I söndags kikade jag (givetvis) på ”SVT:s storsatsning” Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet. Föga förvånande kretsade det mesta kring Mälardalen, Mälardalen och Mälardalen. Förutsägbart så det förslår. Och nästan lika förutsägbart var väl att en SVT-produktion 2023, lika lite som en Rapport-sändning, kan göras utan pekpinnar om klimatkatastrofen. Denna gång den man tror inträffade år 536 e.Kr. Konsekvensen blev dock att man fick förlänga ”vikingatiden” med 250 år och påbörja den redan på 500-talet. Vad gör man inte för att uppfostra menigheten.

Utöver detta var min första reaktion: – Vart tog kungarna vägen? Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet (2023) är i mycket en ren kopia på Historien om Danmark: Vikingetiden (2017). Båda med en konferencié som lallar omkring bland olika iscensättningar, kryddade med effektfulla drönarbilder. Men medan danske Lars Mikkelsen fokuserar på att berätta en historia, verkar svenske Simon J. Berger mest ha fått order om att le. Konstant. Hela tiden.

För att jämföra den danska och svenska versionen och få en bild av hur de båda grannarna ser på sin historia, återsåg jag de båda programmen efter varandra. Och det jag då slogs av var: – Vart tog kungarna vägen i den svenska versionen? I Danmark går man direkt på Harald Blåtand, men i Sverige omnämns Olof Skötkonung först i elfte timmen, när det endast är 7 minuter kvar av programmet. Vad har SVT emot kungar?

Och det hela blir nästan lite löjligt när man i sin iver att sammankoppla Mälardalen med Vikingarna (de kallades väl mest Väringar och Varjager i österled) försöker placera sagokungen Yngvar på ett skepp i Estland – 150 år efter hans eventuella död. Kan upplysa SVT och dess ”300 experter” om att det faktiskt fanns riktiga, historiskt belagda, kungar i Sverige under vikingatiden. Så man behöver inte hitta på. Kanske han man i alltför hög grad låtit sig duperas av sagofarbror Jonathan Lindströms fantasihistorier i ”Sveriges långa historia” (en pandemiroman, skriven under parollen; det vi inte vet, får vi fabulera ihop).

Att göra ett entimmesprogram om vikingatidens Sverige innebär naturligtvis att man får göra ett snävt urval och sålla bort en hel del. Men man kan verkligen fråga sig hur det är möjligt att göra ett dylikt program utan att överhuvudtaget omnämna; Gotlands världsberömda silverskatter, den stora hedniska armen i England och hur ”de stora” kungarna (Karl, Otto och Knut) påverkade vikingatiden och kristnandet. Och hur kan man totalt missa Sveriges koppling till Danmark och England? Eller historien om Danelagen och gälderna eller om våra viktigaste runstenar: Rökstenen, Sparlösastenen och Orkestastenen. Den förstnämnda borde vara lika viktigt arv för svenskarna som Jellingestenarna är för danskarna.

Du har väl inte missat Fredrik Ousbäcks fina filmer om Rökstenen och annat spännande på Format Historia på YouTube? Rekommenderas varmt!

I det danska originalprogrammet (2017-04-16) berättar man om kungar och händelser som exv. Gudfred 804, Karl den Store, Great Heathen Army 865, Guthrum 875, Alfred den Store, Danelagen, Gorm, Otto den Store, Harald Blåtand, Otto II, Sven Tveskägg, Ethelred den Villrådige och Knut den Store. I Sverige tar man givetvis upp både Birka och Ansgar, men väljer samtidigt bort kungarna Björn, Olof, Ring, Erik och Emund på Adelsö. Inte ens Harald Blåtands förbundna, Emund Eriksson eller Sven Tveskäggs besegrare, Erik Segersäll finns med i programmet.

Intressant nog har den utbredda historiska lokalpatriotismen inte bara drabbat stockholmare och skåningar, utan även danskarna. För i den danska versionen finns inte en stavelse om de svenska kungligheter som i hög grad påverkat den tidiga danska kungamakten. Gorm den Gamles far, Olof den Svenske (som med vapenmakt erövrade danernas rike på 890-talet) omnämns t.ex. inte alls. Även Gorms (Gurd, Vurm, Kurm, Gurmd) förmodade svenska hustru Tyra Danabot (Thorvi) ignoreras fullkomligt. För hur skulle det se ut, om det gamla Danmarks ”stamfader”, i själva verket var svenskättling!? Inte kan väl Adam av Bremen haft rätt när han citerade Sven Estridsson (Sigrid Storrådas dotterson)? Och på samma sätt väljer man att bortse från Erik Segersälls annektering av Danmark 986-992 (då Sven Tveskägg tvingas i exil i Polen) och Olof Skötkonungs seger över Sven efter Eriks död. Inte heller alliansen med Sverige, förseglat genom bröllopet mellan Sigrid Storråda (Eriks änka, Olofs mor) och Sven ca 993, tycker man är värt att nämna. Trots att Olof tog med Sven till England 994 och att denna allians med all säkerhet var en förutsättning för Svens och Knuts invasion av England två decennier senare.

