Valsklumpskronologi

Publicerat 4 oktober, 2018 av Ulf Ottosson

För halvtannat år sedan skrev jag några korta rader om ett ”riktigt klumpigt” Säter-öre 1626. En kopparklipping med en stor valsklump, som visade sig vara stämpelidentisk med en dito utan klump. Därigenom gavs en möjlighet till en relativt datering, då man kan konstatera att myntet utan klump präglats FÖRE det med klumpen (valsskadan). Tack vare ett tillverkningsfel kunde vi också bevisa att krontyp G föregick krontyp H (se frånsidorna ovan), precis som påståtts i Antikören auktionskatalog 16, 1995 (”Ottosson 1995”).

I förra veckan publicerades en artikel av Lennart Castenhag på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) hemsida. Titeln lyder: ”DALRANA-myntet − en stampstudie av ett säteröre 1627, Gustav II Adolf.” och uppsatsen går ut på att kronlogiskt försöka ordna två varianter av 1627 års Säter-öre med hjälp av valsklumpar. Efter att jag, mycket kort, kommenterat artikeln på Antikörens FaceBook-sida, uppdaterades artikeln ett par gånger i måndags och därför finns det nu tre versioner av ”kronologin”.

I Antikören lagerlista 24, november-december 1992, utbjöds en liten fin samling valsverksmynt och tenar från Gustav II Adolf till Karl XII. Med anledning av detta gjorde jag ett uppslag om ”Myntningen i valsverk” (se ovan), där bland annat Nyköpings-öret 1628 med tre myntmästarmärken behandlades. Elva kända exemplar redovisades fördelade på två åtsidor (A-B) och fem frånsidor (a-e). Då dessa mynt förekommer med två olika frånsideskronor (hög och låg) och eftersom enkom de med hög krona har motvända sidor (låg krona = likvända sidor), kan man på goda grunder anta att TVÅ olika frånsidesvalsar använts till denna sällsynta och unika mynttyp.

I fallet med de båda Säter-örena i SNF-artikeln (varianterna som betecknas ”Castenhag 2-3” – se vidstående tabell) har vi däremot att göra med mynt som utseende-mässigt ”är lika som bär” – bortsett ifrån att man i det ena fallet kastat om bokstäverna i DALARNA och därigenom skapat den sällsynta varianten DALRANA, till glädje för många variantsamlare. Vi får alltså förutsätta att de olika åtsidorna som kopplats till DALRANA-myntet härstammar från samma vals. Samtliga mynt i gruppen har likvända sidor och endast obetydliga eller mycket små skillnader i myntbilden. Då jag generellt inte riktigt är överens med Castenhags sätt att ”gruppera” mynten (ignorera myntort, typindelningen, blanda åt- och frånsidesdetaljer etc.), skall vi väl nämna lite om detta också.

Säter-öret 1627 finns i två olika (huvud)typer (se bild ovan):

Typ I, med valören i nedre pilvinkeln samt DALARNA (SM 131).
Typ II, med valören i pilarnas sidovinklar samt DALARENS(is) (SM 132).

Varje variantsamlare må ha sina knep för att förteckna och komma ihåg vilka varianter de har och vilka som saknas … men när man skall försöka förklara för andra, tycker jag att man skall hålla sig till ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det finns många anledningar till att man brukar rangordna myntbeskrivningarna enligt: Regent – Myntort – Valör – Typ (huvudtyp, undertyp) – Årtal – Variant – Variation.

När man exv. låter punsdjupet (!?) på riksskölden (I-1, I-2) vara överordnat, om inte typ, så väl varianter, är man enligt mitt förmenande ”ute och cyklar”.
Jämför artikeln ”Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar” i Mynttidningen 1-1996, sidan 21. Punsdjupet är varken en typ eller variant, utan möjligen en variation (d.v.s. en obetydlig bagatell). Kanske är det så att Lennart påverkats av sina ryska samarbetspartners Vasiliy i Moskva och Anatoly i S:t Petersburg. Den förstnämnda gör nämligen hela huvudindelningen för Säter-örena 1627 med avseende på just punsdjupet (La, Lb) och ignorerar helt Typ I-II. Anatoly Skripunov (känd för sin bok om Kristina-fyrkar) låter däremot typen vara överordnad, men använder även han samma märkliga ”punsdjupsindelning” av rikssköldarna.

För att återknyta till DALRANA-myntet och dess kronologi, kan vi konstatera TRE olika STADIER av denna frånsida (se vidstående bild). Mynt 3 har en valsklump mellan N och O i NOVA samt en liten skada vid högra pilfjädern. Mynt 2 uppvisar defekten vid pilfjädern men inte vals-klumpen. Mynt 1 saknar båda dessa kännetecken och är alltså den först präglade. Genom detta är kronologin mellan dessa tre mynt bevisad. Problemet är bara att alla tre har präglats med lika många åtsidor. Sinsemellan gravyrmässigt väldigt lika, men skiljaktiga genom synliga kännetecken i form av valsklumpar här och där. (På Castenhags sida finns, av okänd anledning, en photoshopad version av mynt 2, utan klump på åtsidan kl. 3).

I DALRANA-fallet kan vi alltså ordna TRE mynt kronologiskt, men i de flesta fall är det endast möjligt att fastställa vilket av TVÅ mynt som är präglat FÖRE resp. EFTER det andra. Här har vi sammanställt sju olika mynt av ”Castenhag 2-3” ordnade enligt detta.

Eftersom det kanske (?) fanns sex eller fler myntbilder på varje vals, kommer vi aldrig kunna göra en traditionell stämpelkedja för valsverkspräglade mynt. Vi får nöja oss med en fragmentarisk och relativ kedja, som ändå visar lite hur det hänger ihop.

