Sparat i byrålådan – eller samlat i kabinett?

Man brukar säga att ”numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur”, samt att det är en väldig skillnad på ”en samling mynt” och ”en myntsamling”. Detta tycker jag att jag fått en bra illustration av i och med genomgången av ”Samling Alströmer”. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer!

När jag först började studera samlingen fick jag inget riktigt grepp om den. Det verkade inte finnas någon ”röd tråd”. Det fanns heller inte någon muntligt traderad berättelse om någon eller några samlare i släkten. Så hur hade man lyckats få ihop denna eklektiska mix av numismatiska objekt? Hur hamnade en 300 år gammal Bank-Portagulöser i samma samling som en rumänsk 20 Lei 1930 och en skyttemedalj från 1964 …?

Svaret fick jag när jag började läsa in mig på släkten Alströmer. Där fanns, bland många andra, en kapten, en diplomat och en riksdagsman – som alla hade tilldelats namn-graverade medaljer av olika slag. Det visade sig att diplomaten varit verksam i Wien, Bukarest och Aten, vilket förefaller förklara flera ”udda fåglar” i samlingen. Även beträffande riksdagsmannen (och dennes far) kunde man skönja rimliga kopplingar till samlingens medaljer över tidens händelser och framstående män. Och i generationerna före dessa fanns det flera, för mig okända, Alströmer-ättlingar som hade starka anknytningar till musik! – Kungliga Musikaliska Akademien – och dess medaljer.

När man sedan nådde in på 1700-talet, började man förstå betydelsen av släktbanden med den förmögne Niclas Sahlgren och utvecklingen av Östads säteri, stiftelse och barnhus, och därmed lantbrukets betydelse – och inslag i medaljsamlingen. Pusselbitarna började falla på plats. Allt har sin förklaring. Det gäller bara att hitta den.

Provenienser får en allt större betydelse inom numismatiken. Både som ”äkthets-garanti” och värdehöjare. Detta är en lovvärd utveckling! Kännedomen om ett mynt eller en medaljs ägarhistoria är många gånger lika intressant som själva mynthistorien. Tyvärr är det väldigt lätt att dessa uppgifter för alltid försvinner i samband med arvsskiften eller ägarbyten. Att dokumentera sin samling är därför av största vikt – av flera skäl. Såväl samlare som handlare föredrar naturligtvis mynt med ”a fine pedigree” (en fin stamtavla), men dessvärre saknar +90% av samlarmarknadens alla objekt påvisbar stamtavla (för objekt under 500 kronors värde, förmodligen 99,98%). Det är alltså något mycket ovanligt och exklusivt med fina provenienser. Något som de flesta också förstår. Möjligen med undantag av någon stalinistisk f.d. museichef på en ö ute i Östersjön, som istället tycker att svenska staten (eller ”ön”?) borde kunna konfiskera internationella (alltså även utländska) mynt utan proveniens!?

När det gäller ”Samling Alströmer” kan vi naturligtvis fastslå att proveniensen är familjen Alströmer. Men med lite tur (och en massa roligt arbete!) kan vi kanske till och med precisera vilken Alströmer som bidragit med vad – under 300 års ”samlande”. Teoretiskt sett finns det faktiskt en möjlighet att samlingen innehåller objekt från självaste Jonas Alströmer (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungliga Vetenskaps-akademien 1739. – Det är ganska fantastisk – eller hur?

Samling Alströmer kommer att publiceras inom kort, så håll ut! Snart kommer kanske just Du att kunna bli lycklig ägare av ett objekt med utmärkt stamtavla?

*

Samlingen utökad med ett fjärde exemplar!

Lagom till 40-årsjubiléet av professor Kenneth Jonssons famösa artikel ”Ett ’provmynt’ för 1 öre slaget till Gustav Vasas kröning 1528?” i den då ledande numismatiska tidskriften Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer (nr 3-1982), dök det nyligen upp ytterligare ett exemplar av denna raritet.

Att det av KMK (Kungliga Myntkabinettet i Stockholm) 1981 (tvångs)inlösta fynd-exemplaret INTE är från ”1528”, kunde undertecknad konstatera redan för 28 år sedan (se Mynttidningen 3/4-1994, sidorna 18-23). Detta bekräftades också året därpå av den mycket kunnige Lars O. Lagerqvist (se NM XL, Myntningen i Sverige 995-1995).

Tio år senare, 2005, fann Bengt Hemmingsson en skrift om Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 – där en gyllen 1528 illustrerades med bildtexten: ”Gustaf I:s öre 1528”. Detta utmynnade i artikeln: ”Om ’provmyntet’ till Gustav I:s kröning 1528 – en dementi”  (SNT 3-2005, sidorna 62-63) och en datering till 1897 kunde därmed med stor sannolikhet fastslås.

I efterhand kan man också konstatera att ”myntet” faktiskt INTE var inlösenspliktigt då det 1981 endast var 84 år gammalt. Här gjorde upphittaren, för ovanlighetens skull, ”en bra affär” då denna fick hela 3.000 kr (ca 9.500 kr i dagens penningvärde) för jetongen. Men hade det rört sig om ett unikt provmynt från 1528, som ”experterna” trodde, hade naturligtvis tre tusenlappar varit rena hånet.

Sedan tidigare är det känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) har tre fynd-exemplar av denna slant – en gång betraktad som ett unikt provmynt:

  • Nyhammar, Grangärde sn, Dalarna, 1981. 5,05 g. KMK inv.nr 100 828.
  • Haninge, Österhaninge sn, Södermanland, 1990. Vikt? KMK inv.nr 102 274.
  • Hökerum, Södra Vings sn, Västergötland, 2001. 6,53 g. KMK inv.nr 103 398.

