Kategoriarkiv: Numismatisk Litteratur

Unge Gustav Adolf anno 1618

Publicerat av
1

Redan som mycket ung i början av 1970-talet började jag samla svenska kopparmynt och lågvalörer. Det var nämligen de enda jag hade råd med. Bertel Tingströms fantastiska ”Svensk Numismatisk Uppslagsbok” var, jämte Harry Glücks periodiska årtalsförteckningar, bokhyllans favoriter. Men där fanns även ett par andra små böcker som studerades ganska flitigt; ”Mynt från början” av Björn Tarras-Wahlberg 1972 och ”Svensk koppar och kopparmyntning” av Ulla S. Linder-Welin 1965 (2:a upplagan).

Alldeles i början av den sistnämnda publikationen fanns åtsidan av en Gustav II Adolf-medalj avbildad. Bildtexten lyder: ”Medaljbild 1618 sannolik av Rupprecht Miller”. Det efterföljande avsnittet i boken berättar den spännande historien om Älvsborgs lösen och Falukopparen. Den ofantliga summan av en miljon riksdaler i klingande silvermynt skulle utbetalas till Danmark i fyra delbetalningen åren 1616-1619.

Den där medaljbilden kom av någon anledning att etsa sig fast på näthinnan … och plötsligt en dag – omkring 35 år senare! – dök den äntligen upp! – Där är det ju!  🙂

Hösten 2008 sålde Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) en del trevliga objekt ur tobakshandlaren Sven Svenssons donerade samling. Av de 209 numren på SNF auktion 157 var det egentligen bara ett som intresserade mig (den valsverkspräglade 3-marken 1590 hade jag ju redan hanterat). Men nr 104 hade jag överhuvudtaget aldrig sett till salu. Visste inte ens hur frånsidan såg ut. Så nu stod naturligtvis denna extremt sällsynta gjutna medalj överst på önskelistan. SNF:s katalogmakare hade satt utropet på denna klenod till 200 kr (eller detsamma som diverse dussinvaror, typ Karlsteens lilla regentlängd och Enhörnings dito). Fyndchans alltså! 😉  Enligt Hildebrand hade Kungliga Myntkabinettet i Stockholm ett ex. i brons (Hild. 85) och utöver detta skulle Silfverstolpe och De Geer ha haft var sitt ex. Greve Bonde på Ericsberg hade den inte.

Hur gick det då?  – Jodå, den hamnade hos ”den lille killen” som beundrat den i en bok 35 år tidigare. Nu ligger den i tryggt förvar, bredvid ”Belägringen av Älvsborg 1612”, diverse kopparklippingar av Falukoppar och annat smått och gott som har en spännande historia att berätta. – Prislappen? – Jag fick betala 1.500 kr +10% … och säger som kanonkungen Schmitz’ inköpare, Ingvar Nilsson: – ”Det var en gåva!”  😉

Hönan eller ägget …?

Publicerat av
Svara

Idag kom brevbäraren med ett nytt nummer av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 1-2014) … och igår levererade han kallelsen till februari månads möte i Göteborgs Numis-matiska Förening (GNF). Den förra bjöd bl.a. på åtta bilder av gamla farbröder, den senare inte på någon. Detta nummer av SNT inleds med ett sedvanligt referat av den egna auktionen, SNF/MISAB auktion 9. Noterar att missuppfattningen ang. 3-marken 1562 med ”62” lever kvar … och påminns därmed om att jag skulle bloggat om detta för länge sedan. För att kompensera för detta bjuder vi på ett par katalogutdrag från Künkers försäljning i januari 2011 och MISAB:s dito 1½ år senare, hösten 2012.

Ett annat spännande mynt som jag skulle tagit upp på här på Myntbloggen för länge sedan är ”Nyköpingsöret som hamnade i valsverket” … eller ”2-öre 1626 omvandlad till 1-öre 1625!” som SNT-rubriken lyder. Anatoly Skripunov mailade mig om detta redan i mitten av december, men som vanligt kommer det alltid en massa saker emellan.

