Samling Alströmer under klubban på söndag!

Nu på söndag, den 6 november, med start kl. 16:32 (tänk Gustav II Adolf och Lützen), auktioneras SAMLING ALSTRÖMER av ANTIKÖREN på Tradera.

Sextionio poster med mycket stor variation – ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer! Vid katalogiseringen har vi försökt härleda vem i dessa generationer som kan tänkas ha intresserat sig för dessa objekt och sett till att bevara dem för eftervärlden. – Ett riktigt spännande detektivarbete! För att i görligaste mån kunna sätta en trolig förvärvare på objekten har vi valt att presentera samlingen i kronologisk ordning. Naturligtvis kan senare ättlingar ha införskaffat äldre objekt i senare tid, men en hel del medaljer har faktiskt kunnat knytas till rätt Alströmer.

FRIHERRLIGA SLÄKTEN ALSTRÖMER
Jonas Alström adlades 1751 med namnet Alströmer. Två av hans söner, Patrick och Claes, upphöjdes 1778 i friherrligt stånd. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.

Jonas ALSTRÖMER (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungl. Vetenskaps-akademien 1739.

Gift 1731 med Margareta Clason (1709–1738). Omgift 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin (1716–1806).

Barnen: Patrik (1733-1804), August (1735-1773), Claes (1736-1794) och Johan (1742-1786).

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 1. Samlingens äldsta objekt – Mannheim 1680.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 2. Alingsås manufakturverk och praktmyntet 1725.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 3. Hamburg och Alingsås manufakturverk 1725.


Patrick Alströmer (1733–1804).
Svensk friherre, industriman, direktör, kommerseråd. Son till Jonas Alströmer.

Gift med 1) Christina Maria Ollonberg, 2) Christina Maria Silfverschiöld.


Patricks bror, August Alströmer (1735-1773), var gift med Anna Margareta Sahlgren (1745-1767), dotter till Niclas Sahlgren.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 4. Holländsk guld-dukat 1769 och Östads Barnhus 1774.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 5. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 6. Jonas Alströmer satte Alingsås på kartan.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 7. Prinsessan och barnhusbranden 1783.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 9. Samlingens lilla pärla – namnsdagspresent i guld!

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 10. Frimureri och uppoffringar.


Johan Alströmer (1742-1786).
Svensk friherre, industriman. Son till Jonas Alströmer.

Gift med Hedvig Catharina Dankwardt-Lilljeström (1767-1811).

Claes Alströmer (1736-1794).

Svensk friherre, industriman och mecenat. Son till Jonas Alströmer.

Gift med Sara Catharina Sahlgren (1748-1818), dotter till Niclas Sahlgren.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Johan & Claes Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 8. Linnés lärjunge Solander hedras av Alströmer.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 11. En gyllene Karl i sidenklädd dosa.


Margareta H. Alströmer (1763-1816). Svensk grevinna, konstnär och sångerska, ledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna och Kungliga Musikaliska Akademien. Dotter till Patrick Alströmer och Christina Maria Ollonberg.


Jonas (Patricksson) Alströmer (1769–1845). Svensk friherre, ämbetsman, amatörviolinist, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Son till Patrick Alströmer och Christina Silfverschiöld.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmers musikaliska barn, Margareta och Jonas Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 12. Merkurius och Pan vaktar Alströmers vapen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 13. Svenska Akademien hyllar Alströmer 1824.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 14. Alströmer porträtteras av Enegren 1824.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 15. Karl Johan – Lantbruksakademiens beskyddare.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 16. Den plöjande bonden med sina oxar.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 17. J-O Wallin och psalmboken.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 18. Kungl. Musikaliska Akademien. A.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 19. Kungl. Musikaliska Akademien. B.


Jonas (Jonasson) Alströmer (1807–1891). Svensk friherre och Kungl. sekreterare. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer. Skänkte tillsammans med sin yngre bror Oscar en samling naturalier till Vetenskapsakademien 1848. Samlingen hade tillhört Joseph Banks (1743-1820) och härstammade derlvis från James Cook (1728-1779).

Oscar Alströmer (1811-1888). Landshövding. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas (Jonasson) Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 20. Den svenska näktergalen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 21. Musikaliska akademiens Mazér-medalj 1852.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 22. Musikaliska Akademiens prismedalj 1867.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 23. Kungaparets kröning 1844.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 24. Tre utländska silverpengar – från resan?

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 25. Världsutställningen i London 1862.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 26. Vårfest i Wien och utställning i Köpenhamn.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 27. Kinesiskt mynt. Present Thollander Moskva 1891.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 28. Mynt från Hyderabad. Gåva av Fröken M. Hartman.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 29. Oskar II porträtterad av Ekwall och Lindberg.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 30. För Hästafvelns Främjande ca 1890.


Jonas Alströmer d.y. (1840–1917). Svensk friherre, riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”) och disponent vid Östads säteri och barnhus. Son till Jonas (Jonasson) Alströmer och Margareta Lovisa Taube, vars far var svensk adelsman (nr 734). Han invaldes 1899 som ledamot av Lantbruksakademien.

En av sönerna, Jonas Magnus Alströmer, var diplomat. En annan, Thore Alströmer, var riksdagsledamot.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer den yngre:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 31. Kungliga Stuteriöverstyrelsen belöningsmedalj.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 32. För Hästafvelns Främjande ca 1904.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 33. För Hästafvelns Främjande ca 1906.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 34. För Hästafvelns Främjande ca 1910-15.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 35. Lantbruksmötet i Alingsås 1903.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 36. Svenska Setterklubben 1903.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 37. Hortikulturens Vänner i Göteborg.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 38. Frimurare i Göteborg – S:t Andreas logen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 39. Nobel-medalj för Fysiologi eller Medicin – i brons!