Nu kan undertecknad stoltsera med fyra exemplar (se bild ovan):

  • Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). 6,56 g.
  • Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 g.
  • Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 g.
  • Ex. ED, Mörrum, Blekinge, jan. 2022 (Tradera #522964017). 5,29 g. inkl. ögla.

Summa summarum känner vi idag till totalt 7-9 privatägda exemplar av denna historiska skådepenning – som av en professor feldaterats med imponerande 369 år!

 

Svensk fantasiklipping ”1627” på auktion i Prag!

Det är inte ofta det dyker upp någon kopparklipping från Gustav II Adolf som saknas i min typsamling, men nyligen hände det! På en online-auktion i Prag utbjöds nämligen ett Säter-halvöre 1627? (otydlig sista årtalssiffra) med ”helt årtal” (fyrsiffrigt) samt krontyp H i övre pilvinkel. – En helt ny och okänd typ!?

Denna, perspektivt tecknade, krontyp (Ottosson typ H, 1995) förekommer uteslutande på valsverkspräglade Säter-ören 1626-27, men aldrig på hammarpräglade klippingar eller andra valörer. Det fyrsiffriga årtalet kan på halvöringar endast noteras 1625. Och då bara på Nyköpings-klippingar. De valsverkspräglade dito är för övrigt vanliga och de hammarpräglade mycket sällsynta. Något halvöre 1627 med helt årtal är emellertid inte känt. Det är alltså frågan om ett rent fantasifoster. En förfalskning!

Bilden ovan visar två valsverkspräglade Säter-ören 1626 och 1627 med krontyp H. Det är ett dylikt mynt som fått tjäna förlaga åt falskmyntarens fantasi-halvöring ”1627”.

Till höger på bilden ovan ses de två typer av halvöringsklippingar som förekommer med helt fyrsiffrigt årtal. Båda från Nyköping, en hammarpräglad och en valsverkspräglad.

På auktionen i Prag utbjöds även en annan falsk kopparklipping – en Säter-halvöring 1624 (Ottosson typ 3, 1995). Här har förfalskaren inte improviserat lika hårt, utan noggrant följt förlagan – även om han fullständigt misslyckats att kopiera gravörstilen.

Ett annat fatalt misstag var naturligtvis att ”låta snålheten bedra visheten” och använda samma fyrkantiga(!) åtsidesstamp till båda kopiorna. Stämpelidentiska mynt från 1624 respektive 1627 förekommer naturligtvis inte. Äkta hammarpräglade kopparklippingar 1624-1627 är slagna med graverade hammare/handsläggor, med rundade hörn (alltid åtsidor) på likaledes graverade amboltar, d.v.s. mindre städ (alltid frånsidor). Men detta kände falskmyntaren tydligen inte till. Han hade uppenbarligen luckor i sitt bibliotek och saknade såväl Mynttidningen 2-1994 som Antikören auktionskatalog 16, 1995. 😉

En liten tillbakablick …

Tycker inte det är länge sedan jag stod hemma i garaget i Järnbrott, Västra Frölunda, och snickrade ihop två stycken kassettdiskar. (Jodå, de finns kvar än idag). Min far och jag hade varit ute och letat lokal i Göteborg under ett års tid och äntligen funnit en – på Stureplatsen 1. Efter samråd med grannen, Paul Levin, Mynthandeln Ticalen på 3:an, hade vi skrivit hyreskontrakt med Forsman som ägde fastigheten. Den 7 augusti 1981 var vi färdiga att öppna dörrarna för första gången. Göteborg hade fått ännu en antikaffär, som ganska snart skulle utvecklas till en mynthandel med smärre inslag av antikviteter.

Redan våren 1982 kom första lagerkatalogen – med mynt från hela världen. Den trycktes i 500 exemplar och omfattade 877 nummer, presenterade på 40 sidor (A5). Katalogen kostade 5 kronor på den tiden och i princip hela upplagan tog slut på en gång. I dag är denna katalog en sällsynthet. Detta var min första tryckta katalog, till skillnad från de två stencilerade jag gav ut privat 1980-81. Hösten 1982 trycktes en tilläggslista till katalog nr 1 (472 nummer). Även denna skriven på en gammal skrivmaskin av märket Olivetti, som farsan lånat. Året därpå fick han lånat en ”IBM kula” istället och på den gjordes katalog 3 (875 nummer) våren 1983.

Affärerna gick bra och 1984 kom så ”Guldkatalogen” (Lagerkatalog 3, omfattande 80 sidor A5, 1.821 nummer och med ett gyllene omslag). Det första arbetet vi gjorde på den nyinförskaffade, toppmoderna skrivmaskinen (med olika typhjul och diskettstation!) ”Hermes top-tronic 51”. Vi hade sett den på en mässa och insåg att vi behövde den, trots att den var svindyr. Tror vi fick betala över 20.000 kr hos Hadar Schmidt i Göteborg AB (en gammal anrik firma som plötsligt gick i graven när laserskrivaren kom). I denna katalog introducerades för övrigt (en enklare form av) den 100-gradiga kvalitetsskalan för första gången (jämför Mynttidningen tio år senare). När jag nu, 40 år senare, bläddrar i dessa gamla kataloger noterar jag hur stor andel som var utländska mynt – mer än dubbelt gentemot de svenska. Och att endast knappt 4% av katalogens poster bestod av medaljer.

