I söndags kikade jag (givetvis) på ”SVT:s storsatsning” Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet. Föga förvånande kretsade det mesta kring Mälardalen, Mälardalen och Mälardalen. Förutsägbart så det förslår. Och nästan lika förutsägbart var väl att en SVT-produktion 2023, lika lite som en Rapport-sändning, kan göras utan pekpinnar om klimatkatastrofen. Denna gång den man tror inträffade år 536 e.Kr. Konsekvensen blev dock att man fick förlänga ”vikingatiden” med 250 år och påbörja den redan på 500-talet. Vad gör man inte för att uppfostra menigheten.

Utöver detta var min första reaktion: – Vart tog kungarna vägen? Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet (2023) är i mycket en ren kopia på Historien om Danmark: Vikingetiden (2017). Båda med en konferencié som lallar omkring bland olika iscensättningar, kryddade med effektfulla drönarbilder. Men medan danske Lars Mikkelsen fokuserar på att berätta en historia, verkar svenske Simon J. Berger mest ha fått order om att le. Konstant. Hela tiden.

För att jämföra den danska och svenska versionen och få en bild av hur de båda grannarna ser på sin historia, återsåg jag de båda programmen efter varandra. Och det jag då slogs av var: – Vart tog kungarna vägen i den svenska versionen? I Danmark går man direkt på Harald Blåtand, men i Sverige omnämns Olof Skötkonung först i elfte timmen, när det endast är 7 minuter kvar av programmet. Vad har SVT emot kungar?

Och det hela blir nästan lite löjligt när man i sin iver att sammankoppla Mälardalen med Vikingarna (de kallades väl mest Väringar och Varjager i österled) försöker placera sagokungen Yngvar på ett skepp i Estland – 150 år efter hans eventuella död. Kan upplysa SVT och dess ”300 experter” om att det faktiskt fanns riktiga, historiskt belagda, kungar i Sverige under vikingatiden. Så man behöver inte hitta på. Kanske han man i alltför hög grad låtit sig duperas av sagofarbror Jonathan Lindströms fantasihistorier i ”Sveriges långa historia” (en pandemiroman, skriven under parollen; det vi inte vet, får vi fabulera ihop).

Att göra ett entimmesprogram om vikingatidens Sverige innebär naturligtvis att man får göra ett snävt urval och sålla bort en hel del. Men man kan verkligen fråga sig hur det är möjligt att göra ett dylikt program utan att överhuvudtaget omnämna; Gotlands världsberömda silverskatter, den stora hedniska armen i England och hur ”de stora” kungarna (Karl, Otto och Knut) påverkade vikingatiden och kristnandet. Och hur kan man totalt missa Sveriges koppling till Danmark och England? Eller historien om Danelagen och gälderna eller om våra viktigaste runstenar: Rökstenen, Sparlösastenen och Orkestastenen. Den förstnämnda borde vara lika viktigt arv för svenskarna som Jellingestenarna är för danskarna.

Du har väl inte missat Fredrik Ousbäcks fina filmer om Rökstenen och annat spännande på Format Historia på YouTube? Rekommenderas varmt!

I det danska originalprogrammet (2017-04-16) berättar man om kungar och händelser som exv. Gudfred 804, Karl den Store, Great Heathen Army 865, Guthrum 875, Alfred den Store, Danelagen, Gorm, Otto den Store, Harald Blåtand, Otto II, Sven Tveskägg, Ethelred den Villrådige och Knut den Store. I Sverige tar man givetvis upp både Birka och Ansgar, men väljer samtidigt bort kungarna Björn, Olof, Ring, Erik och Emund på Adelsö. Inte ens Harald Blåtands förbundna, Emund Eriksson eller Sven Tveskäggs besegrare, Erik Segersäll finns med i programmet.

Intressant nog har den utbredda historiska lokalpatriotismen inte bara drabbat stockholmare och skåningar, utan även danskarna. För i den danska versionen finns inte en stavelse om de svenska kungligheter som i hög grad påverkat den tidiga danska kungamakten. Gorm den Gamles far, Olof den Svenske (som med vapenmakt erövrade danernas rike på 890-talet) omnämns t.ex. inte alls. Även Gorms (Gurd, Vurm, Kurm, Gurmd) förmodade svenska hustru Tyra Danabot (Thorvi) ignoreras fullkomligt. För hur skulle det se ut, om det gamla Danmarks ”stamfader”, i själva verket var svenskättling!? Inte kan väl Adam av Bremen haft rätt när han citerade Sven Estridsson (Sigrid Storrådas dotterson)? Och på samma sätt väljer man att bortse från Erik Segersälls annektering av Danmark 986-992 (då Sven Tveskägg tvingas i exil i Polen) och Olof Skötkonungs seger över Sven efter Eriks död. Inte heller alliansen med Sverige, förseglat genom bröllopet mellan Sigrid Storråda (Eriks änka, Olofs mor) och Sven ca 993, tycker man är värt att nämna. Trots att Olof tog med Sven till England 994 och att denna allians med all säkerhet var en förutsättning för Svens och Knuts invasion av England två decennier senare.

Vår första kristna kung, Olof Skötkonung (992-1022), gör entré i programmets sista minuter. Kopplingen är först de kristna gravarna i Varnhem från tidigt 900-tal, engelska missionärer, Katas stenkyrka och det fiktiva dopet i Husaby 1008 (Olof döptes i Andover i England redan hösten 994). Men redan några sekunder efter att Olofs namn nämnts, hamnar vi i Sigtuna – i Mälardalen 1019. Fanns det inget annat värt att nämna?

