Sparat i byrålådan – eller samlat i kabinett?

Man brukar säga att ”numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur”, samt att det är en väldig skillnad på ”en samling mynt” och ”en myntsamling”. Detta tycker jag att jag fått en bra illustration av i och med genomgången av ”Samling Alströmer”. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer!

När jag först började studera samlingen fick jag inget riktigt grepp om den. Det verkade inte finnas någon ”röd tråd”. Det fanns heller inte någon muntligt traderad berättelse om någon eller några samlare i släkten. Så hur hade man lyckats få ihop denna eklektiska mix av numismatiska objekt? Hur hamnade en 300 år gammal Bank-Portagulöser i samma samling som en rumänsk 20 Lei 1930 och en skyttemedalj från 1964 …?

Svaret fick jag när jag började läsa in mig på släkten Alströmer. Där fanns, bland många andra, en kapten, en diplomat och en riksdagsman – som alla hade tilldelats namn-graverade medaljer av olika slag. Det visade sig att diplomaten varit verksam i Wien, Bukarest och Aten, vilket förefaller förklara flera ”udda fåglar” i samlingen. Även beträffande riksdagsmannen (och dennes far) kunde man skönja rimliga kopplingar till samlingens medaljer över tidens händelser och framstående män. Och i generationerna före dessa fanns det flera, för mig okända, Alströmer-ättlingar som hade starka anknytningar till musik! – Kungliga Musikaliska Akademien – och dess medaljer.

När man sedan nådde in på 1700-talet, började man förstå betydelsen av släktbanden med den förmögne Niclas Sahlgren och utvecklingen av Östads säteri, stiftelse och barnhus, och därmed lantbrukets betydelse – och inslag i medaljsamlingen. Pusselbitarna började falla på plats. Allt har sin förklaring. Det gäller bara att hitta den.

Provenienser får en allt större betydelse inom numismatiken. Både som ”äkthets-garanti” och värdehöjare. Detta är en lovvärd utveckling! Kännedomen om ett mynt eller en medaljs ägarhistoria är många gånger lika intressant som själva mynthistorien. Tyvärr är det väldigt lätt att dessa uppgifter för alltid försvinner i samband med arvsskiften eller ägarbyten. Att dokumentera sin samling är därför av största vikt – av flera skäl. Såväl samlare som handlare föredrar naturligtvis mynt med ”a fine pedigree” (en fin stamtavla), men dessvärre saknar +90% av samlarmarknadens alla objekt påvisbar stamtavla (för objekt under 500 kronors värde, förmodligen 99,98%). Det är alltså något mycket ovanligt och exklusivt med fina provenienser. Något som de flesta också förstår. Möjligen med undantag av någon stalinistisk f.d. museichef på en ö ute i Östersjön, som istället tycker att svenska staten (eller ”ön”?) borde kunna konfiskera internationella (alltså även utländska) mynt utan proveniens!?

När det gäller ”Samling Alströmer” kan vi naturligtvis fastslå att proveniensen är familjen Alströmer. Men med lite tur (och en massa roligt arbete!) kan vi kanske till och med precisera vilken Alströmer som bidragit med vad – under 300 års ”samlande”. Teoretiskt sett finns det faktiskt en möjlighet att samlingen innehåller objekt från självaste Jonas Alströmer (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungliga Vetenskaps-akademien 1739. – Det är ganska fantastisk – eller hur?

Samling Alströmer kommer att publiceras inom kort, så håll ut! Snart kommer kanske just Du att kunna bli lycklig ägare av ett objekt med utmärkt stamtavla?

*

Kunskap för en bättre värld . . .

Så här i semestertider blir det kanske inte så mycket jobb på kontoret, men desto mer fritid med allt det innebär. För undertecknad, som i vanliga fall tillbringar mycket tid bakom datorn, är snickeri- och trädgårdsarbete rena semestern! Men man måste ju ta igen sig ibland också, och då kommer naturligtvis mobiltelefonen fram – i tid och otid!

Härom dagen reagerade jag på ett trevligt video-inslag på FaceBook från våra vänner i Norge. Det var førsteamanuensis i Numismatikk vid på Vitenskapsmuseet NTNU i Trondheim, Jon Anders Risvaag, som på ett trevligt och upplysande sätt berättade om en av numismatikens verkliga klassiker – den s.k. Joakimsdalern (Joachimsthalern, Joakimsthaler, Joachimstaler etc.), d.v.s. föregångaren till daler och dollar.

Jon Anders historiska berättelse är alldeles korrekt, men problemet är att man illustrerar det hela med en simpel turistkopia – ett planterat ”myntfynd” (jämför artikeln Planterade ”fornfynd” på Gotland här på Myntbloggen den 31 januari 2019) upphittat av en liten jänta så sent som den 5 april 2000. Så här skriver man på Wikimedia.org

  • The coin in the picture was found 5th of april, 2000 inside a flowerbed in the schoolyard of Vikhammer school. The coin is a Jachimsthaler and measures 45 millimeter in diameter; weighs almost 27 grams and is from the year 1525.

På semester i glada vänners lag och med en öl i handen drog jag snabbt iväg den lite tykna (göteborgska) kommentaren:

Trodde kanske att de helt enkelt glömt nämna att det rörde sig om en (stilmässigt katastrofalt dålig) kopia och blev därför väldigt förvånad då jag fick följande svar:

  • Jon Anders Risvaag > Ulf Ottosson: – Ja, den ser jo unektelig helt ny ut. Vi var av den grunn litt i tvil om den var ekte da den ble funnet, så den ble forelagt flere eksperter. Den var til og med en tur til professor Kolbjørn Skaare ved Universitetets Myntkabinett i Oslo. Den viste seg å være ekte 🙂

WOW!! – Kan det  verkligen vara möjligt att erkänt duktiga ”vetenskapsmän” med lång erfarenhet och utbildning kan göra så flagranta misstag!? Har de ingen som helst referenslitteratur eller känsla för stil och tillverkningsteknik? Via en mynthandlarkollega fick vi dessutom veta att flera stora elefanter i myntbranschen delat nämnda video?!

Jon Anders stod dock på sig och fick dessutom stöd av en kollega. Jodå, den är äkta, väger 26-27 gram, är av nästan rent silver och har en diameter på Ø 45 mm.

