I höstas skrev vi här på Myntbloggen.se om den stora medeltida myntskatten som nyligen hittades vid en sommarstuga av en sportfiskare som letade mask i 08-området. Efter en tid kom det fram att fyndet gjordes vid Hörningsholm på Mörkö i Södermanland, Södertälje kommun, Stockholms län. Skattfyndet har därefter benämnts Hörningsholmsskatten.
I artikeln ”Maskletare blir miljonär på mynt?” berördes också frågorna om fyndets historiska/vetenskapliga och ekonomiska värde. – ”Det skall bli väldigt spännande att följa fortsättningen. När Riksantikvarieämbetet skall ’värdera’ och lösa in fyndet för skattebetalarnas räkning”, skrev vi då och fortsatte; – ”Räknar vi samman detta får vi ihop +70 mille! 16.000 x 500 kr + 6.000 x 5.000 kr + 600 x 50.000 kr + 1.400 x 2.500 kr = 71.500.000 SEKiner. Och då har vi ändå inte räknat med ’ett hundratal andra föremål i form av bland annat hängen, pärlor, skålar och spännen’. Kanske kommer man av ekonomiska skäl att’ sälja av dubbletterna’ för att finansiera inlösen? – HaHaHA! – Skulle inte tro det! Min gissning är att ’man prutar hårt’.”
Idag kom svaret: Riksantikvarieämbetet värderar silverskatten till 17 miljoner svenska kronor … och ersätter upphittaren med 4 miljoner SEK. – ”Det är en rekordsumma. Så är det, säger överantikvarie Magnus Larsson.” – Och visst, allt är relativt. Fyra miljoner är visserligen mycket pengar, men samtidigt en spottstyver i förhållande till dessa mynttypers sammanlagda marknadsvärde – kanske över 70 miljoner. Men om retoriken med ”en rekordsumma” i alla fall kan härledas i någon slags logik, är nästa retoriska utsaga svårare att begripa: – ”En inlösensersättning ska vara skälig. Den ska inte missgynna upphittaren, men inte heller ligga på en så hög nivå att den riskerar att uppmuntra till skattplundring, säger överantikvarie Magnus Larsson.” – Vad menar karln? Att länder som Storbritannien, som ersätter fynd med marknadsvärdet, därmed skulle ”uppmuntra till skattplundring”!? Hur kan det vara så stor skillnad i synen på ett fynd vid inloppet till Södertälje och ett annat vid inloppet till London? 67,5 miloner SEK!? Den krassa verkligheten bakom retoriken är ju istället att Sverige är ett U-land i dessa sammanhang. Man är dumsnål och värderar helt enkelt INTE vår gemensamma kulturhistoria högre än så här. Med hänvisning till kungarnas krav på jordfynd för 400 år sedan, ser Riksantikvarieämbetet sig själv som generösa när de betalar ut ca 5% av marknadsvärdet. – ”Det är en rekordsumma. Så är det, säger överantikvarie Magnus Larsson.”
Samma dumsnåla förhållningssätt till Sveriges kulturhistoria känns igen från styrningen av f.d. Kungliga Myntkabinettet. Efter decennier av lobbande för ett eget numismatiska museum, lyckas man 1997 bygga upp Europas kanske finaste myntmuseum på Slottsbacken i Stockholm. Men redan 2017 genomdrev ”kulturminister” Alice Bah Kuhnke (MP) museets nedläggning. Ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar – i samma anda som nedläggning av försvar och kärnkraft etc. Sedan kan man väl bara skaka på huvudet åt det faktum att man spenderade 60 miljoner kronor (1998) på att säkerhetsutrusta byggnaden med valv och utställningar, samtidigt som man hade absolut noll koll på såväl inventeringar som personal. Ingen myntintresserad har väl missat stölderna på Kungliga Myntkabinettet, där man plötsligt upptäckte att mynt för ca 25 miljoner (25.000.000) kronor försvunnit från samlingarna. Likväl kan man tycka att resterande samling – värderad till +25 miljarder (+25.000.000.000) SEK – skulle vara värd ett bättre öden än dagens bleka utställning på Historiska Museet. Att lilla Avesta Myntmuseum (när det är öppet) idag är flera klasser bättre än ”Ekonomiska Museet” är väl ändå lite pinsamt?
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*