Igår var jag på posten och hämtade ut en tunn försändelse med 0,09 gram silver, som jag köpt på en online-auktion för 19.378 kr per gram (15 gånger dagens guldpris). Ett pris jag för övrigt är väldigt väldigt nöjd med. Samma lilla anspråkslösa silverflan sålde jag nämligen på en auktion för 30 år sedan. Och då fick jag bud på hela 158.755 kr per gram! Trevligt när det numismatiska värdet överglänser skrotpriset – som alla tycks tala om nu för tiden.

När man hållit på med mynt i över 50 år dyker det då och då upp mynt man känner igen. Mynt som man hanterat och utforskat tidigare. Men hur mycket kommer man ihåg av det man lärde sig för 30 år sedan? När jag fick se detta mynt igen försökte jag dra mig till minnes vem som lämnat in det på auktion den där gången 1996. Men när jag kikade i min gamla databas kunde jag inte hitta den välkände Göteborgs-samlaren ifråga. Som tur är har jag fortfarande (efter tre översvämningar) kvar en hel del pärmar från Antikörens auktionsverksamhet. Och tro det eller ej, men pärmarna för Myntauktion 19 hade överlevt och jag hittade dem.

Och mycket riktigt, myntet härstammar ifrån Lars-Ingvar Jönson (1922-1990), känd som ägare av Numismatiska Litteratursällskapet i Göteborg. Det var emellertid hans änka Elsie som lämnade in myntet (tillsammans med 236 andra utrop) till ANTIKÖREN Myntauktion 19, 1996. Att köparen den gången var medeltidssamlaren Anders Frösell (1945-2008) i Järfälla visste jag, men nu kunde jag även konstatera att hans anbud löd på 12.700 kr, medan klubbslaget landade på 7.600 kr + 12,5% provision. Så Frösells ställningstagande i frågan, som Mynttidningen ställde 1996, är i alla fall glasklar.

Tio år senare lyckades Frösell även förvärva samma typ men i ”den vanliga varianten”, med sex tydliga punkter i stjärnans strålvinklar (se bild i Myntkontakt 8-1979). Anders Frösell får väl anses som lite av en specialist på svenska medeltidsmynt, då han samlade ihop närmare 400 st. som året efter hans bortgång såldes genom SNF/MISAB. Ifrågavarande typ hittar du i MISAB auktion 1, nr 36 och 652 (den senare av okänd anledning i en undangömd och felbeskriven post med två ej illustrerade brakteater).

Lars O. Lagerqvist beskriver två typer av ”stjärn-brakteater”, daterade till 1200-talets början, i sitt referensverk från 1970. LL grupp XIX:1-2 (se utdrag ovan), nr 1 med stjärna och månskära, nr 2 med stjärna och omskriften PAX PORTA (köpstadsfrid, handelsfrid), ett unikt exemplar (0,13 gram) funnet i Sverige. Några år senare skriver herrar Ahlström, Brekke och Hemmingsson om PAX PORTA-myntet i Norges Mynter 1976, under rubriken ”Norge eller Sverige?” (s. 19), med dateringen ”sannsynligvis preget ca. 1200”. Attribueringen på denna anses osäker, medan LL XIX:1 (SMB 108) uppenbarligen förs till Lödöse i Sverige. I 1991 års upplaga, av Aamlid, Ahlström, Jonsson och Thesen, har även PAX PORTA exkluderats ur Norges Mynter och alltså även den förts till västsvenska Lödöse.

I SNF:s Myntkontakt 8-1979 föreslår Rolf Alstertun och Bengt Hemmingsson en datering av LL XIX:1 till senast 1230-talet. Man konstaterar också att medelvikten av fem exemplar är 0,10 gram (0,14 – 0,12 – 0,10 – 0,08 – 0,07 g.), vilket kanske snarare talar för en tidigare datering? Och det utesluter definitivt spekulationer om en kontinental prägling.

Motivet med en strålande stjärna omgiven av en månskära (som lär symbolisera Jesus och jungfru Maria) återfinns även på andra Lödöse-mynt. Exv. de ovan visade mittersta mynten, med en stadsport (tidigare tolkat som en kyrka) under ett stort kors, samt omgiven av en stålande stjärna och en månskära. Allt med det, nästan övertydliga, budskapet om en kristen stad med köpstadsfrid – PAX PORTA.