Samtliga fyra typer av konung Gustav II Adolfs hammarpräglade Nyköpings-klippingar (fyrk 1625, halvöre u.år, 1625 samt öre 1625-26) är mycket sällsynta (till skillnad från de flesta dito från Säters myntverk). Hur man skiljer dem åt framgår av Antikören auktions-katalog nr 6, 1988 och nr 16, 1995. På första bilden ovan illustreras SNT-artikeln, jämte ett stämpel-identiskt exemplar av det hammar-präglade Nyköpings-öret 1625, med rak 2:a (Ottosson 56a) samt ett i Nyköping valsverkspräglat 2-öre 1626, med varianten ”punkter i kronan och valörtvåa med slängar” (Ottosson 64). Min första spontanta tanke kring denna spännande överprägling (bild 2) var, precis som herrar Castenhag/Skripunov skriver, att det rörde sig om överpräglad 2-öring 1626, som ompräglats med gamla 1-öres-stämplar från 1625. När jag kikar lite närmare, tror jag emellertid att det är tvärtom; en hammarpräglad 1-öring 1625 som någon i personalen på Nyköpings myntverk ”lekt med” (alternativt använt som ”justerare”) i ett valsverk för 2-ören 1626. Detta skulle bättre förklara vissa egenheter; såsom exv. a) utbuktningen där 2-öresprägeln är som starkast, b) att 1-öresprägeln (i mjukglödgad koppar) är betydligt tydligare än den ”spontana” 2-öresprägeln (präglad koppar är betydligt hårdare än mjukglödgad), samt c) att myntet verkar vara av 1-örings vikt (uppgift saknas dock).

Frågeställningen är alltså klassisk:  – ”Vad kom först, hönan eller ägget” …?  😉

Provmynt 1528 – eller utställningsjetong 1897 …?

Publicerat av
Svara

För att återknyta till gårdagens blogginlägg tänkte jag idag ta upp ett exempel på hur även ”de stora elefanterna” kan trampa i klaveret ibland. 😉

I den då ledande numismatiska tidskriften Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer
nr 3-1982, skrev Kenneth Jonsson (idag Sveriges enda professor i numismatik!) en artikel med titeln: Ett ’provmynt’ för 1 öre slaget till Gustav Vasas kröning 1528? … där han presenterade ett korroderat jordfynd från Dalarna som hittats av två grabbar utanför Ludvika i september 1981.

Detta ”kopparmynt” inlöstes av Kungliga Myntkabinettet i Stockholm, genom s.k. hembud, då det rörde sig om ett nyfunnet jordfynd utan ägare som kunde antas vara äldre än 100 år gammalt. Priset fastslogs till 3.000 kr (närmare 8.000 kr i dagens penningvärde), vilket kan betraktas som ett verkligt ”fyndpris” 😉 … för ett unikt (prov)mynt från 1528? Nedanstående gyllen 1528 (t.v.) såldes i Tyskland 2011 för motsvarande 2.133.000 kr.

Professor Jonsson tycker att ”provmyntet” har stora likheter med 1528 års stormynt, slaget till Gustav Vasas kröning (se Mynttidningen 3/4-1994), och framför teorin om att det kan röra sig om ett provmynt till ett ”kröningsöre” 1528. En kopparminiatyr av gyllen. Diametern är Ø 28,4 mm och vikten 5,20 gram före konservering och 5,05 gram efter.

Några år senare (1988-1989) framför skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson en sensationell teori om att bland annat 1528 års gyllen (stormynt) skulle vara en antikvitetsförfalskning, tillverkad av någon okänd förmåga på 1670-talet i syfte att lura samlare!? Almer/Carlsson instämmer för övrigt i Jonssons omdöme att ”likheten mellan miniatyren och gyllen är anmärkningsvärt stor”. Man omnämner miniatyren, men märkligt nog inte andra kända gamla gyllenkopior. KMK:s Ian Wiséhn beskriver fyndmyntet 1990 (i ”Myntfynd från Dalarna”, nr 54), med sparsmakade: ”Stockholm, 1528, koppar, falskt” … men utan vare sig motivering, bild, storlek eller vikt.

