står för Fecit (latin för ”har gjort denna”) – d.v.s. STEven van Herwijck har gjort denna. Ett annat såväl påtagligt som ovanligt attribut hos Herwijck är hans vana att, inte bara datera dem, utan också ange den porträtterades ålder då porträttet gjordes! En klar majoritet av hans medaljer har faktisk denna ”dubbeldatering”, d.v.s. indirekta födelseårsuppgifter.

De åtta illustrerade medaljerna ovan är alla graverade av Herwijck i England 1562-64. Notera att de två nederst till vänster föreställer samme person, från olika vinklar. Att Herwijck var en mycket skicklig medaljgravör råder ingen tvekan om, vilket tydligt exemplifieras av hans konstnärliga och detaljrika medaljporträtt ovan. Hans daterings-modell är kanske inte i sig unik, men väldigt speciell och får sägas vara hans främsta ”egenhet”. Ett annan, kanske lite mindre påtagligt men konsekvent särdrag är att hans omskrifter utan undantag är interpunkterade med små romber. Willem Boy å andra sidan, använde nästan uteslutande kolon som interpunktion på sina medaljer.

Steven van Herwijck födes i holländska Utrecht omkring år 1530. Efter att ha arbetat och utbildat sig i Italien 1557 återvända han året därpå till födelse-staden. Hans första kända medalj är över biskopen i Utrecht, George van Egmond (1504-1559). Herwijck porträtterad denne som 54-åring år 1558, vilket han också lät medaljen berätta (se bild). Därefter var han verksam i Antwerpen, där han 1559/60 graverade nio medaljer, som man känner till. Året därpå flydde han från religiös förföljelse och begav sig till Polen, där han 1561 gjorde medaljer över kung Sigismund August och andra medlemmar av den polska kungafamiljen. Se vidstående bild och notera särskilt Herwijcks interpunktion – med de sedvanliga små romberna.

Om det nu är Steven van Herwijck som skall identifieras som ”Staffann Conterfeiere” i Joen Erikssons räkenskaper 1561, som Hemmingsson tror, var Herwijcks nästa destination alltså Stockholm. Vi vet med säkerhet att han år 1562 reste till England, där han graverade de allra första porträttmedaljerna över privatpersoner som gjordes i landet (se bild 2). Frågan är vad Herwijck hann med att göra i Stockholm 1561/62?

Att det ”lite krigiska” porträttet av Erik XIV iförd harnesk (se bild) skulle vara ett ”friarporträtt” av Herwijck anno 1561, håller jag faktisk för ganska osannolikt – av flera skäl. Dels tycker jag inte alls att själva porträttet håller Herwijks klass, dels saknar det alla hans attribut, såsom datering och interpunktion. Omskriftens kolon och punkter påminner snarare om Willem Boys medaljer. Men även detta förefaller lite tveksamt på grund av den flacka reliefen. Originalmedaljen (uppe till vänster) ser nästan präglad ut. Nämnas bör dock att medaljen finns i två versioner – båda unika. En flackt graverad ensidig bly/tenn-medalj som mäter Ø 50 mm (KMK, Stockholm) och en i brons gjuten kopia av denna (nederst på bilden ovan). Sistnämnda är hårt redigerad och med kraftigt höjd relief och mäter Ø 48 mm (Bibliotheque Nationale, Paris). Den senare har dessutom sammangjutits med en frånsida som egentligen inte hör till medalj-konsten, utan snarare till silversmedernas skrå. Denna återfinns också i locket på en silverdosa av Harmen Dircks 1623 (se bild). Men även som frånsida på en annan unik(?) bronsmedalj – nämligen en minnesmedalj över Maximilian II och drottning Maria. Harald Widéen diskuterar i artikeln Kring Vasatidsmedaljerna (Festskrift till Lars O. Lagerqvist, NM XXXVII, 1989) möjligheten att ett odaterat och osignerat holländskt kopparstick skulle kunna vara Erik-medaljens förlaga? På Kungl. Myntkabinettet i Stockholm finns dels en galvanokopia (i två delar – se bild ovan) av Paris-exemplaret, dels tvenne moderna och mycket grova avgjutningar i silver – gjorda på (beställda hos) Cabinet des Médailles i Paris (illustrerade i Hemmingssons artikel).