Bildmontaget visar ovannämnda sju ”FÖRE- och EFTER-mynt” placerade med de äldsta överst och de yngsta nederst, samt kopplingar däremellan. Notera att endast mynt 1-3 har den rara varianten DALRANA, medan övriga har den vanliga DALARNA.

De båda mynten med asterisk (mynt 3 och 7) är behäftade med det märkliga och ännu oförklarade fenomenet ”insjunken myntbild”. Något som enkom förekommer på EN av myntets båda sidor – åtsida (7) eller frånsida (3). Jan-Olof Björk har som sagt försök förklara fenomenet i artikeln ”Valsverkspräglingen av Gustav II Adolfs kopparmynt – Tillverkningsteknik och resultat” i SNT 3-1995, s. 52-58, men fått mothugg av undertecknad i Mynttidningen 1-1996, s. 28-31, ”Motsägelsefulla teorier angående valsverksteknik”. De stämpelidentiska DALRANA-mynten (1-3) sätter nu definitivt P för Björks djärva hypoteser om ”icke svarvade valsar”.

Ulf Ottosson

BONUSMATERIAL
I samband med research-arbetet till detta blogginlägg passade jag på att bestämma en av mina Säter-27:or (Typ II) med stjärnor över ÖR och i interpunktionen. Castenhag och Skripunov förtecknar den som # 9e och betecknar den med R. Hos Vasiliy på sajten Bonistika Monetarium i Moskva listas dock hela elva olika exemplar av denna variant. Ett av dem är stämpelidentiskt med mitt (27BaA3-773) och p.g.a. stora valsklumpar bevisligen präglat EFTER mitt (se bild ovan t.v.). Eftersom mitt exemplar är lite snedcentrerat (av felpräglingar kan vi lära oss mycket) på frånsidan, syns översta delen av ”nästa mynt” längst ner. Efter en del sökande tror jag mig nu ha identifierat även denna myntbild (27BaA1-753) i Vasiliys lista. Och den visade sig ha en väl så intressant historia att berätta … men det får bli en annan vacker afton … 😉

Falskmyntarverkstaden i Avesta

Publicerat 22 september, 2018 av Ulf Ottosson

Svara

Under en semesterresa i Tunisien på 1970-talet köpte farsan och jag in en del gamla mynt i Sousse medina (den gamla staden) och i Karthago. Detta trots upprepade varningar från reseledaren. Han menade att mynten med 99% säkerhet var falska, vilket han nog hade rätt i. På äkthetsfronten klarade vi oss bra och undvek alla bedrövliga turistkopior (stöpta ur samma form), men det där ”stora fyndet” visad sig vara lite för bra för att vara sant – 5-kopeken 1778 var inte svensk, utan rysk. Årtalet var rätt, men den svenska gravörstilen med de raka 7:orna, felades. Nåja, myntet kostade bara en hundring, så några större läropengar var det inte tal om.

För 10 år sedan såldes en Avesta-kopek ”1778” (slagen 1788) i kvalitet 1+ för fantastiska 80.000 euro + provision – fyra gånger utropet. Detta motsvarade då drygt 750.000 SEKiner – eller ca 925.000:- om vi inkluderar provisionen. Det aktuella myntet dök upp från ingenstans (”löst liggande i en plåtburk” – tro det den som vill) 1978, då det bjöds ut på Ahlströms auktioner i Stockholm. Den gången inbringade det 25.000 kr, något som alltså skulle trettiofaldigas trettio år senare. Ingen dålig ränta på investerade pengar. Rekordnoteringen 2008 måste ändå betraktas som ytterst anmärkningsvärd. Det finns nämligen minst två, lika bra eller bättre, exemplar av 1778:an i privat ägo. Falkensson listar nio kända ex. + ytterligare fyra icke illustrerade försäljningar. Det är alltså inget unikt mynt vi talar om. Näst högsta notering är också Künkers. Ett konserveringsmässigt hyggligt ex. men med fula lödspår på frånsidan, såldes 2014 för 16.000 euro + provision. Övriga privatägda exemplar är så gott som samtliga i ganska risigt skick. Ett av de sämsta såldes på SNF / MISAB auktion 20, lot 997, 2016 för mera mediokra Kr 11.500:- + prov. (= Kr 13.656:-).

Uppsala universitets myntkabinett kan förmodligen ståta med ”the finest known 1778 Avesta-kopek”. Ett härligt exemplar i kvalitet 01 med riktigt fin färg. Vad en sådan skulle klubbas för kan man bara spekulera kring, men nog är den tio gånger bättre än den som såldes för rekordnoteringen 2008.

Nu är inte Gustav III:s så kallade Avesta-kopeker 1788 (med de åsatta årtalen 1764, 1778 och 1787) de enda ”utländska (falsk)mynt” som emanerat från Avesta myntverk. Redan under drottning Kristinas sista regeringsår slogs i Avesta små skiljemynt i valören 1 Liard 1654 (= 3 Deniers = 1/80 Livre) för Frankrikes räkning. Skillnaden gentemot de drygt 130 år yngre ryska mynten, är att de franska inte präglades i hemlighet, utan i samförstånd och som ett slags handelsexperiment. Från svensk horisont sett ett försök att hitta förädlingsmöjligheter inom kopparproduktionen. Och från franskt håll kanske mera något av en offertförfrågan? eller fundering över om det skulle kunna vara möjligt att ”out-soursa” skiljemyntproduktionen?

Medan Gustav III:s Avesta-präglingar naturligtvis har historisk relevans på sitt sätt, väcker drottning Kristinas dito verkligen intresset för stormaktstiden och det blir nästan omöjligt att värja sig för känslan av ”historiens vingslag”. Tänk om dessa små slantar kunde berätta vad de varit med om – från Markus Kocks myntverk högt uppe i Norden, via Axel Oxenstierna och drottning Kristina, ner till kontinenten och det franska hovet med solkungen Louis XIV och kardinal Richelieu. – Svenska mynt som skulle kunna förekomma i ”De tre musketörerna” av Alexandre Dumas. Mäktigt!

