Kategoriarkiv: Samlarområden

Stockholms blodbad 1520

Publicerat av
Svara

Den 8 november 1520 avrättades bland andra de båda riksråden Erik Johansson, Vasa och Erik Abrahamsson, Leijonhufvud – på order av Kristian Tyrann.

Händelsen är känd som Stockholms blodbad, där drygt 80 personer fick sätta livet till. Två av dem var alltså nämnda Erikar av ätterna Vasa resp. Leijonhufvud. Efter detta utbröt upproret ganska omgående och det s.k. befrielsekriget mot den danske unionskungen Kristian II ledde fram till att upprorsledaren, den avrättade Erik Johansson son, Gustav Eriksson (Vasa), valdes till Sveriges kung i Strängnäs den 6 juni 1523. Sveriges nationaldag.

Den 1 oktober 1536 gifte sig Gustav Vasa med Erik Abrahamssons dotter, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), som bara var fyra år gammal när hennes far avrättades vid Stockholms blodbad 1520. Hon kom att bli mor till tio barn, bl.a. Johan III och Karl IX.

Medaljerna över Kristian Tyrann och Gustav Vasa på bilden ovan är formgivna av mästarna Johan Carl Hedlinger (1691-1771) respektive Carl Milles (1875-1955).

Har en trevlig helg!  – i höstmörkret …  😉

Sifferminne & Ruinromantik

Publicerat av
Svara

Sifferminne & Ruinromantik … !?  – Vad får man allt ifrån? HaHa, ja men den rubriken måste man väl i alla fall vara ganska nöjd med …?  😉

Igår skrev jag lite i förbigående (eller ”en passant”, som schackspelarna säger), om att farsan min brukade stoltsera med sitt låga medlems-nummer i Nordstjärnan – som jag hastigt ”skramlade fram” till 1350, från bakhuvudet någonstans. Idag hittade jag en inbunden årgång Samlarnytt 1949 med stadgar, kvitto på medlemsavgiften (5 kr) samt ett brev där föreningen svarar på en förfrågan ang. medlemsmatrikel. Och i Samlarnytt 1949, tredje årgången, nr 4, sidan 76, hittar jag; ”1350. Ottosson, Stig, Köpman, Regementsgatan 40, Östersund. Schackspel o. schackpjäser”.

Samlarbacillen har uppenbarligen gått i arv … men var kommer sifferminnet ifrån? 😉

Ruinromantik verkar hett just nu! Bloggkollegan Kjell ”Gorgon” Holmberg skrev nyligen om ”Fascinerande Fulingar” och på Kungl. Myntkabinettet öppnade igår en ny utställning med titeln ”Krisen – En resa i globaliseringens ruiner”.

Alla mynt- och medaljsamlare ställs väl inför valet mellan kvalitet och pris. Och alla har olika prioriteringar med sitt samlande. För en del kommer de historiska kopplingarna i första rummet, medan andra sätter det konstnärliga och vackra överst på önskelistan. Skall man generalisera kan man nog säga att medaljsamlarna är mera noga med skick än vad myntsamlarna är. Men naturligtvis finns det undantag.

Blev t.ex. nyligen påmind om en gammal historia av en annan bloggkollega. Minns inte vem som sa det? (någon i ”smålandsgänget”) … men det var adresserat till en välkänd småländsk ”finsmakare” på området svenska kopparmynt i toppskick (inte ”hederligt slitna” dito alltså);  – Men dina mynt har ju aldrig gjort någon nytta!  😉

Johan III – Hildebrand nr 7

Publicerat av
3

Fick SNT 7-2013 idag, där jag direkt fastnade för Jan-Olof Björks spännande artikel om guldmynt ur Brenners samling? – Tydligen flera än jag som studerat länken till Pushkin State Museum, som en av Myntbloggens läsare delgav oss för fem veckor sedan. 😉

Det sensationella tredje exemplaret av den göteborgska 6-marken 1610 (som ”varit försvunnet”) samt den intressanta guldklippingen om 8 mark 1598 (som varit ”falsk-förklarad”), får vi ta vid ett senare tillfälle. Idag skall det istället handla om Johan III:s pampiga och mycket sällsynta medalj – Hildebrand 7, som också omnämns av Björk.

Innan Elias Brenners exemplar av nämnda medalj dök upp på Pushkin Muséets hemsida, kände jag endast till ett genuint exemplar av Johan III, Hild. 7 … nämligen det silver-exemplar (överst t.v.) som finns på Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm. Där finns även en tennavgjutning av just denna medalj (nederst t.v.) – samma ex. alltså.

