Så fick vi äntligen lite regn – och en anledning att sätta sig framför datorn igen. Ni som följer ANTIKÖREN på FaceBook har naturligtvis inte missat tillkännagivandet av det sensationella myntfyndet på Visingsö för ett par månader sedan. I samband med grävning för bergvärme gjorde arkeologerna ett viktigt fynd av sammanlagt inte mindre än svenska 170 silvermynt (lejonparten brakteater*) preliminärt daterade till ca 1150 och några decennier framåt.

*Brakteater (från latinets bractea som betyder ”tunt metallblad”) kännetecknas av att de är ensidiga, slagna med EN stamp mot ett mjukt underlag av läder eller bly, varpå baksidan blev spegelvänd. De förekommer i princip två skilda sorter; a) smyckes- eller guld-brakteater från folkvandringstid (samma teknik användes till de nästan samtida ”guldgubbarna”), samt b) silvermynt – i Sverige präglade från 1150 och framåt. Vid brakteatprägling krävs endast ca 1/3 av den kraft som behövs vi traditionell hammarprägling. De senare metoden skedde ofta i parsamarbete, medan brakteatpräglingen kunde skötas av en ensam präglare.

Myntfyndet gjordes i en kristen grav utanför kyrkomuren vid Brahekyrkan på Visingsö. Den begravde var en man i 20-25 års åldern och mynten påträffades i två grupper; a) ett 20-tal mynt (ca 3 gram?) under ena höften och b) omkring 150 mynt (ca 22 gram?) nere vid ena foten. Arkeolog Anna Ödeen på Jönköpings Läns Museum tolkar mynten som ”gravgåvor”, vilket är ovanligt i kristna gravar. En annan möjlighet skulle kunna vara att den unge mannen haft en penningpung i bältet vid höften och en ”reservkassa” gömd i vänster stövel? – Ett gammalt knep för att undvika att bli rånad på allt man har. Man skall som bekant inte lägga alla ägg i samma korg. Dessa omständigheter gör också att fyndet har klara paralleller med Skänninge-fyndet 2009, som förtjänstfull beskrivits av Monica Golabiewski Lannby i läsvärda boken Kung Knut Eriksson och penningarna (2019). Skänninge-fyndet innehöll; a) 96 gotländska penningar funna vid höften (ca 16 gram) och b) 95 svealandsbrakteater + 35 halverade dito (ca 34 gram) mellan lårbenen.

Det har, i vanlig ordning, varit svårt att får fram vettiga bilder och kompletterande uppgifter från förtegna forskare. Vet faktiskt inte riktigt varför de är så hemlighetsfulla? Vore inte detta ett gyllene tillfälle att sprida lite numismatisk kunskap? Själv tar jag alltid varje möjlighet att diskutera numismatik när någon intresserad hör av sig med frågor.

På Jönköpings Läns Museums blogg skriver Anna Ödeen: – ”I början av april var Kenneth Jonsson, professor emeritus i numismatik vid Stockholms universitet, hos oss. Numismatik står för läran om mynt och sedlar. Med hans hjälp registrerade vi alla enskilda brakteater, vägde och fotograferade dem. Vikten är avgörande vid analysen av dessa medeltida brakteater/mynt. Anledningen till att vi fortfarande inte kan säga exakt hur många det är beror på att några sitter ihop och att det inte fullt ut går att avgöra om det är två eller tre.”

När Myntbloggen.se några dagar senare frågar Kenneth Jonsson om han månne har något bildmaterial, viktuppgifter eller kanske t.o.m. en förteckning att dela med dig av? … blir svaret kort och gott: ”Hej! Svar nej. Hälsningar, Kenneth”.

Vi mynt- och historieintresserade svenskar som inte har ro att vänta i 10 år på en publicering får helt enkelt hålla tillgodo med de små ledtrådar vi kan få i medieflödet och därefter försöka skapa oss en uppfattning om fyndet. Nu har ju museerna och pressen det gemensamt att man fullkomligt älskar ”mynthögar” i samband med myntfynd. Ytterligt sällan väljer man att fokusera på de enskilda mynt som verkligen har något att berätta.