Man skulle t.ex. kunnat berättat om Olof Skötkonungs tillnamn (Skautkonungr på fornnordiska), som bygger på en mycket tidig missuppfattning. Redan på 1200-talet blev det fel när man blandade ihop det fornengelska ordet ”sceatt”, som betyder skatt, pengar, rikedom och mynt, med det snarlika ordet ”sceat”, som betyder sköte. Ursprunget till det sistnämnda är ett urgermanskt ”skautaz” (på fornnordiska ”skaut”, på gotiska ”skauta”) som via danskans ”skød” blev ”sköt” – och Skötkonung. Ett muntligt uttalat sceatt (skatt) missuppfattades alltså redan på 1200-talet och nedtecknades som sceat (sköte). Och därmed gick Olof Skattkung (Anlaf Treasure king) till historien som Olof Skötkonung. För tusen år sedan förknippades ordet ”skatt” förmodligen med silverskatt, brandskattning och skattgömma. Men idag tänker vi nog i första hand på skattetryck, reavinstbeskattning och moms etc. From treasure to tax, för att använda engelska ord.

Historien om Sverige har fått befogad kritik för sitt tjatigt tendensiösa 08-perspektiv. Bland annat från Hallands kulturhistoriska museum. Ovan träffar Jesper Hillbom arkeologerna Per Wranning och Leif Häggström för att prata om vendeltid och vikingatid i Halland – ett av alla landskap SVT helt glömt. Panelens retoriska upprepning av Mälardalen, Mälardalen och Mälardalen har nog fått fler än undertecknad att dra på smilbanden.

Sin vana trogen har man fullständig snöat in på ”Svearna i Mälardalen” och Gamla Uppsala. Och så kan det bli när man likt SVT konstant konsulterar samma lilla grupp av ”experter”, alla med samma tröttsamma lokalpatriotism. Ni borde vidga era vyer! Ni representerar en inskränkt och förlegad Sverigebild. När ”vetenskapsjournalisten” Kristina Ekero Eriksson i boken ”Gamla Uppsala”, Stockholm 2018 (s. 21-24) skriver om ”SVEAKUNGENS SÄTE”, kan man tro att stycket är skrivet för 350 år sedan av Olof Rudbeck den äldre (1630-1702) och inte i modern tid. Detsamma gäller dessvärre stora delar av SVT:s storproduktion: Historien om Sverige, del 3 – ”Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet”.

Man kan fråga sig om dessa stockholmare överhuvudtaget känner till ”äldre skriftliga källor”, exv. den romerske historikern Tacitus som redan 98 e.Kr. skrev om ”Suiones”? Eller Cassiodorus & Jordanes (538 reps. 551 e.Kr.) som för snart 1500 år sedan skrev om ”Suehans” och detta folks talrika stammar? Har de frågat sig varför goten Jordanes (i sin berömda Getica – om goternas ursprung) – räknar upp ett drygt dussin Suehans-stammar på ön Scandza (Skandinaviska halvön), från Öresund i söder till Viken/Oslofjorden i norr: (Theustes, Vagoth, Bergio, Hallin, Liothida, Ahelmil, Finnaithae, Fervir, Gauthigoth, Evagreotingis, Ostrogothae, Raumarici ac Ragnaricii) innan han når fram till de nordliga Finni, Vinoviloth och Suetidi (med ett d)? Eller har ”08-damerna” fullständigt fastnat i sagans värld, eftersom man kallar de (bevisligen många gånger uppdiktade) 700 år yngre sagorna för ”äldre skriftliga källor”? Men inte ens där står det något om att ”de som bodde söder om Mälaren räknades förmodligen inte till svearnas skara”. Redan Adam av Bremen visste ju 1070 e.Kr. att: – Birka är götarnas stad och belägen mitt i Sverige.

Ikväll är det dags för Historien om Sverige – Gud ger och Gud tar, 1100–talet till slutet av 1300-talet. – ”Det är goda tider för svenskarna som nu blivit kristna. Ekonomin blomstrar och skördarna är goda. Befolkningen växer och det svenska riket börjar byggas steg för steg. Men allt utmanas när tiderna plötsligt blir sämre och pesten utplånar en tredjedel av befolkningen.”

Vi håller tummarna för att man lyckas bättre denna gång … 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

TILLÄGG 2023-12-12:

Kritiken efter ”SVT:s storsatsning”: Historien om Sverige – Vikingarnas tid, 500-talet till slutet av 1000-talet, har varit massiv – och befogad. Nu sällar sig filmaren och historikern Fredrik Ousbäck till kritikerna och avfyrar en rejäl salva mot SVT och deras sagotanter, förlåt ”historieexperter”. Neil Price, Bo Gräslund, Jonathan Lindström och Ekero Eriksson & Co får sig alla en välförtjänt släng av sleven. Historieförfalskning! dundrar Ousbäck. Och jag håller med!

Riktig historia om Sverige! Eller? – YouTube-film presenterad av Fredrik Ousbäck.

Hur kan SVT igen släppa fram sagodravel om Sveriges historia? Nu ligger alltså sagokungen Yngvarr från 600-talet död i Estland och Salme i en båtgrav från år 750!

*

– ”1920-talet är Milles verksammaste decennium; då skapas flera av monumental-verken, bl.a. Gustav Vasa, Rudbeck, Europa och tjuren samt Poseidon. Under år 1923 projekteras, skisseras eller slutförs flera av dessa samtidigt som Milles utför fyra nya medaljer, den gjutna Böttigermedaljen samt de präglade Gustav Vasa-, Göteborgs- och Norstedt-medaljerna.”

– Så inleder Ulf Adel sin text om Carl Milles Gustav Vasa-projekt 1904-1923 i sin mycket läsvärda avhandling.”Carl Milles – Form, idé, medaljkonst” från 1980.

I december 1922 fick Carl Milles (1875-1955) beställning på en medalj till 400-årsminnet av Gustav Vasas intåg i Stockholm. Beställningen kom från Sporrong & Co i Stockholm, som härmed inledde sitt samarbete med Carl Milles. Detta är Milles första präglade medalj.

Ulf Abels beskrivning av Milles Gustav Vasa-medalj låter som följer:

Gustav Vasa. 1923. Präglad av Sporrong & Co i silver och brons. Diameter 56 mm.
Advers: GVSTAF WASA SVERIGES KONVNG. Huvudet i profil, höger sida, bröst-partiet en face, iförd samtida dräkt. Signerad Carl Milles nedsänkt utmed kanten t.v.
Revers: STOCKHOLM MOTTOG BEFRIAREN MIDSOMMAREN 1523. Slottet Tre kronor samt, omkring dess huvudtorn, tre kungakronor. I förgrunden stiliserade vågor.
Randen: SAMFVNDET S:T ERIK ÅT 400-ÅRSMINNET 1923.