Till skillnad från Gustav III:s kopeker ”1778” finns de vackraste kända Kristina-liarderna 1654 inte i offentliga samlingar, utan i privat ägo. På bilden ovan ses ”the finest known” av de båda Avesta-typer som förekommer, jämte Uppsalas vackra 1778:a.

Den senaste noteringen på en (någorlunda) korrekt beskriven Avesta-liarden 1654 är bara några dagar gammal; Kr 4.400:- kr + prov. (= Kr 5.225:-) betalades på SNF / MISAB auktion 29, lot 1008, 2018. Dessvärre ett riktigt dåligt, buckligt och kantskadat, exemplar (som dessutom katalogiserats under Frankrike istället för under Kristina), varför resultatet kanske inte säger så mycket. Man kan bara konstatera att den inte ens nådde hälften av vad en dålig 1778:a kostade för ett par år sedan (se ovan). Förklaringen till detta är naturligtvis mångbottnad. GIII-kopekerna är kända, samlade och katalogiserade sedan länge, medan kännedomen om Avesta-liarden visserligen är 80 år gammal, men detta till trots är den fortfarande ignorerad av katalogförfattare.

Sedan skall man inte glömma att ryska objekt var superheta för tio år sedan och att detta med all sannolikhet påverkat rekordnoteringen på knappa miljonen 2008. Redan på hösten samma år överträffades denna toppnotering med över 40%, då Künker sålde en dito ”1764” för inte mindre än 115.000 euro + provision. Det vill säga omkring 1,3 miljoner i svenska pengar och med bred marginal ”ett miljonmynt av koppar”. Även om det är långt till det svenska kopparrekordet – ca 20 miljoner för en 10 Daler SM 1644, är nog ändå ”Gustav III:s raraste pepparkakor” bland världens dyraste falskmynt!

Konkreta kvarlevor och berättande källor …

Publicerat 5 september, 2018 av Ulf Ottosson

Svara

Ikväll bjöds man på en stunds trevlig läsning, då Svensk Numismatisk Tidskrift, (SNT 5-2018) anlände tidigare under dagen. Förutom sedvanliga gruppfoton och mötesreferat kan man i septembernumret bl.a. läsa om Lödöse-brakteaten med patriarkalkors och Gustav II Adolfs stormynt (ryttar-/skådepenningar) 1632-33.

Roger Svensson argumenterar för att biskop Bengt, den Gode, i Skara (1150-1190) skulle vara myntherren bakom den dubbelkors-brakteat som man 1987 kunde binda till Lödöse. (Se artikeln ”Porten mot väster” på Myntbloggen 2013-11-18). Professor Kenneth Jonsson har tidigare fört myntet till kung Sverker den äldre (1136-1157), medan statsheraldikern och f.d. chefen för KMK, Henrik Klackenberg, argumenterat för biskop Bengt.

Bengt Hemmingsson är alltid läsvärd och har i många år varit en stor del av min behållning med SNT. Bengt är verkligen raka motsatsen till ”ankdammens prestigestinna farbröder” (se gårdagens blogginlägg). Han är prestigelös och kan dessutom argumentera för sin sak. Kombinationen av en både djup och bred kunskap om Sveriges mynt och förmågan (tålamodet) att luska fram ”glömda skatter” från arkiven, gör honom till en av de mest betydande svenska numismatikerna av idag.

Bengts senaste artikel: ”Från Stockholm till Augsburg – och åter”, fick dessutom undertecknad att sträcka lite extra på nacken (blev säkert 192 cm istället för 190 cm). Kul att bli omnämnd. Ännu roligare att få rätt! Stockholm – Augsburg t.o.r. alltså!

Och ytterligare ett blogginlägg anno 2016 uppmärksammat ända uppe i Stockholm. Under samma vecka! Mäktigt! Ovan avbildas två skådepenningar (medaljer – Hild. 171 och 173), med anknytning till ifrågavarande stor-/praktmynt (se bild nedan).

Såväl konkreta kvarlevor (d.v.s. mynt – med påvisbar gravörstil, präglingsteknik etc.) som skriftliga kvarlevor (arkivuppgifter) är allt som oftast fragmentariska, men i bästa fall kan dessa i kombination ge oss en fylligare bild och leda oss mot sanningen. En förutsättning är givetvis att man är öppen för nya idéer.

Här några korta citat från Hemmingsson artikel i SNT 5-2018:

Augsburg
Författaren till dessa rader refererade Ulnonskas artikel – tyvärr okritiskt – i SNT 1996, men vid arbetet med volymen om Vasatiden inom projektet ”Den svenska mynthistorien” har frågan om dessa mynts hemvist kommit upp till förnyad prövning.

Åter i Stockholm
Ulf Ottosson har i ett inlägg på Myntbloggen.se argumenterat för ett rikssvenskt ursprung för myntgruppen i fråga. SM 13 (och 19*) betraktar han som medaljer och anför att de till skillnad mot de andra uppvisar en ”konstnärlighet, högre relief och klar medaljkänsla. De övriga har en betydligt flackare gravyr av mera tvivelaktig konstnärlig kvalitet.” Han anser det osannolikt att dessa praktmynt slagits i Augsburg: ”Att staden i bakgrunden är den nyss erövrade staden Augsburg (10 april 1632) behöver inte betyda att skådepenningarna är slagna där. Jämför man med de Gustav Adolf-mynt och medaljer som bevisligen är präglade i Augsburg, finns inte någon som helst konstnärlig eller präglingsteknisk likhet med de aktuella praktmynten.”