Vår första kristna kung, Olof Skötkonung (992-1022), gör entré i programmets sista minuter. Kopplingen är först de kristna gravarna i Varnhem från tidigt 900-tal, engelska missionärer, Katas stenkyrka och det fiktiva dopet i Husaby 1008 (Olof döptes i Andover i England redan hösten 994). Men redan några sekunder efter att Olofs namn nämnts, hamnar vi i Sigtuna – i Mälardalen 1019. Fanns det inget annat värt att nämna?

Man skulle t.ex. kunnat berättat om Olof Skötkonungs tillnamn (Skautkonungr på fornnordiska), som bygger på en mycket tidig missuppfattning. Redan på 1200-talet blev det fel när man blandade ihop det fornengelska ordet ”sceatt”, som betyder skatt, pengar, rikedom och mynt, med det snarlika ordet ”sceat”, som betyder sköte. Ursprunget till det sistnämnda är ett urgermanskt ”skautaz” (på fornnordiska ”skaut”, på gotiska ”skauta”) som via danskans ”skød” blev ”sköt” – och Skötkonung. Ett muntligt uttalat sceatt (skatt) missuppfattades alltså redan på 1200-talet och nedtecknades som sceat (sköte). Och därmed gick Olof Skattkung (Anlaf Treasure king) till historien som Olof Skötkonung. För tusen år sedan förknippades ordet ”skatt” förmodligen med silverskatt, brandskattning och skattgömma. Men idag tänker vi nog i första hand på skattetryck, reavinstbeskattning och moms etc. From treasure to tax, för att använda engelska ord.

Historien om Sverige har fått befogad kritik för sitt tjatigt tendensiösa 08-perspektiv. Bland annat från Hallands kulturhistoriska museum. Ovan träffar Jesper Hillbom arkeologerna Per Wranning och Leif Häggström för att prata om vendeltid och vikingatid i Halland – ett av alla landskap SVT helt glömt. Panelens retoriska upprepning av Mälardalen, Mälardalen och Mälardalen har nog fått fler än undertecknad att dra på smilbanden.

Sin vana trogen har man fullständig snöat in på ”Svearna i Mälardalen” och Gamla Uppsala. Och så kan det bli när man likt SVT konstant konsulterar samma lilla grupp av ”experter”, alla med samma tröttsamma lokalpatriotism. Ni borde vidga era vyer! Ni representerar en inskränkt och förlegad Sverigebild. När ”vetenskapsjournalisten” Kristina Ekero Eriksson i boken ”Gamla Uppsala”, Stockholm 2018 (s. 21-24) skriver om ”SVEAKUNGENS SÄTE”, kan man tro att stycket är skrivet för 350 år sedan av Olof Rudbeck den äldre (1630-1702) och inte i modern tid. Detsamma gäller dessvärre stora delar av SVT:s storproduktion: Historien om Sverige, del 3 – ”Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet”.

Man kan fråga sig om dessa stockholmare överhuvudtaget känner till ”äldre skriftliga källor”, exv. den romerske historikern Tacitus som redan 98 e.Kr. skrev om ”Suiones”? Eller Cassiodorus & Jordanes (538 reps. 551 e.Kr.) som för snart 1500 år sedan skrev om ”Suehans” och detta folks talrika stammar? Har de frågat sig varför goten Jordanes (i sin berömda Getica – om goternas ursprung) – räknar upp ett drygt dussin Suehans-stammar på ön Scandza (Skandinaviska halvön), från Öresund i söder till Viken/Oslofjorden i norr: (Theustes, Vagoth, Bergio, Hallin, Liothida, Ahelmil, Finnaithae, Fervir, Gauthigoth, Evagreotingis, Ostrogothae, Raumarici ac Ragnaricii) innan han når fram till de nordliga Finni, Vinoviloth och Suetidi (med ett d)? Eller har ”08-damerna” fullständigt fastnat i sagans värld, eftersom man kallar de (bevisligen många gånger uppdiktade) 700 år yngre sagorna för ”äldre skriftliga källor”? Men inte ens där står det något om att ”de som bodde söder om Mälaren räknades förmodligen inte till svearnas skara”. Redan Adam av Bremen visste ju 1070 e.Kr. att: – Birka är götarnas stad och belägen mitt i Sverige.

Ikväll är det dags för Historien om Sverige – Gud ger och Gud tar, 1100–talet till slutet av 1300-talet. – ”Det är goda tider för svenskarna som nu blivit kristna. Ekonomin blomstrar och skördarna är goda. Befolkningen växer och det svenska riket börjar byggas steg för steg. Men allt utmanas när tiderna plötsligt blir sämre och pesten utplånar en tredjedel av befolkningen.”