På bilden ovan har vi illustrerat hur äkta Joachimsthalrar ser ut. En hel (Ø 40 mm) respektive halv (Ø 35 mm) Joakimsdaler 1525, slagna av grevarna Schlick (Stephan och hans bröder) för Ludvig I av Böhmen, Ungern och Kroatien. Herrarna Schlick kom från grevskapet Bassano i Italienen och ägde en rik silvergruva i en dal (Joachimsthal) i Böhmen, nära gränsen till Meissen. Den 9 januari år 1520 fick de tillstånd att slå stora silvermynt med ett böhmiskt lejon på åtsidan och en bild av Sankt Joachim (S – I) på frånsidan. På bara tio år förvandlades Joachimsthal från en by med tusen innevånare till Europas största gruvcentrum med 18.000 personer, varav 8.000 gruvarbetare. Fram till 1528 slogs här 2,2 miljoner thaler (hela, halva, dubbla och kvartar). År 1533 var Joachimsthal den näst största staden i Böhmen, endast Prag var större. I mitten av 1500-talet uppskattas det att man präglat ca 12 miljoner thaler (taler) av silver från dessa berg – som sedan spridits över hela Europa som ett av de allra mest populära handelsmynten.

Av lätt insedda skäl har dessa historiskt väldigt betydelsefulla mynt också kopierats under lång tid. På olika marknader förekommer idag allt ifrån avgjutningar och galvano-kopior till enkla souvenirer och turistkopior. Inte minst i Tjeckien, men självfallet har även kineserna gett sig på denna marknad. En välkänd europeisk souvenir i oädel metall, daterad 1967 (ibland i originalförpackning), har t.ex. kopierats av kineserna och slagits i silver – men givetvis utan ”1967”.

Den första instinktiva reaktionen den lurade människan uppvisar är förnekelse. Sedan kommer de alternativa förklaringarna och teorierna. Man vill ogärna erkänna att man gått på en nit eller att man har varit godtrogen. Så trots länkar till facit och lösningen på problemet ville man i Norge inte inse sitt misstag. Inte ens ett tips om att besöka Myntbloggen.se föll i god jord, utan togs istället bort. Därav detta blogginlägg. Tack!

FACIT: Jon Anders Risvaag, Førsteamanuensis Numismatikk vid Vitenskaps-museet i Trondheim håller INTE video-föredrag om en Joakimsthaler! Han står och förevisar en turistkopia av en HALV Joakimsthaler! Fakta: Vapensköldarna på de olika valörerna är helt olika! Och halvtalrarna skall endast väga ca 14 gram – inte 26-27 gram. V.S.B.

Kanske dags att uppdatera webben … ”NTNU kunnsap for en bedre verden”…? 😉

Arvet efter våra förfäder . . .

Idag skulle min far fyllt 100 år!  – Hundra år! Det låter ju inte klokt. Å andra sidan, för oss myntsamlare är ju hundra år ingenting. Vi betraktar ju knappast en 50-öring från 1920 som ”antik” eller ens speciellt gammal. KMK räknar t.ex. tiden efter 1521 (d.v.s. 500 år!) som ”nyare tid”. Men tänker vi på utveckling, hade de som levde för 100-200 år sedan förmodligen mer gemensamt med vikingatiden än med den tid vi lever i idag. Det har hänt mycket sedan 1920.

Han föddes i Roback, Håsjö församling i Jämtlands län den 19 januari 1920. Pappa Otto och mamma Mina hade fått en son, Herman och Maj en bror. Han växte upp i banvaktstugan i Dockmyr på järnvägslinjen Bräcke-Långsele. Mannen från Nordanskog som sakta vandrade söderut och till slut fann kärleken vid Porten mot Västerhavet.

Pappa Stig, som lärde mig att spela schack och smittade mig med sitt intresse för antikviteter och gamla bruksföremål – ja, till och med mynt! Han lärde sig schack genom att titta på när farbror Olle spelade. Och som nioåring(!) slog han Kiruna-mästaren! Sannolikt genom en kombination av talang och underskattning. Femtio år senare var hans son en ganska duktig schackspelare som lyckades vinna en och annan tävling.

Ibland har jag funderat över om det är schacket som gjort att man kanske resonerar lite annorlunda än andra ibland? Att man tänker i flera steg, prövar olika kombinationer och letar lösningar ”utanför boxen”. Kanske även numismatiken format ett tankemönster? Vår största världskändis, Carl von Linné (1707-78), lär ju ha sneglat på numismatiken när han skapade ordning och redan i naturen.

Under de fem år undertecknad, till och från, jobbat med det bokprojekt som bär arbetsnamnet; ”Sveriges första mynt”, har många frågor funnit svar i olika krönikor, med Adam av Bremens verk från 1070-75; ”Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum” (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar) som den allra viktigaste. Moderna uttolkare av vår tidiga historia i all ära, men de verkliga sanningarna finner man i originalkällorna. Inte bland alla de alster som gång efter annan skriver av gamla (fel)tolkningar. Så det jag skrev för drygt två år sedan gäller fortfarande:

Myntbloggen 2017-08-31: – ”Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism, politisk ideologi och kategoriska åsikter som ’paketeras och sålts’ som ’vetenskap och nyare forskning’. Inte minst där avsändaren varit ’den så kallade källkritiska skolan’.”

Mäster Adam av Bremens kanske  viktigaste uppgiftslämnare och källa till de skandinaviska förhållandena under vikingatiden, var den danska kungen Sven Estridsson (1020-1047-1076) – som av en händelse firar 1000-årsjubileum i år!

Så vad kan passa bättre än att fira en hundraåring och en tusenåring på samma gång. – En festskrift till Stig och Sven. Och för att göra det lite enkelt för mig så kanske ett kort avsnitt från den kommande boken kunde passa. – Ett litet smakprov!

Kan väl redan nu avslöja att min kommande bok kommer att ”röra om lite i grytan” och ifrågasätta ett och annat. Eftersom jag inte på något sätt är belastad av kravet att hylla någon företrädare eller pensionerad professor, kan jag skriva fritt och framföra nya hypoteser utan att stöta mig med ”klubben för inbördes beundran”. Det känns bra.

