Bror har Hjort medaljen … ;)

Kom nyligen över en intressant (och kanske opublicerad?) medalj av den säregna konstnären Bror Hjort (1894-1968) och tänkte därför skriva några rader om denna.

Medaljen i fråga är gjord av Bror Hjort 1943 för att celebrera minnet av gymnastik-direktören Gösta Olsons 60-årsdag, den 10 maj 1943. Gösta Olson (1883-1966) vann en olympisk guldmedalj i gymnastik i London 1908. Mest känd har Gösta Olson emellertid blivit som direktör och ägare av Svensk-franska konstgalleriet, som år 1918 öppnades på Sturegatan i Stockholm.

Medaljen i sig är kanske inte så speciellt ovanlig, men just denna skiljer sig från övriga genom att den faktiskt inte är färdig. Normalt sett skall denna medalj väga ca 80 gram, ha en diameter på ca Ø 56 mm och vara präglad i patinerad ”medaljbrons” (mässing).

Det här avbildade (se bild ovan) och beskrivna exemplaret väger 107,66 gram och har en diameter på ca Ø 60-61 mm (den är alltså inte perfekt cirkelrund) och är helt opatinerad! (ej att förväxla med ”förgylld”). Jämför Bror Hjorts Axel Romdahl-medalj till höger på bilden, som är brunpatinerad, väger 77,12 gram och mäter Ø 55,5 mm.

Varför ser då denna medalj ut som den gör? Fel vikt, diameter och färg. Förklaringen är faktiskt ganska enkel; det rör sig helt enkelt om en provprägling! – eller om man så vill ”ett halvfabrikat”. Dylika medaljer (med djup relief och relativt stora diameter) fick nämligen, till skillnad från mynten, INTE prägel och randskydd i samma moment. Dessa konstmedaljer krävde upprepade slag i medaljpressen och fick först därefter sin släta eller graverade rand, i en speciell maskin/svarv (kant- eller randsvarv). Just detta exemplar har av någon anledning inte genomgått det senare momentet. Kanske har det varit ämnat som ”delprov” eller sparats för att illustrera en del av tillverkningen?

Passande nog arbetar den flitige mynthandlaren Roberto Delzanno i Stockholm just nu med en ny bok som bland annat kommer att behandla detta. Titeln är: ”Medaljer & Konstnärer” och omfattar medaljer av konstnärerna Carl Eldh, Eric Grate, Bror Hjorth, Carl Milles och Bruno Liljefors. Ett första provtryck ses på bilden ovan. Utkommer 2022.

Den 22 september 2020 kunde vi läsa följande på Robertos FaceBook-sida:
– ”Bror Hjorths medalj – Gösta Olson, kompletteras med nya gipsmodeller och provavslag i bly. Det andra provtrycket om ca 300 sidor av ”Konstnärer och Medaljer” kan ni se på kommande två mässor, Lund 25/9 och Stockholm 3/10. Boken beräknas vara tryckt och klar under våren.

Nu kan vi komplettera förteckningen med ytterligare en Gösta Olson-medalj!

*

Willem Boy – konstnärlig trotjänare hos tre kungar!

Bildhuggaren och porträttören Willem Boy (ca 1520–1592) föddes i staden Mechelen i provinsen Antwerpen i regionen Flandern i Belgien. Han anställdes som konterfejare (porträttör / medaljkonstnär) vid Gustav Vasas hov år 1558. Under Erik XIV:s regering omnämns han 1560 som bildemästare (bildhuggare). Åren 1562-65 och 1566-68 vistades Boy i Antwerpen för utförande av Gustav Vasas epitafium (gravmonument) och andra uppdrag. I februari 1569 omnämns han som hovkonterfejare (hovporträttör) hos kung Johan III.

 – ”Bland den äldre Vasatidens konstutövare i vårt land är Boy, en konstnärlig trotjänare hos tre konungar, en bland de mest framträdande, genom sin officiella ställning på sätt och vis den främste. Ser man däremot på hans insatser, kunna säkert andra mästare göra honom rangen stridig som arkitekt, medan vittnesbörden om hans verksamhet som bildhuggare ställa honom på ett högre plan.” – Så skriver konsthistorikern August Hahr (1868-1947) i sin biografi om Willem Boy 1925.

Även om han inte lämnat några spår efter sig i hemlandet innan flytten till Stockholm, måste man nog betrakta honom som en erkänd konstnär redan 1558. Vi vet nämligen att Gustav Vasa från början gav honom en mycket betydande lön, 200 daler om året och därtill en hovklädnad och diverse naturaförmåner. Willem Boys i särklass mest kända verk är den i ek skurna, målade och förgyllda reliefen av Gustav Vasa i helfigur som finns att beskåda på Gripsholms slott (se bild ovan). Gestalten framstår förgylld mot grönlaserad fond. Den öppna kronan över ett G skvallrar om att reliefen tillkommit under konungens livstid. Först under Erik XIV introduceras den slutna kungakronan. Boys medaljer över nämnde Gustav är också välkända – åtminstone i numismatiska kretsar. Hahr nämner dock inte ett ord om Boys medaljer i sin biografi, men bjuder däremot på, i mitt tycke, halsbrytande slutsatser angående Boys eventuella måleri.

Samtliga kända medaljer av Willem Boy är gjutna. De första präglade medaljerna som dyker upp i Sverige är från Gustav II Adolf och Kristinas tid. Originalgjutningarna från 1500-talet är sällsynta eller mycket sällsynta och ofta infattade, förgyllda och försedda med tvinnad kantrand och ögla – avsedda att bäras i kedja. Ibland är de kanske mera smycken än medaljer. På illustrationen över Gustav Vasas Boy-typer nedan har detta retuscherats bort, för att visa den rena medaljen fri från juvelerarnas infattningar.

Porträtten förekommer med och utan lagerkrans. De förekommande åtsidorna bär båda omskriften: GOSTAWS : D – G : REX : SWECIE : samt årtalet 1560 under bilden.  Frånsidorna är i princip av två typer; a) Krönt Vasa-sköld och b) Kristus på korset. Den förra förekommer med två olika textvariationer; a1) Gustav Vasas valspråk: Beatus qui timet Dominum = Säll den som fruktar Herren och a2) Erik XIV:s valspråk: Deus dat cui vult = Gud ger åt den som Han vill. Den senare är den allmänna, den första enligt Hildebrand endast känd i tre exemplar, varav ett på Göteborgs Stadsmuseum.

Gustav Vasa (1521-1560)

  • Porträtt med lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Gustavs valspråk = Hild. 13.
  • Porträtt med lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Eriks valspråk = Hild. 10.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, Eriks valspråk = Hild. 11.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Kristus på korset, Eriks valspråk = Hild. 12.

Tar vi en närmare titt på dessa medaljer, kan vi observera några spännande egenheter. Porträtten ”med och utan lagerkrans” är egentligen inte två – utan ett och samma! Även den båda frånsidorna med ”den krönta Vasa-skölden” visar sig vid närmare granskning vara densamma – inklusive merparten av interpunktionen! Bilderna nedan visar detta genom att vi lagt ”bild på bild” (som en dubbelexponering); i mitten 50-50, de övriga 70-30 resp. 30-70. På de tre nedersta bilderna kan man konstatera att hela omskriften, inklusive Boys speciella kolon-interpunktion, överförts från typ 2 till typ 3.

Samtliga bokstäver och kolon har exakt samma placering på hela medaljserien!

