I mitten av förra veckan, när jag som bäst höll på med artikeln ”Olof Skötkonung i England”, fick jag ett trevlig mejl från min numismatiske författarkollega Bengt Hemmingsson. Han berättade då att han dagen dessförinnan hade tagit en runda på Riksarkivet, där han, som han säger: ”bland annat stötte på en intressant notis som handlar om ditt specialområde”.

I en mantalslängd för Nyköping från 1630 (”Boskaps- med flera längder, Södermanland”) hade Bengt stött på en viss ”Påwel stempelsnider ifrå Prÿßen” (Povel stämpelsnidare från Preussen), förtecknad som namn nummer tre, omedelbart under den välkände myntmästaren Marcus Kock (1585-1657). Därmed är det högst troligt att vi – äntligen! – fått namnet på Marcus Kocks förste, tidigare namnlöse, myntgravör. Han, vars mynt ofta har benämnts vara av ”grov stil”, speciellt under drottning Kristinas tid i Nyköping 1634-36, samt på Säter-fyrkarna 1637-38.

Påwel är en variant av det latinska namnet Paulus (Paul), som betyder ”liten” eller ”ödmjuk”. Formen Pawel är vanlig i slaviska länder som Polen, medan Povel, Paul eller Pål är vanliga i Sverige. Alla har den har djupa rötter i kristen tradition via aposteln Paulus.

Marcus Kock var född 1585 i Liege i nuvarande Belgien och gifte sig 1614 med Elisabet van Eijck (1598-1665), dotter till handelsmannen och polske myntdirektören i Gdańsk (Danzig), Isak van Eijck. Senare skulle både Marcus och hans svärfar ta anställning som myntmästare i polska Bydgoszcz (Bromberg). Han trivde dock inte riktigt i det katolska Polen, och tog snart tjänst i brandenburgske kurfurstens tjänst och blev myntmästare vid dennes myntverk i Berlin och Königsberg – där han 1626 värvades av Gustav II Adolf.

Enligt likpredikan avseglade Kock, tillsammans med skickliga yrkesmän och utrustad med erforderliga verktyg, i december 1626 och anlände till ”Nyköpings skär” i Sverige på julaftonen. Uppgiften var att inrätta myntverk för runda kopparmynt, först i Nyköping och sedan vid huvudmyntorten Säter, vilket också skedde redan 1627. Det är högst troligt att Påwel stämpelsnidare var en av de yrkesmän som följde Kock till Sverige.

De runda kopparmynten från Nyköping och Säter 1627 har alla samma gravörstil, som markant skiljer sig från Arboga-myntningen samma år. Där bedrevs kopparmyntningen i blygsam skala under myntmästare Casparus (Caspar) Hedwiger (vilket f.ö. historikern och arkivarien Bertil Boëthius (1885-1974) verkar ha varit först med att notera).

Myntsamlare av idag är nog ganska överens om att Arboga-örena 1627 är vackrare än dito Nyköpings- och Säter-ören, men på den tiden var det effektivitet som gällde. Och då var uppenbarligen Markus Kock i en klass för sig. Under en kort period 1628 finner vi Påwels gravörstil även i Arboga (den s.k. ”skatan”), men kort därefter lägger Kock ned myntverket därstädes, för att istället koncentrerar sig på huvudmyntorten Säter.

År 1628 fick Påwel sällskap – och konkurrens – av (den yngre?) Petter Michelsson, som ganska snart skulle visa sig vara en större talang inom järnsnidaryrket (eisenschneider). Om än med en del egenheter, som dagens variantsamlare bara är tacksamma för. På bilden ovan ses Påwels mynt till vänster och Petters till höger. Detaljerna (kännetecken) att jämför är sveakronorna, vasens utformning samt lejonens svans.

Redan för 30 år sedan, i Mynttidningen 1-1996, skrev jag om ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar”. Sedan dess har jag återkommit till ämnet flera gånger, bland annat här på Myntbloggen.se … i artilkal som: ”Myntliknande medaljer anno 1628” (2018), ”Släkten Planting från Prag” (2022), ”Petter Michelsson och Säter-kreutzrarna 1632” (2023) och ”Sveriges första kopparmynt” (2025).

På sidan 21 i Mynttidningen 1-1996 (till höger på bilden ovan) kan man följa designens utveckling på Påwels och Petters runda kopparören (1-4 = Påwel, 5-20 = Petter Michelsson) och hur rikssköldar och kungakronor byter utseende. Till en början graveras alla valsar i Nyköping och skickas då till Säter och Arboga, men i slutet av 1628 anses Petter Michelsson mogen att själv sköta valsgraveringen i Säter, medan Påwel blir kvar i Nyköping.

Myntmästare Marcus Kock var också den som 1644 flyttade kopparmyntverket från Säter till Avesta, där de världsberömda plåtmynten så dagens ljus samma år. De allra första var också de tyngsta, med en vikt på straxt under 20 kilogram. På minnesmedaljen ovan håller Kock i en dylik stämplad kopparplåt.

Medaljen utgavs 1983 av Sveriges Numismatiska Riksförbund (SNR) och distribuerades av Sigtuna Myntklubb. Konstnären heter Günter Puls (1918-2003), ingenjör och reklamchef från Fagersta. En chilenare som uppenbarligen hade flera talanger – som medaljkonstnär!

Medaljen mäter Ø 50 mm och är ganska sällsynt. Enligt illustrerat ”äkthetsintyg” präglad i en numrerad upplaga om endast i 200 bronsexemplar samt 50 silverexemplar. Trots det signerade följebladets försäkran om makulerade stampar, har vi notertat ett silverexemplar med randmarkeringen ”Nr 64 av 80” (Aurum auktion 1, 2006, nr 529).

I samband med firandet av Avesta Myntmuseums invigning 1983, präglades ytterligare en medalj med Marcus Kocks bild. En stor och trevlig bronsmedalj formgiven av mynt- och medaljgravören Bo Thorén (1940-2016) och utgiven av Avesta Jernverks AB.

För den som vill äga en dylik kan vi rekommendera följande länk: AVESTA MYNT-MUSEUM invigt 1983. Marcus Kock & Axel Ax:son Johnson. Brons Ø 60 mm.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*