Man kan bara instämma i Ottossons argument mot ursprung i Augsburg. Det finns dock ytterligare skäl till att han har rätt. Det visar sig nämligen att gravören vid tillverkningan av åtsidesstamparna till 4- och 2-riksdalrarna SM 14-16 och 22 (typ V, VI och VII, förf. anm.) haft ett samtida kopparstick till förlaga.

Kungliga direktiv
En nyfunnen notis i ett kungligt brev från hösten 1631 ger också bakgrunden till präglingen av dessa stormynt.

Redan den 7 mars 1631 hade en riksdalemyntning igångsatts i Sala. Efter en del problem i inledningen var den i full gång i maj och i slutet av månaden skickades … 1200 nypräglade riksdalrar (till Gustav II Adolf i Tyskland).

Kungen ville underlätta tillförseln av silver genom att tillåta privatpersoner att mynta riksdalrar ”med vår stämpel i full vikt och av gott silver”. Kungen var också av åsikten att ”ju mer dubble och tredubble Rdr och änn högre stycken man af silfwer kan mynta låthe: ju bättre wij thet holle.”

För att avslutningsvis anknyta till gårdagens blogginlägg och ”förslaget” (helt omotiverat och fullständigt taget ur det blå), att den s.k. provmyntserien 1625 skulle vara präglad i fallverk i Stockholm, bjuder jag på ovanstående illustration. Till vänster Gustav II Adolfs skådepenning/praktmynt 1632, slagen i myntsilver (875/1000) och med en diameter på drygt Ø 60 mm. Till höger några kopparmynt ut ”provmyntserien 1625”, där fyrken mäter 20×20 mm och således har en präglingsyta på ca 14% av praktmyntens dito. Att man använt sig av fallverksteknik i det första fallet är högst troligt. Att man däremot skulle ha slagit ett pyttelitet kopparmynt i mjuk koppar med denna teknik, är helt orimligt. Mer att läsa om detta finns i Mynttidningen 5/6-1996 … för den som händelsevis missat den.

Favorit i repris: Sannolikheten för att Augsburg skulle ha varit myntort för praktmynt-serien är obefintlig, för att travestera en annan tvärsäker skribent. 😉

Gravörstilar och kopparmyntorter på 1600-talet

Publicerat 4 september, 2018 av Ulf Ottosson

Svara

Äldre svenska kopparmynt har i princip intresserat mig lika länge som mitt samlande pågått, det vill säga sedan början av 1970-talet. Men varför blev det så? Vad är det för speciellt med dessa mynt? Ja, kanske beror det på att den svenska kopparmyntserien (möjligen tillsammans med den ryska) tillhör de mest spännande kopparmynten i världen. Kombinationen stort historieintresset och liten veckopengen kan säkert också ha spelat in. Och som ung samlare med inställningen ”ju äldre mynt desto bättre” är det ganska naturligt att lågvalörer och kopparmynt fick prioritet. De senare är ofta rejäla slantar som gjort nytta – folkets pengar, som någon uttryckte det. Dessutom får man förhållandevis mycket historia för pengarna.

Bland de allra första myntböckerna jag ”läste sönder” var en liten oansenlig skrift författad av Ulla S. Linder-Welin med titeln: ”Svensk koppar och kopparmyntning – En handledning vid studiet av myntsamlingen i Bergslagets museum”. Genom denna och andra trevliga publikationer fick man så sakteliga upp ögonen för vad som fanns att tillgå inom numismatiken … så att man kunde börja drömma och sätta ihop ”önskelistor” över objekt som man gärna skulle vilja införliva i samlingen. Litteratur är ett absolut MÅSTE för utvecklas som myntsamlare! För hur skall man kunna få en känsla för vad man vill samla på innan man skaffat sig ett hum av vad som finns och vad det kostar? Utan litteratur vet man ju inte hur ”drömobjektet” ser ut!

Hösten 1996 dök i vanlig ordning Ahlströms auktionskatalog upp i brevlådan. Alltid lika spännande att se om där fanns något intressant. Och visst, tio stycken(!) Svartsjö-dalrar, varav den från 1544 med helt årtal, fångade mitt intresse. Det gjorde även en annan klassisk milstolpe i svensk mynthistoria, nämligen den s.k. blodsklippingen 1568 i högsta valören – 8-mark. Noterat. Det kan bli bud. Först på sidan 140 hajade jag emellertid till ordentligt. Där avbildades ju ett sådant där litet franska kopparmynt som präglades i Avesta! Fram med Ullas ovannämnda bok och jämföra. Jo visst! Samma typ! Men de har ju fullständigt olika gravörstil. De där båda mynten kan aldrig vara tillverkade på samma ställe. Det här måste undersökas!

Men först gäller det ju att bärga den där ”svenska fransosen” (lite diskret placerad under Frankrike, utan något omnämnande om Avesta eller Ullas bok). Sagt och gjort! Fyllde hela budsedeln med bud – men fick bara en enda. Dessbättre den jag ville ha! Klubban föll vid 2.200 kr (900). Man tackar! Underbidder lär ha varit en småländsk kopparmynt-fantast. Blodsklippingen gick för 7.000 kr och Svartsjö-dalern 1544 för 8.400 kr (+15%).

Vid det här laget hade jag samlat mynt i 25 år, drivit mynthandel i 10 år, givit ut 25 lagerlistor, arrangerat 18 myntauktioner och producerat 15 volymer av Mynttidningen. Det sistnämnda arbetet hade givit mig värdefulla erfarenheter om fenomenet med olika gravörer (konstnärers) personliga stilar och kännetecken … och vad detta kan berätta. Självklart blev det en artikel i Mynttidningen; omslagsbild + ett uppslag i nr 5/6-1996.

