Konsten att missuppfatta . . .

Mitt ”periodande” med Olof-boken (Sveriges första mynt) utvecklar sig precis som historien själv – ickelinjärt. Nu börjar jag väl närma mig fasen då allt insamlat material skall struktureras upp och förhoppningsvis utvecklas till en begripligare helhet. Med många järn i elden har researcharbetet dragit ut på tiden samtidigt som det vuxit lavinartat. Men man kan inte hålla på för evigt, så nu gäller det snart att försöka skapa sig lite sammanhängande tid för hårdkörning. Min erfarenhet från Mynttidningen är att det blir bäst om man har möjlighet att ”gå in i sin bubbla” och helhjärtat kan koncentrera sig på en sak i taget.

Så här skrev jag för på dagen ett år sedan:
– ”Ibland har jag funderat över om det är schacket som gjort att man kanske resonerar lite annorlunda än andra ibland? Att man tänker i flera steg, prövar olika kombinationer och letar lösningar ”utanför boxen”. Kanske även numismatiken format ett tankemönster? Vår största världskändis, Carl von Linné (1707-78), lär ju ha sneglat på numismatiken när han skapade ordning och redan i naturen.”

I mitt researcharbete har hela tiden ingått att följa allt ifrån internetforum och bloggar till nya publikationer. Informationen pendlar verkligen mellan högt och lågt. Ibland håller man till fullo med, ibland skakar man på huvudet och undrar hur i hela världen de har kunnat komma fram till något sådan? På omslaget till Herman Lindqvists senaste bok Sverige – Polen: 1000 år av krig och kärlek (bild ovan) kan vi läsa: – ”Den här historien börjar i skymningslandet mellan saga och sanning. Var och en kan skapa sig en egen bild utifrån de få fakta som finns, lägga pussel med befintliga skärvor och fragment.” Gillar Hermans liknelse med att lägga pussel, men är inte lika säker på vad han menar med att historieberättaren måste välja bort pusselbitar? Man skall givetvis inte behöva fila till bitarna för att de skall passa. Och hittat man bitar som hör till ett helt annat pussel skall man inte försöka truga in dem i fel pussel. Men om det är sanningen man söker är jag övertygad om att pusselläggandet är en betydligt bättre metod än den förhärskande Weibullska dito  (att två av varandra oberoende källor berättar om samma sak). Den senare är emellertid väldigt effektiv om syftet är att helt radera källfattiga perioder ur vår historia. Men vad är egentligen syftet med det? – Så vad är sanning? Och vad är saga?

Sommaren 2017 skrev jag några korta rader på Myntbloggen.se om Weibulls avrättning av Sigrid Storråda 1911 och nu tänkte jag avslöja lite mer om hennes ”dubbelgångare”, den polska prinsessan ”Swiatoslawa” (alias Gunhild av Venden). Icke att förväxla med vår svenska Sigrid Tostesdotter ”Storråda”, som blev drottning både i Sverige och Danmark. – Det rör sig alltså om två olika personer!

En anonym marginalanteckning (skolie) i Adam av Bremen har fått många historiker att dra hårresande slutsatser om Erik Segersälls änka. Att en senare och helt okänd ”klottrare” kan ha vållat så stor förvirring är faktiska ganska märkligt. Och att dessa tre meningar inte ifrågasatts och dissekerats tidigare är fullständigt obegripligt.

Adam, 2:a boken, kapitel 35: Skl. 24 (skoliet finns inte i A-gruppens handskrifter):

 – ”Erik, sveonernas kung, slöt ett fördrag med polanernas mycket mäktige kung Boleslaw. Denne gav Erik sin dotter eller syster till äkta. På grund av detta förbund angreps danerna av slaverna och sveonerna gemensamt. Boleslaw, som var en mycket from kristen kung, ingick förbund med Otto III och underkuvade hela slaverlandet, Ryssland samt pruzzerna. Hos de sistnämnda hade den helige Adalbert lidit martyrdöden, och Boleslaw flyttade nu hans kvarlevor till Polen.”

