Kategoriarkiv: Svenska Mynt

1 Öre KM 1724 – Ett rött öre!

Publicerat av
6

Ropade en gång i tiden (1991) in detta vackra ”röda öre” på en auktion i Stockholm. Tror det är enda gången jag fått applåder efter en vunnen budstrid. Men så var myntet också uppenbart ”snobbklassat” i auktionskatalogen och åsatt en ”värdering” av blygsamma 350 kr (minipris 245 kr). Själv tyckte jag att 8.200 kr +12,5% var ganska överkomligt för ett sådant härligt litet mynt. I detta skick är det ju mycket, mycket mer sällsynt än exv. en 5-öring 1910 i samma skick. – Men visst är det kul med applåder!

Numismatik i Rumänien

Publicerat av
Svara

Idag skriver Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Jan-Olof Björk, Växjö, om ett ”oansenligt litet häfte”, under rubriken ”Månadens litteratur” på SNF:s hemsida.

Det handlar om ett särtryck från ”Buletinul Societatii Numismatice Romane” utgivet av Rumänska Numismatiska Föreningen (Societatea Numismatica Romana) 1914-15. Artikeln ”Monete Suedeze falsificate in monetaria din suceava – silingii reginei Cristina” är författad av G. Sion och beskriver varianter av de rumänska s.k. Suceava-förfalskningarna av drottning Kristinas solidus-mynt från Riga, Livland och Elbing. Ett ämne som tidigare tangerats här på Myntbloggen.se vid ett par tillfällen.

Bulletinen där särtrycket ingår finns för övrigt på nätet i PDF-format … och letar man vidare finner man snart att den Rumänska Numismatiska Föreningen (SNR) verkar vara en aktiv förening som följer med tiden. På deras webb finns både ett PDF-arkiv med gamla och nya bulletiner – och en WordPress-blogg!  – Kanske kan SNF lära något …?  😉

Skillnad på mynt och mynt?

Publicerat av
1

Ett par ettöringar från 1638 … är väl just ett par ettöringar från 1638 … – eller?
Ja visst! – Men i samlarkretsar kan ”samma mynt” uppskattas och värderas på helt olika sätt. En enkrona 1875 kan t.ex. kosta 25 kr … eller 10.000 kr – beroende på skick!

Det faktum att att en majoritet av myntsamlare (veteranbilsamlare etc.) åtrår exemplar i så bra skick som möjligt … och att dylika ofta är svåra att finna … är själva roten till dessa ofta kolossala prisskillnader. Tillgång och efterfrågan, helt enkelt.

Hur bedömer man då vad som snyggt och vad som är fult? Och hur mycket det är värt? – Ja, erfarenhet är alltid bra att ha – men visst ligger skönhet ofta i betraktarens öga. Den som sett många mynt har emellertid ofta lättare att skilja ”bra från dåligt” än den som inte sett så många mynt. Genom erfarenhet kan man också lära sig att vissa mynttyper (årgångar eller varianter) ganska ofta förekommer i bra skick – medan andra är närmast hopplösa att finna i nyskick.

Numera kommunicerar mynthandlare och samlare snabbt och enkelt via internet. Man skickar varandra stora högupplösta färgbilder genom en knapptryckning och kan sedan bl.a. avgöra om ett objekt passar in i samlingen eller inte. – Snygg eller ful? – Bra eller dålig? – Falsk eller äkta? Bra bilder = snabbt och enkelt!

Så här enkelt har det emellertid inte alltid varit. Långt därifrån. I hundra år gamla auktionskataloger och listor finns ytterst sparsamt med illustrationer – p.g.a. att det helt enkelt var alldeles för kostsamt att trycka bilder. Den skicklige mynthandlaren T. G. Appelgren utvecklade därför en kvalitetsskala för att kortfattat kunna gradera myntens skick och kondition. – Och ge samlare/handlare en bättre möjlighet att kommunicera. Appelgrens skala (betygsystem) bygger på: 0, 1, 2 och 3 … där 0 är bäst (perfekt), 1 är fullgott och 3 är sämst (knappt identifierbart). Eftersom de flesta samlingsvärda mynt hamnar på skalans övre del, kompletterade Appelgren beteckningarna med 1+ och 1? (för bättre resp. sämre än fullgod), samt med 01 för mynt som låg mitt emellan 0 och 1.

