Samling Alströmer under klubban på söndag!

Nu på söndag, den 6 november, med start kl. 16:32 (tänk Gustav II Adolf och Lützen), auktioneras SAMLING ALSTRÖMER av ANTIKÖREN på Tradera.

Sextionio poster med mycket stor variation – ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer! Vid katalogiseringen har vi försökt härleda vem i dessa generationer som kan tänkas ha intresserat sig för dessa objekt och sett till att bevara dem för eftervärlden. – Ett riktigt spännande detektivarbete! För att i görligaste mån kunna sätta en trolig förvärvare på objekten har vi valt att presentera samlingen i kronologisk ordning. Naturligtvis kan senare ättlingar ha införskaffat äldre objekt i senare tid, men en hel del medaljer har faktiskt kunnat knytas till rätt Alströmer.

FRIHERRLIGA SLÄKTEN ALSTRÖMER
Jonas Alström adlades 1751 med namnet Alströmer. Två av hans söner, Patrick och Claes, upphöjdes 1778 i friherrligt stånd. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.

Jonas ALSTRÖMER (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungl. Vetenskaps-akademien 1739.

Gift 1731 med Margareta Clason (1709–1738). Omgift 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin (1716–1806).

Barnen: Patrik (1733-1804), August (1735-1773), Claes (1736-1794) och Johan (1742-1786).

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 1. Samlingens äldsta objekt – Mannheim 1680.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 2. Alingsås manufakturverk och praktmyntet 1725.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 3. Hamburg och Alingsås manufakturverk 1725.


Patrick Alströmer (1733–1804).
Svensk friherre, industriman, direktör, kommerseråd. Son till Jonas Alströmer.

Gift med 1) Christina Maria Ollonberg, 2) Christina Maria Silfverschiöld.


Patricks bror, August Alströmer (1735-1773), var gift med Anna Margareta Sahlgren (1745-1767), dotter till Niclas Sahlgren.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 4. Holländsk guld-dukat 1769 och Östads Barnhus 1774.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 5. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 6. Jonas Alströmer satte Alingsås på kartan.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 7. Prinsessan och barnhusbranden 1783.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 9. Samlingens lilla pärla – namnsdagspresent i guld!

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 10. Frimureri och uppoffringar.


Johan Alströmer (1742-1786).
Svensk friherre, industriman. Son till Jonas Alströmer.

Gift med Hedvig Catharina Dankwardt-Lilljeström (1767-1811).

Claes Alströmer (1736-1794).

Svensk friherre, industriman och mecenat. Son till Jonas Alströmer.

Gift med Sara Catharina Sahlgren (1748-1818), dotter till Niclas Sahlgren.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Johan & Claes Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 8. Linnés lärjunge Solander hedras av Alströmer.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 11. En gyllene Karl i sidenklädd dosa.


Margareta H. Alströmer (1763-1816). Svensk grevinna, konstnär och sångerska, ledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna och Kungliga Musikaliska Akademien. Dotter till Patrick Alströmer och Christina Maria Ollonberg.


Jonas (Patricksson) Alströmer (1769–1845). Svensk friherre, ämbetsman, amatörviolinist, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Son till Patrick Alströmer och Christina Silfverschiöld.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmers musikaliska barn, Margareta och Jonas Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 12. Merkurius och Pan vaktar Alströmers vapen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 13. Svenska Akademien hyllar Alströmer 1824.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 14. Alströmer porträtteras av Enegren 1824.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 15. Karl Johan – Lantbruksakademiens beskyddare.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 16. Den plöjande bonden med sina oxar.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 17. J-O Wallin och psalmboken.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 18. Kungl. Musikaliska Akademien. A.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 19. Kungl. Musikaliska Akademien. B.


Jonas (Jonasson) Alströmer (1807–1891). Svensk friherre och Kungl. sekreterare. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer. Skänkte tillsammans med sin yngre bror Oscar en samling naturalier till Vetenskapsakademien 1848. Samlingen hade tillhört Joseph Banks (1743-1820) och härstammade derlvis från James Cook (1728-1779).

Oscar Alströmer (1811-1888). Landshövding. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas (Jonasson) Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 20. Den svenska näktergalen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 21. Musikaliska akademiens Mazér-medalj 1852.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 22. Musikaliska Akademiens prismedalj 1867.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 23. Kungaparets kröning 1844.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 24. Tre utländska silverpengar – från resan?

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 25. Världsutställningen i London 1862.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 26. Vårfest i Wien och utställning i Köpenhamn.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 27. Kinesiskt mynt. Present Thollander Moskva 1891.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 28. Mynt från Hyderabad. Gåva av Fröken M. Hartman.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 29. Oskar II porträtterad av Ekwall och Lindberg.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 30. För Hästafvelns Främjande ca 1890.


Jonas Alströmer d.y. (1840–1917). Svensk friherre, riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”) och disponent vid Östads säteri och barnhus. Son till Jonas (Jonasson) Alströmer och Margareta Lovisa Taube, vars far var svensk adelsman (nr 734). Han invaldes 1899 som ledamot av Lantbruksakademien.

En av sönerna, Jonas Magnus Alströmer, var diplomat. En annan, Thore Alströmer, var riksdagsledamot.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer den yngre:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 31. Kungliga Stuteriöverstyrelsen belöningsmedalj.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 32. För Hästafvelns Främjande ca 1904.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 33. För Hästafvelns Främjande ca 1906.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 34. För Hästafvelns Främjande ca 1910-15.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 35. Lantbruksmötet i Alingsås 1903.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 36. Svenska Setterklubben 1903.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 37. Hortikulturens Vänner i Göteborg.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 38. Frimurare i Göteborg – S:t Andreas logen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 39. Nobel-medalj för Fysiologi eller Medicin – i brons!

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 40. Riksdagsman Reuterswärd.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 41. Riksdagsman von Ehrenheim.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 42. Riksdags- och talman Sparre.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 43. Riksdagsman Nils Persson.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 44. Riksdagsman Lithander i Göteborg.