Om Steven van Herwijck verkligen utfört ett ”friarportätt” av kung Erik XIV till Elisabeth av England 1561, skulle jag definitivt sätta mina pengar på ovanstående ”medaljskiss”. Denna mäter Ø 55 mm och är i original endast känd i oädel metall (bly/tenn-legering). Någon färdig medalj är inte känd, men jag tror nog att porträttet av denne stilige unge man skulle ha fungerat bättre på Elisabeth, än den tidigare omnämnda ”krigiska” dito. Den handgraverade omskriften ERICVS DEI G SVECIE REX finns i en variant med SVECIÆ istället för SVECIE, men denna är förmodligen en kopia av den föregående. Alternativt kan det röra sig om två ”skisser” till samma medalj, den senare med mera markerade detaljer och något varierade omskriftsdekorationer. Notera att den första har treuddiga stjärnor som interpunktion samt en avslutande dekoration, medan den andra endast har punkter. Avsaknaden av Herwijcks sedvanliga små romber kan förklaras med att det rör sig om ett medaljförslag. Omskriften behöver inte ens vara hans.

Något som eventuellt kan stärka denna teori är att det faktiskt finns en engelsk parallell. På The Met i New York finns en liknande ensidig skissartad medalj som tillskrivs Steven Cornelisz van Herwijck. Nämligen den över kung Henrik VIII av England. Modellen, som mäter hela Ø 98 mm, verkar även den vara av oädel metall. Den handgraverade omskriften lyder: HENRICVS VIII DE GRATIA ANGLIA REX. Även här har konstnären valt att avbilda kungen iförd barett – och utan harnesk.

En annan medaljkonstnär som vi vet var verksam i Stockholm 1561 var Willem Boy. I nästa del av denna artikel skall jag kika lite närmare på honom och hans speciella sätt att skapa medaljer. Det blir alltså mera om gravörstilar, egenheter, attribut, särdrag och kännetecken. Skall även försöka belysa problematiken kring benämningar som ”gjuten och cicelerad” kontra (hårt) ”uppgraverad i senare tid”. – Eller om man så vill; vad är original och vad senare förvanskningar av ursprungsverket?

På återhörande inom kort …

*

Plugga på om stiftade plantsar!

Det tre svenska medaljerna ovan är formgivna av Gustaf Ljungberger 1774 respektive 1776 och Carl Enhörning 1813. Den observante noterar de små runda prickarna bakom kungarnas bröstbilder och motsvarande vid omskriftens början på personmedaljen. Dessa tre tennmedaljer har nämligen det gemensamt att de är präglade på Myntverket i Stockholm med en alldeles speciell äkthetsgaranti

För att särskilja myntverkets egna präglingar från diverse senare avgjutningar (kopior) har man ibland (ganska sällan faktiskt) slagit ett mässingsstift genom medaljämnet innan präglingen. Dessa, lite diskret placerade, inpräglade mässingsstift är alltså en garanti för att medaljerna är präglade och inte gjutna (d.v.s. kopierade). På svenska medaljer är detta ovanligt – och detsamma gäller internationellt. Det rör sig i princip endast om vissa typer som präglats på detta speciella sätt och det förekommer bara på tenn-medaljer (eller det man utomlands brukar kalla white metal, tin eller pewter).