Kanske blev ”underbjudaren” på Avesta-liarden lite sur, för han har tvärt emot Ulla och mig hela tiden hävdat att präglingen är fransk, men med svenska stampar. Frågan varför i hela världen stormakten Frankrike (med en av världens bästa gravörer) skulle beställa stampar från avlägsna Avesta, när hela projektet handlar om kopparexport, är naturligtvis ännu obesvarad.

Tjugotvå år senare finns denna historiska Avesta-prägling (fullt i klass med de s.k. Avesta-kopekerna) fortfarande inte upptagen i Tonkins ”Myntboken” eller någon av SNF:s många alster. Ett löjets skimmer vilar allt oftare över ankdammens prestigestinna farbröder.

Sedan jag startade Myntbloggen 2012 har jag återvänt till ämnet med lite uppdateringar ungefär vart annat år. Här är några länkar från 2012, 2014 och 2016:

På förekommen anledning kan det kanske 2018 vara på sin plats med ytterligare en uppdatering. Håll till godo. Hoppas att ovanstående illustration, tillsammans med länkade artiklar, kan sammanfatta det grundläggande om vad vi vet så här långt.

På FaceBook, av alla ställen, kunden man nyligen läsa positiva nyheter om detta mynt. I och med att firma Myntauktioner i Sverige AB i Moheda & Stockholm fått in ett exemplar av Avesta-liarden 1654 har den plötsligt blivit intressant! – och omvärderad. Nu är den inte längre slagen i Frankrike, utan i Sverige! Så här låter det 2018:
”I en gammal småländsk myntsamling låg denna franska liard från 1654. Så helt fransk är den emellertid inte – den är faktiskt präglad i Avesta på beställning från Frankrike. Sverige var vid denna tid Europas största exportör av koppar och exporten tog sig bl.a. uttryck i blindmynt, men alltså undantagsvis även i färdigt fabricerade mynt.”

Kul att en 22 år gammal nyhet uppmärksammas … och att både smålänningar och SNF:are äntligen hittat och förstått det som Ulla S. Linder skrev redan 1937 (d.v.s. för drygt 80 år sedan!). Om man sedan begriper sig på skillnaderna i gravörstil och vad detta innebär är kanske bäst att låta vara osagt. Numismatisk forskning i Sverige är inte direkt känd för att vilja spridas – och definitivt inte snabbt.

En annan glädjande nyhet är att SNF/MISAB nu verkar ha uppmärksammat att man sedan 150 år tillbaka faktiskt kan urskilja Säter-kreuzrar 1632 från dito Nyköpings-präglingar. De båda myntorternas mynt har helt olika gravörstil och det finns inga kopplingar (hybrider) dem emellan. Kul att Myntbloggen kunde hjälpa till.

Beträffande det släggverkspräglade Säter-öret 1625, med s.k. ”Spansk sköld”, är man dock fortfarande hopplöst ”vilse i pannkakan”. Att helt utan vetenskapligt stöd skriva ”Stockholm?” och ”Fallverkspräglad?” och sedan ägna halva texten åt ett 40 år gammalt (stencilerat) ordkrig helt utan numismatiskt värde, är inget annat än löjeväckande. Ja, ja, i bästa fall hittar man kanske den här artikeln om ett par decennier eller så. Men det kan nog lika gärna ta 75-150 år? Den som lever får se!

Två västsvenska mynthandlare

Publicerat 30 augusti, 2018 av Ulf Ottosson

Svara

Läste just ett referat från ett månadsmöte på Nola Myntklubb i Örnsköldsvik, författat av Roland Falkensson och publicerat på dennes blogg på Falcoin.se. Trevligt att höra att dylika möten fortfarande lockar till besök. Måste erkänna att jag själv har väldigt svårt att ”få tummen ur” och åka ner till GNF (Göteborgs Numismatiska Förening), trots att jag bara har hälften så långt att åka som Roland och trots att jag nu varit (på sistone mestadels passiv) medlem i 40 år! – d.v.s. sedan 1978. Kusligt! Är man så gammal!?

Rolands favoritpunkt på dagordningen är ”samlare berättar” och denna gång hade man en långväga gäst ända från Västerås, nämligen Christer Ohlsson som på 1950-taket var bosatt i Ö-vik. Christer berättade bland annat om när han som liten grabb brevväxlade med och köpte mynt av mynthandlaren John Pedersen i Borås … och hur han fick gå tomhänt och arg ifrån Håkan Kinnmark, Moneta AB i Göteborg.

Den förstnämnde fick jag aldrig tillfälle att träffa personligen, han gick nämligen ur tiden fyra år innan jag föddes. Får hålla till godo med en ”tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), en Säter-tvåöring 1627 i kalaskvalité, som John Pedersen köpte på auktionen efter kung Farouk i Kairo 1954. Däremot fick jag i början av 1990-talet tillfälle att intervjua hans efterträdare och svärson, Per Österlund, i samband med researcharbete inför en auktions-försäljning av ovan illustrerade medalj.

John Pedersen (1890-1960). Mynthandlare i Borås sedan början av 1930-talet. Firman övertogs sedan av svärsonen Per Österlund och drivs numera tillsammans med sonen Peter Österlund. Efter att Hirsch Mynthandel i Stockholm upphört, är idag J. Pedersens Mynthandel Sveriges äldsta mynthandel. Porträttet skulpterat 1939 (i ett större väggmedaljong-format, tillsammans med en dito pendang av Pedersens hustru), av den italiensk-svenske porträttskulptören professor Alessandro Moretti (1870-1953). Medaljen utgiven (som ”revers om 5 kronor”) i samband med firmans 10-årsjubileum 1942. Zink Ø 36 mm. Se vidare: Antikören auktionskatalog 11, 1992, nr 774.