C. Thore J. Alströmer (1879–1945). Svensk friherre, disponent och riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”). Son till Jonas Alströmer d.y.

Gift 1910 med Margareta (Greta) Nordenfeldt (född 1880), dotter till grosshandlaren Johan Nordenfeldt och Maria Salenius.

Barn: Anna-Margareta Alströmer, Jonas Alströmer, Ellen Alwall, Stina Dahlbäck och Elisabeth Dahlbäck.

Några objekt som kan tänkas, eller bevisligen har tillhört Thore Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 45. Svenska Kyrkan i Paris grundlagd 1911.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 46. Olympiska Spelen i Stockholm 1912.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 47. Baltiska Utställningen i Malmö 1914.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 48. Prinsessan Ingeborg av Tore Strindberg 1923.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 49. Göteborgs-utställningen 1923 av Carl Milles.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 50. Vätle, Ale och Kullings härads Lantbruksmöte 1928.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 51. Lantbruksmötet 1928 – Silver + brons.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 52. Vätle, Ale och Kullings härad 1928 – Silver + brons.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 53. Skattfyndet vid Östads Barnhus 1930.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 54. Frimurare-medalj av Gösta Carell 1938.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 55. En mot norr flygande svan.


Jonas M. Alströmer (1877–1955). Svensk friherre, diplomat och kammarjunkare. Son till Jonas Alströmer d.y.

År 1922 utnämndes Alströmer till envoyé i Bern och var 1924-25 sidoackrediterad i Wien och Budapest. 1925 blev Alströmer tillförordnad envoyé vid Sveriges ambassad i Bukarest med sidoackrediteringar i Aten (1925-33) och Belgrad (1925-28). Han var även delegerad vid en rad internationella konferenser.

Några objekt som med största säkerhet tillhört Jonas M. Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 56. Far, mor och tio barn.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 57. Prinsessan som porträtterade sin far kungen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 58. Polytekniska Föreningen i Bukarest 1927.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 59. Fågel Fenix och Greklands självständighet 1830-1930.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 60. Automobilklubben hedrar Friherre Alströmer 1930.


Sparat i byrålådan – eller samlat i kabinett?

Man brukar säga att ”numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur”, samt att det är en väldig skillnad på ”en samling mynt” och ”en myntsamling”. Detta tycker jag att jag fått en bra illustration av i och med genomgången av ”Samling Alströmer”. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer!

När jag först började studera samlingen fick jag inget riktigt grepp om den. Det verkade inte finnas någon ”röd tråd”. Det fanns heller inte någon muntligt traderad berättelse om någon eller några samlare i släkten. Så hur hade man lyckats få ihop denna eklektiska mix av numismatiska objekt? Hur hamnade en 300 år gammal Bank-Portagulöser i samma samling som en rumänsk 20 Lei 1930 och en skyttemedalj från 1964 …?

Svaret fick jag när jag började läsa in mig på släkten Alströmer. Där fanns, bland många andra, en kapten, en diplomat och en riksdagsman – som alla hade tilldelats namn-graverade medaljer av olika slag. Det visade sig att diplomaten varit verksam i Wien, Bukarest och Aten, vilket förefaller förklara flera ”udda fåglar” i samlingen. Även beträffande riksdagsmannen (och dennes far) kunde man skönja rimliga kopplingar till samlingens medaljer över tidens händelser och framstående män. Och i generationerna före dessa fanns det flera, för mig okända, Alströmer-ättlingar som hade starka anknytningar till musik! – Kungliga Musikaliska Akademien – och dess medaljer.

När man sedan nådde in på 1700-talet, började man förstå betydelsen av släktbanden med den förmögne Niclas Sahlgren och utvecklingen av Östads säteri, stiftelse och barnhus, och därmed lantbrukets betydelse – och inslag i medaljsamlingen. Pusselbitarna började falla på plats. Allt har sin förklaring. Det gäller bara att hitta den.

Provenienser får en allt större betydelse inom numismatiken. Både som ”äkthets-garanti” och värdehöjare. Detta är en lovvärd utveckling! Kännedomen om ett mynt eller en medaljs ägarhistoria är många gånger lika intressant som själva mynthistorien. Tyvärr är det väldigt lätt att dessa uppgifter för alltid försvinner i samband med arvsskiften eller ägarbyten. Att dokumentera sin samling är därför av största vikt – av flera skäl. Såväl samlare som handlare föredrar naturligtvis mynt med ”a fine pedigree” (en fin stamtavla), men dessvärre saknar +90% av samlarmarknadens alla objekt påvisbar stamtavla (för objekt under 500 kronors värde, förmodligen 99,98%). Det är alltså något mycket ovanligt och exklusivt med fina provenienser. Något som de flesta också förstår. Möjligen med undantag av någon stalinistisk f.d. museichef på en ö ute i Östersjön, som istället tycker att svenska staten (eller ”ön”?) borde kunna konfiskera internationella (alltså även utländska) mynt utan proveniens!?

När det gäller ”Samling Alströmer” kan vi naturligtvis fastslå att proveniensen är familjen Alströmer. Men med lite tur (och en massa roligt arbete!) kan vi kanske till och med precisera vilken Alströmer som bidragit med vad – under 300 års ”samlande”. Teoretiskt sett finns det faktiskt en möjlighet att samlingen innehåller objekt från självaste Jonas Alströmer (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungliga Vetenskaps-akademien 1739. – Det är ganska fantastisk – eller hur?

Samling Alströmer kommer att publiceras inom kort, så håll ut! Snart kommer kanske just Du att kunna bli lycklig ägare av ett objekt med utmärkt stamtavla?

*

Samling Alströmer Alingsås

Som vi tidigare aviserat på vår FaceBook-sida har ANTIKÖREN fått förtroendet att sälja SAMLING ALSTRÖMER, Alingsås. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under flera generationer.

