Gammal man gör så gott han kan …

Kommer ni ihåg Hasse Alfredssons ”gamle Lindeman”? – ”Gammal man går så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Kanske lite fräckt att yttra något sådat om en ”valsmästare”, men nu var ju gamle Christopher Norman i Avesta, mig veterligen, inte dansör, utan just ”valsmästare”.

20171220_1200a

Att jobba som myntgravör in i 70-årsåldern kan nog ha sina sidor. Kanske inte så lätt om synen fallerar och händerna darrar. Men ibland bli saker och ting inte riktigt som man tänkt sig och man kan tvingas till nödlösningar. Myntgravörsläkten Norman kom att verka i Avesta under närmare ett halvsekel. Kronogjutare Carl Norman övertog gravyrsysslan 1777 och efterträddes 1790 av sin son Carl Erik, som tragiskt nog drunknade i Dalälven år 1808. Han efterträddes då tillfälligt av sin farbror, Christopher Norman, och sedan permanent av Christophers son Carl Gustaf. När den sistnämnda blev sjuk 1822 och dog året därpå, endast 40 år gammal, fick den vid det här laget 70-årige Christopher återigen gå in och vikariera som myntgravör.

  • Carl Norman (1729-1798). Kronogjutare, chefsgravör i Avesta 1777-1790.
  • Christopher Norman (1753-1827). Valsmästare, vikarierande gravör i Avesta.
  • Carl Erik Norman (1765-1808). Chefsgravör i Avesta 1790-1808.
  • Carl Gustaf Norman (1783-1823). Chefsgravör i Avesta 1808-1823.

1822_halvskilling_atsidor_1200

Familjen Norman kanske inte tyckte det hela var som roligt för 195 år sedan, men för dagens myntsamlare lämnar bevarade mynt ett påtagligt vittnesmål om vad som hände. Bilden ovan visar tre stycken åtsidor till 1822 års halvskilling. Den första, med liten kungakrona, tillskrivs Carl Gustaf Norman (39 år), medan de två följande, med stor kungakrona, uppenbarligen har graverats av den 30 år äldre Christopher Norman.

Myntet i mitten har de mest påtagliga defekterna. Konungens ordningstal ”XIV” är inpunsat lite hipp som happ och detsamma gäller omskrifterna. FOLKETSKÄRLEK i ett ord t.ex. Ingen särskrivning här inte.

DSCN5872_detalj_1200

I det gamla, men ännu delvis användbara, referensverket ”Sveriges mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden 1521-1977” av herrar Bjarne Ahlström, Yngve Almer och Bengt Hemmingsson, Stockholm 1976, finns Karl XIV Johans 1/2 skilling 1822 upptagen med liten eller stor krona.

I den något modernare publikationen ”Svensk myntförteckning – Swedish Coin Index” av Christian Hamrin och Jan L. Hyllengren, Stockholm 1988, anges istället den stora kronan som ”enskillings kungakrona”. Något som, bland mycket annat från SMF, anammats av Roland Falkensson på hans digitala ”typsamlingssida”.

Men tittar man lite närmare på saken finner man att 1988 års uppgifter faktiskt är felaktiga och att nästan 30 år förflutit utan att någon uppmärksammat detta. Den stora kungakronan kommer inte alls ifrån Karl XIV Johans 1 skillingar 1819-22 (SMF typ A), utan ifrån Karl XIII:s 1/2 skillingar 1815-1817. Jämför bildmontaget på mittenbilden.

Gammal man går så gott han kan … ibland blir det lite snett och skevt. Ibland råkar man ta kungakronan av föregående regent och sätta den på (adoptiv)sonens mynt.

För den som vill läsa mer om myntgravörsläkten Norman i Avesta rekommenderas bland annat Torgny Lindgrens artikel ”Anteckningar om myntgravörer i Avesta” i Nordisk Numismatisk Årsskrift (NNÅ 1941, s. 219-222) och undertecknads dito ”Kalenderdosor tillverkade av myntgravören C. Norman” i Mynttidningen 8/9-1994, s. 30-32.

1 svar på ”Gammal man gör så gott han kan …

  1. Tack för dessa upplysningar. Av en slump hamnade jag på myntbloggen när jag ville få reda på slutet på Hasses och Tages Gammal man gör så gott han kan…. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Hälsningar Gittan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.