Road trip i Västergötland

Igår blev det inget bloggande. Visst är det kul med numismatik, men det finns ju annat i livet också. Igår firades istället sjuårig bröllopsdag – med en liten ”road trip” runt norra Västergötland. Hantverk, historia och antikaffärer är givna stopp när vi är ute och bilar.

Så mycket mynt blev det kanske inte denna gång men i Husaby fick vi i alla fall en liten anknytning till ämnet genom några moderna myntoffer i Husaby källa, där Olof Skötkonung (ca 975-1022) en gång i tiden skall ha döpts om vi får tro legenden. Att han var vår förste myntherre (omkring år 995) är det emellertid inget snack om.

Även Husaby kyrka och Biskopsborgen vid Husaby förärades ett besök innan färden gick vidare genom Kinnekulles många sevärdheter till dagens mål; Norrqvarns Kvarn i Lyrestad vid Göta Kanal. Ett mycket trevligt ställe med fina miljöer och god mat. En fräsch räkmacka sitter ju aldrig fel och abborren var kanon!

 

Gävlekopior från 1970-talet

Eftersom det just nu ligger en s.k. Gävlekopia av Gustav II Adolfs riksdaler 1617 ute på Tradera (beskriven som ”stor silvermedalj”), kan det kanske vara på sin plats att, återigen, höja ett varningens finger för dessa vanligt förekommande förfalskningar.

De är egentligen ganska lätta att avslöja. – Åtminstone om man är lite insatt i äldre tiders tillverkningsteknik. Samtliga förfalskningar är gjorda efter samma exemplar av 1617 års riksdaler. Förfalskaren har inte bara kopierat stampklumparna på sitt mynt, utan även exemplarspecifika detaljer som exv. Frälsarens trippelpräglade hand och en mängd karakteristiska repor och hack. Han har helt enkelt satt sitt ”fingeravtryck” på kopiorna. I ”original” har alla dessa förfalskningar cirkelrund plants och nämnda kännetecken, men det förekommer även exemplar med bearbetad rand och uppgraverade fält. Allt tillkommet för att försöka lura myntsamlare. Trist.

De övriga mynten i denna serie av myntkopior är:

  • Karl XII. 4 Mark 1700
  • Adolf Fredrik. 1 Riksdaler 1769
  • Gustav III. 1 Riksdaler 1777
  • Oskar I. 4 Riksdaler Riksmynt 1856
  • Karl XV. 4 Riksdaler Riksmynt 1863

 

Numismatik på Historiebloggen!

Har följt Historiebloggen av Dick Harrison på SvD.se en tid och måste säga att jag är mäkta imponerad över Dick Harrisons arbetsmoral. Att dagligen!! leverera intressanta och spännande blogginlägg och dessutom med mycket bra variation, är kort och gott; IMPONERANDE! Respekt! Dick regerar! – som ungdomarna säger. ;o)  Idag skriver Harrisons om ”Karl XI och Lönsboda”. Och eftersom det smugit sig in lite numismatik i historieskrivandet, kan det ju vara lägligt att spinna vidare på detta i dagens myntblogg.

Som göteborgare av födsel och ohejdad vana har man ju rent allmänt lite svårt att förstå skåningarnas långsinthet gentemot Karl XI. För vad skiljer egentligen honom från dåtidens andra danska och svenska krigarkungar? Här var ju t.ex. inte Christian IV så populär på sin tid, efter att ha bränt Karl IX:s Göteborg på Hisingen 1611 och sedan härjat, plundrat och skövlat västsverige samt intagit Älvsborgs slott året därpå. Här ser vi ju Gustav II Adolf och hans efterföljare som något positivt. Efter frederna i Knäred 1613, Brömsebro 1645 och Roskilde 1658 fick vi äntligen tyst på dansken. Ja, ja, han var väl här en sväng i slutet av 1700-talet också, men det var väl mest ett teaterkrig.