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 40. Riksdagsman Reuterswärd.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 41. Riksdagsman von Ehrenheim.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 42. Riksdags- och talman Sparre.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 43. Riksdagsman Nils Persson.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 44. Riksdagsman Lithander i Göteborg.


C. Thore J. Alströmer (1879–1945). Svensk friherre, disponent och riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”). Son till Jonas Alströmer d.y.

Gift 1910 med Margareta (Greta) Nordenfeldt (född 1880), dotter till grosshandlaren Johan Nordenfeldt och Maria Salenius.

Barn: Anna-Margareta Alströmer, Jonas Alströmer, Ellen Alwall, Stina Dahlbäck och Elisabeth Dahlbäck.

Några objekt som kan tänkas, eller bevisligen har tillhört Thore Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 45. Svenska Kyrkan i Paris grundlagd 1911.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 46. Olympiska Spelen i Stockholm 1912.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 47. Baltiska Utställningen i Malmö 1914.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 48. Prinsessan Ingeborg av Tore Strindberg 1923.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 49. Göteborgs-utställningen 1923 av Carl Milles.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 50. Vätle, Ale och Kullings härads Lantbruksmöte 1928.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 51. Lantbruksmötet 1928 – Silver + brons.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 52. Vätle, Ale och Kullings härad 1928 – Silver + brons.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 53. Skattfyndet vid Östads Barnhus 1930.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 54. Frimurare-medalj av Gösta Carell 1938.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 55. En mot norr flygande svan.


Jonas M. Alströmer (1877–1955). Svensk friherre, diplomat och kammarjunkare. Son till Jonas Alströmer d.y.

År 1922 utnämndes Alströmer till envoyé i Bern och var 1924-25 sidoackrediterad i Wien och Budapest. 1925 blev Alströmer tillförordnad envoyé vid Sveriges ambassad i Bukarest med sidoackrediteringar i Aten (1925-33) och Belgrad (1925-28). Han var även delegerad vid en rad internationella konferenser.

Några objekt som med största säkerhet tillhört Jonas M. Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 56. Far, mor och tio barn.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 57. Prinsessan som porträtterade sin far kungen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 58. Polytekniska Föreningen i Bukarest 1927.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 59. Fågel Fenix och Greklands självständighet 1830-1930.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 60. Automobilklubben hedrar Friherre Alströmer 1930.


SVERIGES REGENTER – före Olof Skötkonung

När vi nu skriver 2022 innebär detta att det i år är 1000 år sedan Olof Skötkonung (Olof Eriksson, Skattkung) gick ur tiden. Om detta kommer att innebära något jubileumsfirande och nya minnesmynt, återstår att se. Men tillåt mig tvivla.

Eftersom jag sedan 2020 etablerat lite av en traditionen här på Myntbloggen.se; nämligen att på min fars födelsedag välja ut något spännande avsnitt ur min kommande bok (med arbetsnamnet ”Sveriges första mynt”) och kåsera lite kring detta. Så idag, den 19 januari 2022, tänkte jag skriva lite om de kungar som föregick vår tusenårsjubilar, ”myntkungen”, Olof Eriksson, Skattkonung.

Sveriges Kungahus förtecknar på sin webbsida Sveriges regenter under 1000 år.
(Länken ändrad / flyttad / undangömd 2022).

De kungar som regerade före den Stenkilska ätten är enligt Kungahuset följande:

  • Erik Segersäll ca 970 – ca 995
  • Olof Skötkonung ca 995 – ca 1022
  • Anund Jakob ca 1022 – 1050
  • Emund gamle ca 1050 – 1060

Här på bildmontaget ovan illustreras dessa ”vikingakungar” med fyra medaljer ur medaljserien ”Hedlingers regentlängd”. Vilken ätt dessa herrar tillhörde nämns inte på Kungahusets webbplats, men man brukar kalla den för ”den gamla kungaätten” eller ”Björn Järnsidas ätt” (även Erik Segersälls ätt förekommer). Tidigare kallade man den Ynglingaätten efter Yngve-Frejs ättlingar.

SAGOKUNGAR
Även om viss ”modern historiesyn” för närvarande ofta förnekar Sveriges historia och gamla arvkungarike, känner vi faktiskt till en rad historiskt belagda kungar långt före Erik Segersäll. Så skall man tro på Sveriges Kungahus, när man förtecknad ”Sveriges regenter under 1000 år”, med Erik Segersäll först i raden, eller på vårt statliga ”centralmuseum” i Stockholm – Nationalmuseum? –  som 2022 påstår att:

– ”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och därmed heller inte svenskar”.

Adam av Bremen skrev så här 950 år sedan: – ”Svenskarnas stammar är många, utmärkta i fråga om styrka och vapenföring, och dessutom framstående krigare både till häst och till sjöss. Därför ser det ut som om de genom sin kraft blir herrar över övriga nordiska folk. Kungar har de av gammal ätt, men deras makt beror av folkets vilja. Vad alla gemensamt har beslutat, det måste han bekräfta, för så vitt inte hans avgörande, som de ibland mot sin vilja följer, befinnes vara riktigare.” (Utdrag ur Adams 4:e bok, kapitel 22).

Dagens Sverige kan kanske upplevas som väl hårt drabbat av Marxs och Engels materialistiska historiesyn, där all form av ”nationalism”, hur realistisk den än må vara, skall förnekas in absurdum (utom vid idrottsarrangemang). Nationalromantikens dagar, då Skansen och Nationalmuseum grundades, känns väldigt långt borta. Idag är det mer eller mindre legio att även historiskt belagda svenska kungar och deras domäner hänförs till kategorin sagokungar och landskap, av den ”moderna” historiesynen.