Med dessa rader får alltså den svenske kungen Erik Segersäll (död 992) en polsk prinsessa till hustru. En gemål han aldrig haft, men som vi faktiskt vet har varit gift med den danske kungen Sven Tveskägg. Fortsättning följer …

Medalj ingående i serien kallad Hedlingers regentlängd, påbörjad 1734. Medaljserien omfattar 54 medaljer (numrerade 1-55, nr 4 aldrig graverad) + en titel- och en dedikationsmedalj. Detta fantasiporträtt är signerat CGF (Carl Gustaf Fehrman). Frånsidans latinska inskription (inklusive titelmedaljens förklaringar) lyder i översättning: Föregångarens broder. Efter många segrar kapitulerade han själv för Kristus i det besatta Danmark 986. Våldsam död 992.

Som många säkert noterat är den okände skoliasten som klottrat i sin Adam, inte säker på om den namnlösa prinsessan var dotter eller syster till kung Boleslaw av Polen (967-992-1025). Kanske har han upptäckt att Boleslaw blev kung samma år som Erik dog? Kronologin stämmer med andra ord inte. Händelsen måste ha skett tidigare, under faderns regeringstid. Mieszko I av Polen (ca 930-960-992) gifte sig år 965 med Dubrawka av Böhmen (ca 935-977). De fick barnen Boleslaw (967-1025) och ”Swiatoslawa” (ett rekonstruerat namn, som grundar sig på att en syster till Knut den Store skulle ha hetat Santslaue). Vilket år Boleslaws syster Swiatoslawa föddes är inte känt, men ovannämnda fakta ger vid handen att det måste varit mellan 965 och 977.

Mieszko & Dubrawka. Mitten: POLEN. Republik. 100 Zlotych 1966. Minnesmynt med anledning av Polens 1000-årsjubileum 966-1966. Graverad av Józef Gosławski. Silver 900/1000, Ø 35 mm. Flankerad av: Ewa Olszewska-Borys’ regentlängds-/konstmedalj över Mieszko & Dubrawka, slagen 1985 på myntverket i Warszawa. Silver 925/1000 samt försilvrad brons Ø 70 mm.

En av de första frågor man borde ställa sig är väl VARFÖR de djupt kristna föräldrarna till Swiatoslawa ville gifta bort sin enda dotter med en av Europas sista ”hedningar”, kung Erik Segersäll långt uppe i ”hedningarnas högborg”, Uppsala? Skulle inte Haralad Blåtands son, den redan i unga år döpte Sven Otto, vara ett mer naturligt gifte?

Nästa fråga är minst lika given; NÄR skedde bröllopet? Eftersom Swiatoslawa blev giftasvuxen tidigast 980/5 (vid 15-20 års ålder) skulle det möjligen kunna finnas ett litet fönster för händelsen? Men då kan Swiatoslawa omöjligen vara mor till Olof Skötkonung (970/5-992-1022), eftersom hon vid Olofs födelse 970/5 endast var max 10 år gammal. Det går helt enkelt inte ihop kronologiskt. Däremot passar den beskrivna händelsen som hand i handske för den landsflyktige Sven Tveskägg, som drivits ur Danmark år 986 och som inte vågade sig hem igen förrän efter Eriks död 992.

Det finns faktiskt en mycket enkel förklaring till varför vår anonyme skoliast (kopist) inte kunde få ihop logiken i de ord han stod i begrepp att kopiera in. Han måste helt enkelt frågat sig varför i hela världen en dansk(!) kung skulle angripa sitt eget land!? – Detta kunde ju inte vara rätt!? Det måste ju vara svenskarna som angripit Danmark och inte danskarna. Han måste därför ha antagit att det hela byggt på en felskrivning, varpå han helt sonika bytt namn på Sven och Erik. – Ett klassiskt fall av namnförväxling med andra ord.

Thietmar av Merseburg (975-1018). Faksimil från Thietmars krönika (författad 1012-18) som i åtta böcker beskriver den historiska perioden från 908 till 1018. Suenni = Sven/Svend/Sweyn.

Och, som sagt, vi vet faktiskt att Sven (Suenni) varit gift med en polsk prinsessa!

Thietmar av Merseburg skriver (ca 1015) att modern till Svens söner var dotter till hertig Mieszko och syster till dennes efterträdare och son Boleslaw. Under lång tid levde hon förskjuten från sin make. Hennes söner liknade i allt sin fader.