Interiören i bakgrunden är hämtad från lagerkatalog nr 1 (1953) från firma Moneta AB i Göteborg som innehades av Håkan Kinnmark (1900-1972). Kinnmark, som hade ett förflutet som direktör i ett familjeföretag inom konditorbranschen, hade redan under andra världskriget börjat intressera sig för numismatiken och gjort stora inköp till sina samlingar. 1950 gav han ut en tryckt förteckning över mynt, medaljer, ordenstecken och numismatisk litteratur, som utgjorde dubbletter ur den egna samlingen. Monetas tio numrerade lagerkataloger (1953-1964) kom att bli stilbildande i det att de alla innehöll intresseväckande artiklar avsedda att stimulera samlandet.

Om Kinnmark var lite av en pionjär på katalogområdet var han kanske inte den allra smidigaste försäljaren. Åtskilliga äro de som vittnat om ”en butter gubbe”. Min far fick sig t.ex. en ordentlig utskällning när han, som ny i Göteborg på 1950-talet, besökte Kinnmarks butik. Anledningen var att han inte kände till hur man bör hantera finare mynt (d.v.s. att man skall ta dem i kanten). Nåja, farsan gjorde naturligtvis som många andra, han gick till Theodor Högberg (1893-1968) på Högbergs Antikvariat & Mynthandel, och köpte sina guldmynt och silverdollar istället. 😉

Tro det eller ej, men jag har faktiskt träffat Håkan Kinnmark. Och i Schacksällskapet Manhems lokaler på Schackspelsets Hus, Haga Kyrkogatan 3 i Göteborg, av alla tänkbara ställen. I vilket sammanhang och varför vi (farsan och jag) kom att börja prata mynt med denne herre kommer jag inte ihåg. Men jag minns mycket väl att han rättade mig när jag beskrev en tvåkrona jag hade i min samling – ”från 1872”. Nja, den är nog från 1897, en jubileums-tvåkrona, sa Kinnmark. Och visst hade han rätt. Men som sjuåring ville man ju gärna att mynten skulle vara så gamla som möjligt. 😉

När jag nu tänker mig tillbaka till det tidiga 1970-talet minns jag faktiskt ytterligare en Kinnmark, nämligen den mycket skicklige schackspelaren Ove Kinnmark (1944-2015). Hmm … kan det månne vara så att dessa båda Kinnmark är släkt? Var (pappa?) Håkan på Schackspelsets Hus för att följa (sonen?) Ove? Ja, jag vet inte … men kanske finns det någon släktforskare, numismatiker, schackspelare eller annan välinformerad person i läsekretsen som vet besked …? – Hör av er i så fall!

Nu skall jag börja förbereda årets första kräftskiva … Auf Wiedersehen! 🙂

Professor Jonssons krönings-öre ”1528”…

Publicerat 31 juli, 2018 av Ulf Ottosson

Svara

För två veckor sedan hade jag nöjet att förvärva ytterligare ett exemplar av ”Professor Jonssons krönings-öre 1528”, d.v.s. den charmiga jetong, gyllenimitation, som slogs i samband med Stockholmsutställningen 1897 och som genom åren vållat mycket huvudbry för våra allra största ”numismatiska experter”.

Sedan tidigare är det känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) har tre (fynd)exemplar av denna slant – en gång betraktad som ett unikt provmynt:

Nyhammar, Grangärde sn, Dalarna, 1981. 5,05 g. KMK inv.nr 100 828.
Haninge, Österhaninge sn, Södermanland, 1990. Vikt? KMK inv.nr 102 274.
Hökerum, Södra Vings sn, Västergötland, 2001. 6,53 g. KMK inv.nr 103 398.

Och nu kan alltså även undertecknad stoltsera med tre exemplar (se bild):

Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). 6,56 g.
Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 g.
Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 g.

Utöver dessa exemplar redovisar Frédéric Elfver följande privatägda exemplar i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2005 och 6-2008):

Norge, privat ägo, 1980-tal. Okänd vikt. Ögla?
Dalarna, privat ägo, (uppvisat KMK) 2002. Okänd vikt. Utan ögla
Norge, privat ägo, 2008. Okänd vikt. Med ögla. Bild i SNT 6-2008.

Det råder viss osäkerhet om det norska exemplaret från 1980-talet och det från 2008 är samma exemplar? Det ex. som uppvisades på KMK 2002, skulle möjligen också kunna vara identiskt med det som såldes på Tradera 2002 (uppgavs komma från Dalarna).

Summa summarum känner vi alltså till mellan sju och nio bevarade exemplar av denna historiska skådepenning – som av en professor feldaterats med imponerande 369 år! 😉

Tanig 8-åring … eller pompös farbror?

Publicerat 28 juli, 2018 av Ulf Ottosson

Svara

Vissa av oss har ju fortfarande semester, men kan detta till trots inte helt ignorera numismatiken. Tyvärr skrivs det allt mindre om mynt och medaljer, åtminstone i bloggform, och definitivt under sommarmånaderna. Lite synd att Ingemar ”SNF” Svensson lagt av och att vi andra förefaller bli allt mindre produktiva på detta område. Roland ”Falcoin” Falkensson är dock ett strålande undantag och vinner, tillsammans med Kjell ”Gorgon” Holmberg juli-bloggandet med vardera TVÅ inlägg!

Falkenssons senaste inlägg handlar om 1 Mark 1663 utan myntmästarmärke, som inte uppmärksammats i litteraturen förrän 2007 (Myntstudier nr 2, 2007). Sedan tidigare är 2-marken 1663 känd utan Mm (SM 91c), med samma krontyp för övrigt.

Men det mest spännande med detta mynt är kanske inte avsaknaden av myntmästarmärke, utan det markant avvikande porträttet. Åtsidesstampen med det väldigt udda barnporträttet, som mera ger intrycket av en korpulent och lätt pompös Karl X Gustav (sic!) än en liten gosse på 7-8 år med ”haklapp” (jämför 8-marken 1664 nedan) … är känd sedan tidigare, men då kopplad till en 1-mark med årtalet 1665 (SM 161, Bon. 431).