Idén med ”pluggade mynt” verkar från början vara engelsk. Redan 1684 lät Charles II (1660-1685) slå farthings (1/4 penny) av tenn med en fyrkantig kopparplugg i centrum. Orsaken var bland annat att han vill befrämja den engelska tennindustrin och slippa köpa dyr koppar utomlands (läs: från Sverige). Anledningen till kopparstiftet/-pluggen var helt enkelt att undvika förfalskningar (avgjutningar). Precis om med de svenska 1700-talsmedaljerna av tenn. Detta med mjuka tennmynt blev emellertid ingen succé och efter endast 10 år gav man upp idén och återgick till att prägla kopparmynt igen.

Detta ”äkthetsfenomen” skall alltså inte alls blandas ihop med perforerade och pluggade (d.v.s. reparerade) mynt och medaljer, som en del katalogförfattare fått för sig. Så nu är det bara att plugga på om du känner dig träffad.;)

GLAD PÅSK!


Medaljbeskrivningar till översta bilden:

GUSTAV III (1771-1792). Kung Gustav Vasas bildstod i Stockholm avtäckt den 23 juni 1774. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1774. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 58 mm. Hildebrand 33. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

KARL XIII (1809-1818). Kungliga Värmländska Hushållningssällskapets förtjänstmedalj (Kongl. Wermeländska Hushållnings-sällskapet, för utmärkt förtjenst). Sveriges första Hushållningssällskaps-medalj! Stamparna graverade av Carl Enhörning 1813. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 44 mm. Hildebrand 43. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

ANTON von SWAB (1702-1768). Bergsråd. I myntkretsar känd för sitt verk om Avesta kronobruk 1723. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1776 och utgiven av Vetenskapsakademien. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 34 mm. Hyckert I:211:1.

4.000 timmar senare …

SVERIGES MYNTBOK 995-2022
Värderingspriser – Inventering – Auktionsnoteringar

4.000 timmar senare, så landade Sveriges Myntbok. – Det är inte så mycket att säga egentligen, annat än att, ja, hehe, det är mycket arbete – men nu är det gjort!

Ungefär sådär sammanfattar Roberto Delzanno själv, sin fullkomligt fantastiska och ytterst imponerande arbetsinsats med jätteprojektet Sveriges Myntbok. Att åstadkomma detta på ganska exakt ett år(!) är enastående. Stort GRATTIS och hatten av!

Att starta nya tokiga projekt är alltid lovvärt, men att dessutom lyckas ”gå i mål” på rena världsrekordtiden, är kort och gott beundransvärt. För tretton år sedan (2007) startade Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) sitt projekt Den Svenska Mynthistorien, som är tänkt att bli ”ett heltäckande standardverk i sex volymer”… om man någonsin kommer så långt? Bengt Hemmingsson, som håller på volymen om Stormaktstiden, har framfört att den första delen om Frihetstiden och den gustavianska perioden 1719-1818, är så undermålig att den borde göras om. Och personligen tycker jag att även andra delen om Vikingatiden ca 995-1030 redan nu efter tio år känns ganska passé. – ”Nyare forskning”, som Brita Malmer ofta brukade säga, kan förändra mycket.

Vi samlare har alltid varit i behov av handböcker för ett framgångsrikt samlande. Numismatik kan som bekant bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur. Vet man inte vad som finns, vet man ju inte vad man kan/vill samla på. I Mynttidningen 3-1995 gjorde undertecknad en liten resumé kallad ”100 år av viktiga handböcker för samlare”. Där kan man följa utvecklingen från Daniel Holmbergs årtalsförteckning 1478-1892 som utkom 1894, till Hamrin & Hyllengrens Svensk Myntförteckning del 1, 1818-1988. Milstolparna bland dessa kataloger är Tingström 1963, Lagerqvist 1970 och Ahlström, Almer, Hemmingsson 1976, som alla faktiskt är ”ledande” än idag. Åtminstone tills nu.