Upplaga: 100 numrerade exemplar präglade i silver samt ca 1.000 i brons. Några senare exemplar har tillverkats. Reversen använd till medalj instiftad av Samfundet S:t Erik 1963. Dess motsatta sida modellerad av Axel Wallenberg (Lagerqvist 1978, 85).

Den klart vanligaste varianten av denna medalj är den ovan nämnda i brunpatinerad brons, slagen i den relativt stora upplagan tusen exemplar. Den har de senaste 40 åren gått att köpa för under 500 kronor, men på sistone har priserna (med all rätt) börjat skjuta i höjden. Idag får man nog räkna med 2-5 gånger ”det gamla priset”.

Betydligt svårare är det att finna ett silverexemplar av denna medalj. Dessa präglades ursprungligen i endast 100 numrerade exemplar (varav det här illustrerade är Nr 46, som tillhört Gunnar Holst, Göteborg, och en gång i tiden inköptes för facila 75 kronor inklusive originalask). Utöver dessa hundra silvermedaljer har man hos Sporrong & Co i Stockholm, åtminstone vid ett par tillfällen (1952 och 1965), gjort nypräglingar – utan randskrift! Den senare av dessa för övrigt är slagen med brusten åtsidesstamp.

Någon ”guldmedalj” omnämns inte av Ulf Abel, men den existerar faktiskt i GULD! – Eller närmare bestämt i förgylld brons. Ett eventuellt unikt exemplar finns i undertecknads samling (se bild ovan) och utöver detta har jag en obekräftad uppgift från en gammal kund om ytterligare ett exemplar. Dessa har förmodligen tillverkats för att delas ut till någon eller några prominenta personer. Att prägla en så stor medalj i rent guld var nog allt för kostsamt redan 1923. Rent guld är 84% tyngre än finsilver och 18K guld är 46% tyngre än finsilver, så det hade i så fall blivit rejäla guldpengar på +150 gram – eller motsvarande 20-24 stycken guldtjugor från Oskar II:s tid (detta var ju två år innan den sista 20-kronan i guld utkom 1925).

Men det finns faktiskt en fjärde variant av Milles Gustav Vasa-medalj – nämligen den lite ovanligare i svartpatinerad mässing. I Ulf Abels avhandling får vi veta mer om detta:
– ”Svartpatineringen, som genom ett mer komplicerat laboratoriearbete fördyrade processen ca 1/3, kunde inte utföras på mycket stora upplagor. Detta är troligen orsaken till att endast en del av Gustav Vasa-medaljens upplaga svartpatinerades. Denna typ av patinering kan endast utföras på mässing. För dessa och andra uppgifter om patinering tackar författaren docent Ulla Ehrensvärd, fil. lic. Lars Lagerqvist och civ. ing. Mats Hede.”

Den senare lämnar följande beskrivning på processen: – ”Milles ville ha åtminstone en del av upplagan Gustaf Vasa medaljer svartfärgade, och då valde vi att prägla dem av mässing, som är en zinkrikare kopparlegering än medaljbronsen och mycket ljusare gul än den ganska röda bronsen. Efter behandling med en metallfärg för patinering fälldes svart kopparoxid ut på medaljytan, och för nyansering borstades den med fint pulveriserad pimpsten och vatten. Slutbehandlingen var borstning med vax eller fernissning med ett klarlack. Brons- och silvermedaljerna fick den normala patineringen, där mörkfärgningen består av svavelbly resp. svavelsilver.”

Mässingsmedaljen förekommer även opatinerad, men då UTAN S&Co-stämpel (av Delzanno felaktigt beskriven som ”guldförgylld”, nr 65). Detta är med all sannolikt ett prov som tillkommit i samband med experimenterandet med patineringen. Samma varianten finns även som svartpatinerad (Delzanno nr 70). Jämför Myntkompaniet / Philea aukion 10, 2016, nr 230 (bild ovan) samt Roberto Delzanno ”Medaljer & Konstnärer” nr 65/70 (samma medalj med och utan patinering).

Eftersom patinering av medaljer är ett sällan omskrivet ämne, tycker jag det kan vara befogat att återge lite flera visdomsord från Ulf Abels penna:
– ”Också när det gällde medaljens ytbehandling kom Milles att bryta mot konventionerna – det har f.ö. påpekats av hans medarbetare att han var noga med både valet av patina och kontroller under arbetets gång. Även i hans korrespondens finner man spår av detta. Under större delen av 1800-talet, i Sverige fram t.o.m. Lea Ahlborn, hade den blankpolerade patineringen varit den gängse. Från 1870-talet och Adolf Lindberg övergick man emellertid alltmer efter fransk förebild till den mattpatinerade ytan, vilket ger en mjukare, varmare yteffekt.”

”Mot århundradets slut började man så, som ett uttryck för det stora intresset för den italienska renässansmedaljen, ta upp renässansens bruk att mörkpatinera medaljen. Speciellt förekom detta i tysk medaljkonst under 1900-talets början, där inflytandet från antika mynt och renässansmedaljer överhuvud var starkt. Det var också här som den helt svarta patineringen började förekomma, efter Pisanellos och annan florentinsk medaljkonsts förebild.”

”I Sverige är det Milles som introducerat svartpatineringen, inte enbart för den gjutna medaljen utan också för den präglade. Gustav Vasa-medaljen, Milles första präglade, fick denna mörka patinering, liksom många av de som följde, t.o.m. den präglade miniatyrversionen av Heidenstammedaljen. Denna patineringsform, som genom sin svarta yta ger medaljen ett tungt, expressivt uttryck, och som i jämförelse med mattpatineringen snarast framhäver den plastiska karaktären, väckte när det gällde de präglade medaljerna stark kritik, inte minst från numismatikernas sida. Man ansåg att den bl.a. bidrog till att sudda ut gränserna mellan präglade och gjutna medaljer.”