Denna kvalitetsskala har sedan utvecklats i flera steg och i viss mån integrerats med den amerikanska. Mer om detta finns bland annat att läsa i Mynttidningen 10-1994 och 2-1995 (+ Antikörens lagerkatalog 3-1984), samt på Mynthandeln.com och Myntbloggen.se.

På äldre (och skadade) mynt bör kvalitetsbeteckningen (konserveringsgraden) som regel kompletteras med adekvata anmärkningar – såväl positiva som negativa. En sådan anmärkning kan t.ex. lyda:
Praktexemplar med ovanligt skarpa detaljer och en härlig ljusbrun färg. Präglat med nya valsar, helt utan valsklumpar, välcentrerat ex. Smärre plantsfel, mestadels på frånsidan.

Översta myntet på bild 1 är kanske knappt identifierbart för den som skulle råka hitta det i trädgården. Hårt korroderat efter århundraden i jorden. Myntsamlaren känner dock genast igen mynttypen som drottning Kristinas stora rejäla kopparören från Säter 1638-1641. På bilden här till höger att vackert exemplar av samma mynttyp – 1638 (årtalet med romerska siffror sist i frånsidans omskrift: M DC XXX VIII). Tittar man närmare på detta mynt (klicka på bilden för förstoring) kan man kanske förledas tro att även detta mynt är korroderat? Speciellt på frånsidan, men även på åtsidan, finns en del smärre ojämnheter i bottenytan …

Detta är emellertid INTE korrosion, utan vad myntsamlare brukar kalla plantsfel – d.v.s. ”myntämnesfel”. Detta blir kanske lite missvisande på ett valsverkspräglat mynt (som ju är utstansat ur en s.k. ten som präglats mellan två graverade och mot varandra roterande präglingsvalsar), men principen är densamma. Den opräglade tenen har haft defekter (ojämnheter och/eller orenheter i kopparen) som lämnat sina spår på de färdiga mynten. Dessa ”plants-/ tenfel” skall alltså INTE samman-blandas varesig med korrosion, präglingskvalitet eller med präglingsvalsarnas skick. Valsklumpar/-skador, ”trötta stampar” etc. är något helt annat. Man skiljer på stämpeldefekter (slitna stampar/valsar) och myntämnesdefekter (plantsfel etc.). Se också Myntbloggen.se 2013-02-08.

På valsverkspräglade kopparmynt är det ytterligt sällsynt att myntets båda sidor är befriade från dylika ”plants-/tenfel”. Regeln är att en snygg sida allt som oftast hänger ihop med en ”plantsfelspäckad” andra sida. Förklaringen till detta har förmodligen att göra med kuggspel, friktion och skillnader i periferihastighet mellan präglingsvalsarna. Tenen har så att säga följt den ena valsen och slirat (hackat) något mot den andra. Detta kan i många fall senare fått till följd att mjukare (krackelerade) ytpartier med plantsfel, lättare utsatts för korrosion, än de hårdare hela ytpartierna.

Tja, det blev väl en blandning av elementärt och specialiserat …?  – Lite för alla …?  😉

Mynt & Medaljer

Publicerat av
Svara

Det är alltid lika trevligt att få respons på det man skriver. – Kanske delvis därför att det är så sällan det händer? – Det man själv kanske betraktar som en banbrytande artikel och forskningsinsats – kan av ”myntsverige” förbigås med en 25-årig tystnad!? Vad detta egentligen beror på … är väl öppet för spekulationer … men kanske har det med prestige och ”den kungliga svenska …” att göra …?   😉

Därför är det idag extra kul att läsa Roland Falkenssons blogg om ”Åverkan eller variant?”, som anknyter till onsdagens myntblogg.

Falkensson ger två typexempel från Karl XIII:s myntserie. Beträffande riksdalrarna 1814 med ”SVERIGE” resp. ”SV. NORR.” är det naturligtvis lika självklara typskillnader som för dito 1/6-riksdalrar 1809-14 resp. 1815-17 … även om de senare präglats med omgraverade stampar. Ovanligt – men solklara mynttyper.

Falkenssons andra exempel är lite lurigare. Det här kan man nog se från lite olika håll. Kanske lite beroende av om man är myntsamlare … eller medaljsamlare.