Under 1985 arrangerade vi en liten utställning om mynt och myntsamlande i våra lokaler på Stureplatsen. ”Samla Mynt! – En utställning om numismatik” kallade vi det hela. Det blev en både lyckad och uppskattad tillställning. Göteborgs Tidningen (GT) var där och myntbranschen fick lite reklam. Även den nystartade tidningen Myntmagasinet uppmärksammade vårt initiativ och Antikören fick därför vara först ut när tidningen påbörjade sin uppskattade artikelserie ”våra handlare”.

Antikören Myntauktion nr 1, 1986.
Vi hade väl gått och funderat på att arrangera en myntauktion i ett par års tid, när det plötsligt dök upp en samling som skulle passa bra som grundplåt för en auktion. Sagt och gjort. Vi kom överens med samlingens ägare och gick därefter ut och annonserade efter mera kompletterande material. Redan då hade vi bestämt oss för att oavsett utgången köra en tre-fyra auktioner och därefter utvärdera resultatet. Enstaka auktioner hade kommit och gått, men bara de kontinuerliga blev kvar. Vi fick ihop 956 nummer till den första auktionen – som hölls på hotell Opalen i Göteborg. Resultatet var inte dåligt – men inte heller strålande bra.

Till den andra auktionen lyckades vi mobilisera 1.125 utrop. Många tyckte att vårt initiativ med auktioner på västkusten varit mycket lovvärt och man ville därför gärna stötta oss. – ”Varför skulle alla myntauktioner finnas i Stockholm?”, sa man. Dessutom fick vi mycket beröm både för auktionskatalogen och arrangemanget i stort. Till myntauktion nr 2, som hölls på nyinvigda Sheraton i Göteborg, gick det betydligt enklare att få in material. Slutresultatet blev också bra mycket bättre, vilket i sin tur bidrog till en bra 3:e auktion osv. Sedan dess har det bara rullat på och fram till 2010 har vi genomfört 52 auktioner. Om det blir fler får framtiden utvisa. Man skall aldrig säga aldrig – även om man är fullt medveten om arbetsbördan.

Antikörens myntmässor 1988-91.
I samband med vår 6:e myntauktion i oktober 1988 arrangerade vi för första gången en egen myntmässa i Göteborg. ”Myntdagar i Göteborg” kallade vi det hela, vilket då inbegrep både auktionen och mässan med utställningar och föredrag. Ett tjugotal handlare från Sverige, Norge och Danmark ställde ut på mässan. Ett par kom t.o.m. ända från Stockholm! Att döma av att nästan samtliga kom tillbaka året efter var försäljningen god. Förutom en egen utställning fanns även Lödöse Museum med på ett hörn, där man bl.a. visade det sensationella fynd man gjort året innan – en läderbit med myntningsavtryck som kunde dateras till omkring 1140-1150. I ett slag hade Lödöses histora blivit 50 år äldre! För att anknyta till detta lät vi en av våra kunder – en stor och reslig karl – agera myntsmed på medeltida vis. Ett uppskattat arrangemang där åskådarna fick se hur det kunde gå till förr i tiden. En av stamparna skänktes sedan till Lödöse Museum, där den enligt uppgift fått ett andra liv som praktiskt studiematerial för skolklasser som får slå egna mynt.

Antikörens småskriftserie nr 1, 1991. Några veckor innan FriMynt i Helsingborg 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en liten ”bok” (läs: småskrift) om vad ett gammalt mynt kan berätta i olika avseenden. Tyckte det var lämpligt efter 10 år i myntbranschen. Det finns ju så många olika infallsvinklar som kan leda fram till ett samlarintresse. Sagt och gjort. – ”Ett gammalt mynt berättar…” blev den första, och enda, småskriften i Antikörens serie (sedan kom Mynttidningen ”i vägen”). Idén var att låta ett enda mynt – Karl XI:s enda riksdaler från 1676 – berätta olika historier. Om konst, ekonomi, religion, geografi och teknik – allt i en liten rund plåtbit.

Efter detta har jag ägnat ytterligare tre decennium åt mynt, medaljer och numismatik. Viljan att sprida vår fantastisk hobby till fler har nog alltid funnits där. Hur många artiklar det blev i Mynttidningen 1994-97 vet jag inte, men det blev i alla fall ca 800 sidor i A4-format. Och här på Myntbloggen.se har det hittills blivit 534 inlägg av olika omfattning under åren 2012-21. Antalet illustrationer i dessa båda publikationer vågar jag inte spekulera kring, men det har blivit ett och annat myntfoto genom åren. Och många är även de sköna numismatiska objekt man haft förmånen att hantera och äga under ett 40-årigt handlande (och ett 50-årigt samlande). Tillhör ju den lilla rara skara som hamnat i mynthandeln p.g.a. numismatiken – och inte p.g.a. skrothandeln. Så kanske är det därför jag fortsätter att skriva – och därmed lär mig mer om numismatik för varje artikel. Fullärd blir man lyckligtvis aldrig.

Nu kör vi vidare mot 50-årsjubiléet!

Danskarnas historia 941-1025

Så dök den då äntligen upp – arkeologen Sven Rosborns efterlängtade bok med titeln ”Vikingakungens guldskatt”. Personligen tycker jag att ”Historieskatten i det rutade kollegieblocket” hade varit en bättre titel. För mig var det nämligen den utlovade polska översättningen av ett påstått latinskt originalmanuskript (”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”) som var av klart störst intresse.

Boken omfattar 364 sidor i formatet 21×24 cm och väger 1.084 gram. Den är både rikt och vackert illustrerad och vid första anblicken mycket tilltalande. Det märks att Sven Rosborn har producerat s.k. populärvetenskapliga böcker tidigare. En hastig titt i boken ger vid handen att Rosborn besitter en bred kunskap om vikingatiden. Men också att han många gånger drar alldeles för långtgående ”slutsatser” av kontroversiella indicier. Det är mycket som är av mer populär än vetenskaplig karaktär, om man så säger.