Den finländska medaljkonstnären Gerda Qvist, lär ha sagt: – ”De faktorer som spela in vid bedömandet av all medaljkonst äro: inspirationens styrka och kompositionens fyndighet samt främst den plastiska utformningen. Den talar sitt tydliga språk oberoende av alla tidsströmningar och den är själva medaljkonstens nerv”.

Och när Abel försöker sammanfatta Milles insatser som medaljkonstnär stannar han först inför den utpräglat skulpturala, plastiska karaktär hans medaljer äger.
– ”Det var inte minst genom denna han kom att bryta mot den grafiskt inriktade medaljkonst som, i fransk efterföljd, sedan länge dominerade i Sverige. Dess främste företrädare var den franskskolade Erik Lindberg (1873-1966), konstnärlig arvtagare till sin likaledes franskorienterade fader Adolf (1839-1916), båda dessa f. ö. innehavare av tjänsten som statens myntgravör. Detta brott skedde plötsligt och radikalt redan med Milles första medalj.”

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Den svenska numismatikens nestor under det senaste halvseklet, museimannen Lars O. Lagerqvist, har gått ur tiden. I går kväll fick jag ett kort mejl från min kollega och namne, mynthandlaren Ulf Nordlind i Stockholm, där han berättade att Lars O. somnat in på onsdagen kl. 08.30. – ”Vi minns alla vår käre vän och för allt gott han har utfört under åren för ämnet numismatik och mycket annat”, skriver Ulf.

Kände inte Lars personligen (men väl hans publicistiska signatur LLt), även om vi stött på varandra några gånger. Första gången var som tonåring på ”Myntets Dag” (1980?). Jag ville då ha ett expertutlåtande angående en Johan-örtug 1590 med stjärna på åtsidan (Uppsala 1589) istället för bladtecken (Stockholm). En i mitt tycke spännande upptäckt för en ung samlare av äldre svenska mynt, men kanske inte det mest upphetsande för en ärrad museiman som redan sett det mesta inom numismatiken.

Samma år som vi startade ANTIKÖREN (1981) utkom den mycket trevliga boken ”Mynt, sedlar och medaljer” författad av Lars O. Lagerqvist och hans ständige följeslagare Ernst Nathorst-Böös (som jag f.ö. träffade redan 1973 och t.o.m. fick autograf av). Denna allmänt hållna introduktionsbok, liksom en lång rad andra publikationer av Lars O. (som han t.o.m. benämns på medaljen ovan – ackompanjerad av en lagerkvist), har fortfarande sin givna hedersplats i bokhyllan. Det är nämligen som författare (och föredragshållare) vi kommer att minnas hans extremt breda numismatiska kunnande. Bland museifolk finns många specialister (som kan väldigt mycket om väldigt lite – men inte alltid kan förmedla det vidare), men jag kan inte erinra mig någon som ens kommer i närheten av Lagerqvists bredd. Den var unik inom denna specialiserade värld. Från vikingatida och medeltida mynt till renässansens medaljer, svensk mynträkning och modern medaljkonst – han hade koll på allt. Förmodligen av den enkla anledningen att han var genuint intresserad.

Lars O. Lagerqvist var en mästare på att kåssera. Hans förmåga att på ett fängslande sätt berätta och entusiasmera sin publik var i en klass för sig. Har sett flera ”stora elefanter” hålla föredrag om sitt lilla specialområde – med näsa i sina papper. Lars O. behövde knappast något manus. Ett tecken så gott som något på att man behärskar sitt område. Har man dessutom pondus och en god portion humor har man alla försutsättningar att lyckas.

Och det var inte bara numismatik som intresserat Lars O. Han har dessutom skrivit en hel del om historia. ”Sveriges Regenter – från forntid til nutid”, till exempel. Första upplagan denna kom väl i samband med medaljserien (regentlängden) med samma namn som utkom 1976. Sista gången jag träffade Lars var för övrigt på myntmässan FriMynt i Helsingborg för några år sedan. Hans blick föll genast på ett par brickor med medaljer från just denna medaljserie; – ”De där medaljerna känner jag igen”, sa han.

Apropå FriMynt drar jag mig till minnes en liten episod för dryga 30 år sedan. Några veckor innan mässan fick jag för mig att jag skulle skriva en liten ”bok” (läs: Antikörens småskriftserie nr 1, 1991) om vad ett gammalt mynt kan berätta i olika avseenden. Tyckte det var lämpligt efter 10 år i myntbranschen. Det finns ju så många olika infallsvinklar som kan leda fram till ett samlarintresse. Resultatet blev ”Ett gammalt mynt berättar …” Det blev också den enda småskriften i Antikörens serie, sedan kom Mynttidningen i vägen. Hur som helst skickade vi givetvis ett exemplar till Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm där Lars O. Lagerqvist var museidirektör. Och det dröjde inte länge förrän Lars ringde och meddelare; – ”Du bryter mot grundlagen! Närmare bestämt Tryckfrihetsförordningen.” Unge herr Ottosson hade då nämligen ingen aning om att en publikation skall förses med ett ISBN-nummer. – ”Inga problem”, fortsatta Lars, jag fixar det! Och det gjorde han.

I samband med 75 årsdagen 2004, publicerade Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) ett trevlig och personlig porträtt av Lars O. signerat Ian Wiséhn. Läsvärt, så följ länken nedan för att läsa mer om personen Lars O. Lagerqvist: https://numismatik.se/pdf/snt12004.pdf

Medaljerna låg Lars särskilt varmt om hjärtat. Och då kanske speciellt de stora gjutna bronsmedaljerna där det hela en gång började – Pisanello i renässansens Italien. Moderna medaljkonstnärer som Reimo Heino och Ernst Nordin har också genom åren förärat honom stora gjutna medaljer i denna klassiska genre. Få numismatiker har tillägnats en enda medalj under sin levnad. I Lars fall tror jag att man måste ta till båda händernas fingrar för att räkna dem.

