Så här på årets sista dag vill vi gärna passa på att tacka kunder, kollegor och läsare för ytterligare ett fantastiskt år! – Nu skall vi naturligtvis fira färdigt innan vi börjar sammanfatta 2022, men sedan tänkte vi ganska omgående rivstarta 2023. Vi har en hel del trevligt material lagrat i pipelinen – både för läslystna och köpsugna.
Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2023!
Ulf & Babsan på Vikingabo
Vintersolståndet har passerat och vi går åter mot ljusare tider. I natt föll det lite snö igen, så kanske får vi en vit julafton i morgon? Sedan är det bara vecka kvar innan det är dags att summera 2022. Myntbloggen.se har passat på att fylla 10 år och hittills i år har det blivit 24 inlägg/artiklar – varav många av det lite längre slaget. Och fler lär det bli. Här råder för närvarande ingen skrivkramp, snarare tvärtom. Idéblocket är fulltecknat och flera olika artiklar påbörjade.
Men först skall vi väl försöka hinna med lite ledighet också. Skulle man bli alltför rastlös mellan all julmat, får man väl plocka fram lite trevliga mynt och medaljer – eller sätta sig ner och skriva av sig. Men innan vi går lös på julbordet vill vi gärna passa på att önska läsare kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!
Babsan & Ulf Ottosson på Vikingabo
När jag nyligen ”skannade av” det digitala numismatiska landskapet i Sverige, fann jag (på Twitter av alla ställen) en länk till Jernkontorets webbsida: Seminarium om myntning och metaller i Sverige – sex föreläsningar den 21 oktober 2022. Föredragshållarna är Kenneth Jonsson, Henrik Klackenberg, Eeva Jonsson och Niklas Ulfvebrand. Den förstnämnda höll inte mindre än tre föredrag, varav jag idag har lyssnat till det första: ”Sigtunamyntningen cirka 995–1030” (Länk till YouTube, 17 minuter). Tyckte detta var riktigt trevligt och jag kommer givetvis att succesivt lyssna även till de övriga fem föredragen. – Alltid lär man sig något. – Eller så blir kanske inspirerad till eftertanke och fördjupningar.
Kenneth Jonsson, professor emeritus, född i Filipstad 1950, inleder med att tala om den vikingatida myntimporten av utländska mynt som föregick den inhemska svenska myntningen. Kartan ovan visa fyndplatser där man funnit mynt från kalifatet (islamska dirhemer/dirhamer) från omkring år 800 och ända fram till ca 1150, då Lödöse och Visby inleder den medeltida myntningen. Av de 865.550 silvermynt i 8.392 undersökta fynd (i snitt alltså ca 100 mynt/fynd) som redovisas, är hela 90% funna i Polen (västslaviskt område), Sverige och Ryssland. Notabelt är också att de sammanlagda fynden i Danmark, Norge och Finland inte ens uppgår i 25% av de de fynd som gjorts i Sverige. Den stora myntningsnationen England är inte ens med i fyndtabellen?!
Beträffande myntfynden i Sverige är det inledningsvis (omkring år 800) de islamiska mynten som helt och hållet dominerar (82.000). Detta följs (ersätts) sedan i slutet av 900-talet av de tyska (108.000) och engelska (drygt 44.000) mynten. Noterar även att de mynt som är vanliga i samlarkategorin ”utländska mynt som cirkulerat i Sverige”, nämligen sassanidiska drachmer, endast utgör 155 exemplar! – Och Bysantinska mynt endast 586 mynt.
Skandinaviska mynt utgör vad jag förstår totalt knappt 9.500 mynt, men de är lite märkligt redovisade (svenska, danska, norska, skandinaviska och nordiska). Möjligen skall ”skandinaviska” tolkas som ”skandinaviska efterpräglingar/imitationer”? De svenska mynten uppges vara enkom 824 stycken – och då inkluderas tydligen även de barbariska mynten med ”Sigtuna-kopplingar” (illitterata imitationer som via stampkedjor kan kopplas till kasserade reguljära stampar). Vi får också veta att man ännu inte funnit ett enda klassiskt (läsligt) Olof-mynt i Sigtuna. Däremot fann man 1990 ett provavslag i bly (av en förvirrad Long Cross-imitation, SMH 246, dansk kedja 137).
När Olof Eriksson, Skötkonung (Skatt-/myntkung) inleder den svenska myntningen år 995, sker detta efter engelsk förebild. Ganska naturligt av flera skäl; som Kenneth nämner är de tyska mynten från tiden en smärre katastrof – går knappt att identifiera eller kalla mynt. Och eftersom de omöjligen kan ha gått att typbestämma, kan de inte heller ingått i en s.k. penningekonomi, utan måste istället ha kurserat efter vikt – i en s.k. viktekonomi.
De engelska mynten däremot, var Europas klart bästa alla kategorier och erbjöd dessutom en vinstmöjlighet för utgivaren, d.v.s. kungen. De engelska mynttyperna gällde nämligen endast i sexårsperioder, varefter de löstes in till ett lägre värde – exv. 3 nya för 4 gamla – en form av beskattning med andra ord. Inte så konstigt att det senare systemet lät lockande för Olof Skötkonung (som ”besökte” kung Ethelred den Villrådige i England både år 991 och 994).
Experimentet i Sigtuna blev dock en kortvarig historia, förmodligen eftersom varenda köpman och hantverkare verkar ha ansett sig ha rätt att ”förädla silver” och därmed göra sig en förtjänst. Även sonen Anund Jakob gjorde några decennier senare ett försök att ersätta den rådande viktekonomin med penningekonomi, men utan framgång. Hur länge man slog imitationer (oftast av Long Cross-typ) vet man väl egentligen inte (jämför med dirhem-cirkulationen ända fram till 1150), men Anunds sista reguljära penningar kan, tack vara de engelska förlagorna, dateras till ca 1020-35.
