Den svenska numismatikens nestor under det senaste halvseklet, museimannen Lars O. Lagerqvist, har gått ur tiden. I går kväll fick jag ett kort mejl från min kollega och namne, mynthandlaren Ulf Nordlind i Stockholm, där han berättade att Lars O. somnat in på onsdagen kl. 08.30. – ”Vi minns alla vår käre vän och för allt gott han har utfört under åren för ämnet numismatik och mycket annat”, skriver Ulf.

Kände inte Lars personligen (men väl hans publicistiska signatur LLt), även om vi stött på varandra några gånger. Första gången var som tonåring på ”Myntets Dag” (1980?). Jag ville då ha ett expertutlåtande angående en Johan-örtug 1590 med stjärna på åtsidan (Uppsala 1589) istället för bladtecken (Stockholm). En i mitt tycke spännande upptäckt för en ung samlare av äldre svenska mynt, men kanske inte det mest upphetsande för en ärrad museiman som redan sett det mesta inom numismatiken.

Samma år som vi startade ANTIKÖREN (1981) utkom den mycket trevliga boken ”Mynt, sedlar och medaljer” författad av Lars O. Lagerqvist och hans ständige följeslagare Ernst Nathorst-Böös (som jag f.ö. träffade redan 1973 och t.o.m. fick autograf av). Denna allmänt hållna introduktionsbok, liksom en lång rad andra publikationer av Lars O. (som han t.o.m. benämns på medaljen ovan – ackompanjerad av en lagerkvist), har fortfarande sin givna hedersplats i bokhyllan. Det är nämligen som författare (och föredragshållare) vi kommer att minnas hans extremt breda numismatiska kunnande. Bland museifolk finns många specialister (som kan väldigt mycket om väldigt lite – men inte alltid kan förmedla det vidare), men jag kan inte erinra mig någon som ens kommer i närheten av Lagerqvists bredd. Den var unik inom denna specialiserade värld. Från vikingatida och medeltida mynt till renässansens medaljer, svensk mynträkning och modern medaljkonst – han hade koll på allt. Förmodligen av den enkla anledningen att han var genuint intresserad.

Lars O. Lagerqvist var en mästare på att kåssera. Hans förmåga att på ett fängslande sätt berätta och entusiasmera sin publik var i en klass för sig. Har sett flera ”stora elefanter” hålla föredrag om sitt lilla specialområde – med näsa i sina papper. Lars O. behövde knappast något manus. Ett tecken så gott som något på att man behärskar sitt område. Har man dessutom pondus och en god portion humor har man alla försutsättningar att lyckas.

Och det var inte bara numismatik som intresserat Lars O. Han har dessutom skrivit en hel del om historia. ”Sveriges Regenter – från forntid til nutid”, till exempel. Första upplagan denna kom väl i samband med medaljserien (regentlängden) med samma namn som utkom 1976. Sista gången jag träffade Lars var för övrigt på myntmässan FriMynt i Helsingborg för några år sedan. Hans blick föll genast på ett par brickor med medaljer från just denna medaljserie; – ”De där medaljerna känner jag igen”, sa han.

Apropå FriMynt drar jag mig till minnes en liten episod för dryga 30 år sedan. Några veckor innan mässan fick jag för mig att jag skulle skriva en liten ”bok” (läs: Antikörens småskriftserie nr 1, 1991) om vad ett gammalt mynt kan berätta i olika avseenden. Tyckte det var lämpligt efter 10 år i myntbranschen. Det finns ju så många olika infallsvinklar som kan leda fram till ett samlarintresse. Resultatet blev ”Ett gammalt mynt berättar …” Det blev också den enda småskriften i Antikörens serie, sedan kom Mynttidningen i vägen. Hur som helst skickade vi givetvis ett exemplar till Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm där Lars O. Lagerqvist var museidirektör. Och det dröjde inte länge förrän Lars ringde och meddelare; – ”Du bryter mot grundlagen! Närmare bestämt Tryckfrihetsförordningen.” Unge herr Ottosson hade då nämligen ingen aning om att en publikation skall förses med ett ISBN-nummer. – ”Inga problem”, fortsatta Lars, jag fixar det! Och det gjorde han.

I samband med 75 årsdagen 2004, publicerade Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) ett trevlig och personlig porträtt av Lars O. signerat Ian Wiséhn. Läsvärt, så följ länken nedan för att läsa mer om personen Lars O. Lagerqvist: https://numismatik.se/pdf/snt12004.pdf

Medaljerna låg Lars särskilt varmt om hjärtat. Och då kanske speciellt de stora gjutna bronsmedaljerna där det hela en gång började – Pisanello i renässansens Italien. Moderna medaljkonstnärer som Reimo Heino och Ernst Nordin har också genom åren förärat honom stora gjutna medaljer i denna klassiska genre. Få numismatiker har tillägnats en enda medalj under sin levnad. I Lars fall tror jag att man måste ta till båda händernas fingrar för att räkna dem.

Och internationellt är det nog inom detta område (medaljkonsten) som han rönt störst uppskattning. Hans mångåriga ordförandeskap i FIDEM (Fédération Internationale de la Médaille d’Art – International Art Medal Federation) säger väl en del om hans rykte. Just idag pryder han för övrigt FIDES hemsida och hyllas med en lång minnestext av kollegan Marie-Astrid Voisin Pelsdonk.