Digitaliseringen av myntbranschen har endast pågått i omkring 20 år. ANTIKÖREN var bland de första i Sverige med att inta Internet. Lanseringen av Mynthandeln.com i oktober 1998 ersattes mer eller mindre av Myntbloggen.se i juli 2012. Under dessa dryga 20 år har samlare erbjudits såväl auktioner som artiklar – kostnadsfritt! Kort efter millenniumskiftet dök MrBid och Tradera upp. Fenomenet men internetauktioner i allmänhet och Tradera i synnerhet, har haft en oerhörd påverkan på myntsamlandet i Sverige. Det märks om inte annan när man får stencilerade listor från GNF och andra myntklubbar, som verkar ha fastnat i 1950-talet. 😉

För att återgå till SVERIGES MYNTBOK 995-2022 (uppföljaren till Sveriges Guldmynt 1512-2020 som utkom 2019), hade denna knappast kunnat produceras utan en digitaliserad myntmarknad. Roberto Delzannos sammanställning bygger i hög grad på uppgifter från databasen Coin Archives Pro som omfattar lejonparten av världens auktionsfirmors auktionsnoteringar de senaste 20 åren. Många noteringar finns dessutom redovisade i boken. Nackdelen är att perioden före millenniumskiftet samt andra försäljningskanaler tenderar att bli lite underrepresenterade.

Något som är väldigt trevligt att kunna konstatera är att Sveriges samlare, forskare, handlare, ”bollplank” – och myntfotografer(!) helhjärtat ställt upp och hjälpt till med att dra sitt strå till stacken. I en bransch som annars är full av individualister är detta samarbete en ljusglimt i tillvaron under det annars dystra året 2020. – Inget ont som inte har något gott med sig. Delzanno tillstår också att han fått en hel del hjälp från specialsamlare och forskare, ”alla är då speciellt avtackade i förordet”. – Så vad är väl ett hundratal mejl med olika frågeställningar, när det mynnar ut i något så här bra!?

För att beskriva Delzannos mäktiga bokverk SVERIGES MYNTBOK skulle man kanske kunna säga att det är som Tonkins MYNTBOKEN … – fast precis tvärt om! Här slösar man med utrymme och sidantal, istället för att försöka ”knö in så mycket som möjligt på minsta möjliga yta”. Här använder man ett rikt bildmaterial med förstoringar, förklarande texter, variantbeskrivningar och förtydligande, istället för att ”förenkla” genom förvirring och komprimering. Böckerna är dessutom inbundna! Gött att slippa lösbladssystem.

Att de svenska besittningsmynten också inkluderats är naturligtvis mycket bra. Att de placerats under respektive regent och inte under sina geografiska platser, tycker jag är ännu bättre. Och för en medaljfantast är det ju en fröjd att finna ett så pass stort urval av såväl kungliga som enskilda medaljer i Delzannos verk. Tror detta kan stimulera ett i Sverige länge bortglömt samlarområde och på så sätt göra oss här hemma i ankdammen lite mera internationella. Att medaljerna i boken skulle vara ”integrerade så som de en gång gavs ut” är väl däremot en sanning med modifikation. Faktum är att samtida och senare minnesmedaljer blandas friskt, huller om buller. Om det är detta som lett till de ibland märkliga värderingarna skall jag låta vara osagt, men relationerna mellan en museal 1500-talsmedalj och en simpel regentlängdsmedalj är märkliga.

När det gäller just värderingar, så hör man ju på ordet att detta är mer eller mindre personliga åsikter. Läsaren gör klokt i att ta detta med en nypa salt. Det förekommer allt fall där ”det råkat bli en nolla för mycket” och (mera sällan) där det fattas en nolla. 😉

Diverse petitesser som att undertyper ibland redovisas som typmynt samt att Avesta-kopekerna finns med, medan Avesta-liarderna 1654 glömts bort, får man nog bokföra på kontot ”undantagen som bekräftar regeln”. – Eller som min gamle vän Sven Ljunglöf brukade säga; – ”Den trycksak som inte innehåller fel, är inte tryckt ännu”… 😉

Sammanfattningsvis: Delzannos bokverk i två volymer är årets julklapp 2020.
Den samlare av svenska mynt och medaljer sin inte har denna i sin bokhylla bör nog fundera på om han eller hon verkligen skall fortsätta att kalla sig myntsamlare.

