Med en far som var schackspelare och mycket road av antikviteter, och en mor som var kartriterska, är det kanske inte så konstigt att man blev som man blev? Mynthandlare istället för ingenjör. Men jag är inte ledsen får det. Numismatiken har visat sig vara ett fantastiskt sätt att resa genom historien och geografin.

För tio år sedan lyckades jag ropa in ett unikt och opublicerat Olof Skötkonungs-mynt på auktion i Prag. Slutpriset blev 170 gånger utropet, men det var det värt. Detta mynt blev nämligen startskottet för mitt fördjupade historieintresse.

När jag nu på nytt börja läsa på det jag en gång fått lära mig i skolan, blev jag mer och mer förbluffad av hur lite man egentligen visste om Sverige på vikingatiden och dessförinnan. Och mycket av det historikerna samstämmigt skrev om, stämde ju dessutom inte! Bland det första jag upptäckte var t.ex. att man lyckats blandat ihop kungarna och placerat ”Kråkben” istället för ”Skötkonung” i Maldon 991. Hade man inte läst den anglosachsiska krönikan och fredsavtalet mellan ”hären” och kung Æthelred? Olofs egen farbror Tusti (Toste, Skoglar Toste eller Torsten av Västergötland) omnämns ju till och med i fredsdokumentet! Lite missuppfattat/anglifierat till ”Ivstin” visserligen, men ändå klockret. Den norska tolkningen Jostein väger lätt i sammanhanget.

Allt eftersom jag fördjupade mig i ämnet fann jag fler och fler tveksamma eller direkt felaktiga ”historiska sanningar”. Hade alla historiker bara skrivit av varandra? Varför hade man inte bemödat sig att kontrollera originalkällorna, utan istället radat citat ur sagorna? Det här borde man skriva en bok om, tänkte jag en dag – Sveriges första mynt … skulle ju kunna vara ett arbetsnamn. Mina allra första skriverier, för 35 år sedan, handlade ju om Sveriges första kopparmynt – kopparklippingarna från Säter och Nyköping – så titeln kunde ju vara logisk. Sedan dess har det nu passerat ett decennium … och ännu ingen bok. Anledningen till detta är väl en kombination av ”mycket att göra och dåligt betalt” och det faktum att det hela tiden finns alldeles för mycket att upptäcka! Ju mera man gräver, desto mera behöver skrivas om. Idag tänkte jag, min vana trogen (det är den 19 januari idag), ”röra om lite i grytan” och bjuda på lite lätt omvälvande nyheter från kommande bok.

Glöm inte var du läste det först! – Myntbloggen.se!

Nyligen fick vi lära oss att Sverige firade 500-årsjubileum 2023?! Så otroligt historielöst! Gustav Eriksson, Vasa har nr 44 i den för numismatiker välkända medaljserien Hedlingers regentlängd från 1734. Kung Gösta hade alltså minst 43 svenska kungar före sig. Visst, källorna till vår äldsta historia är både få och fragmentariska, men de finns faktiskt! De främsta och mest trovärdiga källorna när det gäller Sveriges tidiga historia är: Tacitus (98 e.Kr.), Jordanes (551 e.Kr.), Rimbert (d. 888) och – framför allt! – Adam av Bremen (ca 1070). De två förstnämnda för att få perspektiv. Vilka var egentligen folken som kallades exv. Sueones, Gutones, Sitones, Suehans, Gautigoth, Ostrogoth, Vagoth och Hallin?

Tyvärr verkar många historiker förläst sig på Snorre Sturlasson och den isländska sagalitteraturen. Och visst är både Snorres ”Heimskringla” (ca 1230) och Frans G. Bengtssons ”Röde Orm” (1941-45) fantastiskt läsvärda litterära verk. Men några bra historiska källor är de faktiskt inte! Sagor och romaner kan vara målande och spännande och innehåller i många fall en sann grundhistoria. Men det är ingen hemlighet att de bygger på den uttalade principen att historiens luckor fylls med fantasi. Och många gånger är de kompletterande utbroderingar lite väl långt från sanningen.