Detta väcker en lång rad frågor angående dessa speciella medaljers tillverkningsteknik. Hur bar man sig egentligen åt för att åstadkomma detta? Och hur skall vi förklara den nyvunna kunskapen om ”överförda text- och bilddetaljer mellan typerna”? Kunde Boy växla fram och tillbaka mellan positiva och negativa reliefer? Detta måste i så fall krävt en omfattande materialkännedom. Man visste säkert en hel del om hartser och hartsgjutning, gipsblandningar, marmormjöl och stuck etc., men hur gjorde man? Kanske behärskade man redan på 1500-talet tekniken med hornavtryck för att göra vaxmodeller till gjutning med den urgamla metoden ”Cire perdue” (förlorat vax)? Exakt hur Willem Boy och andra renässanskonstnärer bar sig åt lär vi aldrig få veta, då de förmodligen har tagit sina yrkeshemligheter med sig i graven, men det är ingen tvekan om att man haft en hög teknisk nivå – inom såväl materialval som gjutteknik.

Enligt medaljkännaren Lars O. Lagerqvist (Mynt, sedlar och medaljer, 1981) skar de tyska renässanskonstnärerna sina medaljer i sten – efter vilka de sedan göts. Att Willem Boy var en extremt skicklig bildhuggare och träsnidare, vet vi genom bevarade verk. Vi vet också att han hade erfarenheter av juvelerarbranschen. År 1562 fick han i uppdrag att för konungens räkning köpa juveler och övervaka förfärdigandet av så dyrbara guldsmedsarbeten som de kungliga regalierna. Hans dotter Katarina var dessutom gift med juveleraren och arkitekten Lukas Quickelberg från Flandern.

Efter att ha stött och blött detta under några dagar, har jag landat i att den enda rimliga förklaringen till fenomenet med ”överförda text- och bilddetaljer mellan typerna” måste vara att Hildebrand 12 (Kristus på korset, typ 3 ovan) helt enkelt är ett skickligt utfört juvelerararbete(!) grundat på Hildebrand 11 (Krönt Vasa-sköld, typ 2 ovan). I vilken mån detta skett i samarbete med Boy är svårt att säga. Men att ”typen” med Kristus på korset i mycket upphöjt arbete (som Hildebrand uttrycker det) skapats genom att den krönta Vasa-skölden på en fysisk medalj ersatts med Kristusbilden, medan omskriften lämnats intakt(!), råder det knappast något tvivel om. Jämför de rödmarkerade punkterna och de identiska omskrifterna på bilden ovan. Originalet bör således vara ett unikum och alla övriga kopior, vilket styrks av att samtliga har exakt samma kantrand.

Det lagerkransade Gustav Vasa-porträttet förekommer även sammankopplat med ett dito över Erik XIV. En tronskiftesmedalj får man väl anta. Hildebrand tar upp den under Gustav Vasa (Hild. GV 19), men egentligen bör den naturligtvis listas under Erik.

Erik XIV (1560-1568)

  • Eriks porträtt )( Gustavs porträtt, båda med lagerkrans = Hild. GV 19.
  •  – Som föregående )( Spira från himmelen, ”Jehova” + valspråk = Hild. 4.
  • Porträtt med lagerkrans )( Sittande sörjande man (hög relief) = Hild. 10.
  •  – Som föregående, ensidig åtsida, men bättre och tidigare (W. Boy?).

Under researcharbetet inför denna artikel fann jag en annan förmodad Boy-medalj, som jag märkligt nog helt missat tidigare. Hildebrand listar den som nr 4 (se bild ovan) och där framgår också att endast ett enda förgyllt silverexemplar är känt – i Uppsala Universitets samling. KMK lär förfoga över tvenne blyexemplar – eventuellt kopior?

Hildebrand beskriver frånsidan så här:  – ”Från det strålande Guds namn nedfaller genom skyar en spira mot en havsstrand, där man på marken ser träd och stenar, vid sidan av ett berg, på vattnet en större och två små farkoster.”  Motivet anknyter såväl till Eriks valspråk, som kastmyntet till kröningen 1561 och 1562 års mynt ”med landskaps-motiv” (Göteborgsmotiv?) i valörerna 3 respektive 1½ mark – och Ungersk gyllen 1568!

Om även Hild. 10 (och/eller originalet ovan) skall tillskrivas Willem Boy är, som sagt, mera osäkert. Se föregående artikel: – Friarporträtt av Staffann Conterfeiere …?

Johan III (1568-1592)

  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt riksvapen, Johans valspråk = Hild. 7.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Krönt Vasa-sköld, utan inskription = Hild. 11.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Liten = Hild. 15.
  • Porträtt med lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Mellan = Hild. 14.
  • Porträtt med lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Stor = Hild. -.
  • Porträtt utan lagerkrans )( Porträtt av Drottning Katarina. Oval = Hild. 16.

I privat ägo finns en unik Johan III-medalj (eller kanske snarare ett prov, eller en förlaga?) bevarad i en bly/tenn-legering (se bild ovan). Det som skiljer denna från alla övriga kända exemplar av Hildebrand 15, är att den helt saknar de sedvanliga dekorationerna på konungens harnesk. Studerar man de, ovan länkade, sexton olika exemplaren av denna medalj skall man finna att de INTE är ”gjutna och ciselerade”, som de så ofta omnämns som. Dekorationerna på harnesket är inte graverade, utan gjutna i originalformen. Däremot finns det flera bevarade medaljer som i senare tid blivit mer eller mindre (o)skickligt uppgraverade – helt enkelt i syfte att försök ”förbättra” hårt slitna exemplar. Detta är dock inget man kan lasta den ursprunglige konstnären för.

Att äldre sällsynta medaljer i senare tid förvanskats till oigenkännlighet genom hård uppgravering, finns det flera exempel på. Här till vänster ges tre exempel på detta:

Överst Johan III:s lilla kröningsmedalj 1569 i a) förlaga, b) originalgjutning samt c) ett antingen avgjutet eller hårt beskuret och uppgraverat exemplar, utan pärlkant.

I mitten Arvid Karlsteens fantastiska modell (skissartade medalj, i metall förevigad genom Nils Keder) över Olof Rudbeck d.ä. (1632-1702), utförd omkring år 1700, jämte en mycket hårt omgraverad avgjutning (kopia) av denna, beställd av en tysk samlare ca 1760 och graverad av en okänd hand.. Notera den förhöjda kanten och den handgraverade nya omskriften i nedsänkt relief.

Nederst tre olika exemplar av Cecilia Vasa-medaljen 1561. Den första möjligen ett original, den andra mycket hårt omgraverad (”förskönad”) både vad gäller porträtt och omskrift och den tredje beskuren (utan pärlkant) med nygraverad frisyr och omskrift.

Medaljen över prinsessan Cecilia Vasa (1540-1627), dotter till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud, är både berömd och omdiskuterad. Originalet bär på åtsidan ett högervänt porträtt av den unge polske greven Jan av Teczyn (1540-1563), även omnämnd som Jan Baptist Teczynski, Jan Baptysta Tęczyński, Johan Tenczynski eller Johan av Tenczin. Det bästa (mest autentiska) exemplaret av denna medalj som bevarats till våra dagar, är gjutet i brons och finns i Hutten-Czapskis samling i Krakow i Polen. Även KMK i Stockholm har ett möjligt originalexemplar, även om exv. Lars O. Lagerqvist ifrågasatt om det verkligen existerar några original?

Bokstavsformerna på de mest autentiska exemplaren överens-stämmer väl med Willem Boys övriga medaljer. Notera speciellt hur han tecknar sina C. På de hårt uppgraverade (moderniserade) dito har detta och annan tidstypisk information dock helt gått förlorad. Den säregna grova pärlkanten (som Hedlinger långt senare ibland tog efter) är ett annat typiskt Boy-drag som kan noteras på alla hans medaljer. Den påstådda likhet med Steven van Herwijcks engelska medaljer 1562 (se Hemmingssons artikel i SNT 6-2021, sidorna 133-138, PDF, 4,58 MB), tycks mig väldigt långsökt. Speciellt i jämförelse med exv. Willem Boys porträtt av drottning Katarina Jagellonica 1569 (se bild t.h.). En annan parallell med Boy är det faktum att Cecilia-medaljen har exakt samma storlek som två av Willem Boys Johan III-medaljer.

