Samling Alströmer under klubban på söndag!

Nu på söndag, den 6 november, med start kl. 16:32 (tänk Gustav II Adolf och Lützen), auktioneras SAMLING ALSTRÖMER av ANTIKÖREN på Tradera.

Sextionio poster med mycket stor variation – ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer! Vid katalogiseringen har vi försökt härleda vem i dessa generationer som kan tänkas ha intresserat sig för dessa objekt och sett till att bevara dem för eftervärlden. – Ett riktigt spännande detektivarbete! För att i görligaste mån kunna sätta en trolig förvärvare på objekten har vi valt att presentera samlingen i kronologisk ordning. Naturligtvis kan senare ättlingar ha införskaffat äldre objekt i senare tid, men en hel del medaljer har faktiskt kunnat knytas till rätt Alströmer.

FRIHERRLIGA SLÄKTEN ALSTRÖMER
Jonas Alström adlades 1751 med namnet Alströmer. Två av hans söner, Patrick och Claes, upphöjdes 1778 i friherrligt stånd. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.

Jonas ALSTRÖMER (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungl. Vetenskaps-akademien 1739.

Gift 1731 med Margareta Clason (1709–1738). Omgift 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin (1716–1806).

Barnen: Patrik (1733-1804), August (1735-1773), Claes (1736-1794) och Johan (1742-1786).

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 1. Samlingens äldsta objekt – Mannheim 1680.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 2. Alingsås manufakturverk och praktmyntet 1725.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 3. Hamburg och Alingsås manufakturverk 1725.


Patrick Alströmer (1733–1804).
Svensk friherre, industriman, direktör, kommerseråd. Son till Jonas Alströmer.

Gift med 1) Christina Maria Ollonberg, 2) Christina Maria Silfverschiöld.


Patricks bror, August Alströmer (1735-1773), var gift med Anna Margareta Sahlgren (1745-1767), dotter till Niclas Sahlgren.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 4. Holländsk guld-dukat 1769 och Östads Barnhus 1774.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 5. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 6. Jonas Alströmer satte Alingsås på kartan.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 7. Prinsessan och barnhusbranden 1783.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 9. Samlingens lilla pärla – namnsdagspresent i guld!

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 10. Frimureri och uppoffringar.


Johan Alströmer (1742-1786).
Svensk friherre, industriman. Son till Jonas Alströmer.

Gift med Hedvig Catharina Dankwardt-Lilljeström (1767-1811).

Claes Alströmer (1736-1794).

Svensk friherre, industriman och mecenat. Son till Jonas Alströmer.

Gift med Sara Catharina Sahlgren (1748-1818), dotter till Niclas Sahlgren.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Johan & Claes Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 8. Linnés lärjunge Solander hedras av Alströmer.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 11. En gyllene Karl i sidenklädd dosa.


Margareta H. Alströmer (1763-1816). Svensk grevinna, konstnär och sångerska, ledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna och Kungliga Musikaliska Akademien. Dotter till Patrick Alströmer och Christina Maria Ollonberg.


Jonas (Patricksson) Alströmer (1769–1845). Svensk friherre, ämbetsman, amatörviolinist, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Son till Patrick Alströmer och Christina Silfverschiöld.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmers musikaliska barn, Margareta och Jonas Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 12. Merkurius och Pan vaktar Alströmers vapen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 13. Svenska Akademien hyllar Alströmer 1824.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 14. Alströmer porträtteras av Enegren 1824.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 15. Karl Johan – Lantbruksakademiens beskyddare.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 16. Den plöjande bonden med sina oxar.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 17. J-O Wallin och psalmboken.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 18. Kungl. Musikaliska Akademien. A.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 19. Kungl. Musikaliska Akademien. B.


Jonas (Jonasson) Alströmer (1807–1891). Svensk friherre och Kungl. sekreterare. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer. Skänkte tillsammans med sin yngre bror Oscar en samling naturalier till Vetenskapsakademien 1848. Samlingen hade tillhört Joseph Banks (1743-1820) och härstammade derlvis från James Cook (1728-1779).

Oscar Alströmer (1811-1888). Landshövding. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas (Jonasson) Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 20. Den svenska näktergalen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 21. Musikaliska akademiens Mazér-medalj 1852.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 22. Musikaliska Akademiens prismedalj 1867.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 23. Kungaparets kröning 1844.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 24. Tre utländska silverpengar – från resan?

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 25. Världsutställningen i London 1862.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 26. Vårfest i Wien och utställning i Köpenhamn.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 27. Kinesiskt mynt. Present Thollander Moskva 1891.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 28. Mynt från Hyderabad. Gåva av Fröken M. Hartman.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 29. Oskar II porträtterad av Ekwall och Lindberg.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 30. För Hästafvelns Främjande ca 1890.


Jonas Alströmer d.y. (1840–1917). Svensk friherre, riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”) och disponent vid Östads säteri och barnhus. Son till Jonas (Jonasson) Alströmer och Margareta Lovisa Taube, vars far var svensk adelsman (nr 734). Han invaldes 1899 som ledamot av Lantbruksakademien.

En av sönerna, Jonas Magnus Alströmer, var diplomat. En annan, Thore Alströmer, var riksdagsledamot.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer den yngre:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 31. Kungliga Stuteriöverstyrelsen belöningsmedalj.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 32. För Hästafvelns Främjande ca 1904.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 33. För Hästafvelns Främjande ca 1906.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 34. För Hästafvelns Främjande ca 1910-15.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 35. Lantbruksmötet i Alingsås 1903.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 36. Svenska Setterklubben 1903.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 37. Hortikulturens Vänner i Göteborg.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 38. Frimurare i Göteborg – S:t Andreas logen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 39. Nobel-medalj för Fysiologi eller Medicin – i brons!

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 40. Riksdagsman Reuterswärd.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 41. Riksdagsman von Ehrenheim.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 42. Riksdags- och talman Sparre.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 43. Riksdagsman Nils Persson.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 44. Riksdagsman Lithander i Göteborg.


C. Thore J. Alströmer (1879–1945). Svensk friherre, disponent och riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”). Son till Jonas Alströmer d.y.

Gift 1910 med Margareta (Greta) Nordenfeldt (född 1880), dotter till grosshandlaren Johan Nordenfeldt och Maria Salenius.

Barn: Anna-Margareta Alströmer, Jonas Alströmer, Ellen Alwall, Stina Dahlbäck och Elisabeth Dahlbäck.

Några objekt som kan tänkas, eller bevisligen har tillhört Thore Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 45. Svenska Kyrkan i Paris grundlagd 1911.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 46. Olympiska Spelen i Stockholm 1912.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 47. Baltiska Utställningen i Malmö 1914.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 48. Prinsessan Ingeborg av Tore Strindberg 1923.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 49. Göteborgs-utställningen 1923 av Carl Milles.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 50. Vätle, Ale och Kullings härads Lantbruksmöte 1928.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 51. Lantbruksmötet 1928 – Silver + brons.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 52. Vätle, Ale och Kullings härad 1928 – Silver + brons.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 53. Skattfyndet vid Östads Barnhus 1930.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 54. Frimurare-medalj av Gösta Carell 1938.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 55. En mot norr flygande svan.