Lite motsägelsefullt blir det dock när man ”klumpar ihop” de reguljära (klassiska, läsbara) präglingarna för Olof och Anund med de talrika imitationerna – och därigenom dels beräknar Sigtuna-myntningens omfång till omkring 2.000.000 mynt och dels konstaterar att de väger mellan 1 och drygt 3 gram (”som en lottorad”, för att citera en känd ”kapsylsamlare”). Ordnar man istället Olofs mynt kronologiskt (först ”svenskarnas kung”, sedan ”kung i Sigtuna”) och sorterar bort de mynt som tillkommit med ”förskingrade stampar”, får man ett annat resultat. Kanske kan man genom denna uppdelning också få plausibla svar på de frågor Kenneth ställer; – ”Hur fungerade den här myntningen egentligen?” – ”Med den ojämna vikten kan de inte gärna haft ett nominellt värde?” – Är det en prestigemyntning, eller vad?”
Dagens tidstypiska ”P. K. Jante-nonsens” om ”Sveariket” istället för Sverige (landet som då hade 700.000 innevånare, en kung som kallade sig ”svenskarnas kung” och en avancerad ”administrativ organisation” – innan Sverige fanns som land?), kan vi väl bortse ifrån. Men visst är det motsägelsefullt.
Desto mera intressant är Kenneths teori om att järnframställningen skulle vara ”motorn” (intäktskällan) som möjliggjorde Sigtuna-myntningen. Så här säger han: – ”Hur fick man då tag i det här silvret? Ja, då kommer vi in på den metall som jag tror är viktig för detta – nämligen järnet. Jag tror att en stor del av de intäkter man får för att kunna bedriva den här myntningen i Sigtuna, det är alltså tullintäkter. Och vad är det då man kan beskatta? Ja, det är ju transporter av olika slag där man kan ta upp tull.”
Kenneth menar att Långhundraleden, mellan Gamla Uppsala och kusten (blivande Stockholm) skulle kunna vara nyckeln till Sigtuna-myntningen. Den var visserligen inte seglingsbar, men den frös ju på vintern och gjorde då transporter av tunga produkter möjlig. Orter som Berga och Tuna kan ha varit administrativa centra, menar Kenneth. Och 1704 hittades en stor silverskatt (2.800 mynt) som eventuellt kan stärka teorin. Angående alternativa teorier till var myntsilvret kom ifrån nämner Kenneth den utländska myntimporten och att ”man helt enkelt kan ha smält ner utländska mynt”.
Däremot omnämner han inte alls de mycket omfattande s.k. danagälderna, framförallt från England. Åren 991 (slaget vid Maldon och det efterföljande fredsavtalet) och 994 (Anlafs / Olofs dop i Andover, norr om Isle of Wight och Southampton) uppgick dessa ”danagälder” till helt fantastiska: 10.000 + 22.000 + 16.000 pund – eller motsvarande 16-18 ton silver! En sjättedel av detta (eller 8.000 pund) bör visserligen ha gått till Danmark, då den med Olofs mor nygifte Sven Tveskägg var med 994, men ändå.
Genom Kenneths järntullsteori fick jag även stifta bekantskap med arkeologen Gert Magnusson. Det är han som gjort diagrammet ovan och även en sevärd video på YouTube med titeln: Vikingatidens järnhantering – en bakgrund till nordens medeltida modernisering. Han hade mycket intressant att berätta efter forskning i såväl Jämtland som Småland. Just geografin, med järnframställning i skogsmarkerna mellan lantbrukslandskapen, är något som Gert lagt ner mycket möda på.
Så för att runda av, när Kenneth Jonsson säger att: – ”Det är många landskap där man producerar järn vid denna tid” har han naturligtvis rätt. Även ”och där fanns det alltså möjligheter för kungamakten att kontrollera utförseln av det här järnet och ta upp tull på det” låter ju rimligt. Men att man via Långhundraleden skulle få ”intäkter så att man kan bedriva den här relativt stora myntningen i Sigtuna”, känns kanske lite mera tveksamt – om vi skall tro Gert Magnussons diagram. För där framgår ju att järnmalmsutvinningen för den aktuella perioden 995-1035 var överlägset störst i Västergötland. Dubbelt så hög som Dalarna och Småland och nästan tre gånger större än Jämtland och Hälsingland. Att det ser helt annorlunda ut 500 år senare, påverkar ju inte Sigtuna-myntningen. Så kanske borde man istället leta tullstationer i Lödöse vid Göta älvs mynning? Men skall vi tro ”experterna” fanns det väl överhuvudtaget ingen vikingatid utanför ”svearnas lilla land, Svealand”… 😉
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*
År 1880 gav Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) ut Numismatiska Meddelanden VI & VII, med beskrivningen över Stiernstedts Svenska Myntkabinett. Denna förteckning blev under lång tid en handbok för landets myntsamlare att samla efter.
Friherre August Wilhelm Stiernstedt (1812-1880) var både riksheraldiker och eminent numismatiker. Kanske mest känd för sina verk ”Om kopparmyntningen i Sverige” (1857) och ”Beskrifning öfver svenska kopparmynt och polletter” (1872). Han var även en av grundarna till Svenska Numismatiska Föreningen – och dess första ordförande åren 1873-1880.
