Idag passerade silverpriset 34 kronor per gram (dagens lägsta 30:92 och högsta 34:38 i skrivande stund). En ökning på över 60% bara sedan årsskiftet. Samtidigt kostar guldet 1.575 kr per gram, vilket betyder att guld idag värderas 46 gånger högre än silver (ratio guld-silver = 46:1). Vi talar då om finsilver (+99% silver) och 24K (24 karat rent guld).Historiskt (från romersk tid till guldmyntfoten 1873) har värdeförhållandet mellan guld och silver legat på omkring 10-15:1. För 10 år sedan var ratio guld-silver 74:1 men i våras låg det faktiskt över 100:1. Sedan dess har silver stärkts gentemot guld. Vi årsskiftet var det 57:1 och idag är det alltså 46:1. Det är dock långt kvar till de historiska relationerna mellan våra ädlaste metaller.
Applicerar vi detta silverpris på ”vanliga byrålådsmynt” har en tioöring före 1962 (exkl. nickelmynten på 1920- och 1940-talen) med 40% silver, ett värde på nästan 20 kronor. En 40%-ig enkrona 1942-1968 fantastiska 95 kronor och en tvåkrona 1876-1940 betingar nu över 400 kronor i skrot! Notera dock att detta INTE är vad man får när man säljer. Det kostar pengar att affinera 40%-igt silver till finsilver och dessutom skall mellanhänderna också leva. Men man kan nog räkna med att få i storleksordningen 70-90% av dagskursen (spot), lite beroende på silverhalt, mängd och försäljningskanal.
Den som vill köpa silver i mynt- och medaljform kan antingen vända sig till den traditionella mynthandeln (oftast billigast) eller till specialiserade silverhandlare (ofta spot +15% samt +25% moms). Vill man ta lite större risker kan diverse mer eller mindre okända privatsäljare på Tradera (som då tar 10% provision + ”köparskydd” om 5% av privatpersoner). Själv köper jag mjölk på ICA och Audi hos bilhandlaren, men var och en får handla efter eget huvud. Tradera är ju en historia för sig. Där möter man allt ifrån landets kunnigaste mynthandlare till rena lycksökare och värsta sortens bedragare. Priserna på Tradera varierar därför mellan fynd och ocker. Du behöver själv veta vad du gör – eller hitta någon du kan lita på.
Som mynt- och medaljsamlare är väl detta prisrally på silver både på gott och ont. Samlingarna stiger ordentligt i värde, men det blir samtidigt dyrare att köpa in nytt material. Men det leder också till att ”fallhöjden” på numismatiska objekt av silver krymper. I och med att ”bara skrotvärdet” ligger högt, behöver du i många fall inte betala så mycket för själva numismatiken. Du kan handla historiska och konstnärliga objekt för inte mycket mer än silvervärdet.
Detta skapar i sin tur möjligheten att utforma din personliga silver-investering efter ditt eget intresse. En del gillar 1800-talets amerikanska silverdollars från vilda västern. Andra föredrar kanske ”tvåkroningar”, kungliga hästmedaljer eller all världens silvermynt. Det finns en stor bredd av trevlig numismatik – som samtidigt kan vara en egen silverskatt och/eller pensionsförsäkring. Silver är för övrigt en bra inkörsport till ett mera avancerat myntsamlande och till och med numismatik. Vi som hållit på i +50 år kan betala rena fantasipriser för mycket små silvermynt.
Silver har i alla tider varit myntmetallen nr 1. Ingen annan metall har kunna konkurrera med silvret. Visst, vi har haft skiljemynt av koppar och internationella guldmynt, men silver har använts över hela bredden. Från att köpa mat på marknadsplatsen till stora fastighetsaffärer. Detta med att (storleks)variationen på silvermynt (och medaljer!) är så stor, gör också samlandet attraktivt för många. Du kan samla litet eller stort – beroende av plånbok. Kanske väljer du omsorgsfullt ut vackra mynt som du tycker om och samlar med tiden på sig en imponerade samling. Eller så köper du stora partier (som vid försäljning kan delas upp i mindre poster – en fördel gentemot 1-kilostackor). Och nej, man måste inte alls vara numismatiker för att samla på silvermynt.
Förr var ”banken” öppen dygnet runt – det var bara att hämta spaden. Då behövde du inte fråga banken om lov för att använda dina egna (digitala pappers)pengar och du behövde inte vänta i 10 dagar på att din Tradera-försäljning skulle nå bankkontot. För mynthandlare är ju annars Traderas höga provisioner det största problemet – speciellt för objekt som ligger nära metallvärdet. Tradera tar 10% provision (upp till 2.000 kr) vilket många gånger är för mycket för att köpare och säljare skall kunna mötas i dessa sammanhang. För att få ner provisionen något tvingas säljare att sätta ihop större partier (+4.000 kr = 5% provision), men samtidigt helst under 5.000 kr, för enklare fraktlösningar. Tradera borde kanske fundera på att sänka provisionerna – åtminstone på denna typ av objekt.