Jonas M. Alströmer (1877–1955). Svensk friherre, diplomat och kammarjunkare. Son till Jonas Alströmer d.y.

År 1922 utnämndes Alströmer till envoyé i Bern och var 1924-25 sidoackrediterad i Wien och Budapest. 1925 blev Alströmer tillförordnad envoyé vid Sveriges ambassad i Bukarest med sidoackrediteringar i Aten (1925-33) och Belgrad (1925-28). Han var även delegerad vid en rad internationella konferenser.

Några objekt som med största säkerhet tillhört Jonas M. Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 56. Far, mor och tio barn.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 57. Prinsessan som porträtterade sin far kungen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 58. Polytekniska Föreningen i Bukarest 1927.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 59. Fågel Fenix och Greklands självständighet 1830-1930.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 60. Automobilklubben hedrar Friherre Alströmer 1930.


Tekniska bevis skiljer Paris från Avesta!

Efter 10 års bloggande och 560 artiklar kan man ibland uppleva en viss skrivkramp på grund av idétorka. Vad skall man hitta på att skriva om som man inte redan behandlat? Kanske gör man ett problem av ingenting, då det många gånger verkar vara det mest elementära som uppskattas. Just nu är det emellertid precis tvärt om – jag vet inte var jag skall börja! Listan med skrividéer är för närvarande längre än på länge. – Inte minst tack vare ett halvdussin nya boksläpp – som väl kan förtjäna en och annan kommentar.

Idag tänkte jag delge läsekretsen lite nyfunna uppgifter om den berömda – och för vissa helt okända – Avesta-liarden 1654 – första gången omskriven av Ulla Linder 1937 och sedan 1996 av undertecknad särskild från den franska förlagan.

Myntboksförfattare och andra intresserade rekommenderas Nordisk Numismatisk Årsskrift 1937 och Svensk koppar och kopparmyntning, 1948/1965, om svensk blindmyntsexport, båda av Ulla S. Linder-Welin samt undertecknads artikel Kungen av Avesta – slog mynt för Frankrike i Mynttidningen 5/6-1996. Är biblioteket inkomplett går det naturligtvis bra att göra en sökning här på Myntbloggen.se! – Svensk kopparmynt-historias kanske mest intressanta mynttyp är långt ifrån odokumenterad.

Under myntmässan Stockholm Numismatica i början av oktober erbjöds möjligheten att göra metallanalyser hos den nyprivatiserade firman MISAB, som i ett reklamblad strax innan mässan skrev: – ”I samband med Stockholm Numismatica 2022 inviger vi vår XRF-analysapparat. XRF står för X-ray fluorescence och analyserar med hjälp av röntgenstrålning innehållet i ett material och kvantifierar metaller.”

Lockad av detta stoppade jag mina fyra 1654:or i bröstfickan i hopp om att få lite tid över mellan kunderna. Och när det under sista timmen började bli lite glesare i leden, passade jag på att besöka MISAB:s monter. En mycket hjälpsam ung dam kunde då med lite teknisk assistans av tvenne herrar (- Datorn har hängt sig! – Gör en norsk omstart) få fram efterlängtade tekniska bevis! Det som alla vi som studerat gravörstilar vetat om i 26 år, visade sig vara korrekt! – Det franska mynten skiljer sig avsevärt – även metallurgiskt! – från de svenska Avesta-präglingarna i äkta Falu-koppar!

I tabellen ovan redovisas resultaten av metallanalyserna jämte avbildningar av de aktuella mynten med uppgifter om vikt, diameter, stampställning etc.

Kommer att återkomma i ämnet, då det på senare tid visat sig finnas ytterligare tekniska fakta som dokumenterat kopplar samman Avesta-liarderna – och samtidigt skiljer dem ifrån de franska präglingarna. Men detta tar vi en annan vacker afton. Nu tar vi helg!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Samling Alströmer Alingsås

Som vi tidigare aviserat på vår FaceBook-sida har ANTIKÖREN fått förtroendet att sälja SAMLING ALSTRÖMER, Alingsås. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under flera generationer.

Släkten Alströmer härstammar från borgaren i Alingsås, Carl Svensson (död i mitten på 1680-talet) och dennes son Thore Carlsson (1652–1702), far till kommerserådet Jonas Alström (1682-1761), adlad Alströmer 1751 – jämte sonen i 2:a äktenskapet, Johan Alströmer (1742-1786). Två av Jonas äldre söner, Patrick Alströmer (1733-1804) och Claes Alströmer (1736-94) uppnådde år 1778 friherrlig värdighet. Sköldebrevet från 1751 liksom friherrebrevet 1778 är troligen förstörda vid Alingsås brand 1779. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.

Toppobjektet i samlingen är en riktigt pampig så kallad ”Portugalöser” (eller Bank-portagulöser), det vill säga en 10-dukat av guld, privatpräglad i tyska Hamburg ca 1725. Benämningen Portugalöser har sitt ursprung i ett stort portugisiskt guldmynt om 10 Cruzados (ca 39 gram) som präglades åren 1499–1557. Denna rejäla guldpeng kom senare att präglas även i norra Europa, då som 10 dukater (ca 35 gram). I Sverige kallas Johan III:s praktmynt om 5 och 10 dukater för halva och hela portugalöser. I Danmark slogs mynttypen under Kristian IV och i Tyskland slogs typen i form av så kallade bankportugalöser, särskilt i Hamburg.

Så här lyder myntbeskrivningen: HAMBURG. Privatpräglad s.k. portugalöser (10 dukater) U.år. (omkring 1725). Osignerad men tillskriven D. G. von Hachten.

Åtsidan: Hoppet personifierad av en kvinna, med palmkvist och ankare, sittande på en jättelik snigel i ett landskap; HOFFNVNG BESRER ZEITEN (Hoppet om bättre tider), i exergen (nedre avskärningen) WENN KOMMT SIE (När kommer hon?).

Frånsida: Dygden, Rättvisan och Religionen personifierade av stående eller knäböjande kvinnor med sina respektive attribut, omkring en upphängd sköld med texten ZÜCHTIG JUST GOTTSELIG; omskriften SIE FRAGT NACH GUTEN LEUTHEN (Hon ber om gott folk); i exergen WO SIND SIE (Var är de?).

Samling Alströmer kommer att auktioneras genom ANTIKÖREN på Tradera med start nu i oktober. Mera information kommer här samt på vår FaceBook-sida och på den internationella myntmässan Stockholm Numismatica som arrangeras nu i helgen.


ANTIKÖREN är självfallet på plats på myntmässan Stockholm Numismatica som nu i helgen (söndagen den 2 oktober, kl. 10-16) arrangeras för andra gången på Hotel Sheraton i Stockholm. Om fjolårets succé kan upprepas i år återstår att se, men antalet utställare har i varje fall ökat. Oss goa glada göteborgare har mässarrangören denna gång placerat i Sheratons Hagasalong, enligt uppgift med panoramautsikt över Stadshuset och Gamla Stan. Du hittar oss mellan Bruun-Rasmussen från Köpenhamn, Selins från Stockholm och Spink från London. Nya utställare i år är också Uppsala Auktionskammare och en lång rad antikvariat och andra bokförsäljare.