Vad är ett ”giltigt betalningsmedel”?  Och kan man välja vilka mynt och sedlar man vill ta emot? Tja, visst kan man det. Pengars värde är beroende av två saker;  1) att någon (exv. Sveriges Riksbank) garanterar dess värde OCH!  2) att det stora flertalet (vi som använder pengar) tror på och accepterar denna garanti. Men om våra affärsbanker väljer att INTE ta emot exv. minnesmynt eller tvåkronor, trots Riksbankens garantier, kan ju vi göra likadant. Fortsätter bankerna att ”vägra kontanter” (kreditmynt), får vi väl i förlängningen återgå till traditionella värdemynt – eller byteshandel?

Förr i tiden fordrades det ett ädelmetallinnehåll i pengarna för att de skulle godtas som betalningsmedel. Vanligt var dock att en ”myntarlön” på omkring 10% eller så accepterades p.g.a. tillverkningskostnaderna. På lägre valörer, skiljemynt, kunde man av praktiska skäl nöja sig med en större skillnad gentemot metallvärdet, men man behövde å andra sidan inte acceptera några större summor i dessa myntslag. Och när myndigheterna försökte prångla ut för dåliga mynt . . . ja, då sjönk genast kursen på dessa genom principen tillgång och efterfrågan. Folk var inte dumma och föredrog naturligtvis fullödiga mynt (värdemynt) framför undermåliga (kreditmynt). Idag går sedelpressarna varma jorden runt och ingen verkar längre veta – eller ens bry sig – om det verkligen finns täckning för det som utlovas – eller inte. Vi har vant oss vid kredit-mynt och helt glömt bort vad värdemynt är för något.

Sedan var ju Karl XI (född och död på Stockholm slott 1655/1697) inte bara krigarkung. Han var ju numismatiker också. – Eller åtminstone myntsamlare! Vi vet att Karl XI på 1690-talet dels köpte en samling romerska mynt och dels att han återköpte de i Belgien av drotting Kristnia pantsatta mynt- och medaljsamlingarna. När dessa samlingar skulle ordnas fick kungen hjälp av bl.a. Elias Brenner och Nils Keder, men han ville gärna vara med själv också. Han var uppenbarligen intresserad av såväl gamla mynt som modern medaljkonst. Han besökte ofta mynt- och medaljgravören Arvid Karlstens ateljé – både som modell och som konstintresserad. Omkring 1680 beställde kungen en medalj över sina föräldrar, Karl X Gustav och drottning Hedvig Eleonora, av Karlsteen. Och ett par år senade ytterligare en över sin fars föregångare, Kristina och Gustav II Adolf.

Mera om Arvid Karlsteens medaljer och hans tid finns att läsa i den utmärkta boken (refuserad avhandling) ”Arvid Karlsteen – Hans liv och verk” av Stig Stenström, 1945.

Personligen är jag inte så road av sedlar, men för den som vill fördjupa sig i den omskrivna ”femhundringen med Kalle 11” kan jag rekommendera följande två länkar: En sedelentusiast och riktig kalenderbitare samt Riksbankens webbsida.

Olympiska Spelen

Ikväll invigs OS i London. Den olympiska elden från Peking har redan anlänt. Och igår skrev jag om moderna kinesiska myntförfalskningar. Tja, varför inte knyta ihop detta och skriva några korta rader om en 2.300 år gammal myntförfalskning med brottare och slungkastare?

De moderna Olympiska Spelen skapades som bekant 1896 av den franske baronen Pierre de Coubertin (1863-1937). Men Antikens olympiska spel är betydligt äldre än så. De första dokumenterade tävlingarna hölls redan år 776 f.Kr. Elvahundrasjuttio år senare inställdes spelen av den romerska kejsaren Theodosius den Store (379-395), då de ansågs som okristerliga.

På bilden ovan illustreras ett grekiskt silvermynt, en Stater  (Ø 24 mm, 8,57 gram), slagen i staden Aspendos i regionen Pamfylien från ca 370 f.Kr. – och drygt hundra år framåt i tiden. Åtsidan visar två brottare (enligt uppgift en olympisk gren sedan 708 f.Kr.) och frånsidan en man med slungan i högsta hugg.