Återanvändning – inget nytt!

Den 24 september år 1633 utfärdades en ny myntordning, gällande 1/4-öringar (fyrkar) där det förordnades att av varje skeppund koppar (136 kg) skulle utmyntas 12.800 stycken fyrkar (med ett s.k. remedium av +/- 192 stycken). Detta betyder att drottning Kristinas 1/4-öringen från åren 1633-37 i genomsnitt skall väga 10,6 gram (med en tolerans av +/- 1,5%). Därefter (1638) höjdes vikten till 12,9 gram, för att 1653 höjas ytterligare till 13,3 gram.

Under åren 1633-1654 präglades smått fantastiska 130 miljoner fyrkar i Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) och Avesta (1644-54). Fördelningen på de tre myntorterna kan i runda krökar sägas vara 30, 80 respektive 20 miljoner exemplar.

Så vad är då oddsen att hitta ett UNIKT mynt bland 130.000.000 andra? Eller bland 30 miljoner Nyköpings-fyrkar? Eller bland 1 miljon 1/4-öringar 1633? Ja, rent statistiskt sett är det kanske lite av att ”finna en nål i en höstack”. – Men det finns unikum!

Redan i Hallborg & Hartmann (NM VIII) 1883 finns myntet på bilderna ovan beskrivet. Första avbildningen publicerades i Numismatiska Meddelanden (NM XXIII) 1923 i samband med att myntet bytt ägare på T.G. Appelgrens auktion i december 1917. Köpeskillingen var då fantastiska 650 kr! För att ge en liten fingervisning om vad man fick för pengarna på denna tid kan vi nämna följande noteringar på samma auktion:

Daler 1550 (43:50), Daler 1559 ”Dåligt ex.” (28:-), Daler 1562 ”Vackert ex.” (172:-), Sigismund-daler 1594 (340:-), 20 Mark 1606 (60:-), Riksdaler 1654 (55:-), 2½ Öre KM 1661 (61:-), Dukat 1709 (40:-), 2-dukat 1719 (56:-), ”Pojköre” 1772 (15:10), 4-dukat 1838 (90:25).

När Ekströms änka 60 år senare sålde myntet på B. Ahlström auktion 11, 1976, var utropet satt till mäktiga 10.000 kr, men det räckte inte. Klubban föll först vid 18.500 kr! Vilket motsvarar ca 92.000 kr i dagens penningvärde.

Det unika typmyntet: Nyköping. 1/4 Öre 1633. Typ I. Med smal liljekrona (SLK), årtalet nedtill på ömse sidor om skölden, romersk I:a i valören, samt sveakronor typ A, liten ros kl. 6 … skiljer sig från det mesta och kan sägas ha lite ”provmyntskaraktär”.

Något som verkar tidigare förbisett (tror inte jag skrivit om det?) är att åtsidan faktiskt förekommer – stämpelidentisk! – på en Nyköpings-fyrk 1634 (se bild ovan). Kännetecken är bland annat strecket över C samt den lilla valssprickan över S. Det kan vara ”lite si och så” med bildkvaliteten i gamla publikationer, så därför har jag inkluderat tre olika bilder (överst) att jämföra med.

Det stämpelidentiska myntet 1634 (ovan t.h.) tillhör gruppen ”Smal liljekrona (SLK), årtalet med två punkter, romersk I:a i valören” (Typ IIA … i kommande förteckning), som intressant nog innehåller en hel rad säregna varianter (bild t.h. överst). Gemensamt är de glest placerade sveakronorna av typ A. Men där slutar också likheterna. Resten är en kavalkad i möjliga placeringar av bitecken. Har vi månne att göra med en experimentvals – från 1633!?