Men den är väldigt spännande och avslöjar många fantastiska och helt nya uppgifter. Här ett litet smakprov: – ”Enligt handskriftens krönikör Avico blev alltså Toke Gormsson utvald ny dansk kung i Roskilde och som sådan begav han sig med hären och flottan till Uppsala. Hans bittraste motståndare var emellertid brorsonen Sven Tveskägg. Toke sände innan sin avfärd till Uppsala jarl Sigvald till den polske härskaren Mieszko för att för Toke anhålla om dennes dotter Sigfryds hand. Hon skulle emellertid, efter det att Toke stupat, enligt ”Gesta Wulinensis” i stället komma att bli gift med Sven Tveskägg.

På det hela taget tycker jag att Sven Rosborns nya bok är fantastisk och klart läsvärd. Har alltid gillat ”frifräsare” som vågar lägga fram nya idéer för prövning. Dammiga professorer som bara skriver för skrivbordslådan och den egna kretsen har aldrig riktigt imponerat. Speciellt inte alla de som sett sig ”tvingade” att hylla sina föregångare genom att aldrig ifrågasätta eller söka alternativa lösningar.

Men boken innehåller också flera riktigt sensationella uppgifter som kan leda till många nya uppslag och vidare forskning. Det påstås till exempel att Sven Tveskäggs (biologiska) far i själva verket var Harald Blåtands äldre bror Knut, som skall ha stupat hösten 962. Harald skall därefter ha gift sig med Knuts efterlämnade och gravida änka (se Rosborns förslag till släktträd ovan – och undertecknads nedan).

Det står inget om det i boken, men min spontana tanke angående Sven Tveskägg var; Ja, men självklart! Så enkelt och genialt! – Sven Tveskägg (i modern tid inte sällan avbildad med kluvet skägg) – kungen med två fäder – två skägg!

I den svenska översättning av ”Gesta Wulinensis” kan vi bland annat läsa om ättlingar till Olaf den förskräcklige (Olafa Strasznego) och Knut den höge (Konuta Wysokiego) och därmed få en bättre förståelse om Skandinaviens tidiga kungaätt. Knut (som i Adam av Bremen omnämns både som GnupaChnob och Hardeknut – se släktträd nedan) slog till och med mynt! – i England! – eller i Northumbria för att vara exakt. Den vanligaste typen har inskriptionen CUN NET TI )( CNVT REX och brukar försiktigt dateras till ca 895-902. Lejonparten av dessa härstammar från Cuerdale-fyndet i Lancashire 1840. År 2011 fann man en ny stor silverskatt i Silverdale i Lancashire och i detta fynd fanns en tidigare okänd mynttyp med inskriptionen AIRDE CONUT )( DNS REX. Då det finns vissa likheter mellan dessa båda typer dateras den senare till omkring 900-910. Någon riktigt tillfredställande förklaring till inskriptionerna CUN-NET-TI (CUNNETTI) respektive AIRDE-CONUT (AIRDECONUT) har ännu inte kunnat ges, annat än att det iriska ordet ”airde” betyder ”höjd” (möjligen även ”upphöjd”?).

Antonina Chmielinska skriver 1963; ”Olafa Strasznego & Konuta Wysokiego”. Knuts epitet ”wysokiego” förefaller på svenska motsvara hög eller lång, men kanske också högättad? Men om vi istället översätter till det påstådda originalspråket, latin, får vi ordet ”princeps”, som kan betyda ”prins” (eller ”den främste/förste”), men som dessutom lär ha varit en civil och militär hederstitel i det romerska riket. Kan det månne vara så att Chmielinskas ”Konuta Wysokiego” egentligen skall tolkas som ”Prins Knut”…??

– ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). [Sielski & Rosborn transkriberar märkligt nog Chmielinskas polska ”Konuta Wysokiego” (ej återgivet i faksimil?!) till ”Airde Conut (Konut den höge)” i den svenska texten]. Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, [här med ’dre’ istället för ’de’ på slutet] vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Själv fick jag anledning att ”uppdatera” min egen hypotes kring Olof den svenske och hans danska kungaätt (Kongerækken), som jag skrev om här på Myntbloggen.se för halv annat år sedan (närmare bestämt 2020-01-19). Det lilla Rosborn nu väljer att presentera ur ”Gesta Wulinensis” både bekräftar och kompletterar mina tidigare funderingar. Då helt baserade på Sven Estridsson och Adam av Bremen.

Olofs-ättens ”Olafa Strasznego” omnämns även som ”Olaf den förskräcklige” och ”Olaf (Ulf) den fruktansvärde”. Förmodligen har den polska översättaren haft lite svår med skandinaviska namn, för även ”Ulf Strasznego” (Ulf den fruktansvärde) förekommer i översättningen. Det råder dock ingen tvekan om att det är Olof som avses.

– ”Det berättas också att danernas ätt genom blodet var ättlingar till Olaf (Ulf) den fruktansvärde och ”Airde Conut” (Knut den höge).” . . . – ”Det verkar således som om man talar om ett nära släktförhållande mellan makthavarna i det dåtida Skandinavien. När t.ex. enligt ’Gesta Wulinensis’ Toke Gormsson möter sveakungen Erik Segersäll i Uppsala år 986 omtalas Erik ju som hans kusin. Deras anfader uppges ha varit Ulf den fruktansvärde.” (Rosborn 2021, s. 274).

På några punkter är Rosborn och undertecknad dock inte överens om tolkningarna av det som står skrivet i nämnda översättning. Återkommer till detta.