Jämför man KMK:s exemplar med Pushkin Muséets, noterar man genast att det senare är uppgraverat samt av en något sämre gjutkvalitet. Dessa små egenheter, som kommit i dagens ljus tack vare att numismatikerna i Moskva valt att publicera bilder på webben!, gav mig genast möjlighet att identifiera mitt eget exemplar av denna medalj … som en avgjutning av just detta exemplar!

Att min brunmålade tennavgjutning verkligen är gjord efter Brenners ex. konstateras enklast genom de exemplarspecifika små kännetecken som finns; gjuthålet i vapenkronan, det dubbla R:et i I-R samt det genom uppgravering mera markerade lockarna på kung Johans huvud.

De naturliga – och spännande! – frågorna blir då NÄR, VAR och av VEM denna kan vara gjord? Brunmålade tennkopior av rara medaljer förekommer då och då, men det är svårt att ha en bestämd åsikt om när de är gjorda. Att de tillverkats för att fylla luckor i (offentliga) samlingar är däremot ganska klart. Brenners samling såldes 1721 till Walter Grainger, en engelsman bosatt i Stockholm. Efter dennes död 1728 såldes den vidare till en rysk furste och brukspatron vid namn Demidov. År 1772 skänkte Demidov sin samling till den kejserliga universitetet i Moskva och sedan 1912 ingår den i Pushkin Muséets samlingar i Moskva. Mest troligt förefaller det mig att tennavgjutningen har ryskt ursprung (beställd av någon?) … och eventuellt  hamnat i Sverige via Henryk Bukowski under 1800-talets slut? – Eller skall vi månne ända tillbaka till Nils Keders dagar? – Tja, vem vet?

Den gode Elias Brenner illustrerade sitt verk 1691 med fantastiska teckningar. – Men någon ”stilkänsla” för de olika objektens tidperioder finns verkligen inte. På bilden till vänster ses Brenners illustration överst … och därunder en föga tidstypisk kopia, graverad efter Brenners teckning. Stilen är så långt ifrån mästaren Willem Boy 1569 man kan komma. Men den är väldigt lik kopparsticket i Brenner. Har man inget original att kopiera, får man hålla till godo med en teckning.  😉

Det finns mycket, mycket mera att orda om när det gäller dessa tidiga och rara svenska medaljer, men fördelen med en blogg är ju att man kan ta det lite pö om pö … 🙂

Får man besvära om en trevlig helg!?

OD-kören 160 år idag!

Publicerat av
Svara

– ”Sångsällskapet Orphei Drängar bildas den 30 oktober 1853 i krögaren Österbergs festvåning vid Gamla torget i Uppsala. Staden är avspärrad på grund av risken för kolera och nöjeslivet är begränsat. Förstetenoren Jonas Widén samlar kring sig tre sångare, en dirigent – Oscar Arpi, ledare för Allmänna sången – en pianist och, för säkerhets skull, en åhörare” … detta kan man läsa på http://www.od.se/historia.

En av sångerna som sjöngs den kvällen var Carl Michael Bellmans Hör I Orphei Drängar, som sedan blev lystringssång och upprinnelsen till den välbekanta OD-kören.

I samband med att Sångsällskapet Orphei Drängar (OD-kören) firade sitt 75-årsjubiléet 1928, kunde man konstatera att kung Gustav V hade varit medlem i 50-år! Detta dubbeljubileum firades med en minnesmedalj, formgiven av skulptören Nils Sjögren (1894-1952), som sedan dess tilldelas medlemar som tillhört Orphei Drängar i 50 år – eller (undantagsvis enlig Wahlstedt) till medlemmar som särskilt utmärkt sig.

Medaljen återfinns kuriöst nog under Hugo Alfvén (1872-1960) i Axel Wahlstedts referensverk ”Minnespenningar över svenska män och kvinnor”, Numismatiska Meddelanden XXIX, tredje följden, Stockholm 1937. Frånsidan motiv beskriver Wahlstedt så här: ”En dirigent, som bär Hugo Alfvéns drag, anför en grupp av fyra* studentsångare. Samtliga bära högtidsdräkt, sångarna med studentmössor”. Angående åtsidas Gustav V-porträtt förtäljer Wahlstedt följande: ”Konungens bröstbild, höger sida, i civil högtidsdräkt med Carl XIII:s ordenskors”.

Professor Nils Sjögrens medalj över Gustav V och OD-kören präglades (ursprungligen 1929) hos hovjuvelerare W. A. Bohlin i Stockholm. Den förekommer i brons, förgylld brons samt silver och brukar på randen vara graverad med mottagarens namn, medlemsnummer samt årtal. Diametern är Ø 56 mm (18:e storleken).