Hon skriver bland annat (översatt av Google): – Jag minns att jag bara nickade och knappt vågade andas. Det här var mannen jag hade sett namnet på på historiebokspärmen och precis hört talas om i numismatiska kretsar och på Kungliga slottet. Jag använde ”vous” på franska när jag pratade med honom. Han tittade på mig och sa: ”Om du vill vara min vän, använd ”tu”. Jag är inte kungen”. Ja den dagen fick jag en extraordinär mentor. Han lärde mig så mycket om medaljens konst, att vara curator, om svensk historia, om FIDEM.

Och fortsätter: – He was a walking encyclopaedia of knowledge. He could tell stories and had facts on his sleeve. I remember a day, when the numismatic librarian wanted to show the staff how to use the new search system for the library. She asked one of us to give a title. Someone did. She started to type and Lars, standing next to me said out loud: “it is standing in the fourth book case to the left, on the second shelf and I believe it is the 12th book there. Let me get it for you”. I remember we all stood with open mouths and the librarian had stopped typing and somewhat irritated said: “Well let the search engine do its work Lars”. By the time she had finished speaking and typing, Lars was standing there with the book in his hand and we all started to laugh. No need for that engine when you had Lars! How are we going to find our books now?

Lars O. Lagerqvist blev 94 år.

*

Vid myntverket i Nyköping fanns år 1632 myntmästaren Marcus Kock (Mm pilsköld) och hans gamle tyske gravör, vars namn vi inte känner. Vid Säters myntverk i Dalarna sköttes verksamheten av den tillförordnade myntmästaren Tobias Kleinau och den högst innovative järnsnidaren (myntgravören) Petter Michelsson. Den gamle tysken i Nyköping hade 1632 inga som helst intentioner att utveckla myntens design, utan följde slaviskt ett bestämt mönster. Resultatet blev en i högsta grad variantfattig upplaga av de kreutzermynt som präglades i Nyköping. Egentligen har vi endast två huvudvarianter; a) med Marcus Kocks Mm/pilsköld placerad kl. 6 och b) med detsamma placerat kl. 7. Även de ur numismatisk synpunkt obetydliga textvarianterna är få. Det enda ”roliga” för dagens variantsamlare är väl att den gamle mannen ibland glömt strömmarna bakom lejonen i riksvapnet. För knappologisamlaren finns naturligtvis mer att upptäcka, men vem räknar enskilda valsbilder?

Den unge Mickelsson i Säter hade däremot en helt annan inställning till sitt nyfunna yrke. Han hade nämligen redan från starten 1628, vid upprepade tillfällen, visat att han ville förnya och förbättra myntens design. I barockens tidsanda exprementerade han ständigt med nya krontyper, dekorationer och kännetecknande detaljer. Han kombinerade och återanvände sina välskurna punsar på otaliga sätt – långt senare till glädje för både myntsamlare och forskare. Säter-örena 1629 lär t.ex. finnas i långt över hundra olika varianter! Medan samma års Nyköpings-ören är närmast variantlösa (till skillnad från dito 1628, då Michelsson var verksam i Nyköping).

Petter Michelsson var en mästare på ornamentik och distinkta bilddetaljer, så även om variationerna är stora känns hans skarpa formgivning igen på mynten. Hans ”smycke” (använt såväl som omskriftsdelare som dräktsmycke på drottning Kristinas riksdalrar) liksom hans karakteristiska fembladiga ros, är för övrigt lite av ett dolt signum för hans arbeten. På samma sätt som man (numera) benämner drottning Kristinas 1/4-öringar 1634-36 som graverade i ”fin respektive grov stil”, kan man inordna Gustav II Adolfs kreutzer-mynt 1632 på samma sätt. Fin stil = Petter Michelsson i Säter. Grov stil = Nyköping. Det är för övrigt helt logiskt att Nyköpingsmynten (till skillnad från Sätermynten) har föresetts Marcus Kocks myntmärtarmärke (pilskölden), eftersom han år 1632 levde och verkade i just Nyköping).

Det har nyligen framförts någon slags antites om att skillnaden i variantfloran mellan Säter och Nyköping 1632 på något skulle ha med valsarnas livslängd att göra. Ingenting kan vara mera felaktigt. Antalet bevarade kreutzrar i förhållande till jätteupplagan på 26,3 miljoner exemplar är fullständigt försumbar och betyder därför inte ett smack i frågan om myntortsattribuering. Det gör däremot gravörstilen! Detta har vi de senaste 25 åren sett talrika exempel på. Gravörstilen är myntens fingeravtryck eller DNA om man så vill. Och genom detta kan vi binda en gravör till specifika mynt … som ibland kan kombineras med myntfynd och bevisa exv. en myntort. Kreutzer-tenen som hittades i Ljusterån vid Säters myntverk 1890 (HH 140, graverad av Petter Michelsson i ”fin stil”) är ett bra exempel på en sådan för forskningen lycklig omständighet.