LOKALPATRIOTISM
Man väljer selektivt ut de källor som passar ens syften. Ofta föredrar man ”fakta” från sagans värld, samtidigt som man förnekar våra äldsta och mest trovärdiga källor.

– Talrika äro de historiker som förirrat sig i sagans värld.
– Historieintresset är påfallande ofta lokalt förankrat.
– Gamla ”sanningar” har en tendens att överleva nya rön.
– Historia är färskvara – men ändå väldigt trögflytande.

Urvalet förefaller påfallande ofta göras utifrån vilket land/landskap historikerna kommer ifrån. Svenskar, danskar, upplänningar, västgötar och skåningar är sällan helt eniga. Danskarna verkar t.ex. inte tro på sin egen kung (Sven Estridsson) och brukar därför förneka både Adams Olof den Svenske och det faktum att Erik Segersäll (Erik Sejrsæl) tvingade Sven Tveskägg (Svend Tveskæg) i landsflykt i Polen under 7 års tid. Även om man skall vara försiktig med Wikipedia är det ganska kul att ”växla språk” och se hur fantastisk olika samma personer/händelser kan beskrivas.

Våra främsta källor till ”Sveriges gamla kungaätt” är Rimberts Vita Anskarii (Ansgars liv) ca 875 och Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis (Historia om Hamburgs stifts biskopar) ca 1075, samt Kungliga Ättartal i Hervararsagan. Problemet är att historiker i alla tider haft mycket svårt att få dessa källor att gå ihop. Man har betraktat dem som motstridiga och därför har sanningshalten ifrågasatts.

En källa som i princip aldrig nämns i dessa sammanhang är den mäktiga medaljserien om 56 medaljer, kallad Hedlingers regentlängd och påbörjad 1734. Men eftersom detta är en i grunden numismatisk blogg om mynt och medaljer kan det kanske vara intressant att reflektera över hur Sveriges största historieskrivare resonerade på det tidiga 1700-talet. De båda lärde herrarna Carl Reinhold Berch (1706-1777) och Erik Benzelius d.y. (1675-1743), behöver vi kanske inte ägna så mycket tid denna gång, men det var i alla fall de som var såväl initiativtagare som historikerna bakom den för samlare så välkända medaljserien.

På uppslaget ovan redovisas de båda regentlängderna parallellt, sida vid sida. Där kan man konstatera att Hervararsagans Kungliga Ättartal redovisar nio kungar i ”Björn Järnsidas ätt” före Erik Segersäll: Björn – Erik – Refil – Erik – Anund – Björn – Erik – Björn … följd av ”Olof”, en äldre bror till Erik Segersäll. Detta medan Rimbert och Adam av Bremen endast får ihop följande svenska regentlängd: Anund – Björn – Olof – Ring – Erik & Emund Ringsson – Emund Eriksson … följd av Erik Segersäll.

Sätter vi upp källorna bredvid varandra ser vi att den första riktiga samstämmigheten är Erik Refilsson och hans efterträdare, bröderna Anund och Björn Eriksson. Att Björn Haugi tas med i 1734 års regentlängd medans hans äldre bror Anund Uppsali ratas, beror på den senares okristliga levene. Hedlingers regentlängd innehåller endast ”kristna” kungar (eller åtminstone ”välvilligt inställda” till den nya religionen), vilket naturligtvis var ett medvetet val på 1700-talet. Erik Anundsson Väderhatt saknas hos Rimbert och Adam, men tas upp i de två övriga källorna. Kung Olof figurerar samtidigt både i Rimbert, Adam och nämnda medaljserie, men saknas i Hervararsagan.

Redan Berch och Benzelius insåg problematiken med de parallella kungarna Björn Eriksson & Ring. De hade dock ingen lösning på problemet, så den projekterade medaljen (nr 4) blev aldrig varken graverad eller präglad. Däremot hade man redan på 1700-talet klart för sig att Adams Emund Eriksson var densamme som i Landamäri  (Äldre Västgötalagen) kallas Emund Slemme av Uppsala och att denne naturligtvis skulle vara med. Man visste till och med att sagans ”Olof Björnsson” (på motsvarande plats) var ohistorisk och då givetvis skulle refuseras. Senare historiker har för övrigt blandat bort korten rejält när det gäller Emund Slemme och förväxlat honom med Olof Skötkonungs frilloson, Emund den Gamle. Medaljsamlarna vet bättre!

Och även de som läst Adam av Bremen: – ”Jag har hört av danernas ofta citerade kung Sven (d.v.s. danske kungen Sven Estridsson, dotterson till Sven Tveskägg och drottning Sigrid Storråda), att svenskarna vid denna tid styrdes av en viss Ring tillsammans med hans söner Erik och Emund. Det är samme Ring som före sig haft Anund, Björn och Olof, om vilka man kan läsa i den helige Ansgars levnadsbeskrivning, jämte andra som inte nämns vid namn.” (Utdrag ur Adams 1:a bok, kapitel 61).

– ”Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald* och var vänligt inställd till de kristna som kom till honom. I Norge regerade Hakon,** och när nordmännen hade avsatt honom med anledning av hans övermodiga uppträdande, återinsatte Harald honom (ca 975) i kraft av sin auktoritet och gjorde honom försonligt inställd till de kristna.” (Utdrag ur Adams 2:a bok, kapitel 25).

* Harald Blåtand (932-985). ** Håkon Jarl (ca 935-995).

KUNG I BAREN
Den helt grundläggande frågan – som ingen verkar ha ställt? – är givetvis; VAR? och ÖVER VAD? var det dessa KUNGAR regerade!?