Frånsidan till den senare, något mindre, Cecilia-medaljen, med ”Susanna i badet”, har eventuellt även den anknytning till Willem Boy – och hans tid i Antwerpen åren 1562-65 och 1566-68. Som Harald Widéen mycket riktigt påpekar i artikeln Kring Vasatids-medaljerna (Festskrift till Lars O. Lagerqvist, NM XXXVII, 1989), är det knappast Susanna, utan mera troligt Batseba som avbildas. Batseba (Bathsheba) som enligt Gamla Testamentet var hustru till kung David och moder till kung Salomo. Till vänster på bilden nedan ses ett verk av den berömde flamländsk renässansmålare Jan Matsys (ca 1510-1575) kallat: Batseba (Bathsheba) med kung Davids budbärare (medan kungen tittar från sitt tak), målad i Antwerpen 1562 – alltså vid tiden då Willem Boy vistades där. Notera likheterna med Cecilia-medaljen; den ”mycket fagra kvinnans” (spegelvända) pose, bakgrunden med berg och byggnader etc.

Jan Matsys (även Massys, Massijs, Metsys) var känd för sina historiemålningar, genrescener och landskap. Han fick också ett rykte som målare av den nakna kvinnan, som han målade med en sensualitet som påminner om Fontainebleau-skolan. Efter återkomsten till Antwerpen 1555 nådde Matsys höjden av sina konstnärliga bana. Han utvecklade en distinkt stil och behandlade ett antal ämnen som blev karakteristiska för hans arbete. Anmärkningsvärt är den viktiga roll som den nakna kvinnan och erotiken spelar i hans arbete. Han använde ofta gammaltestamentliga figurer som Judith, Susanna, Batseba och Lots döttrar som en ursäkt för att skildra kvinnor nakna.

Ur medaljsamlarens perspektiv känns ju varken frånsidan till Erik XIV:s ovan nämnda medalj (Hildebrand s. 26, nr 10), eller den på prinsessan Cecilias dito (Hildebrand s. 327, nr 1), som de hör ihop med åtsidorna. Förklaringen skulle kunna vara att de helt enkelt ursprungligen är reliefmedaljonger avsedda för silversmeder. I båda fallen (Erik och Cecilia) har original-medaljerna och juvelerar-medaljongerna fått anpassas något i storlek för att passa ihop. Även detta indikerar att det mera rör sig om juvelerararbeten än medaljkonst. I Jäders kyrka i Södermanland (Strängnäs stift) finns en praktfull silverkalk, daterad till sekelskiftet 1500-1600. Denna kalk har upptill fyra infällda medaljonger – varav en är identisk med ”Cecilia-Susanna-Batseba-medaljen”.

Sammanfattningsvis får vi väl konstatera att det i den svenska medaljkonstens begynnelse på 1560-talet inte fanns någon tydlig gräns mellan konstnärerna och juvelerarna. De första svenska medaljerna är i lika hög grad små smycken som medaljer. Så att dessa kungliga miniatyrkonstverk i ädla metaller, genom åren har ändrats, ”förbättrats” och kopierats, är därför inte speciellt förvånande.

Friarporträtt av Staffann Conterfeiere …?

GRAVÖRSTILAR – d.v.s. de stilar, egenheter, attribut, särdrag och kännetecken som kan identifiera och särskilja alster från olika mynt- och medaljgravöre– är ett ämne som legat mig varmt om hjärtat – i åtminstone 35 år. Skrev t.o.m. en liten sammanfattande artikel om saken redan för 25 år sedan; ”Gravörstilar – en underskattad numismatisk källa” (Mynttidningen 5/6-1995). Därför var det extra trevligt att läsa Bengt Hemmingssons artikel; ”Steven van Herwijck – målare och medaljkonstnär” i senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 6-2021, PDF, 4,58 MB), där han föreslår en omattribuering av två mycket sällsynta svenska 1500-tals-medaljer – tidigare tillskrivna Willem Boy.

Då jag inte är någon kännare av tidiga svenska oljemålningar, skall jag hålla mig till medaljerna. Den övergripande frågan om en ”conterfejare” (porträttör/medaljgravör) kunde ”dubblera” som målare, har jag inget entydigt svar på. Den samtida Willem Boy (ca 1520-1592) verkar i varje fall inte har gjort det (trots att han ibland utan källor eller bevis, omnämns som målare), utan får ses som specialiserad arkitekt, bildhuggare, skulptör och medaljkonstnär. Något som möjligen skulle kunna tala emot ”dubblerings-teorin” även för Steven Cornerlisz. van Herwijck (ca 1530-1565/67) är att han porträtterat målaren Antonis Mor, även Anthonis Mor van Dashorst (ca 1517-1577) på en medalj från 1564 – samtidigt(!) som Mor porträtterat Herwijck i olja. Man känner även ett självporträtt av Mor, men inget dito av Herwijck.

Så om Erik XIV:s berömda friarporträtt på Nationalmuseum och det av Emilia Ström nyligen (2010/11) omtolkade porträttet av Cecilia Vasa (tidigare ansett föreställa drottning Elisabeth) på Gripsholms slott, skall tillskrivas Steven van der Meulen (död 1563) eller hans namne Steven van Herwijck (eller någon annan?) låter jag var osagt.

Låt oss istället titta lite närmare på Herwijcks medaljer – som i många fall är signerade! Något som är mycket ovanligt för medaljer från denna tid. Har funnit tre olika varianter på denna signatur: STE, STE.H eller STE.H.F (där F står för Fecit (latin för ”har gjort denna”) – d.v.s. STEven van Herwijck har gjort denna. Ett annat såväl påtagligt som ovanligt attribut hos Herwijck är hans vana att, inte bara datera dem, utan också ange den porträtterades ålder då porträttet gjordes! En klar majoritet av hans medaljer har faktisk denna ”dubbeldatering”, d.v.s. indirekta födelseårsuppgifter.

De åtta illustrerade medaljerna ovan är alla graverade av Herwijck i England 1562-64. Notera att de två nederst till vänster föreställer samme person, från olika vinklar. Att Herwijck var en mycket skicklig medaljgravör råder ingen tvekan om, vilket tydligt exemplifieras av hans konstnärliga och detaljrika medaljporträtt ovan. Hans daterings-modell är kanske inte i sig unik, men väldigt speciell och får sägas vara hans främsta ”egenhet”. Ett annan, kanske lite mindre påtagligt men konsekvent särdrag är att hans omskrifter utan undantag är interpunkterade med små romber. Willem Boy å andra sidan, använde nästan uteslutande kolon som interpunktion på sina medaljer.

Steven van Herwijck födes i holländska Utrecht omkring år 1530. Efter att ha arbetat och utbildat sig i Italien 1557 återvända han året därpå till födelse-staden. Hans första kända medalj är över biskopen i Utrecht, George van Egmond (1504-1559). Herwijck porträtterad denne som 54-åring år 1558, vilket han också lät medaljen berätta (se bild). Därefter var han verksam i Antwerpen, där han 1559/60 graverade nio medaljer, som man känner till. Året därpå flydde han från religiös förföljelse och begav sig till Polen, där han 1561 gjorde medaljer över kung Sigismund August och andra medlemmar av den polska kungafamiljen. Se vidstående bild och notera särskilt Herwijcks interpunktion – med de sedvanliga små romberna.

Om det nu är Steven van Herwijck som skall identifieras som ”Staffann Conterfeiere” i Joen Erikssons räkenskaper 1561, som Hemmingsson tror, var Herwijcks nästa destination alltså Stockholm. Vi vet med säkerhet att han år 1562 reste till England, där han graverade de allra första porträttmedaljerna över privatpersoner som gjordes i landet (se bild 2). Frågan är vad Herwijck hann med att göra i Stockholm 1561/62?