Och internationellt är det nog inom detta område (medaljkonsten) som han rönt störst uppskattning. Hans mångåriga ordförandeskap i FIDEM (Fédération Internationale de la Médaille d’Art – International Art Medal Federation) säger väl en del om hans rykte. Just idag pryder han för övrigt FIDES hemsida och hyllas med en lång minnestext av kollegan Marie-Astrid Voisin Pelsdonk.

Hon skriver bland annat (översatt av Google): – Jag minns att jag bara nickade och knappt vågade andas. Det här var mannen jag hade sett namnet på på historiebokspärmen och precis hört talas om i numismatiska kretsar och på Kungliga slottet. Jag använde ”vous” på franska när jag pratade med honom. Han tittade på mig och sa: ”Om du vill vara min vän, använd ”tu”. Jag är inte kungen”. Ja den dagen fick jag en extraordinär mentor. Han lärde mig så mycket om medaljens konst, att vara curator, om svensk historia, om FIDEM.

Och fortsätter: – He was a walking encyclopaedia of knowledge. He could tell stories and had facts on his sleeve. I remember a day, when the numismatic librarian wanted to show the staff how to use the new search system for the library. She asked one of us to give a title. Someone did. She started to type and Lars, standing next to me said out loud: “it is standing in the fourth book case to the left, on the second shelf and I believe it is the 12th book there. Let me get it for you”. I remember we all stood with open mouths and the librarian had stopped typing and somewhat irritated said: “Well let the search engine do its work Lars”. By the time she had finished speaking and typing, Lars was standing there with the book in his hand and we all started to laugh. No need for that engine when you had Lars! How are we going to find our books now?

Lars O. Lagerqvist blev 94 år.

*

Vid myntverket i Nyköping fanns år 1632 myntmästaren Marcus Kock (Mm pilsköld) och hans gamle tyske gravör, vars namn vi inte känner. Vid Säters myntverk i Dalarna sköttes verksamheten av den tillförordnade myntmästaren Tobias Kleinau och den högst innovative järnsnidaren (myntgravören) Petter Michelsson. Den gamle tysken i Nyköping hade 1632 inga som helst intentioner att utveckla myntens design, utan följde slaviskt ett bestämt mönster. Resultatet blev en i högsta grad variantfattig upplaga av de kreutzermynt som präglades i Nyköping. Egentligen har vi endast två huvudvarianter; a) med Marcus Kocks Mm/pilsköld placerad kl. 6 och b) med detsamma placerat kl. 7. Även de ur numismatisk synpunkt obetydliga textvarianterna är få. Det enda ”roliga” för dagens variantsamlare är väl att den gamle mannen ibland glömt strömmarna bakom lejonen i riksvapnet. För knappologisamlaren finns naturligtvis mer att upptäcka, men vem räknar enskilda valsbilder?

Den unge Mickelsson i Säter hade däremot en helt annan inställning till sitt nyfunna yrke. Han hade nämligen redan från starten 1628, vid upprepade tillfällen, visat att han ville förnya och förbättra myntens design. I barockens tidsanda exprementerade han ständigt med nya krontyper, dekorationer och kännetecknande detaljer. Han kombinerade och återanvände sina välskurna punsar på otaliga sätt – långt senare till glädje för både myntsamlare och forskare. Säter-örena 1629 lär t.ex. finnas i långt över hundra olika varianter! Medan samma års Nyköpings-ören är närmast variantlösa (till skillnad från dito 1628, då Michelsson var verksam i Nyköping).

Petter Michelsson var en mästare på ornamentik och distinkta bilddetaljer, så även om variationerna är stora känns hans skarpa formgivning igen på mynten. Hans ”smycke” (använt såväl som omskriftsdelare som dräktsmycke på drottning Kristinas riksdalrar) liksom hans karakteristiska fembladiga ros, är för övrigt lite av ett dolt signum för hans arbeten. På samma sätt som man (numera) benämner drottning Kristinas 1/4-öringar 1634-36 som graverade i ”fin respektive grov stil”, kan man inordna Gustav II Adolfs kreutzer-mynt 1632 på samma sätt. Fin stil = Petter Michelsson i Säter. Grov stil = Nyköping. Det är för övrigt helt logiskt att Nyköpingsmynten (till skillnad från Sätermynten) har föresetts Marcus Kocks myntmärtarmärke (pilskölden), eftersom han år 1632 levde och verkade i just Nyköping).

Det har nyligen framförts någon slags antites om att skillnaden i variantfloran mellan Säter och Nyköping 1632 på något skulle ha med valsarnas livslängd att göra. Ingenting kan vara mera felaktigt. Antalet bevarade kreutzrar i förhållande till jätteupplagan på 26,3 miljoner exemplar är fullständigt försumbar och betyder därför inte ett smack i frågan om myntortsattribuering. Det gör däremot gravörstilen! Detta har vi de senaste 25 åren sett talrika exempel på. Gravörstilen är myntens fingeravtryck eller DNA om man så vill. Och genom detta kan vi binda en gravör till specifika mynt … som ibland kan kombineras med myntfynd och bevisa exv. en myntort. Kreutzer-tenen som hittades i Ljusterån vid Säters myntverk 1890 (HH 140, graverad av Petter Michelsson i ”fin stil”) är ett bra exempel på en sådan för forskningen lycklig omständighet.

I och med att Petter Michelsson startade sin bana vid landets kopparmyntverk fick han aldrig någon utbildning i porträttkonsten. Kopparpengarna var ju porträttlösa. Så när han sedermera kom till Stockholm och år 1642 fick uppgiften att gravera drottning Kristinas porträtt på riksdalrarna (en av dem signerad M), uppstod lite problem. Han och myntmästaren fick svidande kritik för utförandet av de som skulle godkänna mynten. De kände uppenbarligen inte till svårigheterna med att överföra ett porträtt från en oljemålning eller ett kopparstick till ett mynt. Detta är nämligen en mycket otacksam uppgift, då dessa undantagslöst var målade framifrån eller snett framifrån – och inte som traditionella mynt- och medaljporträtt i profil. Och i brist på vettiga förlagor att jobba efter, blev det som det blev. Det var först i och med Arvid Karlsteen, som myntmästaren förstod att skicka den mest lovande gravören på studieresor till Frankrike, Italien och England. Och det lönade sig, för just Karlsteen brukar av eftervärlden benämnas som ”den svenska medaljkonstens fader”.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

____________________________________________________________________

Några lästips i urval:

Släkten Planting från Prag … om Petter Michelsson och hans yngre bror Johan Michelsson Planting i Avesta.