Om vi återgår till Hervararsagans Kungliga ättartal finns där ett antal mycket viktiga ledtrådar, här nedan uppdelade i fyra punkter.

Bröderna Erik och Refil Björnsson (1.) var båda kungar – men med olika ”titlar”. Erik var ”kung i Sverige” och Refil var ”härkonung och sjökonung”. Att vara Kung i Sverige är således inte samma sak som att vara Kung i baren efter löning. Kung kan betyda olika saker i olika sammanhang och man måste givetvis alltid klarlägga över vad och vilka respektive kung regerade. Erik Refilsson (2.) fick bli kung (riksföreståndare?) efter Erik Björnssons död, då den sistnämndes barn var omyndiga. När Erik Björnssons söner, Anund Uppsali och Björn Haugi (3.) växt upp, tog de i kraft av arvsrätten över styret efter Erik Refilsson (som ev. abdikerat?). Men nu kommer det viktigaste:

  • ”DÅ DELADES SVERIGE ÄNNU EN GÅNG MELLAN BRÖDER”…

1. Björn Järnsidas söner hette Erik och Refil; den senare var härkonung och sjökonung, men Erik var kung i Sverige efter sin fader och levde bara en kort tid.

2. Då övertogs riket av Refils son Erik, som var en stor härförare och en mäktig kung.

3. Erik Björnssons söner var Anund Uppsali och kung Björn; då delades Sverige ännu en gång mellan bröder, och de övertog styret efter Erik Refilsson.

4. Kung Björn lät bygga upp den plats som kallas Haugi och kallas därför Björn Haugi.

Äldre brodern Anund Eriksson Uppsali blev kung i Uppsala, medan den yngre Björn Haugi fick söka lyckan på en annat håll. Ännu idag förekommer det dock historiker som associerar Björn Haugi med Olof Rudbecks ”Björn på Håga”, lokaliserad till Hågahögen utanför Uppsala. Detta trots att vi i 120 år känt till att Hågahögen är från bronsåldern (1700-500 f.Kr.) och inte från 800-talet. Häpnadsväckande!

Varför moderna historiker inte velat inse den uppenbara kopplingen mellan Björn Haugi och Kungshögen vid Hovgården (Adelsö kungsgård) mitt emot Birka, kan man bar spekulera kring. Där träffade Ansgar kung Björn och fick vid hemresan till Frankerriket med sig ett brev, ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (d.v.s. med runor) från kung Björn till kejsaren Ludvig den Fromme (778-840).

Kontentan av allt detta blir således att vi på 800-talet hade två parallella kungar i Sverige; bröderna Anund och Björn Eriksson. Den ene residerande i (Gamla?) Uppsala och den andre på Adelsö/Birka/Roden (endast 6 mil därifrån). Allt efter den refererade överenskommelsen att ”dela Sverige mellan bröder”. Vi verkar alltså ha gått från en enad svensk monarki till en s.k. diarki (ett ”tvåmannavälde”).

– Är det detta som är grunden till den infekterade och duktigt uttjatade debatten om ”svear mot götar”? – Är det därför diarki förbjuds samtidigt som Svealand nämns för första gången? – i Kristoffer av Bayerns landslag 1442.

Hade egentligen tänkt att hinna med lite intressanta historiska kopplingar mellan vikingatidens Sverige och Danmark också … men timmen är sen, så det får bli en annan gång. Det finns mycket att utveckla både avseende de nya rönen kring den danske kongerække (2020) och de kungliga svensk-danska släktförhållandena (2021), för att inte tala om 800-talets alla spännande kungar och deras strapatser. Många gamla missuppfattningar behöver redas ut, men det kräver större plats, så några hemligheter får vi allt spara till boken … 😉

Grattis på 102-årsdagen, farsan! – Du fattas mig …

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

En liten tillbakablick …

Tycker inte det är länge sedan jag stod hemma i garaget i Järnbrott, Västra Frölunda, och snickrade ihop två stycken kassettdiskar. (Jodå, de finns kvar än idag). Min far och jag hade varit ute och letat lokal i Göteborg under ett års tid och äntligen funnit en – på Stureplatsen 1. Efter samråd med grannen, Paul Levin, Mynthandeln Ticalen på 3:an, hade vi skrivit hyreskontrakt med Forsman som ägde fastigheten. Den 7 augusti 1981 var vi färdiga att öppna dörrarna för första gången. Göteborg hade fått ännu en antikaffär, som ganska snart skulle utvecklas till en mynthandel med smärre inslag av antikviteter.

Redan våren 1982 kom första lagerkatalogen – med mynt från hela världen. Den trycktes i 500 exemplar och omfattade 877 nummer, presenterade på 40 sidor (A5). Katalogen kostade 5 kronor på den tiden och i princip hela upplagan tog slut på en gång. I dag är denna katalog en sällsynthet. Detta var min första tryckta katalog, till skillnad från de två stencilerade jag gav ut privat 1980-81. Hösten 1982 trycktes en tilläggslista till katalog nr 1 (472 nummer). Även denna skriven på en gammal skrivmaskin av märket Olivetti, som farsan lånat. Året därpå fick han lånat en ”IBM kula” istället och på den gjordes katalog 3 (875 nummer) våren 1983.