Släkten Alströmer härstammar från borgaren i Alingsås, Carl Svensson (död i mitten på 1680-talet) och dennes son Thore Carlsson (1652–1702), far till kommerserådet Jonas Alström (1682-1761), adlad Alströmer 1751 – jämte sonen i 2:a äktenskapet, Johan Alströmer (1742-1786). Två av Jonas äldre söner, Patrick Alströmer (1733-1804) och Claes Alströmer (1736-94) uppnådde år 1778 friherrlig värdighet. Sköldebrevet från 1751 liksom friherrebrevet 1778 är troligen förstörda vid Alingsås brand 1779. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.

Toppobjektet i samlingen är en riktigt pampig så kallad ”Portugalöser” (eller Bank-portagulöser), det vill säga en 10-dukat av guld, privatpräglad i tyska Hamburg ca 1725. Benämningen Portugalöser har sitt ursprung i ett stort portugisiskt guldmynt om 10 Cruzados (ca 39 gram) som präglades åren 1499–1557. Denna rejäla guldpeng kom senare att präglas även i norra Europa, då som 10 dukater (ca 35 gram). I Sverige kallas Johan III:s praktmynt om 5 och 10 dukater för halva och hela portugalöser. I Danmark slogs mynttypen under Kristian IV och i Tyskland slogs typen i form av så kallade bankportugalöser, särskilt i Hamburg.

Så här lyder myntbeskrivningen: HAMBURG. Privatpräglad s.k. portugalöser (10 dukater) U.år. (omkring 1725). Osignerad men tillskriven D. G. von Hachten.

Åtsidan: Hoppet personifierad av en kvinna, med palmkvist och ankare, sittande på en jättelik snigel i ett landskap; HOFFNVNG BESRER ZEITEN (Hoppet om bättre tider), i exergen (nedre avskärningen) WENN KOMMT SIE (När kommer hon?).

Frånsida: Dygden, Rättvisan och Religionen personifierade av stående eller knäböjande kvinnor med sina respektive attribut, omkring en upphängd sköld med texten ZÜCHTIG JUST GOTTSELIG; omskriften SIE FRAGT NACH GUTEN LEUTHEN (Hon ber om gott folk); i exergen WO SIND SIE (Var är de?).

Samling Alströmer kommer att auktioneras genom ANTIKÖREN på Tradera med start nu i oktober. Mera information kommer här samt på vår FaceBook-sida och på den internationella myntmässan Stockholm Numismatica som arrangeras nu i helgen.


ANTIKÖREN är självfallet på plats på myntmässan Stockholm Numismatica som nu i helgen (söndagen den 2 oktober, kl. 10-16) arrangeras för andra gången på Hotel Sheraton i Stockholm. Om fjolårets succé kan upprepas i år återstår att se, men antalet utställare har i varje fall ökat. Oss goa glada göteborgare har mässarrangören denna gång placerat i Sheratons Hagasalong, enligt uppgift med panoramautsikt över Stadshuset och Gamla Stan. Du hittar oss mellan Bruun-Rasmussen från Köpenhamn, Selins från Stockholm och Spink från London. Nya utställare i år är också Uppsala Auktionskammare och en lång rad antikvariat och andra bokförsäljare.

Välkommen till Bokmässan! Förlåt, Myntmässan skall det naturligtvis vara! 😉

*

Svenska Numismatiska Föreningen säljer mynthandeln!

Idag fick vi ett nyhetsbrev från Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) mynthandel, Myntauktioner i Sverige AB. Av detta och SNF:s hemsida framgår att föreningen ÄNTLIGEN fattat det kloka beslutet att sluta med illojal mynthandel.

Stort GRATTIS!

Sedan hösten 2009 har vi i Sverige haft den smått perversa situationen att ”en ideell förening” drivit landets största mynthandel?! – Något som kritiserats här på Myntbloggen vid ett flertal tillfällen. Genom att föreningen erbjudit ”gratis arbetskraft” åt MISAB har man i princip skapat ett monopol för myntauktioner i Sverige (något som SNF t.o.m. stoltserat med, genom namnvalet på sin firma). Naturligtvis kan ingen privat aktör konkurrera med ”gratis arbetskraft” och därigenom har SNF medvetet hämmat konkurrensen och tillväxten i branschen. Nu ångrar man tydligen detta?

Så här skriver man idag: – ”Vid sitt styrelsemöte den 16 juni beslutade Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) att avyttra sitt helägda aktiebolag Myntauktioner i Sverige AB (MISAB). SNF:s styrelse anser att det bästa för framtiden är att auktionsbolaget blir fristående och får nya, privata ägare.” – ”Bolagets nuvarande styrelse och VD blir dess nya ägare. Sedan den 15 augusti äger dessa alltså MISAB.”

Men samtidigt meddelar man att SNF även framgent kommer att sponsra sin egen mynthandel framför andra: – ”MISAB förblir även framledes en viktig samarbetspartner för SNF. Bolagets aktiviteter kommer också i framtiden att till stor del utgå från föreningens lokaler på Banérgatan 17 i Stockholm.”

Kontentan av detta måste väl då vara att Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) även i fortsättningen kommer att verka för att försvåra nyetableringar i branschen? Och i så fall får man väl fortsätta att fråga sig om detta är en ideell förenings uppgift?

Återstår att se om det i Sverige finns fem andra mynthandlare som är tillräckligt samarbetsvilliga för att dra igång en konkurrerande auktionsfirma? Och om man i sa fall kan räkna med SNF:s fulla stöd för detta? 😉

*

Tio år med Myntbloggen.se!

Nu på lördag firar Myntbloggen.se 10 år i numismatikens tjänst!

Den 16 juli 2012 skrevs det allra första inlägget och sedan dess har det till dags dato blivit 555 bidrag till mynt- och medaljsamlandets fromma. Allt ifrån korta men aktuella nyhetsnotiser till genomarbetad numismatiska och historiska artiklar. Ja, till och med ett och annat nytt banbrytande forskningsbidrag faktiskt. Och alltihopa helt gratis och utan störande reklam. 100% ideellt arbete!