Den som är road av källkritik och/eller konspirationsteorier har för övrigt mycket att fundera över när det gäller svensk/inhemsk historieskrivning under medeltiden. När man här i landet började och studera de antika och vikingatida källorna och på tidens manér dekorerade sina alster efter behag – eller uppdragsgivare? Snorres besök hos lagman Eskil (Birger jarls bror) i Skara 1219 t.ex. Då han förärades ”baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget vid Gestilren”. Stockholm grundas av Birger jarl 1252 och ärkebiskopssätet flyttas till Östra Aros och får namnet Uppsala 1273. Fanns det någon agenda för denna nyfunna fascination för Stockholmsområdet? Finns det kanske till och med paralleller mellan medeltidens historiker och Olof Rudbecks fantasifulla forskning på 1600-talet?

Tillbaka till vikingatiden! För många år sedan insåg jag att det fanns en stark namnlikhet mellan några av de svenska kungarna och de första ryska härskarna, Rurik, Oleg och Igor. Och nyligen fick jag anledning att titta på saken på nytt. Sven Rosborn i Malmö publicerar då och då nya avsnitt ur krönikan ”Gesta Wulinensis”, som påstås ha skrivits av en viss Avico på 990-talet, men endast bevarats i en polsk avskrift/översättning från 1963. För precis en vecka sedan bjöd Sven på denna rad: – ”Vid den tiden var Gurmd utsänd av sin bror Knob till Kynugord (Kiev) och reste dit för att hämta guld och slavar. När han sedan sändes till Variusflodens mynning för att för Ivars räkning ta emot Romanus utsände …”

Gurmd är den kung vi genom sagorna känner som ”Gorm den Gamle” och som Adam fått kännedom om genom två olika källor; dels kung Sven Estridsson, dels en dansk biskop. Sven kallar honom för Gurd (son till Olof, ”den svenske”) medan biskopen benämner honom Vurm (eller Wrm = mask/orm). Knob är Gurmds äldre bror, av kung Sven kallad Gnupa (Olofsson) och av biskopen kallad Hardeknut – utan tillmälen! (han blev döpt 934). Allt detta är känt sedan tidigare, men att i samma mening hitta Ivar av Kynugord (Igor av Kiev) var verkligen sensationellt! Romanus är för övrigt den bysantinske kejsaren som regerade i Konstantinopel åren 920-944. Då även det Bysantinsk-Bulgariska kriget 913–927 nämns i GW-avsnittet, kan vi dra slutsatsen att händelsen utspelat sig på 920-talet.

Titeln på Rosborns uppsats är ”En drottning kallad Thyra” och hans vinkel är att Harald Blåtands mor, tidigare kallad Thorvi (Tyra Danebot på svenska, Thyra Dannebod på danska) egentligen hette Theophani (Tiffany – ”Guds manifestation” – i modern tappning) och var av grekiskt/armeniskt ursprung. Sondotter till kejsare Romanus I (920-944) om vi skall tro GW. Eftersom Sven tidigare meddelat att ”Haralds bror, Toke Gormsson” var Erik Segersälls kusin, kan vi nu alltså dra slutsatsen att Harald och Toke var halvbröder. ”Sladdisen” Toke var enligt GW född 18 år senare än Harald, vilket ju också talar för en annan mor.

Genom Nestorskrönikan vet vi att Igor av Kiev (912-945) efterträdde sin släkting Oleg av Kiev (879-912) och säges vara son till Rurik av Novgorod (död 879). Samtliga antas ha svenskt påbrå då de kallas ruser (finskans och estniskans ord för Sverige = Ruotsi/Rootsi). Den tysk-romerske kejsaren Ludvig den Fromme (813-840) fick vid sitt hov i Ingelheim år 839 besök av en delegation från Konstantinopel. I denna skara fanns några män som kallades ruser/rhos och var på väg till sitt hemland. Då Ludvig frågade vilka dessa ruser var, fick han svaret att de var svenskar (sueones).

Hur kan det då komma sig att ”Gorm den Gamle” (i sin ungdom på 920-talet) hade så vänskapliga förhållanden med den mäktige Igor av Kiev? Kan det månne vara så som Sven Estridsson (Sigrid Storråda och Sven Tveskäggs dotterson) säger till Adam 1070, att Knut/Gurmd och ”Gorm”/Gurd verkligen var hans förfäder – och Olofs söner!? Skulle det till och med kunna vara så att Olof den Svenske och Oleg av Kiev var samma person? Var han i så fall släkt med Rurik och Igor och hur?