Det avbildade exemplaret är emellertid inte äkta. Men heller inte riktigt falsk. Det är en samtida förfalskning i silverpläterade koppar, sannolikt slagen på ett legitimt mynthus. På engelska kallas dessa präglingar för ”fouree” och många gånger är det nog utgivaren själv som fuskat. Allt för att tjäna pengar. Inget nytt under solen.

Och kanske kom falskmyntaren undan med sitt brott? Det är först efter att myntet hamnat i jorden och blivit korroderat som den grönärgade kopparen nu träder fram under silverytan. Antikens människor var dock inte omedvetna om problemet med falska mynt. Myntet till höger har under sin livslängd fått inte mindre än fem kontramarkeringar – som godkänt dess silverinnehåll.

 

Falska silverdollar

Var i vanlig ordning inne på Tradera.com för att kika på dagens nya myntauktioner. Brukar sortera dels på “högsta pris” och dels på “flest bud” för att få reda på vad säljare respektive köpare anser vara mest intressant. Bland köparnas favoriter denna dag återfanns en amerikansk s.k. Trade-dollar 1878 med myntortsmärket S = San Francisco. Problemet är bara att det INTE ÄR är en amerikansk silverdollar, utan en alldeles modern kinesisk förfalskning helt utan silverinnehåll.

En äkta tradedollar är präglad i silver med en halt av 900/1000 (resterade 10% är koppar), den väger 27,22 gram (Morgan och Peace = 26,73 gram) och har diametern Ø 38,1 mm. Prägeln är (från början) distinkt och tydlig med skarpa detaljer. Åt- och frånsida skall vara motvända, d.v.s. ha ”fransk vyplacering” eller ”coin alignment” (alltså en stampställning på 180 grader eller kl. 6).  Allt detta är enkelt att kolla om man har ”mynten” i handen, men lite lurigare om man väljer att lita på dålig beskrivning och en suddig bild på nätet.

De tre ”mynten” ovan är GARANTERAT FALSKA!  – Men hur kan man påstå det så tvärsäkert? Jo, de har nämligen ”omöjliga årtal” för respektive mynttyp. Trade-dollarn präglades åren 1873-1885 (inte ”1796”), Morgan-dollarn 1878-1921 (inte ”1947”) och Peace-dollar 1921-1935 (inte ”1964”). De falskmyntande kineserna hade tydligen inte full koll på det där med arabiska siffror. Inte så konstigt – jag har svårt för kinesiska. ;o)

  • Trade-dollar ”1796”: Vikt 18,39 gram, Ø 37,90 mm, stampst. kl. 1, magnetisk!
  • Morgan-dollar ”1947”: Vikt: 19,01 gram, Ø 38,15 mm, likvända sidor, magnetisk!
  • Peace-dollar ”1964”: Vikt: 27,01 gram, Ø 38,10 mm, stampst. kl. 11, ej magnetisk.

De rejält lättviktiga (-30%), magnetiska förfalskningarna är ju väldigt enkla att avslöja. Men eftersom ”andra generationen” Kina-kopior KAN hålla vikten ganska bra är enbart vägning ingen vattentät metod att avslöja dem. Som med allt annat är det träning som gäller. Har man sett stora mängder äkta mynt, är det oftast mycket lättare att känna igen förfalskningar med diffusa detaljer och onaturlig färg – även på internet.

Alingsås stadsvapen

Idag skriver Alingsås Tidning om att Alingsås Kommun vill ändra stadsvapnet(!?) och vända Alingsås-hjorten bak-och-fram (d.v.s. heraldiskt ”flyende”). Anledningen till dessa tokiga idéer uppges vara att hjorten då skulle få ett mindre ”krigiskt uttryck”!? Statsheraldikern, Henrik Klackenberg (f.d. chef för Kungl. Myntkabinettet), avråder kommunen från dessa planer.