I förordet till NM VI & VII 1880 skriver man så här:
– Då vi ännu sakna en fullständig beskrifning öfver Sveriges samt dess fordna Utländska Besittningars mynt, och en sådan beskrifning ej heller snart torde vara att förvänta, har man ansett lämpligt att i afvaktan derå allmängöra följande förteckning öfver den näst efter Svenska Kungl. Myntkabinettet rikaste Svenska myntsamling som hittills funnits.
Detta myntkabinett är ordnadt efter blandadt kronologiskt och geografiskt system, så att, då mynten kunna till viss Regent hänföras, de äro upptagna under hans namn, ordnade efter de särskilda kända myntorterna. Under dessa åter äro mynten upptagna i hufvudgrupper efter den metall, hvari de äro, slagna, nämligen guld, silfver, koppar eller brons, samt vidare inom hvarje grupp efter myntens åsatta, eller eljest gällande värden. Under hvart värde slutligen äro mynten upptagna i tidsföljd, der årtal å dem finnes utsatt eller de eljest till tiden äro bestämbara. Under de myntorter, der endast silfvermynt blifvit slagna, är icke myntmetallen i särskild rubrik angifven.
Rangordning enligt följande alltså: – Regent – Myntort – Metall – Valör – Årtal.
De första svenska kopparmynten – Gustav II Adolfs kopparklippingar – placerades alla under Säter av Stiernstedt. Man visste visserligen att det även i Nyköping myntades kopparklippingar, men man kunde inte urskilja dem. Några år senare (1883) utkom NM VIII, Hallborg & Hartmanns ”Utkast till beskrifning äfver Gustav II Adolfs och Kristinas Kopparmynt”. Om Stiernstedt länge var typ- och årtalssamlarnas handbok, så kom Hallborg/Hartmann att bli variantsamlarnas bibel.
Även HH 1883 tillämpar en strikt myntortsindelning och placerar samtliga kopparklippingar under Säter – liksom kreuzrarna 1632. Man gör heller ingen åtskillnad mellan klippingar och rundmynt, utan alla placeras under respektive myntort. Märkligt nog går de helt ifrån denna princip under Kristina, där de istället klumpar ihop 1/4-öringarna från Nyköping (1633-36), Säter (1635-42) och Avesta (1644-54). Här gör man kardinalfelet att plötsligt låta årtal väga tyngre än såväl myntort som typ, vilket lett till att senare författare felaktigt överfört ”typindelningen” för 1633 och 1634 (årtalets placering) till att gälla hela myntgruppen (nu senast i Sveriges Mynt 1521-2021, men även hos Delzanno 2020).
I Hallborg/Hartmann 1883 får vi för första gången se ”Säters klippingar” indelade i a) ”utan krusad omkrets” respektive b) ”med fyrhörnig krusad omkrets” (enklare uttryckt; utan och med ram). Tveksamt dock vad de enkom 25 numren vinner på denna indelning. Hur som helst har detta levt kvar ända in i våra dagar, även om Appelgren och Tingström väljer att underordna respektive helt bortse från denna detalj.
Sedan skulle det dröja ända fram till 1927 innan en av våra främsta numismatiker genom tiderna, mynthandlaren T. G. Appelgren (1872-1950) tillförde en ny parameter i kopparklippingarnas indelning. I Bobergs auktionskatalog nr 5, över ”Gustaf Cavallis samling av svenska Kopparskiljemynt”, ordnas dessa klippingar efter a) präglade för hand respektive b) präglade i valsverk. Appelgren poängterar också att 1624 års myntning skedde uteslutande i Säter, medan man åren 1625-27 präglade klippingar parallellt både i Säter och Nyköping (skall egentligen vara 1625-26 för Nyköping, se Ottosson 1995).
Gravörstilarnas betydelse var Appelgrens adelsmärke. Här var han långt, långt före sin tid. Redan 1927 kunde han definiera ”arbeten av den förste i Sverige anställde valssnidaren”. Det skulle dock dröja ytterligare drygt 60 år innan en viss Ottosson kunde sätta detta i samband med myntorterna och dela upp kopparklippingarna på Säter respektive Nyköping (Ottosson 1988, 1995). Denna ordning har nu (delvis) etablerats genom Delzanno 2020 och Carlberg & Co 2022. Hela genialiteten med 1995 års uppställning har man emellertid ännu inte förstått, då man bortser från krontyperna – som dels knyter samma kronologin och dessutom faktiskt gör att man kan typ-, årtals- och myntortsbestämma även otydliga exemplar. Att de utöver detta också bevisar att de länge falskförklarade släggverkspräglade provmynten från Säter 1625 (krontyp E-var.) faktiskt är äkta, får den vetgirige samlaren som ”grädde på moset”.
På SNF:s hemsida sammanfattar Lennart Castenhag den nyutkomna 2:a upplagan av Sveriges Mynt 1521-2022 med följande ord: – ”En del mynt har plockats bort och andra mynt har tillkommit. Den stora nyheten är det nytillkomna kapitlet om myntgravörer, utmyntningstal och upplagor. Författarna har tagit vara på en hel del av den kunskap som tillkommit sedan den föregående upplagan trycktes. Bland annat skiljer man nu på klippingar från Säter och Nyköping.” – Hundra år efter Appelgren (och trettio år efter Ottosson) har man alltså upptäckt gravörstilarnas underbara värld. Grattis!
De båda rådgivarna till nämnda värderingskataloger (Castenhag och Falkensson) har för övrigt väldigt olika sätt att beskriva Gustav II Adolf och Kristinas kopparmynt.
