Valsklumpskronologi

DSCN4315a-4318a_1400För halvtannat år sedan skrev jag några korta rader om ett ”riktigt klumpigt” Säter-öre 1626. En kopparklipping med en stor valsklump, som visade sig vara stämpelidentisk med en dito utan klump. Därigenom gavs en möjlighet till en relativt datering, då man kan konstatera att myntet utan klump präglats FÖRE det med klumpen (valsskadan). Tack vare ett tillverkningsfel kunde vi också bevisa att krontyp G föregick krontyp H (se frånsidorna ovan), precis som påståtts i Antikören auktionskatalog 16, 1995 (”Ottosson 1995”).

I förra veckan publicerades en artikel av Lennart Castenhag på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) hemsida. Titeln lyder: ”DALRANA-myntet − en stampstudie av ett säteröre 1627, Gustav II Adolf.” och uppsatsen går ut på att kronlogiskt försöka ordna två varianter av 1627 års Säter-öre med hjälp av valsklumpar. Efter att jag, mycket kort, kommenterat artikeln på Antikörens FaceBook-sida, uppdaterades artikeln ett par gånger i måndags och därför finns det nu tre versioner av ”kronologin”.

Antikören_lagerlista_24_1992_Myntning_i_valsverk_1800

I Antikören lagerlista 24, november-december 1992, utbjöds en liten fin samling valsverksmynt och tenar från Gustav II Adolf till Karl XII. Med anledning av detta gjorde jag ett uppslag om ”Myntningen i valsverk” (se ovan), där bland annat Nyköpings-öret 1628 med tre myntmästarmärken behandlades. Elva kända exemplar redovisades fördelade på två åtsidor (A-B) och fem frånsidor (a-e). Då dessa mynt förekommer med två olika frånsideskronor (hög och låg) och eftersom enkom de med hög krona har motvända sidor (låg krona = likvända sidor), kan man på goda grunder anta att TVÅ olika frånsidesvalsar använts till denna sällsynta och unika mynttyp.

sonesgarden_1627_nedre_pilvinkelnI fallet med de båda Säter-örena i SNF-artikeln (varianterna som betecknas ”Castenhag 2-3” – se vidstående tabell) har vi däremot att göra med mynt som utseende-mässigt ”är lika som bär” – bortsett ifrån att man i det ena fallet kastat om bokstäverna i DALARNA och därigenom skapat den sällsynta varianten DALRANA, till glädje för många variantsamlare. Vi får alltså förutsätta att de olika åtsidorna som kopplats till DALRANA-myntet härstammar från samma vals. Samtliga mynt i gruppen har likvända sidor och endast obetydliga eller mycket små skillnader i myntbilden. Då jag generellt inte riktigt är överens med Castenhags sätt att ”gruppera” mynten (ignorera myntort, typindelningen, blanda åt- och frånsidesdetaljer etc.), skall vi väl nämna lite om detta också.

1627_sater-ore_typ_1-2_1600

Säter-öret 1627 finns i två olika (huvud)typer (se bild ovan):

  • Typ I, med valören i nedre pilvinkeln samt DALARNA (SM 131).
  • Typ II, med valören i pilarnas sidovinklar samt DALARENS(is) (SM 132).

Varje variantsamlare må ha sina knep för att förteckna och komma ihåg vilka varianter de har och vilka som saknas … men när man skall försöka förklara för andra, tycker jag att man skall hålla sig till ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det finns många  anledningar till att man brukar rangordna myntbeskrivningarna enligt: Regent – Myntort – Valör – Typ (huvudtyp, undertyp) – Årtal – Variant – Variation.

1627_ore_punsdjupNär man exv. låter punsdjupet (!?) på riksskölden (I-1, I-2) vara överordnat, om inte typ, så väl varianter, är man enligt mitt förmenande ”ute och cyklar”.
Jämför artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” i Mynttidningen 1-1996, sidan 21. Punsdjupet är varken en typ eller variant, utan möjligen en variation (d.v.s. en obetydlig bagatell). Kanske är det så att Lennart påverkats av  sina ryska samarbetspartners Vasiliy i Moskva och Anatoly i S:t Petersburg. Den förstnämnda gör nämligen hela huvudindelningen för Säter-örena 1627 med avseende på just punsdjupet (La, Lb) och ignorerar helt Typ I-II. Anatoly Skripunov (känd för sin bok om Kristina-fyrkar) låter däremot typen vara överordnad, men använder även han samma märkliga ”punsdjupsindelning” av rikssköldarna.