Välkommen till Bokmässan! Förlåt, Myntmässan skall det naturligtvis vara! 😉

*

Norges första mynt …?

Gratulerer med dagen, Norge!

Läste härförleden en artikel i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2012, tidigare publicerad i NNF-Nytt 2006:1) om att ”Norges första mynt” (endast är känt i 5-6 exemplar) helt saknas i norska samlingar. Det så kallade ”Olav Tryggvason-myntet” är förmodligen önskemyntet i vilken norsk samling som helst. Dessvärre är det ouppnåeligt – inte ens norska staten äger ett enda exemplar. År 2006 tillskrev fyra privatpersoner i Norge den svenske kungen Carl XVI Gustaf, med en anhållan om att till Norge överlämna ett av de två ”Tryggvason-mynt” som finns deponerade i Kungl. Myntkabinettet i Stockholm respektive Lunds Universitets Historiska Museum. De fick dock nobben av KMK. – Men hoppet om Norges första mynt i norsk ägo kanske inte är ute i och med detta …? 😉 

I historieböckerna kan vi läsa om hur Olav Tryggvason, ”Kråkben”, år 995 skall ha tagit makten i Norge efter ett uppror mot Ladejarlen Haakon Sigurdsson i Hålogaland i Tröndelag. Några år senare skall Olav ha grundat handelsplatsen/kaupangen Nidaros/Trondheim omkring år 997. Att tronskiftet (både i Norge och Sverige) dateras till år 995, beror på den vitt spridda missuppfattningen att det skulle vara Olav Kråkben och inte Olof Skötkonung, som tillsammans med Sven Tveskägg, brandskattade England år 994. Även tronskiftet mellan Erik Segersäll (död 992) och Olof Skötkonung har på grund av denna personförväxling feldaterats i historieböckerna. Den i Andover i södra England hösten 994 döpte ”kung Anlaf” var alltså Olof Skötkonung och ingen annan.

Med vetskapen att det norska tronskiftet mellan Haakon och Olav inte skedde 995, utan snarare ca 997, får vi också anledning att titta lite närmare på Nils Keders (1659-1735) uppgifter från 1706, där han tolkar en då nyfunnen CRUX-penning med inskriptionen AACUNE som Haquinius/Haakon/Håkan. Hela inskriptionen på detta mynt (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32) lyder: + AACUNE : IGNVN DEI: (eller möjligen + AACUNE : I.ENVN DEI: – om bokstaven efter I skall läsas som ett G eller ett E kan diskuteras), vilket skulle kunna tolkas som: HAACUNE – IGNVN DEI = Haakon, Guds eld (alternativt: HAACUNE I(arl) – ENUN DEI = Haakon Jarl, för Gud).

Keder ville attribuera detta mynt till den svenske kungen Håkan Röde (ca 1070–1079) från Levene i Västergötland, men detta är sedan länge en vederlagt hypotes. Den engelska CRUX-typen anses numera präglade åren 991-997, vilket inte alls stämmer in på nämnde Håkan. Denna kronologi hade man emellertid inte klart för sig på 1700-talet, så därför har en medalj i Hedlingers regentlängd fått en kuriös men historiskt felaktig inskription. På medalj nr 13 kan vi nämligen läsa att Håkan Röde skulle varit ”Filius INGEMUNDI”, d.v.s. Ingemunds son (en feltolkning av IGNVN DEI med andra ord).

Haakon Jarl, Sigurdsson skulle däremot kunna vara en het kandidat till detta mynts ursprung. Denne var av allt att döma (se ovan) Norges regent omkring år 995, när Olof i Sverige och Sven i Danmark lät prägla de första CRUX-penningarna. Så om Norges första mynt är av samma typ som Sveriges och Danmarks, d.v.s. den engelska s.k. CRUX-typen 991-997, är ovannämnda Haakon-mynt (AACUNE-mynt) en betydligt troligare kandidat till Norges första mynt än ”Olav Tryggvason-myntet”. En trolig myntort skulle då vara Nidaros/Trondheim. Typen (18:70) är en så kallad ”singel”, d.v.s. den saknar stampkopplingar till andra mynt. Medelvikten 2,07 gram, tillsammans med den högervända kungabilden, indikerar en tidig prägling. Frånsidesinskriptionen lyder: REFEREN M-OTA ON (de två sista bokstäverna eventuellt ett omkastat NO).

Imitation av Ethelred II:s engelska s.k. Small Crux-type Penny (ca 995-997) med inskriptionerna: + ONLAF REX NOR )( + GODPINE M-O NO: Tidigare attribuerad till Olav Tryggvason, Kråkben, nu omattribuerad till Olof Eriksson, Skötkonung – Norges tronpretendent – eller kung?

Faktum är att det finns åtskilliga argument som talar för att det det berömda s.k. ”Olav Tryggvason-myntet” inte alls skall attribueras till norske Olav Tryggvason – utan till svenske Olof Eriksson – Norges tronpretendent/kung? Olof Skötkonung (Skattkung) omnämns i England (991 och 994) som ANLAF, medan han på de svenska mynten kallas AOLEF, OLAF, OLAFA, ONLAF, ONLAFA, OVLAVZ eller VLAVVZ.

Titeln: ONLAF REX NOR har alltså sina paralleller i Sigtuna där såväl ONLAF REX AN ZTVE som ONLAFA RX ZITVEN förekommer. Båda i kombination med den aktuelle myntmästaren Godwine (GODPINE eller imitation därav; GOPINE, GOPNE). Nämnda Sigtuna-mynt tillhör inte de tidigaste, vilket stämmer bra med att den norska ONLAF REX NOR är av den senare s.k. SMALL CRUX-typen, som dateras till ca 995-997. Vill man spekulera kring en trolig myntort är Kungahälla (eller Lödöse?) fullt möjliga.

Summan av kardemumman blir att Norges mynthistoria nu blir ett par år äldre och att Norges första mynt inte längre är ouppnåeligt varsig för samlare eller museer! – Gratulerer med dagen, Norge!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

Svenska Numismatiska Föreningens MISAB meddelade nyss att man idag, två dagar innan auktionen, AVBRYTER KVALITETSAUKTION 39 och återkallar försäljningen av den s.k. Everlövskatten (”Mynten i chiffonjén”).

Auktionskatalogen: PDFNumisBids – Auction2000

Anledningen till att man behandlar sina kunder på detta sätt är enligt Myntauktioner i Sverige (MISAB) att de båda privata stiftelserna (Gunnar Ekström och Sven Svensson) ”har beslutat” (lyckats) förvärva samlingen i sin helhet, med avsikt att donera den till Sveriges ekonomiska museum (f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm).

Samtidigt som man kan beklaga alla samlare som lagt ner stort arbete på denna katalog helt i onödan, får man väl gratulera säljaren. Lite lustigt att det skall till så mycket marknadsföring i pressen för att få ut en skälig ersättning för sina mynt. Museifolket (institutionsforskarna) i Sverige (till skillnad från föredömet Storbritannien) vill ju gärna köpa in denna typ av mynt för skrotvärdet istället för marknadsvärdet. Alternativt kan de acceptera donationer från samlarna. – Gratis är bra! 😉

När denna skånska myntskatt nu hamnar i något magasin i Stockholm får man ändå glädjas åt att mynten för en gång skull är väldokumenterade. Denna myntsamling är alltså betydligt bättre skyddad emot KMK:s internstölder än resten av samlingarna.