Affärerna gick bra och 1984 kom så ”Guldkatalogen” (Lagerkatalog 3, omfattande 80 sidor A5, 1.821 nummer och med ett gyllene omslag). Det första arbetet vi gjorde på den nyinförskaffade, toppmoderna skrivmaskinen (med olika typhjul och diskettstation!) ”Hermes top-tronic 51”. Vi hade sett den på en mässa och insåg att vi behövde den, trots att den var svindyr. Tror vi fick betala över 20.000 kr hos Hadar Schmidt i Göteborg AB (en gammal anrik firma som plötsligt gick i graven när laserskrivaren kom). I denna katalog introducerades för övrigt (en enklare form av) den 100-gradiga kvalitetsskalan för första gången (jämför Mynttidningen tio år senare). När jag nu, 40 år senare, bläddrar i dessa gamla kataloger noterar jag hur stor andel som var utländska mynt – mer än dubbelt gentemot de svenska. Och att endast knappt 4% av katalogens poster bestod av medaljer.

Under 1985 arrangerade vi en liten utställning om mynt och myntsamlande i våra lokaler på Stureplatsen. ”Samla Mynt! – En utställning om numismatik” kallade vi det hela. Det blev en både lyckad och uppskattad tillställning. Göteborgs Tidningen (GT) var där och myntbranschen fick lite reklam. Även den nystartade tidningen Myntmagasinet uppmärksammade vårt initiativ och Antikören fick därför vara först ut när tidningen påbörjade sin uppskattade artikelserie ”våra handlare”.

Antikören Myntauktion nr 1, 1986.
Vi hade väl gått och funderat på att arrangera en myntauktion i ett par års tid, när det plötsligt dök upp en samling som skulle passa bra som grundplåt för en auktion. Sagt och gjort. Vi kom överens med samlingens ägare och gick därefter ut och annonserade efter mera kompletterande material. Redan då hade vi bestämt oss för att oavsett utgången köra en tre-fyra auktioner och därefter utvärdera resultatet. Enstaka auktioner hade kommit och gått, men bara de kontinuerliga blev kvar. Vi fick ihop 956 nummer till den första auktionen – som hölls på hotell Opalen i Göteborg. Resultatet var inte dåligt – men inte heller strålande bra.

Till den andra auktionen lyckades vi mobilisera 1.125 utrop. Många tyckte att vårt initiativ med auktioner på västkusten varit mycket lovvärt och man ville därför gärna stötta oss. – ”Varför skulle alla myntauktioner finnas i Stockholm?”, sa man. Dessutom fick vi mycket beröm både för auktionskatalogen och arrangemanget i stort. Till myntauktion nr 2, som hölls på nyinvigda Sheraton i Göteborg, gick det betydligt enklare att få in material. Slutresultatet blev också bra mycket bättre, vilket i sin tur bidrog till en bra 3:e auktion osv. Sedan dess har det bara rullat på och fram till 2010 har vi genomfört 52 auktioner. Om det blir fler får framtiden utvisa. Man skall aldrig säga aldrig – även om man är fullt medveten om arbetsbördan.

Antikörens myntmässor 1988-91.
I samband med vår 6:e myntauktion i oktober 1988 arrangerade vi för första gången en egen myntmässa i Göteborg. ”Myntdagar i Göteborg” kallade vi det hela, vilket då inbegrep både auktionen och mässan med utställningar och föredrag. Ett tjugotal handlare från Sverige, Norge och Danmark ställde ut på mässan. Ett par kom t.o.m. ända från Stockholm! Att döma av att nästan samtliga kom tillbaka året efter var försäljningen god. Förutom en egen utställning fanns även Lödöse Museum med på ett hörn, där man bl.a. visade det sensationella fynd man gjort året innan – en läderbit med myntningsavtryck som kunde dateras till omkring 1140-1150. I ett slag hade Lödöses histora blivit 50 år äldre! För att anknyta till detta lät vi en av våra kunder – en stor och reslig karl – agera myntsmed på medeltida vis. Ett uppskattat arrangemang där åskådarna fick se hur det kunde gå till förr i tiden. En av stamparna skänktes sedan till Lödöse Museum, där den enligt uppgift fått ett andra liv som praktiskt studiematerial för skolklasser som får slå egna mynt.

Antikörens småskriftserie nr 1, 1991. Några veckor innan FriMynt i Helsingborg 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en liten ”bok” (läs: småskrift) om vad ett gammalt mynt kan berätta i olika avseenden. Tyckte det var lämpligt efter 10 år i myntbranschen. Det finns ju så många olika infallsvinklar som kan leda fram till ett samlarintresse. Sagt och gjort. – ”Ett gammalt mynt berättar…” blev den första, och enda, småskriften i Antikörens serie (sedan kom Mynttidningen ”i vägen”). Idén var att låta ett enda mynt – Karl XI:s enda riksdaler från 1676 – berätta olika historier. Om konst, ekonomi, religion, geografi och teknik – allt i en liten rund plåtbit.

Efter detta har jag ägnat ytterligare tre decennium åt mynt, medaljer och numismatik. Viljan att sprida vår fantastisk hobby till fler har nog alltid funnits där. Hur många artiklar det blev i Mynttidningen 1994-97 vet jag inte, men det blev i alla fall ca 800 sidor i A4-format. Och här på Myntbloggen.se har det hittills blivit 534 inlägg av olika omfattning under åren 2012-21. Antalet illustrationer i dessa båda publikationer vågar jag inte spekulera kring, men det har blivit ett och annat myntfoto genom åren. Och många är även de sköna numismatiska objekt man haft förmånen att hantera och äga under ett 40-årigt handlande (och ett 50-årigt samlande). Tillhör ju den lilla rara skara som hamnat i mynthandeln p.g.a. numismatiken – och inte p.g.a. skrothandeln. Så kanske är det därför jag fortsätter att skriva – och därmed lär mig mer om numismatik för varje artikel. Fullärd blir man lyckligtvis aldrig.