För inte mindre än 950 år sedan (anno 1070) räknade Sven Estridsson upp sina förfäder för Adam av Bremen. – Men hur väl stämmer detta efentligen överens med vad vi läser i dagens historieböcker – och t.o.m. på kungahusens webbplatser …?

Adam, 1:a boken, kapitel 48: – ”Han efterträddes av Olaph (Olof), som kom från svearnas (svenskarnas) land och med vapenmakt erövrade danernas (danskarnas) rike. Han hade många söner, av vilka Gnupa (Knut/Cnut) och Gurd (Kurt/Curt) bemäktigade sig tronen efter faderns död.”  – Undertecknads anm. inom parentes.

Tro det eller ej, men dessa två meningar kan vara nyckeln till att lösa och förstå problematiken med ”Gorm den Gamle” och hans företrädare. Får jag bestämma ser den danska ”Kongerækken” ut så här:

  • Olof ”den Svenske” erövrade danernas rike med vapenmakt på 890-talet.
  • Knut/Cnut Olofsson av Danmark (även kallad Gnupa, Chnob, Chnuba, Cnutone, Knubu och Knuda), gift med Astrid/Estrid och far till Sigtrygg. Döpt år 934.
  • Sigtrygg Knutsson, död ung, avsatt av Hardegon Svensson.
  • Kurt/Curt Olofsson ”Gorm den Gamle” av Danmark (även kallad Gorm, Gurd, Gyrd, Kurm, Vurm, Gurmd och Curm), gift med Tyra ”Danebot” (från Sverige?). Efterträdde brorsonen Sigtrygg på äldre dar, därav tillnamnet ”den Gamle”.
  • Harald Kurtsson (Gormsson) ”Blåtand” av Danmark, gift (1) med prinsessan Gunhild av Sverige. Allierad med svenske kungen Emund Eriksson ”Slemme”.
  • Sven Otto Haraldsson ”Tveskägg” av Danmark, gift med änkedrottningen av Sverige, Sigrid Tostesdotter ”Storråda” (mor till Estrid, men inte till Harald & Knut).
  • [Harald Svensson av Danmark, född i Polen ca 988, kung 1014-1018.]
  • [Knut Svensson ”den Store”, född i Polen ca 990, kung i Danmark 1018-1035.]
  • Estrid Svensdotter av Danmark, född ca 995, gift med Ulf Torgilsson Jarl.
  • Sven Estridsson av Danmark, född ca 1020, kung 1047, död 1076.

Adam, 1:a boken, kapitel 52: – ”Efter Olaph (Olof), svearnas (svenskarnas) hövding, som med sina söner härskade i Danmark, intog Sigerich (Sigtrygg) hans plats. Då han hade härskat en kort tid, berövade honom Svens son Hardegon från nordmännens land (Northumbria eller Normandie?) hans tron.”  Därefter lägger Adam in ”en liten brasklapp” (ett förbehåll): – ”Men huruvida några av dessa danernas (danskarnas) många kungar eller snarare tyranner regerat på en gång eller den ene efterföljt den andre efter kort tid är osäkert.”  Detta skulle kunna antyda att den okände ”Hardegon Svensson” varit mycket kortvarig eller endast behärskat en del av Danmark under en kortare tid. Det förefaller som Kurt (Gorm) Olofsson återtagit tronen efter den fallne brorsonen Sigtrygg Knutsson. – Notera att den lilla Jelling-stenen tolkas på två sätt:

– ”Kung Gorm gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra, Danmarks beskyddare.”

– ”Kung Gorm, Danmarks beskyddare, gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra.”

Den stora och lilla Sigtrygg-stenen i Hedeby (DR 2 och DR 4) dateras till ca 938 och berättar om drottning Osfrith (Asfrid Odinkarsdotter, Astrid, Estrid), hennes man, kung Knubu (Gnupa, Chnob, Chnuba, Cnutone, Knuda, Knut) och deras son Siktriku (Sigtrygg) samt Kurm (Gurm, Gorm, Gurd, Gyrd, Vurm), som lät rista runorna.

GORM = KURT / CURT !!
Gurd / Gyrd lär komma från gotiskans ”gairda” som betyder ”kort”, samt fornnordiskans ”gjörð” som betyder ”råd”. Namnen Kurt, Kort, Cord och Curd är alla kortformer av germanskans Konrad / Conrad som betyder ”rådgivare”.

Så att översätta runstenarnas ”Kurm/Gurm” (jämför runstenarna i Hedeby och Jelling) till ”Gorm” (kortform av Guthorm / Guttorm), måste så vitt jag kan förstå vara, om inte felaktigt, så i alla fall inte det enda alternativet. Skrivet med såväl kortkvistrunor (svensk-norska runor) som normalrunor (danska runor) är det inte mycket som skiljer Gorm från Kurt (se bild), så visst är ”en felskrivning/-tolkning” möjlig. Speciellt som runorna vid denna tid verkar ha utvecklats i lite olika riktning i de tre nordiska länderna.

Adam säger uttryckligen att Sven Estridsson ”räknade upp SINA FÖRFÄDER” (sina släktingar! – inte föregångare på tronen!). Har var alltså släkt med de kungar han räknade upp! Och vem kunde känna till mer om sin egen släkt än han? Knappast någon sagoberättare eller historietolkare som levde flera århundraden senare. Kort och gott så finns det ingen bättre källa till detta än kung Sven Estridssons egna ord.

Är det då rimligt att tänka sig att kung Sven, när han träffade Adam år 1070, skulle kunna komma ihåg berättelserna om sina förfäder från generationer tillbaka? Roade mig med att göra en jämförelse. Att år 1070 komma ihåg en anfader från år 895 är detsamma som att vi idag skull ha koll på släkten för 175 år sedan – d.v.s. år 1845.

Det visade sig att detta är full möjligt och dessutom hittade jag mormorsfarfars klocka!