Att det ”lite krigiska” porträttet av Erik XIV iförd harnesk (se bild) skulle vara ett ”friarporträtt” av Herwijck anno 1561, håller jag faktisk för ganska osannolikt – av flera skäl. Dels tycker jag inte alls att själva porträttet håller Herwijks klass, dels saknar det alla hans attribut, såsom datering och interpunktion. Omskriftens kolon och punkter påminner snarare om Willem Boys medaljer. Men även detta förefaller lite tveksamt på grund av den flacka reliefen. Originalmedaljen (uppe till vänster) ser nästan präglad ut. Nämnas bör dock att medaljen finns i två versioner – båda unika. En flackt graverad ensidig bly/tenn-medalj som mäter Ø 50 mm (KMK, Stockholm) och en i brons gjuten kopia av denna (nederst på bilden ovan). Sistnämnda är hårt redigerad och med kraftigt höjd relief och mäter Ø 48 mm (Bibliotheque Nationale, Paris). Den senare har dessutom sammangjutits med en frånsida som egentligen inte hör till medalj-konsten, utan snarare till silversmedernas skrå. Denna återfinns också i locket på en silverdosa av Harmen Dircks 1623 (se bild). Men även som frånsida på en annan unik(?) bronsmedalj – nämligen en minnesmedalj över Maximilian II och drottning Maria. Harald Widéen diskuterar i artikeln Kring Vasatidsmedaljerna (Festskrift till Lars O. Lagerqvist, NM XXXVII, 1989) möjligheten att ett odaterat och osignerat holländskt kopparstick skulle kunna vara Erik-medaljens förlaga? På Kungl. Myntkabinettet i Stockholm finns dels en galvanokopia (i två delar – se bild ovan) av Paris-exemplaret, dels tvenne moderna och mycket grova avgjutningar i silver – gjorda på (beställda hos) Cabinet des Médailles i Paris (illustrerade i Hemmingssons artikel).

Om Steven van Herwijck verkligen utfört ett ”friarportätt” av kung Erik XIV till Elisabeth av England 1561, skulle jag definitivt sätta mina pengar på ovanstående ”medaljskiss”. Denna mäter Ø 55 mm och är i original endast känd i oädel metall (bly/tenn-legering). Någon färdig medalj är inte känd, men jag tror nog att porträttet av denne stilige unge man skulle ha fungerat bättre på Elisabeth, än den tidigare omnämnda ”krigiska” dito. Den handgraverade omskriften ERICVS DEI G SVECIE REX finns i en variant med SVECIÆ istället för SVECIE, men denna är förmodligen en kopia av den föregående. Alternativt kan det röra sig om två ”skisser” till samma medalj, den senare med mera markerade detaljer och något varierade omskriftsdekorationer. Notera att den första har treuddiga stjärnor som interpunktion samt en avslutande dekoration, medan den andra endast har punkter. Avsaknaden av Herwijcks sedvanliga små romber kan förklaras med att det rör sig om ett medaljförslag. Omskriften behöver inte ens vara hans.

Något som eventuellt kan stärka denna teori är att det faktiskt finns en engelsk parallell. På The Met i New York finns en liknande ensidig skissartad medalj som tillskrivs Steven Cornelisz van Herwijck. Nämligen den över kung Henrik VIII av England. Modellen, som mäter hela Ø 98 mm, verkar även den vara av oädel metall. Den handgraverade omskriften lyder: HENRICVS VIII DE GRATIA ANGLIA REX. Även här har konstnären valt att avbilda kungen iförd barett – och utan harnesk.

En annan medaljkonstnär som vi vet var verksam i Stockholm 1561 var Willem Boy. I nästa del av denna artikel skall jag kika lite närmare på honom och hans speciella sätt att skapa medaljer. Det blir alltså mera om gravörstilar, egenheter, attribut, särdrag och kännetecken. Skall även försöka belysa problematiken kring benämningar som ”gjuten och cicelerad” kontra (hårt) ”uppgraverad i senare tid”. – Eller om man så vill; vad är original och vad senare förvanskningar av ursprungsverket?

På återhörande inom kort …

*

Svensk fantasiklipping ”1627” på auktion i Prag!

Det är inte ofta det dyker upp någon kopparklipping från Gustav II Adolf som saknas i min typsamling, men nyligen hände det! På en online-auktion i Prag utbjöds nämligen ett Säter-halvöre 1627? (otydlig sista årtalssiffra) med ”helt årtal” (fyrsiffrigt) samt krontyp H i övre pilvinkel. – En helt ny och okänd typ!?

Denna, perspektivt tecknade, krontyp (Ottosson typ H, 1995) förekommer uteslutande på valsverkspräglade Säter-ören 1626-27, men aldrig på hammarpräglade klippingar eller andra valörer. Det fyrsiffriga årtalet kan på halvöringar endast noteras 1625. Och då bara på Nyköpings-klippingar. De valsverkspräglade dito är för övrigt vanliga och de hammarpräglade mycket sällsynta. Något halvöre 1627 med helt årtal är emellertid inte känt. Det är alltså frågan om ett rent fantasifoster. En förfalskning!

Bilden ovan visar två valsverkspräglade Säter-ören 1626 och 1627 med krontyp H. Det är ett dylikt mynt som fått tjäna förlaga åt falskmyntarens fantasi-halvöring ”1627”.

Till höger på bilden ovan ses de två typer av halvöringsklippingar som förekommer med helt fyrsiffrigt årtal. Båda från Nyköping, en hammarpräglad och en valsverkspräglad.

På auktionen i Prag utbjöds även en annan falsk kopparklipping – en Säter-halvöring 1624 (Ottosson typ 3, 1995). Här har förfalskaren inte improviserat lika hårt, utan noggrant följt förlagan – även om han fullständigt misslyckats att kopiera gravörstilen.

Ett annat fatalt misstag var naturligtvis att ”låta snålheten bedra visheten” och använda samma fyrkantiga(!) åtsidesstamp till båda kopiorna. Stämpelidentiska mynt från 1624 respektive 1627 förekommer naturligtvis inte. Äkta hammarpräglade kopparklippingar 1624-1627 är slagna med graverade hammare/handsläggor, med rundade hörn (alltid åtsidor) på likaledes graverade amboltar, d.v.s. mindre städ (alltid frånsidor). Men detta kände falskmyntaren tydligen inte till. Han hade uppenbarligen luckor i sitt bibliotek och saknade såväl Mynttidningen 2-1994 som Antikören auktionskatalog 16, 1995. 😉

Danskarnas historia 941-1025

Så dök den då äntligen upp – arkeologen Sven Rosborns efterlängtade bok med titeln ”Vikingakungens guldskatt”. Personligen tycker jag att ”Historieskatten i det rutade kollegieblocket” hade varit en bättre titel. För mig var det nämligen den utlovade polska översättningen av ett påstått latinskt originalmanuskript (”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum”) som var av klart störst intresse.

Boken omfattar 364 sidor i formatet 21×24 cm och väger 1.084 gram. Den är både rikt och vackert illustrerad och vid första anblicken mycket tilltalande. Det märks att Sven Rosborn har producerat s.k. populärvetenskapliga böcker tidigare. En hastig titt i boken ger vid handen att Rosborn besitter en bred kunskap om vikingatiden. Men också att han många gånger drar alldeles för långtgående ”slutsatser” av kontroversiella indicier. Det är mycket som är av mer populär än vetenskaplig karaktär, om man så säger.