1627_DALRANA_tre_stadier_1850För att återknyta till DALRANA-myntet och dess kronologi, kan vi konstatera TRE olika STADIER av denna frånsida (se vidstående bild). Mynt 3 har en valsklump mellan N och O i NOVA samt en liten skada vid högra pilfjädern. Mynt 2 uppvisar defekten vid pilfjädern men inte vals-klumpen. Mynt 1 saknar båda dessa kännetecken och är alltså den först präglade. Genom detta är kronologin mellan dessa tre mynt bevisad. Problemet är bara att alla tre har präglats med lika många åtsidor. Sinsemellan gravyrmässigt väldigt lika, men skiljaktiga genom synliga kännetecken i form av valsklumpar här och där. (På Castenhags sida finns, av okänd anledning, en photoshopad version av mynt 2, utan klump på åtsidan kl. 3).

I DALRANA-fallet kan vi alltså ordna TRE mynt kronologiskt, men i de flesta fall är det endast möjligt att fastställa vilket av TVÅ mynt som är präglat FÖRE resp. EFTER det andra. Här har vi sammanställt sju olika mynt av ”Castenhag 2-3” ordnade enligt detta.

Eftersom det kanske (?) fanns sex eller fler myntbilder på varje vals, kommer vi aldrig kunna göra en traditionell stämpelkedja för valsverkspräglade mynt. Vi får nöja oss med en fragmentarisk och relativ kedja, som ändå visar lite hur det hänger ihop.

1627_sater_castenhag_2-3_fore_efter_2400a

Bildmontaget visar ovannämnda sju ”FÖRE- och EFTER-mynt” placerade med de äldsta överst och de yngsta nederst, samt kopplingar däremellan. Notera att endast mynt 1-3 har den rara varianten DALRANA, medan övriga har den vanliga DALARNA.

De båda mynten med asterisk (mynt 3 och 7) är behäftade med det märkliga och ännu oförklarade fenomenet ”insjunken myntbild”. Något som enkom förekommer på EN av myntets båda sidor – åtsida (7) eller frånsida (3). Jan-Olof Björk har som sagt försök förklara fenomenet i artikeln ”Valsverkspräglingen av Gustav II Adolfs kopparmynt – Tillverkningsteknik och resultat” i SNT 3-1995, s. 52-58, men fått mothugg av undertecknad i Mynttidningen 1-1996, s. 28-31, ”Motsägelsefulla teorier angående valsverksteknik”. De stämpelidentiska DALRANA-mynten (1-3) sätter nu definitivt P för Björks djärva hypoteser om ”icke svarvade valsar”.

Ulf Ottosson


1627_sater_omgraverad_vals_nykoping_1200

BONUSMATERIAL
I samband med research-arbetet till detta blogginlägg passade jag på att bestämma en av mina Säter-27:or (Typ II) med stjärnor över ÖR och i interpunktionen. Castenhag och Skripunov förtecknar den som # 9e och betecknar den med R. Hos Vasiliy på sajten Bonistika Monetarium i Moskva listas dock hela elva olika exemplar av denna variant. Ett av dem är stämpelidentiskt med mitt (27BaA3-773) och p.g.a. stora valsklumpar bevisligen präglat EFTER mitt (se bild ovan t.v.). Eftersom mitt exemplar är lite snedcentrerat (av felpräglingar kan vi lära oss mycket) på frånsidan, syns översta delen av ”nästa mynt” längst ner. Efter en del sökande tror jag mig nu ha identifierat även denna myntbild (27BaA1-753) i Vasiliys lista. Och den visade sig ha en väl så intressant historia att berätta … men det får bli en annan vacker afton … 😉

Alternativa fakta

Av någon märklig anledning har ”alternativa fakta” och ”Fake News” blivit vardag på senare tid. Tydligen skall var och en numera få ha sin ”sanning” och välja ut ”russinen ur kakan” för att skapa ”sin egen verklighet”. Trots att det finns massor av artiklar och argument för en uppfattning, är det tydligen inga problem att helt bortse från detta, hålla för öronen och lalla ihop sin egen version av verkligheten. Man kan blåneka till allt och samtidigt ”tänka fritt”, bygga luftslott och ”koka soppa på en spik”. Inga problem.

Att skilja på Säter- respektive Nyköpings-kreuzrar 1632 har i princip alla de stora kopparmyntexperterna gjort i mer än 150 år nu. Redan Stiernstedt och Appelgren hade koll på detta och framförde flera olika argument, bland annat att kreuzrar med pilsköld (Markus Kocks myntmästarmärke) präglades i Nyköping där han då var bosatt och att Säter-mynten dessutom har en helt annan gravörstil. I modern tid har undertecknad behandlat ämnet vid upprepade tillfällen under de senaste 30 åren.