*  Wahlstedt anger fyra sångare … men jag tycker mig även kunna skönja en femte …?  … för det kan väl inte vara ”en svävande studentmössa utan huvud” …?  😉

Passion eller plikt …?

Publicerat av
2

Efter rekommendation från en läsare, passade jag vid dagens trekaffe på att läsa igenom Brita Malmers postuma artikel (gammalt föredrag) i senaste SNT. Intressant!

Reagerade bl.a. på dessa meningar:
– ”Vad driver då egentligen en sådan som mig? Det är faktiskt inte någon intensiv kärlek till numismatik, det finns andra intressanta ämnen också. Utan snarare är det plikten, man måste fullfölja vad man en gång åtagit sig”.

Efter att ha lagt ifrån mig tidningen och hällt upp en påtår, slog det mig dels hur totalt olika ingångar man kan ha till numismatiken. Och dels hur fantastiskt omfattande numismatiken verkligen är. Den är faktiskt OÄNDLIGT mycket mer än ”tredimensionell”, som Malmer uttrycker det. Global ekonomihistoria över tid är blott en liten, liten del av detta – i likhet med stamkopplingsscheman. Man får aldrig ihop ett färdiglagt pussel av endast 3-4 pusselbitar. Rigid källkritik i all ära, men det är först när man börjar vidga sina vyer och addera ”tvärvetenskapliga hjälpmedel” (och fantasi i meningen ”thinking outside the box”), som konsthistoria, gravörstilar, tillverkningsteknik, typkategorisering, historical timeline etc. etc. som det börjar bli riktigt intressant med numismatik.

Själv är jag nog Brita Malmers raka motsats. För mig är det ett passionerat intresse och en aldrig sinande nyfikenhet som är drivkraften. Jag vill veta mer och formulerar därför frågeställningarna på många olika plan. Ju mer man lär sig, desto mer finns det att upptäcka! – Och ifrågasätta!! … så kanske finns det ändå en likhet …?  😉

Ber att få tillönska en trevlig helg!

Falska plåtmynt: ”1/2 Daler SM 1710”

Publicerat av
13

Häromdagen fick jag en fråga angående ett falskt plåtmynt på Tradera. Svarade lite kort att det förmodligen är av småländskt ursprung (med hänvisning till Myntbloggen 2013-02-19), tillverkat omkring 1970, samt att det lätt kan avslöjas p.g.a. den av falskmyntaren missuppfattade värdehöjningen
”1 Daler SM” som aldrig existerat. (Skall vara 3/4 Daler SM). Idag tänkte jag passa på att vidarutveckla detta och visa lite olika ”varianter” på denna mycket vanligt förekommande förfalskning.

På bilden ovan ses två olika exemplar. Den vänstra är präglad i koppar och saknar motstämplar. Den högra är gjuten i mässing (efter en präglad kopia!) och har en felaktig värdeförhöjning (1 Daler SM istället för 3/4 Daler SM). Nedan har jag satt ihop ett bildmontage med både präglade och gjutna kopior av 1710 års halvdalersplåt.

Notera att de första präglade kopiorna kan ha både varierande (eller snarlik) form och stämpelplacering … medan de senare gjutna förfalskningarna är stöpta ur tre olika formar; utan motstämpling, med 1DSM till höger resp. nedan – vriden 90 grader.

De präglade kopiorna har skarpa detaljer och är ”nästa för bra” utpräglade för denna typ. Till det gjutna har man dels använt tre präglade kopior som förlagor … men man har uppenbarligen även gjort grova avgjutningar av tidigare och bättre gjutna kopior.

Medan de präglade kopiorna med största säkerhet härstammar från den småländske bysmeden som ”tillverkade mynt av koppar från kyrktak” någon gång i början av 1970-talet … har de gjutna sannolikt ett annat ursprung. De är senare, klumpigare och har uppenbarligen tillverkats ”i flera upplagor” (eventuellt av olika tillverkare?).

Isensnidare Petter Michelsson

Publicerat av
6

Bland klenoderna i mitt mynt- och medaljkabinett är denna medalj en av de absoluta favoriterna. Petter Michelssons underbara medalj över Gustav II Adolf omkring 1631.