En medaljsamlare skulle nog inte kalla den ovan illustrerade kröningsmedaljen för ett kastmynt. – Det har nämligen aldrig utkastats till folket … men väl utdelats – i likhet med denna större modell … och Karl XIII:s hålförsedda dito. Och är det inget mynt – ja då kan det ju knappast betraktas som en mynttyp – eller? I logikens namn skulle då inte heller allehanda avslag och efterpräglingar av kastmynt, betraktas som mynt(typer)?

Notera att guldexemplaret ovan (som f.ö. saknar ”ÅR” i åtsidans omskrift) har en utsparad ”tunga” kl. 12 i medaljämnet … uppenbarligen för att göra plats för den planerade funktioner att kunna bäras – i band eller kedja. Detta saknas på många silverexemplar … vilket teoretiskt skulle kunna ge utrymme för någon lömsk förfalskare att ”genom åverkan” göra om ett vanligt kastmynt till en ovanlig medalj …  😉

Upp- och nedvända-världen, som Falkensson uttrycker det.  Ha en trevlig helg!

Om typmyntsamlande

Publicerat av
5

Vad är egentligen en mynttyp? – Och en variant?  Ja, herrar Appelgren, Tingström, Hamrin, Falkensson och Castenhag har alla, med varierande framgång, försökt definiera detta. Själv har jag väl berört ämnet i bloggen lite ”en passant” då och då, exv. här och här. Idag skall det alltså handla om mynttyper, typmynt och typmyntsamlande.

När jag började samla mynt i början av 1970-talet var årtalssamlandet i klar majoritet. Många sökte komplettera sina årtalsserier genom att leta växelmynt i den dagliga handeln. En del ”stötte på patrull” när de inte kunde finna vissa årgångar – p.g.a. att det aldrig utkommit. Andra samlade efter Hesselblad/Glücks årtalsförteckning eller Tonkins Myntboken … och slapp då leta efter mynt som inte finns, typ 2 Kronor 1908 och 1951, 1 Krona 1922 och 1974 etc.  – Och kunde i gengäld ägna sig åt att leta varianter och variationer som upptogs (eller saknades) i dessa publikationer.

Den som önskade begränsa sitt antalsmässiga samlande (och kanske samtidigt utvidga det tidsmässigt?) kunde istället för att samla alla årgångar, nöja sig med ett mynt av varje typ. Varför inte första årgången? En enkrona från 1910 och en från 1942 – och så var Gustav V:s enkronor ”komplett”.  – Eller kanske två OLIKA från samma år – 1942 …?

Som de flesta myntsamlare vet finns det två olika typer av Gustav V:s enkrona 1942. Detta beror på att man ändrade myntordningen under pågående ”räkenskapsår”. Kronorna från 1910-1942 har ett utseende (och 80% silver), medan de från 1942-1950 har ett annat (och 40% silver). Detta är ett utmärkt exempel på två olika mynttyper!

Om vi exempelvis tar tre femöringar från intilliggande år; 1872, 1873 och 1874 … kan vi snabbt notera TRE olika mynttyper … varav ETT typmynt (en mynttyp som endast präglats under ett enda år brukar nämligen kallas så). Två olika regenter – och lika många myntordningar. Myntorten är i detta fall densamma för alla myntet.

  • 1872 års mynt är av samma typ som Karl XV:s 5 Öre RM 1860-1872.
  • 1873 års mynt är av en typ som endast präglades detta år = typmynt.
  • 1874 års mynt är av samma typ som Oskar II:s 5 Öre 1874-1905.

Typmyntsamlaren kan alltså ”täcka in” detta område med blott tre mynt – medan årtals-samlaren behöver hela 40 mynt för att det skall bli komplett för honom eller henne.

Vad är det då för kriterier som definierar en ”mynttyp”?  – Ja, som vi kan se av exemplet ovan spelar parametrar som regent, myntort, myntordning (material, storlek etc.) och myntbild in på vad som skall anses vara en mynttyp. Dessutom kan skiljaktiga myntmästare och/eller gravörer vara faktorer som leder till egna typer. Liksom, i sällsynta fall, tillverkningstekniken (läs: hammarprägling, släggverksprägling, valsverksprägling och kallslagen kanonmetall). Ibland förekommer t.o.m. mynt med samma utseende – men av olika valörer … som då inordnas under olika typer.