I och med att Petter Michelsson startade sin bana vid landets kopparmyntverk fick han aldrig någon utbildning i porträttkonsten. Kopparpengarna var ju porträttlösa. Så när han sedermera kom till Stockholm och år 1642 fick uppgiften att gravera drottning Kristinas porträtt på riksdalrarna (en av dem signerad M), uppstod lite problem. Han och myntmästaren fick svidande kritik för utförandet av de som skulle godkänna mynten. De kände uppenbarligen inte till svårigheterna med att överföra ett porträtt från en oljemålning eller ett kopparstick till ett mynt. Detta är nämligen en mycket otacksam uppgift, då dessa undantagslöst var målade framifrån eller snett framifrån – och inte som traditionella mynt- och medaljporträtt i profil. Och i brist på vettiga förlagor att jobba efter, blev det som det blev. Det var först i och med Arvid Karlsteen, som myntmästaren förstod att skicka den mest lovande gravören på studieresor till Frankrike, Italien och England. Och det lönade sig, för just Karlsteen brukar av eftervärlden benämnas som ”den svenska medaljkonstens fader”.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

____________________________________________________________________

Några lästips i urval:

Släkten Planting från Prag … om Petter Michelsson och hans yngre bror Johan Michelsson Planting i Avesta.

Återanvändning – inget nytt! … om Petter Michelssons experimentvals till fyrkar 1633-34.

Myntliknande medaljer anno 1628 … om Marcus Kocks båda gravörer och deras stilar (Jämför Mynttidningen 1-1996).

Alternativa fakta … om konsten att skilja på Säter- och Nyköpings-kreutzrar 1632 (Jämför Mynttidningen 5-6-1994).

Isensnidare Petter Michelsson … om spåren efter en skicklig gravör under Gustav II Adolf och Kristina.

Omgraverade valsar … om gravörstilar som myntortsattribuering.

Bättre än bakelser! … om Gustav II Adolfs (belönings)medalj av Petter Michelssons ca 1631 (Jämför Mynttidningen 1-1995).

En 130-årig missuppfattning … om myntortsattribuering av fyrkarna 1635-36 (Jämför Antikören auk. 13-14, 1993).

*

Idag fick Sveriges mynt- och medaljsamlare ännu en anledning att besöka helgens myntmässa – Stockholm Numismatica på Sheraton i kungliga hufvudstaden.

På sin YouTube-kanal visade arbetsmyran Roberto Delzanno för en timme sedan upp ett provtryck av kommande bokverk – Sveriges Kungliga Medaljer. Ett till fullo illustrerat praktverk i två delar omfattande perioden 1521-1872. Som Bror Emil Hildebrands 150 år gamla (sic!) referensverk – men större, bättre och i modern tappning! Underbart! Fantastiskt! Grattis och hatten av för herr Delzanno!

Redan nu på söndag erbjuds alltså en förhandstitt på bokverket och dessutom ett stort utbud av kungliga och enskilda svenska medaljer. Vi vet, för vi har fyllt på medaljbrickorna till bredden inför mässan. Välkommen att studera, fråga, diskutera och förvärva. Mässan håller öppet mellan kl. 10.00 och 16.00 på Sheraton i Stockholm.

Svenska medaljer har länge varit extremt undervärderade i jämförelse med mynten. Det är nog ingen direkt vild gissning att detta kommer att förändras radikalt efter detta boksläpp. Prisnivåerna på högklassiga svenska mynt har de de senaste 20 åren i mycket stor utsträckning styrts av den internationella marknaden. Det är utlandet som varit motorn i marknaden och så kommer det säkert vara även i framtiden. Problemet för medaljsamlandet har varit att facklitteraturen varit svårtillgänglig vilket i hög grad begränsat antalet samlare. Medaljer är å ena sidan generellt mycket, mycket sällsyntare än mynt, men å andra sidan har medaljsamlarna varit ännu sällsyntare. Frågan är då vad som händer om/när det dyker upp hundra nya medaljsamlare? Kommer medaljerna att räcka till åt alla? Knappast! Det kommer att bli en lång kö av samlare som vill byta värdelösa SEKiner mot vackra medaljer!

Vi ses på Sheraton på söndag! Välkomna!

Ulf Ottosson, ANTIKÖREN KB, uon@uon

*

Tro det eller ej, men idag är det tre månader till julafton. Till ”numismatikernas julafton” är det emellertid endast en vecka! Söndagen den 1 oktober 2023 arrangeras nämligen myntmässan Stockholm Numismatica – för tredje gången. En av årets höjdpunkter.

För oss som skall ställa ut innebär detta en hektisk vecka med massor av mynt och medaljer att sortera och välja ut. Det är alltid ett dilemma att ”få med sig rätt grejer” när man endast kan exponera ett litet, litet urval av lagret. Men några godbitar skall vi nog hitta …?

Har du speciella önskemål är du naturligtvis alltid välkommen att höra av dig till Ulf Ottosson på ANTIKÖREN – uon@live.se

Förra året hade arrangörerna hyrt in sig på ett helt våningsplan på Sheraton i Stockholm. Kanske lite splittrat, men vi klagar inte. Hamnade då mellan Selins och Bruun-Rasmussen och sämre grannar kan man ju ha. I år är mässa tillbaka på den ursprungliga platsen och så även ANTIKÖREN. Återigen granne med TAMCO, PECUNIA och Delzanno i foajén.