Som tur är vet ju de flesta om att man kan kontakta en mynthandlare direkt via e-post och ställa precis vilken fråga som helst. Allt ifrån tips och råd till ”bästa pris” på en samling mynt. Då slipper man dessutom skylta med sina inköp på Tradera.
ANTIKÖREN firar 45 år i branschen i år, så vi har en del erfarenhet.
Välkommen med dina frågor och funderingar. Vi kommer snart att fylla på Tradera-butiken och kanske även komma med några (provisionsfria) erbjudande på denna sida?
Ulf Ottosson, ANTIKÖREN, uon@live.se
*
Tillägg 2026-02-13: – Upp som en sol – och ner som en pannkaka …
Vi har fått två helt olika marknader för silver; London Bullion Market (LBMA), ett finansiellt nav, respektive Shanghai Silver Market (SGE/SHFE), ett centrum för fysiskt silver. Det är intressant att notera att den senare marknaden ligger högre och är i stigande i förhållande till den förstnämnda.
För att få lite perspektiv skall vi kanske också konstatera att silverpriset i april 2025 var Kr 9:50 per gram, för att nå årshögsta på 24 kr i slutet av december 2025. Och från denna (höga?) notering toksteg priset till nästan 34 kr den 26-29 januari 2026 … för att dagen efter rasa till 24:50 och vidare ner till 22 kr – det vill säga i paritet med årsbästa 2025. I skrivande stund kostar guldet 1.431 kr per gram och silvret 22:35 kr. Detta ger et ratio guld-silver på 64! Jämför det med historiska siffror. Kanske inte så konstigt att det fortfarande klubbas 1-kilos silvertackor för +30.000 kr på Tradera (och 1-oz-mynt och finsilver-medaljer för upp till 40 kr per gram) trots rådande silverpris (papperspris) …?
I mitten av förra veckan, när jag som bäst höll på med artikeln ”Olof Skötkonung i England”, fick jag ett trevlig mejl från min numismatiske författarkollega Bengt Hemmingsson. Han berättade då att han dagen dessförinnan hade tagit en runda på Riksarkivet, där han, som han säger: ”bland annat stötte på en intressant notis som handlar om ditt specialområde”.
I en mantalslängd för Nyköping från 1630 (”Boskaps- med flera längder, Södermanland”) hade Bengt stött på en viss ”Påwel stempelsnider ifrå Prÿßen” (Povel stämpelsnidare från Preussen), förtecknad som namn nummer tre, omedelbart under den välkände myntmästaren Marcus Kock (1585-1657). Därmed är det högst troligt att vi – äntligen! – fått namnet på Marcus Kocks förste, tidigare namnlöse, myntgravör. Han, vars mynt ofta har benämnts vara av ”grov stil”, speciellt under drottning Kristinas tid i Nyköping 1634-36, samt på Säter-fyrkarna 1637-38.
Påwel är en variant av det latinska namnet Paulus (Paul), som betyder ”liten” eller ”ödmjuk”. Formen Pawel är vanlig i slaviska länder som Polen, medan Povel, Paul eller Pål är vanliga i Sverige. Alla har den har djupa rötter i kristen tradition via aposteln Paulus.
Marcus Kock var född 1585 i Liege i nuvarande Belgien och gifte sig 1614 med Elisabet van Eijck (1598-1665), dotter till handelsmannen och polske myntdirektören i Gdańsk (Danzig), Isak van Eijck. Senare skulle både Marcus och hans svärfar ta anställning som myntmästare i polska Bydgoszcz (Bromberg). Han trivde dock inte riktigt i det katolska Polen, och tog snart tjänst i brandenburgske kurfurstens tjänst och blev myntmästare vid dennes myntverk i Berlin och Königsberg – där han 1626 värvades av Gustav II Adolf.
Enligt likpredikan avseglade Kock, tillsammans med skickliga yrkesmän och utrustad med erforderliga verktyg, i december 1626 och anlände till ”Nyköpings skär” i Sverige på julaftonen. Uppgiften var att inrätta myntverk för runda kopparmynt, först i Nyköping och sedan vid huvudmyntorten Säter, vilket också skedde redan 1627. Det är högst troligt att Påwel stämpelsnidare var en av de yrkesmän som följde Kock till Sverige.