Antalet illustrationer finns det ingen statistik på, men det rör sig minst om ett par tusen. Skärmdumpen ovan illustrerar några av det senaste årets mest populära bildträffar för Myntbloggen.se på Google. Om detta också är en värdemätare på vad läsarna finner intressant, förtäljer inte historien. Men en salig blandning av ämnen är det i alla fall.

Efter att ha samlat mynt i över 50 år, kan jag intyga att en mynt-/medaljsamling faktiskt kan vara så oerhört mycket mer än en samling mynt och medaljer. Den kan till exempel också vara en utmärkt samling illustrationer av vår historia. Mängder av historiska händelser kan åskådliggöras med hjälp av numismatik. Detta är naturligtvis inget nytt, men kanske inte så vida spritt utanför den inre kretsen av samlare. Att åskådliggöra och popularisera framför allt den svenska numismatiken har därför varit ett av Myntbloggens intentioner. Redan i programförklaringen för 10 år sedan lät så här:

Myntbloggen.se är tänkt att bli en rikt illustrerad, populärvetenskaplig blogg om mynt, medaljer och övrig numismatik. – Kanske lite grann i Mynttidningens anda, d.v.s. en blandning av nyheter, tips, läckra bilder, råsopar, notiser och mera djuplodade artiklar. Stort och smått om numismatik helt enkelt.

Förhoppningsvis skall denna lilla blogg på lite sikt ge en liten inblick i hur stor och varierande denna värld verkligen är. Det finns numismatiska kontaktytor i det mesta! Historia, konst(historia), handel, ekonomi, geografi, släktforskning, arkeologi etc. etc.

Förhoppningsvis har dessa tio år av ideellt och lärorikt arbete i syfte att, genom små nedslag i numismatikens många olika grenar, försöka sprida myntsamlandet till flera, stimulerat en och annan att intressera sig för vår fantastiska hobby. Hur som helst är det ju ”vägen som är mödan värd” och belöningen för allt nedlagt jobb med Myntbloggen är utan tvekan allt man får lära sig under åren.

Det finns knappast något mera lärorikt än att ”tvingas” formulera och skriva ner sina iakttagelser, idéer och hypoteser. Och genom att publicera dem skapas också möjligheten att genom läsekretsen vidareutveckla efterforskningar och nya rön. Detta ger numismatiken en helt ny dimension och breddar ens kunskaper. Så hemlighåll inte dina observationer och funderingar, utan ”fatta pennan” och sätt igång! – Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Myntkopior som lurar experterna

Så länge det funnits mynt har det också funnits förfalskningar. Samtida förfalskningar, d.v.s. sådana som tillverkats i syfte att cirkulera som betalningsmedel, förekom redan i antikens Grekland och Rom – trots stränga straff för falskmynteri. Det är t.o.m belagt att det förekom ”officiella förfalskningar”, d.v.s. mynt slagna med äkta officiella stampar, men på förgyllda eller försilvrade bronsplantsar. Den här typen av samtida förfalskningar har ofta ett stort numismatiskt intresse för såväl forskare som samlare.

Med myntsamlandet kom så också myntkopiorna. Stora sällsyntheter kopierades i brist på original. Ett av de äldsta exemplen i Sverige på detta är från slutet av 1500-talet. Man vet till exempel att Johan III (1568-1592) lät köpt in en s.k. Sturemark 1512 (för 6 daler), av vilken man sedan gjorde en avgjutning som i sin tur avritats (troligen 1601) av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus (1568-1652).

Efter att Elias Brenners (1647-1718) praktverk över svenska mynt och medaljer utkommit 1691/1731, ökade antalet kopior samtidigt som en ny grupp dök upp; fantasikopiorna. Brenners ibland missuppfattade eller förskönade illustrationer av obestämda medeltidsmynt skapade luckor i samlingar. I och med att man under lång tid samlade efter Brenners bok och det naturligtvis var svårt att skaffa mynt som inte fanns, skapades en marknad även för dessa fantasimynt. Detsamma gällde naturligtvis alla tänkbara kopior av verkliga samlarmynt och medaljer. Efter Internets genomslag har detta fullkomligt exploderat och idag har vi fler kopior än någonsin på marknaden.

Undertecknad skrev om detta med hur man kan motverka handeln med kopior och förfalskningar redan i slutet av 1990-talet och anser fortfarande att:  – ”Forskning, utbildning och information är den absolut bästa medicinen för att motverka spridning av moderna förfalskningar och kopior. Den som är kunnig inom tillverkningsteknik har oftast inga problem att skilja falska mynt från äkta, då förfalskarna alltid gjort misstag på detta område. Ett annat bra recept är att studera så många mynt som möjligt. Det skapar en känsla för hur det skall se ut och man har då lättare för att upptäcka exv. stilskillnader, avvikande material eller tillverkningsteknik etc.”

I förra veckan fick jag  av en händelse se en väldigt märklig Gustav Vasa-mark på auktionsportalen NumisBids. Förutom att (gravör)stilen är fullständigt fel, är mynttypen tidigare helt okänd. Det amerikanska klassningsföretaget NGC (”The World’s Largest and Most Trusted Third-Party Coin Grading Service”) har bedömt myntet som präglat i Åbo, medan auktionsföretaget Noonans i London (etablerat 1990) attribuerar myntet till Stockholm (estimering: £10,000 – £12,000). Ingen av dem har rätt.

Myntet ovan är en modern förfalskning! Sannolikt av östeuropeisk ursprung, slagen med nygraverade stampar i helt fel stil. På eBay har det i många år härjat en dylik modern falskmyntare, med alster i samma dåliga stil. Vi har nyligen sett och varnat för; Karl XI-dukater 1666 och 1676, Karl XII-dukat 1701, Johan III-klippingar om 4 Mark 1569 och 1571 samt 2 Mark 1571, Gustav II Adolfs halvriksdaler 1631 och samme regents kopparklippingar 1624, 1626 och 1627 etc. etc. Listan kan göras lång.

