Kunskap för en bättre värld . . .

Så här i semestertider blir det kanske inte så mycket jobb på kontoret, men desto mer fritid med allt det innebär. För undertecknad, som i vanliga fall tillbringar mycket tid bakom datorn, är snickeri- och trädgårdsarbete rena semestern! Men man måste ju ta igen sig ibland också, och då kommer naturligtvis mobiltelefonen fram – i tid och otid!

Härom dagen reagerade jag på ett trevligt video-inslag på FaceBook från våra vänner i Norge. Det var førsteamanuensis i Numismatikk vid på Vitenskapsmuseet NTNU i Trondheim, Jon Anders Risvaag, som på ett trevligt och upplysande sätt berättade om en av numismatikens verkliga klassiker – den s.k. Joakimsdalern (Joachimsthalern, Joakimsthaler, Joachimstaler etc.), d.v.s. föregångaren till daler och dollar.

Jon Anders historiska berättelse är alldeles korrekt, men problemet är att man illustrerar det hela med en simpel turistkopia – ett planterat ”myntfynd” (jämför artikeln Planterade ”fornfynd” på Gotland här på Myntbloggen den 31 januari 2019) upphittat av en liten jänta så sent som den 5 april 2000. Så här skriver man på Wikimedia.org

  • The coin in the picture was found 5th of april, 2000 inside a flowerbed in the schoolyard of Vikhammer school. The coin is a Jachimsthaler and measures 45 millimeter in diameter; weighs almost 27 grams and is from the year 1525.

På semester i glada vänners lag och med en öl i handen drog jag snabbt iväg den lite tykna (göteborgska) kommentaren:

Trodde kanske att de helt enkelt glömt nämna att det rörde sig om en (stilmässigt katastrofalt dålig) kopia och blev därför väldigt förvånad då jag fick följande svar:

  • Jon Anders Risvaag > Ulf Ottosson: – Ja, den ser jo unektelig helt ny ut. Vi var av den grunn litt i tvil om den var ekte da den ble funnet, så den ble forelagt flere eksperter. Den var til og med en tur til professor Kolbjørn Skaare ved Universitetets Myntkabinett i Oslo. Den viste seg å være ekte 🙂

WOW!! – Kan det  verkligen vara möjligt att erkänt duktiga ”vetenskapsmän” med lång erfarenhet och utbildning kan göra så flagranta misstag!? Har de ingen som helst referenslitteratur eller känsla för stil och tillverkningsteknik? Via en mynthandlarkollega fick vi dessutom veta att flera stora elefanter i myntbranschen delat nämnda video?!

Jon Anders stod dock på sig och fick dessutom stöd av en kollega. Jodå, den är äkta, väger 26-27 gram, är av nästan rent silver och har en diameter på Ø 45 mm.

På bilden ovan har vi illustrerat hur äkta Joachimsthalrar ser ut. En hel (Ø 40 mm) respektive halv (Ø 35 mm) Joakimsdaler 1525, slagna av grevarna Schlick (Stephan och hans bröder) för Ludvig I av Böhmen, Ungern och Kroatien. Herrarna Schlick kom från grevskapet Bassano i Italienen och ägde en rik silvergruva i en dal (Joachimsthal) i Böhmen, nära gränsen till Meissen. Den 9 januari år 1520 fick de tillstånd att slå stora silvermynt med ett böhmiskt lejon på åtsidan och en bild av Sankt Joachim (S – I) på frånsidan. På bara tio år förvandlades Joachimsthal från en by med tusen innevånare till Europas största gruvcentrum med 18.000 personer, varav 8.000 gruvarbetare. Fram till 1528 slogs här 2,2 miljoner thaler (hela, halva, dubbla och kvartar). År 1533 var Joachimsthal den näst största staden i Böhmen, endast Prag var större. I mitten av 1500-talet uppskattas det att man präglat ca 12 miljoner thaler (taler) av silver från dessa berg – som sedan spridits över hela Europa som ett av de allra mest populära handelsmynten.

Av lätt insedda skäl har dessa historiskt väldigt betydelsefulla mynt också kopierats under lång tid. På olika marknader förekommer idag allt ifrån avgjutningar och galvano-kopior till enkla souvenirer och turistkopior. Inte minst i Tjeckien, men självfallet har även kineserna gett sig på denna marknad. En välkänd europeisk souvenir i oädel metall, daterad 1967 (ibland i originalförpackning), har t.ex. kopierats av kineserna och slagits i silver – men givetvis utan ”1967”.