Planritning och förteckning över utställarna finns på mässans egen hemsida. Många av utställarna känns igen från tidigare år, men det finns även nykomlingar. Så har ser startfältet ut i år (alfabetisk ordning efter kategorier):

STOCKHOLM NUMISMATICA – Utställare 2023

Svenska mynthandlare
ANTIKÖREN KB – Ulf Ottosson, Alingsås
Bomans Antik – Klas Boman, Lidingö
Gamla Stans Frimärken och Mynt, Stockholm
Hamrin & Svahn Mynt – Christian Hamrin, Grödinge
Helsingborgs Mynthandel – Bilsen Begovic
Joakims Mynt och Sedlar KB -– Joakim Dag, Göteborg
Johan Melin Mynt, Nättraby
Kihlbergs Antik – Olle Kihlberg, Uppsala
Myntauktioner i Sverige AB – Dan Carlberg, Moheda
Mynthandel SB Numismatics – Stavros Bilis, Stockholm
PECUNIA MM HB – Göran Mattsson, Lund
Pedersen Mynthandel – Peter Österlund, Helsingborg
PEGASUS AUCTIONS – Cezar Nan, Malmö
Roberto Delzanno Mynthandel, Älvsjö
Selins Mynthandel – Gustav Selin, Stockholm
TAMCO Numismatics – Georges Tambakopoulos, Stockholm
Wijk Antik AB – Magnus Wijk, Skyttorp

Utländska mynthandlare
Agris Ermansons, Banknotes, Lettland
AVEX CHANGE OÜ – Andrei Kozljajev, Estland
Bruun Rasmussen Kunstauktioner, Danmark
COINS.ee – Valentin Dovnar, Estland
e-NOMISMA.gr – Giannis Argyropoulos, Grekland
HERITAGE Auctions Europe, Nederländerna
KÜNKER, Fritz Rudolf, GmbH & Co. KG, Tyskland
Mateo Delgado, Spanien
Paulo Esteves Lda, Lissabon, Portugal
Schulman B.V. – Andrew Absil, Nederländerna

Tillbehör och Portaler
ABAFIL – Annalisa Garetto, Italien
ABAXA – Rune Rydberg, Norrköping
LUMA DESIGN – Pontus Öhman
MA-Shops, Digital marknadsplats, Tyskland
NUMIS24 GmbH, Digital auktionsportal, Tyskland

Föreningar
Föreningen för historiska värdepapper
Sigtuna Myntklubb
Stockholms Myntklubb
Svenska Numismatiska Föreningen
Svenska Pollettföreningen

Hjärtligt välkomna till STOCKHOLM NUMISMATICA på hotell Sheraton söndagen den 1 oktober 2023. Mässan öppnar kl. 10.00 och stänger kl. 16.00. Vi ses!

Vem blir mässans yngsta och gladaste kund i år …?

*

Det har väl knappast undgått någon att Sveriges konung, Carl XVI Gustaf, i helgen passade på att fira 50 år på tronen. Firandet har egentligen pågått hela året, bland annat med kungliga besök i landets 21 län, men kulminerade alltså i helgen – med livesändningar den statliga televisionen och allt. Ett med svenska mått stort firande, även om man har långt kvar till engelsmännens nivå som ju är i absolut världsklass.

De numismatiskt eller faleristiskt intresserade har naturligtvis noterat att många av deltagarna i SVT:s sändningar från festligheterna haft gyllene medaljer på bröstet. Vi mynt- och medaljsamlare (numismatiker) brukar ju kalla denna typ av utmärkelser eller hederstecken för ”bärbara medaljer” och placerar dem kanske i numismatikens periferi. Ordenssamlarna (faleristerna) verkar göra lite tvärtom. De delar förvisso numismatikernas historiska intresse, men är mera intresserade av personerna som erhållit medaljerna än de rent konstnärliga aspekterna. Den enes miniatyrkonst är den andres personhistoria.

Kungens porträtt är modellerat av den kände mynt- och medaljgravören Ernst Nordin och i princip detsamma som togs fram till 50-årsdagen 1996 (jämför Mynttidningen ovan). Medaljen är präglad i förgyllt finsilver hos Svenska Medalj AB i Eskilstuna. För den som vill läsa mer om den nya medaljen (jubileumsminnestecken IV) kan vi rekommendera följande utmärkta artiklar och länken till SVT:s vältalige expertkommentator Christian Thorén.

Kungl. Maj:ts Orden (KMO) – Nytt jubileumsminnestecken

Phaleristica – Jubileumsminnestecken med anledning av kungens 50 år på tronen

Christian Thorén i SVT – Ca 26 minuter in i sändningen

*

När man söker efter något på nätet är det inte sällan man finner något helt annat. Häromsistens återfann jag en liten notis signerad Lars O. Lagerqvist (SNT 7-1991) som jag minns att jag smålog åt redan för 30 år sedan.

Avslutningen: – ”Det skadar aldrig au kunna något om både mynt och medaljer, tycker LLt.” sammanfattar på ett bra sett hur brett ämnet numismatik verkligen är. Lagerqvists notis var föranledd av ett auktionsreferat efter ”Rekordauktionen del 4 i Kristianstad”, signerat Per-Göran Carlsson i föregående nummer av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 6-1991). Där kunde man under rubriken ”Okänt provmynt” läsa:

– ”En av auktionens överraskningar alla kategorier var det provmynt som under nr 528 bjöds ut till en likaså häpen auktionspublik. Denna hittills obeskrivna prägling, i storlek och vikt ungefär som ett bronsöre, bär Gustav VI Adolfs porträtt med omskriften; ”GUSTAF • VI • ADOLF • SVERIGES • KONUNG”, samt på frånsidan det kungliga spegelmonogrammet mellan årtalen 1882 och 1967.