Sven Estridssons morfar = Sven Haraldsson ”Tveskägg”
Sven Estridssons mormor = Sigrid Tostesdotter ”Storråda”
Sven Estridssons morfarsfar = Harald Kurtsson ”Blåtand”
Sven Estridssons morfarsfarfar = Kurt Olofsson ”Gorm”
Sven Estridssons morfarsfarfarsfar = Olof ”den Svenske”

Min morfar = Karl-Eric Hjelmqvist (1896-1960)
Min morfarsfar = Nils Herman Hjelmqvist (1863-1933)
Min morfarsfarfar = Anders Herder Niklasson (1820-78)
Min morfarsmorfar = Carl Johan Eriksson (1844-1922)*
Min morfarsfarfarsfar = Niklas Andersson (1797-1847)

* Min morfarsmorfar, Carl Johan Eriksson (1844-1922), var en mycket skicklig möbel- och inredningssnickare som bl.a. arbetade för Claes Adolf Adelsköld (1824-1907). Hans arbeten finns t.ex. på Stenings slott (som Adelsköld köpte 1867), Nolhaga slott (som Adelsköld köpte 1876) samt i Landskyrkan i Alingsås, där man än idag kan beskåda två stora spiralsvarvade och förgyllda ljusstakar av Carl Johan Eriksson. Undertecknad har f.ö. ärvt två smått fantastiska trebenta pelarbord som morfarsmorfar gjort – någon gång innan han och nästan hela hans familj emigrerade till USA för 125 år sedan.

Mäster Adam av Bremen är en fantastisk källa! Men kass som dateringsunderlag. Adam ”blandar och ger” och kan ibland inkludera fyra decennier i samma kapitel. Så hans kronologi bör man ta med en nypa salt. Dessutom är i princip alla kyrkliga krönikor, under religionsbytets dagar, fullproppade av tendensiös rappakalja om religionernas olikheter. Det är naturligtvis lika viktigt att bortser ifrån dessa, som att vara medveten om det senaste seklets påfallande lokalpatriotiska tendenser bland våra historieskrivare. – Säg mig vilken bok du skrivit – och jag skall berätta var du är född. 😉

Ulf Ottosson

24. God Jul!

Då var vi framme vid ”lucka 24”. Tiden går fort. Året börjar lida mot sitt slut. Idé med en ”adventskalender” fick jag i november, då det dåliga samvetet infann sig. Under 2019 hade det dittills endast blivit ett inlägg i månaden. Det tyckte jag var för dåligt, så under december har det istället blivit två års inlägg under en månad – om man så säger! 😉

Hoppas ni haft nöje av december-bloggandet och kanske till och med inspirerats till att börja samla något nytt? Nu tar vi lite ledigt och önskar samtidigt läsare, kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!

 

21. Numismatikerna

Samla mynt – Numismatikerna. Vilka är de egentligen? Kan man vara myntsamlare utan att vara numismatiker? Och kan man vara numismatiker utan att vara samlare? Ja, visst kan man det! Det finns de som jobbat med numismatik hela livet och aldrig samlat vare sig mynt, medaljer eller något annat inom numismatikens underbara värld. Och omvänt finns det naturligtvis även de som samlat mynt hela livet, men aldrig brytt sig om att skaffa sig erforderlig litteratur i ämnet.

Elias Brenner (1647-1717) brukar beskrivas som ”den svenska numismatikens fader”. Till pionjärerna hörde även Nils Keder (1659-1735) och Carl Reinhold Berch (1706-1777). Men myntsamlare fanns redan tidigare, t.o.m. på 1500-talet! – även om det då var mest kungligheter och adeln som hade råd med denna mycket exklusiva hobby. Johan III, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XI är exempel på kungligheter som alla, i varierande grad, hade ett av intresse för gamla mynt och medaljer.

Mynthandlare och myntklubbar dök upp först under senare delen av 1800-talet.
En sommarkväll i juni 1867 träffades tre ynglingar som var roade av mynt, medaljer och numismatik. Herrar Lagerberg, Selling och Sahlström satsade 250 riksdaler vardera på ett vågat projekt som skulle vara i nästan 20 år. När kvällen var till ända hade de startat Skandinaviens första mynthandel – i Göteborg!

Magnus Lagerberg (1844-1920) var inte bara en numismatikens eldsjäl och idéspruta samt en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), han var också en stor gynnare av svensk medaljkonst – tveklöst ”1800-talets största medaljentusiast”.

Vi kan alla lära av dessa föregångare och deras erfarenheter. En del har forskat och skrivit. Referenslitteratur, avhandlingar eller populärt och lättläst. Andra har engagerat och entusiasmerat för att locka nya till hobbyn. På olika sätt har de alla dragit sitt strå till stacken – kungligheterna, museifolket, mynthandlarna och föreningsmänniskorna.

Nu är det slut på semestern …

Sommaren lider mot sitt slut och det är dags att återgå till vardagen. Årets semester ägnades dels åt att måla om huset, dels åt en liten road-trip runt Mälaren. En väldigt trevlig resa där vi varvade gormémiddagar på slott & herrgårdar med diverse historiska nedslag, bland annat i Gamla Uppsala, Adelsö och Birka. Givetvis med den lilla baktanken att fylla på bildbanken med nya foton till bokprojektet ”Sveriges första mynt”. Ett projekt som under arbetets gång visat sig ändra riktning, på så sätt att den historiska biten har vuxit lavinartat, medan den numismatiska dito håller sig på ett mera förväntat omfång. Många ”historiska sanningar” kommer att ifrågasättas och diskuteras. Kanske kommer man att få en helt ny bild av tiden som ledde fram till Sveriges första mynt …?

Galvanoplastik – medaljtillverkning & kopiering

Dags att fullborda kvintetten om horn- och galvanoplastiska avtryck inom numismatiken. Om artiklarna gjort avtryck 😉 … eller ej, vet jag inte, men jag lovar att detta är det sista.

På bilden till höger (ovan) visas en av KMK:s många Olof Skötkonung-penningar (Malmer 3:72), samt en dito galvanokopia – utförd i två delar (nedan). När museer nu för tiden låter tillverka myntkopior är det brukligt att göra åt- och frånsida var för sig. Fördelarna med detta är att man då kan exponera myntens båda sidor bredvid varandra i montrarna och samtidigt undvika ”förskingring” och att de potentiellt kan lura någon samlare om de dyker upp på samlarmarknaden.