Att MISAB:s ägare, myntsamlarklubben SNF, nu i elfte timmen blåser landets myntsamlare på konfekten, är väl kanske inte speciellt förvånande. De har väl egentligen aldrig gjort något för att stimulera samlandet i Sverige. I nyhetsbrevet kan vi läsa: – ”Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Curt Ekström, är den som har varit drivande i processen för denna lösning.” – Kanske anses det av en del ”fiiinare” att sitta i olika styrelser, än att brinna för numismatiken och myntsamlandet.

Tack vare SNF:s och MISAB:s märkliga agerande har hundratals myntsamlare lurats på sin tid (d.v.s. på pengar), då många lagt ner åtskilliga timmar på katalogstudier i syfte att prioritera sina inköp och komplettera sina samlingar. Ett arbete de nu aldrig ”får betalt för”. Inga nytillskott till vare sig samlingarna eller hobbyn i stort.

Dan Carlberg på Myntauktioner i Sverige avslutar också sitt nyhetsbrev med orden:
– ”Även om vi inte har någon synpunkt på om Everlövsamlingen säljs privat eller förvaras i museum, beklagar vi djupt de olägenheter och grusade förväntningar som den inställda försäljningen medför för våra kunder.”

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

 

Kvalitet & Värde …

För snart 40 år sedan, närmare bestämt i ANTIKÖRENS ”Guldkatalog” 1984, lanserade undertecknad en ny – 100-gradig! – kvalitetsskala för en mera precis bedömning av slitage på mynt och medaljer. Idén var redan då att kombinera den i Skandinavien rådande Appelgrenska kvalitetsskalan med den 70-gradiga amerikanska Sheldon-skalan från 1949. Tanken var att en 100-gradig skala skulle vara mera logisk och lättare att förstå än en 70-gradig. Även de som aldrig sysslat med mynt skulle se logiken: – ”Perfekt” = 100%!

Tio år senare tog jag upp ämnet på nytt då jag i Mynttidningen 10-1994 presenterade en ny förbättrad version. Denna gång hade SNF:s 10-gradiga skala (som många av våra myntklubbar faktiskt använder än idag) integrerats i den nya 100-gradiga.

För att förtydliga och åskådliggöra hur Appelgrens (ursprungligen 4-gradiga!) skala utvecklats genom åren, placerades grundvärdena 0, 1, 2 och 3 på samma avstånd ifrån varandra (d.v.s. på var åttonde rad, se tabell ovan), varefter ”mellankvaliteterna” 01 (mitt emellan 0 och 1) samt 1+ och 1? (för bättre respektive sämre än 1) adderades.

I takt med att myntmarknaden utvecklats har dessa beteckningar senare kommit att kompletteras med ytterligare mellansteg som 01/0, 1+/01, 1/1+ o.s.v. Men inte heller detta räckte till och det var när vi fick se lite väl mycket av diffusa benämningar som ”nära 0” och ”god 01” etc. som jag på 1980-90-talen tyckte att tiden var mogen att skärpa upp kvalitetsskalan och göra den mera logisk.

Så här skrev jag i Mynttidningen 1994 under rubriken; Kvalitet & Värde …

Ett mynts värde varierar med dess skick, d.v.s. dess kvalitet. Ju vackrare exemplar desto högre pris. Trots att vi i Sverige har haft regelbundet utkommande värderingsböcker sedan 1953, har man ägnat förvånansvärt lite tid åt att definiera vad det egentligen är man värderar – d.v.s. vilka krav man ställer för att ett mynt skall värderas i en viss kvalitet. Utan att definiera vad de olika kvalitetsgraderna innebär är en värdering omöjlig och katalogpriserna därför ointressanta.

I och med att handeln med samlarmynt började växa i början av seklet, väcktes ett behov av att på ett enkelt sätt beskriva för köparen just hur vackert ett visst mynt var. Det var den store numismatikern och mynthandlaren T. G. Appelgren som introducerade den kvalitetsskala som fortfarande används i hela Norden.

Ytterligheterna på denna skala är ”0” (noll) för ett perfekt mynt och ”3” (tre) för ett blankslitet mynt. Däremellan ”1” (ett) för ett fullgott mynt och ”2” (två) för ett hårt slitet mynt. Då de flesta som samlar mynt vill ha exemplar som är tydliga och fina har man i värderingsböckerna oftast inte brytt sig om att värdera de sämsta kvaliteterna. Det har därför utvecklats en vanföreställning om att kvalitet ”1?” är det sämsta tänkbara. Ingenting kan vara mer felaktigt! Kvalitet ”1?” ligger istället i mitten av kvalitetsskalan (jämför tabellen ovan) och betyder nästan fullgott exemplar.

Kvalitetsbedömning – en svår konst
Att lära sig kvalitetbedömning är inte gjort i en hast. Det tar lång tid att utveckla ett skarpt öga för denna ädla konst. Men det är inte desto mindre en kunskap som är nödvändig att behärska. Den som köper ett överklassat mynt kan göra en dålig affär, medan den som köper ett underklassat dito kan göra en bra. Kvalitetsbedöming är nämligen ingen exakt vetenskap – även om man numera gör mer och mer för att försöka få den till just det.

Översättningstabell för svenska och amerikanska kvalitetsbeteckningar.

Den mest utvecklade skalan finns i USA. Där finns världens största myntmarknad och denna har framtvingat en noggrannare bedömning – speciellt för de ocirkulerade mynten. När dagens mynt lämnar banken är de ju som bekant ytterligt sällan perfekta (i myntsamlarens ögon), utan p.g.a. sortering, transport etc. nästan alltid behäftade med mer eller mindre markanta hanteringsmärken. För finsmakaren inom myntsamleriet är det just det perfekta, utopiska exemplaret som hägrar. Ett exemplar utan minsta lilla kontaktmärke. Ett sådant mynt är – om det har lite ålder – extremt sällsynt och naturligtvis mycket eftertraktat – och därmed också kostbart. Priserna styrs ju alltid av tillgång och efterfrågan. Liten tillgång och stor efterfrågan betyder högt värde.

Mynttidningens (Ottossons) kvalitetsskala 1994 är en kombination av de tre nämnda skalorna; Appelgrens, SNF:s och den amerikanska 70-gradiga skalan. För att göra det enkelt och underlätta för användare av olika skalor samt dessutom göra klassningen en smula mer begriplig för gemene man, har vi satt ytterligheterna – perfekt och knappt identifierbart till 100 respektive 1. – Ett ”100%-igt mynt” är lätt att föreställa sig;  motsatsen likaså. Dessa mynt – i mån av att de finns – är inga problem att klassa! Det är alla mynt däremellan som innebär svårigheter. Små skillnader i kvalitet – kan innebära stora skillnader i värde.

KARL XI. Stockholm. 8 Mark 1695. Praktexemplar med underbar patina! 01/0. Ex. Antikören Myntauktion 18, 1996, nr 65.