Den enda publiceringen som egentligen säger någonting är faktiskt den översiktsbild (över 160 av 170 mynt) som den populär-vetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg publicerat på nätet. Tack för den! Oklart om ”de tio saknade mynten” tills vidare hemlighålls, eller om de sitter ihop med andra mynt och därmed försvårar ”mynträkningen”?

Utefter denna enda bild i F&F har Myntbloggen.se satt ihop följande förteckning:
Lödöse. Dubbelkors-brakteat präglad senast ca 1150 = 1 st.
Lödöse. Kors-brakteater präglade fr.o.m. 1150-talet (fyra typer) = 99 st.
Lödöse? Stadsports-brakteater, odaterade, fin stil, 2-3 tidigare okända typer! = 4 st.
Lödöse? Stadsports-brakteater, odaterad, stiliserad typ, tidigare okänd! = 35 st.
Norge eller Lödöse? Kors-, ring-, spiral-brakteater, före 1200 = 14 st.
Visby. Stadsports-penningar (”klöverkors/kyrkgavel”), fr.o.m. 1150-talet = 6 st.
Sigtuna? Kung med svärd, stiliserad typ, präglad senast 1180? = 1 st.

Dubbelkors-brakteatern är sedan 1987, då det sensationella fyndet av myntningsunderlag gjordes i Lödöse, omattribuerad till Lödöse och präglad senast 1150. Kanske av Biskop Ödgrim i Skara (ca 1130-1150). Tidigare trodde man att typen var norsk, vilket också gäller följande typ, som har ett grekiskt kors med fyra pärlor i korsvinklarna, omgivet av en slät inre ring och en yttre pärlring, samt varianter därav (se bild ovan). Tack vare fynd av myntningsunderlag av läder i Lödöse kan vi sedan 1980-talet datera denna typ till 1150-talet och framåt. Eventuellt präglad för Biskop Bengt den gode i Skara (ca 1150-1190).

I Visingsö-fyndet fördelar sig varianterna med s.k. grekiskt kors enligt följande:
a) Kors med fyra punkter inom slät inre ring och yttre pärlring = 77 st.
b) Kors med fyra punkter inom en slät ring med fyra? punker = 11 st.
c) Kors med fyra punkter inom två släta ringar = 6 st.
d) Kors med två punkter inom en pärlring = 5 st.

Det bör dock nämnas att motivet är väldigt allmänt och att det finns betydligt fler kända varianter. Typen kan mycket väl ha präglats både i Lödöse och i Norge – under lång tid. Kanske speciellt om det rör sig om en kyrklig myntning. Se vidare Magne Josefsens artikel ”Om korsbrakteaten på stempelavslag fra Lødøse” i Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 6-2022, s. 129-132. Notera också att dessa mynt i Sverige benämns som ”Götalandspenningar” och i Norge som ”Kvartspenningar”.

En av de större och vackrare typerna Josefsen redovisar förekommer även i Årbol-fyndet, Eds socken i Dalsland, som gjordes redan 1798. Detta fynd innehöll dessutom lejon-brakteaterna med ”tillbakablickande lejon” och ”strecktecknat lejon”, som Kenneth Jonsson märkligt nog klumpar ihop med ”stolt spatserande lejon” och för till Sverker Karlsson (1196-1208). Detta gör han dessutom utan att på minsta sätt försöka förklara varför Sverkerska ätten skulle föra ärkerivalens vapen (lejonet) på sina mynt? Kan bara upprepa det jag skrev för 11 år sedan: – Vetskapen om Knut Erikssons handelsavtal med Henrik Lejonet i Lübeck 1174-80 (omnämnt av Birger Jarl 1252) och avtalet med kung Henrik II av England 1185 (bl.a. om befrämjad handel på Lödöse) gör att man allvarligt måste överväga kronologin för LL XII:2 (inspirerad av Henrik Lejonet?) och LL XI:1a och 2 (efter Henrik II:s mynt).

