Idag är vi vana vid högupplösta färgbilder på mynt i alla prisklasser. Så har det inte alltid varit. Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) brukar stoltsera med att man arrangerat myntauktioner sedan 1935 … med de första 40-50 åren var dessa mycket enkla auktionslistor i princip helt befriade från bilder. När Lars Emil Bruuns samling såldes i Frankfurt an Main i Tyskland 1914 var dessa kataloger lite av en sensation – p.g.a. de förhållandevis rikligt illustrerade katalogerna. I Sverige var det väl först med Svensson-auktionerna 1966 och 1970, i M. C. Hirsch regi, som myntillustrationer på allvar slog igenom i katalogerna. Dock inte hos SNF, där de stencilerade listorna fortsatte ännu en tid. Teknikutvecklingen och månlandningen 1969 passerade tydligen obemärkt. 😉
Kom att tänka på detta med katalogproduktion – förr och nu – när jag läste Roland Falkensson sedvanliga ”raritetsrapport” efter MISAB:s senaste internetauktion. För att undvika tjat, kan vi väl hoppa över att kommentera trenden med att dela upp våra ”typmynt” i så många varianter som möjligt för att ”skapa rariteter”, och istället bjuda på lite nostalgi från det glade 1990-talet. Det som hände ”för en generation sedan” brukar ju bli nostalgi.
Hur som helst, Falkensson tar denna gången upp Karl XI:s 4-ören 1669 ”med små sveakronor” (finns f.ö. med bred och smal kungakrona) och undrar om Ex. MISAB Internetauktion 81, 2026 nr 97 kan vara samma exemplar som utbjöds i Antikören Lagerkatalog 20, 1990, nr 137…? Eftersom myntet var klassat 1+ utan anmärkning 1990 och nu 36 år senare 1+)(1+/01 med anmärkningen ”Rispor. Hårt gniden.” är frågan befogad. Men visst är det samma mynt! Tyvärr har det blivit vårdslöst rengjort/repat sedan dess, vilket man kan konstatera genom att jämför gamla och nya bilder.
Men även beträffande tekniken att reproducera och publicera myntbilder har det skett en hel del sedan 1990. Idag är det nog inte många som förstår vilken ”stor apparat” det faktiskt var att producera illustrerade kataloger på den tiden. På bilden ovan ses lite exempel på kvarlevor från en svunnen tid – diverse bildmaterial till ANTIKÖREN Lagerkatalog 20, 1990.
Först skulle mynten naturligtvis fotograferas, med macro-objektiv och ”i klump” för att spara på omkostnaderna. Ett-och-ett hade blivit alldeles för dyrt, men kunde kanske i undantagsfall medges när det fanns behov av förstoringar. Givetvis skedde allt analogt, detta är långt innan digitalkameror och smartphones. Sedan skickades filmrullarna (24 eller 36 bilder) till framkallning och kopiering. Först kostsam manuellt framkallning i svart-vitt hos den lokale fotohandlaren. Senare genom FotoQuick, där man kunde få papperskopior på en timme – till rimligt pris i förhållande till manuella kopior.
Därefter grovklipptes dessa foton och sorterades efter ett system av ”för ljusa eller för mörka”, varpå de monterades på A3-ark som sedan lämnades till tryckeriet för ”rastrering” (en process som omvandlar bilderna till punkter/pixlar som sedan kan tryckas) där man också kunde göra bilderna lite ljusare eller mörkare. Dilemmat med ”vita silvermynt och svarta kopparmynt” lever ju kvar även hos dagens katalogmakare.
När man efter några dagar fick tillbaka dessa rastrerade bild-ark skulle var enda liten myntbild, åtsida och frånsida, renklippas – med nagelsax. När detta var klart vidtog arbetet med att ”planera sidorna”, d.v.s. göra tryckbara original med text och bild. Detta var långt innan PageMaker och Adobe InDesign, så på de tiden var det skrivmaskin, limstift och gnuggisar som gällde. Sedan var det bara att vänta på att tryckeriet skulle göra sitt … och man fick hem en lastpall med kataloger … som skulle packas och skickas ut till presumtiva kunder. Idag är det väl ingen som gör dylika lagerkataloger (i fyrfärg) längre.
Att nu, en generation senare, sitta och studera dessa kataloger, kan vara riktigt lärorikt. Vissa mynt har tiodubblats i pris – medan andra inte kostar mer idag än då. Man får hålla i minnet att en tusenlapp 1990 motsvarar två tusenlappar i dagens penningvärde, så ett och annat mynt har t.o.m. blivit billigare.
När jag några år senare startade Mynttidningen, investerades 1993 mäktiga 130.000 kronor i datorutrustning och program. Tror man kan få motsvarande för långt under en tiondel idag. Hårddisken var 25 ggr större än på min första dator. Från 20 MB till 500 MB – ”den fyller du aldrig”, sa försäljaren. Den nya tekniken till trots skedde fotografering fortfarande analogt, men med PhotoShop & PageMaker kunde tryckeriet nu få digitalt manus på s.k. SyQuest-skrivor (först stora 5,25 tum som rymde 88 MB, senare mindre 3,5 tum som rymde hela 270 MB). Katalogarbetet var fortfarande omfattande, men hade blivit betydligt enklare. Skrivmaskinen hade ersatts av den nya effektiva datorn. Limstiftet och gnuggisarna var nu blott ett minne. Och på den vägen är det … men snart gör väl AI alltihopa …?
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*