Men den är väldigt spännande och avslöjar många fantastiska och helt nya uppgifter. Här ett litet smakprov: – ”Enligt handskriftens krönikör Avico blev alltså Toke Gormsson utvald ny dansk kung i Roskilde och som sådan begav han sig med hären och flottan till Uppsala. Hans bittraste motståndare var emellertid brorsonen Sven Tveskägg. Toke sände innan sin avfärd till Uppsala jarl Sigvald till den polske härskaren Mieszko för att för Toke anhålla om dennes dotter Sigfryds hand. Hon skulle emellertid, efter det att Toke stupat, enligt ”Gesta Wulinensis” i stället komma att bli gift med Sven Tveskägg.

På det hela taget tycker jag att Sven Rosborns nya bok är fantastisk och klart läsvärd. Har alltid gillat ”frifräsare” som vågar lägga fram nya idéer för prövning. Dammiga professorer som bara skriver för skrivbordslådan och den egna kretsen har aldrig riktigt imponerat. Speciellt inte alla de som sett sig ”tvingade” att hylla sina föregångare genom att aldrig ifrågasätta eller söka alternativa lösningar.

Men boken innehåller också flera riktigt sensationella uppgifter som kan leda till många nya uppslag och vidare forskning. Det påstås till exempel att Sven Tveskäggs (biologiska) far i själva verket var Harald Blåtands äldre bror Knut, som skall ha stupat hösten 962. Harald skall därefter ha gift sig med Knuts efterlämnade och gravida änka (se Rosborns förslag till släktträd ovan – och undertecknads nedan).

Det står inget om det i boken, men min spontana tanke angående Sven Tveskägg var; Ja, men självklart! Så enkelt och genialt! – Sven Tveskägg (i modern tid inte sällan avbildad med kluvet skägg) – kungen med två fäder – två skägg!

I den svenska översättning av ”Gesta Wulinensis” kan vi bland annat läsa om ättlingar till Olaf den förskräcklige (Olafa Strasznego) och Knut den höge (Konuta Wysokiego) och därmed få en bättre förståelse om Skandinaviens tidiga kungaätt. Knut (som i Adam av Bremen omnämns både som GnupaChnob och Hardeknut – se släktträd nedan) slog till och med mynt! – i England! – eller i Northumbria för att vara exakt. Den vanligaste typen har inskriptionen CUN NET TI )( CNVT REX och brukar försiktigt dateras till ca 895-902. Lejonparten av dessa härstammar från Cuerdale-fyndet i Lancashire 1840. År 2011 fann man en ny stor silverskatt i Silverdale i Lancashire och i detta fynd fanns en tidigare okänd mynttyp med inskriptionen AIRDE CONUT )( DNS REX. Då det finns vissa likheter mellan dessa båda typer dateras den senare till omkring 900-910. Någon riktigt tillfredställande förklaring till inskriptionerna CUN-NET-TI (CUNNETTI) respektive AIRDE-CONUT (AIRDECONUT) har ännu inte kunnat ges, annat än att det iriska ordet ”airde” betyder ”höjd” (möjligen även ”upphöjd”?).

Antonina Chmielinska skriver 1963; ”Olafa Strasznego & Konuta Wysokiego”. Knuts epitet ”wysokiego” förefaller på svenska motsvara hög eller lång, men kanske också högättad? Men om vi istället översätter till det påstådda originalspråket, latin, får vi ordet ”princeps”, som kan betyda ”prins” (eller ”den främste/förste”), men som dessutom lär ha varit en civil och militär hederstitel i det romerska riket. Kan det månne vara så att Chmielinskas ”Konuta Wysokiego” egentligen skall tolkas som ”Prins Knut”…??

– ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). [Sielski & Rosborn transkriberar märkligt nog Chmielinskas polska ”Konuta Wysokiego” (ej återgivet i faksimil?!) till ”Airde Conut (Konut den höge)” i den svenska texten]. Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, [här med ’dre’ istället för ’de’ på slutet] vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Själv fick jag anledning att ”uppdatera” min egen hypotes kring Olof den svenske och hans danska kungaätt (Kongerækken), som jag skrev om här på Myntbloggen.se för halv annat år sedan (närmare bestämt 2020-01-19). Det lilla Rosborn nu väljer att presentera ur ”Gesta Wulinensis” både bekräftar och kompletterar mina tidigare funderingar. Då helt baserade på Sven Estridsson och Adam av Bremen.

Olofs-ättens ”Olafa Strasznego” omnämns även som ”Olaf den förskräcklige” och ”Olaf (Ulf) den fruktansvärde”. Mellan raderna kan man ana att epitetet mest berodde på Olofs ”hedniska levnadssätt” – läs: hans asatro. Så kanske ”Olof den hedniske” vore mera rättvisande? Förmodligen har den polska översättaren haft lite svår med skandinaviska namn, för även ”Ulf Strasznego” (Ulf den fruktansvärde) förekommer i översättningen. Det råder dock ingen tvekan om att det är Olof som avses.

– ”Det berättas också att danernas ätt genom blodet var ättlingar till Olaf (Ulf) den fruktansvärde och ”Airde Conut” (Knut den höge).” . . . – ”Det verkar således som om man talar om ett nära släktförhållande mellan makthavarna i det dåtida Skandinavien. När t.ex. enligt ’Gesta Wulinensis’ Toke Gormsson möter sveakungen Erik Segersäll i Uppsala år 986 omtalas Erik ju som hans kusin. Deras anfader uppges ha varit Ulf den fruktansvärde.” (Rosborn 2021, s. 274).

På några punkter är Rosborn och undertecknad dock inte överens om tolkningarna av det som står skrivet i nämnda översättning. Återkommer till detta.

På sidorna 325-355 presenterar Rosborn ett (tyvärr ganska magert) urval av utdrag ur en handskrift, daterad 1963, som påstås vara en polsk översättning av en latinsk text som dessvärre (ännu) inte återfunnits. Arbetet från 1963 finns i boken transkriberat på polska och översatt till svenska av Tomas Sielski.

Enligt boken är översättaren Antonina Chmielinska, född Kawecka (1898-1979), som är Tomas Sielskis farmors mor. Hon beskriver själv originalmanuskriptet så här:
– ”Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum, 1140-1173. Krönikan innehåller en bilaga med fragmant av tidigare annaler med okänt namn som beskriver danskarnas historia mellan 941 och 1025.” (Rosborn 2021, s. 267).

Rosborn har också valt ut åtta faksimiler av Antonina Chmielinsks polska översättning av ”Gesta Wulinensis”. Dessa är enligt uppgift utförda från nio latinska originalfragment (numrerade 47, 54, 87, 94-95, 108, 117-119) under maj till september 1963:

Rosborn s. 326 – Fragment 47 – A.D. 943 (19 maj 1963)
Rosborn s. 329 – Fragment 87 – A.D. 947 (12 maj 1963)
Rosborn s. 333 – Fragment 54 – A.D. 953 (21 juli 1963)
Rosborn s. 337 – Fragment 95 – A.D. 964 (30 juni 1963)
Rosborn s. 341 – Fragment 94 & 108 – A.D. 963 & 975 (7 juli 1963)
Rosborn s. 344 – Fragment 87 & 117 – A.D. 947 & 984 (2 sept. 1963)
Rosborn s. 349 – Fragment 118 – A.D. 985 (22 september 1963)
Rosborn s. 351 – Fragment 119 – A.D. 986 (8 september 1963)

Varför man endast bemödat sig att fotografera av åtta sidor av Chmielinskas anteckningar (innehållande 9 av +119 beskrivna fragment), kan man bara spekulera kring. Har man inte hunnit översätta? Eller vill man bara omöjliggöra en granskning? Blotta misstanken att man valt ut det som passar in och valt bort det som inte gör det, medför dessvärre att trovärdigheten minskar. Vi tvingas helt enkelt avvakta en utlovad publiceringen av HELA ”Gesta Wulinensis”. – Ett smart sätt att sälja fler böcker? 😉

Om det är medvetet eller om man haft för bråttom skall jag låta vara osagt, men en av fördelarna med en faksimil istället för en transkribering framgår av sidorna 325-326.