Alingsås fick stadsrättigheter redan 1619 – två år före Göteborg.  Stadens äldsta sigill säges vara från 1630-talet och motivet är ”Een Hiort ståendes vunder eet trä vij een skogzbacke”. Omskriften lyder: STADZENS INSEGEL VTHI ALINGZAAS. På Erik Dahlbergs plansch ”ALLINGS ÅÅS” ses en springande hjort framför ett träd. Senare har detta träd avbildats och definierats som en EK – trots att en AL kanske hade varit lämpligare? Det finns nämligen de som tror att Alingsås (och Jonas Alström/Alströmer) kan ha sitt ursprung i just AL (det finns gott om klibbal i trakten av Säveåns utlopp i Mjörn). Hjorten har för övrigt i alla tider varit vänstervänd (heraldiskt höger-/rättvänd). En riddare med sköld och standar skall enligt heraldiken ha sina djurbilder vända i färdriktningen.

Alingsås Idrottsförening (AIF) grundades 1906 och har Alingsås stadsvapen i sin logotyp. Ovan en tidig silvermedalj-/jetong (med hemmagjord gravyr på frånsidan: MIEB = ?) erhållen för okänd prestation i okänd idrott. I mitten en polisbricka med snarlik vapenbild samt murkrona. Det stiliga emblemet nere till vänster är Alingsås Tidnings ”logga” – en tudelad sköld, med Västergötlands och Alingsås vapen, krönt med en hertigkrona. Av stilen att döma kan det säkert vara från tiden för tidningens grundande, anno 1865.

På Alingsås Kommuns hemsida kan du läsa mer om stadsvapnet. Från sigill till varumärke berättar lite om hur turerna gått från 1619 till idag.

Krigsskeppet Mars 1563-1564

På Sveriges Radios webb kan vi läsa om krigsskeppet Mars som exploderade utanför Öland sommaren 1564 och att man nu hittat 450 år gamla mynt på vraket. Det rapporteras att dykarna bland annat hittat en silverdaler från Erik XIV slagen i Stockholm 1563. Denna skall nu skall skickas iväg för konservering (läs: rengöring).

Erik XIV:s dalrar 1561-1568 är de första svenska mynten som visar riksvapnet omgivet av en ordenskedja – Salvatororden. Det första årtalet är det klart vanligaste och känt i ett 20-tal varianter – samtliga graverade av Erik Olofsson. Av 1562 års dalrar finns två ”stiltyper” (Antell 504 och 505/506). Den förstnämnda är graverad av Erik Olofsson och den senare av en från Prag hitkallad gravör vid namn Mikael Hoenauer (Hohenawer). Bortsett ifrån två mynt, 16 öre klipping 1563 typ I och 1 mark 1563 – Ant. 535 (ej 536-537), verkar samtliga Erik XIV:s mynt fr.o.m. 1563 vara graverade av Mikael Hoenauer.

Som framgår av första länken ovan klarade sig befälhavaren på Mars, amiralen Jakob Bagge (1502-1577), undan med blotta förskräckelsen när skeppet exploderade den 31 maj 1564. Ganska precis ett år tidigare hade han vunnit sin karriärs mest lysande seger genom sjöstriden mot danskarna vid Bornholm sommaren 1563. Denna händelse uppmärksammades ett kvarts millenium senare då Svenska Akademien 1819 utgav en medalj över Jakob Bagge – graverad av Gustav Adolf Enegren.

Se där ja, då fick man in både mynt och medaljer bland de arkeologiska nyheterna. Numismatiken återfinns lite överallt – även om den är okänd för de flesta.

Tro det eller ej – men idag skiner faktiskt solen! Fantastiskt! Dags att lämna datorn en stund och bege sig ut i det vackra vädret.

 

Heliga Birgittas himmelska födelsedag

Idag skriver vi den 23 juli. Denna dag Anno Domini 1373 avled Birgitta Birgersdotter i Kyrkostaten i Rom, 70 år gammal. Redan år 1391 helgonförklarades hon av påven Bonifatius IX och därefter är hon kanske mera känd som Den Heliga Birgitta. Birgitta föddes ”in regno Swecie, de civitate Frastad/Fristad” år 1303 av Ingeborg Bengtsdotter (Folkungaättens lagmansgren). Fadern var Birger Persson, riddare, lagman i Uppland och riksråd under kung Birger Magnusson.