Vi har för länge sedan ersatt ”nära 0” med 01/0-95 och ”god 01” med 01-85. Betydligt elegantare och enklare att förstå för de som inte är så insatta. Vi använder alltså inte de lite märkliga, isolerade och egensinniga hitte-på-uttryck som dykt upp på senare tid; exv. ”0-” (noll minus), ”(0) 9/10” och ”tekniskt ocirkulerad” etc. Att inte kunna enas om EN gemensam standard är väl i och för sig svensk mynthandel i ett nötskal, men det inger verkligen inget större förtroende. Men så har ju också ”Mynthandlarföreningen”  varit stendöd sedan tidigt 1990-tal. Ett mynt är antingen perfekt (0, noll) – eller inte!  Minsta defekt och vi talar istället om graden av ”ocirkulerat”, d.v.s. 01/0 (90-99). Av denna anledning använder vi det både eleganta och adekvata 01/0-95 istället för de diffusa och förvirrande uttrycken ”nära 0”, ”0-” eller ”(0) 9/10”. Det har vi gjort i snart 30 år. Dessutom enkelt att översätta till amerikanska MS-65 (där MS står för Mint State, d.v.s. det vi kallar ocirkulerad – eller 01/0-90 – 01/0-99 = MS-60 – MS-69).

Senast idag noterade jag en erfaren mynthandlare som betecknade en MS-63 både som ”god 01” och ”ungefär 01/0”, samt en MS-61 som ”ungefär 01”. Detta godtycke är enligt mitt sätt att se det mera förvirrande än förklarande. Detsamma gäller uttrycket ”tekniskt ocirkulerad” som av vissa används i tid och otid. Detta är en översättning av amerikanarnas ”UNC Details”, som INTE är något positivt, utan snarare kan sägas vara en varningsklocka! Det innebär alltså att myntet i princip är ocirkulerat, MEN att det har någon typ av problem eller värdenedsättande defekt. Här bör kanske tilläggas att amerikanarnas MS-60 och straxt däröver på senare år kraftigt devalverats och många gånger går att inbegripa i strikt skandinaviska klassning 01-85 + anmärkning!! Vi bryr oss om synbara defekter som ”trötta” (hårt slitna) stampar, talrika bagmarkes, kanthack, fula fläckar och plantsrispor etc. på ett sett som amerikanarna inte gör. Många gånger krävs det numera MS-63 för att vi skall kunna sätta ”genomsnittlig 01/0”, d.v.s. 01/0-90.

FREDRIK I. Jernkontoret erhåller kungliga privilegier den 29 december 1747. Belöningsmedalj i guld (40 dukater) tilldelad bergsingenjören och numismatikern Carl Sahlin 1923. Åtsidan graverad av C. J. Wikman (efter I. C. Hedlinger), frånsidan av Adolf Lindberg (efter Daniel Fehrman). Praktexemplar i originaletui. 01/0. Ex. Antikören Myntauktion 16, 1995, nr 673.

Har man som undertecknad samlat mynt i 50 år har man över tid sett hur dessa kvalitetsbeteckningar i praktiken både devalverats – och skärpts upp igen. Flera gånger – i cykler (efter antalet investerare?). Kvalitetsbedöming har alltid varit en bedömingssport och inte en exakt vetenskap. På marknaden har det dessutom alltid funnits de som är mycket väl tränade och skickliga på detta, och de som aldrig kommer att lära sig. Som köpare har man naturligtvis stor nytta av att själv känna till så mycket som möjligt om kvalitetsbedöming. Och som med all källkritik bör man tittat närmare på avsändaren. Säljare och köpare har olika intressen rörande detta, vilket ibland kan påverka objektiviteten. Och något definitivt facit finns faktiskt inte.

I USA startades 1986-87 de båda nu ledande klassningsföretagen PCGS och NGC. Affärsidén är att vara en ”oberoende” tredjepartsklassare (-mäklare), men ibland kan man kanske undra om de tävlar om att ge sina kunder det bästa betyget. Så även här finns naturligtvis en problematik. Det bästa sättet att undvika att bli lurad är att lära sig kvalitetsbedömning. Steg ett är då att förstå hur kvalitetsskalan är konstruerad. Steg två att erfarenhetsmässigt lära sig hur den praktiseras. – Men i grunden syftar ju allt detta bara till att olika samlare/handlare skall kunna kommunicera hur snyggt eller fult ett mynt upplevs av olika betraktare. – Så kanske säger en bild mer än tusen ord? 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

 

I år fyller våra samlingar 450 år!?

Idag lanserar KMK, förlåt ”Ekonomiska museet”, en kampanj för att försöka marknadsföra sina historiska rötter. – ”I år fyller våra samlingar 450 år” meddelar man på FaceBook – under hashtaggen: #samlingarna450år – Lite som när lillpojken häromåret ställde sig på tå och utbrast: – Vi har arrangerat myntauktioner i 80 år! 😉
– 
Kanske är det ett sätt för nya verksamhetsledare att försöka verka lite mera erfarna än de egentligen är? – Eller så vill de bara värna (retuschera) sin historia?

Att KMK (ja, jag tänker fortsätta kalla dem så) vill framhålla årtalet 1572 har sin (lite krystade) förklaring i att detta år säges vara tidpunkten då bagaresonen Rasmus Ludvigsson, kanslist hos Johan III, började samla in gamla mynt i syfte att påvisa Sveriges rätt till trekronorsvapnet – som även Danmark gjorde anspråk på.

På Karl IX:s praktmynt om 8 Mark 1608 återfinns både Magnus Ladulås vapen från kontrasigillet 1275 och den fyrdelade skölden med sveakronor och götalejon – d.v.s. Stora Riksvapnet. Myntet är onekligen ett skarpt inlägg i striden med Danmark om Sveriges urgamla rätt till trekronorsvapnet.

En lite mer sansad hypotes om när grundplåten för Kungliga Myntkabinettet (KMK) verkligen lades, skulle kanske snarare hamna någon gång under trettioåriga kriget (1618-1648), då stormaktstidens krigsbyten av böcker, konst, guld- och silverföremål etc. började förgylla svenska samlingar. Gustav II Adolf lär t.ex. ha överlämnat äldre mynt till samlingen redan 1630 och drottning Kristina var en stor myntsamlare i Sverige – innan hon abdikerade och tog samlingarna med sig.

Senare kom den numismatisk intresserade Karl XI att återköpta och lösa ut pantsatta mynt ur Kristinas samling i Amsterdam och återföra dem till den nationella samlingen. Det var också under Karl XI som herrar Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) började organisera samlingarna. En annan av kungens vänner var medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718), vars ateljé kungen gärna besökte.

Vid slottsbranden 1697 klarade sig mynt och medaljer bättre än böcker och urkunder. Namnet Kungliga Myntkabinettet etablerades först på 1730-talet. Under 1700-talet ökade Myntkabinettets samling betydligt genom att privata samlingar köptes in.

Mynttidningen var givetvis på plats.

Det skulle dock dröja ända fram till mitten av 1840-talet innan KMK kom att presentera en utställning som var öppen för allmänheten.