Vem som är myntherren bakom dessa mynt har diskuterats. Såväl kung Sverker d.ä som biskop Bengt ”den gode” i Skara och Karl Sverkersson har föreslagits. Myntningen är i grunden ett kunglig s.k. regalie (privilegium, rättighet), men kungen kunde även, helt eller delvis, överlåta mynträtten exv. till kyrkan eller en stad. Ibland kanske i syfte att hjälpa till med uppbyggnaden av densamma. Ibland för att göra en enkel förtjänst i de fall man delade på intäkterna (något som f.ö. skedde långt senare när Karl IX:s Göteborg anlades).

I Äldre Västgötalagens biskopslängd kan vi läsa om biskop Ödgrim som vigde henne (Skara domkyrk) till fem penningar blå av varje bonde, för att då gick (cirkulerade) erpenningar i hela Götaland. Eller så skulle man gälda sju skäppor havre, eller tre skäppor korn. Även den efterföljande biskopen, Bengt den gode, verkar ha kasserat in samma skatt av bönderna: – ”Eigh tok han merae aen faem peaninghae bla aff hwarium bondae aellaer skyaeppur haffrae aellaer threr byg.” Exakt hur stor en skäppa var vid denna tid vet man inte, men några århundraden senare säges skäppan motsvara omkring 25 liter.

Kursen på penningar var alltså: 5 penningar = 7 skäppor havre = 3 skäppor korn.

1 penning = 1,4 skäppor (ca 35 liter?) havre = 0,6 skäppa (ca 15 liter?) korn.

SENSATION! – Helt okända brakteater dyker upp i Visingsö-fyndet 2024!
Några av mynten har motiv som aldrig hittats tidigare, meddelade forskarna på FaceBook. Detta satte naturligtvis igång fantasin hos följarna; – ”ser ut som två gubbar med en slags våg emellan sig”, – ”ser ut som en groda och två grodyngel”, – ”eller en man med ett ok på axlarna”, – ”två lyckliga människor som hittat en gigantisk Karl-Johan-svamp”, – ”ett svärdshjalt”, ”eller en fladdermusmänniska”…???

Medan allmänheten hade många förslag beträffande motivet, hade arkeologerna inga alls. Först när en privatperson delade med sig av lite bilder han tagit då Jönköpings Läns Museum, under ett par dagar då mynten visades där, klarnade det hela. Bland alla mynten i högen (typisk musei-exponering) kunde ett par-tre liknade mynt noteras …

Kors i jösse namn, det är ju en stadsport! – En talande symbol för köpstadsfrid! Liknande motiv återfinns på nordtyska, frisiska, danska och gotländska mynt från 1100-talet. Den mest talrika av typerna som experterna valt att visa är dock i kraftigt stiliserad stil, så visst kan man förstå allmänhetens spekulationer. På de gotländska mynten med liknande motiv har forskarna oftast tolkat motivet som en kyrka (med två sidotorn), en kyrkfasad eller en (stiliserad) kyrkgavel. Efter Visingsö-fyndet tror jag att stadsport (eller borgport) är den mest troliga tolkningen. Och budskapen är då glasklart; här råder köpstadsfrid!

Ovan några exempel på det vanligt förekommande myntmotivet stadsport, för diverse städer och handelsplatser från 1100-talet och framåt. En del har tillägget/förtydligandet PAX PORTA d.v.s. köpstadsfrid eller portfred. Helt enkelt en deklaration att här bakom denna port och inom dessa murar råder handelsfrid – garanterat av kungen och/eller staden. Jämför Lagerqvist LL XIX:2 (s. 74).

Redan romarna hade mynt med frånsidesmotivet ”camp gate” (garnisons-/lägerport) och än idag kan vi beskåda en dylik romersk stadsport i verkligheten – Porta Nigra i Trier. En senare parallell finns i gotländska Visby där vi finner Kruttornet, det äldsta tornet i ringmuren (uppfört som försvarstorn till den medeltida hamnen) åren 1160-61 (jämför med nedre radens gotländska mynt på bilden ovan). Motivet förekommer även på många mynt från den fria staden Riga – och är t.o.m stadens vapen (se myntet ovan t.h.).