Återanvändning – inget nytt! … om Petter Michelssons experimentvals till fyrkar 1633-34.

Myntliknande medaljer anno 1628 … om Marcus Kocks båda gravörer och deras stilar (Jämför Mynttidningen 1-1996).

Alternativa fakta … om konsten att skilja på Säter- och Nyköpings-kreutzrar 1632 (Jämför Mynttidningen 5-6-1994).

Isensnidare Petter Michelsson … om spåren efter en skicklig gravör under Gustav II Adolf och Kristina.

Omgraverade valsar … om gravörstilar som myntortsattribuering.

Bättre än bakelser! … om Gustav II Adolfs (belönings)medalj av Petter Michelssons ca 1631 (Jämför Mynttidningen 1-1995).

En 130-årig missuppfattning … om myntortsattribuering av fyrkarna 1635-36 (Jämför Antikören auk. 13-14, 1993).

*

Idag fick Sveriges mynt- och medaljsamlare ännu en anledning att besöka helgens myntmässa – Stockholm Numismatica på Sheraton i kungliga hufvudstaden.

På sin YouTube-kanal visade arbetsmyran Roberto Delzanno för en timme sedan upp ett provtryck av kommande bokverk – Sveriges Kungliga Medaljer. Ett till fullo illustrerat praktverk i två delar omfattande perioden 1521-1872. Som Bror Emil Hildebrands 150 år gamla (sic!) referensverk – men större, bättre och i modern tappning! Underbart! Fantastiskt! Grattis och hatten av för herr Delzanno!

Redan nu på söndag erbjuds alltså en förhandstitt på bokverket och dessutom ett stort utbud av kungliga och enskilda svenska medaljer. Vi vet, för vi har fyllt på medaljbrickorna till bredden inför mässan. Välkommen att studera, fråga, diskutera och förvärva. Mässan håller öppet mellan kl. 10.00 och 16.00 på Sheraton i Stockholm.

Svenska medaljer har länge varit extremt undervärderade i jämförelse med mynten. Det är nog ingen direkt vild gissning att detta kommer att förändras radikalt efter detta boksläpp. Prisnivåerna på högklassiga svenska mynt har de de senaste 20 åren i mycket stor utsträckning styrts av den internationella marknaden. Det är utlandet som varit motorn i marknaden och så kommer det säkert vara även i framtiden. Problemet för medaljsamlandet har varit att facklitteraturen varit svårtillgänglig vilket i hög grad begränsat antalet samlare. Medaljer är å ena sidan generellt mycket, mycket sällsyntare än mynt, men å andra sidan har medaljsamlarna varit ännu sällsyntare. Frågan är då vad som händer om/när det dyker upp hundra nya medaljsamlare? Kommer medaljerna att räcka till åt alla? Knappast! Det kommer att bli en lång kö av samlare som vill byta värdelösa SEKiner mot vackra medaljer!

Vi ses på Sheraton på söndag! Välkomna!

Ulf Ottosson, ANTIKÖREN KB, uon@uon

*

Tro det eller ej, men idag är det tre månader till julafton. Till ”numismatikernas julafton” är det emellertid endast en vecka! Söndagen den 1 oktober 2023 arrangeras nämligen myntmässan Stockholm Numismatica – för tredje gången. En av årets höjdpunkter.

För oss som skall ställa ut innebär detta en hektisk vecka med massor av mynt och medaljer att sortera och välja ut. Det är alltid ett dilemma att ”få med sig rätt grejer” när man endast kan exponera ett litet, litet urval av lagret. Men några godbitar skall vi nog hitta …?

Har du speciella önskemål är du naturligtvis alltid välkommen att höra av dig till Ulf Ottosson på ANTIKÖREN – uon@live.se

Förra året hade arrangörerna hyrt in sig på ett helt våningsplan på Sheraton i Stockholm. Kanske lite splittrat, men vi klagar inte. Hamnade då mellan Selins och Bruun-Rasmussen och sämre grannar kan man ju ha. I år är mässa tillbaka på den ursprungliga platsen och så även ANTIKÖREN. Återigen granne med TAMCO, PECUNIA och Delzanno i foajén.

Planritning och förteckning över utställarna finns på mässans egen hemsida. Många av utställarna känns igen från tidigare år, men det finns även nykomlingar. Så har ser startfältet ut i år (alfabetisk ordning efter kategorier):

STOCKHOLM NUMISMATICA – Utställare 2023

Svenska mynthandlare
ANTIKÖREN KB – Ulf Ottosson, Alingsås
Bomans Antik – Klas Boman, Lidingö
Gamla Stans Frimärken och Mynt, Stockholm
Hamrin & Svahn Mynt – Christian Hamrin, Grödinge
Helsingborgs Mynthandel – Bilsen Begovic
Joakims Mynt och Sedlar KB -– Joakim Dag, Göteborg
Johan Melin Mynt, Nättraby
Kihlbergs Antik – Olle Kihlberg, Uppsala
Myntauktioner i Sverige AB – Dan Carlberg, Moheda
Mynthandel SB Numismatics – Stavros Bilis, Stockholm
PECUNIA MM HB – Göran Mattsson, Lund
Pedersen Mynthandel – Peter Österlund, Helsingborg
PEGASUS AUCTIONS – Cezar Nan, Malmö
Roberto Delzanno Mynthandel, Älvsjö
Selins Mynthandel – Gustav Selin, Stockholm
TAMCO Numismatics – Georges Tambakopoulos, Stockholm
Wijk Antik AB – Magnus Wijk, Skyttorp