De runda kopparmynten från Nyköping och Säter 1627 har alla samma gravörstil, som markant skiljer sig från Arboga-myntningen samma år. Där bedrevs kopparmyntningen i blygsam skala under myntmästare Casparus (Caspar) Hedwiger (vilket f.ö. historikern och arkivarien Bertil Boëthius (1885-1974) verkar ha varit först med att notera).
Myntsamlare av idag är nog ganska överens om att Arboga-örena 1627 är vackrare än dito Nyköpings- och Säter-ören, men på den tiden var det effektivitet som gällde. Och då var uppenbarligen Markus Kock i en klass för sig. Under en kort period 1628 finner vi Påwels gravörstil även i Arboga (den s.k. ”skatan”), men kort därefter lägger Kock ned myntverket därstädes, för att istället koncentrerar sig på huvudmyntorten Säter.
År 1628 fick Påwel sällskap – och konkurrens – av (den yngre?) Petter Michelsson, som ganska snart skulle visa sig vara en större talang inom järnsnidaryrket (eisenschneider). Om än med en del egenheter, som dagens variantsamlare bara är tacksamma för. På bilden ovan ses Påwels mynt till vänster och Petters till höger. Detaljerna (kännetecken) att jämför är sveakronorna, vasens utformning samt lejonens svans.
På sidan 21 i Mynttidningen 1-1996 (till höger på bilden ovan) kan man följa designens utveckling på Påwels och Petters runda kopparören (1-4 = Påwel, 5-20 = Petter Michelsson) och hur rikssköldar och kungakronor byter utseende. Till en början graveras alla valsar i Nyköping och skickas då till Säter och Arboga, men i slutet av 1628 anses Petter Michelsson mogen att själv sköta valsgraveringen i Säter, medan Påwel blir kvar i Nyköping.
Myntmästare Marcus Kock var också den som 1644 flyttade kopparmyntverket från Säter till Avesta, där de världsberömda plåtmynten så dagens ljus samma år. De allra första var också de tyngsta, med en vikt på straxt under 20 kilogram. På minnesmedaljen ovan håller Kock i en dylik stämplad kopparplåt.
Medaljen utgavs 1983 av Sveriges Numismatiska Riksförbund (SNR) och distribuerades av Sigtuna Myntklubb. Konstnären heter Günter Puls (1918-2003), ingenjör och reklamchef från Fagersta. En chilenare som uppenbarligen hade flera talanger – som medaljkonstnär!
Medaljen mäter Ø 50 mm och är ganska sällsynt. Enligt illustrerat ”äkthetsintyg” präglad i en numrerad upplaga om endast i 200 bronsexemplar samt 50 silverexemplar. Trots det signerade följebladets försäkran om makulerade stampar, har vi notertat ett silverexemplar med randmarkeringen ”Nr 64 av 80” (Aurum auktion 1, 2006, nr 529).
I samband med firandet av Avesta Myntmuseums invigning 1983, präglades ytterligare en medalj med Marcus Kocks bild. En stor och trevlig bronsmedalj formgiven av mynt- och medaljgravören Bo Thorén (1940-2016) och utgiven av Avesta Jernverks AB.
Hur kan det komma sig att en viktig historisk händelse för drygt tusen år sedan, genom en personförväxling 900 år senare, har kommit att skriva om Sveriges, Norges och Englands historia? Och hur är det möjligt att historiker, akademiker och professorer under 130 år inte lyckats avslöja, eller ens ifrågasätta, denna missuppfattning? Utan istället, med alla medel, försökt anpassa sina förklaringsmodeller till något som var fel redan på 1890-talet. Varför har man valt ”sanningar” från sagor och feltolkningar, istället för att konsultera det samtida källmaterialet?
Har man varit historieintresserad sedan barnsben och samlat svenska mynt i 55 år, är det kanske naturligt att vilja lära sig mera om Sveriges första mynt och hur det gick till när Olof Skötkonung introducerade dem. Men när man börjar utforska saken lite närmare upptäcker man snart att vår egentliga kunskap är fragmentarisk och att mycket av det vi läser i historie- och faktaböcker är mer eller mindre genomtänkta tolkningar, presenterade som sanningar. Saknas det månne kritiskt tänkande och logiska resonemang i den akademiska världen?
Så vad vet vi egentligen om 990-talets Sverige? Vilka källor och felkällor finns och hur skall vi värdera dem? Det samtida källmaterialet utgörs av:
1.) De bevarade mynten, dess arkeologi, dateringar och numismatiska tolkningar. 2.) De bevarade runstenarna, språkliga och geografiska uttolkningarna av dessa. 3.) De bevarade dokumenten, krönikorna och olika arkiverade avskrifterna.
Till de tidiga, eller rent av samtida, källorna kan också läggas den (ofta väldigt abstrakt formulerade) så kallade skaldediktningen, som traderades muntligt över lång tid och sedan i viss mån låg till grund för det välkända och mycket mera utbroderande isländska sagamaterialet, två sekel senare.