Nu kör vi vidare mot 50-årsjubiléet!

Augsburg. 1/6 Thaler 1632 – galvanokopia av okänt mynt!

Staden Augsburg i Tyskland var under svensk besittning åren 1632-1634. För svensk räkning präglades där såväl guld- som silvermynt med kung Gustav II Adolfs porträtt. Mynten, som tillverkades i s.k. fickvalsverk, är kända i följande valörer:

  • 3 Dukater 1632. SB 1. Dubbelporträtt.
  • 2 Dukater 1632. SB 2. Dubbelporträtt.
  • 1 Dukat 1632. SB 3. Typ I.
  • 1 Dukat 1633. SB 4. Typ I.
  • 1 Dukat 1634. SB 5. Typ II.
  • 1 Thaler 1632. SB 8. Typmynt.

Dessutom präglades ”presentationsmynt” om 2 och 3 Thaler 1632 i skruvverk (SB 6-7), samt medaljer med samma åtsida, men med ett skepp på frånsidan.

Nu finns det emellertid anledning att misstänka att ytterligare en valör kan ha präglas i svenska Augsburg – nämligen 1/6 Thaler 1632! Se bildkollaget ovan.

I helgen såldes nämligen tvenne galvanoplastiska avtryck (galvanokopior) av åt- respektive frånsida till ett dylikt mynt, på auktion i Tyskland. Objektet, som (felaktigt) var beskrivet som ”Kupferabschläge”, probeabschlag?” (kopparavslag, provprägling?), klubbades för tio gånger utropet, eller 1.000 Euro + 23,5%.

På bilden till vänster ses de båda åttkantigt klippta galvanokopiorna (nederst), jämte en digitalt frilagd svart/vit bild som visar hur förlagan sett ut (överst). Det faktum att det existerar galvanokopior betyder att det också måste finnas (eller har funnits) ett original. Troligtvis på något museum eftersom det huvudsakligen är där dylika kopior blir till. Frågan är bara var!? Och hur numismatiker både i Sverige och utomlands lyckats missa detta mynt i nästan 400 år!? Visst, det kan mycket väl vara ett unikt mynt, men det är ändå märkligt att det inte någonstans blivit omskrivet … om man nu till och med låtit göra (utställnings)kopior. Metoden man använt skvallrar dessutom att kopieringen skett på 1900-talet, eftersom tekniken uppfanns i slutet av 1800-talet.

Kanske finns det någon i läsekretsen som vet att berätta mer? Ingen som har en sjättedelsthaler 1632 från Augsburg liggande och skräpa i någon byrålåda …? 😉

SNF & ”alternativa fakta”…

I går anlände aprilnumret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2017) tillsammans med katalogen över SNF:s kommande årsmötesauktion, som hålls i Norrköping den 13 maj 2017 och omfattar 98 utrop. Två trevliga volymer vars omslagen pryds av en Olof-penning av CRUX-typ, signerad GOWNE (Malmer kedja 1, stampkombinationen 8:60), respektive åtsidan av Svenska Pointerklubbens medalj, modellerad av självaste Bruno Liljefors (frånsidan och stampgraveringen av Erik Lindberg – se Ehrensvärd nr 65).

antikoren_myntauktion_sheraton_goteborg_1200I senaste SNT nås vi av nyheten att Sten Törngren gått bort, 96 år gammal. Han var född samma år som min far (1920) och började samla mynt (gick med i SNF) samma år som jag föddes (1964). Om jag minns rätt träffade jag Sten första gången genom vår auktionist, Sven Ljunglöf. Kommer t.ex. ihåg att Sven hade ett drygt halvdussin Gustav Adolf-kreuzrar 1632 som Sten ville överta (”lägga beslag på”). Hans metod var att helt enkelt att skriva sitt namn på de myntpåsar som ”tillhörde” honom. 😉 Sten Törngren var en trogen gäst på många Antikören-auktioner. Kanske lite ”bullrig” på visningarna, men desto mera koncentrerad på auktionerna. Du hittar honom och hans ”kära Dagny” på mitten i bilden ovan … lite till vänster … bredvid Per-Göran Carlsson … bakom George Tambakopoulos och Christian Hamrin.

– ”Visst var myntnissarna yngre förr i tiden … 😉 

mynthandlarmiddag_zurich_1989_1200a

På bilden ovan ses Sten ”hålla låda” under en middag i samband med den första Schmitz-auktionen i Zürich 1989. Som 25-åring var denna auktion en stor upplevelse på många sätt. Som ombud för en  av världens största auktionsfirmor, Heritage Auctions i Texas, USA, ropade jag bland annat in 1528 års gyllen – ett mynt som då var väldigt omdiskuterat. Några av ”de stora experterna” gapskrattade och menade att myntet var falsk. Unge herr Ottosson hade mycket kvar att lära, menade man. – ”Visst, men man vill ju inte lära sig fel heller”, kontrade jag snabbt. Törngren skrattade stort och sa; – ”HaHa! Bra! – Det skall du ha en krona för!”. Därefter tyckte han att jag skulle hänga med och spela poker, men det nobbade jag. Mitt spel är ju schack! 🙂

torngrens_brev_1991_1200Drottning Kristinas mynt låg Sten Törngren extra varmt om hjärtat. Och då särskilt hennes rejäla kopparören (har fortfarande kvar en halv låda av hans bok, ”Kristinas ettöringar av koppar”, från 1991 … om någon är intresserad) och dito ”riksdalers” (som han brukade kalla dem – se vidare Mynttidningen 4-1995 – ”Något om Kristinas riksdalers”). Redan till andra numret av Mynttidningen ville Sten bidra med material och hade därför skickat upp en stor packe fotografier av sina varierande Kristina-riksdalrar 1639-1641. Det blev ett digert arbete att ordna upp detta, men resultatet blev sex sidor i Mynttidningen 2-1994.