1632_kreuzer_sater_nykoping_Mynttidningen_5-6-1994_1250

Nu har det s.k. ”vetenskapliga samfundet” SNF (Svenska Numismatiska Föreningen) i två års tid publicerat olika versioner av en artikel, med titeln ”Gustav II Adolf kreutzer 1632”, där man å ena sidan sätter underrubriken ”Myntorterna Säter och Nyköping” å andra sidan helt och hållet undviker myntortsdiskussionen. Dessutom utelämnar man medvetet referenser till vad som tidigare skrivits i ämnet. Varför gör man så? Det är ju inte så att man inte känner till dessa artiklar, för det gör man. Men man väljer alltså aktivt bort dem … för att slippa diskussionen? Obegripligt! Och rent ohederligt!

Det är också högst anmärkningsvärt att man överhuvudtaget inte nämner orden gravör eller stil. Om man åtminstone hade problematiserat saken och diskuterat möjligheten av vals-/personaltransporter från Säter till Nyköping (något som f.ö .inte finns ett uns av belägg för), men icke. Istället konstruerar man tre grupper?, där både identiska kungakronor och frånsideskronor ingår i olika grupper samtidigt!?

Nej SNF, det blir bakläxa! Känner att vi får försöka styra upp detta. Att röra till det och blanda åtsides- och frånsidesdetaljer huller och buller håller inte.

1632_sater_nykoping_kreuzer_text

SÄTER. 1 Kreuzer 1632. Gravör: Petter Michelsson. 

Kungakrona A.

  • Tre skölddekorationer, GUST eller GUSTA
  • Två skölddekorationer, GVSTA, SVE eller SVEC
  • Utan skölddekorationer, GUSTA eller GUSTAV
  • Frånsideskrona 1, CVPREA samt valören 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 1, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CVPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 3, CVPREA samt 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1:CR-EUTZ

Kungakrona B.

  • Utan skölddekorationer, GUSTA SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTA(V) eller GVSTA(V) SVEC
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZR
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .I. / CREU-TZER

NYKÖPING. 1 Kreuzer 1632. Med Markus Kocks Mm (pilsköld).

  • Utan skölddekorationer och utan strömmar, GUSTAV SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTAV SVE eller SVEC
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 6, CVPR( )EA samt .1:CR-EVTZ
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 7, CVPREA( ) samt .1:CR-EVTZ

1632_sater_kreuzer_kronor_text

Tror att det var Tegnér som sa att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, för 200 år sedan. Kloka ord. Det finns knappast något självändamål med att göra det enkla onödigt komplicerat. Om man utgår från de tydligaste skillnaderna och delar upp dessa enligt ovan är det enkelt att fylla på med de textvarianter som förekommer.

SNF passar också på att konstruera en ”ny krontyp” genom att godkänna dåliga och högst tvivelaktiga exemplar som ”bekräftade varianter”. SNF:s ”fantasikrona 2” är med största sannolikhet ”Krona 2a” där man i efterhand skrapar bort perspektivteckningen. Åtminstone bör man betrakta det så tills man lyckats presentera ett trovärdigt och tydligt exemplar. Med Uppsala Universitets nyligen avslöjade fyrk ”1654”, som visade sig vara en vanlig 1657:a, i färskt minne, borde väl detta vara en självklarhet för SNF.

Den uppmärksamme noterar också att KRE-28 inte alls har ”krona 2a” utan ”krona 4” och således bör vara identisk med KRE-21 samt att ”nyupptäckta” KRE-30 sannolikt är en KRE-6 utan åverkan. Ytterligare en indikator på att SNF-krona 2 = 2a.

Mynttidningen_4-1996_kreuzer_1632Skulle vilja avsluta med att rekommendera SNF att studera Mynttidningen 4-1996, och då speciellt sidorna 11-12. Men det har man ju redan gjort! Trots att man inte vill erkänna det. För annars hade man ju inte kunna skriva att kreuzer-myntningen var en framgång och inte ett misslyckande, som man ansåg 1995 (SNF, NM XXXIX).

När man mer eller mindre plankar en text kan det kanske vara klädsamt att ange källan. Eller är det kanske helt enkelt därför man INTE gör det? För den som till äventyrs vill läsa mera om detta kan vi tipsa om: Antikören lagerkatalog 20, 1990, Antikören auktion 9, 1990, Mynttidningen 5/6-1994 och 4-1996 bara för att nämna några referenser färskare än Stiernstedt 1863. Tja, vi kan krydda med några länkar också:

Trevlig läsning!