Regent
Bestämning av en mynttyp sker alltid per regent räknat. Plåtmynten (½, 1, 2 och 4 Daler SM) med trekantig mittstämpel 1718-1719 har samma utseende – men indelas ändå i olika typer beroende på regent. Karl XII 1718 och Ulrika Eleonora 1719. Även de av Arensburg graverade Stockholms-rundstyckena (1 Öre KM) 1720 finns med i stort sett samma design under två olika regenter. Det som skiljer är VERS på Ulrika Eleonoras och FRS på Fredrik I:s. Notera också att 1 Öre SM 1720 med ”Lindgrenska kronor” numera är attribuerad till Avesta och inte Stockholm … vilket gör den till en egen mynttyp – och ett typmynt! Detsamma gäller 1 Öre KM 1719 med Hedlingers åtsida.
Markmynten i valörerna 1 och 2 Mark 1697 är ytterligare ett exempel på att en ny regent också innebär en ny typ. Slagna med snarlik design både för Karl XI och för Karl XII.

Myntort
Olika myntort innebär också med automatik olika typer. Det finns även exempel på mynt med ”samma utseende” som präglats på olika myntorter – speciellt bland kopparmynten. Nedanstående valörer och årgångar är präglade parallellt både i Säter och i Nyköping:

Alla är de naturligtvis egna mynttyper under respektive myntort och skall självfallet icke sammanblandas eller slås ihop.

Myntordning  (material, storlek, vikt etc.)
Att samma årgång av samma valör kan vara slagna efter olika myntordningar förekommer då och då. Karl XII:s plåtmynt om 1 Daler SM 1715 finns t.ex. i tre typer … som dessutom delvis motstämplats 1718 – vilket skapat ytterligare (under)typer:

  • Typ I  –  Avesta, rund mittstämpel
  • Typ IA  –  Dito värdeförhöjda 1718
  • Typ II  –  Avesta, rombisk mittstämpel
  • Typ IIA  –  Dito motstämplade 1718
  • Typ III  –  Stockholm, kanonmetall

Andra exempel på detta är 1 Krona 1942 med 80% resp. 40% silver, 5 Öre 1942 av brons resp. järn samt 10 Öre 1962 och 1 Krona 1968 av silver resp. kopparnickel.

Myntbild
Det som skiljer en mynttyp från en undertyp är graden av skillnad i bildframställningen, inklusive inskriptionerna. För att återknyta till den ändrade myntordningen 1942 kan vi notera att även 10-öringen fick nytt utseende detta år – trots att storlek, halt och vikt förblev densamma. Typ I präglades 1909-42 och typ III åren 1942-50 (typ II = nickel 1920-47). Som ett exempel på en undertyp kan t.ex. nämnas 2 Kronor 1878 OCH. Genom att göra lite egna, personliga, tolkningar av begreppen mynttyper, huvudtyper och undertyper kan typmyntsamlaren styra sitt samlande i önskad riktning.

Myntmästare och/eller gravör
En annan sak som kan spela in och skapa nya mynttyper är olikheter som, såsom Appelgren uttrycker det: ”synes hava ägt samband med någon viktig personalförändring inom mynthuset” … ”eller i någon väsentlig prägeldetalj förete olikhet i fråga om dennas form eller stil”. Arboga-öret 1628 finns t.ex. i två helt olika typer; en med Caspar Hedviger som myntmästare och en med Markus Kock på denna post. Även gravörerna (gravörstilarna) är utan tvekan skiljaktiga i detta fall – även om vi inte känner till deras namn. Erik XIV:s 16 Öre klipping 1563 är ett annat exempel på olika gravörers stilskillnader som tidigare tagits upp här på Myntbloggen.se.

Tillverkningstekniken
Som nämnts finns mynt som tillverkats på ett varierande, eller mot normen skiljaktigt sätt, och därmed måste indelas därefter. Gustav II Adolf kopparklippingar har t.ex. präglats parallellt med hammarprägling, släggverksprägling och valsverksprägling.
Karl XII:s så kallade kanonmetallplåtar, som göts och slogs kalla i Stockholm 1715, skiljer sig också helt ifrån de som tillverkades av ren koppar i Avesta samma år.

Valören
Detta hör kanske på ett sett ihop med myntordningen … men ändå inte. Drottning Kristinas dubbla riksdalrar 1644-1647 och Fredrik I:s så kallade Krellmynt 1723, är exempel på mynt som ”ser likadana ut”, men är av olika valör – det vill säga olika tjocklek. Och på grund av detta bildar de givetvis också egna mynttyper.