Ja, jämför vi med det lilla vi vet om den svenske kungen Erik Anundsson, Väderhatt, kan vi förutom namnlikheten med Rurik/Rorik (Rus-Erik/Ro-Erik?) konstatera att de verkar ha dött ungefär samtidigt. Rurik dog år 879 och Erik skall ha dött tio år efter Norges enande, som brukar anges till år 872 – så omkring år 880 alltså. De skandinaviska källorna förtäljer inget om de tre kungarna Erik, Olof och Rings släktrelationer, men man kan vara tämligen säker på att det fanns nära släktband. Allt, och då menar jag ALLT, under denna tid byggde på ”arv och odal”. Bonde eller kung – alla lydde under samma regel; äldste sonen ärvde gården – eller riket.

Men om vi istället ”vänder på steken” och utgår från de ryska släkt-/årtalsuppgifter som finns. Hur stämmer då dessa överens med våra egna kungar? Ja, vi vet att Rurik utsåg Oleg till sin efterträdare och förmyndare för sin unge son Igor (som var ett spädbarn när fadern gick bort). Och vi känner till att Olof tog emot ”Nordens apostel” Ansgar i Birka år 852 efter att den danska kungen Horik/Erik försett Ansgar med sitt personliga sändebud och ett meddelande till den svenske kungen Olof. Det förefaller alltså tidsmässigt fullt möjligt att Olof Björnsson skulle kunna var densamme som Oleg av Kiev och Olof den Svenske, som efter danskarnas katastrofala nederlag i slaget vid Leuven 891 (då danska kungahuset i princip utplånades) tog över Danmark ”med vapenmakt”. Här kan det kanske också vara på sin plats att nämna kung Svens uppgift till Adam, om att Olof föregicks av en viss ”Helge”. Namnet Oleg översätts ibland till just Helge (jämför Olga = Helga) så kanske var denne och Oleg/Oleh samme person?

Vi vet också att Ring tog emot ärkebiskop Unni år 935. Och eftersom Igor/Ivan härskade i Kiev åren 912-945 stämmer även detta tidsmässigt ihop med Kung Ring (Rex Ingvar/Ivar). Han och hans söner Erik och Emund kan mycket väl inpassas i denna tidslinje. Detta scenario skulle dessutom kunna ge en rimlig förklaring till de släktförhållanden som framgår av Nestorskrönikan. Nämligen att Igor var Ruriks son – och att då Ring/Ingvar skulle ha varit Erik Väderhatts son! Deras inbördes släktförhållanden stämmer med vidstående släktträd! Igor mördades av drevljanerna år 945, när han skulle inkassera skatt från dem. Hans änka Olga, förstörde därefter deras huvudstad Korosten (ca 16 mil nordväst om Kiev) som hämnd. Efter Igors död övertog Olga tronen i Kiev-riket, eftersom deras son Sviatoslav (endast 3 år gammal) var för ung för att regera. Olga kom att få många friare som var ute efter hennes makt, men hon tog effektivt död på dem alla. Enligt Primary Chronicle dödades fem tusen drevljaner som hämnd efter dråpet på Igor. Denna historia har långt senare fått stå modell för Snorres sagodiktning om drottning Sigrid, Storrådas personlighet och hur hon skulle ha innebränt sina friare.

För övrigt vet vi också att både Erik Väderhatt och Olof verkade i österled. Erik erövrade delar av Finland, Karelen, Estland, Ryssland och Kurland. Och Olof begav sig på vikingatåg till Kurland. Mycket talar för att vi kan ha kommit den famöse Ruriks äventyr på spåren?

Så kanske är det ändå inte så konstigt att den yngre av Olof-sönerna, unge ”Gorm”, på sin äldre bror Knuts begäran, begav sig till sin släkting Ivan/Igor i Kiev ”för att hämta guld och slavar” och sedan vidare till Vagusflodens mynning?

Grattis på 104-årsdagen, pappa Stig! – Du fattas mig!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*