Den första instinktiva reaktionen den lurade människan uppvisar är förnekelse. Sedan kommer de alternativa förklaringarna och teorierna. Man vill ogärna erkänna att man gått på en nit eller att man har varit godtrogen. Så trots länkar till facit och lösningen på problemet ville man i Norge inte inse sitt misstag. Inte ens ett tips om att besöka Myntbloggen.se föll i god jord, utan togs istället bort. Därav detta blogginlägg. Tack!

FACIT: Jon Anders Risvaag, Førsteamanuensis Numismatikk vid Vitenskaps-museet i Trondheim håller INTE video-föredrag om en Joakimsthaler! Han står och förevisar en turistkopia av en HALV Joakimsthaler! Fakta: Vapensköldarna på de olika valörerna är helt olika! Och halvtalrarna skall endast väga ca 14 gram – inte 26-27 gram. V.S.B.

Kanske dags att uppdatera webben … ”NTNU kunnsap for en bedre verden”…? 😉

Plugga på om stiftade plantsar!

Det tre svenska medaljerna ovan är formgivna av Gustaf Ljungberger 1774 respektive 1776 och Carl Enhörning 1813. Den observante noterar de små runda prickarna bakom kungarnas bröstbilder och motsvarande vid omskriftens början på personmedaljen. Dessa tre tennmedaljer har nämligen det gemensamt att de är präglade på Myntverket i Stockholm med en alldeles speciell äkthetsgaranti

För att särskilja myntverkets egna präglingar från diverse senare avgjutningar (kopior) har man ibland (ganska sällan faktiskt) slagit ett mässingsstift genom medaljämnet innan präglingen. Dessa, lite diskret placerade, inpräglade mässingsstift är alltså en garanti för att medaljerna är präglade och inte gjutna (d.v.s. kopierade). På svenska medaljer är detta ovanligt – och detsamma gäller internationellt. Det rör sig i princip endast om vissa typer som präglats på detta speciella sätt och det förekommer bara på tenn-medaljer (eller det man utomlands brukar kalla white metal, tin eller pewter).

Idén med ”pluggade mynt” verkar från början vara engelsk. Redan 1684 lät Charles II (1660-1685) slå farthings (1/4 penny) av tenn med en fyrkantig kopparplugg i centrum. Orsaken var bland annat att han vill befrämja den engelska tennindustrin och slippa köpa dyr koppar utomlands (läs: från Sverige). Anledningen till kopparstiftet/-pluggen var helt enkelt att undvika förfalskningar (avgjutningar). Precis om med de svenska 1700-talsmedaljerna av tenn. Detta med mjuka tennmynt blev emellertid ingen succé och efter endast 10 år gav man upp idén och återgick till att prägla kopparmynt igen.

Detta ”äkthetsfenomen” skall alltså inte alls blandas ihop med perforerade och pluggade (d.v.s. reparerade) mynt och medaljer, som en del katalogförfattare fått för sig. Så nu är det bara att plugga på om du känner dig träffad.;)

GLAD PÅSK!


Medaljbeskrivningar till översta bilden:

GUSTAV III (1771-1792). Kung Gustav Vasas bildstod i Stockholm avtäckt den 23 juni 1774. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1774. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 58 mm. Hildebrand 33. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

KARL XIII (1809-1818). Kungliga Värmländska Hushållningssällskapets förtjänstmedalj (Kongl. Wermeländska Hushållnings-sällskapet, för utmärkt förtjenst). Sveriges första Hushållningssällskaps-medalj! Stamparna graverade av Carl Enhörning 1813. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 44 mm. Hildebrand 43. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

ANTON von SWAB (1702-1768). Bergsråd. I myntkretsar känd för sitt verk om Avesta kronobruk 1723. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1776 och utgiven av Vetenskapsakademien. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 34 mm. Hyckert I:211:1.

Återanvändning – inget nytt!

Den 24 september år 1633 utfärdades en ny myntordning, gällande 1/4-öringar (fyrkar) där det förordnades att av varje skeppund koppar (136 kg) skulle utmyntas 12.800 stycken fyrkar (med ett s.k. remedium av +/- 192 stycken). Detta betyder att drottning Kristinas 1/4-öringen från åren 1633-37 i genomsnitt skall väga 10,6 gram (med en tolerans av +/- 1,5%). Därefter (1638) höjdes vikten till 12,9 gram, för att 1653 höjas ytterligare till 13,3 gram.