Läs Jan-Olof Björks minnesord i SNT 3-2017.

Utöver detta innehåller SNT denna gång en artikel om ett nyupptäckt Säter-öre 1628 med partiella spår av en äldre myntbild. En omgraverad myntbild som skapat en lite schizofren rikssköld – en hybrid mellan sköldtyp II och III (jämför Mynttidningen 1-1996, s. 18-23 samt Sonesgarden.se). Författare är Lennart Castenhag och Anatoly Skripunov.

Dessutom ägnas drygt fem sidor åt SNF:s årsberättelse för 2016. Där kan man bland annat läsa att föreningen har 641 manliga medlemmar, 24 kvinnor och 5 juniorer. Noterade även att man tar upp ”SNF:s policy för omsättning av förfalskningar och kopior” och berättar att man ser allvarligt på detta med kopior. Policyn har t.o.m. varit en stående punkt vid alla ordinarie styrelsemöten under året.

DSCN4433a_1200

Med detta i åtanke blir det lite märkligt att slå upp den bifogade auktionslistan, och där finna en lång rad gjutna kopior eller avgjutningar (nr 34, 45, 55, 58, 62) och senare avslag (nr 59, 63 – bilderna förväxlade). – Vilket budskap är det egentligen som gäller …?

SNF:s policy (PDF, 222 kB) tar, precis som Mynttidningen för 20 år sedan, upp två huvudtyper av ”falskmynteri”; samtida förfalskningar och samlarkopior:

  • Förfalskningar av mynt har förekommit sedan antiken. Mynt har förfalskats under sin samtid i syfte att användas som betalningsmedel. Äldre sådana förfalskningar är ett samlarområde. Dokumentationen om dessa objekt är viktig för att sprida kunskap i syfte att stävja missförstånd.
  • Äldre mynt har också förfalskats/kopierats med samlarmarknaden som målgrupp. Handeln med sådana förfalskningar är ett stort bekymmer eftersom den ekonomiska skadan kan bli kännbar när det uppdagas att ett falskt objekt har sålts som äkta.
DSCN4437-42_1200a

Mynt- och medaljgravören Carl Enhörnings medalj över skalden Johan Henrik Kjellgren (1751-1795), slagen av Kjellgrens vänner till begravning 1795. Fem olika ”upplagor”: a-b) Originalprägling i silver, c) samtida prägling i brons, slagen på liten plants, d) ensidigt avslag i tenn (s.k. daktyloskop), e) halvofficiell ”upplaga/reklamartikel” (kopia) i gjutjärn från 1800-talets senare hälft, f) klumpigt gjuten kopia i förnicklad mässing, 1900-tal.

”§1 SNF avråder från omsättning av förfalskningar och kopior”… men säljer dem likväl på sina egna auktioner under direkt vilseledande beskrivningar som; ”Järn”, ”Tenn?”, ”Bly?”, ”Ensidigt avslag” etc. Inte ett ord om avvikande tillverkningsteknik (som exv. avgjutningar eller galvano) eller att det rör sig om objekt i kategorin samlarkopior.

DSCN4455-56a_1200

Mästergravören Johan Carl Hedlingers självporträtt. a) Originalprägling i tenn, b) klumpig avgjutning i tenn/bly. Notera att en avgjutning alltid blir mindre än originalet.

I ett större internationellt perspektiv är det inte speciellt ovanligt att såväl webbauktioner som stora etablerade firmor saluför alltifrån medaljavslag och efterpräglingar till senare avgjutningar och t.o.m. galvanos (galvanoplastiska avtryck, galvanokopior). Det som emellertid är A och O är att man i så fall presenterar en adekvat objektbeskrivning. Prisskillnaden på ”olika upplagor” (original resp. kopior) kan nämligen vara enorm. En gjuten originalmedalj av Pisanello (1395-1455) eller Willem Boy (ca 1520-1592) är i princip museiföremål och kan kosta nästan hur mycket som helst i de fall de skulle dyka upp på en auktion. Även en bra avgjutning kan kosta pengar, medan en dålig dito inte behöver kosta många kronor. Kvalitetsskillnad = prisskillnad … precis som med mynt och veteranbilar. Och allt detta känner ju SNF till (”Handeln med sådana förfalskningar är ett stort bekymmer eftersom den ekonomiska skadan kan bli kännbar när det uppdagas att ett falskt objekt har sålts som äkta.”), vilket gör det än mer märkligt att man inte förmår leverera adekvata objektbeskrivningar. När man saluför en avgjutning av en ursprungligen präglad medalj, skall man naturligtvis tala om detta. Annars lurar man ju de som inte känner till skillnaden.

LAGOM MAKELÖS

Igår bloggade Ingemar Svensson i Nynäshamn (SNF:s sekreterare) om Drottning Kristinas MAKELÖS-medalj från 1665. Och eftersom jag har ”pandangen” – I. C. Hedlingers LAGOM-medalj från 1733 i ”bloggens logga” (uppe till höger), passar det väl utmärkt att blogga lite om dessa båda klassiska medaljer.

Så här skriver Lars Olsson i Numismatiska Meddelanden XXXI (SNF 1973, sidan 125): ”Drottning Kristina hade en gång roat sig med en liknande mystifikation genom att låta slå en medalj över sig själv med ”MAKELÖS” skrivet med grekiska bokstäver. Att denna Kristinamedalj föresvävat Hedlinger, då han skapade sin uggla med LAGOM kan anses fastslaget; det har vi hans brorson Victor Lorenz Hedlingers ord på”.