Denna kopieringsteknik beskrivs (originellt nog!) utförligt i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 4-5-1990 av Hubert Hydman och Eric Norgren. Båda har varit verksamma som silversmeder, men även arbetat med metallkonservering och kopiering av historiska föremål vid Riksantikvarieämbetet i Stockholm.

Artikeln: ”Galvanoplastik – framställning av löstagbara avtryck (kopior) av föremål medelst elektrolys” finns tillgänglig i PDF-format på SNF:s webbplats: SNT 4-5-1990.

Några exempel på galvanokopior (electrotypes) … i olika ”stadier”; bland annat en misslyckad och alltför tunn Gustav III-riksdaler 1776, fram och baksidan av några medaljer med eller utan rand (kant), med eller utan (tenn)fyllning, samt ett par ”färdiga” medaljer/kastmynt tillverkade av två ihopsatta galvaniska halvor. Längst upp till höger en ”råkopia” som ej blivit utskuren samt en negativ galvano … kanske avsedd att användas för avgjutningar? alternativt stamptillverkning genom s.k. sänkgnistning (spark erosion). Den berömde falskmyntaren Trollhätte-Svensson (urmakaren Carl Napoleon Svensson) har sannolikt använt sig av den sistnämnda tekniken. Men det finns även exempel på detta i modern tid.

Då och då dyker det upp galvano-kopior även på etablerade myntauktioner. Ibland korrekt beskrivna (MISAB 3), ibland inte. Som framgick av föregående blogginlägg är det (märkligt nog!) inte ovanligt att dylika kopior betalas med femsiffriga belopp!?

Vidstående ”silveravslag” (galvano-kopia) såldes Aurum auktion 1, 2005, en försäljning som föregicks av en artikel i SNT 1-2005 (länk till PDF). Där menar man att ”man efter ordinarie prägling i guld i respektive stamp ingraverat en rund ring i det övre av den hörnställda stampens hörn samt en likadan ring i frånsidesstampens korresponderande hörn”. En minst sagt långsökt förklaring som direkt kan motbevisas genom att det finns flera kända guldexemplar med talrika stampklumpar – d.v.s. som är präglade EFTER denna ”förmodade eftersläntare”. En mycket enklare förklaring är att det helt enkelt rör sig om en försilvrad galvanokopia av ett perforerat guldexemplar.

Nu är det, som väl är, inte bara till bedrägliga myntkopior man kan ha användning för denna teknik. Liksom i fallet med hornavtryck, vaxmodeller och gjutning i förlorad form, har faktisk en del medaljkonstnärer använt sig av galvanoplastiska avtryck och elektrolys! Exemplen är kanske inte så många, men de finns – till och med i Sverige!

På bilden ovan ses galvano-plaketter över Ellen Key (1849-1926) och Selma Lagerlöf (1858-1940) utförda av Alice Nordin (1873-1948). Tidigare, i korthet, omskrivna här på Myntbloggen. Den stora ”väggmedaljongen” över Evert Taube (1890-1976) är utförd av hustrun Astri Bergman-Taube 1974 (upplaga: 450 ex.).

Med detta vill vi passa på att önska alla läsare, kunder och kollegor
EN RIKTIGT SKÖN MIDSOMMAR!

🙂

Planterade ”fornfynd” på Gotland

Numismatikens underbara värld bjuder verkligen på en fantastisk bredd. Vad du än är intresserade av så finns det förmodligen kopplingar till numismatiken. Ibland kanske kopplingarna är väl långsökta, men den som söker den finner.

Idag anlände brevbäraren med en liten vacker silvermedalj (Ø 31 mm), prydd med den tänkvärda devisen: SOM DU SÅR SKALL DU SKÖRDA. Medaljen, som är osignerad (möjligen graverad av Adolf Lindberg?), är utgiven till minne av Hallands Trädgårdsförenings utställning 13-15 september 1895. Skicket kan knappast vara bättre och den pryder nu sin plats i min samling.

Apropå trädgård, plantering och skörd, skrev jag för en dryg vecka sedan några korta rader på FaceBook om ett lite väl perfekt, cirkelrunt arabiskt (kufiskt) mynt som hittats på Gotland 2018 och som nu publicerats i PDF-tidskriften ”Myntstudier” (som utges av ”Numismatiska Forskningsgruppen”, d.v.s. Gunnar Ekströms professur i numismatik och penninghistoria vid Stockholms Universitet, med professor Kenneth Jonsson som ansvarig utgivare och redaktör). Idag skall vi passa på att utveckla detta en smula.

Som alla (utom en del myntklubbar) vet om, är Internet en fantastisk företeelse som kan vara till stor hjälp för utövare av en smal hobby att både finna information och skapa kontakter mellan likasinnade. I Sverige är myntsamlandet av idag på en mycket blygsam nivå, men internationellt är det gigantiskt. Detta i kombination med att Google och FaceBook etc. gör mer och mer för att kapa språkbarriärerna, för med sig att dagens samlare har tillgång till en kunskapsbank av aldrig tidigare skådat format.

Tack vare vår publicering på FaceBook för en vecka sedan kan vi idag presentera ytterligare ett exemplar av ”den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland”.

Arabiska dynastier. Abbasiderna. Kalifen al-Amin (809-813 e.Kr.). 

  • A) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,98 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • B) al-Amin (809-813 e.Kr.). AR-Dirham (2,90 g), Madinat al-Salam, 195 e.H.
  • C) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (1,33 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.
  • D) Imitation/kopia av al-Amin. AR-Dirham (2,70 g), Madinat al-Salam, 194 e.H.