Under åren 1633-1654 präglades smått fantastiska 130 miljoner fyrkar i Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) och Avesta (1644-54). Fördelningen på de tre myntorterna kan i runda krökar sägas vara 30, 80 respektive 20 miljoner exemplar.

Så vad är då oddsen att hitta ett UNIKT mynt bland 130.000.000 andra? Eller bland 30 miljoner Nyköpings-fyrkar? Eller bland 1 miljon 1/4-öringar 1633? Ja, rent statistiskt sett är det kanske lite av att ”finna en nål i en höstack”. – Men det finns unikum!

Redan i Hallborg & Hartmann (NM VIII) 1883 finns myntet på bilderna ovan beskrivet. Första avbildningen publicerades i Numismatiska Meddelanden (NM XXIII) 1923 i samband med att myntet bytt ägare på T.G. Appelgrens auktion i december 1917. Köpeskillingen var då fantastiska 650 kr! För att ge en liten fingervisning om vad man fick för pengarna på denna tid kan vi nämna följande noteringar på samma auktion:

Daler 1550 (43:50), Daler 1559 ”Dåligt ex.” (28:-), Daler 1562 ”Vackert ex.” (172:-), Sigismund-daler 1594 (340:-), 20 Mark 1606 (60:-), Riksdaler 1654 (55:-), 2½ Öre KM 1661 (61:-), Dukat 1709 (40:-), 2-dukat 1719 (56:-), ”Pojköre” 1772 (15:10), 4-dukat 1838 (90:25).

När Ekströms änka 60 år senare sålde myntet på B. Ahlström auktion 11, 1976, var utropet satt till mäktiga 10.000 kr, men det räckte inte. Klubban föll först vid 18.500 kr! Vilket motsvarar ca 92.000 kr i dagens penningvärde.

Det unika typmyntet: Nyköping. 1/4 Öre 1633. Typ I. Med smal liljekrona (SLK), årtalet nedtill på ömse sidor om skölden, romersk I:a i valören, samt sveakronor typ A, liten ros kl. 6 … skiljer sig från det mesta och kan sägas ha lite ”provmyntskaraktär”.

Något som verkar tidigare förbisett (tror inte jag skrivit om det?) är att åtsidan faktiskt förekommer – stämpelidentisk! – på en Nyköpings-fyrk 1634 (se bild ovan). Kännetecken är bland annat strecket över C samt den lilla valssprickan över S. Det kan vara ”lite si och så” med bildkvaliteten i gamla publikationer, så därför har jag inkluderat tre olika bilder (överst) att jämföra med.

Det stämpelidentiska myntet 1634 (ovan t.h.) tillhör gruppen ”Smal liljekrona (SLK), årtalet med två punkter, romersk I:a i valören” (Typ IIA … i kommande förteckning), som intressant nog innehåller en hel rad säregna varianter (bild t.h. överst). Gemensamt är de glest placerade sveakronorna av typ A. Men där slutar också likheterna. Resten är en kavalkad i möjliga placeringar av bitecken. Har vi månne att göra med en experimentvals – från 1633!?

En vals som lagts åt sidan, men som senare i brist på andra präglingsvalsar kommit att användas som en nödlösning 1634? Att det förekommer såväl ”hybrider” mellan de två verksamma gravörernas alster, som återbruk av gamla valsar, finns belagt med talrika exempel. Pilskölden infördes t.ex. redan i slutet av 1633 men mynt utan pilsköld (d.v.s. gamla valsar) är inte ovanliga även under 1634, men då uteslutande på exemplar i ”fin stil” (valsar graverade av Petter Michelsson) med sveakronor av typ A eller B.

I sammanhanget kan det kanske vara intressant att notera att den andra undertypen av ”1634, smal liljekrona” (Typ IIB), som saknar punkter i årtalet och har arabisk 1:a i valören, inte är kopplad till ”experimentvalsen”, utan endast förekommer med två åtsidor; sveakronor av typ B (stor ros kl. 6) eller D (Mm pilsköld). Eller om man så vill; 1633 respektive 1634 års åtsida. I det senare fallet har alltså frånsidesvalsen (1634 SLK, Typ IIB) använts i kombination med en nyproducerade åtsidesvals, medan den i det förra kombinerats med en gammal vals från 1633.

Återanvändning är alltså inget nytt!

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.

18. Samla Mynt – FinnFemFel

Samla mynt – Felpräglingar – när typ-, årtal- och variantsamlande inte räcker till.