Den isländske mångsysslaren (adelsman, hövding, lagman, politiker, historiker, författare och skald) Snorre Sturlasson (ca 1179–1241) skrev sina berömda Konungasagor (Heimskringla) ca 1230. Detta litterära mästerverk omfattar allt från tiden då Oden (d.v.s. asatron) kom till Skandinavien (Ynglingaättens historia) fram till 1100-talets slut. Heimskringla har beskrivits som Snorres monumentala verk om de nordiska kungarnas liv och politik, en hörnsten i nordisk litteratur och historia. För svenskt vidkommande är kanske ”Olav Tryggvessons historia” och ”Olav den Heliges historia” de mest intressanta, då de även omnämner ”Olav den Svenske”, mera känd som Olof Skötkonung (Skatt-/myntkung) som brukar anses som Sveriges förste kristna kung ”som bevisligen regerade över både Svealand (Sigtuna) och Götaland (Skara)”.
Att många läsare än idag finner Snorres färgstarka berättelser i Heimskringla fascinerande är inte alls konstigt. Men att seriösa historiker läser detta helt utan källkritiska glasögon, är mera förvånande. De måste väl ändå vara medvetna om att Snorre bevisligen begagnat sig en god portion ”konstnärlig frihet” för att få ihop sina sagor? Vilket är helt förståeligt när man skriver om något som hänt 200-250 år tidigare.
I Sverige översattes Snorres Heimskringla till svenska redan 1670, men i England skulle det dröja nästan 200 år innan den utkom på engelska. År 1844 utgav en skotsk reseskildrare från Orkney, Samuel Laing (1780–1868), den första fullständiga engelska översättningen av Snorres berömda isländska kungasagor (Heimskringla).
Några år senare kom prästen och historikern Charles Plummer (1851-1927)att publicera en reviderade version av John Earles (1824–1903) första tryckta utgåva (1865) av ”The Anglo-Saxon Chronicle”, där han också kommenterade innehållet.
Det är först nu på 1890-talet, 900 år efter händelserna ägde rum, som Anglosaxiska krönikans Unlaf/Anlaf för första gången blir identifierad som den norske sjörövaren Olav Tryggvason i Snorres kungasagor. Bara några år senare gick den tyske historikern Felix Liebermann (1851–1925) på samma linje, när han (1903) i en not påstod att Anglosaxiska krönikans Unlaf i Maldon var densamma som ”[Tryggvason aus Norwegen]”.
Den Anglosaxisk krönikan (The Anglo-Saxon Chronicle) är en samlingsbeteckning på de nio överlevande versionerna av den historiska krönika som är av ovärderlig betydelse för kunskapen om Englands äldre historia. Den första, tyvärr förlorade, versionen av krönikan skapades i slutet av 800-talet, troligen för den historieintresserade kung Alfred den Stores (871–899). Flera kopior gjordes av det enda originalet och distribuerades sedan till olika kloster i England där de sedan uppdaterades, delvis oberoende av varandra. Manuskriptet från Winchester är det äldsta bevarade, men andra versioner, som de i Abingdon, Worcester och Peterborough, har också stort vetenskapligt värde.
För skandinaviskt vidkommande är Anglosaxisk krönikas noteringar för 991-994, tillsammans med fredsavtalet 991, extra intressanta. Där omnämns som sagt en viss Unlaf/Anlaf som ledare för ”hären” vid Slaget vid Maldon (Mældune) i augusti år 991. En drabbning som blivit extra känd genom den fornengelska dikten ”The Battle of Maldon”, som som skildrar hur den anglosaxiske åldermannen Byrhtnoth försöker försvara Essex från en invaderande skandinavisk armé, men förlorar själv både slaget och livet.
Denne skandinaviske Anlaf (fornengelska för Olof/Olav/Olavus), som just anfallit den engelska sydvästkusten med 93 krigsskepp!!, måste ha varit en extremt resursstark man.
Händelserna för år 991 i A-manuskript av Anglosaxiska krönikan: Her on ðissum geare com Unlaf mid þrim hund nigontigon scipum to Stane forhergedon þæt onytan for ða ðanon to Sandwic swa ðanon to Gipeswic þæt eall ofereode swa to Mældune; him ðær com togeanes Byrhtnoð ealdorman mid his fyrde him wið gefeaht, hy þone ealdorman þær ofslogon, wælstowe geweald ahtan. him man nam // syððan frið wið, hine nam se cing syððan to bisceopes handa. // ðurh Sirices lare Cantware bisc(eo)pes, Ælfeages Wincæstre biscop.