Historien börjar på Gotland i april 2018 och redan i slutet av maj samma år når det sensationella ”fornfyndet” (mynt C på bilden ovan) den enade lokalpatriotiska gotländska dagspressen:

Ovanligt mynt glädjer experter
FYND (GA 2018-05-28). En aldrig tidigare hittad typ av silvermynt, präglat i nuvarande Georgien, kan ställas ut på Gotlands  museum i sommar. Det unika myntet hittades nyligen på en gård i Hogrän. – ”Hönsgården vid Djupbrunns i Hogrän skulle få ett nytt plank och Jonas Johansson och hans sambo Li Magnusson röjde bort syrenbuskar, när det plötsligt glimmade till. Jonas hittade ett mynt bland rötterna. Det var skinande blankt och såg inte så gammalt ut. Han tog några bilder och skickade till Per Widerström, arkeolog vid Gotlands museum. – Jag såg att det var ett gammalt mynt med islamsk inskrift, säger Per Widerström som trots att han hanterat  mängder av arabiska silvermynt inte kände igen typen.” … ”Per Widerström misstänkte att det kunde finnas mer silver i jorden hos Jonas Johansson och Li Magnusson, men ett besök i slutet av förra veckan med metalldetektor resulterade bara i en rostig plåtbit och en gammal mutter.” … ”Mycket talar för att det blir hittelön och inlösen i pengar till upphittaren, och att myntet placeras hos Gotlands museum. Där vill Per Widerström så snart som möjligt ställa ut det tillsammans med dess historia i en monter i entrén”.

Redan när jag såg pressbilden med det lilla runda glänsande silvermyntet framför näsan på arkeologen, tänkte jag; – det där måste vara en planterad lajvpenning”!? Den ser ju helt nytillverkad ut. Tråkigt att pressen aldrig kan ta vettiga bilder i sådana här sammanhang. Eftersom de ingenting vet och ingenting kan om mynt, så får ”det konstnärliga” ta över … och vi som är intresserade går miste om värdefull information.

De silverdirhemer (dirhamer) som präglades för Abbasid-kalifen al-Amin i myntorten Medinat al-Salam (Bagdad i Irak / Baghdad in Iraq) åren 194 och 195 e.H. (AH 194-195) återfinns i Mitchiners referensverk som nr 193 och 194 (se bild ovan).

Den ryske forskaren Viacheslav Kuleshov, verksam vid ”Numismatiska forsknings-gruppen” vid Stockholms Universitet, beskriver det gotländska fyndmyntet på engelska i en rapport från Gotlands Museum (tillgänglig i PDF-format på Riksantikvarieämbetets webbplats), samt på svenska i nämnda PDF-tidskrift, Myntstudier 2018:1 – december.

Kuleshov: – ”Ett lösfynd av en dirham gjordes på Gotland 2018. Myntet ifråga är en efterprägling av en reguljär mynttyp från den tidiga Abbasid-dynastin: al-Amin (kalif), Medinat al-Salam (myntort), 194 e.H. ( = 809/810 e.Kr.). Vikt 1,33 gram. Baserat på stilen måste myntet kopplas till en mycket speciell grupp av efterpräglingar från 800-talet, som benämns ’georgiska’ och som, i den senaste litteraturen kan dateras till senast 800-talets mitt, troligen ca 825–850. Under förutsättning att ett unikt mynt med namnet Bagrat, kung över abkhazerna i Eremitagets samling tillhör samma grupp, kan den föras till kungariket Abkhazien. Den låga vikten (1,33 g) är ytterligare ett argument för att myntet tillhör utmyntningen i Georgien. Det nya exemplarets såväl typ som stamppar var tidigare okända.”

Ovan: Det ”planterade fyndmyntet” från Hogrän, Gotland. Foto: Professor Kenneth Jonsson. Nedan: Det stampidentiska privatägda ex. som Myntbloggen granskat. Foto: Ulf Ottosson.

Attribueringen till Georgien är som synes väldigt svag och bygger dels på ”stilen” och en eventuell likhet med ett annat ”unikt mynt”, dels på den låga vikten. Att man överhuvudtaget inte diskuterar äktheten är högst anmärkningsvärt med tanke på fyndomständigheterna, ”(gravör)stilen”, den avvikande tillverkningstekniken och det faktum att man inte tillverkade perfekt cirkelrunda mynt på 800-talet.

Det exemplar som undertecknad haft möjlighet att granska (det nedre på bilden) är lika cirkelrunt som ”gotlandsfyndet” (det övre på bilden) och förefaller även ha samma diameter (Ø 21,7 mm), men väger dubbelt så mycket (2,70 gram – tjocklek 1,2 mm). Studerar man myntets rand noterar man att plantsen (myntämnet) inte är klippt, utan utstansat(!) Antingen med hålpipa eller med hjälp av stans och dyna. Något som naturligtvis inte förekom på 800-talet. Mynt från tiden är handklippta och har därför oregelbundna former. Graderna efter stansningen syns runt hela randen, trots att såväl  ”myntets” yta som kant utsatts för s.k. ”falskt eller konstgjort slitage” (omotiverade slagmärken etc.). Något som är väldigt vanligt då nyproducerade myntkopior efterbearbetas i syfte att försöka ge dem ett cirkulerat och ålderdomligt utseende.

Dessvärre verkar falskmyntaren inte känt till att man på vikingatiden testade silvret med knivsudden (ger trekantiga märken) eller genom ristade skåror mot myntens kant. Summa summarum kan man väl säga att falskmyntaren lyckats bättre med det under myntet. Vikten ligger närmare originalet och präglingen är djupare. Och genom det konstgjorda slitaget har man lyckats dölja lite av ”pollett-känslan” som det övre, flacka och svagpräglade myntet utstrålar.

På bilden till höger några jämförelsemynt:
1) en tidig Abbasid-dirhem, slagen i Bagdad av kalifen al-Mahdi (775-785 e.kr.) Vikt 2,95 gram, typiskt oregelbunden plants, Ø 22,0-23,0 mm.
2) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.). Hybrid, slagen med två sammankopplade åtsidor(!). Vikt: 2,71 gram. 3) en samtida imitation av en senare Abbasid-dirhem (800-talet e.Kr.), slagen med samma åtsidesstamp som föregående. Vikt: 3,16 gram. Ex. Hans Lundberg, Göteborg, MISAB 17, nr 1422. Efterpräglingar av Abbasid-dirhemer gjordes bl.a. av KhazarernaVolgabulgarerna samt i mindre skala av Georgierna. Att avgöra vilka efterpräglingar/imitationer som hör till respektive folk, förefaller vara något som experterna inte alla gånger är helt ense om.

Diverse moderna kopior och souvenirer föreställande arabiska (kufiska) silver-dirhemer.