Vill börja med att be om ursäkt för gårdagens missöden. Det var inte alls vår plan att skitföretagen Bjärke Energi och Bredband2 skulle ”få reklam” i vår adventskalender. Efter ett rekordlångt avbrott (27 timmar!) av bredbandsleveransen börjar vi nu komma ikapp oss. De flesta e-mejl är besvarade, inbetalningar kontrollerade och beställningar expedierade. Skönt! Även om det är lite trist med allt merjobb som skapas bara för att andra inte förmår göra det jobb de utlovat och fakturerat. Skällbrev är skickat!

Så, nu kan vi äntligen börja ägna oss åt lite numismatik igen! 🙂 

Har samlat drottning Kristinas kvartsöringar (fyrkar) sedan 1980-talet. Att lägga upp en årtalsserie från 1633 till 1654 är inga större problem. Mynttypen tillhör, tillsammans med Karl XI:s sesslingar (1/6 Öre SM 1666-1686), 1600-talets allra vanligaste mynt. Kristina-fyrkar präglades i valsverk på följande tre myntorter:

  • Nyköping 1633-1636
  • Säter 1635-1642
  • Avesta 1644-45 samt 1653-54

Detta betyder att man åren 1635-36 präglade kvartsören parallellt i både Nyköping och Säter. De som följer Myntbloggen vet naturligtvis redan hur man skiljer dem åt, men för nytillkomna kan vi avslöja att de från Nyköping har ”grov stil” och de från Säter ”fin stil”.

En riktig samlare strävar ju hela tiden efter att utveckla sitt samlande, så efter årgångar, typer, undertyper och varianter … blev nästa steg att leta typiska tillverkningsfel. På den mindre av brickorna ovan visas några exempel på olika fel som har med tillverkningen att göra; utstansningsfel, snedcentrering, valsklumpar samt ofullständig, förvriden eller tillplattad myntbild. Det sistnämnda fenomenet förmodligen tillkommet genom att härdningen gått ut valsen p.g.a. den överhettning friktionen orsakat.

Är man tekniskt intresserad kan dylika mynt vara väldigt intressanta, eftersom de kan avslöja dåtidens teknik och dess brister. Många frågar sig hur man kunde släppa ut så undermåliga mynt i cirkulation? Borde de inte ha kasserats? Jo visst, det kan man absolut tycka. Förklaringen är nog en kombination av höga produktionskrav och låga kvalitetskrav. – Lite som vissa bredbandsleverantörer av idag … 😉

14. Samla Mynt – Modellerna

Samla mynt – Hur blir ett mynt eller en medalj till? Hur bär man sig åt egentligen?Ja, allt börjar med en modell. När en medaljkonstnär förr i tiden, för en så där 300 år sedan eller så, fick i uppdrag att utföra en porträttmedalj, började processen oftast med en serie teckningar och en tredimensionella modell i vax. En s.k. vaxpoussering. Med hjälp av denna modell kunde konstnären sedan i lugn och ro i sin ateljé gravera en medaljstamp (eller en porträttpuns) direkt i stålet.

Många av dessa porträtt i vaxform har naturligtvis försvunnit genom åren, eftersom vax är ett synnerligen förgängligt material och lång ifrån alla vaxpousseringar ledde fram till färdiga medaljer. Genom en av våra tidigaste och mest välkända numismatiker, Nicolas (Nils) Keder (1659-1735), har emellertid en del utsökta porträtt kunnat räddas till eftervärlden. Han lät nämligen på eget initiativ gjuta av ”ofärdiga medaljporträtt i vax” av mästare som Karlsteen och Hedligner. Metallerna är oftast (förgylld) brons/mässing eller bly/tenn. Tack vare Keder har exv. Karlsteens portätt av Olof Rudbeck d.ä. (ca 1700) bevarats och långt senare tjänat förlaga åt färdiga medaljer av Carl Johan Wikman (1753) och Pehr Henrik Lundgren (1847).

I modern tid använder medaljkonstnärer och myntgravörerna ofta plastelina (syntetisk lera som inte torkar) för att skulptera sina modeller. På bilden ovan t.v. ser vi mynt- och medaljgravören Leo Holmgren (1904-1989) lägga sista handen vid 1972 års femkrona. Just detta mynt har sedan ”återanvänts” då Gunvor Svensson Lundkvist (1916-2009) året därpå när hon utförde sin härliga medalj över Göteborgs Numismatiska Förenings (GNF:s) 30-årsjubileum 1973. Några (kopior av) antika mynt (se bild) göts också av och integrerades i formgivningen. Gipsmodellen mäter hela Ø 260 mm, medan den färdiga medaljen mäter Ø 56 mm (d.v.s. 18:e storleken).