Castenhag väljer rörande klippingarna att kopiera Ottossons 25 typer (1995) rakt av (kompletterat med en tabell där allt kastats om? och sorterats på: Årtal – Valör – Teknik – ”Typ” – Krontyp – Myntort). Beträffande rundmynten delar han istället in dem efter: – Valör – Myntort – Årtal – ”Grupp” – Variant/variation. Jämför med Stiernstedt 1880, SM-boken 1976/2022 och den mer eller mindre vedertagna ordningen: Myntherre – Periodisering – Metall – Myntsort – Myntort – Valör – Huvudtyp – Undertyp – Årtal – Variant – Variation. Castenhag meddelar också att han anser att ”årtal före typ” från Hallborg-Hartmann 1883 och Törngren 1991 är en ”stringent metod”, något som undertecknad inte alls håller med om. Det är snarare att betrakta som ett kardinalfel, som Appelgren skulle ha uttryck det.
Falkensson å andra sidan väljer att sätta klippingarnas präglingsteknik (HP resp. VVP) i första rummet: – Teknik – Myntort – Valör – ”Typ” (utan eller med ram, inga krontyper) – Årtal – Variant/variation. Rundmynten bryter han ut, men under Kristina klumpar har istället ihop plåtmynt (1644), ören (1638) och fyrkar (1633) i ett kronologiskt felpackat paket. Inte alldeles logiskt, men helt i enlighet med SM 1976/2022. Den sistnämnda hade helt klart vunnit på att bryta ut plåtmynten och redovisa dessa som en separat myntsort efter rundmynten. Att man (för kronologin skull) skiljer på klippingar och rundmynt, men samtidigt ”knör in” plåtmynt (Avesta 1644) mellan silverören (Göteborg 1636) och kopparören (Säter 1638) är inte speciellt lyckat. Boven i dramat är i grunden att man ännu 2022 klamrat sig fast vid en förlegad sorteringsmetod – som med automatik sabbar kronologin.
Här har vi utmärkta exempel på hur den fallande valörordningen ger en skev kronologi – och att en stigande dito med automatik hade löst många problem. Appelgren förstod problematiken redan för nittio år sedan, när han på ett genialt sätt periodiserade Gustav Vasas mynt i syfte att fixa til kronologin inom den gamla uppdelningen efter fallande valörordning. Undertecknad (1995) och Christian Hamirin (2018) har också förstått att mynthistorien genom alla tider alltid gått mot högre valörer (inflation) och att ”den internationella” ordningen med stigande valörordning därför är att föredra. Den ger i princip automatiskt en logisk kronologi utan större behov av periodiseringar.
Även Falkenssons ”typsamlingssida”, som successivt håller på att byggas upp, regent för regent, hade vunnit på en logisk indelning. Att arbetet sker regentvis är förståeligt, men påverkar med all önskvärd tydlighet också konsekvensen i de ovanligt personliga typindelningarna. En konsekvent och på förhand bestämd mall (typindelning), applicerbar för samtliga regenter, hade naturligtvis givit ett både elegantare och mera lättöverskådligt resultat. Mycket väl medveten om att strikt konsekvens är väldigt svårt i dessa sammanhang, kan man rikta samma kritik emot såväl Delzannos som Carlbergs nya värderingsböcker, som båda innehåller inkonsekventa upplägg och urval.
Problemet med att inte förstå och kunna särskilja en (under) typ från en (knappologi) variant (läs: variation) får extra tråkiga konsekvenser när nämnda skribenter väljer att använda samma raritetsskala både för typer och varianter – huller om buller. – Hur skall man kunna begära att den oinvigde förstår att ett XR-betecknat typmynt är oändligt mycket mer intressant och värdefullt, än en mer eller mindre ointressant knappologivariant? Också här har Delzanno och Carlberg okritisk tagit efter Falkensson och Castenhag. Och så kallade kvalitetsrariterer skall vi inte tala om! Här kan såväl sällsynthetsgrad som värderingspris ibland vara mycket långt ifrån verkligheten – trots att denna är väl dokumenterad. När man väljer att sätta en värdering på knappt 15% av senaste auktionsnoteringen, bör man kanske överväga att istället avstå ifrån att prissätta sådant man inte förstår sig på?
Det kan vara så att den som samlat, forskat och förstått en viss myntgrupp (exv. Kristinas fyrkar), också har lättare för att beskriva och förklara den, än den som okritiskt läser en 150 år gammal bok utan att förstå dess (inkonsekventa) upplägg. Men som vi alla vet; ”det finns mer än ett sätt att flå en katt” och ”var och en blir salig på sitt”, så var och en får själv ta ställning till hur elegant numismatiker man egentligen vill och kan vara.
Det här var lite om hur man lägger upp själva strukturen i en svensk myntsamling (eller dito värderingsbok) – idag och för 150 år sedan. I kommande blogginlägg skall jag gå igenom Carlbergs ”Nya SM-boken” och Delzannos ”Sveriges Myntbok” lite mer i detalj och recensera redaktörernas urval, avgränsningar, konsekvens, objektivitet etc. Har de koll på forskningsläget? Har de tagit till sig av nya rön? Motiverar de sina slutsatser?
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*
Nu på söndag, den 6 november, med start kl. 16:32 (tänk Gustav II Adolf och Lützen), auktioneras SAMLING ALSTRÖMER av ANTIKÖREN på Tradera.
Sextionio poster med mycket stor variation – ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer! Vid katalogiseringen har vi försökt härleda vem i dessa generationer som kan tänkas ha intresserat sig för dessa objekt och sett till att bevara dem för eftervärlden. – Ett riktigt spännande detektivarbete! För att i görligaste mån kunna sätta en trolig förvärvare på objekten har vi valt att presentera samlingen i kronologisk ordning. Naturligtvis kan senare ättlingar ha införskaffat äldre objekt i senare tid, men en hel del medaljer har faktiskt kunnat knytas till rätt Alströmer.