*********************************************

TILLÄGG: På 1890-talet ”upphittades på en plats vid Ljusterån, där myntverket antages hava stått” en ten med tre stycken outstansade Kreuzer-mynt 1632. Denna pjäs finns i Stora Kopparbergs Bergslags myntkabinett och på begäran av Carl Sahlin (1861-1943), kunde prosten Olof Hallborg (1815-1901), bestämma den som HH 140 … motsvarande ovannämnda: SÄTER. 1 Kreuzer 1632. Gravör: Petter Michelsson. Kungakrona A. Frånsideskrona 2, CVPREA samt 1:CR-EUTZ (markerad med fetstil i förteckningen ovan). – ”Denna variant kan sålunda med säkerhet hänföras till Säter”, skriver Sahlin på s. 64 i sitt viktiga verk ”Valsverk inom den svenska metallurgiska industrien intill början av 1870-talet”, Stockholm 1934.

SNF & ”alternativa fakta”…

I går anlände aprilnumret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2017) tillsammans med katalogen över SNF:s kommande årsmötesauktion, som hålls i Norrköping den 13 maj 2017 och omfattar 98 utrop. Två trevliga volymer vars omslagen pryds av en Olof-penning av CRUX-typ, signerad GOWNE (Malmer kedja 1, stampkombinationen 8:60), respektive åtsidan av Svenska Pointerklubbens medalj, modellerad av självaste Bruno Liljefors (frånsidan och stampgraveringen av Erik Lindberg – se Ehrensvärd nr 65).

antikoren_myntauktion_sheraton_goteborg_1200I senaste SNT nås vi av nyheten att Sten Törngren gått bort, 96 år gammal. Han var född samma år som min far (1920) och började samla mynt (gick med i SNF) samma år som jag föddes (1964). Om jag minns rätt träffade jag Sten första gången genom vår auktionist, Sven Ljunglöf. Kommer t.ex. ihåg att Sven hade ett drygt halvdussin Gustav Adolf-kreuzrar 1632 som Sten ville överta (”lägga beslag på”). Hans metod var att helt enkelt att skriva sitt namn på de myntpåsar som ”tillhörde” honom. 😉 Sten Törngren var en trogen gäst på många Antikören-auktioner. Kanske lite ”bullrig” på visningarna, men desto mera koncentrerad på auktionerna. Du hittar honom och hans ”kära Dagny” på mitten i bilden ovan … lite till vänster … bredvid Per-Göran Carlsson … bakom George Tambakopoulos och Christian Hamrin.

– ”Visst var myntnissarna yngre förr i tiden … 😉 

mynthandlarmiddag_zurich_1989_1200a

På bilden ovan ses Sten ”hålla låda” under en middag i samband med den första Schmitz-auktionen i Zürich 1989. Som 25-åring var denna auktion en stor upplevelse på många sätt. Som ombud för en  av världens största auktionsfirmor, Heritage Auctions i Texas, USA, ropade jag bland annat in 1528 års gyllen – ett mynt som då var väldigt omdiskuterat. Några av ”de stora experterna” gapskrattade och menade att myntet var falsk. Unge herr Ottosson hade mycket kvar att lära, menade man. – ”Visst, men man vill ju inte lära sig fel heller”, kontrade jag snabbt. Törngren skrattade stort och sa; – ”HaHa! Bra! – Det skall du ha en krona för!”. Därefter tyckte han att jag skulle hänga med och spela poker, men det nobbade jag. Mitt spel är ju schack! 🙂

torngrens_brev_1991_1200Drottning Kristinas mynt låg Sten Törngren extra varmt om hjärtat. Och då särskilt hennes rejäla kopparören (har fortfarande kvar en halv låda av hans bok, ”Kristinas ettöringar av koppar”, från 1991 … om någon är intresserad) och dito ”riksdalers” (som han brukade kalla dem – se vidare Mynttidningen 4-1995 – ”Något om Kristinas riksdalers”). Redan till andra numret av Mynttidningen ville Sten bidra med material och hade därför skickat upp en stor packe fotografier av sina varierande Kristina-riksdalrar 1639-1641. Det blev ett digert arbete att ordna upp detta, men resultatet blev sex sidor i Mynttidningen 2-1994.

Läs Jan-Olof Björks minnesord i SNT 3-2017.

Utöver detta innehåller SNT denna gång en artikel om ett nyupptäckt Säter-öre 1628 med partiella spår av en äldre myntbild. En omgraverad myntbild som skapat en lite schizofren rikssköld – en hybrid mellan sköldtyp II och III (jämför Mynttidningen 1-1996, s. 18-23 samt Sonesgarden.se). Författare är Lennart Castenhag och Anatoly Skripunov.