Denna ”stjärn-brakteat” har varit känd inom numismatiken i närmare 250 år.
Så här skriver Alstertun och Hemmingsson i Svenska Numismatiska Föreningens tidskrift Myntkontakt 8-1979: – ”Typen synes ha framkommit för första gången i och med påträffandet av den stora myntskatten från Styra i Östergötland år 1786. l en förteckning över skatten, upprättad av Jacob von Engeström strax efteråt, beskrivs typen med kommentaren att ’deraf sågs 3 st.’ Märkligt nog tycks dock von Engeström ej ha observerat månskäran vid sidan av stjärnan. Den teckning av typen som beledsagar hans manuskript är dock ej helt tydlig; ena kanten av myntet är diffust framställd. Möjligen kan just det exemplaret ha varit skadat eller dåligt utpräglat på det ställe där månskäran normalt befinner sig. I så fall borde han emellertid ha observerat den detaljen på något av de andra två exemplaren.”

Kungliga Myntkabinettet beskriver fyndomständigheterna 1786 enlig följande:
– ”Fyndet påträffades av bonden Petter Dahl då han skulle gräva ner ett självdött får intill en jordfast sten på åkern nära Styra kyrka. Vid andra spadtaget fick han upp en ’hopklimpad massa av smått mynt’. Han kallade på åkertegens ägare, grannen Nils Jönsson. Tillsamman fick de upp omkring 8 skålpund (3.400 gram). Ytterligare mynt hittades de närmaste dagarna. Jorden blev ’genomhäcklad av quinnor och barn, som hittat små öfwerlefwor, theribland något af möra eketrädsbitar wisade sig såsom skattens fouteral’ (Schück s. 278). Enligt ryktet var fyndets verkliga storlek upp till 20 skålpund (8.500 gram). Säkert är att endast delar av fyndet nådde de antikvariska myndigheterna och att åtskilligt såldes till myntsamlare och guldsmeder. Kanslirådet och akademiledamoten Jacob von Engeström utarbetade 1786-87 en beskrivning av ca 22.000 mynt (á 0,15 gram = 3.300 gram) ur fyndet. De bevarade uppgifterna om inlösenförfarandet är motstridiga. Enligt Kanslikollegiets räkenskaper betalades 22 riksdaler och 45 skillingar specie i inlösen vilket bör ha motsvarat ungefär 1,5 skålpund (638 gram). Kvitto skrevs i Linköping den 23 augusti 1787 av Petter Dahl å egna och Nils Jönssons vägnar. Enligt inventering 1863 fanns i Kungl. myntkabinettet 5.314 mynt ur Styrafyndet. De myntsorter som dominerar fyndet väger ca 0,15 gram per mynt. 5.314 sådana mynt väger alltså ca 800 gram.”

Bland de svenska mynten i Styra-fyndet nämner man sedan ”LL IX, XII, XIII, XVI, XVIII mer än 59; LL XVII A mer än 8.794; LL XVII B mer än 13.056” (men inga LL XIX?).

Gemensamt för samtliga omnämnda ”stjärn-brakteater” (med eller utan punkter) är att alla är graverade med en djupare inpunsad punkt i stjärnans centrum. På de två ovan illustrerade samt på det exemplar Ekonomiska museet (f.d. KMK) visar på sin websida, är detta särskilt tydligt. Kanske har vi att göra med en och samme gravör bakom dessa typer?

Alstertun och Hemmingsson noterade 1979 att: – ”de övriga undersökta exemplaren framkom år 1951 vid undersökningar av Halltorps kyrka i Småland, ett i form av ett lösfynd (skadat) och de övriga ingående i en liten skatt. Då vi ej har eftersträvat att kartlägga samtliga kända exemplar kan dock fler komma att upptäckas i offentliga och privata samlingar. Vad talar då för att typen är svensk? Oss veterligen har den aldrig påträffats utanför Sverige. Däremot kan den förväxlas med samtida norska mynt. Liknande brakteater präglades i vårt grannland under Håkon Håkonssons (1217-1263) regering. Dessa mynt uppvisar dels sex- till åttauddiga stjärnor med punkter mellan strålarna, utan månskära”.

En ensam sexuddig stjärna (utan punkter) återfinns också på ett mynt från Johan Sverkersson (1216-22) med omskriften JOHANNES (LL III:2ab, SMB 65-66) och en dito åttauddig på en brakteat från Knut Långe (1229-34) med KANUTUS (LL IV:A:6, SMB 86). Båda attribuerade till Östra Aros (Uppsala) och båda i samma stil.