Vad är det då för speciellt med denna medalj?  – Jo, för det första har den en helt unik formgivning med ett halvt framvänt porträtt som “kommer ut ur bottenytan” – 8 mm!
– Och inte blir det sämre när man vänder på den heller; ett magnifikt riksvapen i bästa barockstil. Omskriften lyder: GVSTAVUS ADOLPH DG SVECO GOTH WAN REX M P FINL … som taget från ett kopparöre.
Och som gammal kopparmyntsamlare blir man ju närmast lyrisk när man, bl.a. tack vare sveakronorna, kan attribuera medaljen till myntgravören Petter Michelsson, verksam från 1628 och framåt – på flera olika myntorter. – Kan det bli bättre än så?

Bildmontaget ovan talar väl egentligen för sig själv, men för att förtydliga lite kan man väl ändå nämna att Michelsson har använt en identisk puns till sveakronorna 1628-31 (och en annan 1638-41), samt att lejonen med sin typiska ”dubbelsvans”, vasarna, dekorationerna, voluterna etc. har många gemensamma stildrag för Michelsson.

Speciellt tydlig är likheten mellan voluterna på 1631 års medalj och 1641 års 4 mark … som för övrigt har samma åtsida som den berömda riksdalern 1642-M (med Mickelssons signatur under Frälsaren).

Just detta år (1642) skriver gravören (Isensnidaren)  Petter Michelsson ett klagobrev till regeringen där han beklagar sig över att myntmästaren i Stockholm, Anthony Grooth d.y. (1641-45), ville försätta honom ur tjänst och istället anställa en billigare kraft. I brevet säger sig Michelsson ha varit i rikets tjänst som gravör vid såväl koppar- som silvermyntverk i 14 års tid – d.v.s. från 1628. Han poängterar också att han är ”den ende infödde svensk” som lärt sig detta yrke.

Omgraverade valsar

Publicerat av
4

Med anledning av gårdagens blogginlägg tänkte jag idag ge ett par exempel på fenomenet med omgraverade präglingsvalsar.

Gustav II Adolfs Säter-halvören 1628-1629 finns i två typer (i två helt olika gravörstilar):

  • Med s.k. voluter (dekorationer)på ömse sidor om riksskölden.
  • Med slät en rikssköld omgiven av två rosor (på 1629 även utan dessa rosor).

På några av den senare typens mynt kan man skönja delar av myntbilden från den tidigare mynttypen – nämligen de detaljer som punsats djupast i den ursprungliga präglingsvalsen (i detta fall voluterna). Valsen av typ I har alltså fått ett andra liv genom att man slipat ner myntbilderna (dock inte till 100%) och sedan graverat nya myntbilder enligt typ II.  – Det där med återvinning är alltså inte alls något nytt!  😉

Fenomenet förekom för övrigt redan under klippingmyntningen  – på såväl hammarpräglade som valsverks-präglade typer. Ett av de tydligaste exemplen återfinns på vissa tidiga valsverkspräglade Säter-ören 1626 (se nedre myntet på bilden t.h.).

På detta ex. är det gamla årtalet väldigt tydligt – liksom det stora kluvna G:et … som endast förekommer på ett enda valsverks-präglat mynt från 1625 … nämligen den mycket rara typen (i ren Nyköpings-stil!) med ”S i pilvinkeln”. Tittar man sedan lite närmare ser man även spår av nedre sveakronan (krontyp I – se de markerade kronspetsarna på bilden). Notera att man inte brytt sig om vad som tidigare var åt- resp. frånsida. En åtsidesvals har här graverats om med en frånsida.

Har även förberett lite för en ”nybörjarartikel” i ämnet Petter Michelsson … men det tar vi en annan vacker afton. – Trevlig helg på er!

Valsklumpar, över- och ompunsningar

Publicerat av
2

De senaste dagarna har en kopparmyntentusiast i Dalarna ”provocerat” mig att, så smått, börja intressera mig för Gustav II Adolfs runda kopparmynt – igen!

Min ”nätkompis” Lennart hade fräckheten (den goda smaken) att inkludera mig i ett epost-utskick med frågeställningar om just dessa mynt och dess varianter. Lennart är en handlingskraftig ung man, som insett att kommunicerande samlare, idag faktiskt kan åstadkomma en hel del via webben. Aktiva myntsamlare av ”typ I” (den typ som gärna delar med sig av sina erfarenheter – till skillnad från ”typ II”), sitter på en gemensam kunskapsbank som slår avsomnade myntkabinett och dito föreningar med hästlängder … om man bara kan hitta former för att kommunicera …

Nu har Lennarts trevliga initiativ lett till att jag blivit varse hur in i h-vete mycket gamla myntfoton (teckningar och påbörjade artiklar) jag har. – Tänk om man kunde knäppa med fingrarna och alla dessa blev sorterade och digitaliserade. – Vilken skatt!  🙂

