I september 2021 skrev jag om ett par falska kopparklippingar som dök upp på en online-auktion i Prag. – Idag dök det upp en dito på Tradera! – från Tallin.
Gustav II Adolf. Säter. 1/2-öring 1624. Två falska exemplar emanerande från Tallin i Estland 2023 respektive Prag i Tjeckien 2021.
Det rör sig om hammarpräglad klipping från Gustav II Adolf. Säter. 1/2-öring 1624. Stämpelidentisk med Prag-exemplaret, slagen med klumpigt handgraverade stämplar och i totalt avsaknad av 1600-talets karakteristiska gravörstil. Frånsidan uppvisar dessutom en teknisk omöjlighet, då man kl. 12 kan var den (fyrkantiga!?) stampen slutar – något som på äkta kopparklippingar aldrig förekommer på frånsidan.
Det finns all anledning att misstänka ett östeuropeiskt ursprung – i likhet med många andra falsarier (stilmässiga katastrofer) som tidigare har dykt upp på marknaden – och avhandlats på Myntbloggen.se eller vår FaceBook-sida. (Länkarna leder till sökningar på ”falska”).
Som så många gånger förr, när det gäller försäljning av falska mynt, gäller det gamla ordspråket; ”en olycka kommer sällan ensam”. Samma säljare försöker även prångla ut ett falskt plåtmynt. En riktig raritet (om den vore äkta). Karl XI. Avesta. 2 Daler SM 1667.
Karl XI. Avesta. 2 Daler SM 1667-69. Typ II. a) Original från 1669. b) Kopia/förfalskning, troligen präglad i Småland på 1970-talet. c) Förfalskning, troligen tillverkad i Östeuropa på 2000-talet.
Även den falska plåten saknar allt vad tidens stilkänsla heter. Uppenbarligen också handgraverad. Jämför med originalet till vänster och notera exv. de båda S:en som är helt olika på förfalskningen – och såldes inte inpunsade utan graverade för hand. Även detaljerna i kungakronan är värda att studera. Falsariet är kort och gott taffligt utfört.
Det är bra om så många som möjligt anmäler auktionerna 580364125 och 580367306 till Tradera. Själva har vi slutat med detta efter att våra anmälningar i 99 fall av 100 fullständigt ignoreras. Tradera är uppenbarligen mera måna om sina provisionsintäkter än sitt rykte. Trist inställning till marknaden och branschen.
Har ju haft en liten tradition att, på min fars födelsedag, försöka presentera något nytt ur manuskriptet till bokprojektet med arbetsnamnet ”Sveriges första mynt”. På pappa Stigs 100-årsdag 2020 skrev jag om hur kung Sven Estridsson av Danmark (Sigrid Storrådas dotterson) för 950 år sedan berättade för Adam av Bremen om sina förfäder – ända tillbaka till Olof den Svenske i slutet av 800-talet. 2021 handlade det om hur Erik Segersäll (p.g.a. en senare marginalanteckning) fick en hustru han aldrig haft – i våra historieböcker. Och att Sven Tveskäggs söner Harald och Knut den Store hade en polsk mor, till skillnad från Erik Segersälls son Olof Skötkonung, som hade en mor från Västergötland. 2022 var ämnet Sveriges Regenter före Olof Skötkonung och hur en enad monarki blev diarki (tvåmannavälde) när ”Sverige delades mellan bröder” i början av 800-talet. I år har jag dessvärre haft alldeles för mycket annat att tänka på, men i elfte timmen har jag ändå fått ihop detta. Håll tillgodo!
Uppdaterad version av uppslaget Sveriges Regenter från Myntbloggen.se 2022-01-19. I denna version har även den nyupptäckta ”sveakungen” (läs: Birkakungen) Sigurd medtagits. Nyligen känd från en delpublicering av utdrag ur Gesta Wulinensis i oktober 2022. Sigurd ersätter alltså den till sagorna konstruerade ”Olof Björnsson” som Erik Segersälls bror . Och stärker samtidigt antagandet att det verkligen fanns en tronpretendet till Sveriges tron vid tiden för slaget vid Fyrisvallarna år 986.
I höstas dök det plötsligt upp nya uppgifter som fick mig att uppdatera förra årets regentlängd. – Historia är verkligen färskvara nu för tiden! Arkeologen och författaren Sven Rosborn publicerar sporadiskt nya uppgifter i takt med att hans genomgång av krönikan ”Gesta Wulinensis” fortlöper. Vi är många som otåligt väntar på att helheten skall kunna presenteras, men den som väntar på något gott … får vänta.