Nedan visas två ÄKTA jämförelsemynt (Åbo resp. Stockholm) jämte korta beskrivningar av dessa båda mynttypers kännetecken. Jämför med ovanstående – FINN FEM FEL!

SVERIGE. Gustav Vasa. Åbo. 1 Mark 1556. SM 220. Typ I, med tre vapensköldar och fyrsiffrigt årtal. Kantlinje och bladkrans på båda sidor. Åtsida: GOSTAVS, långt skägg, rakt hår, hög harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”ekollon” kl. 12. Sveakronor med rak bas, Götavapen med bakåtlutat lejon. Ex. Ahlström auktion 30, 1984, nr 153.

SVERIGE. Gustav Vasa. Stockholm. 1 Mark 1556. SM 116. Typ II, med tre vapensköldar och tvåsiffrigt årtal. Bladkrans på båda sidor. Åtsida: GVSTAVS, kort skägg, låg harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”kors” kl. 12. Perspektivt tecknade sveakronor, Götavapen med framåtlutat lejon.

Den moderne falskmyntaren har utan tvekan haft en Åbo-mark som förlaga, men inte riktigt förstått sig på vad olika detaljer betyder. Det latinska ordet QVI i Gustav Vasas valspråk: BEATVS QVI TIMET DOMINVM (Salig är den som fruktar Herren) har förfalskaren t.ex. inte begripit. Bokstaven Q ser snarare ut som en blomma eller ett @ (at-tecken / snabel-a eller alfakrøll som de säger i Norge). Han har inte heller förstått innebörden av myntmästar-märket (ekollonet) för Åbo (kl. 12 på frånsidan) och därför felaktigt satt dit ett (Stockholms)kors istället. Notera också att Åbo-marken 1556 med tre vapensköldar (typ I) har fyrsiffrigt årtal (1556), medan Stockholms-marken samma år har tvåsiffrigt årtal (56) samt en rad andra skillnader som redovisats ovan.

Summa summarum: Skall man okritiskt lita på professionella graderingsföretag och etablerade myntauktionister? – Nej! – De är säkert duktiga på mycket, men inom  numismatikens många områden krävs det ibland specialkunskaper – och stilkänsla!


I föregående blogginlägg tog jag upp den skandinaviska CRUX-penningen som brukar gå under namnet AACUNE-myntet (för Haakon av Norge – ej Olof av Sverige – åtsidan på denna ”singel” f.ö. bestämd som ”förvirrad” av vår största expert). Och faktum är att även denna varit utsatt för modern kopiering.

Blev uppmärksammad på detta genom en trevlig respons från läsekretsen. I det fotoalbum som Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) tog fram, någon gång på 1980-talet, illustreras två gjutna exemplar av denna mynttyp (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32). Båda anges ha diametern Ø 21 mm och väger 2,47 resp. 1,86 gram. Kopiorna är ”helt lika” och uppenbarligen ”stöpta i samma form”.

När jag äntligen lyckats hitta SMHF:s fotoalbum bland alla hyllmeter av numismatisk litteratur och slog upp första uppslaget – blixtrade bildminnesfunktionen till som en gammal arbetsskada. – Den där ”fulingen” såg jag ju precis på nätet! Och mycket riktigt; SNF/MISAB sålde en dylik så sent som 2019 – för 36.812 kronor!

Det är en sak att skriva långa intetsägande haranger om sin fina ”policy avseende omsättning av falska numismatiska objekt” (PDF), men en helt annan att kunna leva upp till sina pretentiösa ord om vetenskap och professionalitet. Så trots att MISAB-kollektivet har 650 experter till sitt förfogande, är detta uppenbarligen inte tillräckligt för att leva upp till de proklamerade intentionerna.

Länkade PDF-dokument från SNF 2015 är dessutom i stort behov av en revidering. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att man exv. inte förstår att ”galvano(kopior)” är en benämning för en kopieringsteknik (likt slunggjutning eller stamptillverkning medelst gnistsänkning) och inte en (under)grupp inom kategorin förfalskningar och kopior (likt museikopior, Gävle- eller Kinakopior). Dokumentet är rörigt och ovetenskapligt och vittnar dessvärre om en grund kunskapsnivå. Förbättringspotential föreligger!

*


Tillägg: Som vi väl kunde förutspå har nu den falska Åbo-marken ”1556” dragits tillbaka från auktionen. LOT WITHDRAWN. – Internet har ändå sina fördelar. 😉

*

Norges första mynt …?

Gratulerer med dagen, Norge!

Läste härförleden en artikel i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2012, tidigare publicerad i NNF-Nytt 2006:1) om att ”Norges första mynt” (endast är känt i 5-6 exemplar) helt saknas i norska samlingar. Det så kallade ”Olav Tryggvason-myntet” är förmodligen önskemyntet i vilken norsk samling som helst. Dessvärre är det ouppnåeligt – inte ens norska staten äger ett enda exemplar. År 2006 tillskrev fyra privatpersoner i Norge den svenske kungen Carl XVI Gustaf, med en anhållan om att till Norge överlämna ett av de två ”Tryggvason-mynt” som finns deponerade i Kungl. Myntkabinettet i Stockholm respektive Lunds Universitets Historiska Museum. De fick dock nobben av KMK. – Men hoppet om Norges första mynt i norsk ägo kanske inte är ute i och med detta …? 😉 

I historieböckerna kan vi läsa om hur Olav Tryggvason, ”Kråkben”, år 995 skall ha tagit makten i Norge efter ett uppror mot Ladejarlen Haakon Sigurdsson i Hålogaland i Tröndelag. Några år senare skall Olav ha grundat handelsplatsen/kaupangen Nidaros/Trondheim omkring år 997. Att tronskiftet (både i Norge och Sverige) dateras till år 995, beror på den vitt spridda missuppfattningen att det skulle vara Olav Kråkben och inte Olof Skötkonung, som tillsammans med Sven Tveskägg, brandskattade England år 994. Även tronskiftet mellan Erik Segersäll (död 992) och Olof Skötkonung har på grund av denna personförväxling feldaterats i historieböckerna. Den i Andover i södra England hösten 994 döpte ”kung Anlaf” var alltså Olof Skötkonung och ingen annan.