Stampställningen är noll grader. Randen är slät. Frånsidan är bildmässigt identisk med en provprägling i järn (SMF P31) men kombinationen med porträtt och prägling i brons har alltså inte varit allmänt känd tidigare och saknas likaså i den senaste, reviderade förteckningen över Bernadotte-periodens provmynt i Svensk Myntförteckning.

Denna prägling tyder på att man hade långt framskridna planer på antingen en minnesprägling till kungens 85-årsdag, möjligen i ädel metall, eller introduktion av en ny ettöresdesign. Avsikten kan också ha varit att införa en helt ny typserie med annorlunda porträtt. Det går heller inte att utesluta att man provmodellerat någon ny slags belöningsjetong, men det är i så fall märkligt att provpräglingen gjordes så liten.

Vidare efterforskningar hos Myntverket och i arkiv kan möjligen kasta en förklaringens ljus över denna numismatiska nutidsgåta. Tillsvidare kvarstår nämnda präglingsfakta samt att Schmitz genom Ingvar Nilsson förvärvade provpräglingen hos Strandbergs mynthandel, Stockholm, för ett tiotal år sedan till en kostnad av 2.500 kronor. I Kristianstad var flera övertygade om dess officiella status som provprägling från Kungliga Myntet i Stockholm och bjöd friskt tills den slutligen klubbades för 2.610 kronor till en entusiastisk ettöressamlare.”

Som medaljkännaren Lagerqvist genast noterade rör det sig inte alls om ett okänt provmynt, utan om ett avslag i brons av en (bärbar) miniatyrmedalj präglad med anledning av kung Gustav VI Adolfs 85-årsdag 1967 (omskriven redan i sin samtid).

Denna miniatyrmedaljs frånsidesstamp, med spegelmonogrammet, har sedan använts för att slå incuspräglade ”prov” i järn (SMF P31), aluminium och brons (SM 222a-e). Kanske som materialprov? Eller möjligen till nya 1-ören?

*

Oj, vad tiden går! När man har roligt. Plötsligt är det nästan två månader sedan senaste blogginlägget. Så kan vi ju inte ha det. Något måste man väl ändå bjuda på trots att det är mitt i sommaren.

Förr var det i princip helt dött i myntbranschen under juni-juli-augusti. Men i och med internet görs det numera en hel del affärer även under sommarmånaderna. Själva jobbar vi efter principen; Sol och vackert väder = lediga. Regn = kontoret.

Juni månads höjdpunkt var för oss det årliga midsommarfirandet på Gotland. En vecka, tio dar, i goda vänners lag under en ständigt skinande gotländsk sol. Det vill man inte missa. Det är tradition!

Väl hemkomna har ju juli inte bjudit på speciellt bra väder. ”Typisk svensk sommar – en onsdag”. Alldeles för mycket regn och alldeles för lite ”extremvärme”. Man har fått hålla tillgodo med helg- och dagsutflykter. Men det är också trevligt, så vi klagar inte. Dessutom har man äntligen fått lite tid över för att åtminstone påbörja en sedan länge (typ 15 år) ”planerad” renovering av ett uthus. Gött!

Och under juli månad (den 16:e närmare bestämt) passade Myntbloggen.se på att fira 11-årsjubileum, 2012-2023. Det är inte klokt vad tiden går. Apropå jubileum firar hustrun och jag faktisk bröllopsdag idag! 18 år! Det är inte klokt vad tiden går.

På bilden ovan ses det strävsamma paret slå mynt vid Gräfsnäs slottsruin för många år sedan. Ett uppskattat återkommande evenemang där nyfikna barn kostnadsfritt fick prägla sitt eget mynt – en ”Riddar Gomer-penning” i äkta aluminium.

Den lilla runda infällda bilden visar den berömda tavlan ”The Money Changer and His Wife” av den flamländska konstnären Quentin Matsys (1466-1530). Och till höger en stor modern medalj graverad efter ett liknande porträtt av Marinus van Reymerswale (ca 1490-1546). Ni får själva avgöra vilket par ni tycker är snyggast. 😉

Nu är det dags för ”bröllopsmiddag”. God afton!

*

Så var det då dags för Göteborg att fira sitt 400-årsjubileum – igen! Första gången var för på dagen två år sedan, men då satta pandemin käppar i hjulen för festligheterna. Den gamla staden vid älven håller alltså på traditionerna och precis som för 100 år sedan är firande försenat med ett par år.

Invigningen av 400-årsjubileet får väl sägas ha skett i och med Ostindiefararen Götheborg of Sweden siktades vid Stenpiren, även om det enligt galenskaparen Claes Eriksson, iförd bästa studentkostymen, officiellt skedde då han släppte en ballong på Bananpiren någon timme senare.

Och det är just i Frihamnenområdet som ”själva cirkusen” håller hus – i sina blåa tält. Som vilken festival som helst egentligen. Köer, snabbmat och knökat med folk. Jämför man med jubiléet 1923 är det verkligen inte mycket att hurra över.

Efter att Ostindiefarare smällt av en duktig salut utanför Delaware-monumentet vid Stenpiren (bild) samtidigt som två JAS-plan (bild) gjorde en låg överflygning, tuffade hon bort emot Frihamnen där hon lade till. Vi följde efter med färjan.

Det historiska inslaget när Göteborg 2023 firar 400 år (1621-2021) sköttes till 100% av Ostindiefararen Götheborg II – originalet förliste 1745 på upploppet i inloppet (278-års-jubileum?). Hela detta arrangemang, med tidstypiska dräkter och gammalt hantverk etc., förtjäna alla lovord … men det har som sagt inte mycket med 1621 att göra.

