Nedmonteringen av KMK …

Under museichef Eva Rambergs ledning har Kungliga Myntkabinettet mer och mer blivit Sveriges Ekonomiska Museum. Mynt, medaljer, numismatik och numismatiker har ignorerats och ersatts med diverse ekonomiska föredrag, riktade åt en helt annan publik. Nu har ”Sveriges Ekonomiska Museum” fått ekonomiska problem och Ramberg väljer då att flytta – inte på sig själv, utan på museet.

500_mt_1997-2När nya Myntkabinettet (KMK) invigdes av kung Carl XVI Gustaf den 11 juni 1997, fanns Mynttidningen på plats för att göra ett reportage. Glädjen och förhoppningarna i myntbranschen var på topp och reportageresan resulterade i inte mindre än åtta sidor i Mynttidningen 2-1997. Omslaget inkluderat. – ”Ett helt hus fyllt av klenoder och inspiration”, illustrerat med mynt-, ögonblicks- och utställningsbilder – i fyrfärg! (någon som man inte var bortskämd med på den tiden).

Den fantastiskt fina utställning som då presenterades, och som såg likadan ut när jag var där i fjol (18 år senare), var till stora delar byggd av trion Ulf Nordlind, Hans Hirsch och Lars O. Lagerqvist. Att man konsulterade två kunniga mynthandlare var nog ingen slump. Internt hade man aldrig fixat det. Vid starten 1997 hette KMK:s chef Henrik Klackenberg, som dock redan efter något år övergav KMK för att bli statsheraldiker på Riksarkivet. Han ersattes då av Ian Wiséhn … som 15 år senare ertappades med att vara kleptoman. När detta nådde allmänheten hade Wiséhns ersättare, Eva Ramberg, redan varit KMK:s chef i ett år.

kmk_av_idagMed åren har vi dessvärre fått konstatera att Rambergs ointresse för numismatiken lett till att museet bytt inriktning och fjärmat sig från sina snart 450-åriga traditioner. Nu ägnar man sig i princip uteslutande åt ekonomi. På ett sätt naturligt, då Ramberg ju inte kan något om medaljkonst eller mynthistoria, men likväl väldigt trist för alla oss som brinner för numismatiken och besitter kunskapen om hur fantastiskt spännande och lärorik myntsamlarhobbyn verkligen är.

Frågan är om finns det tillräckligt många numismatiskt intresserade personer kvar i Sverige, för att protestera mot Rambergs nedmontering av Kungl. Myntkabinettet? Eller bryr man sig helt enkelt inte? Vad har ”samarbetspartnern” SNF att säga? Har du själv en åsikt är du naturligtvis välkommen att kommentera här på Myntbloggen!

I tisdagens Expressen läser vi bland annat: – ”Hyran är för hög, helt enkelt? – Vi har inte råd att utveckla vår verksamhet när vi har så stora fasta kostnader. Vi vill kunna utveckla vår verksamhet och vår personal för att kunna fullfölja vårt uppdrag.”

Skall det behöva ta 20 år för ”Sveriges Ekonomiska Museum” att bedöma sin hyresnivå? Utveckla vad då?? Ni kan/vill ju inget om numismatik, medaljkonst eller mynthistoria!?

Expressen fortsätter: ”Om beslutet verkställs och museet flyttar sker det med stor sannolikhet i samband med att det nuvarande hyresavtalet löper ut. Det är i december 2018. Än är det inte klart vart museet sedan kan tänkas flytta. – Vi har olika idéer, säger museichef Eva Ramberg och tillägger att det inte är tal om att flytta utanför Stockholm.”

Föreslår att ni flyttar in i Alingsås Museums lokaler. Dessa kan användas bättre än till fritidsgård (anrika Alströmerska Magasinet är i folkmun omdöpt till ”Bollibompahuset”). Dessutom finns redan lokal numismatisk expertis på ort och ställe. Välkomna! 😉

SNF svarar på kritiken …

Hade inte i min vildaste fantasi trott att ”Firma Björk & Carlberg” skulle svara på onsdagens blogginlägg ang. faktafel och svågerpolitik inom ”vetenskapliga samfundet”, Svenska Numismatiska Föreningens mynthandlarverksamhet. Men undrens tid är tydligen inte förbi, för idag anlände PostNord med ännu en sargad leverans – från Dan Carlberg!