Hundra år senare (1948) flyttade man till Narvavägen och en ny utställning invigdes. 1959 fick besittningsmynten en egen sal och 1970 invigdes utställningen Världens mynt.

År 1996 flyttade Kungliga Myntkabinettet till fantastiska lokaler på Slottsbacken i Gamla stan. De nyproducerade utställningarna invigdes den 11 juni 1997 av kung Carl XVI Gustaf. Då kanske ”norra Europas” nyaste och finaste numismatiska museum. Mynttidningen var givetvis på plats vid invigningen!

Knappt 20 år senare var nedmonteringen av KMK i full gång. När Eva Ramberg efterträdde Ian Wiséhn 2012 visste allmänheten ingenting om ”den långfingrade museichefen”. Först ett år senare, när han den 8 maj 2013 stal frimärken framför kameran hos Philea Auktioner i Stockholm, briserade skandalen och myntbranschen fick kännedom om att museichefen fått sparken. KMK verkar omgående (redan 2012?) drabbats samma spontana reaktion som landets myntsamlare – jaha, och hur mycket har han stulit på KMK då? En inventering av KMK:s samlingar genomfördes och det visade sig att det saknades mynt för 25 miljoner kronor. Man kunde samtidigt konstatera att även om säkerheten i utställningarna var mycket hög (i Europas modernaste myntmuseum), så var såväl dokumentation som säkerhet mot interna stölder under all kritik. En insider-tjuv kunde effektivt radera alla spår genom att helt sonkia stjäla både mynten och etiketterna de låg på. Då visste ingen vad som funnits.

Tack vare att utredande poliser (till skillnad från KMK) släppte bilder på några av de stulna mynten till dagspressen kunde en viss mynthandlare i Alingsås hjälpa till att lösa stöldgåtan. Hela soppan resulterade sedan i dokumentären Guldfeber – Stölderna på Kungliga Myntkabinettet – som fortfarande finns att se på SVT Play.

 – ”I valven på Kungliga Myntkabinettet finns en gyllene skatt, en av de finaste i världen. Värde: 25 miljarder kronor. Men så upptäcks att mynt för 25 miljoner är försvunna och snart är museets högste chef misstänkt. Men det är bara början. Vi gläntar på den skimrande porten och ramlar rakt in i en svindlande brottshärva och en episk berättelse om begär, hemligheter och lögner.”

En olycka kommer sällan ensam och ett par år efter chefsbytet på KMK började verksamhetens inriktning radikalt att förändras. Numismatik var ”gubbigt”, vilket inte alls passade Löfven-regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnkes kulturrevolution. Aktivism skulle ersätta fackkunskap, mynthistoria och medaljkonst fasades succesivt ut till förmån för diverse allmänna flummigheter som inte hade ett smack med numismatik att göra. Huvudsponsorn Swedbank, vars fina tal om ”värdegrund” och ”ärlighet”, föll som ett korthus när man avslöjas som ”Sveriges största tvättmaskin”.

I en uppmärksammad krönika i Svenska Dagbladet 2016 gick Ola Wong hårt åt den nya kulturpolitiken. – ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”. – ”I den nya organisationen har byråkrater och kommunikations-/marknadsavdelningen helt tagit över. Museicheferna är avskaffade. Alltså: Ingen med makt försvarar institutionerna. I Sverige räcker det med en minister för att förstöra generationer av arbete.” – Något som dessvärre kan sägas vara fallet även för KMK. På bara några år har man gått från kungligt myntmuseum på Slottsbacken till något slags aktiviststyrd ”power posing”.

Carl Lindstrand skriver 2016: – ”Tanken att historien är något som kan och skall användas som verktyg inom ramen för en viss utveckling som av vissa anses önskvärd, ett samhällsbygge om man så vill, är på intet sätt ny. Detta var en av de centrala tankefigurerna för den kinesiska kulturrevolutionen under Mao Zedong, vars syfte var att skapa en ny kultur som skulle passa in i det maoistiska samhällsbygget. Liknande idéer verkar nu vara på modet, inte bara hos Ann Follin, utan på bred front inom svensk historisk forskning och kulturvård.” Och refererar vidare till Georges Orwells ”1984”: – ”Who controls the past controls the future. Who controls the present controls the past.”

Eftersom jag i grunden är en obotlig optimist väljer jag dock att tolka KMK:s nya slogan; ”I år fyller våra samlingar 450 år”, som ännu en kursomläggning. Förhoppningsvis slår pendeln tillbaka och vi får se kulturpolitisk aktivism och värdegrundsuppfostrande ideologier försvinna från våra museer. Koncentrera er istället på att exponera och berätta om vår (fortfarande) fantastiska nationella samling. Mynthistorien och medaljkonsten förtjänar en ny generation samlare.

 

Blå-gula kulturskatter . . .

Medan Mr. Putin bombar sönder Ukrainas kulturskatter beklagar sig KMK & Co över myntsamlande och privat ägande …!?

Kulturarv till salu … är rubriken på en debattartikel i senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 2-2022). Med tanke på hur f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm (KMK, numera ”Ekonomiska Museet” – sponsrat av ”Gödselkassans penningtvätt”) handhar svenska folkets kulturskatter, vore kanske ”STULET KULTURARV” en ärligare och mera befogad titel. Men det är väldigt sällan privata samlare, numismatiker och donatorer genom århundraden fått någon erkänsla för sina livsgärningar av institutionsnumismatikerna.

Samtidigt kan man konstatera att mycket av de kulturskatter vi idag har kvar (i KMK:s fall; hade), faktiskt har bevarats just TACK VARE privata samlare! Så kanske borde man inom institutionerna istället vara tacksamma för att ”Skatten i chiffonjén” INTE förvarats bakom KMK:s svängdörrar, utan i säker privat omvårdnad under decennier.

En av SNT-skribenterna, Birgitta Hårdh (i likhet med Majvor Östergren, född på Stalins tid), har i Fornvännen 1988 skrivit en text som idag ter sig ganska inskränkt. Att man i SNT 2022 anger denna som ”lästips” är anmärkningsvärt, då den känns mera som Sovjet innan murens fall, än Sverige av idag. Såväl privat ägande som myntsamlande ifrågasätts med hänvisning till 1684 och 1942. Lite som Fan, Putin & Co läser sin historia – med skygglappar! – ”Vad som inte kan ägas av privatpersoner kan naturligtvis inte heller ärvas”, påstås helt utan tillstymmelse till lagstöd. Slutklämmen är emellertid talande; – ”Jag är inte juridiskt skolad och har möjligen tolkat lagtexten fel”. Att orden ”vartill ägare ej finnes” skall vara så svåra att förstå är högst märkligt. Men skygglapparna sitter tydligen Hårdht, så felaktigheterna ältas flera gånger; – ”man kan inte ärva det som någon annan äger”.

Att det skulle vara olagligt att samla mynt som är äldre än 100 år är naturligtvis rent nonsens. Och den som önskar samla ihop ”en vikingaskatt” av arabiska, engelska och tyska mynt, kan självfallet även i fortsättningen göra detta med gott samvete. Skrämselpropagandan från ”gratissamlarna” (de som föredrar att plundra andras samlingar istället för att själva plocka upp plånboken) kan man ta med ro.