Dylika gipsmodeller göts sedan av i brons (eller senare i epoxy) för att kunna placeras i en s.k. reduktionsmaskin, där den större modellen kunde skalas ner till en stålstamp av önskad medaljstorlek. Om man valde att göra denna stålstamp i positiv eller negativ relief berodde delvis på vilken upplaga som skulle produceras. Behövdes flera präglingsstampar graverades först en patris, med vars hjälp man sedan kunde prägla(!) flera identiska (negativa) stampar.

Den andra gipsmodell (arbetsmodell) i bakgrunden på bilden är utförd av Lars Englund 1976 då vi fick en ny modell av enkrona – nämligen Carl XVI Gustafs. Själva designen mäter Ø 176 mm (hela modellen Ø 207 mm), medan den färdiga kronan blev Ø 25 mm.

13. Samla Mynt – Gravörerna

Samla mynt – Möt gravörerna! – Konstnärerna bakom mynten … och medaljerna! Genom att dokumentera sin samling lär man sig slå i böcker och utforska orsakerna till att mynten ser ut som de gör. Vikt, halt, storlek etc. styrs av myntordningarna. Myntens utseende av en idé, beskrivning eller förlageteckning … som sedan iscensatts av en myntgravör – en isensnidare (järnsnidare) som man sa för i tiden. Att olika gravörer hade olika stil på sina arbeten är egentligen inte konstigare än att vi alla har mer eller mindre olika handstil när vi skriver. Somliga tecknar en krona eller bokstaven G på ett sätt, andra på ett helt annat. Detta att varje gravör har sin särpräglade stil kan vara ett fantastiskt fint hjälpmedel för att klura ut okända förhållanden rörande vår, allt som oftast, fragmentariska kännedom om mynthistorien.

Våren 1991 fick jag för mig att jag skulle skriva en bok inför FriMynt i Helsingborg. Tja, bok och bok. Kanske snarare ett litet häfte. Hur som haver var temat Karl XI:s riksdaler 1676 och vad denna kunde berätta i olika avseenden – exv. om gravörernas stilar.

I de fall flera myntgravörer anförtrotts en och samma mynttyp, med precis samma förutsättningar, kan resultatet ibland bli väldigt olika (jämför bilden ovan). Framförallt komplicerade bildelement som porträtten kan givetvis variera ordentligt, men även krontyper och enskilda tecken. Det faktum att de flesta mynt är osignerade, men många medaljer däremot är signerade, gör att vi med lite tur kan koppla ihop en specifik konstnär/gravör med specifika mynt. Spinner man vidare på detta kan man identifiera särdrag och egenheter hos många av våra gamla mynt- och medaljgravörer.

Det första jag gjorde när jag på allvar började samla medaljer, var just att ordna dem efter konstnärer. – Ett lite annorlunda sätt att kategorisera medaljer. Men det är en helt annan historia, så den får vi ta en annan gång.

7. Samla Mynt – Litteratur!

Samla mynt – Numismatik kan bedrivas utan mynt – men inte utan god litteratur!
För den som nu av en händelse börjat samla och vill utveckla detta till en riktig hobby, finns en förutsättning framför alla andra: Man MÅSTE skaffa sig litteratur om sitt samlarområde! Om det finns något område där talesättet ”låt inte snålheten bedra visheten” verkligen gäller, så är det här. Kunskap är inte tungt att bära och den som initialt köper fler böcker än mynt, kommer att tjäna massor av läropengar på detta.

Alternativet till att lära av andras erfarenheter, är givetvis att göra sina egna misstag. Och betala priset för detta istället. Fallgroparna rent ekonomiskt är väl främst att gå på förfalskningar och/eller att överbetala för felklassade och ”problematiska” mynt. Medicinen mot detta stavas erfarenhet och erhålls genom en kombination av litteratur- och verklighetsstudier och samspråk med erfarna handlare och samlare. Att besöka olika mynthandlare, mässor, föreningar, auktioner etc. är det bästa sättet att få se som många mynt som möjligt. Och ju fler mynt man sett, desto bättre blir man på att skilja bra mynt från dåliga. Ett bra sätt att spara pengar helt enkelt.