Brita Malmers översättning i boken Mynt och människor (1968 – innan hon drabbades av ”den Weibullska historieelimineringen” – jämför Malmer 2010!):
– ”Men ingen kan förstå de egendomliga företeelser som naturen i nordlandet ger upphov till och inte heller de grymma blodsdåd som folket gör sig skyldiga till. Jag går förbi detta. Jag vill endast i korthet berätta något om huggormarnas avföda, Sven förföljarens söner. Deras moder var dotter till hertig Mieszko och syster till dennes efterträdare och son, Boleslaw. Under lång tid levde hon förskjuten från sin make och som alla andra måste hon lida mycket ont. Hennes söner liknade i allt sin fader.”

Med vetskapen att Sven Tveskägg tillbringat sin tid i landsflykt i Polen och var gift med Mieszkos dotter, som födde honom två söner … får vi också en ungefärlig tidpunkt för Harald och Knuts födelse: Äldste sonen Harald, född i Polen ca 988, kung i Danmark 1014-1018. Den yngre sonen Knut den Store, född i Polen ca 990, kung i England 1016-1035, i Danmark 1018-1035 samt i Norge 1028-1035.

Adam av Bremen skriver (ca 1070) att Sven äktade Eriks efterlämnade gemål, mor till Olof och att ”Olof återinsatte honom i hans rike, emedan han hade äktat hans moder. Hon födde åt honom sonen Knut.” – Adam kände inte till att Sven Tveskägg varit gift tidigare och gjorde därför det felaktiga antagandet att Knut och Olof var halvbröder.

Adam, 2:a boken, kapitel 39: – ”Efter att ha väntat länge på Eriks död kom Sven tillbaka från sin landsflykt och tog sina fäders rike i besittning.” … ”Olof, som efter sin fader Eriks död fick väldet i sveonernas land, anföll helt oväntat, i spetsen för en här, den olycklige Sven, fördrev honom ur riket och tog själv Danmark i besittning.” … ”Olof återinsatte honom i hans rike, emedan han hade äktat hans moder. De ingick med varandra en obrottslig överenskommelse att bevara den kristendom som var planterad i deras land och utbreda den till främmande folkslag.”

Det är med andra ord solklart VARFÖR Sven gifte sig med Eriks änka, Olofs mor. Det var en bekräftelse av freden mellan Sverige och Danmark! Detta utesluter den polska prinsessan som Eriks påstådda gemål/änka. Hon som polska skulle givetvis inte kunna besegla någon fred mellan Sverige och Danmark. Hade Swiatoslawa verkligen varit Eriks änka hade nog kung Olof istället tvingats överväga att gifta bort sin syster Holmfrid med Sven Tveskägg för att garantera freden. Notera också att Theitmars uppgift att Sven hade förskjutit sin polska gemål (som sönerna senare hämtade hem från Polen) passar utmärkt med att Sven (ca 993-994) ”tvingades” bekräfta freden genom giftermålet med Sigrid Storråda. Det var alltså Sven och inte Erik som var skild.

Genom att korrigera namnförväxlingen i skoliet och byta tillbaka namnen, blir det hela plötsligt helt logisk och fullt begripligt. Och stämmer dessutom överens med såväl Thietmar och Adam som sagalitteraturens genealogi rörande drottning Sigrid Storråda! – Pusselbitarna faller på plats!

Sven, danskarnas landsflyktige kung, slöt ett fördrag med polackernas mycket mäktige Mieszko (kung Boleslaws far). Denne gav Sven sin dotter (Boleslaws syster) till äkta. På grund av detta förbund angrep danskarna och slaverna gemensamt svenskarna (i det ockuperade Danmark).

Sagalitteraturens färgstarka berättelser är förvisso god litteratur, men oftast ingen bra historisk källa. Stora delar av dessa berättelse om Sigrid Storråda är för övrigt lånade från (uppdiktade efter) Nestorskrönikans Olga av Kiev. Så sagornas alla mustiga personbeskrivningar av Sigrid Tostesdotter ”Storråda”, bör intas med minst två kilo salt. Att hon verkligen existerat och dessutom är en av svensk historias mest fantastiska kvinnor, står dock bortom allt tvivel. Hennes pusselbitar passar nämligen alldeles utmärkt ihop med de äventyr som Toste, Erik, Olof, Sven och Estrid med flera fick vara med om. Men det är en annan historia och några ”hemligheter” får man väl spara …

Grattis på 101-årsdagen, farsan! – Du fattas mig …