Oj då, får nog ändra ”kort om typmyntsamlande” till endast ”om typmyntsamlande”. 😉

Avslutningsvis: Att ”typ för typ” definiera olika mynttyper (och undertyper) är kanske inte så svårt, men att skriva ihop en kortfattad och logisk definition som täcker hela myntserien, från Olof Skötkonungs dagar, via Karl XI:s alla tvåmarker och fram till idag … är nog lite knivigare …?  – Så det får vi spara till en annan vacker afton …  🙂

SNF:s ”nya” hemsida

Publicerat av
2

Idag lanseras Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) ”nya” hemsida med dunder och brak!  … – Ja, det har varit åska här hela dagen. 😉

Webbdesignen är signerad Lennart Castenhag – innehållet i stora delar inkopierat från gamla hemsidan.

Syftet med det nya utseendet är enligt hemsidan: ”att göra det enklare hitta informationen samt att göra det möjligt att lägga in ytterligare inform(a)tion via kompletterande menyknappar”.

Mest upphetsad blir man när man läser rubriken ”Ungdomshörnan” under fliken Nyheter … men även här är det (hittills) mest inkopierad gammal skåpmat – knappast författat med barn och ungdom som målgrupp. Kommer osökt att tänka på ordspråket; ”Tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”.  – Här finns stora möjligheter till förbättringar!

Länkar (internets byggstenar) tar man nu upp som en egen flik – men dessvärre utan länkar!? – Bara samma gamla hänvisning till en medlem med ett mycket personligt färgat urval av dylika. – Kanske snart dags att göra en egen länkförteckning …?

När jag läser vidare hittar jag emellertid lite nytt material om mynttyper och varianter … och då kommer jag istället att tänka på Sten Törngren – och en ordväxling i Zürich 1989. Minns inte den exakta ordföljden, men det handlade om ”experter”, lärande och den famösa gyllen 1528. – Mitt snabba; – ”Visst, men man vill ju inte lära sig fel heller”, renderade ett stort skratt och ett lika snabbt; – ”Bra! – Det skall du ha en krona för!”. 🙂

Någon interaktivitet finns tyvärr inte alls på SNF:s ”nya” webb. Möjligen kan man skönja en ambition därom?  – ”Föreningens webbplats är vårt ansikte utåt och behöver därför vara tilltalande och lättnavigerad. Den måste också ”leva” och förändras, vilket ställer krav på medlemmarna att aktivt delta i diskussionen om vad webbplatsen skall användas till och hur den skall utvecklas”.  – Vi får vänta och se …

P.S.  Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) hittar du fortfarande lättast via Kungliga Myntkabinettets (KMK) hemsida … även om den dröjer betänkligt även där.

Antikören Mynthandel 32 år!

Publicerat av
Svara

Har haft så många olika saker att ”sätta tänderna i” efter semestern att jag igår helt glömde bort min egen 32-årsdag!? – Ja, min och min – kanske snarare firmans. Antikören Mynt & Antikt fyllde nämligen 32 år den 7 augusti. – Grattis på mig!

Registrerade en FaceBook-sida för ANTIKÖREN för något år sedan – mest för att ”skydda namnet”. Idag har jag ”firat 32-årsdagen”, lite i efterskott, genom att lägga ut lite bilder på denna sida. Får se om det finns något intresse för en fortsättning …

Apropå FaceBook såg jag till min förtjusning att Kungliga Myntkabinettet i Stockholm på sin FB-sida haft den goda smaken att länka till Myntbloggen.se och ett inlägg om Drottning Kristinas MAKELÖS-medaljer 1659-1665. Man tackar! – Fortsätt gärna så! – Ni får gärna ”låna bilder” från mig också.  🙂

På tal om Antikören KB har den nya webbsidan dessvärre hamnat lite väl långt ner på prioriteringslistan efter FriMynt i Helsingborg. Orsaken är tidsbrist och en viss kluvenhet gällande om upplägget med WordPress verkligen är det rätta för denna sajt …?

Den försäljningskanal som fungerar smidigast för närvarande är utan tvekan eBay.com, så det blir nog i första hand där vi kommer att exponera nytt material. Marknadsplatsen där är enorm jämfört med ”lilla Sverige” och därför skapar detta ”skyltfönster” massor av förfrågningar och spännande kontakter – för försäljning, inköp och förmedling.