Dessutom ägnas drygt fem sidor åt SNF:s årsberättelse för 2016. Där kan man bland annat läsa att föreningen har 641 manliga medlemmar, 24 kvinnor och 5 juniorer. Noterade även att man tar upp ”SNF:s policy för omsättning av förfalskningar och kopior” och berättar att man ser allvarligt på detta med kopior. Policyn har t.o.m. varit en stående punkt vid alla ordinarie styrelsemöten under året.

DSCN4433a_1200

Med detta i åtanke blir det lite märkligt att slå upp den bifogade auktionslistan, och där finna en lång rad gjutna kopior eller avgjutningar (nr 34, 45, 55, 58, 62) och senare avslag (nr 59, 63 – bilderna förväxlade). – Vilket budskap är det egentligen som gäller …?

SNF:s policy (PDF, 222 kB) tar, precis som Mynttidningen för 20 år sedan, upp två huvudtyper av ”falskmynteri”; samtida förfalskningar och samlarkopior:

  • Förfalskningar av mynt har förekommit sedan antiken. Mynt har förfalskats under sin samtid i syfte att användas som betalningsmedel. Äldre sådana förfalskningar är ett samlarområde. Dokumentationen om dessa objekt är viktig för att sprida kunskap i syfte att stävja missförstånd.
  • Äldre mynt har också förfalskats/kopierats med samlarmarknaden som målgrupp. Handeln med sådana förfalskningar är ett stort bekymmer eftersom den ekonomiska skadan kan bli kännbar när det uppdagas att ett falskt objekt har sålts som äkta.
DSCN4437-42_1200a

Mynt- och medaljgravören Carl Enhörnings medalj över skalden Johan Henrik Kjellgren (1751-1795), slagen av Kjellgrens vänner till begravning 1795. Fem olika ”upplagor”: a-b) Originalprägling i silver, c) samtida prägling i brons, slagen på liten plants, d) ensidigt avslag i tenn (s.k. daktyloskop), e) halvofficiell ”upplaga/reklamartikel” (kopia) i gjutjärn från 1800-talets senare hälft, f) klumpigt gjuten kopia i förnicklad mässing, 1900-tal.

”§1 SNF avråder från omsättning av förfalskningar och kopior”… men säljer dem likväl på sina egna auktioner under direkt vilseledande beskrivningar som; ”Järn”, ”Tenn?”, ”Bly?”, ”Ensidigt avslag” etc. Inte ett ord om avvikande tillverkningsteknik (som exv. avgjutningar eller galvano) eller att det rör sig om objekt i kategorin samlarkopior.

DSCN4455-56a_1200

Mästergravören Johan Carl Hedlingers självporträtt. a) Originalprägling i tenn, b) klumpig avgjutning i tenn/bly. Notera att en avgjutning alltid blir mindre än originalet.

I ett större internationellt perspektiv är det inte speciellt ovanligt att såväl webbauktioner som stora etablerade firmor saluför alltifrån medaljavslag och efterpräglingar till senare avgjutningar och t.o.m. galvanos (galvanoplastiska avtryck, galvanokopior). Det som emellertid är A och O är att man i så fall presenterar en adekvat objektbeskrivning. Prisskillnaden på ”olika upplagor” (original resp. kopior) kan nämligen vara enorm. En gjuten originalmedalj av Pisanello (1395-1455) eller Willem Boy (ca 1520-1592) är i princip museiföremål och kan kosta nästan hur mycket som helst i de fall de skulle dyka upp på en auktion. Även en bra avgjutning kan kosta pengar, medan en dålig dito inte behöver kosta många kronor. Kvalitetsskillnad = prisskillnad … precis som med mynt och veteranbilar. Och allt detta känner ju SNF till (”Handeln med sådana förfalskningar är ett stort bekymmer eftersom den ekonomiska skadan kan bli kännbar när det uppdagas att ett falskt objekt har sålts som äkta.”), vilket gör det än mer märkligt att man inte förmår leverera adekvata objektbeskrivningar. När man saluför en avgjutning av en ursprungligen präglad medalj, skall man naturligtvis tala om detta. Annars lurar man ju de som inte känner till skillnaden.

Om typmyntsamlande

Vad är egentligen en mynttyp? – Och en variant?  Ja, herrar Appelgren, Tingström, Hamrin, Falkensson och Castenhag har alla, med varierande framgång, försökt definiera detta. Själv har jag väl berört ämnet i bloggen lite ”en passant” då och då, exv. här och här. Idag skall det alltså handla om mynttyper, typmynt och typmyntsamlande.