Rosborns uppdateringar, efter att boken Vikingakungens guldskatt utkommit 2021, sker både på FaceBook och på sajten Academia.edu. Följer dem båda, för man vet aldrig när det dyker upp något spännande som kan påverka mitt eget skrivande. I september 2022 kunde vi t.ex. läsa ”en gammal historisk sanning” som enligt mitt förmenande inte alls stämmer; – ”Styrbjörn, son till den mördade sveakungen Olof Björnsson”. Att ”Olof Björnsson” är en litterär konstruktion (som eventuellt bygger på en namnförväxling med en namne hundra år tidigare?) och inte en historisk person, har jag tidigare visat. Och i oktober 2022 fick vi så ytterligare en sensationell uppgift ur ”Gesta Wulinensis”; nämligen att Styrbjörns far inte alls hette Olof, utan Sigurd!! (Sigurur, Sige, Sigfried).
I uppsatsen ”Slaget år 972 vid Cidini” (oktober 2022) skiver Rosborn: – ”De flesta av trupperna hos Cetibiurn (Styrbjörn)var krigare från norr, från det land som kallas Svityod (Svitjod/Sverige), vilket jag redan har nämnt. De var tjänare hos Sigurur (Sigurd), av några kallad Sige och av andra Sigfried, far till Cetibiurn (Styrbjörn), vilken regerade i det landet tillsammans med Erik”.
Tidigare har vi fått veta att Harald Blåtand och Erik Segersäll (enligt GW) var kusiner! Min lösning på detta är att den berömda Tyra Danebot, som ingen lyckats hitta en trovärdig far till, i själva verket var en svensk prinsessa! – Förslagsvis dotter till Kung Ring på Adelsö. Detta skulle nämligen göra Harald och Erik till kusiner. Det skulle kanske också kunna förklara runinskriften på den lilla Jelling-stenen: – ”Kung Gorm gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra, Danmarks beskyddare.” En allians med Sverige var en förstärkning mot söder. Det kan också vara värt att notera att ”Gesta Wulinensis” omtalar att Harald Blåtands äldre bror, Knut (Knud Danaást), år 947 utsågs till ”kung i danskarnas land” (Jylland och på öar och halvöar) tillsammans med fadern. Samtidigt fick den blott 15-årige Harald makten över Själland. Tyras son Harald var med andra ord född 932 och skulle alltså fyllt 18 år anno 950.
På medalj nummer fem i Hedlingers regentlängd (1734) över kung Edmund Eriksson, Slemme, kan vi på frånsidan läsa följande latinska inskription: ERICI Filius, SCANiam, HALLANDiam ET BLEKINGiam VILISSIMVS ADIVDICAVIT DANIS 950 … vilket på svenska blir: Son till Erik. Tilldömde skymfligen danskarna Skåne, Halland och Blekinge 950.
Inskriptionen, som är författad av herrar Carl Reinhold Berch (1706-1777) och Erik Benzelius d.y. (1675-1743), bygger på det gränsavtal som kallas Landamäri (Handskrift KB B59, Äldre Västgötalagen) som slöts mellan Emund Slemme, Uppsala och Sven Tveskägg, Danmark (i närvaro av bland andra Torsten från Västergötland) omkring år 980. Frågan är var de lärde herrarna på 1700-talet har fått årtalet 950 ifrån? Skall det ses som ett närmevärde – mitten av 900-talet? Eller är det ett exakt årtal? Var Emunds dom månne en bekräftelse på en tidigare överenskommelse? Kanske i samband med ett giftemål och en hemgift? Regerade Emund verkligen redan år 950? Tack vare Adam av Bremen vet vi att det fanns ”ett förbund” mellan Emund Eriksson och Harald Blåtand; ”Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald”. (Adam bok 2, kap. 25).
Det finns många ”tunga namn” i Erik Benzelius den yngres närmaste krets. Hans far var ärkebiskop Erik Benzelius d.ä. (1632-1709) och hans hustru var Anna Swedenborg, dotter till biskop Jesper Swedberg (1653-1735) och syster till den bekante Emanuel Swedenborg (1688-1772). Kan det faktum att Erik Benzelius levde och hade kontakter med historieintresserade akademiker redan innan den katastrofala Slottsbranden 1697, vara en ledtråd till nämnda årtalsangivelse? Visste de om något dokument som senare har gått förlorat?
Årtalet 950 är också ett möjligt dödsår för kung Björn Eriksson i Uppsala. Han som enligt Snorre regerade i 50 vintrar och förmodligen överlevde alla sina barn. Med honom verkar Uppsala-grenen (”svearna”, norr om Mälaren) av den gamla kungsätten ha utdött – till förmån för Adelsö/Birka-grenen (”götarna”, söder om Mälaren). Kan det ha varit så att Erik Ringsson vid denna tid tog över tronen och att denne var mera ”internationellt orienterad”? Kanske satte han sin bror Emund som kung på Adelsö/Birka … och gifte samtidigt bort sin syster för att skapa en allians med grannen Danmark? Enligt GW härstammar de alla från en viss Olof. Mer om honom en annan gång.