Skall börja med att gratulera SNF till en fantastiskt fin ”jubileumsauktion” (denna gång var det 7-årsjubileum). Myntsamlarklubben har nu katalogiserat och auktionerat inte mindre än 25.385 objekt … och har därmed endast ca 10.000 kvar till ”storfräsare” som Antikören i Göteborg. 😉 Men till Ahlströms i Stockholm är det förstås en bra bit kvar, så kämpa på! Manegen är krattad, efter att den ene seriösa mynthandlaren efter den andre har stängt igen butiken. Konkurrensen är mindre och mera snedvriden än någonsin. Alla vill numera vara ”skattebefriade mynthandlare”. Gratis arbetskraft i form av två dussin ”assistenter / drängar / lärlingar” skulle säkert uppskattas hos många av landets drygt 800.000 enmans-företagare. Men frågan är hur alla övriga byggnadsingenjörer, bönder, snickare etc. skulle reagera om deras respektive branscher råkade ut för dylika illojala etableringar?

karlsteen_stockhokm_ore_1715_bruun_antikoren11

Hade inte tänkt att bjuda på SNF/MISAB 20, men eftersom även rena skambud visat sig framgångsrika tidigare, slängde jag på vinst och förlust in ett 20-tal bud. Detta var naturligtvis alldeles för få för att något skulle slinka igenom, men finns det inget mer man vill ha, så vad gör man. De båda Karlsteen-objekten (#701 och #842); ”Tåget över Bält”, graverad 1694 (ej ”1658”- sannolikt slagen på 1800-talet), samt det ”provenienslösa” Stockholms-öret 1715 (Ex. Bruun 1914, Ex. Antikören auk. 11 och 21), hade jag väl i och för sig kunnat äga en gång till, men det finns så mycket annat att lägga pengar på.

I efterhand kanske man skulle bjudit på ”det falska Stockholms-halvöret 1625” (#620), bara för att kunna garva lite extra åt den redan famösa beskrivningen, som i en hast gjort myntet till ”a conversation piece”. Ekström fick 20.000 kr 1977, vilket motsvarar 85.000 kr i dagens penningvärde … så 66.000 kr idag är väl ”knappast marknadsmässigt”, vilket med beskrivningens logik borde innebära att myntet idag skall betraktas som ”knappast äkta”… eller ”knappast från Stockholm”. – Tur att man inte samlar provmynt. 😉

misab_20_626-627_detaljerDet mest förvånandsvärda auktionsresultatet måste väl vara 135.000 kr + 18,75% för en till oigenkännlighet uppgraverad Wolgast-thaler 1633 (#627). Tydligen var det minst två som gick på den lätt naiva beskrivningen: – ”Detta exemplar har på ett mycket skickligt sätt eftergraverats i detaljerna. Enligt vår bedömning finns det ingen anledning att inte tro att detta kan ha skett i nära anslutning till präglingen.”

Normalt sett brukar ett så hårt uppgraverat mynt ratas av samlare (investerare är kanske en annan sak?) och ekonomiskt likställas med ett blankslitet dito. Men med sådana beskrivningar och slutpriser får man väl överväga att lämna in någon ”eftergraverad” Sturemark ”1512” eller dito Sigismund-riksdaler ”1595” till kommande SNF-auktioner. Hur detta går ihop med ”Svenska Numismatiska Föreningens policy avseende omsättning av falska numismatiska objekt 1.0” (pdf) är emellertid en gåta, då ”SNF avråder från omsättning av”… ”mynt som genom åverkan förvanskats för att bli samlarobjekt”. Vore i sammanhanget väldigt intressant att få höra vad ”SNF:s äkthets-kommitté” har att säga om #703 … kan man få ett äkthetsbevis …? 😉

För att återgå till Svenska Numismatiska Föreningens (SNF/MISAB) svar på kritiken om faktafel, nepotism och bristande objektivitet/källkritik, tror jag kanske att ”en bild säger mer än tusen ord”… så är du intresserad av SNF:s syn på saken … klicka här! – Tycker det säger det mesta om den ”numismatiska nivå” lille Dan Olle hittills lyckats uppnå … 😉

Svenskt sommarväder = numismatik!

Vad gör man när termometern har allt sjå i världen att passera 10 grader och regn- & hagelskurarna överskuggar det lilla solsken som då och då yppar sig? ”Den svenska sommaren” är i sanning kort, men som tur är finns ju numismatiken för några av oss.