Stadens grundare Gustav II Adolf lyste däremot med sin frånvaro. Likaså föregångaren Karl IX:s Göteborg på Hisingen (1603-1611). Inte heller Älvsborgsstaden (1547-1563), Nya Lödöse i Gamlestaden (1473-1624) eller ens Lödöse (ca 1000-1526) fanns med. Lödöses föregångare Grönköp i Skepplanda och Köpingen i Fors omnämndes naturligtvis inte heller.

Historia och gamla kungar är tydligen helt ute i dagens Nya Sverige. Eller? På tisdag är det den 6 juni – Sveriges nationaldag! Och i år innebär detta att det också är 500 år sedan Gustav Eriksson, Vasa, valdes till Sveriges kung. Märkligt nog har många, eller åtminstone några få, drabbats av villfarelsen att det är Sverige som fyller 500 år!? Stockholm firade för övrigt 750 år redan 2002 (då man t.o.m. utgav minnesmynt!), trots att det skulle dröja fram till 1600-talets stormaktstid innan Stockholm gick från bondby till representativ huvudstad. Det mesta verkar godtyckligt nu för tiden.

Fira Sverige 500 år den 6:e juni 2023, utbrister man ifrån Strängnäs. Och Armén firade tydligen också 500 år. Ska vi fira Sveriges 500-årsdag? frågar sig Sveriges Radio och får både svar och förklaring från Per Ewert på Världen idag; Därför bör vi fira Sveriges 500 år som nationalstat. Såväl ”det republikanska” som ”det kristna” perspektivet saknar dock helt svenskarnas historia ”från hedna tid”, så att fira årtal som 995 eller 1523 är väl egentligen lite löjligt. Ingen vet ju hur gammalt kungariket Sverige egentligen är! På senare tid har det mesta blivit en definitionsfråga, som man helt och hållet kan anpassa till vilket svar man vill ha. Kanske borde vi lyssna på Tacitus och istället fira 1.925-års-jubileum i år!? 😉

*

Kungliga Stuteriöverstyrelsen belöningsmedalj För Hästafvelns Främjande började utdelas under Oskar II:s tid, närmare bestämt år 1875.

I Bror Emil Hildebrands referensverk över kungliga svenska medaljer (1874-75) återfinns ursprungsvarianten av denna medalj på sidan 525 i del 2 (Oskar II, Hildebrand 32). Där kan man bl.a. läsa: ”I ändamål att bereda uppmuntran till hästafvelns förbättrande hade Kongl. Maj:t d. 1 Nov. 1872 förordnat att en särskild belöningsmedalj skulle präglas, att af Stuteri Öfverstyrelsen vid årliga besigtningsmöten utdelas i silfver eller brons till egare af uppvista unghästar, som ansetts förtjenta att prisbelönas.”

Silvermedaljerna lär ursprungligen ha kostat 6:08 kr inkl. slagskatt. Vilket motsvarar 2,45 g. guld (efter 1873 års myntordning). Bronsmedaljerna kostade endast 80 öre. ”Prisbelöningsmedaljer i 12:e storleken, uppgående i värde, de av silfver, slagskatt inräknad, till 6 kronor 8 öre och de i brons till 80 öre”. Källa: Wedbergs klippsamling.

Nedan har jag försökt sammanställa några observationer kring typer och knappologi (mer eller mindre intressanta varianter) på dessa i allmänhet vanligt förekommande hästpremieringsmedaljer. Uppställningen är gjord efter principen att notera förändringar i utförande i kronologiskt ordning. Ett första utkast, som på intet sätt påstås vara komplett. Det finns säkert fler. Låt mig gärna veta om du har eller känner till flera varianter!

Beträffande sällsynthetsgraden så är Gustav V-porträttet (H) av Adolf Lindberg (1910-1950) det överlägset vanligaste. Minst 90% av alla medaljer FÖR HÄSTAFVELNS FRÄMJANDE är av denna typ. Även Gustav VI Adolfs typ graverad av Gösta Carell är mycket vanlig i handeln. Ovanligast är Gustav V:s första porträtt (G) som endast användes en kort tid. Oskar II:s typer är alla ungefär lika ovanliga. I toppskick verkar dock den allra första vara svårast att finna, men många av dessa medaljer har hanterats lite vårdslöst, så det kan ta lite tid att samla ihop en komplett serie i Mint State.

Ett första utkast, utan att på något sätt utge sig för att vara komplett. Låt mig gärna veta om du har eller känner till flera varianter på dessa medaljer!

/Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

______________________________________________________________________

Överkurs:
Även några av våra hushållningssällskap har använt Leas häst på sina medaljer.

_______________________________________________________________________

TILLÄGG 2023-05-29:

Från läsekretsen har det idag inkommit en kompletterande variant. Det rör sig om en hybrid mellan frånsidan på A3 och åtsidan på typ B (men med en punkt efter KONUNG.) eller om man så vill; Porträtt B, men med 1875 års frånsida.

Den nyupptäckta varianten ses i mitten på ovanstående bild. Notera punkten efter KONUNG. på åtsidan samt ”det äldre typsnittet” och signaturen LEA AHLBORN (istället fö L.A.) längs vänstra kanten på frånsidan.