Med vetskapen att det norska tronskiftet mellan Haakon och Olav inte skedde 995, utan snarare ca 997, får vi också anledning att titta lite närmare på Nils Keders (1659-1735) uppgifter från 1706, där han tolkar en då nyfunnen CRUX-penning med inskriptionen AACUNE som Haquinius/Haakon/Håkan. Hela inskriptionen på detta mynt (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32) lyder: + AACUNE : IGNVN DEI: (eller möjligen + AACUNE : I.ENVN DEI: – om bokstaven efter I skall läsas som ett G eller ett E kan diskuteras), vilket skulle kunna tolkas som: HAACUNE – IGNVN DEI = Haakon, Guds eld (alternativt: HAACUNE I(arl) – ENUN DEI = Haakon Jarl, för Gud).

Keder ville attribuera detta mynt till den svenske kungen Håkan Röde (ca 1070–1079) från Levene i Västergötland, men detta är sedan länge en vederlagt hypotes. Den engelska CRUX-typen anses numera präglade åren 991-997, vilket inte alls stämmer in på nämnde Håkan. Denna kronologi hade man emellertid inte klart för sig på 1700-talet, så därför har en medalj i Hedlingers regentlängd fått en kuriös men historiskt felaktig inskription. På medalj nr 13 kan vi nämligen läsa att Håkan Röde skulle varit ”Filius INGEMUNDI”, d.v.s. Ingemunds son (en feltolkning av IGNVN DEI med andra ord).

Haakon Jarl, Sigurdsson skulle däremot kunna vara en het kandidat till detta mynts ursprung. Denne var av allt att döma (se ovan) Norges regent omkring år 995, när Olof i Sverige och Sven i Danmark lät prägla de första CRUX-penningarna. Så om Norges första mynt är av samma typ som Sveriges och Danmarks, d.v.s. den engelska s.k. CRUX-typen 991-997, är ovannämnda Haakon-mynt (AACUNE-mynt) en betydligt troligare kandidat till Norges första mynt än ”Olav Tryggvason-myntet”. En trolig myntort skulle då vara Nidaros/Trondheim. Typen (18:70) är en så kallad ”singel”, d.v.s. den saknar stampkopplingar till andra mynt. Medelvikten 2,07 gram, tillsammans med den högervända kungabilden, indikerar en tidig prägling. Frånsidesinskriptionen lyder: REFEREN M-OTA ON (de två sista bokstäverna eventuellt ett omkastat NO).

Imitation av Ethelred II:s engelska s.k. Small Crux-type Penny (ca 995-997) med inskriptionerna: + ONLAF REX NOR )( + GODPINE M-O NO: Tidigare attribuerad till Olav Tryggvason, Kråkben, nu omattribuerad till Olof Eriksson, Skötkonung – Norges tronpretendent – eller kung?

Faktum är att det finns åtskilliga argument som talar för att det det berömda s.k. ”Olav Tryggvason-myntet” inte alls skall attribueras till norske Olav Tryggvason – utan till svenske Olof Eriksson – Norges tronpretendent/kung? Olof Skötkonung (Skattkung) omnämns i England (991 och 994) som ANLAF, medan han på de svenska mynten kallas AOLEF, OLAF, OLAFA, ONLAF, ONLAFA, OVLAVZ eller VLAVVZ.

Titeln: ONLAF REX NOR har alltså sina paralleller i Sigtuna där såväl ONLAF REX AN ZTVE som ONLAFA RX ZITVEN förekommer. Båda i kombination med den aktuelle myntmästaren Godwine (GODPINE eller imitation därav; GOPINE, GOPNE). Nämnda Sigtuna-mynt tillhör inte de tidigaste, vilket stämmer bra med att den norska ONLAF REX NOR är av den senare s.k. SMALL CRUX-typen, som dateras till ca 995-997. Vill man spekulera kring en trolig myntort är Kungahälla (eller Lödöse?) fullt möjliga.

Summan av kardemumman blir att Norges mynthistoria nu blir ett par år äldre och att Norges första mynt inte längre är ouppnåeligt varsig för samlare eller museer! – Gratulerer med dagen, Norge!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

Svenska Numismatiska Föreningens MISAB meddelade nyss att man idag, två dagar innan auktionen, AVBRYTER KVALITETSAUKTION 39 och återkallar försäljningen av den s.k. Everlövskatten (”Mynten i chiffonjén”).

Auktionskatalogen: PDFNumisBids – Auction2000

Anledningen till att man behandlar sina kunder på detta sätt är enligt Myntauktioner i Sverige (MISAB) att de båda privata stiftelserna (Gunnar Ekström och Sven Svensson) ”har beslutat” (lyckats) förvärva samlingen i sin helhet, med avsikt att donera den till Sveriges ekonomiska museum (f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm).

Samtidigt som man kan beklaga alla samlare som lagt ner stort arbete på denna katalog helt i onödan, får man väl gratulera säljaren. Lite lustigt att det skall till så mycket marknadsföring i pressen för att få ut en skälig ersättning för sina mynt. Museifolket (institutionsforskarna) i Sverige (till skillnad från föredömet Storbritannien) vill ju gärna köpa in denna typ av mynt för skrotvärdet istället för marknadsvärdet. Alternativt kan de acceptera donationer från samlarna. – Gratis är bra! 😉

När denna skånska myntskatt nu hamnar i något magasin i Stockholm får man ändå glädjas åt att mynten för en gång skull är väldokumenterade. Denna myntsamling är alltså betydligt bättre skyddad emot KMK:s internstölder än resten av samlingarna.