20160811_154352_1024s

Varje gång ett spännande nyförvärv landar i brevlådan, börjar en ny upptäcktsresa. Det gäller att ”konsultera” de som kan veta något; minnet, den numismatiska litteraturen och numera även Google. I detta fall var en försäljning på Bonde-auktion nr 2, 2008 i ganska färskt minne, så det blev till att börja där. Jodå, den ridande Gustav Adolf i dimman avbildas som nr 7090 i Künker/Nordlinds katalog. Men detta exemplar skiljer sig från det ovan illustrerade genom att frånsidan, förutom Vasen, har en inskription: ”GESTIS INSIGNIA CONDECORAVIT”. Tack vare Google hittar jag dessutom översättningen till svenska: ”Genom sina bedrifter har han hedrat ättens vapen”.

DSCN3496-97_1024s

Fram med Bror Emil Hildebrands referensverk; ”Sveriges och svenska kungahusets minnespenningar, praktmynt och belöningsmedaljer del I-II, Stockholm 1874-75”. Mycket riktigt, min medalj har nr 234 i Hildebrand och Bondes dito nr 235. Av Hildebrand framgår också att det, förutom Bondes tennexemplar, finns ett ”originalexemplar” i silver av nr 235 samt ett försilvrat bronsexemplar av nr 234 i Kungliga Myntkabinettets samlingar.

Med hänvisning till Carl Reinhold Berch (”Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. Skåde-penningar. Uppsala 1773”) anger Hildebrand under nr 234 att frånsidan till denna medalj, den med Vasen, är modellerad av ingen mindre än mästergravören Johan Carl Hedlinger (1691-1771). Hildebrand skriver: ”Gjuten af J. C. Hedlinger, som modellerat frånsidan, att förenas med frånsidan af den föregående.” Som föregående nummer tar Bror Emil upp en medalj som för mig framstår som en hybrid (av två åtsidor). Hildebrand verkar ha missat att åtsidan till Hild. 233 är identisk med Hild. 18. Den senare, ett tyskt arbete från 1630, har ursprungligen en frånsida med ett upprest lejon hållandes en bok (bibeln) och ett svärd, på marken en strålkrona samt två säckar med penningar. Omskriften lyder: PRIVATA RELINQVO PVBLICA DEFENDO = ”Jag lämnar det egna och försvarar det allmänna” och hyllar religionens försvarare. Diametern är Ø 49 mm, medan Hedlinger-medaljen mäter Ø 51 mm. Det förekommer även moderna kopior av Hild. 18.

GIIA_Hild_18-233-234-235_1024

Bilden ovan visar Hildebrand nr 18 (gjuten i guld och eftergraverad, 43,56 gram – 12 dukater), samt nr 233, 234 och 235 (alla tre i guld- eller bronsbemålat tenn). Notera att Hild. 18 uppenbarligen tillkommit under konungens levnad (1630), medan ”frånsidan” till Hild. 233, med konungen ridande i dimman, verkar vara postum (”konungens minne”).

Min nyinköpta medalj finns även upptagen i Felder (nr 36), tyvärr utan avbildning, och där dateras den till ca 1720. Den skulle alltså vara 90 år yngre än Hild. 18. Carl Reinhold Berch (se bild 1) skriver år 1773 (sidan 94, nr 37, noten) följande: ”Medailleuren Hedlinger kom at få ett aftryck, allenast af reversen; och modellerade i stället för hufwud, en Wase.”  Frågan är om Berch hade ”inside information” eller om han missuppfattat medaljens tillkomsthistoria p.g.a. att han 1773 känt till ”den äldre medaljen”, Hild. 233, och därmed dragit slutsatsen att den måste vara från 1600-talet? (äldre än 1720). Om vi istället antar att hybriden med ”två åtsidor” (endast känd som gjuten i oädel metall) är tillkommen efter 1720 … då är det sannolikt Hedlinger själv som gjort BÅDA sidor till Hildebrand 234/235. Den förra kanske som ett förarbete till den senare? ”Originalexemplaret” (som Bror Emil uttrycker det) i silver, skulle i så fall vara det enda kända av den färdiga medaljen – ett unikat. – Eller kan månne motivet med den ridande kungen vara hämtat från något annat än en medalj? – Typ en liten vacker silverdosa från exv. Augsburg …? Vem vet?