På sidorna 325-355 presenterar Rosborn ett (tyvärr ganska magert) urval av utdrag ur en handskrift, daterad 1963, som påstås vara en polsk översättning av en latinsk text som dessvärre (ännu) inte återfunnits. Arbetet från 1963 finns i boken transkriberat på polska och översatt till svenska av Tomas Sielski.

Enligt boken är översättaren Antonina Chmielinska, född Kawecka (1898-1979), som är Tomas Sielskis farmors mor. Hon beskriver själv originalmanuskriptet så här:
– ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum, 1140-1173. Krönikan innehåller en bilaga med fragment av tidigare annaler med okänt namn som beskriver danskarnas historia mellan 941 och 1025.” (Rosborn 2021, s. 267).

Rosborn har också valt ut åtta faksimiler av Antonina Chmielinsks polska översättning av ”Gesta Wulinensis”. Dessa är enligt uppgift utförda från nio latinska originalfragment (numrerade 47, 54, 87, 94-95, 108, 117-119) under maj till september 1963:

Rosborn s. 326 – Fragment 47 – A.D. 943 (19 maj 1963)
Rosborn s. 329 – Fragment 87 – A.D. 947 (12 maj 1963)
Rosborn s. 333 – Fragment 54 – A.D. 953 (21 juli 1963)
Rosborn s. 337 – Fragment 95 – A.D. 964 (30 juni 1963)
Rosborn s. 341 – Fragment 94 & 108 – A.D. 963 & 975 (7 juli 1963)
Rosborn s. 344 – Fragment 87 & 117 – A.D. 947 & 984 (2 sept. 1963)
Rosborn s. 349 – Fragment 118 – A.D. 985 (22 september 1963)
Rosborn s. 351 – Fragment 119 – A.D. 986 (8 september 1963)

Varför man endast bemödat sig att fotografera av åtta sidor av Chmielinskas anteckningar (innehållande 9 av +119 beskrivna fragment), kan man bara spekulera kring. Har man inte hunnit översätta? Eller vill man bara omöjliggöra en granskning? Blotta misstanken att man valt ut det som passar in och valt bort det som inte gör det, medför dessvärre att trovärdigheten minskar. Vi tvingas helt enkelt avvakta en utlovad publiceringen av HELA ”Gesta Wulinensis”. – Ett smart sätt att sälja fler böcker? 😉

Om det är medvetet eller om man haft för bråttom skall jag låta vara osagt, men en av fördelarna med en faksimil istället för en transkribering framgår av sidorna 325-326.

Sielskis transkribering av Chmielinskas översättning: – ”W roku Panskim 943 zakonczyl sie krwawy spor trwajacy bez ustanku od meczenskiej smierci Zygfryda, syna Knupa, zabitego zdradziecko przez brata swego Harolda” . . . ”Ten poganski wladca, ostatnio z synow krola Knoba, tudziez som krolem bedac, lecz tylko w panstwie wodami otoczonym, zwanym Fejn”.

Sielskis översättning till svenska: – ”Under Herrens år 943 slutade en blodig konflikt som pågått oavbrutet sedan martyriet av Zygfryd, son till Knup (Sigtrig, se avsnitt 3), som förrädiskt dödades av Kunps bror Harold” . . . – ”Denne hedniske härskare, den siste av sönerna till kung Knob (HardeKnud?), som var själv en kung men bara i ett land omgivet av vatten, kallat Fejn (Fyn)”.

Notera att det görs skillnad på ”Knupa/Knup” och ”Knoba/Knob”. På grund av detta verkar Rosborn fått in en extra Knut i sitt släktträd. Men studerar vi faksimilen av Chmielinska ser vi att hon INTE skriver ”Knupa & Knoba”, utan KNOBA på båda ställena! Dessutom är, så vitt jag kan förstå, den riktiga översättningen; ”förrädiskt dödad av sin bror Harold” och inte ”förrädiskt dödad av Kunps bror Harold”.

Slutligen vill jag framföra ett stort tack till Sven Rosborn och Tomas Sielski för att de ”vågar” publicera och tolka detta omfattande material – på fyra språk! Det spelar mindre roll i sammanhanget om det förekommer felaktigheter. Det viktigaste är att man ”rör om i grytan” och får igång en diskussion. Att till leda upprepa ”gamla sanningar” som bevisligen är falska, har vi sett tillräckligt av. Denna bok är en frisk fläkt. Läs den!

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge!

P.S. Att den ökända ”guldplattan” med Harald Curmsvns namn på INTE är ”vikingatida”, utan tillkommen under 1900-talets senare hälft är efter detta boksläpp för mig fullständigt glasklart. 1963 års dokumentation av ”Gesta Wulinensis” är däremot mycket intressant och tål verkligen att studeras närmare. En ny källa till kunskap! Därmed inte sagt att allt nödvändigtvis måste vara sant – eller rättare sagt; rätt uppfattat. Missuppfattningar har alltid funnits.

Ulf Ottosson


Tillägg 2021-09-12:

I går kväll (2021-09-11, kl. 19:29) publicerade Sven Rosborn ett svar på den omfattande kritik som i diverse kanaler framförts rörande källkritiken i boken ”Vikingakungens guldskatt” som nyligen utkom på eget förlag. Försvarstalet är i form av en PDF-artikel med titeln Aspekter på källmaterialet kring Harald Blåtands grav i Polen på sajten Academia.edu (2021-09-11) och kan ses som ett komplement till YouTube-klippet Föreläsning från min fåtölj. Boken om Harald Blåtand (2021-06-23).