FRIHERRLIGA SLÄKTEN ALSTRÖMER
Jonas Alström adlades 1751 med namnet Alströmer. Två av hans söner, Patrick och Claes, upphöjdes 1778 i friherrligt stånd. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.
Jonas ALSTRÖMER (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungl. Vetenskaps-akademien 1739.
Gift 1731 med Margareta Clason (1709–1738). Omgift 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin (1716–1806).
Barnen: Patrik (1733-1804), August (1735-1773), Claes (1736-1794) och Johan (1742-1786).
Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer:
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 1. Samlingens äldsta objekt – Mannheim 1680.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 2. Alingsås manufakturverk och praktmyntet 1725.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 3. Hamburg och Alingsås manufakturverk 1725.
Patrick Alströmer (1733–1804).
Svensk friherre, industriman, direktör, kommerseråd. Son till Jonas Alströmer.
Gift med 1) Christina Maria Ollonberg, 2) Christina Maria Silfverschiöld.
Patricks bror, August Alströmer (1735-1773), var gift med Anna Margareta Sahlgren (1745-1767), dotter till Niclas Sahlgren.
Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmer:
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 4. Holländsk guld-dukat 1769 och Östads Barnhus 1774.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 5. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 6. Jonas Alströmer satte Alingsås på kartan.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 7. Prinsessan och barnhusbranden 1783.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 9. Samlingens lilla pärla – namnsdagspresent i guld!
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 10. Frimureri och uppoffringar.
Johan Alströmer (1742-1786).
Svensk friherre, industriman. Son till Jonas Alströmer.
Gift med Hedvig Catharina Dankwardt-Lilljeström (1767-1811).
Claes Alströmer (1736-1794).
Svensk friherre, industriman och mecenat. Son till Jonas Alströmer.
Gift med Sara Catharina Sahlgren (1748-1818), dotter till Niclas Sahlgren.
Några objekt som kan tänkas ha tillhört Johan & Claes Alströmer:
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 8. Linnés lärjunge Solander hedras av Alströmer.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 11. En gyllene Karl i sidenklädd dosa.
Margareta H. Alströmer (1763-1816). Svensk grevinna, konstnär och sångerska, ledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna och Kungliga Musikaliska Akademien. Dotter till Patrick Alströmer och Christina Maria Ollonberg.
Jonas (Patricksson) Alströmer (1769–1845). Svensk friherre, ämbetsman, amatörviolinist, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Son till Patrick Alströmer och Christina Silfverschiöld.
Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmers musikaliska barn, Margareta och Jonas Alströmer:
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 12. Merkurius och Pan vaktar Alströmers vapen.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 13. Svenska Akademien hyllar Alströmer 1824.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 14. Alströmer porträtteras av Enegren 1824.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 15. Karl Johan – Lantbruksakademiens beskyddare.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 16. Den plöjande bonden med sina oxar.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 17. J-O Wallin och psalmboken.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 18. Kungl. Musikaliska Akademien. A.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 19. Kungl. Musikaliska Akademien. B.
Jonas (Jonasson) Alströmer (1807–1891). Svensk friherre och Kungl. sekreterare. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer. Skänkte tillsammans med sin yngre bror Oscar en samling naturalier till Vetenskapsakademien 1848. Samlingen hade tillhört Joseph Banks (1743-1820) och härstammade derlvis från James Cook (1728-1779).
Oscar Alströmer (1811-1888). Landshövding. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer.
Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas (Jonasson) Alströmer:
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 20. Den svenska näktergalen.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 21. Musikaliska akademiens Mazér-medalj 1852.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 22. Musikaliska Akademiens prismedalj 1867.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 23. Kungaparets kröning 1844.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 24. Tre utländska silverpengar – från resan?
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 25. Världsutställningen i London 1862.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 26. Vårfest i Wien och utställning i Köpenhamn.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 27. Kinesiskt mynt. Present Thollander Moskva 1891.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 28. Mynt från Hyderabad. Gåva av Fröken M. Hartman.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 29. Oskar II porträtterad av Ekwall och Lindberg.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 30. För Hästafvelns Främjande ca 1890.
Jonas Alströmer d.y. (1840–1917). Svensk friherre, riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”) och disponent vid Östads säteri och barnhus. Son till Jonas (Jonasson) Alströmer och Margareta Lovisa Taube, vars far var svensk adelsman (nr 734). Han invaldes 1899 som ledamot av Lantbruksakademien.
En av sönerna, Jonas Magnus Alströmer, var diplomat. En annan, Thore Alströmer, var riksdagsledamot.
Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer den yngre:
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 31. Kungliga Stuteriöverstyrelsen belöningsmedalj.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 32. För Hästafvelns Främjande ca 1904.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 33. För Hästafvelns Främjande ca 1906.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 34. För Hästafvelns Främjande ca 1910-15.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 35. Lantbruksmötet i Alingsås 1903.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 36. Svenska Setterklubben 1903.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 37. Hortikulturens Vänner i Göteborg.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 38. Frimurare i Göteborg – S:t Andreas logen.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 39. Nobel-medalj för Fysiologi eller Medicin – i brons!
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 40. Riksdagsman Reuterswärd.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 41. Riksdagsman von Ehrenheim.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 42. Riksdags- och talman Sparre.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 43. Riksdagsman Nils Persson.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 44. Riksdagsman Lithander i Göteborg.
C. Thore J. Alströmer (1879–1945). Svensk friherre, disponent och riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”). Son till Jonas Alströmer d.y.
Gift 1910 med Margareta (Greta) Nordenfeldt (född 1880), dotter till grosshandlaren Johan Nordenfeldt och Maria Salenius.