Nämnas bör att i princip samma porträtt förekommer även på 2-markerna 1664 (SM 104 – se bild ovan). Notera den tillbakalutande stilen och lagerkransens unika bandknut (rosett). Det är knappast någon tvekan om att det är samma gravör som varit i farten. Och frågar du mig vem denne kan ha varit, skulle jag nog gissa på Johan George Breuer … som i så fall måste ha varit i Sverige redan 1663.

På sina medaljer jobbade Breuer i en extremt djup relief, något som av tekniska skäl inte medges när det gäller mynt. Till vänster Breuers medaljer över Karl X Gustav (Tåget över Stora Bält, 1658) samt Karl XI (Konungens uppfostran och bildning 1665, barnporträtt av en 10-åring). Breuers medaljserie över svenska riksråd är berömd och brukar anses som det bästa han gjort. Om det var tiden eller hans personlighet som i retroperspektiv fått honom att framstå som lite av en äventyrare må väl vara osagt. Hur som helst rymde han landet 1669, anklagad för förskingring. Senare hamnade han som gravör och myntmästare i Braunschweig, där han 1684 åkte fast för diverse bedrägerier.

Måhända var det svåra tider, eller så blev lockelsen för stor, men Breuer var inte ensam på myntverket om att råka i bryderier med rättvisan. Så här skriver Falkensson:

Till saken hör också att det 1663 förekommer 2 Mark utan myntmästarmärke. Myntverket stod nämligen utan myntmästare några månader det året. Den tidigare myntmästaren Göran Wagner (mm GW) gick i pension på våren det året och ersattes av Johan Fredrik Herman (mm IFH). Denne stannade dock bara på sin post i 3 månader och sedan försvann han puts väck. Det påstås att det kan ha berott på ett stormigt äktenskap, men en försvunnen kista med silver kan också ha bidragit. Frun lämnade han dock hemma. Sedan förflöt då några månader innan man lyckats övertala Wagner att återvända tills man hittat en mer varaktig ersättare, vilket skedde på våren 1664 när Isak Kock, myntmästaren i Avesta, tog på sig uppgiften även i Stockholm.

Belli & Cavino – Två av renässansens medaljörer

Publicerat 30 juni, 2018 av Ulf Ottosson

Svara

Man brukar anse att medaljen – eller skådepenningen – är ett barn av renässansen. Ordet renässans kommer av franskans renaissance, d.v.s. ”pånyttfödelse”, och betecknar den period då medeltiden avslutades och antikens kulturarv återuppväcktes. Renässansens vagga stod i Italien och varade där från det tidiga 1400-talet till omkring år 1600. Två av den italienska renässansens kanske mest kända medaljörer är Valerio Belli (1468-1546) och Giovanni da Cavino (1500-1570).

I veckan anlände en charmig liten Belli-medalj och på årets FriMynt i Helsingborg förvärvades en dito av Cavino – en sestertie-imitation, en s.k. ”paduan”.

Både Valerio Bellis och Giovanni da Cavinos medaljer är ursprungligen präglade – och extremt sällsynta i originalutförande. Nästan allt som finns till salu är avgjutningar – av varierande ålder och kvalitet. Så även de här beskrivna medaljerna:

Aristeides av Valerio Belli ca 1532. Aristeides (eller Aristides) ”den rättvise” (ca 530-468 f.Kr.) var en grekisk statsman och en av de tio befälhavare som ledde grekerna mot perserna under slaget vid Marathon år 490 f.Kr.

Åtsida: Omskrift med grekiska bokstäver: APIΣTEIΔHΣ O ΔIKAIOΣ ( = Aristeides den rättvise). Högervänt porträtt av en skäggprydd Aristeides, inom en slät kantlinje.

Frånsida: OY ΔOKEIN AΛΛ EINAI ( = Not to seem but to be). En kvinna sittande i en stol, hållande en spira i sin högra hand, allt inom en slät kantlinje. I exergen BOYΛHΣ ЃNΩMH ( = By degree of the senate).

Caligula av Giovanni da Cavino ca 1550. Caligula (12-41), var den tredje romerske kejsaren. Han härskade från år 37 till 41. Caligulas regering känne-tecknades av despotism och Caligula själv för sitt depraverade leverne. Han lönnmördades år 41 av sina egna livvakter.

Åtsida: Caligulas lagerkranskrönta vänstervända porträtt samt omskriften: C CAESAR DIVI AVG PRON AVG P M TR P III P P.

Frånsidan: Caligula stående på podium med lägerstol till höger, talande inför fem (fyra?) soldater som står till vänster hållande standar och sköldar. ADLOCVT, i exergen COH.

Medan Bellis medaljer sakna förlaga bland mynten, är många av Cavinos dito mer eller mindre kopierade efter antika romerska förlagor. Jämför t.ex. med denna romerska sestertius, slagen i Rom ca 37-38 e.Kr. Den gode Giovanni har lagt till S – C på ömse sidor om frånsidesmotivet … och kanske plockat bort någon soldat? … men annars är de väldigt lika. FÖR lika har en del tyckt genom åren, då många av dessa ”padoaner” hamnat i antika samlingar, där ägaren varit omedveten om dess ursprung. Cavinos imitativa medaljer var emellertid INTE menade som förfalskningar, och det var emot hans önskemål att de salufördes som äkta antikviteter. Trots detta har de hamnat i flera av Europas mest berömda samlingar – och t.o.m. blivit föremål för avhandlingar.