• OSKAR II (1872-1907). Porträtt A. Lea Ahlborn 1875. Variant A3 (se ovan).
• OSKAR II (1872-1907). Porträtt B. Lea Ahlborn 1880. Med 1875 års frånsida
• OSKAR II (1872-1907). Porträtt B. Lea Ahlborn 1880. Med L.A. på frånsidan.
  
  Man verkar helt enkelt ha använt sig av en befintlig äldre frånsidesstamp (A3) innan den nya frånsidan (med matchande typsnitt) till åtsida B blivit klar.
  
  Stort TACK till Hasse Nilsson för kompletteringen. Låt mig gärna veta om du har eller känner till flera varianter på dessa medaljer!
  
  /Ulf Ottosson, Myntbloggen.se, uon@uon
  
  *

I veckan kom en auktionslista från SNF tillsammans med SNT 3-2023. I samband med Svenska Numismatiska Föreningens 150-årsjubileum arrangeras en liten auktion om 150 nummer den 21 maj 2023. Allt material kommer från storsamlaren Sven Svenssons samlingar. Auktionen omfattar 52 mynt, 87 polletter och 11 medaljer.

Toppobjekten är en rar liten Säter-fyrk 1625 (RRRR, utrop 50.000 kr) och en gyllene Riga-dukat 1664 (RRR, utrop 75.000 kr) som också pryder omslaget. Från och med idag finns auktionslistan även tillgänglig online: SNF auktion 180 (PDF, 26,6 MB).

Den s.k. provmyntserien från Säter 1625 (1/4, 1/2 och 1 öre) är en av svensk numismatiks mest omdiskuterade myntgrupper. Dessa klippingar har betecknats som provmynt, myntprov, varuprov eller till och med reguljära mynt. Hela serien har falskförklarats av flera av landets största experter – och sedan bevisats äkta av undertecknad (vilket var tur, då Sveriges Mynthandlares Förening genom alla år haft ettöret med spansk sköld som sin logotyp). Mynten har attribuerats till såväl Säter som Nyköping och t.o.m. Stockholm? Präglingstekniken har nu senast ”fastslagits” till fallverksprägling (SM-2022, helt utan motivering). Tidigare ansågs de hammarpräglade (SM-1976) eller släggverkspräglade (Ottossson 1995). Vilda hypoteser och kategoriska ”sanningar” har verkligen inte saknats genom åren. Men så är det väl att leva i ”tyckonomins tidevarv”? Man får vänja sig vid ”alternativa fakta” och ta alla florerande ”faktauppgifter” för vad de är; gissningar, spekulationer och tyckande.

Den senaste kommentaren i ämnet är signerad Dan Carlberg (SNF-auktion 180):
– ”År 1625 präglades i Säter en serie mynt i valörerna 1, 1/2 och 1/4 (fyrk) öre. De utmärker sig bl.a. genom att vara särskilt väl präglade och till deras förfärdigande inkallades två tyska experter. Mynten är sällsynta – fyrken är t.ex. enbart känd i fyra exemplar (museer inräknade) – och de har därför ansetts vara provmynt. Bengt Hemmingsson har emellertid visat (SNT 2019:3, s. 56-60) att mynten präglades i flera tusentals ex(e)mplar, vilket visar att de präglades för allmän cirkulation, något som även styrks av att många av mynten uppvisar tydliga spår av cirkulation.” Samme Carlberg attribuerade 2016 mynten till Stockholm?

Att provmynten är ”särskilt väl präglade” är korrekt. Eller traditionellt slagna med över- och understamp, om man så vill. De är alltså präglingsmässigt SKILJAKTIGA gentemot övriga reguljära kopparklippingar. – Viktigt, missuppfattat och länge förbisett. Ingenting kan vara mera felaktigt än benämningen ”traditionell hammarprägling” för Gustav II Adolfs reguljära kopparklippingar. Att ”provmynten” däremot skulle vara ”förfärdigande av två inkallade tyska experter” (Bertil Krause och Hans Kaphingst), är däremot inte fakta, utan en (väldigt svag) hypotes. Upplagan är för övrigt okänd, så ”att mynten präglades i flera tusentals ex(e)mplar” är också en hypotes. Vilket alltså inte alls ”visar att de präglades för allmän cirkulation”.

Att göra reguljära mynt av förmodade provmynt är tydligen en ny trend, som lanseras i ”Nya Sveriges Mynt 2022”: – ”Flera mynt som tidigare har betraktats som provmynt har framställts i förhållandevis stora upplagor, vilket motsäger att de skulle ha varit regelrätta provmynt, exempelvis de fallverkspräglade klippingarna 1625 från Säter.” Allra mest häpnadsväckande i denna nyordning är kanske de klippingliknande lokal-/provmynten om 1 öre 1629 som man i SM-2022 lyckats lista mitt ibland reguljära Säter-ören 1627-31?? – Hur tänkte man här?

Även om jag inte alls delar de mycket långtgående slutsatser som Bengt Hemmingsson gör angående de lätt kryptiska meningarna: – ”En Stockstempell och annan redskap han giorde åt dem som det Nya öfrestmyntet giorde der före” (den 3 augusti 1625, d.v.s. 5-6 månader för sent för provmyntserien) och ”de Mynttesuännerne, som i Säther giordhe Pisten” (den 12 oktober 1625, ang. de kommande, dyrare, valsverkspräglade Nyköpings-tvåöringarna 1626), rekommenderar jag verkligen en genomläsning av artikeln ”Provmyntningen i Säter år 1625” (SNT 3-2019). Det är alltså enkom orden öfrestmyntet och Pisten som leder Hemmingsson till fallverksprägling. Han tolkar öfrestmyntet som kommet av tyskans ”aufrecht” (upprest-myntet) och Pisten som ”bana”. – En upprest (mynt)bana med andra ord. – Och en väldigt märklig fackmannabeteckning för den traditionella (slag)prägling med över- och understampar som var legio i hela Europa vid denna tid.