Barn: Anna-Margareta Alströmer, Jonas Alströmer, Ellen Alwall, Stina Dahlbäck och Elisabeth Dahlbäck.
Några objekt som kan tänkas, eller bevisligen har tillhört Thore Alströmer:
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 45. Svenska Kyrkan i Paris grundlagd 1911.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 46. Olympiska Spelen i Stockholm 1912.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 47. Baltiska Utställningen i Malmö 1914.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 48. Prinsessan Ingeborg av Tore Strindberg 1923.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 49. Göteborgs-utställningen 1923 av Carl Milles.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 50. Vätle, Ale och Kullings härads Lantbruksmöte 1928.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 51. Lantbruksmötet 1928 – Silver + brons.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 52. Vätle, Ale och Kullings härad 1928 – Silver + brons.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 53. Skattfyndet vid Östads Barnhus 1930.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 54. Frimurare-medalj av Gösta Carell 1938.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 55. En mot norr flygande svan.
Jonas M. Alströmer (1877–1955). Svensk friherre, diplomat och kammarjunkare. Son till Jonas Alströmer d.y.
År 1922 utnämndes Alströmer till envoyé i Bern och var 1924-25 sidoackrediterad i Wien och Budapest. 1925 blev Alströmer tillförordnad envoyé vid Sveriges ambassad i Bukarest med sidoackrediteringar i Aten (1925-33) och Belgrad (1925-28). Han var även delegerad vid en rad internationella konferenser.
Några objekt som med största säkerhet tillhört Jonas M. Alströmer:
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 56. Far, mor och tio barn.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 57. Prinsessan som porträtterade sin far kungen.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 58. Polytekniska Föreningen i Bukarest 1927.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 59. Fågel Fenix och Greklands självständighet 1830-1930.
SAMLING ALSTRÖMER. Nr 60. Automobilklubben hedrar Friherre Alströmer 1930.
Efter 10 års bloggande och 560 artiklar kan man ibland uppleva en viss skrivkramp på grund av idétorka. Vad skall man hitta på att skriva om som man inte redan behandlat? Kanske gör man ett problem av ingenting, då det många gånger verkar vara det mest elementära som uppskattas. Just nu är det emellertid precis tvärt om – jag vet inte var jag skall börja! Listan med skrividéer är för närvarande längre än på länge. – Inte minst tack vare ett halvdussin nya boksläpp – som väl kan förtjäna en och annan kommentar.
Idag tänkte jag delge läsekretsen lite nyfunna uppgifter om den berömda – och för vissa helt okända – Avesta-liarden 1654 – första gången omskriven av Ulla Linder 1937 och sedan 1996 av undertecknad särskild från den franska förlagan.
Myntboksförfattare och andra intresserade rekommenderas Nordisk Numismatisk Årsskrift 1937 och Svensk koppar och kopparmyntning, 1948/1965, om svensk blindmyntsexport, båda av Ulla S. Linder-Welin samt undertecknads artikel Kungen av Avesta – slog mynt för Frankrike i Mynttidningen 5/6-1996. Är biblioteket inkomplett går det naturligtvis bra att göra en sökning här på Myntbloggen.se! – Svensk kopparmynt-historias kanske mest intressanta mynttyp är långt ifrån odokumenterad.
Under myntmässan Stockholm Numismatica i början av oktober erbjöds möjligheten att göra metallanalyser hos den nyprivatiserade firman MISAB, som i ett reklamblad strax innan mässan skrev: – ”I samband med Stockholm Numismatica 2022 inviger vi vår XRF-analysapparat. XRF står för X-ray fluorescence och analyserar med hjälp av röntgenstrålning innehållet i ett material och kvantifierar metaller.”
Lockad av detta stoppade jag mina fyra 1654:or i bröstfickan i hopp om att få lite tid över mellan kunderna. Och när det under sista timmen började bli lite glesare i leden, passade jag på att besöka MISAB:s monter. En mycket hjälpsam ung dam kunde då med lite teknisk assistans av tvenne herrar (- Datorn har hängt sig! – Gör en norsk omstart) få fram efterlängtade tekniska bevis! Det som alla vi som studerat gravörstilar vetat om i 26 år, visade sig vara korrekt! – Det franska mynten skiljer sig avsevärt – även metallurgiskt! – från de svenska Avesta-präglingarna i äkta Falu-koppar!
I tabellen ovan redovisas resultaten av metallanalyserna jämte avbildningar av de aktuella mynten med uppgifter om vikt, diameter, stampställning etc.
Kommer att återkomma i ämnet, då det på senare tid visat sig finnas ytterligare tekniska fakta som dokumenterat kopplar samman Avesta-liarderna – och samtidigt skiljer dem ifrån de franska präglingarna. Men detta tar vi en annan vacker afton. Nu tar vi helg!
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*
Man brukar säga att ”numismatik kan bedrivas utan mynt, men inte utan god litteratur”, samt att det är en väldig skillnad på ”en samling mynt” och ”en myntsamling”. Detta tycker jag att jag fått en bra illustration av i och med genomgången av ”Samling Alströmer”. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer!
När jag först började studera samlingen fick jag inget riktigt grepp om den. Det verkade inte finnas någon ”röd tråd”. Det fanns heller inte någon muntligt traderad berättelse om någon eller några samlare i släkten. Så hur hade man lyckats få ihop denna eklektiska mix av numismatiska objekt? Hur hamnade en 300 år gammal Bank-Portagulöser i samma samling som en rumänsk 20 Lei 1930 och en skyttemedalj från 1964 …?