Det mest sensationella med gårdagens artikel är utan tvekan publiceringen av ytterligare en faksimil av Antonina Chmielinsks översättning (1963) av ”Gesta Wulinensis” och att vi nu får veta att det i denna varken står ”Airde Conut” eller ”Airdre” som tidigare påståtts i boken, utan ”Aidire”. – Var det därför man uteslöt denna sida?

  • AIRDE CONUT (unik mynttyp från ca 900-910, funnen 2011).
  • AIRDRE (Sielskis transkibering 2021 av Chmielinskas ”Aidire” från 1963).
  • AIDIRE (Rosborns nypublicerade faksimil av Chmielinska 1963).

Oavsett hur man skall tolka detta är det naturligtvis oerhört amatörmässigt att behandla källor på detta sätt och många andra av bokens ”sanningar” kan därför ifrågasättas. Och det är inte nog med detta. Studerar man den nya faksimilen och jämför med Sielskis transkribering finner man såväl utelämnade ord som tillagda dito!?

Roade mig med att knacka in transkriberingen och ”rätta” gentemot faksimilen (jämför gärna med boken!) – och sedan köra en vanlig Google-översättning. Eftersom jag inte kan ett ord polska och Googles översättningar ofta lämnar mycket övrigt att önska, skall följande givetvis tas med en stor nypa salt:

Chmielinsk 1963: – ”Danowie mieli, w Svidjod i Norregi wlasnych wiernych im iarlow, nieraz przemoca, choc alisci niezaleznych i daniny nie placacych. Niemniej jednak w obydwy tych krajach pretendenci zbiegajacy o tron wszystkich Danow napsuli przez lata wiele krwi panujacym w Jutland i Selund, ktorzy wszak widzieli siebie samych jako prawdziwych i jednych potomkow Olafa Strasznego i Konuta Wysokiego. Ten ostatni ogniem i mieczem zdobyl kraj zwany Norfynbrarik i tam wladze piastowal bodajze przed pontyfikatem badz w czasie trwania pontyfikatu papieza Benedict IV a ze mezem wyzszym o glowe od zarowne wszystkich poddanych jak i od wszystkich wojow byl, tedy zwanym byl Aidire, co w jezyku mieszkancow Norfynbrarik oznaczalo wysoki.”

Google Translate English: – ”The Danes, in Svidjod and Norregi, had their own faithful jarls, sometimes violence, although they were independent and tribute not paying. Nevertheless, in both these countries, the contenders for the throne of all Danes have spilled much blood over the years in Jutland and Selund, who, after all, saw themselves as true and one descendants of Olaf the Terrible and Konut the High. The latter conquered the country called Norfynbrarik with fire and sword, and there he was in power probably before the pontificate or during the pontificate of Pope Benedict IV, and with a man higher by a head than all subjects and all warriors, he was then called Aidire, which in the language of the inhabitants Norfynbrarik meant tall.”

Undertecknads tolkningsförsök (baserat på Google Translate): Danerna/danskarna (nordmännen i allmänhet? – jämför danalagen, danagäld) i Svidjod/Sverige och Norregi/Norge hade sina egna trogna jarlar, ibland våldsamma, även om de var oberoende och inte betalade skatt. Men i båda dessa länder har utmanarna till tronen över alla danskar, genom åren utgjutit mycket blod på Jutland/Jylland och Selund/Själland, då de trots allt såg sig själva som sanna ättlingar till Olof ”den fruktansvärde” och Knut ”den höge”. Den senare erövrade landet som hette Northumbria med eld och svärd, och där var han vid makten troligen före (pontifikatet) eller under påven Benedictus IV’s pontifikat (900-903), och eftersom han var en man ett huvud högre än alla undersåtar och alla krigare, kallades han då Aidire, som på Norfynbrarik/Northumbrias invånares språk betydde hög/höjd.


Rosborns 1:a tolkning i boken Vikingakungens guldskatt: – ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Rosborns 2:a tolkning i PDF-artikeln Aspekter på källmaterialet: – ”Danerna hade också sina ´jarlów´, även om dessa var oberoende och inte behövde betala skatt för ´Svidjod´ och ´Norregi´, och i båda dessa länder fanns det tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ´Airde Conut´. Den senare erövrade det land som heter ´Norfynbrarik´ med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han ´Airdre´, vilket på ´Norfynbrarik´s invånares språk betydde hög.”


Tillägg 2021-12-23:

Rosborns 3:e tolkning i PDF-artikeln Aspects regarding the source material …
– ”The Danes had also jarls, which were autonomous and never had to pay a tribute, and these were the lords at the dominions of Svidjod and Norregi. The lords of these lands were interminable contenders to the throne of the Danes as they were descendants of the blood of the Olaf the Terrible and Konut the High. The latter conquered the country called Norfynbrarik using sword and fire, and there he held the royal power perhaps before or during the pontificate of pope Benedict IV. It is said that the king Konut was a man of great posture and he was a head taller than each and one of his men, and therefore he was called Aidire, which in the language of the natives of Norfynbrarik meant tall.” (PDF publicerad på Academia.edu daterad 2021-11-04).

Notera att Rosborn även denna gång utelämnar ”Jutland i Selund”, men nu rättat det feltranskriberade ”Airdre” till ”Aidire” (rödmarkerat ovan).

Chmielinsk 1963: – ”Niemniej jednak w obydwy tych krajach (Svidjod i Norregi) pretendenci zbiegajacy o tron wszystkich Danow … napsuli przez lata … wiele krwi … panujacym w Jutland i Selund … ktorzy wszak widzieli siebie samych jako prawdziwych … i jednych potomkow … Olafa Strasznego i Konuta Wysokiego.”