Fritt översatt: Här i detta år (991) kom Olof (Unlaf) med 93 skepp till Folkestone (Staines), förhärjade det och for vidare till Sandwich och därefter till Ipswich (Gipeswic) som helt föröddes, därefter till Maldon (Mældune); där ålderman Brihtnoth (Byrhtnoð ealdorman) kom tågande emot dem med sin här (armé), men där blev åldermannen ihälslagen och förlorade därmed slaget. // Sedan slöt kungen fred med honom. // Sedan gav biskoparna sin välsignelse, på inrådan av Canterbury-biskopen Sigeric och Winchester-biskopen Ælfheah.
Tack vare det bevarade fredsavtalet vet vi att kung Ethelred den Villrådiges motpart vid fredsförhandlingarna representerades av:”Anlaf, Iustin, Guðmund Stegitan sunu” (fornengelska) eller ”Analauo et Iustino et Guðmundo Stegitam filio” (latin), sannolikt nämnda i rangordning. På modern svenska: Olof & Torsten & Gudmund, Stigs son (Stígr är ett fornvästnordiskt – skånskt? – namn, bildat av stíga som betyder vandrare). Denna fred kom att kosta engelsmännen motsvarande 10,5 ton silver (10 000 + 22 000 pund i silver och guld). Den första posten ”på inrådan av ärkebiskop Sigeric av Canterbury” och den andra genom fredsavtalet med kung Ethelred. – ”En stor del av fredsfördraget upptas av bestämmelser om handelsfartyg. Upprätthållandet av normala handelsförbindelser var tydligen av väsentlig betydelse för båda parter.” (Malmer 1968).
Den mäktige Anlaf (Olof) återvände till England hösten 994 (efter att engelsmännen år 992 brutit fredsavtalet), då tillsammans med sin allierade Swegen (Sven Tveskägg av Danmark). Med en styrka på 94 fullbemannade långskepp (kanske i storleksordningen 3 000 – 7 000 man) var det inte långt ifrån att de intog London. Det är minsann inte vilken ”småpåve” som helst som har resurser till något dylikt. Genom Adam vet vi att kungarna Sven och Olof var allierade, men det finns absolut ingenting som talar för någon allians norske Olav.
Redan straxt efter sekelskiftet 1900 framförde runologen Otto von Friesen (1870-1942) i uppsatsen ”Historiska Runinskrifter” i Fornvännen 1909, idén att Anglosaxiska krönikans ”Iustin / Iustino” i själva verket var ett avskrivningsfel. Kopisten hade feltolkat det hela och läst det engelska Justin istället för det främmande Tusti, det vill säga Toste – kortform av Torsten. Ett namn som även förekommer i gränsavtalet mellan Emund Slemme och Sven Tveskägg (Landamäri, Handskrift KB B 59), nämligen ”Torsten från Västergötland”.
På den mest berömda av de s.k. Englandsstenarna, runstenen U344, benämns han Tusti. Och i saga-litteraturen kallas han Sköguls Toste eller Skoglar-Toste (Skögul betyder ”kamp”, ”strid). Han beskrivs som far till jarlen Ulf Tostesson och Sigrid Storråda, gift med Erik Segersäll och mor till Olof Skötkonung och enligt Adam omgift med Sven Tveskägg.
År 1914 instämde även filologen och litteraturhistorikern Henrik Schück (1855-1947) i Otto von Friesens tolkning av Iustin = Tusti (Svenska Folkets Historia I,1914, s. 217).
I en helt nyutkommen populärvetenskaplig historiebok, ”Nordsjöimperiet – Vikingarnas välde” (Nominerad som ”Årets bok om svensk historia 2025” av Nättidningen Svensk Historia), av makarna Kristina Ekero Eriksson och Bo Eriksson (båda kända från SVT) finns ett kapitel kallat ”Toste leder Svens flotta”. Där har man lyckats med konststycket att identifiera runstenens och fredsavtalets Tusti med Tostig Godwinson (1029-1066) och placerat denne i ett vikingatåg tillsammans med Sven Tveskägg anno 1006 – trots att Tostigs mor Gytha endast var 9 år gammal då. Och Tostig själv, var inte ens påtänkt. Källkritsikt extra pinsamt då författarinnan lär var född i Vallentuna, där runstenen står.
Nu kan det kanske vara på sin plats att börja jämföra den norske sjörövaren Olav Tryggvason med den svenske kungasonen/kungen Olof Skötkonung. Det är nämligen endast dessa två som kan komma ifråga som Anlaf 991-994. Genom samtida skaldediktning av Hallfreðar Vandræðaskáld (ca 965–1007), även Hallfred Ottarsson med tillnamnet Vandrädaskald (”besvärlig skald”), vet vi att Olav Tryggvason härjade kring Irländska sjön under 980-talet. Det är visserligen abstrakt formulerat, men där finns klara geografiska ledtrådar; Olav stred mot nordimbrer i Northumbria, skottar i Skottland, manx på Isle of Man, öfolket på Hebriderna samt mot irländska, brittiska och cumbriska bönder.