Svaret fick jag när jag började läsa in mig på släkten Alströmer. Där fanns, bland många andra, en kapten, en diplomat och en riksdagsman – som alla hade tilldelats namn-graverade medaljer av olika slag. Det visade sig att diplomaten varit verksam i Wien, Bukarest och Aten, vilket förefaller förklara flera ”udda fåglar” i samlingen. Även beträffande riksdagsmannen (och dennes far) kunde man skönja rimliga kopplingar till samlingens medaljer över tidens händelser och framstående män. Och i generationerna före dessa fanns det flera, för mig okända, Alströmer-ättlingar som hade starka anknytningar till musik! – Kungliga Musikaliska Akademien – och dess medaljer.
När man sedan nådde in på 1700-talet, började man förstå betydelsen av släktbanden med den förmögne Niclas Sahlgren och utvecklingen av Östads säteri, stiftelse och barnhus, och därmed lantbrukets betydelse – och inslag i medaljsamlingen. Pusselbitarna började falla på plats. Allt har sin förklaring. Det gäller bara att hitta den.
Provenienser får en allt större betydelse inom numismatiken. Både som ”äkthets-garanti” och värdehöjare. Detta är en lovvärd utveckling! Kännedomen om ett mynt eller en medaljs ägarhistoria är många gånger lika intressant som själva mynthistorien. Tyvärr är det väldigt lätt att dessa uppgifter för alltid försvinner i samband med arvsskiften eller ägarbyten. Att dokumentera sin samling är därför av största vikt – av flera skäl. Såväl samlare som handlare föredrar naturligtvis mynt med ”a fine pedigree” (en fin stamtavla), men dessvärre saknar +90% av samlarmarknadens alla objekt påvisbar stamtavla (för objekt under 500 kronors värde, förmodligen 99,98%). Det är alltså något mycket ovanligt och exklusivt med fina provenienser. Något som de flesta också förstår. Möjligen med undantag av någon stalinistisk f.d. museichef på en ö ute i Östersjön, som istället tycker att svenska staten (eller ”ön”?) borde kunna konfiskera internationella (alltså även utländska) mynt utan proveniens!?
När det gäller ”Samling Alströmer” kan vi naturligtvis fastslå att proveniensen är familjen Alströmer. Men med lite tur (och en massa roligt arbete!) kan vi kanske till och med precisera vilken Alströmer som bidragit med vad – under 300 års ”samlande”. Teoretiskt sett finns det faktiskt en möjlighet att samlingen innehåller objekt från självaste Jonas Alströmer (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungliga Vetenskaps-akademien 1739. – Det är ganska fantastisk – eller hur?
Samling Alströmer kommer att publiceras inom kort, så håll ut! Snart kommer kanske just Du att kunna bli lycklig ägare av ett objekt med utmärkt stamtavla?
*
Som vi tidigare aviserat på vår FaceBook-sida har ANTIKÖREN fått förtroendet att sälja SAMLING ALSTRÖMER, Alingsås. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under flera generationer.
Släkten Alströmer härstammar från borgaren i Alingsås, Carl Svensson (död i mitten på 1680-talet) och dennes son Thore Carlsson (1652–1702), far till kommerserådet Jonas Alström (1682-1761), adlad Alströmer 1751 – jämte sonen i 2:a äktenskapet, Johan Alströmer (1742-1786). Två av Jonas äldre söner, Patrick Alströmer (1733-1804) och Claes Alströmer (1736-94) uppnådde år 1778 friherrlig värdighet. Sköldebrevet från 1751 liksom friherrebrevet 1778 är troligen förstörda vid Alingsås brand 1779. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.
Toppobjektet i samlingen är en riktigt pampig så kallad ”Portugalöser” (eller Bank-portagulöser), det vill säga en 10-dukat av guld, privatpräglad i tyska Hamburg ca 1725. Benämningen Portugalöser har sitt ursprung i ett stort portugisiskt guldmynt om 10 Cruzados (ca 39 gram) som präglades åren 1499–1557. Denna rejäla guldpeng kom senare att präglas även i norra Europa, då som 10 dukater (ca 35 gram). I Sverige kallas Johan III:s praktmynt om 5 och 10 dukater för halva och hela portugalöser. I Danmark slogs mynttypen under Kristian IV och i Tyskland slogs typen i form av så kallade bankportugalöser, särskilt i Hamburg.
Så här lyder myntbeskrivningen: HAMBURG. Privatpräglad s.k. portugalöser (10 dukater) U.år. (omkring 1725). Osignerad men tillskriven D. G. von Hachten.
Åtsidan: Hoppet personifierad av en kvinna, med palmkvist och ankare, sittande på en jättelik snigel i ett landskap; HOFFNVNG BESRER ZEITEN (Hoppet om bättre tider), i exergen (nedre avskärningen) WENN KOMMT SIE (När kommer hon?).
Frånsida: Dygden, Rättvisan och Religionen personifierade av stående eller knäböjande kvinnor med sina respektive attribut, omkring en upphängd sköld med texten ZÜCHTIG JUST GOTTSELIG; omskriften SIE FRAGT NACH GUTEN LEUTHEN (Hon ber om gott folk); i exergen WO SIND SIE (Var är de?).
Samling Alströmer kommer att auktioneras genom ANTIKÖREN på Tradera med start nu i oktober. Mera information kommer här samt på vår FaceBook-sida och på den internationella myntmässan Stockholm Numismatica som arrangeras nu i helgen.
ANTIKÖREN är självfallet på plats på myntmässan Stockholm Numismatica som nu i helgen (söndagen den 2 oktober, kl. 10-16) arrangeras för andra gången på Hotel Sheraton i Stockholm. Om fjolårets succé kan upprepas i år återstår att se, men antalet utställare har i varje fall ökat. Oss goa glada göteborgare har mässarrangören denna gång placerat i Sheratons Hagasalong, enligt uppgift med panoramautsikt över Stadshuset och Gamla Stan. Du hittar oss mellan Bruun-Rasmussen från Köpenhamn, Selins från Stockholm och Spink från London. Nya utställare i år är också Uppsala Auktionskammare och en lång rad antikvariat och andra bokförsäljare.