Utländska mynthandlare
Agris Ermansons, Banknotes, Lettland
AVEX CHANGE OÜ – Andrei Kozljajev, Estland
Bruun Rasmussen Kunstauktioner, Danmark
COINS.ee – Valentin Dovnar, Estland
e-NOMISMA.gr – Giannis Argyropoulos, Grekland
HERITAGE Auctions Europe, Nederländerna
KÜNKER, Fritz Rudolf, GmbH & Co. KG, Tyskland
Mateo Delgado, Spanien
Paulo Esteves Lda, Lissabon, Portugal
Schulman B.V. – Andrew Absil, Nederländerna

Tillbehör och Portaler
ABAFIL – Annalisa Garetto, Italien
ABAXA – Rune Rydberg, Norrköping
LUMA DESIGN – Pontus Öhman
MA-Shops, Digital marknadsplats, Tyskland
NUMIS24 GmbH, Digital auktionsportal, Tyskland

Föreningar
Föreningen för historiska värdepapper
Sigtuna Myntklubb
Stockholms Myntklubb
Svenska Numismatiska Föreningen
Svenska Pollettföreningen

Hjärtligt välkomna till STOCKHOLM NUMISMATICA på hotell Sheraton söndagen den 1 oktober 2023. Mässan öppnar kl. 10.00 och stänger kl. 16.00. Vi ses!

Vem blir mässans yngsta och gladaste kund i år …?

*

Det har väl knappast undgått någon att Sveriges konung, Carl XVI Gustaf, i helgen passade på att fira 50 år på tronen. Firandet har egentligen pågått hela året, bland annat med kungliga besök i landets 21 län, men kulminerade alltså i helgen – med livesändningar den statliga televisionen och allt. Ett med svenska mått stort firande, även om man har långt kvar till engelsmännens nivå som ju är i absolut världsklass.

De numismatiskt eller faleristiskt intresserade har naturligtvis noterat att många av deltagarna i SVT:s sändningar från festligheterna haft gyllene medaljer på bröstet. Vi mynt- och medaljsamlare (numismatiker) brukar ju kalla denna typ av utmärkelser eller hederstecken för ”bärbara medaljer” och placerar dem kanske i numismatikens periferi. Ordenssamlarna (faleristerna) verkar göra lite tvärtom. De delar förvisso numismatikernas historiska intresse, men är mera intresserade av personerna som erhållit medaljerna än de rent konstnärliga aspekterna. Den enes miniatyrkonst är den andres personhistoria.

Kungens porträtt är modellerat av den kände mynt- och medaljgravören Ernst Nordin och i princip detsamma som togs fram till 50-årsdagen 1996 (jämför Mynttidningen ovan). Medaljen är präglad i förgyllt finsilver hos Svenska Medalj AB i Eskilstuna. För den som vill läsa mer om den nya medaljen (jubileumsminnestecken IV) kan vi rekommendera följande utmärkta artiklar och länken till SVT:s vältalige expertkommentator Christian Thorén.

Kungl. Maj:ts Orden (KMO) – Nytt jubileumsminnestecken

Phaleristica – Jubileumsminnestecken med anledning av kungens 50 år på tronen

Christian Thorén i SVT – Ca 26 minuter in i sändningen

*

När man söker efter något på nätet är det inte sällan man finner något helt annat. Häromsistens återfann jag en liten notis signerad Lars O. Lagerqvist (SNT 7-1991) som jag minns att jag smålog åt redan för 30 år sedan.

Avslutningen: – ”Det skadar aldrig au kunna något om både mynt och medaljer, tycker LLt.” sammanfattar på ett bra sett hur brett ämnet numismatik verkligen är. Lagerqvists notis var föranledd av ett auktionsreferat efter ”Rekordauktionen del 4 i Kristianstad”, signerat Per-Göran Carlsson i föregående nummer av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 6-1991). Där kunde man under rubriken ”Okänt provmynt” läsa:

– ”En av auktionens överraskningar alla kategorier var det provmynt som under nr 528 bjöds ut till en likaså häpen auktionspublik. Denna hittills obeskrivna prägling, i storlek och vikt ungefär som ett bronsöre, bär Gustav VI Adolfs porträtt med omskriften; ”GUSTAF • VI • ADOLF • SVERIGES • KONUNG”, samt på frånsidan det kungliga spegelmonogrammet mellan årtalen 1882 och 1967.

Stampställningen är noll grader. Randen är slät. Frånsidan är bildmässigt identisk med en provprägling i järn (SMF P31) men kombinationen med porträtt och prägling i brons har alltså inte varit allmänt känd tidigare och saknas likaså i den senaste, reviderade förteckningen över Bernadotte-periodens provmynt i Svensk Myntförteckning.

Denna prägling tyder på att man hade långt framskridna planer på antingen en minnesprägling till kungens 85-årsdag, möjligen i ädel metall, eller introduktion av en ny ettöresdesign. Avsikten kan också ha varit att införa en helt ny typserie med annorlunda porträtt. Det går heller inte att utesluta att man provmodellerat någon ny slags belöningsjetong, men det är i så fall märkligt att provpräglingen gjordes så liten.

Vidare efterforskningar hos Myntverket och i arkiv kan möjligen kasta en förklaringens ljus över denna numismatiska nutidsgåta. Tillsvidare kvarstår nämnda präglingsfakta samt att Schmitz genom Ingvar Nilsson förvärvade provpräglingen hos Strandbergs mynthandel, Stockholm, för ett tiotal år sedan till en kostnad av 2.500 kronor. I Kristianstad var flera övertygade om dess officiella status som provprägling från Kungliga Myntet i Stockholm och bjöd friskt tills den slutligen klubbades för 2.610 kronor till en entusiastisk ettöressamlare.”

Som medaljkännaren Lagerqvist genast noterade rör det sig inte alls om ett okänt provmynt, utan om ett avslag i brons av en (bärbar) miniatyrmedalj präglad med anledning av kung Gustav VI Adolfs 85-årsdag 1967 (omskriven redan i sin samtid).