Att MISAB:s ägare, myntsamlarklubben SNF, nu i elfte timmen blåser landets myntsamlare på konfekten, är väl kanske inte speciellt förvånande. De har väl egentligen aldrig gjort något för att stimulera samlandet i Sverige. I nyhetsbrevet kan vi läsa: – ”Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Curt Ekström, är den som har varit drivande i processen för denna lösning.” – Kanske anses det av en del ”fiiinare” att sitta i olika styrelser, än att brinna för numismatiken och myntsamlandet.

Tack vare SNF:s och MISAB:s märkliga agerande har hundratals myntsamlare lurats på sin tid (d.v.s. på pengar), då många lagt ner åtskilliga timmar på katalogstudier i syfte att prioritera sina inköp och komplettera sina samlingar. Ett arbete de nu aldrig ”får betalt för”. Inga nytillskott till vare sig samlingarna eller hobbyn i stort.

Dan Carlberg på Myntauktioner i Sverige avslutar också sitt nyhetsbrev med orden:
– ”Även om vi inte har någon synpunkt på om Everlövsamlingen säljs privat eller förvaras i museum, beklagar vi djupt de olägenheter och grusade förväntningar som den inställda försäljningen medför för våra kunder.”

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

 

Rara småmynt trumfade både riksdalrar och dukater!

Igår kväll var det många myntsamlare som hade bänkat sig framför datorn. Svenska Numismatiska Föreningens MISAB genomförde sin 39:e IT-auktion – men ny teknik. Lite ovant i börja och på tok för liten grafik, men man vänjer sig. Bra idé med fem nummer åt gången! Detta snabbar på auktionstempot avsevärt och igår var man nästan lika snabba som på Antikörens tid – ca 200 nr per timme.

Materialet var denna gång uteslutande svenska mynt – från medeltid till 2007 (så när som på en liten Madicken-medalj från ökända Mynthuset AB och en falsk plåt).

Det är lite intressant att notera hur SNF/MISAB:s kvalitetsbedömningar och värderingar bedöms av auktionspubliken. Utropspriser och slutpriser skiljer sig ibland extremt mycket åt. Inte sällan på grund av så kallade ”snobbklassningar”. Det är intressant att sortera slutresultatet efter ”Populärast” eller ”Flest bud” respektive ”Högsta klubbslag” och notera resultatet. Har tidigare skrivit om MISAB:s strategi med ”lockpriser” och dess risker för säljarna. Praktisk för arrangören förvisso, då denne på detta sätt försäkrar sig själv om en garanterad provisionsintäkt. Men som sagt riskabelt för alla inlämnare.

En sak som också stack ut med gårdagens auktion var att ”topplistan” innehöll flera småmynt (lågvalörer). Faktum är att både riksdalrar och dukater fick se sig slagna av en ettöring! – Från Göteborg till råga på allt! Kanske håller historien på att återupprepa sig? Igen! Har man varit med i myntsvängen i 50 år har man naturligtvis noterar svängningarna. Från 1970-talet då alla nybörjare/investerare/inflationskyddare enkom köpte ”stort och blankt”. Tills det på 1990-talet gick upp ”ett liljeholmens” för en liten klick specialister, som istället började jaga riktigt sällsynta och rejält undervärderade småvalörer, typ kvalitetsrariteter och varianter på koppar- och öresmynt. Under 2010-talet svängde pendel återigen tillbaka. Många nya samlare/investerare tillkom, kanske främst från ädelmetallsvängen, och dukater och riksdalrar blev åter på modet. Sedan dess har tokpriserna på detta, ofta inte speciellt sällsynta, material avlöst varandra. Kanske det är nu dags för pendeln att återigen byta riktning – om/när ”nybörjarna” avancerar i sitt samlande och börjar efterfråga det som verkligen ÄR ovanligt?

Här några prisexempel från gårdagens myntauktion. Värdering/utrop inom parentes:

  • 53. GÖTEBORG. Öre 1609. Valör i omskriften. MONTA. SM 80. 1,56 g. R. Kvalitet 1/1+. (1.000) 27.000 kr + 18,75%.
  • 92. STOCKHOLM. 2 mark 1667. SM 116a. 10,24 g. Åtsidan något svagpräglad. Kvalitet 1/1+. (1.000) 16.500 kr +18,75%.
  • 110. STOCKHOLM. 4 öre 1672. Mm DF. SM 195b. 3,79 g. Plantsfel. Kvalitet 1/1+. (500) 9.800 kr +18,75%.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis hur en professionell mynthandlare kan värdera ett 27.000-kronorsmynt och ett 16.000-kronorsmynt till en tusenlapp vardera – eller ett 10.000-kronorsmynt till en femhundring!? Förklaringen är förmodligen en kombination av ovannämnda lockpris-strategi och ren lathet. Att jag nämner lathet kanske låter fräckt, men det är svårt att bortse från denna möjlighet då det stora ”MISAB-kollektivet” gång på gång gör simpla katalogiseringsmissar. Idag är det enklare än någonsin att kolla upp mynt och varianter. Dels på nätet, dels efter att Delzanno ersatt Tonkin inom värderingsboksområdet. Att 1667 års 2-mark finns med olika porträtt och omskriftsvariationer är alltså ingen hemlighet. SNF/MISAB kan med lätthet slå upp sidan 723 i Delzannos bok (nr 162) eller besöka Falkenssons hemsida på nätet. På båda platser beskrivs det aktuella porträttet i kombination med hel omskrift som XR eller RRRR (högra mittersta bilden ovan). Detta borde inte vara några svårigheter för det 650 man starka MISAB-kollektivet att fixa.

På auktion kan det vara en väldig skillnad på att ha en eller två intressenter. De tre ovanstående mynten visar detta med all tydlighet. Det tre högsta budgivarna värderade mynten så här (med reservation för att vi fortfarande inte vet hur högt vinnaren var beredd att gå): Nr 53: 27.000 – 26.000 – 2.500 kr. Nr 92: 16.500 – 16.000 – 1.900 kr. Nr 110: 9.800 – 9.600 – 650 kr. Vad hade hänt om respektive underbidder tagit kafferast? Eller om MISAB:s myntbeskrivningar varit korrekta – med påföljden att flera spekulanter hade bjudits in till budgivningen? Skall inlämnarna behöva ta denna risk?