Välkommen till Bokmässan! Förlåt, Myntmässan skall det naturligtvis vara! 😉
*
Idag fick vi ett nyhetsbrev från Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) mynthandel, Myntauktioner i Sverige AB. Av detta och SNF:s hemsida framgår att föreningen ÄNTLIGEN fattat det kloka beslutet att sluta med illojal mynthandel.
Stort GRATTIS!
Sedan hösten 2009 har vi i Sverige haft den smått perversa situationen att ”en ideell förening” drivit landets största mynthandel?! – Något som kritiserats här på Myntbloggen vid ett flertal tillfällen. Genom att föreningen erbjudit ”gratis arbetskraft” åt MISAB har man i princip skapat ett monopol för myntauktioner i Sverige (något som SNF t.o.m. stoltserat med, genom namnvalet på sin firma). Naturligtvis kan ingen privat aktör konkurrera med ”gratis arbetskraft” och därigenom har SNF medvetet hämmat konkurrensen och tillväxten i branschen. Nu ångrar man tydligen detta?
Så här skriver man idag: – ”Vid sitt styrelsemöte den 16 juni beslutade Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) att avyttra sitt helägda aktiebolag Myntauktioner i Sverige AB (MISAB). SNF:s styrelse anser att det bästa för framtiden är att auktionsbolaget blir fristående och får nya, privata ägare.” – ”Bolagets nuvarande styrelse och VD blir dess nya ägare. Sedan den 15 augusti äger dessa alltså MISAB.”
Men samtidigt meddelar man att SNF även framgent kommer att sponsra sin egen mynthandel framför andra: – ”MISAB förblir även framledes en viktig samarbetspartner för SNF. Bolagets aktiviteter kommer också i framtiden att till stor del utgå från föreningens lokaler på Banérgatan 17 i Stockholm.”
Kontentan av detta måste väl då vara att Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) även i fortsättningen kommer att verka för att försvåra nyetableringar i branschen? Och i så fall får man väl fortsätta att fråga sig om detta är en ideell förenings uppgift?
Återstår att se om det i Sverige finns fem andra mynthandlare som är tillräckligt samarbetsvilliga för att dra igång en konkurrerande auktionsfirma? Och om man i sa fall kan räkna med SNF:s fulla stöd för detta? 😉
*
Nu på lördag firar Myntbloggen.se 10 år i numismatikens tjänst!
Den 16 juli 2012 skrevs det allra första inlägget och sedan dess har det till dags dato blivit 555 bidrag till mynt- och medaljsamlandets fromma. Allt ifrån korta men aktuella nyhetsnotiser till genomarbetad numismatiska och historiska artiklar. Ja, till och med ett och annat nytt banbrytande forskningsbidrag faktiskt. Och alltihopa helt gratis och utan störande reklam. 100% ideellt arbete!
Antalet illustrationer finns det ingen statistik på, men det rör sig minst om ett par tusen. Skärmdumpen ovan illustrerar några av det senaste årets mest populära bildträffar för Myntbloggen.se på Google. Om detta också är en värdemätare på vad läsarna finner intressant, förtäljer inte historien. Men en salig blandning av ämnen är det i alla fall.
Efter att ha samlat mynt i över 50 år, kan jag intyga att en mynt-/medaljsamling faktiskt kan vara så oerhört mycket mer än en samling mynt och medaljer. Den kan till exempel också vara en utmärkt samling illustrationer av vår historia. Mängder av historiska händelser kan åskådliggöras med hjälp av numismatik. Detta är naturligtvis inget nytt, men kanske inte så vida spritt utanför den inre kretsen av samlare. Att åskådliggöra och popularisera framför allt den svenska numismatiken har därför varit ett av Myntbloggens intentioner. Redan i programförklaringen för 10 år sedan lät så här:
Myntbloggen.se är tänkt att bli en rikt illustrerad, populärvetenskaplig blogg om mynt, medaljer och övrig numismatik. – Kanske lite grann i Mynttidningens anda, d.v.s. en blandning av nyheter, tips, läckra bilder, råsopar, notiser och mera djuplodade artiklar. Stort och smått om numismatik helt enkelt.
Förhoppningsvis skall denna lilla blogg på lite sikt ge en liten inblick i hur stor och varierande denna värld verkligen är. Det finns numismatiska kontaktytor i det mesta! Historia, konst(historia), handel, ekonomi, geografi, släktforskning, arkeologi etc. etc.
Förhoppningsvis har dessa tio år av ideellt och lärorikt arbete i syfte att, genom små nedslag i numismatikens många olika grenar, försöka sprida myntsamlandet till flera, stimulerat en och annan att intressera sig för vår fantastiska hobby. Hur som helst är det ju ”vägen som är mödan värd” och belöningen för allt nedlagt jobb med Myntbloggen är utan tvekan allt man får lära sig under åren.
Det finns knappast något mera lärorikt än att ”tvingas” formulera och skriva ner sina iakttagelser, idéer och hypoteser. Och genom att publicera dem skapas också möjligheten att genom läsekretsen vidareutveckla efterforskningar och nya rön. Detta ger numismatiken en helt ny dimension och breddar ens kunskaper. Så hemlighåll inte dina observationer och funderingar, utan ”fatta pennan” och sätt igång! – Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!
Ulf Ottosson, Myntbloggen.se
*