God fortsättning på den nya året! För undertecknad är nu första arbetsveckan 2023 avklarad. Efter lite labbande med fotoutrustningen börjar det nu bli dags att mata ut nytt material på auktion och i vår Tradera-butik. Har du önskemål så hör gärna av dig.
KARL IX:s Göteborg på Hisingen. a) 2 Öre 1609. Typ I. Stadens vapensköld som på 6 Mark 1610 i guld, med kupol upptill. Liten diameter, yttre tågkanten Ø 21 mm. UNIK. b) 2 Öre 1609. Typ II. Stadens vapensköld större, med voluter/snirklar upptill. Stor diameter, yttre pärlkanten Ø 23 mm. Varianter: Enkel- respektive dubbelbågig kungakrona – Typ IIA respektive IIB.
Trots att detta unika typmynt varit känt åtminstone i 45 år var det faktiskt Roberto Delzanno som blev först med att få med det i en värderingskatalog så sent som 2020. Redaktörerna bakom ”Nya SM-boken 2022” har dock, fullständigt felaktigt, tagit upp mynttypen som en variant(?!) av SM 87 – jämför dito Stockholm 1609 Typ II-III, SM 71-72 (samtidigt som man lika omotiverat delar in dito ettöringar i fem olika typer!? – jämför Delzanno som istället benämner de senare som typ 1a och 1b (MONETA PRIMA resp. MONETA NOVA). Falkensson kopierar SM2022, förmodligen(?) för att skapa så många varianter (”rariteter”) som möjligt? Inget fel i det, men det är inga ”typer”.
Att ”det vanliga” Göteborgs- tvåöret 1609 av Typ II, finns i två olika huvudvarianter, med enkel- respektive dubbelbågig kungakrona, är också känt sedan länge. För den som vill räkna stampar finns ytterligare några ”petitessvarianter”.
Men att det skulle finnas en textvariant med ”felstavningen CALVS” på Typ II, hade jag emellertid ingen aning om. Därför hajade jag till, när jag idag uppmärksammande Roland Falkenssons uppdatering på Falcoin.se. Så snart jag såg bilden förstod jag dock hur denna ”undertyp” hade uppstått. Myntet ifråga såldes 2003 på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) auktion 145 som nr 47 och saknade då denna beskrivning. Det rör sig alltså inte alls om en ny undertyp, eller ens en variant eller variation – utan om en ren tillfällighetsprägling.
KARL IX:s Göteborg på Hisingen. 2 Öre 1609. Typ II. Det mittersta myntet (den fiktiva ”CALVS-varianten”) i svart-vitt är dubbelpräglat med ca 23 graderas vridning. Det stampidentiska(!) yttre exemplaret tjänar endast som jämförelse.
Det finns talrika exempel på partiellt dubbelpräglade mynt som på grund av detta feltolkats som textvarianter. Detta är ytterligare ett exempel. Omskrifterna på denna mynttyp lyder: CAROLVS IX D G REX SVECIAE – MONETA PRIMA CIVIT GOTHOBVRGENS. Jämför vi detta med texten på det dubbelpräglade exemplaret ser det istället ut som nedan:
CAROLVS IX D G REX SVECIAE – MONETA PRIMA CIVIT GOTHOBVRGENS. CA // LVS IX D G . . EX SVECIAE – MON . . . . . . . MA CIVIT G // HOBVRGENS.
Har man ögonen med sig noterar man, utöver de avbrutna omskrifterna, även de förvrängda sköldarna. Frånsidans nedre sköldspets pekar alltid på bokstaven I i CIVIT, men på den dubbelpräglade tillfällighetspräglingen finner vi sköldspetsen klockan 7 och inte klockan 6. Stömmarna bakom lejonet är i stampen graverade parallellt med lejonets svärd. På dubbelpräglingen är riktningen på de övre och undre stömmarna emellertid helt olika.
Myntämnets vridning mellan de båda partiella präglingarna verkar för övrigt vara omkring 23 grader. Drar vi en linje mellan avbrotten i texten från A i ”CALVS” till E i REX får vi en ungefärlig gräns mellan de båda ofullständiga präglingarna som givit upphov till ”typen” (läs: tillfällighetspräglingen). På frånsidan kan samma sak konstateras vid linjen mellan E i MONETA och H i GOTHOBVRGENS. Notera också att båda sidors yttre och inre pärlkrets skekar just där bokstäverna ”försvunnit”. Ingen ny typ eller variant alltså.
På den förstnämnde, korrekta, sidan återfinns ”CALVS” som ex. 3 (Ex. Sven Svensson) och samtidigt som den unika Typ I plockats bort från Typ II-sidan har den senare kompletterats med ytterligare ett Typ II-exemplar (ex. 6) – från Avesta Myntmuseum.