Båda dessa medaljer, med MAKELÖS respektive LAGOM skrivet med grekiska bokstäver, skapade förvirring och spekulationer på sin tid. – Vilket givetvis var upphovspersonernas mening. – A perfect conversation piece!  MAKELÖS anspelar inte bara på att Kristina (1626-1689) var en makalös kvinna som dessutom lyckades förbli ogift – och fri, utan också på det De la Gardieska palatset MAKALÖS, som då ägdes av Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686). Magnus stod drottningen mycket nära och begåvades till en början med höga utmärkelser och stora förläningar. År 1653 förlorade han dock sin gunst hos drottningen efter en förtalskampanj. Han fråntogs sina ämbeten och förvisades från hovet. Strax därefter abdikerade Kristina.

Lars Olsson fortsätter:  ”Man kan se Hedlingers medalj som en direkt anspelning på MAKELÖS-medaljen. Kristina framträder där som Minerva karakteriserad av ett vitsigt med dock pompöst ”MAKELÖS”. Hedlinger, som hyllar måttan, framträder inte med någon Minervabild; för honom är ugglan lagom”.

Numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777) beskrev frånsidan på Hedlingers LAGOM-medalj så här:  ”En nattuggla, som är klädd uti all Minervae rustning”.

Och den berömde skalden Olof von Dalin (1708-1763) skrev t.o.m. med en dikt om den: ”Nyss en GudaMun mig sporde, Hvad jag denna natten drömt? Aldrig mer jag drömma borde, Om jag denna drömmen glömt: – Tänk, jag drömde om Minerva, I sin ära Stor och Mild: De som drömma äro djärfwa: Jag begärte Hennes bild. – Nej, sad Hon, det är för mycke; Nog, om jag min Uggla ger: Den har av dig sjelf et tycke; Ty om dagen hon ej ser.”

Johan Carl Hedlinger (1691-1771) lär ha fått idén till sitt motto, LAGOM, från latinets ”Modus in rebus” (= ”Måttlighet i saker”). Han var, enligt Olsson, anhängare av stoicismen; en filosofi som var på modet under frihetstiden. Även Carl Gustaf Tessin (1695-1770) skall ha bekänt sig till denna. Nämnde Dalin skaldade så här:  ”Ej förlite, ej förmycke, det är smakens mästerstycke”.  Något som i senare tid, där allt skall amerikaniseras, kanske kan uttryckas ungefär så här: ”Less is more” (van der Rohe) … eller ”Kill your darlings” (Hemingway).

När Sverige hade eget myntverk

Nyhetsgooglade på ”mynt” och hittade då gårdagens ledare i Eskilstuna Kuriren (av alla tidningar), med titeln: ”En uppfinning som gick snett”. En väldigt, väldigt förenklad historiebeskrivning – men ändå väl värd att läsa och begrunda.

Eskilstuna är ju för övrigt ”en f.d. svensk myntort” (något som Wikipedia missat). Avesta präglade sitt sista mynt 1831 och sedan dess har Stockholm varit Sveriges enda myntort – fram till 1974. Från och med juni månad 1974 och fram till 2007 präglades dock Sveriges mynt vid Myntverket i Eskilstuna. Men redan 2001 tyckte Sveriges Riksbank (Världens äldsta centralbank med anor sedan 1668 – men idag tämligen historielösa) att det var en bra idé (!?) att ”sälja ut” mynt-tillverkningen till ett bolag i Finland vid namn Rahapaja Oy. Sedan 2008 präglas ”Sveriges mynt” av Rahapaja Oy i Finland. Den 1 juni 2011 lade detta bolag ner verksamheten i Eskilstuna, Myntverket AB, helt och hållet. Och Sverige är alltså numera en ”bananrepublik” utan eget myntverk. Så att man 2009 kommer på den märkliga idén att utge ett minnesmynt för att ”fira” 200-årsminnet av det förlorade Finland 1809, är väl inget att höja på ögonbrynen för?  – Lika lite som att man (läs: Sveriges Riksbank) passade på att sälja ut 60 ton av Sveriges guldreserv strax innan guldets fantastiska uppgång började. Lite historiskt perspektiv kanske inte hade varit så dumt att ha ibland?

I fredags fick jag hem en silver-medalj med inskriptionen: Myntverket Eskilstuna. – Inköpt av en handlarkollega tillika bloggare, Werner Stensgård i Strängnäs. Jag har väl någonstans mellan 3.000 och 4.000 medaljer i lager – men denna hade jag faktiskt aldrig tidigare stött på. Förundras ständigt över att det hela tiden dyker upp ”nyheter” inom detta område som man, trots idogt letande, aldrig sett förut. Spännade och lärorikt! Det var egentligen frånsidans ”mynttillverkningstema” som intresserade mig, men nu måste jag naturligtvis försöka finna skulptören bakom signaturen ”SP”…? – Kanske någon läsare vet?

Det ena brukar ge det andra och ”allt” hänger ihop – inom numismatiken. Så när jag ändå skulle fotografera mitt nyförvärv i Eskilstuna-genren, passade jag även på att plåta ett par andra medaljer (jetonger) som tillkommit i den veva Myntverket flyttade från Stockholm till Eskilstuna. Båda är, så vitt jag vet, graverade av Leo Holmgren och präglade på samma ämnen som jubileumstian 1972. – Den som slogs i fantastiska 2.000.000 exemplar! – Och vars distribution (löst skramlande i säckar) fick svidande kritik på sin tid. Medaljerna är således av silver 830/1000, Ø 32 mm, 18,07 gram (finvikt 15 gram).