Sielskis transkribering av Chmielinskas översättning: – ”W roku Panskim 943 zakonczyl sie krwawy spor trwajacy bez ustanku od meczenskiej smierci Zygfryda, syna Knupa, zabitego zdradziecko przez brata swego Harolda” . . . ”Ten poganski wladca, ostatnio z synow krola Knoba, tudziez som krolem bedac, lecz tylko w panstwie wodami otoczonym, zwanym Fejn”.

Sielskis översättning till svenska: – ”Under Herrens år 943 slutade en blodig konflikt som pågått oavbrutet sedan martyriet av Zygfryd, son till Knup (Sigtrig, se avsnitt 3), som förrädiskt dödades av Kunps bror Harold” . . . – ”Denne hedniske härskare, den siste av sönerna till kung Knob (HardeKnud?), som var själv en kung men bara i ett land omgivet av vatten, kallat Fejn (Fyn)”.

Notera att det görs skillnad på ”Knupa/Knup” och ”Knoba/Knob”. På grund av detta verkar Rosborn fått in en extra Knut i sitt släktträd. Men studerar vi faksimilen av Chmielinska ser vi att hon INTE skriver ”Knupa & Knoba”, utan KNOBA på båda ställena! Dessutom är, så vitt jag kan förstå, den riktiga översättningen; ”förrädiskt dödad av sin bror Harold” och inte ”förrädiskt dödad av Kunps bror Harold”.

Slutligen vill jag framföra ett stort tack till Sven Rosborn och Tomas Sielski för att de ”vågar” publicera och tolka detta omfattande material – på fyra språk! Det spelar mindre roll i sammanhanget om det förekommer felaktigheter. Det viktigaste är att man ”rör om i grytan” och får igång en diskussion. Att till leda upprepa ”gamla sanningar” som bevisligen är falska, har vi sett tillräckligt av. Denna bok är en frisk fläkt. Läs den!

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge!

P.S. Att den ökända ”guldplattan” med Harald Curmsvns namn på INTE är ”vikingatida”, utan tillkommen under 1900-talets senare hälft är efter detta boksläpp för mig fullständigt glasklart. 1963 års dokumentation av ”Gesta Wulinensis” är däremot mycket intressant och tål verkligen att studeras närmare. En ny källa till kunskap! Därmed inte sagt att allt nödvändigtvis måste vara sant – eller rättare sagt; rätt uppfattat. Missuppfattningar har alltid funnits.

Ulf Ottosson


Tillägg 2021-09-12:

I går kväll (2021-09-11, kl. 19:29) publicerade Sven Rosborn ett svar på den omfattande kritik som i diverse kanaler framförts rörande källkritiken i boken ”Vikingakungens guldskatt” som nyligen utkom på eget förlag. Försvarstalet är i form av en PDF-artikel med titeln Aspekter på källmaterialet kring Harald Blåtands grav i Polen på sajten Academia.edu (2021-09-11) och kan ses som ett komplement till YouTube-klippet Föreläsning från min fåtölj. Boken om Harald Blåtand (2021-06-23).

Det mest sensationella med gårdagens artikel är utan tvekan publiceringen av ytterligare en faksimil av Antonina Chmielinsks översättning (1963) av ”Gesta Wulinensis” och att vi nu får veta att det i denna varken står ”Airde Conut” eller ”Airdre” som tidigare påståtts i boken, utan ”Aidire”. – Var det därför man uteslöt denna sida?

  • AIRDE CONUT (unik mynttyp från ca 900-910, funnen 2011).
  • AIRDRE (Sielskis transkibering 2021 av Chmielinskas ”Aidire” från 1963).
  • AIDIRE (Rosborns nypublicerade faksimil av Chmielinska 1963).

Oavsett hur man skall tolka detta är det naturligtvis oerhört amatörmässigt att behandla källor på detta sätt och många andra av bokens ”sanningar” kan därför ifrågasättas. Och det är inte nog med detta. Studerar man den nya faksimilen och jämför med Sielskis transkribering finner man såväl utelämnade ord som tillagda dito!?

Roade mig med att knacka in transkriberingen och ”rätta” gentemot faksimilen (jämför gärna med boken!) – och sedan köra en vanlig Google-översättning. Eftersom jag inte kan ett ord polska och Googles översättningar ofta lämnar mycket övrigt att önska, skall följande givetvis tas med en stor nypa salt:

Chmielinsk 1963: – ”Danowie mieli, w Svidjod i Norregi wlasnych wiernych im iarlow, nieraz przemoca, choc alisci niezaleznych i daniny nie placacych. Niemniej jednak w obydwy tych krajach pretendenci zbiegajacy o tron wszystkich Danow napsuli przez lata wiele krwi panujacym w Jutland i Selund, ktorzy wszak widzieli siebie samych jako prawdziwych i jednych potomkow Olafa Strasznego i Konuta Wysokiego. Ten ostatni ogniem i mieczem zdobyl kraj zwany Norfynbrarik i tam wladze piastowal bodajze przed pontyfikatem badz w czasie trwania pontyfikatu papieza Benedict IV a ze mezem wyzszym o glowe od zarowne wszystkich poddanych jak i od wszystkich wojow byl, tedy zwanym byl Aidire, co w jezyku mieszkancow Norfynbrarik oznaczalo wysoki.”

Google Translate English: – ”The Danes, in Svidjod and Norregi, had their own faithful jarls, sometimes violence, although they were independent and tribute not paying. Nevertheless, in both these countries, the contenders for the throne of all Danes have spilled much blood over the years in Jutland and Selund, who, after all, saw themselves as true and one descendants of Olaf the Terrible and Konut the High. The latter conquered the country called Norfynbrarik with fire and sword, and there he was in power probably before the pontificate or during the pontificate of Pope Benedict IV, and with a man higher by a head than all subjects and all warriors, he was then called Aidire, which in the language of the inhabitants Norfynbrarik meant tall.”

Undertecknads tolkningsförsök (baserat på Google Translate): Danerna/danskarna (nordmännen i allmänhet? – jämför danalagen, danagäld) i Svidjod/Sverige och Norregi/Norge hade sina egna trogna jarlar, ibland våldsamma, även om de var oberoende och inte betalade skatt. Men i båda dessa länder har utmanarna till tronen över alla danskar, genom åren utgjutit mycket blod på Jutland/Jylland och Selund/Själland, då de trots allt såg sig själva som sanna ättlingar till Olof ”den fruktansvärde” och Knut ”den höge”. Den senare erövrade landet som hette Northumbria med eld och svärd, och där var han vid makten troligen före (pontifikatet) eller under påven Benedictus IV’s pontifikat (900-903), och eftersom han var en man ett huvud högre än alla undersåtar och alla krigare, kallades han då Aidire, som på Norfynbrarik/Northumbrias invånares språk betydde hög/höjd.


Rosborns 1:a tolkning i boken Vikingakungens guldskatt: – ”Danerna hade också sina jarlów i Svidjod och Norregi och dessa tillsattes ofta med våld, men var oberoende och behövde inte betala skatt. I båda dessa länder fanns det även tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ’Airde Conut’ (Konut den höge). Den senare erövrade det land som heter Norfynbrarik med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han Airdre, vilket på Norfynbrariks invånares språk betydde hög.” (Rosborn s. 327-329).