Men ingenstans nämner Hallfreðar, eller för den delen Snorre, någonting om stora arméers sammandrabbning vid Maldon 991. Eller något freds-/handelsavtal mellan sjörövaren Olav och kung Ethelred. Eller om den första jättelika gälden (silverskatten på 10 ton). Eller om den kungliga flottans angrepp på London 994. Eller om dopet/konfirmationen i Andover, förrättat av självaste ärkebiskop Sigeric av Canterbury hösten samma år.
Man måste verkligen fråga sig varför såväl Hallfred som Snorre utelämnat detta? – Om det nu skulle vara som man började hävda på 1890-talet – att Anlaf = Olav Tryggvason. Och hur har man i 130 år kunnat undvika att föreslå ”myntkungen” Olof Skötkonung? Jantelagen? Det finns f.ö. inga som helst bevis för att Olav Tryggvason någonsin skulle ha låtit prägla mynt. ONLAF REX NOR = Olof Skötkonung!
Detta är självfallet en fråga som historiker, numismatiker och professorer borde ha ställt sig för länge länge sedan. Kanske samtidigt som man frågat sig hur det kunde komma sig att Olav Tryggvason säges ha avseglat från Irland och ”erövrat” Norge med FEM (5) skepp!? Efter att Håkon jarl lönnmördats. Enligt Snorres sagor kom ladejarlen Håkon Sigurdssons fiktive som ”Erland” (Erlendr, betyder ”utländsk” eller ”främmande”) mot Olav med tre (3) skepp. Allt detta står i mycket stark kontrast till Anlafs båda mäktiga anfall på England åren 991 och 994.
Hallfred Ottarssons skaldedikter är kanske annars mest intressanta genom hans personliga omvändelse inför kristendomen. Hallfred var först hovskald hos Håkon Sigurdsson jarl. Sedan hos kung Olav Tryggvason och slutligen hos Erik Håkonsson jarl. Och genom has diktning kan vi följa utvecklingen från den hedniska asatron, genom en fas av almogens ambivalens och överhöghetens opportunism, till ett succesivt kristnande. Uppifrån!
Adam av Bremen, den tyske krönikör som författade ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum” (Historia om Hamburgs stifts biskopar), och som omkring 1067-68 träffade och intervjuade den danska kungen Sven Estridsson, har en annan syn på Olavs kristenhet: – ”Några berättar att kungen var kristen, andra att han hade avfallit från kristendomen. Men alla är överens om att han var kunnig i att tyda tecken, trodde på orakelsvar och satte all sin lit till fågelskådning. Därför fick han också tillnamnet Kråkben. Efter vad man berättar, var han mycket intresserad av besvärjelser och umgicks med alla utövare av trolldom, som detta land överflödar av, och han gick under, emedan han lät sig bedragas av deras falska råd.” (Adam 2:40).
Det är intressant att notera att den mycket påläste Frans G. Bengtsson i sin fantastiska äventyrsroman ”Röde Orm – Sjöfarare i Västerled” från 1941, konsekvent låter huvudpersonen Orm Tostesson använda öknamnet ”Kråkben” för Olav Tryggvason. Man kan nästan ana att han hyste tvivel om Kråkbens påstådda storhet. Detta trots att Bengtsson i hög grad väljer Snorre färgstarka berättelser före Adams kyrkliga övertoner.
Det är skillnad på historiska källtexter och senare fiction. När man 2025 läser ”Svearnas kärnområden i Mälardalen” i en historiebok är detta INTE FAKTA, utan en subjektiv uppfattning grundad på decennier av bristande källkritik. – Så låt mig klargöra en sak; Svearna var svenskar och götarna var både svenskar och (väst)götar – precis som idag. Svearna/svenskarna stred mot geaterna/jutarna på Kattegatt – inte mot (väst)götar på Vänerns is! Och danerna/danskarna var grannar till både svear och geater. När man fått detta klart för sig blir allt så mycket lättare att förstå. Från Tacitus, Jordanes, Beowulf, Widsith, Rimbert och Adam till Västgötalagen och Kristofers landslag 1442. Allt blir logiskt. Testa själv och läs historien med denna utgångspunkt!