Det är alltid roligt att få nytillskott i samlingen, men det är extra kul när man lyckas finna ett klassiskt typmynt (känt i en handfull exemplar) för en spottstyver!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Tillägg: Visar, på förekommen anledning, en jämförelse med ett par obestämda polsk-schlesisk-krakowska stjärn-brakteater (med 6-8-uddiga stjärnor) från sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal. Notera den cirkelrunda formen (utstansade plantsar, Ø 15-18 mm), den tre gånger högre vikten (vilket ger en diffus baksida), samt den mycket mindre månskäran, som på dessa endast upptar en tredjedel (120 grader) av cirkelns omkrets, till skillnad från de svenska där den sträcker sig över halva omkretsen (180 grader).

Igår gick jag igenom en ny auktionskatalog på nätet och hittade en lång rad tidiga svenska kopparmynt klassade ”01/0”, trots att det uppenbarligen rör sig om kolsvarta fyndexemplar. Och idag snubblade jag över en FaceBook-status med en drygt 300-årig silvermedalj ur f.d. KMK:s samlingar, helt utan minsta spår av patina!? Hur kommer det sig att vissa numismatiska experter höjer ”svarta mynt” till skyarna, medan andra uppenbarligen föredrar hårt rengjorda ”vita medaljer”?

För ett par år sedan blev det stor skandal när det uppdagades att närmare nittio mynt och medaljer ur storsamlaren och donatorn Gunnar Ekströms samling, rengjorts och förstörts av självaste Ekonomiska museet (f.d. Kungliga Myntkabinettet). Några erfarna och upprörda samlare skrev bl.a. så här i SNT 6-2023: – ”Nu visar det sig att Kungl. Myntkabinettet innan återlämnandet har berövat mynten dess under hundratals år bildade patina. En originalpatina som aldrig kommer igen. Att behandla annans egendom på detta sätt vittnar om stor okunnighet och respektlöshet. Detta av ett museum vars uppdrag är att vårda vårt kulturarv av mynt och medaljer. Det är inget annat än en skandal! Något man trodde att detta museum hade fått nog av.”

Ekonomiska museet (f.d. KMK) medgav att objekten förvarats/exponerats olämpligt och att de därför skadats (”hade mörknat och vissa hade även fått en flammig yta”), men menade samtidigt att ”ingen skada var skedd”, eller hur man nu skall tolka: – ”Senare samma år utfördes rengöringen av en konservator med specialistkompetens inom numismatisk konservering. Syftet med rengöringen var att återställa mynten till det skick de hade då de deponerades till museet – en åtgärd som bidrar till att förlänga myntens livslängd. Skadliga ämnen så som silversulfid avlägsnades. Då de skadliga ämnena avsatts under en kortare tidsperiod kunde de enkelt avlägsnas utan att skada den underliggande patinan.”

Livfull och färgglad patina – eller ”död metall”…?
Som kopparmyntsamlare sedan +50 år tillbaka har jag på senare tid ofta reagerat på den generösa klassningen av, mer eller mindre korroderade, svarta fyndexemplar från de senaste decenniernas många ryska och baltiska fynd. Hur kan man klassa dessa jordfynd som ”01/0” och med superlativ som ”praktexemplar”? Och hur kan man underlåta att som punkt 1A meddela att det rör sig om missfärgade oljekokade jordfynd? – Har man aldrig sett ett kopparmynt från 1600-talet i toppskick? Och saknar därför referenser?

En vacker patina kan höja ett silvermynts värde avsevärt. Detsamma gäller färgen på kopparmynt. Detta kan knappast vara någon nyhet vare sig för samlare, handlare eller auktionister. Röd stämpelglans eller vacker chokladbrun patina är kopparmyntsamlarens dröm. Färgglatt är alltså något bra och betalas ofta med ett rejält premium! ”Svart och vitt” (läs: korroderat och rengjort) bör däremot i görligaste mån undvikas. Självfallet har även ”kokade ryska svartingar” en berättigad plats i en kopparmyntsamling, men man behöver väl för den sakens skull inte gravt överklassa dem? En lätt korroderad svart 1+/01-70 behöver väl inte upphöjas till ”01/0-95” för att vara attraktiv/säljbar? Med en dylik ”kvalitetsstandard” räcker ju inte skalan till för det riktiga praktexemplaren.

Men tyvärr har det nog alltid gått inflation i kvalitetsklassning vid de tillfällen då marknaden expanderar och många nya samlare tillkommer. Så var det på 1970-talet och så är det idag. Nu har vi dessutom ”oberoende klassningsföretag” som tävlar om högsta bedöming.

Nyckeln till att välja rätt mynt stavas naturligtvis erfarenhet, men man klarar sig långt också med ett gott öga. Om du har bra smak är det kanske så att det du tycker är vackert, även i andras ögon upplevs så. Lita på ditt omdöme och gå inte bara efter ”experternas” gradering. Många gånger är anmärkningar och kommentarer mycket mera talande än själva ”den tekniska” kvalitetsangivelsen. En 1+/01-70 kan vara korroderad och svart, en annan skön och chokladbrun. Samma kvalitet och samma utropspris … men vilken väljer du?