I nådens år 1316 gifte sig systrarna Birgitta och Katarina med bröderna Ulf och Magnus Gudmarsson, då omyndiga och faderslösa söner till Margareta Ulfsdotter (Folkungaättens lagmansgren). Brödernas far, Gudmar Magnusson, riddare, lagman i Västergötland och riksråd under kung Birger Magnusson (även känd från legenden om Greve Gomer), hade då försvunnit ur historien några år tidigare – kanske drunknade han i sjön Anten? Birgitta och Ulf bosatte sig på Ulvåsa (Motala kommun) och Katarina och Magnus på Loholmen (Alingsås kommun).

Det finns en hel räcka medaljer över Heliga Birgitta, senast beskrivna av Eva Wiséhn i boken ”Birgitta Guds brud och sanningens dotter – Bilden av den Heliga Birgitta i medaljkonsten i anledning av 700-årsminnet av hennes födelse”. Här nöjer vi oss med en av dem, Ernst Nordins medalj med anledning av 600-årsminnet av helgonförklaringen 1391-1991. Silver Ø 45 mm, 50 gram. Utgiven av KMK:s Vänner 1991 och präglad på Myntverket i Eskilstuna i 650 exemplar.

P.S.  Att fira dödsdag istället för födelsedag kan ju verka lite märkligt. (Jämför t.ex. med Gustav II Adolf, den 6 november 1632 eller Karl XII, den 30 november 1718). I Birgittas fall är det emellertid inte så konstigt då vi inte känner hennes födelsedag, men väl hennes dödsdag, d.v.s. ”himmelska födelsedag” – den 23 juni 1373.

Nordlind/Künker Hagander 4

I fredags fick jag brev från min kollega och namne, Ulf Nordlind i Stockholm. Han meddelar att fjärde och sista delen av Haganders samling kommer att auktioneras i Osnabrück i Tyskland den 30 oktober 2012. Och denna del är tydligen extra valörrik då även en del kopparmynt ingår. Spännande! Visning äger rum på Kungl. Myntkabinettet lördagen den 8 september mellan kl. 10.30 och 15.00.

 

En svensk blogg om numismatik

För mig är mynt och medaljer utmärkta illustrationer av vår historia. Mängder av historiska händelser kan åskådliggöras med hjälp av numismatik. En blogg om numismatik på svenska skulle t.ex. kunna illustreras så här:

Elias Brenner (1647-1717) brukar kallas den svenska numismatikens fader. Praktverket över hans samling utkom första gången 1691 (under Karl XI), men blev mera allmänt spritt först efter Nils Keders (1659-1735) utökade 2:a upplaga 1731 (under Fredrik I). I denna upplaga finns bl.a. Olof Skötkonungs nyligen upptäckta mynt med, liksom en del feltolkade mynttyper som senare blev föremål för förfalskare. För eftersom de fanns med i Brenner så åtråddes de av samlare. Idag betraktar vi dem som kuriösa fantasimynt från numismatikens begynndelse. Brenner var inte bara myntsamlare, han var illustratör, kopparstickare och miniatyrmålare också. Ja, till och med myntdesigner! Karl XII:s 1/6 Öre SM 1707-08 är formgivet av just Brenner.

Arvid Karlsteen (1647-1718), den svenska medaljkonstens fader, föddes samma år som Brenner. Fadern kom från Dalsland och sina första lärospån gjorde han vid kopparmyntet i Avesta på 1660-talet. Ett par decennier senare stod han på toppen av sin karriär och har bland mycket annat utfört flera fina medaljer över den numismatiskt intresserade Karl XI (1655-1697). Under Karl XII:s sista levnadsår gick han bort och ersattes av schweizaren Johan Carl Hedlinger (1691-1771) – vår mest berömde mynt- och medaljgravör. Båda dessa mästergravörer hade ett tätt samarbete med Nils Keder, som spelade en viktig roll i tidig svensk numismatik.