Serafimer-, Svärds- & Nordstjärneorden

Bror Emil Hildebrand 1875: – ”Konungen stiftar Serafimer, Svärds och Nordstjerne ordnarne den 23 Februari 1748, hvarefter första dubbningen skedde samma år på Konungens 73:dje födelsedag den 17 April, som förklarades vara dessa ordnars instiftelsedag”. Som nr 68, 70 och 71 tar Hildebrand upp dessa tre medaljer:

1748_ordensrmedaljer2_1200

Samtliga är graverade av Hedlingers främste lärjunge, Daniel Fehrman. Alla tre medaljerna finns med två något varierande åtsidor – med och utan gravörsignatur (DF-monogram). Den signerade stampen känns lätt igen genom hårlocken vid armavskärningen.

1748_ordensrmedaljer1_1200

Den sistnämnda åtsidesstampen kom för övrigt att användas till Fredrik I:s 1/4-riksdalrar 1750 (SM 106). Men Hildebrand nämner också (under nr 68a) att man till samtliga dessa ordensmedaljer, en kort tid använt en åtsida med ett porträtt som saknar ordensband över harnesket. – ”Denna åtsida begagnades någon kort tid, både till denna minnespenning och till n. 70 och 71; men blev snart förkastad, emedan man ansåg ordensbandet böra finnas på Konungens bild”. Har inte lyckats hitta någon medalj med denna åtsida … men eftersom Hildebrand meddelar att den skall ha Daniel Fehrmans gravörsignatur (DF-monogram), skulle man kanske kunna gissa på en åtsida som även använts till Fredrik I:s Serafimer-kvartsriksdaler 1748 – om än sparsamt.

1748_koppar_antikoren_auk8_1200

Jubileumskvartsriksdalern 1748 med anledning av Serafimerordens instiftande förekommer nämligen med två olika åtsidesstampar; dels (den vanliga) med 1736 års åtsida (SM Typ IIIA), dels med ”1748 års” dito (SM Typ IIIB). Ovan ett sällsynt kopparavslag av den sistnämnda (Antikören auktion 8, 1989, nr 349). Roland Falkensson noterar endast fem kända exemplar av denna (kopparavslaget oräknat).

portratt_1736-1748-1750

Tror det var Lars O. Lagerqvist som sa det en gång … ”det skadar inte att veta lite om både mynt och medaljer”… för många gånger är det en hårfin skiljelinje dem emellan.

  1. Fredrik I. 1/4 Riksdaler 1748 med 1736 års åtsida. SM 105a.
  2. Fredrik I. 1/4 Riksdaler 1748 med 1748 års åtsida. Kopparavslag. SM 105c-var.
  3. Fredrik I. Signerad åtsida till Serafimer-, Svärds- & Nordstjärne-medaljerna.
  4. Fredrik I. 1/4 Riksdaler 1750. SM 106. Med samma åtsida som de osignerade Serafimer-, Svärds- & Nordstjärne-medaljerna 1748. Hild. 68, 70 och 71.

Sköna maj, välkommen!

Sköna maj, välkommen, till vår bygd igen! – Valborg! – Konungens 70:e födelsedag!

George Washington 1789, Louisianaköpet 1803, Chalmerscortégen 1910,  Hitlers självmord 1945, Saigons fall 1975, Hylands sista hörna 1983 … tja, vad skall man skriva om en dag som denna …? Lördagen den 30 april 2016 ….?

Nja, jag tror jag bjuder på några fina Gustav Adolf-kreuzrar istället. Fotograferade av undertecknad under Myntmötet i Avesta 1994. Mynten finns i Avesta Myntmuseum.

1632_kreuzer_avesta2a_12001632_kreuzer_avesta2b_1200
1632_kreuzer_avesta3a_1200
1632_kreuzer_avesta3b_12001632_kreuzer_avesta1a_12001632_kreuzer_avesta1b_1200Samtliga avbildade graverade av Petter Mickelsson och valsverkspräglade vid Markus Kocks myntverk i Säter 1632. För den som vill fördjupa sig i detta rekommenderas exv. Antikören Lagerkatalog 20, 1990, Mynttidningen 5/6-1994Mynttidningen 4-1996, Castenhags variantlista samt Antikörens FaceBook-sida.

Trevlig Valborg! – Och stort GRATTIS på 70-årsdagen, Kungen!

Leverans från PostNord …

Har varit och hämtat posten. Det tog en timme. Fick köra 4,5 mil t.o.r. och besöka två ”postkontor” i var sin utkant av Alingsås, för att hämta ett REK och ett VÄRDE. Posten, eller PostNord som man börjat kalla sig, har tydligen inga större ambitioner vare sig när det gäller miljötänk eller service. Till vårt NÄRMASTE ”postkontor” är det endast 5 minuters väg … men det ligger tydligen ”i fel postnummer”.