Rosborns 2:a tolkning i PDF-artikeln Aspekter på källmaterialet: – ”Danerna hade också sina ´jarlów´, även om dessa var oberoende och inte behövde betala skatt för ´Svidjod´ och ´Norregi´, och i båda dessa länder fanns det tronpretendenter som strävade att ta över makten över alla daner och genom åren skapade de stora bekymmer för ättlingar till Olaf den förskräcklige och ´Airde Conut´. Den senare erövrade det land som heter ´Norfynbrarik´ med eld och svärd, och där hade han makten antagligen före eller under Benedictus IV:s regeringstid, och med en man som var ett huvud högre än alla sina andra krigare kallades han ´Airdre´, vilket på ´Norfynbrarik´s invånares språk betydde hög.”


Tillägg 2021-12-23:

Rosborns 3:e tolkning i PDF-artikeln Aspects regarding the source material …
– ”The Danes had also jarls, which were autonomous and never had to pay a tribute, and these were the lords at the dominions of Svidjod and Norregi. The lords of these lands were interminable contenders to the throne of the Danes as they were descendants of the blood of the Olaf the Terrible and Konut the High. The latter conquered the country called Norfynbrarik using sword and fire, and there he held the royal power perhaps before or during the pontificate of pope Benedict IV. It is said that the king Konut was a man of great posture and he was a head taller than each and one of his men, and therefore he was called Aidire, which in the language of the natives of Norfynbrarik meant tall.” (PDF publicerad på Academia.edu daterad 2021-11-04).

Notera att Rosborn även denna gång utelämnar ”Jutland i Selund”, men nu rättat det feltranskriberade ”Airdre” till ”Aidire” (rödmarkerat ovan).

Chmielinsk 1963: – ”Niemniej jednak w obydwy tych krajach (Svidjod i Norregi) pretendenci zbiegajacy o tron wszystkich Danow … napsuli przez lata … wiele krwi … panujacym w Jutland i Selund … ktorzy wszak widzieli siebie samych jako prawdziwych … i jednych potomkow … Olafa Strasznego i Konuta Wysokiego.”

Google Translate English: – ”Nevertheless, in both of these countries (Svidjod and Norregi) the contenders for the throne of all Danes … have drawn over the years … a lot of blood … to the rulers of Jutland and Zealand … who, after all, saw themselves as real … and some descendants of … Olaf the Terrible and Konut the High”

Google översätt svenska: – ”Ändå har i båda dessa länder (Svidjod och Norregi) utmanarna till alla danskars tron ​​… dragit under åren … mycket blod … till de styrande över Jylland och Själland … som, trots allt såg sig själva som verkliga … och några ättlingar till … Olof den fruktansvärde och Knut den höge.”

Kunskap för en bättre värld . . .

Så här i semestertider blir det kanske inte så mycket jobb på kontoret, men desto mer fritid med allt det innebär. För undertecknad, som i vanliga fall tillbringar mycket tid bakom datorn, är snickeri- och trädgårdsarbete rena semestern! Men man måste ju ta igen sig ibland också, och då kommer naturligtvis mobiltelefonen fram – i tid och otid!

Härom dagen reagerade jag på ett trevligt video-inslag på FaceBook från våra vänner i Norge. Det var førsteamanuensis i Numismatikk vid på Vitenskapsmuseet NTNU i Trondheim, Jon Anders Risvaag, som på ett trevligt och upplysande sätt berättade om en av numismatikens verkliga klassiker – den s.k. Joakimsdalern (Joachimsthalern, Joakimsthaler, Joachimstaler etc.), d.v.s. föregångaren till daler och dollar.

Jon Anders historiska berättelse är alldeles korrekt, men problemet är att man illustrerar det hela med en simpel turistkopia – ett planterat ”myntfynd” (jämför artikeln Planterade ”fornfynd” på Gotland här på Myntbloggen den 31 januari 2019) upphittat av en liten jänta så sent som den 5 april 2000. Så här skriver man på Wikimedia.org

  • The coin in the picture was found 5th of april, 2000 inside a flowerbed in the schoolyard of Vikhammer school. The coin is a Jachimsthaler and measures 45 millimeter in diameter; weighs almost 27 grams and is from the year 1525.

På semester i glada vänners lag och med en öl i handen drog jag snabbt iväg den lite tykna (göteborgska) kommentaren:

Trodde kanske att de helt enkelt glömt nämna att det rörde sig om en (stilmässigt katastrofalt dålig) kopia och blev därför väldigt förvånad då jag fick följande svar:

  • Jon Anders Risvaag > Ulf Ottosson: – Ja, den ser jo unektelig helt ny ut. Vi var av den grunn litt i tvil om den var ekte da den ble funnet, så den ble forelagt flere eksperter. Den var til og med en tur til professor Kolbjørn Skaare ved Universitetets Myntkabinett i Oslo. Den viste seg å være ekte 🙂

WOW!! – Kan det  verkligen vara möjligt att erkänt duktiga ”vetenskapsmän” med lång erfarenhet och utbildning kan göra så flagranta misstag!? Har de ingen som helst referenslitteratur eller känsla för stil och tillverkningsteknik? Via en mynthandlarkollega fick vi dessutom veta att flera stora elefanter i myntbranschen delat nämnda video?!

Jon Anders stod dock på sig och fick dessutom stöd av en kollega. Jodå, den är äkta, väger 26-27 gram, är av nästan rent silver och har en diameter på Ø 45 mm.

På bilden ovan har vi illustrerat hur äkta Joachimsthalrar ser ut. En hel (Ø 40 mm) respektive halv (Ø 35 mm) Joakimsdaler 1525, slagna av grevarna Schlick (Stephan och hans bröder) för Ludvig I av Böhmen, Ungern och Kroatien. Herrarna Schlick kom från grevskapet Bassano i Italienen och ägde en rik silvergruva i en dal (Joachimsthal) i Böhmen, nära gränsen till Meissen. Den 9 januari år 1520 fick de tillstånd att slå stora silvermynt med ett böhmiskt lejon på åtsidan och en bild av Sankt Joachim (S – I) på frånsidan. På bara tio år förvandlades Joachimsthal från en by med tusen innevånare till Europas största gruvcentrum med 18.000 personer, varav 8.000 gruvarbetare. Fram till 1528 slogs här 2,2 miljoner thaler (hela, halva, dubbla och kvartar). År 1533 var Joachimsthal den näst största staden i Böhmen, endast Prag var större. I mitten av 1500-talet uppskattas det att man präglat ca 12 miljoner thaler (taler) av silver från dessa berg – som sedan spridits över hela Europa som ett av de allra mest populära handelsmynten.

Av lätt insedda skäl har dessa historiskt väldigt betydelsefulla mynt också kopierats under lång tid. På olika marknader förekommer idag allt ifrån avgjutningar och galvano-kopior till enkla souvenirer och turistkopior. Inte minst i Tjeckien, men självfallet har även kineserna gett sig på denna marknad. En välkänd europeisk souvenir i oädel metall, daterad 1967 (ibland i originalförpackning), har t.ex. kopierats av kineserna och slagits i silver – men givetvis utan ”1967”.

Den första instinktiva reaktionen den lurade människan uppvisar är förnekelse. Sedan kommer de alternativa förklaringarna och teorierna. Man vill ogärna erkänna att man gått på en nit eller att man har varit godtrogen. Så trots länkar till facit och lösningen på problemet ville man i Norge inte inse sitt misstag. Inte ens ett tips om att besöka Myntbloggen.se föll i god jord, utan togs istället bort. Därav detta blogginlägg. Tack!

FACIT: Jon Anders Risvaag, Førsteamanuensis Numismatikk vid Vitenskaps-museet i Trondheim håller INTE video-föredrag om en Joakimsthaler! Han står och förevisar en turistkopia av en HALV Joakimsthaler! Fakta: Vapensköldarna på de olika valörerna är helt olika! Och halvtalrarna skall endast väga ca 14 gram – inte 26-27 gram. V.S.B.

Kanske dags att uppdatera webben … ”NTNU kunnsap for en bedre verden”…? 😉

Plugga på om stiftade plantsar!