*

Tre pionjärer inom svensk numismatik, utöver Elias Brenner (1647-1717), var onekligen de tre herrarna i rubriken. Samtliga återfinns för övrigt i Myntbloggens vinjett ovan. Mynt- och medaljgravören Arvid Karlsteen (1647-1718) var samtida med myntsamlaren och miniatyrmålaren Brenner. Den tolv år yngre Nils Keder (1659-1735) blev student vid Uppsala Universitet 1676. Efter studieresor till Danmark, Tyskland, Böhmen, Italien, Estland och Ryssland fick han tillsammans med Brenner (”den svenska numismatikens fader”), i uppdrag att ordna den i Kungliga Biblioteket förvarade samlingen av gamla mynt och medaljer – ”Dessa förträffliga ålderns minningslefvor och sagoljus”, som han själv så vackert och poetiskt uttryckte det.

Det var för övrigt genom Nils (Nicolas) Keders försorg som ”Sveriges första myntbok”, Brenner 1731, postumt kom till stånd. Keder var också en stor främjare av medaljkonstens utveckling i Sverige och försåg både Karlsteen och Hedlinger men idéer och förlagor till olika medaljfrånsidor. Konceptet för en minnesmedalj var ju redan från renässansen att åtsidans porträtt skulle ackompanjeras av en frånsida med en, gärna klurig, sinnebild över vederbörandes liv och gärning. Keder var mannen bakom många av dessa gestaltningar. Så att säga att denne man haft stor betydelse för såväl numismatiken som mynt- och medaljsamlandets utveckling i Sverige, är minsann ingen överdrift.

Nils KEDER (1659-1735). Berömd numismatiker och fornforskare. Minnesmedalj graverad av ”de svenska medaljkonstens fader”, Arvid Karlsteen år 1697 i samband med att Keder utnämndes till assessor vid Antikvitetsarkivet (Antikvitetskollegium).

Åtsidan visar Keders högervända bröstbild utan klädnad, införd tidstypisk peruk. Omskriften: NICOL. KEDER. HOLM. ANTIQVAR. (Nils Keder, Stockholm, Antikvarie). Frånsidan en strålande femuddig stjärna. Omskriften lyder: IN TENEBRIS LVCEM (”I mörkret, ljus” eller ”Ljuset i mörkret”), nedtill årtalet 1697. Litteratur: Hyckert I:154:5a.

Nästan 40 år senare skulle Arvid Karlsteens efterföljare på chefgravörsposten i Stockholm, Johan Carl Hedlinger (1691-1771), hedra den då nyligen bortgångne Nils Keder med ytterligare en liten medalj. Med ett åldrat, mycket karaktärsfullt, porträtt som sannerligen inte är tandlöst ur konstnärligt synvinkel.

Nils KEDER (1659-1735). Berömd numismatiker och fornforskare. Minnesmedalj graverad av Johan Carl Hedlinger efter Keders bortgång år 1735. På frånsidan ser vi Fågel Fenix, omgiven av den latinska inskriptionen: VITAM MIHI MORS RENOVABIT (”Döden ska ge mig nytt liv”). Litteratur: Hyckert I:157:14. Felder 151. Ovan fyra olika exemplar enligt beskrivning nedan.

A.) Koppar, med rutad rand. Vikt 13,16 gram. Lätt (4%) oval Ø 33,75/32,45 mm.
Präglad på randskyddad Avesta-blinda (myntämne, plants) till 1 Öre SM 1730-1735.
Det kan vara värt att notera att även medaljer ur ”Hedlingers regentlängd” (1734)
då och då präglades på Avesta-plantsar av samma storlek och med rutad rand.

B.) Koppar, med slät (ej filad) rand. Vikt 13,46 gram. Lätt (4%) oval Ø 33,60/32,45 mm. Förmodligen präglad på Avesta-blinda (myntämne, plants) till 1 Öre SM 1730-1735.

C.) Silver, med (efter präglingen) slätfilad rand. Vikt 11,47 gram. Cirkelrund Ø 33,25 mm. Präglad med rostangripen åtsidesstamp, minimala spår efter rost även på frånsidan.

D.) Koppar/Brons, med slätfilad rand. Vikt 12,38 gram. Lätt (2%) oval Ø 33,35/32,70 mm. Präglad med rostangripna stampar (senare än föregående silverexemplar).

*