Den andra fördelen med numismatisk litteratur är den ofta kan vara intresseväckande. Via allmänna böcker om mynt och medaljer, värderingskataloger, speciallitteratur eller auktionskataloger kan man upptäcka och lära sig nya saker. Man får svar på varför mynten ser ut som de gör och varför de förändras över tid. Vad slantarna kunde köpa på sin tid och hur komplicerad mynträkningen kunde vara. Man lär sig vilka mynt som endast finns på museer och vilka som finns tillgängliga på samlarmarknaden. Vilka som finns på varje auktion och vilka som endast dyker upp vart femtionde år eller så.

Kort sagt: Köp litteratur! Studera mynt! – Så slipper du famla i mörkret.

Galvanoplastik – medaljtillverkning & kopiering

Dags att fullborda kvintetten om horn- och galvanoplastiska avtryck inom numismatiken. Om artiklarna gjort avtryck 😉 … eller ej, vet jag inte, men jag lovar att detta är det sista.

På bilden till höger (ovan) visas en av KMK:s många Olof Skötkonung-penningar (Malmer 3:72), samt en dito galvanokopia – utförd i två delar (nedan). När museer nu för tiden låter tillverka myntkopior är det brukligt att göra åt- och frånsida var för sig. Fördelarna med detta är att man då kan exponera myntens båda sidor bredvid varandra i montrarna och samtidigt undvika ”förskingring” och att de potentiellt kan lura någon samlare om de dyker upp på samlarmarknaden.

Denna kopieringsteknik beskrivs (originellt nog!) utförligt i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 4-5-1990 av Hubert Hydman och Eric Norgren. Båda har varit verksamma som silversmeder, men även arbetat med metallkonservering och kopiering av historiska föremål vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.

Artikeln: ”Galvanoplastik – framställning av löstagbara avtryck (kopior) av föremål medelst elektrolys” finns tillgänglig i PDF-format på SNF:s webbplats: SNT 4-5-1990.

Några exempel på galvanokopior (electrotypes) … i olika ”stadier”; bland annat en misslyckad och alltför tunn Gustav III-riksdaler 1776, fram och baksidan av några medaljer med eller utan rand (kant), med eller utan (tenn)fyllning, samt ett par ”färdiga” medaljer/kastmynt tillverkade av två ihopsatta galvaniska halvor. Längst upp till höger en ”råkopia” som ej blivit utskuren samt en negativ galvano … kanske avsedd att användas för avgjutningar? alternativt stamptillverkning genom s.k. sänkgnistning (spark erosion). Den berömde falskmyntaren Trollhätte-Svensson (urmakaren Carl Napoleon Svensson) har sannolikt använt sig av den sistnämnda tekniken. Men det finns även exempel på detta i modern tid.

Då och då dyker det upp galvano-kopior även på etablerade myntauktioner. Ibland korrekt beskrivna (MISAB 3), ibland inte. Som framgick av föregående blogginlägg är det (märkligt nog!) inte ovanligt att dylika kopior betalas med femsiffriga belopp!?

Vidstående ”silveravslag” (galvano-kopia) såldes Aurum auktion 1, 2005, en försäljning som föregicks av en artikel i SNT 1-2005 (länk till PDF). Där menar man att ”man efter ordinarie prägling i guld i respektive stamp ingraverat en rund ring i det övre av den hörnställda stampens hörn samt en likadan ring i frånsidesstampens korresponderande hörn”. En minst sagt långsökt förklaring som direkt kan motbevisas genom att det finns flera kända guldexemplar med talrika stampklumpar – d.v.s. som är präglade EFTER denna ”förmodade eftersläntare”. En mycket enklare förklaring är att det helt enkelt rör sig om en försilvrad galvanokopia av ett perforerat guldexemplar.

Nu är det, som väl är, inte bara till bedrägliga myntkopior man kan ha användning för denna teknik. Liksom i fallet med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form, har faktisk en del medaljkonstnärer använt sig av galvanoplastiska avtryck och elektrolys! Exemplen är kanske inte så många, men de finns – till och med i Sverige!

På bilden ovan ses galvano-plaketter över Ellen Key (1849-1926) och Selma Lagerlöf (1858-1940) utförda av Alice Nordin (1873-1948). Tidigare, i korthet, omskrivna här på Myntbloggen. Den stora ”väggmedaljongen” över Evert Taube (1890-1976) är utförd av hustrun Astri Bergman-Taube 1974 (upplaga: 450 ex.).

Med detta vill vi passa på att önska alla läsare, kunder och kollegor
EN RIKTIGT SKÖN MIDSOMMAR!

🙂