Margareta & Svante Sture

Publicerat av
Svara

Det damp ner en liten medalj (jetong) i brevlådan! – Mitt i sommaren! – Trevligt!

Medaljen är utgiven av Svenska Akademien 1875 till minne av Svante Sture (1517-1567) och formgiven av den skickliga mynt- och medaljgravören (”gravösen”) Lea Ahlborn (född Lundgren).
Se bild här t. v. Silver Ø 31 mm.
Hyckert I:17. Olsén 224.

Svante Sture den yngre (eller Svante Stensson Sture) är en spännande figur i svensk historia som har anknytning till många historiska personligheter – och därigenom även till numismatiken. Svante Sture var son till riksföreståndaren Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstierna, god vän med Gustav Vasa – och dessutom Margareta Leijonhufvuds barndomsvän och ungdomskärlek.

I Otto Sjögrens bok GUSTAF VASA – ETT 400-ÅRS-MINNE (1896) kan man bl.a. läsa (efter Grimberg) följande om Margareta Leijonhufvud och Svante Sture den yngre:

– Sin barndomskärlek till Svante Sture hade hon måhända ej lätt att förgäta, men offrade den undergifvet för de plikter, som nu voro henne pålagda. Svårare blef det i början för Svante att beherska sin smärta, då han vid återkomsten till Sverige såg sig beröfvad sin tilltänkta brud.
– Det berättas, att han en gång, öfverväldigad af sina känslor, under ett besök kastat sig ned på knä för hennes fötter. Konungen, som i detsamma inträdde i rummet, blef oförtänkt vittne därtill. »Hvad betyder detta?» utropade han med en förtrytelse, hvilken, såsom man väl kände, ej var att leka med. Med kvinnlig fintlighet svarade då genast drottning Margareta: »Han begär att få min syster Märta till äkta.»
– »Det vare honom beviljadt», sade då konungen med klarnande uppsyn. Margareta togs på orden, och Svante fick sålunda helt oväntadt en brud, på hvilken han förut måhända ej tänkt”.

Svante Sture gifte sig år 1538 med Margaretas syster, Märta Eriksdotter (Leijonhufvud), även kallad ”Kung Märta”, som kom att föda honom 15 barn. Sture mördades 1567 under de så kallade Sturemorden iscensatta av Erik XIV. Året därpå präglades de för myntsamlare så välkända och åtrådda ”blodsklippingarna” – av silver som givits åt Svante Stures änka, Märta … som i sin tur gav silvret till hertigarna Johan (III) och Karl (IX). Dessa mycket sällsynta klippingar slogs i fem olika valörer – ½, 1, 2, 4 och 8 mark 1568. Ovan ses ett exemplar av den högsta valören – som till skillnad från övriga prytts med en vacker eklövsbård. Gravören och myntmästaren hette Mickel Hansson – och kom långt senare att dömas som falskmyntare tillsammans med sin son Måns Mickelsson.

Myntbloggen.se fyller 1 år!

Publicerat av
1

Idag (eller på lördag?) fyller Myntbloggen.se 1 år!  – Grattis på mig! – oss!?  😉

Så här lät det för ett år sedan:
Myntbloggen.se är tänkt att bli en rikt illustrerad, populärvetenskaplig blogg om mynt, medaljer och övrig numismatik. – Kanske lite grann i Mynttidningens anda, d.v.s. en blandning av nyheter, tips, läckra bilder, råsopar, notiser och mera djuplodade artiklar. Stort och smått om numismatik helt enkelt.

Den 16 juli 2012 började jag så smått att laborera med det för mig helt nya publicerings-verktyget WordPress. De följande dagarna prövade jag mig fram och första blogg-inlägget kom väl egentligen den 20 juli 2012 …. det andra den 21 juli 2012 osv.

Sedan dess har det faktiskt blivit 240 inlägg/artiklar samt 590 illustrationer … vilket ger ett snitt på 4,6 artiklar per vecka – med 2,5 bilder i varje.  – Inte så illa pinkat.  😉

Kan man då dra några lärdomar av ett års myntbloggande?  – Tja, jag tror personligen att internet i allmänhet och bloggar i synnerhet är ett alldeles utmärkt ”verktyg” för att försöka sprida intresse, kunskap och förståelse för vår lilla – men fantastiska! – hobby.