Med tanke på att VARIANTER av småmynt klubbas till dylika priser, kan man också konstatera att det finns en mängd riktigt sällsynta TYPMYNT i kategorin, som är extremt undervärderade idag. Och anledningen till detta är att dagens ”framstående experter” i stor utsträckning saknar förmåga att skilja på TYPMYNT och VARIANTER. Har tagit upp detta godtycke flera gånger här på Myntbloggen, men för döva öron. De som till äventyrs inbillar sig att ”antal kända exemplar” har samma ekonomiska påverkan oavsett om vi talar om ett typmynt (huvud-/undertyp), en årgång eller en mer eller mindre ointressant variant/variation, har fortfarande mycket att lära.

Drottning Kristina (1632-1654). Göteborg. 1 Öre 1635.

Själv lyckades jag för övrigt lägga beslag på ett Göteborgs-öre 1635 med framåtblickande lejon! Första gången på 50 år jag sett ett exemplar av denna, ganska vanliga tvåårstyp, med fullt utpräglat lejonhuvud! Nu kan vi alltså fastslå att 1635:an (drottning Kristina), precis som mynten från 1609 (Karl IX) och 1625 (Gustav II Adolf), har ett Göteborgsvapen med högervänt, framåt-blickande lejon. Detta är alltså bevisligen den officiella versionen av Göteborgs stadsvapen, sedan får heraldikerna säga vad de vill. Beväpnat med höjt svärd och trekronorssköld är detta inget ”flyende lejon”, utan Sveriges port mot väst.

För övrigt var även detta mynt, i likhet med den ovan omskrivna trion, ”latmansklassat” till 1/1+. Vilket inte nödvändigtvis behöver vara fel (har inte sett myntet ”live” ännu), men känns ju lite lättjefullt i och med omfattningen av 1/1+-50 på denna auktion. Kanske har man inspirerats av de fantastiska Bonde-auktionerna, där ”sämsta tänkbara kvalitet” i princip alltid var 1/1+ (eller 5, som våra kära myntklubbar brukar uttrycker det).

 

Kristina-riksdaler 1644 på 1643!

Den nygamle mynthandlaren Roberto Delzanno har verkligen blivit en frisk fläkt i den lilla ankdamm vi kallar svensk numismatik. En ambitiös arbetsmyra med långa arbetsdagar och massor av idéer!

Från att ha varit anställd hos olika mynthandlare i Stockholm på 1980-90-talen (Guldmynt AB, Hirsch, Ahlströms och Wallin) tröttnade Roberto på mynten 1998 och började plugga data- och systemvetenskap istället. Efter examen och en kort sejour hos Arthur Andersen Consulting började han jobba som adjunkt på Södertörns Högskola. Men tröttnade på detta också och startade istället upp en egen firma där han designade egna fälgar för tillverkning i Kina och Taiwan. Knappt fyllda 60 år blev det så 2018 dags för ”pension”… som i Robertos fall verkar ha betytt ALL-IN i numismatiken.

Något som jag speciellt uppskattar och varmt rekommenderar är Roberto Delzannos YouTube-kanal, där han förutom att göra reklam för sina objekt, även bjuder på diverse mer eller mindre förklarande videor om numismatikens mysterier. Speciellt för nya samlare tror jag detta kan vara både stimulerande, lärorikt och intresseväckande. Jag kanske inte håller med om alla ”analyser och åsikter”, men det är inte heller meningen. Det viktigaste är att väcka intresse genom att dela med sig av sina egna erfarenheter. Lite som jag själv gjort i olika format; som exv. Mynttidningen och Myntbloggen.se.

Dagens video-bidrag har titeln: ”En nyupptäckt variant på Kristinas Riksdaler 1644”, där han tillsammans med storsamlaren Per-Göran Carlsson presenterar en spännande Kristina-riksdaler – med ompunsat årtal (som dessvärre inte framgår av bildmaterialet). Per-Göran drar slutsatsen att gravören (Petter Michelsson) av misstag skulle ha slagit (punsat) in ett M istället för ett V i präglingsstampen vid årtalets slut – och efter att ha insett sitt misstag sedan korrigerat detta. Vad man skulle kalla ”V på M” alltså.

Själv har jag ett annat förslag. Tror istället att det rör sig om en klassisk årtalsändring. Något som tidvis är ett mycket vanligt fenomen och en gammal form av återvinning. I de fall man vid nytt (räkenskaps)år fortfarande hade (förra årets) dugliga stampar i lager, fanns det naturligtvis ingen anledning att kassera dessa om de enkelt kunde ändras och användas till årets myntning. Då sparade man såväl arbete som kostnad. Samlare av kronmyntsperioden känner väl till varianter som ”1916/5” (d.v.s. 1916 på 15) och så vidare. Detta förfarande har i princip förekommit så länge vi haft årtal på mynten.

Då jag instinktivt kände att detta alternativ vore rimligare och jag dessutom hade för mig att ha noterat varianten tidigare, gjorde jag (i vanlig ordning) en snabb sökning på nätet. Kunde då ganska omgående hitta ytterligare två exemplar – slagna med olika stampar! Båda hade sålts av SNF/MISAB (21:238 och 30:252) och båda var beskrivna som vanliga 1644:or. Man hade alltså inte observerat ompunsningen överhuvudtaget.

När vi nu har kännedomen om två olika frånsidesstampar med samma ompunsning kan vi avfärda hypotesen ”V på M” och istället konstatera att det rör sig om en ”vanlig” årtalsändring – ”1644/3”, eller ”1644 på 43” (alternativt ”V på II”). Gravören har helt enkelt ändrat ett antal gamla stampar från M DC XLIII (1643) till M DC XLIV (1644).

Numismatik och myntsamlande är fantastiskt! – Man lär sig nya saker hela tiden!