Efter att ha studerat det tyngre (privatägda) exemplaret av ”den cirkelrunda Abbasid-kopian”, kan jag inte annat än att konstatera att experterna har fel. Detta är INTE en ny unik typ av samtida efterpräglingar. Det är en helt modern myntkopia/förfalskning som uppenbarligen ”planterats” på Gotland. Kanske någon ”lajvare” som varit i farten? Eller någon av ”Medeltidsveckans” alla hantverkare och handelsmän? Eller är det rent av någon humoristisk person som vill sätta den s.k. ”expertisen” på prov?

Att såväl arkeologer som professorer och specialister på arabiska mynt låtit sig luras av detta är både anmärkningsvärt och lite skrämmande. Man brukar ju lite skämtsamt säga att en ”expert”, det är en person som kan väldigt mycket om väldigt lite … och kanske ligger det lite sanning i detta. Den som är expert på kufiska mynt behöver ju inte nödvändigtvis vara expert på falskmyntning och tillverkningsteknik.

*** *** ***

TILLÄGG: Nu har man även börjat diskutera ”myntet” (förfalskningen) internationellt på sajten: ”ZENO.RU – Oriental Coins Database”. Kul!  Herr Kuleshov på ”Numismatiska forskningsgruppen” vidhåller, trots viktskillnaderna och den uppenbart moderna tillverkningstekniken, att ”myntet” är en äkta imitation/efterprägling. De övriga konnässörerna på sajten är mera tvivlande och talar om ”modern”, ”fake”, ”rubbish”.
Nu väntar vi bara på metallanalysen, som ”Numismatiska forskningsgruppen” märkligt nog underlåtit att göra, med som nu kommer att ske i privat regi. Spännande! 

TILLÄGG 2: Nu har resultatet från metallanalysen kommit. ”Den cirkelrunda Abbasid-imitationen från Gotland” visade sig vara präglad i en tenn-bly-legering! (inte olik vanlig lödtenn med smälttemperatur 200 grader Celcius). Två mätningar på ”myntets” respektive sidor gav följande resultat: Tenn (Sn) 76,26% – 78,54% (MV = 77,4%)
Bly (Pb) 22,54% – 20,40% (MV = 21,5%). Legeringen innehöll även små spår av Antimon (Sb), Koppar (Cu), Fosfor (P) samt Zirkonium (Zr). Det är således bevisat att det rör sig om en modern kopia. V.S.B.

Vilka slutsatser ”våra institutioner” kommer att dra av detta fall är kanske för tidigt att uttala sig om. Gotlands Museum (Fornsalen), Numismatiska Forskningsgruppen (Stockholms Universitet), Riksantikvarieämbetet och Kungl. Myntkabinettet får kanske ta sig en funderare på ”fenomenet planterade mynt” och om det måhända är så att deras ”experter” skulle behöva en liten extrakurs i ”kritiskt tänkande”…? 😉 

Weibulls avrättning av Sigrid Storråda 1911

Efter sex veckors semester (rekord) var man riktigt taggad att sätta igång och jobba igen. Och redan nu, efter två veckor, har bokprojektet – Sveriges första mynt – växt ytterligare. Nya upptäckter och vidgade vyer gör att man nu måste fundera över hur man skall disponera, avgränsa och renodla det hela för att det skall bli bra. Samtidigt vill man ju ha med tillräckligt mycket bakgrundsinformation för att skapa sammanhang.

skriftliga_kallor_825

Har ganska bra grepp om den numismatiska delen (efter 25 år), men den historiska biten är uppenbarligen mycket, mycket större, mer komplicerad och tidskrävande än vad jag först hade föreställt mig. Det finns förvånansvärt många påvisbara felaktigheter som kopierats i led efter led utan att man gått tillbaka och analyserat ursprungskällorna. När man tittar lite närmare på olika frågeställningar blir man häpen över hur mycket lokalpatriotism (!?), politisk ideologi (!?) och kategoriska åsikter som ”paketeras och sålts” som ”vetenskap och nyare forskning”. Inte minst där avsändaren varit ”den så kallade källkritiska skolan”. (Märklig självpåklistrat epitet förresten. Skall detta föreställa en duktigt pretentiös motpol till ”den okritiska skolan”, eller?). Fake News-debatten är sannerligen inte ny. Som gammal maskiningenjör kan man ju för övrigt tycka att själva idén att (låtsas?) försöka göra naturvetenskap av humaniora kanske inte är helt lyckad. Empirisk vetenskapssyn eller selektiv källkritik med lokalpatriotiska tendenser?

olof_rudbeck_da_825

Hur som helst har ju de senaste hundra åren bjudit på en stundtals underhållande debatt om detta med källkritik och tendentiösa källor – och dito källtolkare!

Här är ett litet stycke skrivet av Sture Bolin om Lauritz Weibull (Scandia, 1961):
I vart fall blev 1909 en vändpunkt i Lauritz Weibulls liv, en viktig punkt även i den nordiska historieforskningens historia. Ännu vid sekelskiftet skildrade man vikingatidens nordiska historia genom att återge de dramatiska och episkt högtstående berättelserna hos Snorre Sturlason och Saxo Grammaticus. Lauritz Weibull jämförde dessa berättelser med äldre källors vittnesbörd och framlade resultaten av sina undersökningar i ”Kritiska studier i Nordens historia omkring år 1000” (1911). Denna bok, numera klassisk, väckte stort uppseende. Ty här försvann Sigrid Storråda. De nordiska kungarnas krigsflottor flyttades från Svolder till Oresund, då de utkämpade forntidens mest ryktbara drabbning. Jomsvikingarna drog bort från både Fyris vallar och Hjörunga våg och gick förintelsen till mötes. Själva det hundraportade, obetvingade Jomsborg föll och blev till grus och spillror. Weibulls synkrets hade väsentligt vidgats från den specifikt skåneländska till den allmänt nordiska historiens centrala problem. Att Weibulls kätterska meningar skulle framkalla kritik var självklart, och den strid, som följde, blev både hård och lång.