De ”stora elefanterna” må ha storslagna planer – men jag tror faktiskt inte att allt handlar om pengar!? – För, handen  på hjärtat, hur många nya myntsamlare skapas egentligen genom böcker som ingen läser? – Eller genom ”ett lokalt museum”, helt utan ambitioner utanför den egna staden?

Internet är snabbt, billigt och lättillgängligt! – Att trycka och distribuera tidningar och böcker i extremt små upplagor, eller driva 4.000 kvadratmeter ”ekonomiskt museum”, är nog snarare raka motsatsen. – Trögt, dyrt och glesbefolkat.  😉

Nej, jag tror att numismatiken, förlåt myntsamleriet, måste göras betydligt mera allmänt och lättillgängligt om man vill nå ut till en större publik. Och eftersom jag VET att det i vårt avlånga land finns massor av kunniga samlare, tycker jag att många, många fler borde fundera på att börja blogga om mynt, medaljer och numismatik. För har man ägnat sig åt en trevlig, lärorik och spännande hobby i låt oss säga 20, 30 eller 40 år … har man kanske lärt sig något som man skulle kunna dela med sig av, eller ”ge tillbaka”, till nästa generations myntsamlare? – Kanske skulle just DU kunna bidra med något? – Sug på den!  😉

Att skriva är dessutom väldigt lärorikt!  – För även om man ”kan en del” (läs: ”vet var man skall leta fakta”), leder själva skrivandet till att man ”bara måste” söka vidare och vidga sina vyer. Nyfikenheten tar helt enkelt över … och så lär man sig något nytt!  🙂

Dagens tips får alltså bli:  – Börja blogga, myntsverige!

P.S.  En blogg på nätet är dessutom en bra ”backup” om datorn skulle krascha.  😉

Solidusfynd på eBay!

Publicerat av
Svara

Visst kan det ibland skönt att vara ledig och strunta i allt vad mynt, medaljer och numismatik heter. Under midsommarveckan hade vi besök av våra vänner från Gotland – och då blev det minsann inte mycket mynt. När man så kommer tillbaka till kontoret och börjar kikar runt webben för att se vad man missat … ja, då infinner sig snart ”eftertankens kranka blekhet” … Hmm … XR-mynt för en dryg tusenlapp!?

Är det månne fler än jag som upptäckt att ni missat denna rara solidus? För knappt två veckor sedan såldes på amerikanska eBay en oansenlig, men mycket sällsynt tvåårstyp av liten Elbing-solidus (schilling) 1656.

I referensverket Sveriges Besittningsmynt (SB) från 1980 betecknas samtliga fyra schillingar från Karl X Gustavs Elbing (invid kusten i Ostpreussen – numera i Polen) som XR. Två av dem är präglade för Staden (SB 64-65 med Elbings stadsvapen på frånsidan) och två för Kronan (SB 18-19 med trekronorsvapnet – se bild). Åtsidorna är desamma för alla fyra – krönt CG-monogram samt omskriften: CAROL. GVST. D.G. R.

Präglingarna för Staden Elbing har normalt frånsidesinskriptionen: SOLIDVS ELBING medan Kronans dito har: SOLIDVS PRVSSIAE. En hybrid är dock känd (SB 64) med Elbings vapen och den senare omskriften.

Solidus-schillingar från Riga och Livland etc. är ju rent generellt mycket, mycket vanliga och kan handlas i stora mänger för en spottstyver. Personligen tycker jag kanske att de samtida förfalskningarna av dessa mynt är de allra roligaste. Även dessa präglades (i valsverk) i stora mängder – på fästningen / slottet Suczawa (Suceava) i Moldavien i nuvarande Rumänien (nära gränsen till Ukraina). Falskmyntningen lär ha pågått under perioden 1662-1683 … och bör således tagit sin början under den period den moldaviske härskaren Eustatie Dabija (1661-1665) hade makten. Han lär f.ö. varit den sista härskaren som präglade moldaviska mynt … kanske gjorde han även andra …? Det är nog inte omöjligt att man i Suczawa? hade en tradition av ”att slå andras mynt”.

Ovan en oklippt ten av en Suczawa-förfalskning av en Solidus Livland, Karl X Gustav med felaktigt årtal ”12” (typen präglades 1654-57, jämför SB s. 202-205 och SB 14-17).

Slutligen: Stort GRATTIS!, ”Cuprea” till ett verkligt fynd!  🙂