När jag började samla mynt i början av 1970-talet var årtalssamlandet i klar majoritet. Många sökte komplettera sina årtalsserier genom att leta växelmynt i den dagliga handeln. En del ”stötte på patrull” när de inte kunde finna vissa årgångar – p.g.a. att det aldrig utkommit. Andra samlade efter Hesselblad/Glücks årtalsförteckning eller Tonkins Myntboken … och slapp då leta efter mynt som inte finns, typ 2 Kronor 1908 och 1951, 1 Krona 1922 och 1974 etc.  – Och kunde i gengäld ägna sig åt att leta varianter och variationer som upptogs (eller saknades) i dessa publikationer.

Den som önskade begränsa sitt antalsmässiga samlande (och kanske samtidigt utvidga det tidsmässigt?) kunde istället för att samla alla årgångar, nöja sig med ett mynt av varje typ. Varför inte första årgången? En enkrona från 1910 och en från 1942 – och så var Gustav V:s enkronor ”komplett”.  – Eller kanske två OLIKA från samma år – 1942 …?

Som de flesta myntsamlare vet finns det två olika typer av Gustav V:s enkrona 1942. Detta beror på att man ändrade myntordningen under pågående ”räkenskapsår”. Kronorna från 1910-1942 har ett utseende (och 80% silver), medan de från 1942-1950 har ett annat (och 40% silver). Detta är ett utmärkt exempel på två olika mynttyper!

Om vi exempelvis tar tre femöringar från intilliggande år; 1872, 1873 och 1874 … kan vi snabbt notera TRE olika mynttyper … varav ETT typmynt (en mynttyp som endast präglats under ett enda år brukar nämligen kallas så). Två olika regenter – och lika många myntordningar. Myntorten är i detta fall densamma för alla myntet.

  • 1872 års mynt är av samma typ som Karl XV:s 5 Öre RM 1860-1872.
  • 1873 års mynt är av en typ som endast präglades detta år = typmynt.
  • 1874 års mynt är av samma typ som Oskar II:s 5 Öre 1874-1905.

Typmyntsamlaren kan alltså ”täcka in” detta område med blott tre mynt – medan årtals-samlaren behöver hela 40 mynt för att det skall bli komplett för honom eller henne.

Vad är det då för kriterier som definierar en ”mynttyp”?  – Ja, som vi kan se av exemplet ovan spelar parametrar som regent, myntort, myntordning (material, storlek etc.) och myntbild in på vad som skall anses vara en mynttyp. Dessutom kan skiljaktiga myntmästare och/eller gravörer vara faktorer som leder till egna typer. Liksom, i sällsynta fall, tillverkningstekniken (läs: hammarprägling, släggverksprägling, valsverksprägling och kallslagen kanonmetall). Ibland förekommer t.o.m. mynt med samma utseende – men av olika valörer … som då inordnas under olika typer.

Regent
Bestämning av en mynttyp sker alltid per regent räknat. Plåtmynten (½, 1, 2 och 4 Daler SM) med trekantig mittstämpel 1718-1719 har samma utseende – men indelas ändå i olika typer beroende på regent. Karl XII 1718 och Ulrika Eleonora 1719. Även de av Arensburg graverade Stockholms-rundstyckena (1 Öre KM) 1720 finns med i stort sett samma design under två olika regenter. Det som skiljer är VERS på Ulrika Eleonoras och FRS på Fredrik I:s. Notera också att 1 Öre SM 1720 med ”Lindgrenska kronor” numera är attribuerad till Avesta och inte Stockholm … vilket gör den till en egen mynttyp – och ett typmynt! Detsamma gäller 1 Öre KM 1719 med Hedlingers åtsida.
Markmynten i valörerna 1 och 2 Mark 1697 är ytterligare ett exempel på att en ny regent också innebär en ny typ. Slagna med snarlik design både för Karl XI och för Karl XII.

Myntort
Olika myntort innebär också med automatik olika typer. Det finns även exempel på mynt med ”samma utseende” som präglats på olika myntorter – speciellt bland kopparmynten. Nedanstående valörer och årgångar är präglade parallellt både i Säter och i Nyköping:

Alla är de naturligtvis egna mynttyper under respektive myntort och skall självfallet icke sammanblandas eller slås ihop.

Myntordning  (material, storlek, vikt etc.)
Att samma årgång av samma valör kan vara slagna efter olika myntordningar förekommer då och då. Karl XII:s plåtmynt om 1 Daler SM 1715 finns t.ex. i tre typer … som dessutom delvis motstämplats 1718 – vilket skapat ytterligare (under)typer:

  • Typ I  –  Avesta, rund mittstämpel
  • Typ IA  –  Dito värdeförhöjda 1718
  • Typ II  –  Avesta, rombisk mittstämpel
  • Typ IIA  –  Dito motstämplade 1718
  • Typ III  –  Stockholm, kanonmetall

Andra exempel på detta är 1 Krona 1942 med 80% resp. 40% silver, 5 Öre 1942 av brons resp. järn samt 10 Öre 1962 och 1 Krona 1968 av silver resp. kopparnickel.