Rolf Arvidsson skriver (1971) så här angående en replik av Curt Weibull (Lauritz bror) på hans uppsats ”Källkritisk radikalism och Litteraturhistorisk forskning.”
Redan den omständigheten att Curt Weibull skrivit en memoar är anmärkningsvärd. Mer än kanske några andra i vårt land har bröderna Weibull medverkat till att  ge den genren dåligt rykte. Deras energiska kritik har i hög grad bidragit att  forma den grundsyn på memoarlitteraturen som i denna finner uttrycken för mer  eller mindre advokatorisk talan i egen sak, tendentiös efterrationalisering, förträngning eller omdisponering av händelseförlopp och upplevelsestoff osv. Blir genren annorlunda i Curt Weibulls händer? Blir hans memoar mindre en partsinlaga än en objektivt giltig skildring?

Vad vi egentligen vet och inte vet om Sigrid Tostesdotter, ”Storråda” respektive ”Swiatoslawa” (Gunhild) Mieszkosdotter av Polen . . . avslöjas i boken!

Myntkabinettet på Slottsbacken

Intresset från Myntsverige att rädda KMK kvar på Slottsbacken verkar fortfarande lika svalt som i september. Kan notera att Roland Falkensson, Hasse Nilsson och undertecknad nappat på uppropet, medan ”de bloggare som står SNF närmare” (Ingemar Svensson, Kjell Holmberg och Lennart Castenhag), valt att helt ignorera saken. Kanske har det med SNF:s lilla krig mot KMK att göra? Eller så bryr man sig helt enkelt inte om myntsamlarhobbyns jättelika återväxtproblem? Det har ju SNF faktiskt visat prov på förut. Tesen är tydligen; ju färre samlare, desto lägre myntpriser. Dessvärre/dessbättre har man inte tagit med globaliseringen och den ökad internationella konkurrensen i denna ekvation. Kontentan blir att vårt kulturarv försvinner utomlands. Något som SNF/MISAB säkert märkt av. Att gömma KMK i ”någon otillgänglig garderob” lär få samma effekt.

kmk_20150512_olof_skatt_600_textSvenska värden på export verkar ligga i tiden. För själva har vi ju inget som helst intresse av ”svenska värden”. Vad skall vi med det till? Vi har lyckats välja den svagaste regeringen i mannaminne, oppositionen är obefintlig – och stora delar av befolkningen verkar helt likgiltiga till att diverse ”kryptokommunister” styr landet? Att då intressera sig för historia, kultur, gamla kungligheter och deras mynt & medaljer anses naturligtvis högst suspekt, ja rentav nationalistiskt? Och så kan vi ju inte ha det. Detta måste självfallet bekämpas! Roade mig för lite sedan med att surfa runt på dessa beslutsfattares Twitter- och FaceBook-sidor. Mycket intressant att se deras åsikter och intresseområden. Det är nog inte för inte man brukar tala om ”kulturvänstern”. 😉  Några lästips:

”Kulturarv förhåller sig inte bara till det förflutna, utan handlar i högsta grad om att vårda framtiden. När vi väljer vad vi vill behålla och bevara, och gör oss av med det oönskade styrs vi inte bara av idéer och önskningar kring vilken framtid vi vill ha – vi skapar samtidigt förutsättningarna för denna framtid.”

”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar. I den här utställningen upptäcker du spåren av de vikingatida folk som levde här i östra Skandinavien”. 

skriftliga_kallor_montage_825

SVERIGE. Olof Eriksson ”skötkonung” (ca 992-1022). Silverpenningar där Kung Olof titulerar sig: OLOF SVENSKARNAS KONUNG (på latin). Mynttypen är helt och hållet engelsk (ca 991-997) – ett land som ligger väster om Skandinavien. 😉 

P. J. Anders Linder skrev förresten så här härom dagen: – ”En inte så uppmärksammad sektor är museivärlden.” … ”I takt med att de traditionella museerna tappar intresset för att berätta om föremål och deras historia och går över till att bli konsthallar, samlingslokaler och ”mötesplatser” där normkritiker fylkas för att diskutera vart besökarna har tagit vägen, tar eldsjälar i det civila samhället på sig att ta hand om och förvalta kulturarvet.”

kmk_20150512_g2a_1875

Det tog mycket, mycket lång tid att få till något så fantastiskt som Kungliga Myntkabinettet på Slottsbacken. Föregångaren på Narvavägen var från 1930-talet. Att man nu genomför denna sanslösa kultur- och penningförstöring är inget annat än skandal. Sedan får Svenska Numismatiska Föreningen säga vad de vill. Ställ er i var sitt hörn och skäms!!

kmk_20150512_platmynt_1200

kmk_20150512_skruvverk_1200

Avslutar med lite nostalgi i form av några bilder från senaste (sista?) besöket på Kungliga Myntkabinettet (KMK), våren 2015. Nu verkar det som man får lägga forskningen åt sidan och ägna sig åt något annat. Redan vid årsskiftet slutade man att betjäna bildbeställningar och ”årets aprilskämt” är tydligen att man fram till 2019(!) inte tar emot forskarbesök.

kmk_20150512_lea_ahlborn2_1350kmk_20150512_lea_ahlborn_1350

Extra trist då även det ”privata alternativet”, Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), indirekt och tvärt emot sina intentioner, motverkar återväxt och numismatisk forskning. Man pratar i och för sig vitt och brett om att;  – ”Hela det ekonomiska överskottet går till vetenskaplig forskning och publicering samt annat som gagnar såväl Svenska Numismatiska Föreningens medlemmar som det numismatiska intresset i övrigt.” men i praktiken ”super man bort” två miljoner på en verkningslös stämning mot KMK. Hade det inte varit vettigare att spendera dessa pengar på en rejäl satsning för att försöka föryngra och utöka myntsamlandet? Tänk vilken fantastik, innehållsrik, faktaspäckad och visuellt läcker webbplats man kunde fått för 1.884.000 kr. Föreningens uttalade ambition att ”kunna ägna full kraft åt det stadgeenliga, vetenskapliga syftet” urholkas dessvärre allt mer och drabbar såväl återväxten som föreningens trovärdighet. Handen på hjärtat; hur många nya myntsamlare har man egentligen producerat under de senaste två decennierna? Fem medlemmar under 20 år? Nä, tacka Tradera, eBay och alla andra aktiva internationella aktörer för att det fortfarande finns myntsamlare i Sverige.