Lokalpatriotism och confirmation bias. Om du frågar en stockholmare, en göteborgare och en malmöit om vilket som är Sveriges bästa fotbollslag, får du sannolikt tre olika svar. Det samma gäller om du frågar historiker från dessa landsändar om var ”Sveriges vagga stod”, eller vilka personer som haft störst historisk betydelse. Fördomen att ens lokala närhet är viktigare än periferin är högst mänsklig, men kan lätt övergå i lokalpatriotism och bekräftelsebias (confirmation bias). Människan är av naturen lat och har ofta en fäbless för ”enkla lösningar” och att inte ifrågasätta ”en bra story”. Det är lättare att citera Snorre än att granska och analysera spridda uppgifter från diverse samtida krönikor. Och det är lättare att skriva av ”etablerade uppfattningar” än att göra egna efterforskningar.
En fäbod i Sigtuna kan för en stockholmare väcka större intresse än en jättelik (48×10 m) vendeltida kungshall i Kungälv. Samtidigt kan en tusenårig garnisonsstad, på en öde åker i Skåne, för en lundensare uppskattas mera än några magnifika, men snabbt uppkastade, högar i Gamla Uppsala. Och ibland kan en ganska oansenlig liten runsten på obygden i Uppland väcka historieintresset hos såväl ”väschöten på sletta” som filologen i Svenska Akademien.
Brita Malmer (1925-2013)har i decennier lagt ner ett enormt jobb på att dokumentera och stampkoppla otaliga så kallade ”Skandinaviska Ethelred-imitationer”. Ett fullkomligt enastående arbete, som dock inte säger så mycket om den allra första, klassiska, Olof-myntningen av CRUX-penningar. Många frågor kvarstår. Så här skriver hon själv: – ”På makronivå är Sigtunamyntningen ur ekonomisk synpunkt alltjämt dimhöljd. Varför all denna ansträngning att tillverka egna mynt, när de flesta mynten ändå måste vägas vid betalning, eftersom viktskillnaderna var så stora?” (SMH 2010).
Och så här skrev giganten Bror Emil Hildebrand (1806-1884) om imitationerna i referens-verket ”Anglosachsiska Mynt i Svenska Kongliga Myntkabinettet, funna i Sveriges jord, Stockholm 1881” (s. 165-166): – I Svenska jordfynd förekommer en stor mängd falskmynt, mer eller mindre vårdslöst afbildade efter Konung Æthelreds äkta mynttyper, företrädelsevis Typen D (Long Cross 997-1003), men äfven andra typer, till och med den mycket sällsynta Typen G. Icke sällan har på sådana mynt adversen af en typ blifvit förenad med reversen af en annan typ (s.k. hybrider). Inskrifterna bestå af raka strekar eller af verkliga bokstäver, planlöst satta om hvarandra och således fullkomligt betydelselösa. Stundom har en sådan barbarisk revers blifvit förenad med en äkta advers. Fabrikanten har i sådant fall haft tillfälle att begagna en riktig adversstamp, hvaraf man har anledning antaga att förfalskningen skett i England. Många bland dessa falskmynt äro tyngre än de äkta mynten. Åtskilliga äro präglade på plantsar af fyrkantig eller annan form. Att närmare beskriva dessa falskmynt, med deras förvirrade, betydelselösa inskrifter, skulle vara utan ändamål.
Idag ser man många av dessa saluföras och säljas som ”Olof Skötkonung-mynt”.
Som kontrast till Hildebrands syn på ”mynt och förfalskningar” skriver Brita Malmer (SMH 2010): – ”Introduktion. Den som uppmärksamt studerat omslaget till denna bok (se bild ovan) har redan lärt sig grunderna till ”Den svenska mynthistorien – Vikingatiden”. Myntningen ägde rum i Sigtuna, den var kortvarig men omfattande. Den inleds och avslutas med läsliga kunganamn, Olof och Anund. Men under en mellanperiod av ca 20 år produceras nästan enbart anonyma mynt, utan begripliga omskrifter. Denna anonyma period är sigtuna-myntningens storhetstid. Omkring 85% av mynten hör hit. … Nyckelbegreppen är själva redskapen, stampen, och dess kopplingar, enkelkopplingar, länkar och kedjor. För att närmare förstå vad som hände i mynthuset i Sigtuna måste man försöka lära sig tänka i stampar och man måste försöka förstå en stampkedja.”
Den ende numismatiker som försökt koppla ihop historia och numismatik i denna fråga, är den vid tillfället 83-årige, Erik Gamby (1908-1996). I uppsatsen ”Olof Skötkonung, Sven Tveskägg och Ethelred den Rådville” (Scandia – Tidskrift för historisk forskning, 1990). Gamby hade bland annat notera att: ”Adam av Bremen berättar att en svensk-dansk vikingaflotta [den 23 juni 994] seglade in i Elbes mynning och trängde in i Stade, nära Hamburg.” (Adam 2:31), vilket bevisar att även svenska flottor härjade i Nordsjön.