Vi håller tummarna för att man lyckas bättre denna gång … 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

TILLÄGG 2023-12-12:

Kritiken efter ”SVT:s storsatsning”: Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet, har varit massiv – och befogad. Nu sällar sig filmaren och historikern Fredrik Ousbäck till kritikerna och avfyrar en rejäl salva mot SVT och deras sagotanter, förlåt ”historieexperter”. Neil Price, Bo Gräslund, Jonathan Lindström och Ekero Eriksson & Co får sig alla en välförtjänt släng av sleven. Historieförfalskning! dundrar Ousbäck. Och jag håller med!

Riktig historia om Sverige! Eller? – YouTube-film presenterad av Fredrik Ousbäck.

Hur kan SVT igen släppa fram sagodravel om Sveriges historia? Nu ligger alltså sagokungen Yngvarr från 600-talet död i Estland och Salme i en båtgrav från år 750!

*

– ”1920-talet är Milles verksammaste decennium; då skapas flera av monumental-verken, bl.a. Gustav Vasa, Rudbeck, Europa och tjuren samt Poseidon. Under år 1923 projekteras, skisseras eller slutförs flera av dessa samtidigt som Milles utför fyra nya medaljer, den gjutna Böttigermedaljen samt de präglade Gustav Vasa-, Göteborgs- och Norstedt-medaljerna.”

– Så inleder Ulf Adel sin text om Carl Milles Gustav Vasa-projekt 1904-1923 i sin mycket läsvärda avhandling.”Carl Milles – Form, idé, medaljkonst” från 1980.

I december 1922 fick Carl Milles (1875-1955) beställning på en medalj till 400-årsminnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm. Beställningen kom från Sporrong & Co i Stockholm, som härmed inledde sitt samarbete med Carl Milles. Detta är Milles första präglade medalj.

Ulf Abels beskrivning av Milles Gustav Vasa-medalj låter som följer:

Gustav Vasa. 1923. Präglad av Sporrong & Co i silver och brons. Diameter 56 mm.
Advers: GVSTAF WASA SVERIGES KONVNG. Huvudet i profil, höger sida, bröst-partiet en face, iförd samtida dräkt. Signerad Carl Milles nedsänkt utmed kanten t.v.
Revers: STOCKHOLM MOTTOG BEFRIAREN MIDSOMMAREN 1523. Slottet Tre kronor samt, omkring dess huvudtorn, tre kungakronor. I förgrunden stiliserade vågor.
Randen: SAMFVNDET S:T ERIK ÅT 400-ÅRSMINNET 1923.

Upplaga: 100 numrerade exemplar präglade i silver samt ca 1.000 i brons. Några senare exemplar har tillverkats. Reversen använd till medalj instiftad av Samfundet S:t Erik 1963. Dess motsatta sida modellerad av Axel Wallenberg (Lagerqvist 1978, 85).

Den klart vanligaste varianten av denna medalj är den ovan nämnda i brunpatinerad brons, slagen i den relativt stora upplagan tusen exemplar. Den har de senaste 40 åren gått att köpa för under 500 kronor, men på sistone har priserna (med all rätt) börjat skjuta i höjden. Idag får man nog räkna med 2-5 gånger ”det gamla priset”.

Betydligt svårare är det att finna ett silverexemplar av denna medalj. Dessa präglades ursprungligen i endast 100 numrerade exemplar (varav det här illustrerade är Nr 46, som tillhört Gunnar Holst, Göteborg, och en gång i tiden inköptes för facila 75 kronor inklusive originalask). Utöver dessa hundra silvermedaljer har man hos Sporrong & Co i Stockholm, åtminstone vid ett par tillfällen (1952 och 1965), gjort nypräglingar – utan randskrift! Den senare av dessa för övrigt är slagen med brusten åtsidesstamp.

Någon ”guldmedalj” omnämns inte av Ulf Abel, men den existerar faktiskt i GULD! – Eller närmare bestämt i förgylld brons. Ett eventuellt unikt exemplar finns i undertecknads samling (se bild ovan) och utöver detta har jag en obekräftad uppgift från en gammal kund om ytterligare ett exemplar. Dessa har förmodligen tillverkats för att delas ut till någon eller några prominenta personer. Att prägla en så stor medalj i rent guld var nog allt för kostsamt redan 1923. Rent guld är 84% tyngre än finsilver och 18K guld är 46% tyngre än finsilver, så det hade i så fall blivit rejäla guldpengar på +150 gram – eller motsvarande 20-24 stycken guldtjugor från Oskar II:s tid (detta var ju två år innan den sista 20-kronan i guld utkom 1925).