Denna miniatyrmedaljs frånsidesstamp, med spegelmonogrammet, har sedan använts för att slå incuspräglade ”prov” i järn (SMF P31), aluminium och brons (SM 222a-e). Kanske som materialprov? Eller möjligen till nya 1-ören?

*

Oj, vad tiden går! När man har roligt. Plötsligt är det nästan två månader sedan senaste blogginlägget. Så kan vi ju inte ha det. Något måste man väl ändå bjuda på trots att det är mitt i sommaren.

Förr var det i princip helt dött i myntbranschen under juni-juli-augusti. Men i och med internet görs det numera en hel del affärer även under sommarmånaderna. Själva jobbar vi efter principen; Sol och vackert väder = lediga. Regn = kontoret.

Juni månads höjdpunkt var för oss det årliga midsommarfirandet på Gotland. En vecka, tio dar, i goda vänners lag under en ständigt skinande gotländsk sol. Det vill man inte missa. Det är tradition!

Väl hemkomna har ju juli inte bjudit på speciellt bra väder. ”Typisk svensk sommar – en onsdag”. Alldeles för mycket regn och alldeles för lite ”extremvärme”. Man har fått hålla tillgodo med helg- och dagsutflykter. Men det är också trevligt, så vi klagar inte. Dessutom har man äntligen fått lite tid över för att åtminstone påbörja en sedan länge (typ 15 år) ”planerad” renovering av ett uthus. Gött!

Och under juli månad (den 16:e närmare bestämt) passade Myntbloggen.se på att fira 11-årsjubileum, 2012-2023. Det är inte klokt vad tiden går. Apropå jubileum firar hustrun och jag faktisk bröllopsdag idag! 18 år! Det är inte klokt vad tiden går.

På bilden ovan ses det strävsamma paret slå mynt vid Gräfsnäs slottsruin för många år sedan. Ett uppskattat återkommande evenemang där nyfikna barn kostnadsfritt fick prägla sitt eget mynt – en ”Riddar Gomer-penning” i äkta aluminium.

Den lilla runda infällda bilden visar den berömda tavlan ”The Money Changer and His Wife” av den flamländska konstnären Quentin Matsys (1466-1530). Och till höger en stor modern medalj graverad efter ett liknande porträtt av Marinus van Reymerswale (ca 1490-1546). Ni får själva avgöra vilket par ni tycker är snyggast. 😉

Nu är det dags för ”bröllopsmiddag”. God afton!

*

Så var det då dags för Göteborg att fira sitt 400-årsjubileum – igen! Första gången var för på dagen två år sedan, men då satta pandemin käppar i hjulen för festligheterna. Den gamla staden vid älven håller alltså på traditionerna och precis som för 100 år sedan är firande försenat med ett par år.

Invigningen av 400-årsjubileet får väl sägas ha skett i och med Ostindiefararen Götheborg of Sweden siktades vid Stenpiren, även om det enligt galenskaparen Claes Eriksson, iförd bästa studentkostymen, officiellt skedde då han släppte en ballong på Bananpiren någon timme senare.

Och det är just i Frihamnenområdet som ”själva cirkusen” håller hus – i sina blåa tält. Som vilken festival som helst egentligen. Köer, snabbmat och knökat med folk. Jämför man med jubiléet 1923 är det verkligen inte mycket att hurra över.

Efter att Ostindiefarare smällt av en duktig salut utanför Delaware-monumentet vid Stenpiren (bild) samtidigt som två JAS-plan (bild) gjorde en låg överflygning, tuffade hon bort emot Frihamnen där hon lade till. Vi följde efter med färjan.

Det historiska inslaget när Göteborg 2023 firar 400 år (1621-2021) sköttes till 100% av Ostindiefararen Götheborg II – originalet förliste 1745 på upploppet i inloppet (278-års-jubileum?). Hela detta arrangemang, med tidstypiska dräkter och gammalt hantverk etc., förtjäna alla lovord … men det har som sagt inte mycket med 1621 att göra.

Stadens grundare Gustav II Adolf lyste däremot med sin frånvaro. Likaså föregångaren Karl IX:s Göteborg på Hisingen (1603-1611). Inte heller Älvsborgsstaden (1547-1563), Nya Lödöse i Gamlestaden (1473-1624) eller ens Lödöse (ca 1000-1526) fanns med. Lödöses föregångare Grönköp i Skepplanda och Köpingen i Fors omnämndes naturligtvis inte heller.

Historia och gamla kungar är tydligen helt ute i dagens Nya Sverige. Eller? På tisdag är det den 6 juni – Sveriges nationaldag! Och i år innebär detta att det också är 500 år sedan Gustav Eriksson, Vasa, valdes till Sveriges kung. Märkligt nog har många, eller åtminstone några få, drabbats av villfarelsen att det är Sverige som fyller 500 år!? Stockholm firade för övrigt 750 år redan 2002 (då man t.o.m. utgav minnesmynt!), trots att det skulle dröja fram till 1600-talets stormaktstid innan Stockholm gick från bondby till representativ huvudstad. Det mesta verkar godtyckligt nu för tiden.

Fira Sverige 500 år den 6:e juni 2023, utbrister man ifrån Strängnäs. Och Armén firade tydligen också 500 år. Ska vi fira Sveriges 500-årsdag? frågar sig Sveriges Radio och får både svar och förklaring från Per Ewert på Världen idag; Därför bör vi fira Sveriges 500 år som nationalstat. Såväl ”det republikanska” som ”det kristna” perspektivet saknar dock helt svenskarnas historia ”från hedna tid”, så att fira årtal som 995 eller 1523 är väl egentligen lite löjligt. Ingen vet ju hur gammalt kungariket Sverige egentligen är! På senare tid har det mesta blivit en definitionsfråga, som man helt och hållet kan anpassa till vilket svar man vill ha. Kanske borde vi lyssna på Tacitus och istället fira 1.925-års-jubileum i år!? 😉

*