Gamby har även intresserat sig för ett omskrivet ”Olof-mynt” (Malmer 18-70) med omskriften AACUN E:IGNUN DEI (Haakon Signum Dei?) som han behandlar i artikeln: ”Vem var Aacuneignvndei?” (SNT 6-1990). Så vitt jag vet är Gamby den förste som, lite försiktigt, föreslår den norske Ladejarlen Håkon Sigurdsson som myntherre för nämnda mynt. Som då också skulle vara Norges första mynt. Detta medan Malmer noterar myntet under ”förvirrad omskrift” (SMH 42). Märkligt nog har ingen av dem notera att detta är det enda klassiska ”Olof-mynt” som saknar REX i titeln. Något som ju ytterligare stärker Håkon Sigurdsson jarl som myntherre – och Nidaros/Trondheim som myntort.
Tre år efter Gambys uppsats i Scandia, svara Malmeri samma tidskrift (”Numismatiken, Olof Skötkonung och slaget vid Svolder”, 1993), dock inte på den historiska delen, utan endast på den numismatiska biten. Hon skriver bland annat: – ”Enligt Gamby har en förväxling skett mellan Olav Tryggvason och Olof Skötkonung. Anglosaxiska krönikans bekanta notiser för 991 och 994 om härjningar under ledning av en viss Olof skulle gälla den svenske Olof, och inte, som hittills allmänt antagits, den norske Olav. I sin argumentering använder Gamby bl.a. vissa skandinaviska mynt.”
Malmer vänder sig främst emot att Gamby föreslår alternativa myntorter – ja, till Sigtuna alltså. Malmers motargument mot detta är mycket märkliga. Hon lyfter särskilt fram den i England tillverkade Ethelred-stampen ”nr 5”, kopplad till frånsidesstampen ”nr 51” (IN NOMINE DNI M.C.) som har en ”central betydelse i den äldre Sigtunamyntningen”. Men samtidigt som Malmer talar om ”en från England importerad myntstamp”, påstår hon med eftertryck att ”man kan inte dra loss stamp 13 (ULAVAS REX SVENO) och 51 ur deras sammanhang. Då följer hela Sigtunamyntningen med.”
Man skulle alltså utan problem kunna transportera myntstampar till Sigtuna – men aldrig därifrån?! Och en ”engelsk stamp” skulle omöjligen kunna ”stanna till på vägen” under sin resa från York till Sigtuna? Och aldrig ”komma på avvägar”?
Nej, det där är enligt mitt sett och se det en rejäl tankevurpa!
Varför läser/skriver Malmer: AN SITUN, AN STUE, AN STNETE, men inte AN COL? Den gamla trötta hypotesen att man på en av Olofs vanligaste CRUX-penning (åtsida 17 ovan, med åtta stampkopplingar) skulle försökt skriva ANGLO känns ganska förlegad. Olof skulle alltså med denna hypotes ha titulerat sig som: Rex Anglorum (”King of the English”), vilket kan tyckas lite övermaga? Och när Malmer (1993) jämför OLAFV REX AN COL med ”REX ANCI, REX AGO, REX AICO, REX AIO”, glömmer hon berätta att samtliga dessa imitationer har ETHELRED framför REX – och inte OLAF!!
Men som jag skrev för ett år sedan; Det är alltså full möjligt att AN COL skulle kunna tolkas som ”AN COnghalL” – d.v.s. i Kongahälla! Och frånsidorna IN NOMINE DomiNI Moneta Conghall resp. IN NOMINE DomiNI COnghall Dei (I Herrens namn, Guds Kungahälla?) och vara en parallell till ”SiTuNEn TEI” (Guds Sigtuna?). Väntar fortfarande på reaktioner och synpunkter …
Illustrationen (”kopplingsschemat”) ovan är ett försök att sammanfatta CRUX-myntningens kronologi och utbredning, från de första trevande försöken (20-53), via de 2nd Hand-inspirerade åtsidorna (13, 11, 10) med den myntmästarlösa inskriptionen IN NOMINE etc. (51, 52), till de första mynten där Olof titulerar sig Rex Sihtunensis (9, 3, 4) och så vidare. För att inte röra till det i onödan har jag här valt att ha kvar Malmers stampnumreringar (hennes sju dubbelbokförda stampar 12, 15, 62, 64, 76, 78 och 85 exkluderade, då dessa bara förvirrar helhetsbilden).
Grattis på 106-årsdagen, pappa Stig! – Du fattas mig!
![[Tryggvason aus Norwegen]](https://media.myntbloggen.se/2026/01/Liebermann_Berlin_varen_1903.png){kind=link}