Det går naturligtvis alldeles utmärkt att vara för myntsamlande och samtidigt emot kriminella rovgrävningar. Det lär vara förbjudet för museifolk att samla mynt. Något som egentligen är ganska märkligt. Tydligen anser någon policymakare att museifolk är mera opålitliga än privata myntsamlare? De allra flesta samlare kan utan svårigheter ”skilja på ditt och mitt”, så det är svårt att förstå varför museifolk skulle ha svårare för detta. Varför inte helt enkelt låta svensk lag gälla även här, precis som när det gäller privatägda mynt – från antiken, vikingatiden, 1921 eller nutid.

Sedan kan man ju rent allmänt tycka att det är väldigt trist att det Hårdht specialiserade institutionsfolket har så evinnerligt svårt för att erkänna den breda kunskapskälla som finns bland privata samlare och numismatiker. En professor kanske vet mycket om lite, men glöm inte det finns många ”amatörer” som kan slå er alla på fingrarna – vilket också skett. Nya rön inom svensk numismatik efter 1521 har till minst 90% kommit i dagens ljus tack vare privata numismatiker. Detta medan institutionerna fullkomligt snöat in på vikinga- och medeltid (läs: myntfynd, som inte behöver inköpas).

Att använda krångliga formuleringar och rent allmänt hänvisa till ”vetenskap och nyare forskning”, räcker inte för att övertyga undertecknad om er påstådda numismatiska överlägsenhet. Ni har haft fel förut. Och det var säkerligen inte sista gången.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

En liten tillbakablick …

Tycker inte det är länge sedan jag stod hemma i garaget i Järnbrott, Västra Frölunda, och snickrade ihop två stycken kassettdiskar. (Jodå, de finns kvar än idag). Min far och jag hade varit ute och letat lokal i Göteborg under ett års tid och äntligen funnit en – på Stureplatsen 1. Efter samråd med grannen, Paul Levin, Mynthandeln Ticalen på 3:an, hade vi skrivit hyreskontrakt med Forsman som ägde fastigheten. Den 7 augusti 1981 var vi färdiga att öppna dörrarna för första gången. Göteborg hade fått ännu en antikaffär, som ganska snart skulle utvecklas till en mynthandel med smärre inslag av antikviteter.

Redan våren 1982 kom första lagerkatalogen – med mynt från hela världen. Den trycktes i 500 exemplar och omfattade 877 nummer, presenterade på 40 sidor (A5). Katalogen kostade 5 kronor på den tiden och i princip hela upplagan tog slut på en gång. I dag är denna katalog en sällsynthet. Detta var min första tryckta katalog, till skillnad från de två stencilerade jag gav ut privat 1980-81. Hösten 1982 trycktes en tilläggslista till katalog nr 1 (472 nummer). Även denna skriven på en gammal skrivmaskin av märket Olivetti, som farsan lånat. Året därpå fick han lånat en ”IBM kula” istället och på den gjordes katalog 3 (875 nummer) våren 1983.

Affärerna gick bra och 1984 kom så ”Guldkatalogen” (Lagerkatalog 3, omfattande 80 sidor A5, 1.821 nummer och med ett gyllene omslag). Det första arbetet vi gjorde på den nyinförskaffade, toppmoderna skrivmaskinen (med olika typhjul och diskettstation!) ”Hermes top-tronic 51”. Vi hade sett den på en mässa och insåg att vi behövde den, trots att den var svindyr. Tror vi fick betala över 20.000 kr hos Hadar Schmidt i Göteborg AB (en gammal anrik firma som plötsligt gick i graven när laserskrivaren kom). I denna katalog introducerades för övrigt (en enklare form av) den 100-gradiga kvalitetsskalan för första gången (jämför Mynttidningen tio år senare). När jag nu, 40 år senare, bläddrar i dessa gamla kataloger noterar jag hur stor andel som var utländska mynt – mer än dubbelt gentemot de svenska. Och att endast knappt 4% av katalogens poster bestod av medaljer.

Under 1985 arrangerade vi en liten utställning om mynt och myntsamlande i våra lokaler på Stureplatsen. ”Samla Mynt! – En utställning om numismatik” kallade vi det hela. Det blev en både lyckad och uppskattad tillställning. Göteborgs Tidningen (GT) var där och myntbranschen fick lite reklam. Även den nystartade tidningen Myntmagasinet uppmärksammade vårt initiativ och Antikören fick därför vara först ut när tidningen påbörjade sin uppskattade artikelserie ”våra handlare”.

Antikören Myntauktion nr 1, 1986.
Vi hade väl gått och funderat på att arrangera en myntauktion i ett par års tid, när det plötsligt dök upp en samling som skulle passa bra som grundplåt för en auktion. Sagt och gjort. Vi kom överens med samlingens ägare och gick därefter ut och annonserade efter mera kompletterande material. Redan då hade vi bestämt oss för att oavsett utgången köra en tre-fyra auktioner och därefter utvärdera resultatet. Enstaka auktioner hade kommit och gått, men bara de kontinuerliga blev kvar. Vi fick ihop 956 nummer till den första auktionen – som hölls på hotell Opalen i Göteborg. Resultatet var inte dåligt – men inte heller strålande bra.

Till den andra auktionen lyckades vi mobilisera 1.125 utrop. Många tyckte att vårt initiativ med auktioner på västkusten varit mycket lovvärt och man ville därför gärna stötta oss. – ”Varför skulle alla myntauktioner finnas i Stockholm?”, sa man. Dessutom fick vi mycket beröm både för auktionskatalogen och arrangemanget i stort. Till myntauktion nr 2, som hölls på nyinvigda Sheraton i Göteborg, gick det betydligt enklare att få in material. Slutresultatet blev också bra mycket bättre, vilket i sin tur bidrog till en bra 3:e auktion osv. Sedan dess har det bara rullat på och fram till 2010 har vi genomfört 52 auktioner. Om det blir fler får framtiden utvisa. Man skall aldrig säga aldrig – även om man är fullt medveten om arbetsbördan.

Antikörens myntmässor 1988-91.
I samband med vår 6:e myntauktion i oktober 1988 arrangerade vi för första gången en egen myntmässa i Göteborg. ”Myntdagar i Göteborg” kallade vi det hela, vilket då inbegrep både auktionen och mässan med utställningar och föredrag. Ett tjugotal handlare från Sverige, Norge och Danmark ställde ut på mässan. Ett par kom t.o.m. ända från Stockholm! Att döma av att nästan samtliga kom tillbaka året efter var försäljningen god. Förutom en egen utställning fanns även Lödöse Museum med på ett hörn, där man bl.a. visade det sensationella fynd man gjort året innan – en läderbit med myntningsavtryck som kunde dateras till omkring 1140-1150. I ett slag hade Lödöses histora blivit 50 år äldre! För att anknyta till detta lät vi en av våra kunder – en stor och reslig karl – agera myntsmed på medeltida vis. Ett uppskattat arrangemang där åskådarna fick se hur det kunde gå till förr i tiden. En av stamparna skänktes sedan till Lödöse Museum, där den enligt uppgift fått ett andra liv som praktiskt studiematerial för skolklasser som får slå egna mynt.