Den första försändelsen innehöll en riktigt trevlig Hedlinger-medalj över drottning Ulrika Eleonora, formgiven 1741, men präglad först 1925 på Myntverket i Stockholm. Johan Carl Hedliger (1691-1771) anses av många vara vår främste medaljkonstnär genom tiderna och att idag kunna köpa ”ett verk” av denne, för en styv femhundring, är egentligen ganska fantastiskt. Ett mycket vackert exemplar, med ett mindre störande kantslag. Brons Ø 53 mm. Vikt 40,26 gram. Hildebrand II, nr 19. Felder 24.

Paket nummer två var ett stort ett, med ett innehåll som egentligen ligger långt ifrån mitt intresseområde. En trälåda med 36 regentlängdsmedaljer från den ökända firman Mynthuset Sverige!? Vad man än tycker om fiman, tycker jag faktiskt att detta är ett mycket bra exempel på objekt som – på andrahandsmarknaden! – plötsligt blivit riktigt köpvärda. Datordesignade och maskingraverade, visst! – Men ändå.

Mynthuset Sverige tog väl i storleksordningen en femhundring per stycket för dessa silvermedaljer, för ett antal år sedan. Idag fick jag betala 5.000 kr för 36 stycken inkl. träskrin (279:-), två extra brickor (à 49:-/st) och värde-post (330:-). Det betyder att varje silvermedalj, med 25 gram finsilver, idag kostade mig 119 kr – eller om man så vill 4,77 kr per gram finsilver. Kursen är idag enligt Liberty Silver = 4,78 kr/g. 😉

Från Gustav Vasa och framåt är serien komplett, medan vikinga- och medeltids- regenterna tydligen endast producerats i ett urval. Följande tolv medaljer inleder serien: Olof Skötkonung, Inge d.ä., Erik den Helige, Knut Eriksson, Magnus Eriksson, Birger Jarl, Magnus Ladulås, Margareta, Erik av Pommern, Karl Knutsson Bonde, Sten Sture d.ä. samt Sten Sture d.y. Frånsidan är densamma för samtliga medaljer; Tre kronor över KUNGARIKET SVERIGE och därunder en lagerkrans.

Cosimo & Palazzo Pitti

Fick hem en trevlig italiensk renässansmedalj idag. Ett litet Tradera-fynd faktiskt. 🙂

Medaljkonstnären heter Pietro Paolo Galeotti (1520-1584) och föremålet för hans medalj är en herre vid namn Cosimo il Grande, eller Cosimo den store (1519-1574). På medaljen tituleras han: ”COSMVS MED FLORENT ET SENAR DVX II”, vilket betyder: Cosimo I, de’ Medici, the second Duke of Florence, en titel han bar åren 1537 till 1569, då han även blev ”the first Grand Duke of Tuscany”.

På frånsidan återfinns en byggnad, omgiven av inskriptionen: PVLCHRIORA LATENT = ”More beutiful things lie hidden”. The Palazzo Pitti, är ett renässans-palats i Florens, beläget på den södra sidan av floden Arno, nära Ponte Vecchio. Kärnan i den nuvarande palazzo är från 1458 och ägdes ursprungligen av Luca Pitti, en ambitiös florentinsk bankir. Palatset köptes 1549 av familjen Medici och blev det främsta residenset åt de härskande familjerna i Storhertigdömet Toscana. Med tiden växte byggnaden till en stor skattkammare, genom senare generationers samlande av målningar, smycken och lyxiga ägodelar.

På bilden till höger ses den ursprungliga byggnaden frilagd ifrån dagens dito i svart-vitt, samt en förstorad jämförelse med Cosimo-medaljens frånsida.

Åtsidan till denna medalj lär finnas kopplad till inte mindre än tolv olika frånsidor. Samtliga tillskrivna Pietro Paolo Galeotti och daterade till omkring 1567. Några av dessa visas på vidstående bild.

Galeotti var en Italienska medaljör, guldsmed och skulptör. Född i Rom, men kom redan som mycket ung till Florens med hjälp av Benvenuto Cellini. Galeotti följde Cellini till Ferrara och sedan till Paris där han arbetade i dennes verkstad. År 1552 bosatte sig i Florens och trädde i tjänst vid stadens myntverk.

Medaljen är präglad i koppar och därefter brännförgylld. Diametern mäter Ø 43 mm. Vikten är 36,20 gram. Motvända sidor. Notera att det på så gott som alla renässans-medaljer, även förekommer talrika senare avgjutningar.