Google Translate English: – ”Nevertheless, in both of these countries (Svidjod and Norregi) the contenders for the throne of all Danes … have drawn over the years … a lot of blood … to the rulers of Jutland and Zealand … who, after all, saw themselves as real … and some descendants of … Olaf the Terrible and Konut the High”

Google översätt svenska: – ”Ändå har i båda dessa länder (Svidjod och Norregi) utmanarna till alla danskars tron ​​… dragit under åren … mycket blod … till de styrande över Jylland och Själland … som, trots allt såg sig själva som verkliga … och några ättlingar till … Olof den fruktansvärde och Knut den höge.”

Kunskap för en bättre värld . . .

Så här i semestertider blir det kanske inte så mycket jobb på kontoret, men desto mer fritid med allt det innebär. För undertecknad, som i vanliga fall tillbringar mycket tid bakom datorn, är snickeri- och trädgårdsarbete rena semestern! Men man måste ju ta igen sig ibland också, och då kommer naturligtvis mobiltelefonen fram – i tid och otid!

Härom dagen reagerade jag på ett trevligt video-inslag på FaceBook från våra vänner i Norge. Det var førsteamanuensis i Numismatikk vid på Vitenskapsmuseet NTNU i Trondheim, Jon Anders Risvaag, som på ett trevligt och upplysande sätt berättade om en av numismatikens verkliga klassiker – den s.k. Joakimsdalern (Joachimsthalern, Joakimsthaler, Joachimstaler etc.), d.v.s. föregångaren till daler och dollar.

Jon Anders historiska berättelse är alldeles korrekt, men problemet är att man illustrerar det hela med en simpel turistkopia – ett planterat ”myntfynd” (jämför artikeln Planterade ”fornfynd” på Gotland här på Myntbloggen den 31 januari 2019) upphittat av en liten jänta så sent som den 5 april 2000. Så här skriver man på Wikimedia.org

  • The coin in the picture was found 5th of april, 2000 inside a flowerbed in the schoolyard of Vikhammer school. The coin is a Jachimsthaler and measures 45 millimeter in diameter; weighs almost 27 grams and is from the year 1525.

På semester i glada vänners lag och med en öl i handen drog jag snabbt iväg den lite tykna (göteborgska) kommentaren:

Trodde kanske att de helt enkelt glömt nämna att det rörde sig om en (stilmässigt katastrofalt dålig) kopia och blev därför väldigt förvånad då jag fick följande svar:

  • Jon Anders Risvaag > Ulf Ottosson: – Ja, den ser jo unektelig helt ny ut. Vi var av den grunn litt i tvil om den var ekte da den ble funnet, så den ble forelagt flere eksperter. Den var til og med en tur til professor Kolbjørn Skaare ved Universitetets Myntkabinett i Oslo. Den viste seg å være ekte 🙂

WOW!! – Kan det  verkligen vara möjligt att erkänt duktiga ”vetenskapsmän” med lång erfarenhet och utbildning kan göra så flagranta misstag!? Har de ingen som helst referenslitteratur eller känsla för stil och tillverkningsteknik? Via en mynthandlarkollega fick vi dessutom veta att flera stora elefanter i myntbranschen delat nämnda video?!

Jon Anders stod dock på sig och fick dessutom stöd av en kollega. Jodå, den är äkta, väger 26-27 gram, är av nästan rent silver och har en diameter på Ø 45 mm.

På bilden ovan har vi illustrerat hur äkta Joachimsthalrar ser ut. En hel (Ø 40 mm) respektive halv (Ø 35 mm) Joakimsdaler 1525, slagna av grevarna Schlick (Stephan och hans bröder) för Ludvig I av Böhmen, Ungern och Kroatien. Herrarna Schlick kom från grevskapet Bassano i Italienen och ägde en rik silvergruva i en dal (Joachimsthal) i Böhmen, nära gränsen till Meissen. Den 9 januari år 1520 fick de tillstånd att slå stora silvermynt med ett böhmiskt lejon på åtsidan och en bild av Sankt Joachim (S – I) på frånsidan. På bara tio år förvandlades Joachimsthal från en by med tusen innevånare till Europas största gruvcentrum med 18.000 personer, varav 8.000 gruvarbetare. Fram till 1528 slogs här 2,2 miljoner thaler (hela, halva, dubbla och kvartar). År 1533 var Joachimsthal den näst största staden i Böhmen, endast Prag var större. I mitten av 1500-talet uppskattas det att man präglat ca 12 miljoner thaler (taler) av silver från dessa berg – som sedan spridits över hela Europa som ett av de allra mest populära handelsmynten.

Av lätt insedda skäl har dessa historiskt väldigt betydelsefulla mynt också kopierats under lång tid. På olika marknader förekommer idag allt ifrån avgjutningar och galvano-kopior till enkla souvenirer och turistkopior. Inte minst i Tjeckien, men självfallet har även kineserna gett sig på denna marknad. En välkänd europeisk souvenir i oädel metall, daterad 1967 (ibland i originalförpackning), har t.ex. kopierats av kineserna och slagits i silver – men givetvis utan ”1967”.

Den första instinktiva reaktionen den lurade människan uppvisar är förnekelse. Sedan kommer de alternativa förklaringarna och teorierna. Man vill ogärna erkänna att man gått på en nit eller att man har varit godtrogen. Så trots länkar till facit och lösningen på problemet ville man i Norge inte inse sitt misstag. Inte ens ett tips om att besöka Myntbloggen.se föll i god jord, utan togs istället bort. Därav detta blogginlägg. Tack!

FACIT: Jon Anders Risvaag, Førsteamanuensis Numismatikk vid Vitenskaps-museet i Trondheim håller INTE video-föredrag om en Joakimsthaler! Han står och förevisar en turistkopia av en HALV Joakimsthaler! Fakta: Vapensköldarna på de olika valörerna är helt olika! Och halvtalrarna skall endast väga ca 14 gram – inte 26-27 gram. V.S.B.