Den på FriMynt förvärvade Cavino-imitationen av Caligulas sestertie fick mig att kika lite närmare på denna del av samlingen. Det visade sig då att jag faktiskt hade en Caligula sedan tidigare, om än inte med porträtt, utan med en sittande Pietas (fromhetens och trohetens gudinna) på åtsidan. Frånsidesmotivet beskriver litteraturen så här:

Caligula holding patera, sacrificing left over altar before the hexastyle temple of Divus Augustus, two attendants behind restraining bull. Five figures of two Victories, Mars, Aeneas, Anchises and Ascanius in pediment of temple and pediment surmounted by quadriga facing.

På sajten Wildwinds.com visas fem exempelmynt av RIC 51. Vi närmare granskning visar det sig emellertid att två av dem (nr 2 och 4) faktiskt är Cavino-imitationer! De har stämpelidentiska frånsidor och två olika åtsidor med små skillnader (se bild ovan).

På Bibliothèque Nationale i Paris lär det finnas inte mindre än 122 stampar som attribuerats till Cavino. Och av minst 82 av dessa har man gjort moderna vitmetall-avslag (se bild) som bl.a. finns på British Museum i London.

Knuts halvpenning var från Lincoln

Publicerat 31 maj, 2018 av Ulf Ottosson

Svara

För dryga fem år sedan skrev jag om en halverad engelsk penny från Knut den Store (ca 990-1035), av typen som kallas ”Pointed Helmet” (spetsig hjälm) som präglades under åren 1023-1029. En mynttyp som f.ö. var förlaga till en av Anund Jakobs två Sigtuna-typer. Eftersom myntet ifråga (överst på bilden nedan) är halverat – en företeelse som på vikingatiden skedde redan i mynthuset och var ett smidigt sätt att tillhandahålla tre olika valörer (1, 1/2 och 1/4 penning) från samma stampar – kan man endast läsa delar av omskriften och därför inte avgöra myntorten. – Förrän nu!

Av en ren tillfällighet fann jag nämligen härom kvällen ett stämpelidentiskt exemplar av en hel penny – och kan därför avslöja hur omskrifterna i sin helhet lyder:

+ CNV-T RECX A. = CNUT REX ANGLORUM = Knut kung över engelsmännen.
+ LIFINC ON LINCO = LIFINC ON LINCOLN = Myntmästare Lifinc i Lincoln.

Bildmontaget ovan påvisar stamidentiteten och resterande omskrift. Myntet är alltså slaget i Lincoln av myntmästaren ”LIFINC”. På ett annat mynt av samma typ och från samma myntort (men med ett kors bakom kungabilden) kan man läsa; LEOFINC … som eventuellt skulle kunna vara ett mera fullständigt namn? … eller kanske tvärtom, en missuppfattning av LIFINC? – Detta var ju trots allt före stavningsreformernas tid.

Hur som haver var det kul att kunna myntortsbestämma min lilla halvpenning. Tack internet! Den som söker han finner. 🙂

Medaljmagnet …?

Publicerat 13 april, 2018 av Ulf Ottosson

Svara

För tre år sedan var jag på Kungliga Myntkabinettet (KMK) i Stockholm och fotade Olof Skötkonung-penningar. En härlig helg i hufvudstaden med födelsedagsfirande, god mat och en (sista, skulle de visa sig) rundvandring på KMK. Man skulle ju kanske kunna tro man efter fotosejouren (med 750 tagna penningbilder) var ganska trött på allt vad foto hette, men icke. Dagen efter lyckades jag faktiskt tömma batterierna i såväl kamera som mobil. Något man i efterhand kan vara tacksam över. Nu finns ju i alla fall bilderna från KMK:s fantastiska utställning på Slottsbacken kvar, efter nedmonteringen.

Bland mycket, mycket annat fotograferade jag montern som tillägnats mynt- och medaljkonstnären Leo Holmgren (bilden ovan till vänster). Även hans föregångare, Erik Lindberg och Lea Ahlborn hade förärats egna monterarrangemang i utställningen.

På väg ut i solskenet passade jag givetvis på att shoppa runt lite i KMK:s museibutik. Resultatet av detta blev två bärkassar litteratur – och en liten dosa! Eftersom jag, förutom mynt, medaljer, mått & vikt, schackspel, tappkranar etc. etc., även samlar lite på dosor och askar (i likhet med Anders Zorn), kunde jag inte låta bli denna (bilden ovan till höger). Själva dosan är svarvad i päronträ (tror jag man sa) och i locket sitter en (brakteatpräglad?) silvermedalj (Ø 45 mm) infattad. Både stil och signatur talar sitt tydliga språk; gravören är Leo Holmgren (1904-1989). KMK hade ett antal dylika dosor, med olika motiv i locket. Att jag bland dessa valde ut just denna … var kanske ödet?

Något år eller så senare dök det på Tradera upp en gipsmodell (Ø 165 mm) med exakt samma medaljmotiv. Ropade in den för en spottstyver. Den bildade ju ett trevligt par med min lilla dosa.

I mitten av mars i år fick jag plötsligt se ytterligare ”en kompis” till mitt sköna par. Och ståendes med mobilen på bilbesiktningen kunde jag strax före påsk förvärva även denna. En stålstamp (positiv gravyrpuns / arbetspatris) med exakt samma motiv! Tidigare hade jag nog trott att ”medaljen i dosan” förmodligen var en försilvrad galvano, men nu får man kanske omvärdera detta. Den är nog trots allt brakteatpräglad i silver. Någon dylik medalj, med frånsida och allt, har jag dock aldrig sett. Kanske någon i läsekretsen gjort det? Hör av er i så fall!

Jaa, hur är det möjligt!? Förunderliga äro Herrens vägar. Den sistnämnda är visserligen magnetisk, men att alla tre skulle samlas på samma ställe är väl ändå lite smått otroligt. Man måste vara en riktig medaljmagnat … öh förlåt, medaljmagnet. 😉