Bildkollaget ovan föreställer ett Nyköpings-öre 1628 ”utan M i årtalet” (d.v.s. DC:XX.VIII istället för M:DC:XX.VIII). Och Lennarts frågeställning är vad det egentligen är för krona kl. 12 på frånsidan på denna? De tecknade kronorna på kollaget ovan brukar benämnas HH-krona 12-var. (utan kronring), HH-krona 13 (bred kronring) resp. HH-krona 12 (smal kronring) … efter teckningarna i referensverket Hallborg & Hartmann (Numismatiska Meddelanden, NM VIII, 1883). HH-krona 13 kallas ibland även ”Michelsson-krona”, efter gravören Petter Michelsson, av de initierade (insnöade?). 😉  Denna krona förekommer sparsamt på Nyköpingspräglingarna 1628 (och då på spektakulära sådana!) samt på Sätermynten från åren 1628, 1629, 1630, 1631 och 1632 (kreutzer, variant).

På 1600-talets valsverkspräglade kopparmynt är det mera regel än undantag med s.k. valsklumpar – orsakade av stora eller små bristningar/skador/gropar i präglings-valsarna. På grund av detta kan det många gånger vara svårt att påvisa olika varianter, ompunsningar etc. Det hela kompliceras ytterligare, då vi kan påvisa att man återanvänt gamla valsar, genom att slipa ner dem och punsat in nya motiv … ibland med delvis synligt ursprungsmotiv. Lägger vi till detta; slarvig prägling, vanligt förekommande korrosion etc. blir det inte direkt lättare. Grundregeln är väl som vanligt när det gäller varianter; är de inte tydliga och odiskutabla – ja då finns de inte.

Bild 2 visar tre snygga kopparettöringar anno 1627 …. som jag hittade i en låda 😉 … valsverkspräglade i Arboga, Nyköping respektive Säter.

P.S.  Idag firar ”Myntbloggens föregångare”, Mynthandeln.com, 15-årsjubileum!

Hedlinger 1729 & Fehrman 1755

Publicerat av
2

Idag tänkte jag att vi skulle ta en närmare titt på Hedlingers vackra medalj över Riksbanken, som ju var på tapeten här i fredags.

Medaljen formgavs år 1729 av den i Schweiz födde mästergravören Johan Carl Hedlinger (1691-1771).

Bror Emil Hildebrand tar upp den som nr 21 (under Karl XI), där han rubricerar den som ”Rikets Ständers Bank grundlagd den 17 september 1668”. Och i Peter Felders verk har den nr 109.

Åtsida: En krönt kvinna (Sverige) i antik dräkt, med handen på sin trekrönta sköld och ett lejon vid sin fot, sitter, stödjande armen på en kub, på framsidan prydd med de fyra riksståndens sinnebilder, över vilka pengar falla ur två ymnighetshorn.
Omskriften: HINC. ROBVR. ET. SECVRITAS.  = HINC ROBUR ET SECURITAS
(= Härav styrka och säkerhet).

Frånsida: Riksbankens hus vid Järntorget i Stockholm. Nederst i exergen: EXSTRVCTA. HOLMIÆ. A. MDCLXVIII.  (= Uppförd i Stockholm år 1668).
Omskriften: BASILICA. ARGENTARIA. ORD. R. SVEC.  = BASILICA ARGENTARIA ORDinis Regni SVECiae = Sveriges rikes orden ”basilica argentaria” (typ börslokal).

Medaljen mäter hela Ø 63 mm och dess tillverkning har därför krävt enorma präglingskrafter. Detta fick i sin tur till följd att Hedlingers stampar brast – och nya måste tillverkas. Detta skedde år 1755 och eftersom Hedlinger flyttat tillbaka till sitt hemland redan 1745, gick uppdraget till dennes främste elev, Daniel Fehrman (1710-1780).

De båda varianterna är i stort sett identiska, men en liten detalj skiljer. Hedlinger har diskret och finurligt signerat sin medalj med ICH – 1729 på några av mynten som strömmar ut ur åtsidans båda ymnighetshorn. Och Fehrman har då på motsvarande sätt signerat DF – 1755. Kanske lite svårt att se på de kraftigt förstorade bilderna – men signaturerna finns där. En bokstav/siffra per mynt.

Kompletterande illustrationer av Daniel Fehrmans signatur på 1755 års upplaga av denna medalj.
Klicka på bilden för förstoring.