En vals som lagts åt sidan, men som senare i brist på andra präglingsvalsar kommit att användas som en nödlösning 1634? Att det förekommer såväl ”hybrider” mellan de två verksamma gravörernas alster, som återbruk av gamla valsar, finns belagt med talrika exempel. Pilskölden infördes t.ex. redan i slutet av 1633 men mynt utan pilsköld (d.v.s. gamla valsar) är inte ovanliga även under 1634, men då uteslutande på exemplar i ”fin stil” (valsar graverade av Petter Michelsson) med sveakronor av typ A eller B.

I sammanhanget kan det kanske vara intressant att notera att den andra undertypen av ”1634, smal liljekrona” (Typ IIB), som saknar punkter i årtalet och har arabisk 1:a i valören, inte är kopplad till ”experimentvalsen”, utan endast förekommer med två åtsidor; sveakronor av typ B (stor ros kl. 6) eller D (Mm pilsköld). Eller om man så vill; 1633 respektive 1634 års åtsida. I det senare fallet har alltså frånsidesvalsen (1634 SLK, Typ IIB) använts i kombination med en nyproducerade åtsidesvals, medan den i det förra kombinerats med en gammal vals från 1633.

Återanvändning är alltså inget nytt!

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

23. Hitta samlarglädjen!

Samla mynt – Samlarglädjen! Varför är det så lustfullt att samla mynt och medaljer? Tja, för att förstå tjusningen tror jag i grunden att man måste hitta sin nisch. Det där området som kanske verkar spännande redan från början och som bara växer allt eftersom man utforskar det vidare. Detta oavsett om man samlar stort eller smått. Somliga finner nästan all numismatik intressant – då är det enkelt. För andra kan det ta lite längre tid att leta sig fram till sin nisch och finna samlarglädjen …

En förutsättning för att kunna hitta sitt område och sin egen samlarglädje är naturligtvis att man skaffar sig lite kännedom om numismatiken och vad som finns att samla på. Området är dock mycket större än vad de flesta kan föreställa sig, så det finns mycket att utforska och utvärdera. Förhoppningsvis har denna lilla ”adventskalender” kunnat ge åtminstone någon ett litet tips på vägen mot den stora samlarglädjen …

Lycka till! – Och välkommen till numismatikens underbara värld!

22. Medaljkonstnärerna

Samla mynt – Mynt- och medaljkonstnärerna. Var de också samlare? Och/eller numismatiker? Ja, i många fall var de faktiskt det. Vi vet till exempel att ”den svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen (1647-1718) hade en samling medaljer. – En studie- eller referenssamling skulle man kanske kunna säga. Det har naturligtvis alltid varit viktigt för konstnärer att skaffa sig influenser och erfarenheter genom att studera andras verk. Och inom detta speciella hantverk var det nog en stor fördel att ha med sig en god portion av det vi idag inkluderar i begreppet numismatisk kunskap.

Redan på 1700-talet skapades en tradition där en nytillträdd chefsgravör hedrade sin föregångare genom att formge en medalj över densamme. När schweizaren Johan Carl Hedlinger (1691-1771) kom till Sverige 1718 för att ersätta Arvid Karlsteen, gav han i samarbete med Nils Keder ut en medalj över Karlsteen 1725. Hedlingers främste lärjunge i sin tur, Daniel Fehrman (1719-1780), förärade sin läromästare en liten fin porträttjetong 1745. Och när så småningom Fehrman den äldre kom att efterträdas av Fehrman den yngre, d.v.s. sonen Carl Gustaf Fehrman (1746-1798), gjorde han 1783 en medalj över fadern, med en antik brinnande oljelampa på frånsidan. I modern tid har denna tradition förts vidare av exv. Adolf och Erik Lindberg och Leo Holmgren.

För att kunna se framåt, måste man också känna till historien och kunna blicka bakåt.

21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.