Myntbild
Det som skiljer en mynttyp från en undertyp är graden av skillnad i bildframställningen, inklusive inskriptionerna. För att återknyta till den ändrade myntordningen 1942 kan vi notera att även 10-öringen fick nytt utseende detta år – trots att storlek, halt och vikt förblev densamma. Typ I präglades 1909-42 och typ III åren 1942-50 (typ II = nickel 1920-47). Som ett exempel på en undertyp kan t.ex. nämnas 2 Kronor 1878 OCH. Genom att göra lite egna, personliga, tolkningar av begreppen mynttyper, huvudtyper och undertyper kan typmyntsamlaren styra sitt samlande i önskad riktning.

Myntmästare och/eller gravör
En annan sak som kan spela in och skapa nya mynttyper är olikheter som, såsom Appelgren uttrycker det: ”synes hava ägt samband med någon viktig personalförändring inom mynthuset” … ”eller i någon väsentlig prägeldetalj förete olikhet i fråga om dennas form eller stil”. Arboga-öret 1628 finns t.ex. i två helt olika typer; en med Caspar Hedviger som myntmästare och en med Markus Kock på denna post. Även gravörerna (gravörstilarna) är utan tvekan skiljaktiga i detta fall – även om vi inte känner till deras namn. Erik XIV:s 16 Öre klipping 1563 är ett annat exempel på olika gravörers stilskillnader som tidigare tagits upp här på Myntbloggen.se.

Tillverkningstekniken
Som nämnts finns mynt som tillverkats på ett varierande, eller mot normen skiljaktigt sätt, och därmed måste indelas därefter. Gustav II Adolf kopparklippingar har t.ex. präglats parallellt med hammarprägling, släggverksprägling och valsverksprägling.
Karl XII:s så kallade kanonmetallplåtar, som göts och slogs kalla i Stockholm 1715, skiljer sig också helt ifrån de som tillverkades av ren koppar i Avesta samma år.

Valören
Detta hör kanske på ett sett ihop med myntordningen … men ändå inte. Drottning Kristinas dubbla riksdalrar 1644-1647 och Fredrik I:s så kallade Krellmynt 1723, är exempel på mynt som ”ser likadana ut”, men är av olika valör – det vill säga olika tjocklek. Och på grund av detta bildar de givetvis också egna mynttyper.

Oj då, får nog ändra ”kort om typmyntsamlande” till endast ”om typmyntsamlande”. 😉

Avslutningsvis: Att ”typ för typ” definiera olika mynttyper (och undertyper) är kanske inte så svårt, men att skriva ihop en kortfattad och logisk definition som täcker hela myntserien, från Olof Skötkonungs dagar, via Karl XI:s alla tvåmarker och fram till idag … är nog lite knivigare …?  – Så det får vi spara till en annan vacker afton …  🙂

Tvåkroningar 1876-1950

Vad är ett typmynt? Vad är det för skillnad mellan ett typmynt och en mynttyp? Var drar man gränsen mellan en typ och en undertyp? – Eller mellan en undertyp och en variant?

Ja, det är inte så lätt alla gånger att göra tvärsäkra avgränsningar mellan de olika begrepp som förekommer. Ett typmynt brukar man kalla en mynttyp som endast utkom med en årgång. Tvåårstyp och treårstyp följer samma mönster. Lite knivigare kan det vara med huvudtyper, typer  resp. undertyper . . . och för den delen även varianter!  – En del variantsamlare kallar sig nämligen för typmyntsamlare.  ;o))   Eftersom detta är ett ämne där det inte finns några kategoriska sanningar, utan mycket bygger på mer eller mindre personliga värderingar av olika detaljers betydelse, tyckte jag det kunde vara kul att försöka sätta ihop en egen liten lista. Eftersom jag fick idén av en kollega i blogg-branschen, fick det bli ”tvåkroningar” – som de säger i värmländska Munkfors. ;o)

Detta blev lite hastigt påkommet . . . och utfört . . . så rättelser och synpunkter mottages tacksamt. Vissa val och värderingar har medvetet gjorts för att avvika från traditionen. Likaså att lägga indelningen i olika nivåer samt att välja bort en del ”petitessvarianter”.