Men det finns faktiskt en fjärde variant av Milles Gustav Vasa-medalj – nämligen den lite ovanligare i svartpatinerad mässing. I Ulf Abels avhandling får vi veta mer om detta:
– ”Svartpatineringen, som genom ett mer komplicerat laboratoriearbete fördyrade processen ca 1/3, kunde inte utföras på mycket stora upplagor. Detta är troligen orsaken till att endast en del av Gustav Vasa-medaljens upplaga svartpatinerades. Denna typ av patinering kan endast utföras på mässing. För dessa och andra uppgifter om patinering tackar författaren docent Ulla Ehrensvärd, fil. lic. Lars Lagerqvist och civ. ing. Mats Hede.”

Den senare lämnar följande beskrivning på processen: – ”Milles ville ha åtminstone en del av upplagan Gustaf Vasa medaljer svartfärgade, och då valde vi att prägla dem av mässing, som är en zinkrikare kopparlegering än medaljbronsen och mycket ljusare gul än den ganska röda bronsen. Efter behandling med en metallfärg för patinering fälldes svart kopparoxid ut på medaljytan, och för nyansering borstades den med fint pulveriserad pimpsten och vatten. Slutbehandlingen var borstning med vax eller fernissning med ett klarlack. Brons- och silvermedaljerna fick den normala patineringen, där mörkfärgningen består av svavelbly resp. svavelsilver.”

Mässingsmedaljen förekommer även opatinerad, men då UTAN S&Co-stämpel (av Delzanno felaktigt beskriven som ”guldförgylld”, nr 65). Detta är med all sannolikt ett prov som tillkommit i samband med experimenterandet med patineringen. Samma varianten finns även som svartpatinerad (Delzanno nr 70). Jämför Myntkompaniet / Philea aukion 10, 2016, nr 230 (bild ovan) samt Roberto Delzanno ”Medaljer & Konstnärer” nr 65/70 (samma medalj med och utan patinering).

Eftersom patinering av medaljer är ett sällan omskrivet ämne, tycker jag det kan vara befogat att återge lite flera visdomsord från Ulf Abels penna:
– ”Också när det gällde medaljens ytbehandling kom Milles att bryta mot konventionerna – det har f.ö. påpekats av hans medarbetare att han var noga med både valet av patina och kontroller under arbetets gång. Även i hans korrespondens finner man spår av detta. Under större delen av 1800-talet, i Sverige fram t.o.m. Lea Ahlborn, hade den blankpolerade patineringen varit den gängse. Från 1870-talet och Adolf Lindberg övergick man emellertid alltmer efter fransk förebild till den mattpatinerade ytan, vilket ger en mjukare, varmare yteffekt.”

”Mot århundradets slut började man så, som ett uttryck för det stora intresset för den italienska renässansmedaljen, ta upp renässansens bruk att mörkpatinera medaljen. Speciellt förekom detta i tysk medaljkonst under 1900-talets början, där inflytandet från antika mynt och renässansmedaljer överhuvud var starkt. Det var också här som den helt svarta patineringen började förekomma, efter Pisanellos och annan florentinsk medaljkonsts förebild.”

”I Sverige är det Milles som introducerat svartpatineringen, inte enbart för den gjutna medaljen utan också för den präglade. Gustav Vasa-medaljen, Milles första präglade, fick denna mörka patinering, liksom många av de som följde, t.o.m. den präglade miniatyrversionen av Heidenstammedaljen. Denna patineringsform, som genom sin svarta yta ger medaljen ett tungt, expressivt uttryck, och som i jämförelse med mattpatineringen snarast framhäver den plastiska karaktären, väckte när det gällde de präglade medaljerna stark kritik, inte minst från numismatikernas sida. Man ansåg att den bl.a. bidrog till att sudda ut gränserna mellan präglade och gjutna medaljer.”

Den finländska medaljkonstnären Gerda Qvist, lär ha sagt: – ”De faktorer som spela in vid bedömandet av all medaljkonst äro: inspirationens styrka och kompositionens fyndighet samt främst den plastiska utformningen. Den talar sitt tydliga språk oberoende av alla tidsströmningar och den är själva medaljkonstens nerv”.

Och när Abel försöker sammanfatta Milles insatser som medaljkonstnär stannar han först inför den utpräglat skulpturala, plastiska karaktär hans medaljer äger.
– ”Det var inte minst genom denna han kom att bryta mot den grafiskt inriktade medaljkonst som, i fransk efterföljd, sedan länge dominerade i Sverige. Dess främste företrädare var den franskskolade Erik Lindberg (1873-1966), konstnärlig arvtagare till sin likaledes franskorienterade fader Adolf (1839-1916), båda dessa f. ö. innehavare av tjänsten som statens myntgravör. Detta brott skedde plötsligt och radikalt redan med Milles första medalj.”

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*