Antikörens småskriftserie nr 1, 1991. Några veckor innan FriMynt i Helsingborg 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en liten ”bok” (läs: småskrift) om vad ett gammalt mynt kan berätta i olika avseenden. Tyckte det var lämpligt efter 10 år i myntbranschen. Det finns ju så många olika infallsvinklar som kan leda fram till ett samlarintresse. Sagt och gjort. – ”Ett gammalt mynt berättar…” blev den första, och enda, småskriften i Antikörens serie (sedan kom Mynttidningen ”i vägen”). Idén var att låta ett enda mynt – Karl XI:s enda riksdaler från 1676 – berätta olika historier. Om konst, ekonomi, religion, geografi och teknik – allt i en liten rund plåtbit.

Efter detta har jag ägnat ytterligare tre decennium åt mynt, medaljer och numismatik. Viljan att sprida vår fantastisk hobby till fler har nog alltid funnits där. Hur många artiklar det blev i Mynttidningen 1994-97 vet jag inte, men det blev i alla fall ca 800 sidor i A4-format. Och här på Myntbloggen.se har det hittills blivit 534 inlägg av olika omfattning under åren 2012-21. Antalet illustrationer i dessa båda publikationer vågar jag inte spekulera kring, men det har blivit ett och annat myntfoto genom åren. Och många är även de sköna numismatiska objekt man haft förmånen att hantera och äga under ett 40-årigt handlande (och ett 50-årigt samlande). Tillhör ju den lilla rara skara som hamnat i mynthandeln p.g.a. numismatiken – och inte p.g.a. skrothandeln. Så kanske är det därför jag fortsätter att skriva – och därmed lär mig mer om numismatik för varje artikel. Fullärd blir man lyckligtvis aldrig.

Nu kör vi vidare mot 50-årsjubiléet!

Kunskap för en bättre värld . . .

Så här i semestertider blir det kanske inte så mycket jobb på kontoret, men desto mer fritid med allt det innebär. För undertecknad, som i vanliga fall tillbringar mycket tid bakom datorn, är snickeri- och trädgårdsarbete rena semestern! Men man måste ju ta igen sig ibland också, och då kommer naturligtvis mobiltelefonen fram – i tid och otid!

Härom dagen reagerade jag på ett trevligt video-inslag på FaceBook från våra vänner i Norge. Det var førsteamanuensis i Numismatikk vid på Vitenskapsmuseet NTNU i Trondheim, Jon Anders Risvaag, som på ett trevligt och upplysande sätt berättade om en av numismatikens verkliga klassiker – den s.k. Joakimsdalern (Joachimsthalern, Joakimsthaler, Joachimstaler etc.), d.v.s. föregångaren till daler och dollar.

Jon Anders historiska berättelse är alldeles korrekt, men problemet är att man illustrerar det hela med en simpel turistkopia – ett planterat ”myntfynd” (jämför artikeln Planterade ”fornfynd” på Gotland här på Myntbloggen den 31 januari 2019) upphittat av en liten jänta så sent som den 5 april 2000. Så här skriver man på Wikimedia.org

  • The coin in the picture was found 5th of april, 2000 inside a flowerbed in the schoolyard of Vikhammer school. The coin is a Jachimsthaler and measures 45 millimeter in diameter; weighs almost 27 grams and is from the year 1525.

På semester i glada vänners lag och med en öl i handen drog jag snabbt iväg den lite tykna (göteborgska) kommentaren:

Trodde kanske att de helt enkelt glömt nämna att det rörde sig om en (stilmässigt katastrofalt dålig) kopia och blev därför väldigt förvånad då jag fick följande svar:

  • Jon Anders Risvaag > Ulf Ottosson: – Ja, den ser jo unektelig helt ny ut. Vi var av den grunn litt i tvil om den var ekte da den ble funnet, så den ble forelagt flere eksperter. Den var til og med en tur til professor Kolbjørn Skaare ved Universitetets Myntkabinett i Oslo. Den viste seg å være ekte 🙂

WOW!! – Kan det  verkligen vara möjligt att erkänt duktiga ”vetenskapsmän” med lång erfarenhet och utbildning kan göra så flagranta misstag!? Har de ingen som helst referenslitteratur eller känsla för stil och tillverkningsteknik? Via en mynthandlarkollega fick vi dessutom veta att flera stora elefanter i myntbranschen delat nämnda video?!

Jon Anders stod dock på sig och fick dessutom stöd av en kollega. Jodå, den är äkta, väger 26-27 gram, är av nästan rent silver och har en diameter på Ø 45 mm.

På bilden ovan har vi illustrerat hur äkta Joachimsthalrar ser ut. En hel (Ø 40 mm) respektive halv (Ø 35 mm) Joakimsdaler 1525, slagna av grevarna Schlick (Stephan och hans bröder) för Ludvig I av Böhmen, Ungern och Kroatien. Herrarna Schlick kom från grevskapet Bassano i Italienen och ägde en rik silvergruva i en dal (Joachimsthal) i Böhmen, nära gränsen till Meissen. Den 9 januari år 1520 fick de tillstånd att slå stora silvermynt med ett böhmiskt lejon på åtsidan och en bild av Sankt Joachim (S – I) på frånsidan. På bara tio år förvandlades Joachimsthal från en by med tusen innevånare till Europas största gruvcentrum med 18.000 personer, varav 8.000 gruvarbetare. Fram till 1528 slogs här 2,2 miljoner thaler (hela, halva, dubbla och kvartar). År 1533 var Joachimsthal den näst största staden i Böhmen, endast Prag var större. I mitten av 1500-talet uppskattas det att man präglat ca 12 miljoner thaler (taler) av silver från dessa berg – som sedan spridits över hela Europa som ett av de allra mest populära handelsmynten.

Av lätt insedda skäl har dessa historiskt väldigt betydelsefulla mynt också kopierats under lång tid. På olika marknader förekommer idag allt ifrån avgjutningar och galvano-kopior till enkla souvenirer och turistkopior. Inte minst i Tjeckien, men självfallet har även kineserna gett sig på denna marknad. En välkänd europeisk souvenir i oädel metall, daterad 1967 (ibland i originalförpackning), har t.ex. kopierats av kineserna och slagits i silver – men givetvis utan ”1967”.

Den första instinktiva reaktionen den lurade människan uppvisar är förnekelse. Sedan kommer de alternativa förklaringarna och teorierna. Man vill ogärna erkänna att man gått på en nit eller att man har varit godtrogen. Så trots länkar till facit och lösningen på problemet ville man i Norge inte inse sitt misstag. Inte ens ett tips om att besöka Myntbloggen.se föll i god jord, utan togs istället bort. Därav detta blogginlägg. Tack!

FACIT: Jon Anders Risvaag, Førsteamanuensis Numismatikk vid Vitenskaps-museet i Trondheim håller INTE video-föredrag om en Joakimsthaler! Han står och förevisar en turistkopia av en HALV Joakimsthaler! Fakta: Vapensköldarna på de olika valörerna är helt olika! Och halvtalrarna skall endast väga ca 14 gram – inte 26-27 gram. V.S.B.

Kanske dags att uppdatera webben … ”NTNU kunnsap for en bedre verden”…? 😉