I SMF finns frånsidan med ”smal banderoll” (1878-1880) upptagen under tre olika huvudtyper; IIC, III och IV . . . vilket kanske inte är helt lyckat? Och SMF typ V (illustrationen = 1900-1904) ser ju inte likadan ut åren 1890-1898. Halsavskärningens bredd och nackens böjning skiljer sig åt. På 1903 finns båda undertyperna.

OSKAR II.  2 Kronor 1876-1907.
Typ I och II är graverade av Lea Ahlborn (L.A.), typ III av Adolf Lindberg (A.L.)

Typ I.  2 Kronor 1876-1880 med porträtt som 47-åring, BRÖDRAFOLKENS VÄL
Typ IA.     1876-1880 med O.
Typ IA1.        1876 med glesa omskrifter, porträtt A, brett årtal
Typ IA1a.           Stort E.B.
Typ IA1b.           Litet E.B.
Typ IA2.        1876 med tät omskrift, porträtt A, smalt årtal
Typ IA3.        1876-1878 porträtt B, bred veckad banderoll
Typ IA3a.           1877 med dubbel sista 7:a
Typ IA4.        1880 porträtt B, smal slät banderoll
Typ IB.     1878-1880 med OCH, smal slät banderoll
Typ IB1.        1878 porträtt i hög relief, grov pärlkant
Typ IB2.        1880 flackt porträtt

Typ II.  2 Kronor 1890-1904 med porträtt som 61-åring, BRÖDRAFOLKENS VÄL
Typ IIA.     1890-1898 bred hals 11,5 mm, med lock
Typ IIA1.        1898, 1903 bred hals 11,5 mm, utan lock
Typ IIB.     1900-1904 smal hals 10,5 mm

Typ III.  2 Kronor 1906-1907 med porträtt som 77-åring, SVERIGES VÄL

* * * * *

GUSTAV V.  2 Kronor 1910-1950.
Typ I är graverad av Adolf Lindberg (A.L.) och typ II av Erik Lindberg (EL-monogram).

Typ I.  2 Kronor 1910-1940 med porträtt som 52-åring, valspråket på frånsidan
Typ IA.     1910-1926 Mm W
Typ IA1.        1910-1915 med punker i årtalet
Typ IA1a.           1910 med förskjutet Mm W
Typ IA2.        1922-1926 utan punker i årtalet
Typ IB.     1928-1940 Mm G
Typ IBa.            1940 med rund eller oval nolla
Typ IBb.            1940 med ändrad 4:a, oval nolla

Typ II.  2 Kronor 1942-1950 med porträtt som 84-åring, valspråket på åtsidan
Typ IIA.     1942-1945 Mm G
Typ IIB.     1945-1950 Mm TS
Typ IIBa.           1945 Mm TS på G
Typ IIBb.           1950/1
Typ IIBc.           1950 med ändrat Mm TS

Knappologi om sesslingar

Idag har Lennart Castenhag på Sonesgården publicerat ytterligare en detaljerad variantbeskrivning över svenska kopparmynt. Denna gång är det Karl XI:s s.k. sesslingar – 1/6 Öre SM 1666-86 som avhandlas. Sedan tidigare finns innehållsrika sidor om Gustav II Adolfs runda kopparmynt och Gustav IV Adolfs dito samt en diger förteckning över olika uppsatser inom ämnena mynt, mått och vikt. Det är inspirerande att se flitens lampa lysa klart i höstmörkret och man blir imponerad över vad en del hinner med! Jag har en viss inblick i den bakomliggande arbetsbördans omfattning (vilket alla kanske inte har?) – så hatten av! Att forskningen om svenska mynt i hög grad skett och sker i privat regi är ingen nyhet, men det belyser i alla fall hur lite ”proffsen” får gjort. ;o)  Noggrant studium av samtliga länkar ovan påbjudes vänligt med bestämt. ;o)  Och hittar du något som saknas eller har andra synpunkter? … så är jag säker på att Lennart skulle uppskatta ett lite mejl om detta. Idé med internet är väl att utbyta idéer?

Ovan några olika sesslingar som undertecknad en gång i tiden förtecknat enligt nedan:

A.  Smala sveakronor med ädelstenar i kronringen, stora årtalssiffror, 1666
B.  Smala sveakronor med slät kronring, 1666-1670
C.  Breda sveakronor, utan stjärna i årtalet, 1670-1673
D.  Breda sveakronor, med stjärna i årtalet, 1673-1686

a.  Stor kunglig krona med ädelstenar i kronringen, stora valörsiffror, 1666
b.  Stor kunglig krona med ädelstenar i kronringen, små valörsiffror, 1666-1672
c.  Mindre och smalare kunglig krona med slät kronring, 1672-1686