En annan tolkning skulle kunna vara att augusti-dokumentets ”3 Store Tafell Saxar” är tre s.k. skär-/snidverk för utskärning av tenar (av olika bredd – dock inte till fyrkar!!) ur stora kopparplåtar, och att ”7 Saxar till Nye Myntningen” avser sju mindre plåtsaxar för att klippa dessa tenar till myntämnen. Den ”Stockstempell” och annan redskap (amboltar och hammare?) som smeden Johan Spegellmacher ”giorde åt dem som det Nya öfrestmyntet giorde der före” – gjorde åt dem som tidigare! (före/efter översvämningskatastrofen i maj?) tillverkade de nya handklippta? öres-mynten? av rest-koppar? under myntverkets återuppbyggnad? Kanske ”öfrestmyntet” = ”af-rest-myntet” (mynt av rest-koppar), d.v.s. handklippta ämnen? Och kanske syftar ”der före” på innan skärverken blev klara? Vem vet? Det två månader senare omnämnda Pisten … kan betyda skidbacke/pist, (fäktnings)bana, sarg/barriär – eller kanske verkstadsbana (arbetsstationer på rad)? Vem vet?

Jämför gärna SNT 3-2019 med referenslitteraturen; Antikören auktionskatalog 16, 1995, Mynttidningen 4-1996 och Mynttidningen 5/6-1996. Samt givetvis allt som skrivits här på Myntbloggen.se och på vår välbesökta FaceBook-sida.

Eftersom den lägsta valören – fyrken – uppenbarligen var ett avslutat kapitel redan den 6 mars 1625, då man i Säter tog det nya slätvalsverket och tre skärverk (för ½, 1 och 2 öre) i bruk, kan vi ”med all sannolikhet” konstatera att provmyntserien 1625 präglats under januari-februari 1625.

Samtliga kända reguljära Säter-klippingar i valören fyrk bär årtalet 1624. De första Säter-halvörena 1624-25 har krona D, liksom det första öret 1625. Krona E lanseras förmodligen på provmynten 1625, där de även får en eftergraverad perspektivteckning. De handklippta (och trumlade) plantsarna tyder på en relativt liten upplaga och en rent hantverksmässig tillverkning, INNAN skärverken togs i bruk den 6 mars 1625. Detta tidsscenario stämmer också väl överens med det kungliga brev som skrevs då rådande kopparpris var 85 riksdaler (d.v.s. i januari-februari 1625) och som beskriver mottagna provmynt av en ”ny stämpel med ränder” som var ”tämmeligen nätt slagna”. Kungen ville emellertid helst låta slå 2-ören ”till att skynda sig med myntet och att vinna omkostnad”. Den 16 mars 1625 började man slå hammarpräglade tvåöringar i Säter. För vidare studier se Mynttidningen 4 och 5/6-1996.

En intressant omständighet i sammanhanget är att kung Gustav II Adolf i januari 1625, genom sin mor änkedrottning Kristina, fick en förfrågan av spanska köpmän angående möjligheten att köpa ett större parti koppar och slå spanska kopparmynt i Sverige (Stiernstedt 1857). Kungen svarade att man i så fall naturligtvis måste ha en fullmakt från den spanske kungen, annars skulle det ju röra sig om ren falskmyntning. Men förslaget väckte ändå kungens intresse, då han påpekade att ville man slå blindmynt eller använda den svenska stämpeln, hade han ingen att invända.

Avslutningsvis: En mer omfattande recension av ”Nya SM-boken 2022” kommer här på Myntbloggen.se i sinom tid. Det finns väldigt mycket att ha synpunkter på … men min tid är dessvärre begränsad. Bara de olika definitionerna av ”begreppet provmynt” skulle kunna fylla en mindre bok. Som tur är håller Jan-Olof Björk just på att författa en dylik, så förhoppningsvis hinner han före.

Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor en GLAD PÅSK!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

TILLÄGG 2023-05-22: Sven Svenssons släggverkspräglade Säter-fyrk 1625 (provmynt med vikten 7,68 gram) klubbades i helgen för 270.000 kr +10% (d.v.s. 297.000 kr) på SNF:s jubileumsauktion. Kanske man skall tolka detta som att myntgruppen nu äntligen erkänts som äkta? Att även rara kopparmynt i de allra lägsta valörerna börjar betalas efter förtjänst är ett gott tecken på att marknaden mognat och inte längre enbart uppskattar ”stort och blankt”. Fler och fler verkar ha insett att kopparmynt av denna kaliber inte växer på träd och att det därför kan dröja decennier eller t.o.m. generationer innan nästa inköpstillfälle dyker upp. Vill man ha det bästa, får man passa på.

PDF-katalog och resultatlista länkas nedan.

https://numismatik.se/pdf/SNF_auktion_180_kat.pdf

https://numismatik.se/pdf/SNF_auktion_180_slut.pdf

*