Men vilken handelsstads stadsport är det då vi ser på dessa nyupptäckta mynt?
Ja, nu har ju visserligen de förtegna forskarna ännu inte släppt vikterna på mynten, vilket försvårar en datering, men storleksmässigt råder det ju knappast någon tvekan om att det rör sig som s.k. ”Götalands-brakteater” (ca Ø 13-14 mm, mot dito ”Svealands-brakteater” ca Ø 18 mm). Och då den enda myntort vi känner till vid denna tid (1150-1180) är Lödöse (Göteborgs föregångare, vid Göta älvs västra strand) måste detta naturligtvis betecknas som huvudalternativet. Några andra alternativ finns egentligen inte. Det verkar ju till och med som att Skara-biskopen valde hamnstaden Lödöse för sin myntning.

Så kan det ha funnits ett murförbundet byggnadsverk med tre torn och en port i Lödöse vid denna tid? Den tidigaste borgen/kastalen i Lödöse tros ha uppförts redan på 1100-talet och myntprägling är belagt sedan 1140-talet (senast 1150). Kastalen lär ha brändts ner av norska birkebeiner anno 1227, men byggdes upp igen. Åren 1250-1275 byggdes befästningen ut till en större borg, enligt Erikskrönikan benämnd Lödösehus.

På de rekonstruktioner som gjorts kan man konstatera befästningsverk med tre torn sammanbundna av en mur (med integrerad kungsgård?). För den som kom sjövägen bör då tornen varit det första man sett och det närmast vattnet måste ha upplevts som högre än de andra – precis som på mynten! Kastalen/borgen var belägen på en bergsplatå ca 15 meter över ån Ljuda (även Lyda, Löda och det vatten som givit Lödöse sitt namn). Numera kallas Ljuda å för Gårdaån och är tillsammans med Grönån tillflöden till Göta älv. Vid Grönån låg f.ö. Lödöses föregångare, den äldre handelsplatsen Grönköp vid Skepplanda.

De allra flesta av svenska brakteater-mynt är anonyma, då de saknar inskriptioner. Ett par av de lysande undantagen är Knut Erikssons Lödöse-mynt med ett ”framvänt kungsporträtt” och inskriptionen; KANUTUS REX S (Knut, kung i Sverige) samt dess pendang med samma motiv och texten LEDU(S) – d.v.s Lödöse. Vi vet alltså säkert att kung Knut Eriksson (1167-1196) lät slå brakteater i Lödöse. Även sonen Erik Knutsson (1208-1216) slog mynt därstädes, då med omskriften; hERICUS REX.

År 1252 omnämner jarlen Birger Magnusson (ca 1210-1248-1266) ett handelsavtal som någon gång åren 1174-1180 tecknades mellan Knut Eriksson (ca 1140-1167-1196) och Henrik Lejonet (1129-1195), grundare av Lübeck 1159, där handeln mellan Lübeck och Lödöse skulle utvecklas och gynnas. Några år senare (1185) skrevs även ett avtal med kung Henrik II av England, med ungefär samma intentioner. Båda händelserna har lämnat spår i Lödöse-myntningen. Typen ”stolt spatserande lejon” är närmast kopierad efter Henrik Lejonet och detsamma gäller den något senare typen ”framvänt kungaporträtt” som har mycket stora likheter med Henrik II:s sterlingar som började slås omkring 1180.

Det är förmodligen Knut Erikssons son, Erik Knutsson, som som återupptar präglingen av lejon-brakteater – nu av typen ”tillbakablickande lejon”. Det är knappast troligt att någon utanför den Erikska ätten skulle få för sig att använda ättens symbol lejonet på mynt. När sedan dennes son, Erik Eriksson (1234-1250), återupptar stadsports-motivet på Lödöse-mynten, skulle man kanske kunna tala om ytterligare en historisk återblick? Var den månne hans farfar Knut Eriksson (eller till och med farfars far, Erik den helige?) som en gång i tiden lanserade stadsports-motivet på svenska mynt? Framtiden får utvisa hur det ligger till. Vem vet? Om några år (eller decennier?) får vi kanske höra vad yrkesforskarna har att säga?

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*