Det tre svenska medaljerna ovan är formgivna av Gustaf Ljungberger 1774 respektive 1776 och Carl Enhörning 1813. Den observante noterar de små runda prickarna bakom kungarnas bröstbilder och motsvarande vid omskriftens början på personmedaljen. Dessa tre tennmedaljer har nämligen det gemensamt att de är präglade på Myntverket i Stockholm med en alldeles speciell äkthetsgaranti

För att särskilja myntverkets egna präglingar från diverse senare avgjutningar (kopior) har man ibland (ganska sällan faktiskt) slagit ett mässingsstift genom medaljämnet innan präglingen. Dessa, lite diskret placerade, inpräglade mässingsstift är alltså en garanti för att medaljerna är präglade och inte gjutna (d.v.s. kopierade). På svenska medaljer är detta ovanligt – och detsamma gäller internationellt. Det rör sig i princip endast om vissa typer som präglats på detta speciella sätt och det förekommer bara på tenn-medaljer (eller det man utomlands brukar kalla white metal, tin eller pewter).

Idén med ”pluggade mynt” verkar från början vara engelsk. Redan 1684 lät Charles II (1660-1685) slå farthings (1/4 penny) av tenn med en fyrkantig kopparplugg i centrum. Orsaken var bland annat att han vill befrämja den engelska tennindustrin och slippa köpa dyr koppar utomlands (läs: från Sverige). Anledningen till kopparstiftet/-pluggen var helt enkelt att undvika förfalskningar (avgjutningar). Precis om med de svenska 1700-talsmedaljerna av tenn. Detta med mjuka tennmynt blev emellertid ingen succé och efter endast 10 år gav man upp idén och återgick till att prägla kopparmynt igen.

Detta ”äkthetsfenomen” skall alltså inte alls blandas ihop med perforerade och pluggade (d.v.s. reparerade) mynt och medaljer, som en del katalogförfattare fått för sig. Så nu är det bara att plugga på om du känner dig träffad.;)

GLAD PÅSK!


Medaljbeskrivningar till översta bilden:

GUSTAV III (1771-1792). Kung Gustav Vasas bildstod i Stockholm avtäckt den 23 juni 1774. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1774. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 58 mm. Hildebrand 33. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

KARL XIII (1809-1818). Kungliga Värmländska Hushållningssällskapets förtjänstmedalj (Kongl. Wermeländska Hushållnings-sällskapet, för utmärkt förtjenst). Sveriges första Hushållningssällskaps-medalj! Stamparna graverade av Carl Enhörning 1813. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 44 mm. Hildebrand 43. Ex. Wachtmeister på Christineholm.

ANTON von SWAB (1702-1768). Bergsråd. I myntkretsar känd för sitt verk om Avesta kronobruk 1723. Stamparna graverade av Gustaf Ljungberger 1776 och utgiven av Vetenskapsakademien. Präglad vid Myntverket i Stockholm på mässingpluggad tennplants. Tenn Ø 34 mm. Hyckert I:211:1.

Återanvändning – inget nytt!

Den 24 september år 1633 utfärdades en ny myntordning, gällande 1/4-öringar (fyrkar) där det förordnades att av varje skeppund koppar (136 kg) skulle utmyntas 12.800 stycken fyrkar (med ett s.k. remedium av +/- 192 stycken). Detta betyder att drottning Kristinas 1/4-öringen från åren 1633-37 i genomsnitt skall väga 10,6 gram (med en tolerans av +/- 1,5%). Därefter (1638) höjdes vikten till 12,9 gram, för att 1653 höjas ytterligare till 13,3 gram.

Under åren 1633-1654 präglades smått fantastiska 130 miljoner fyrkar i Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) och Avesta (1644-54). Fördelningen på de tre myntorterna kan i runda krökar sägas vara 30, 80 respektive 20 miljoner exemplar.

Så vad är då oddsen att hitta ett UNIKT mynt bland 130.000.000 andra? Eller bland 30 miljoner Nyköpings-fyrkar? Eller bland 1 miljon 1/4-öringar 1633? Ja, rent statistiskt sett är det kanske lite av att ”finna en nål i en höstack”. – Men det finns unikum!

Redan i Hallborg & Hartmann (NM VIII) 1883 finns myntet på bilderna ovan beskrivet. Första avbildningen publicerades i Numismatiska Meddelanden (NM XXIII) 1923 i samband med att myntet bytt ägare på T.G. Appelgrens auktion i december 1917. Köpeskillingen var då fantastiska 650 kr! För att ge en liten fingervisning om vad man fick för pengarna på denna tid kan vi nämna följande noteringar på samma auktion:

Daler 1550 (43:50), Daler 1559 ”Dåligt ex.” (28:-), Daler 1562 ”Vackert ex.” (172:-), Sigismund-daler 1594 (340:-), 20 Mark 1606 (60:-), Riksdaler 1654 (55:-), 2½ Öre KM 1661 (61:-), Dukat 1709 (40:-), 2-dukat 1719 (56:-), ”Pojköre” 1772 (15:10), 4-dukat 1838 (90:25).

När Ekströms änka 60 år senare sålde myntet på B. Ahlström auktion 11, 1976, var utropet satt till mäktiga 10.000 kr, men det räckte inte. Klubban föll först vid 18.500 kr! Vilket motsvarar ca 92.000 kr i dagens penningvärde.

Det unika typmyntet: Nyköping. 1/4 Öre 1633. Typ I. Med smal liljekrona (SLK), årtalet nedtill på ömse sidor om skölden, romersk I:a i valören, samt sveakronor typ A, liten ros kl. 6 … skiljer sig från det mesta och kan sägas ha lite ”provmyntskaraktär”.

Något som verkar tidigare förbisett (tror inte jag skrivit om det?) är att åtsidan faktiskt förekommer – stämpelidentisk! – på en Nyköpings-fyrk 1634 (se bild ovan). Kännetecken är bland annat strecket över C samt den lilla valssprickan över S. Det kan vara ”lite si och så” med bildkvaliteten i gamla publikationer, så därför har jag inkluderat tre olika bilder (överst) att jämföra med.

Det stämpelidentiska myntet 1634 (ovan t.h.) tillhör gruppen ”Smal liljekrona (SLK), årtalet med två punkter, romersk I:a i valören” (Typ IIA … i kommande förteckning), som intressant nog innehåller en hel rad säregna varianter (bild t.h. överst). Gemensamt är de glest placerade sveakronorna av typ A. Men där slutar också likheterna. Resten är en kavalkad i möjliga placeringar av bitecken. Har vi månne att göra med en experimentvals – från 1633!?

En vals som lagts åt sidan, men som senare i brist på andra präglingsvalsar kommit att användas som en nödlösning 1634? Att det förekommer såväl ”hybrider” mellan de två verksamma gravörernas alster, som återbruk av gamla valsar, finns belagt med talrika exempel. Pilskölden infördes t.ex. redan i slutet av 1633 men mynt utan pilsköld (d.v.s. gamla valsar) är inte ovanliga även under 1634, men då uteslutande på exemplar i ”fin stil” (valsar graverade av Petter Michelsson) med sveakronor av typ A eller B.

I sammanhanget kan det kanske vara intressant att notera att den andra undertypen av ”1634, smal liljekrona” (Typ IIB), som saknar punkter i årtalet och har arabisk 1:a i valören, inte är kopplad till ”experimentvalsen”, utan endast förekommer med två åtsidor; sveakronor av typ B (stor ros kl. 6) eller D (Mm pilsköld). Eller om man så vill; 1633 respektive 1634 års åtsida. I det senare fallet har alltså frånsidesvalsen (1634 SLK, Typ IIB) använts i kombination med en nyproducerade åtsidesvals, medan den i det förra kombinerats med en gammal vals från 1633.

Återanvändning är alltså inget nytt!

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.