Kanske dags att uppdatera webben … ”NTNU kunnsap for en bedre verden”…? 😉

Plugga på om stiftade plantsar!

Det tre svenska medaljerna ovan är formgivna av Gustaf Ljungberger 1774 respektive 1776 och Carl Enhörning 1813. Den observante noterar de små runda prickarna bakom kungarnas bröstbilder och motsvarande vid omskriftens början på personmedaljen. Dessa tre tennmedaljer har nämligen det gemensamt att de är präglade på Myntverket i Stockholm med en alldeles speciell äkthetsgaranti

För att särskilja myntverkets egna präglingar från diverse senare avgjutningar (kopior) har man ibland (ganska sällan faktiskt) slagit ett mässingsstift genom medaljämnet innan präglingen. Dessa, lite diskret placerade, inpräglade mässingsstift är alltså en garanti för att medaljerna är präglade och inte gjutna (d.v.s. kopierade). På svenska medaljer är detta ovanligt – och detsamma gäller internationellt. Det rör sig i princip endast om vissa typer som präglats på detta speciella sätt och det förekommer bara på tenn-medaljer (eller det man utomlands brukar kalla white metal, tin eller pewter).

Idén med ”pluggade mynt” verkar från början vara engelsk. Redan 1684 lät Charles II (1660-1685) slå farthings (1/4 penny) av tenn med en fyrkantig kopparplugg i centrum. Orsaken var bland annat att han vill befrämja den engelska tennindustrin och slippa köpa dyr koppar utomlands (läs: från Sverige). Anledningen till kopparstiftet/-pluggen var helt enkelt att undvika förfalskningar (avgjutningar). Precis om med de svenska 1700-talsmedaljerna av tenn. Detta med mjuka tennmynt blev emellertid ingen succé och efter endast 10 år gav man upp idén och återgick till att prägla kopparmynt igen.

Detta ”äkthetsfenomen” skall alltså inte alls blandas ihop med perforerade och pluggade (d.v.s. reparerade) mynt och medaljer, som en del katalogförfattare fått för sig. Så nu är det bara att plugga på om du känner dig träffad.;)

GLAD PÅSK!


Medaljbeskrivningar till översta bilden:

GUSTAV III (1771-1792). Kung Gustav Vasas bildstod i Stockholm avtäckt den 23 juni 1774. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1774. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 58 mm. Hildebrand 33. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

KARL XIII (1809-1818). Kungliga Värmländska Hushållningssällskapets förtjänstmedalj (Kongl. Wermeländska Hushållnings-sällskapet, för utmärkt förtjenst). Sveriges första Hushållningssällskaps-medalj! Stamparna graverade av Carl Enhörning 1813. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 44 mm. Hildebrand 43. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

ANTON von SWAB (1702-1768). Bergsråd. I myntkretsar känd för sitt verk om Avesta kronobruk 1723. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1776 och utgiven av Vetenskapsakademien. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 34 mm. Hyckert I:211:1.

Skottpengar!

I år är det skottår och idag är det skottdagen. Och jodå, det snöar! Men jag bryr mig inte om att skotta … för tids nog tar han som lagt dit snön också bort den. 😉

Skottpengar … utbetalades förr i tiden till jägare som en premie för att uppmuntra till jakt på djur som betraktas som skadedjur, framför allt olika rovdjur. I 1634 års jaktstadga infördes skottpengar på varg och björn i hela landet.

Skottpengar … skulle man kanske också kunna kalla mynten på bilden ovan. Det är i alla fall exempel på pengar med skotthål i. Skulle inte tro att de, likt i en amerikansk västern, beskjutits uppkastade i luften, utan snarare uppställda mot gärdsgårdsstaketet. Tre fullträffar är det emellertid.

Medaljen som skymtar i bakgrunden är Lea Ahlborns mästerliga skapelse till minne av Stockholms Frivilliga Skarpskytteförenings 25-årsjubileum 1885 (Olsén 291, Ø 51 mm). Åtsidan visar tvenne ovala medaljongen med kungarna Karl XV och Oskar II. På frånsidan ser vi omskriften: I FRED FÖR FREDEN samt en kvinna (Sverige) i antik dräkt, stående framför ett liggande lejon som vaktande en glob med Sveriges tre kronor, överräckande en ekkvist till en skarpskytt i full mundering.

Nämnda mynt och medaljer vilar på en bemålad modell (väggmedaljong, Ø 276 mm) i gjutjärn av Lea Ahlborns likaledes omnämnda medalj.

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

23. Hitta samlarglädjen!

Samla mynt – Samlarglädjen! Varför är det så lustfullt att samla mynt och medaljer? Tja, för att förstå tjusningen tror jag i grunden att man måste hitta sin nisch. Det där området som kanske verkar spännande redan från början och som bara växer allt eftersom man utforskar det vidare. Detta oavsett om man samlar stort eller smått. Somliga finner nästan all numismatik intressant – då är det enkelt. För andra kan det ta lite längre tid att leta sig fram till sin nisch och finna samlarglädjen …

En förutsättning för att kunna hitta sitt område och sin egen samlarglädje är naturligtvis att man skaffar sig lite kännedom om numismatiken och vad som finns att samla på. Området är dock mycket större än vad de flesta kan föreställa sig, så det finns mycket att utforska och utvärdera. Förhoppningsvis har denna lilla ”adventskalender” kunnat ge åtminstone någon ett litet tips på vägen mot den stora samlarglädjen …

Lycka till! – Och välkommen till numismatikens underbara värld!