Undertecknad omnämner miniatyren i förbigående i artikeln ”1528 års stormynt – ett fantasimynt?”, Mynttidningen 3/4-1994, sidorna 18-23. Beträffande de påstådda likheterna med 1528 års stormynt skriver jag bl.a. ”Enligt min uppfattning finns inga som helst stillikheter mellan miniatyren och 1528 års mynt. Denna prägling anknyter vare sig till Appelgrens stil 4 eller stil 3/5”. Dessutom hävdar jag bestämt att gyllen 1528 är äkta!

Och när Svenska Numismatiska Föreningens ”NM XL, Myntningen i Sverige 995-1995”, utkom året därpå, fick jag medhåll av självaste Lars O. Lagerqvist! … där han bl.a. nämner ”en debattartikel med utförliga motargument; författare till denna är U. Ottoson” samt att ”Förf. hör till dem som av många skäl bedömt gyllenmyntet som en samtida prägling och ansluter sig till Ottosson”. Angående miniatyren får vi samtidigt veta att man funnit ytterligare ett ex. (i Södermanland) med bevarad försilvring! En metallanalys hade dessutom givit vid handen att såväl legeringen som försilvringen var modern och att det alltså inte rörde sig om ett samtida provmynt, utan om en senare minnesjetong.

Nästa ledtråd kom tio år senare, 2005, efter att Bengt Hemmingsson tipsat Frédéric Elfver om en skrift om Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 … med en illustration av gyllen 1528 … och den i sammanhanget intressanta bildtexten: ”Gustaf I:s öre 1528”. 😉 Detta utmynnade i artikeln: ”Om ’provmyntet’ till Gustav I:s kröning 1528 – en dementi”  (SNT 3-2005, sidorna 62-63).

Och det finns faktiskt mycket som talar för Bengt Hemmingssons idé. Det råkar nämligen finnas en liten minnesjetong, präglad på industri-utställningen 1897, som har EXAKT samma diameter som ”miniatyr-gyllen 1528″… Ø 28,4 mm! Denna jetong (överst på bilden t.h.) är graverad av August Högel och slagen av Petterssons Knappmakeri i Stockholm. Den är som synes försedd med en bärögla kl. 12 – liknande den som finns på ett par av de idag kända exemplaren av gyllen-imitationen … övriga 5-6 ex. har spår av en ögla kl. 12. Samtliga har likvända sidor och vikt mellan 5,05 – 6,56 gram.

I januari 1896 gick firmans grundare Mathias Pettersson (1824-1896) ur tiden och rörelsen övertogs av äldste sonen Carl Gustaf Pettersson (1853-1940). På bilden ovan skymtar han fram, bakom ”1897 års jetonger”, på en medalj tillskriven Sven Kulle 1903. I Lars O. Lagerqvists utmärkta lilla bok om Petterssons Knappmakeri (1981) får vi veta att Gustaf bl.a. utbildat sig i Paris – och att han var särskilt skicklig inom förgyllning!

På denna artikels första bild ser vi en kartskiss över ”Gamla Stockholm” under Industri-utställningen 1897 … med såväl ”Myntmästarens hus” (1) som ”Slottsporten” (5-6).

Sensmoralen av det hela är väl att allting kanske inte är fullt så enkelt som det först ser ut. Till och med en myntprofessor kan feldatera ett ”mynt” med 369 år … och med hull och hår ”köpa” en turistkopia / souvenir, som en gång i tiden medvetet förminskats, just för att undvika all sammanblandning med originalen. – Allt är enkelt när man kan det!

P.S.  Tur för KMK att man feldaterade ”mynttypen”, annars hade man inte haft något laglig rätt att lösa in de två först funna slantarna … som ju båda var yngre än 100 år. 😉

Hildebrand online!

Publicerat av
1

Visste du att Bror Emil Hildebrands praktverk över Sveriges medaljer finns att bläddra i på nätet?

Detta oumbärliga referensverk i två band utkom 1874-1875 och är idag inte helt lätt att få tag på. För den medaljintresserade samlaren finns nu emellertid en utmärkt online-version på Archive.org … som dessutom går att bläddra i. Enkelt och smidigt att vända blad med pekfingret/musen. Helskärmsläge kan kanske vara en fördel. Inställnings-möjligheter finns – liksom PDF-versioner av båda delarna … för den som föredrar detta.

Falsk Knut-brakteat

Publicerat av
Svara

Tänkte fortsätta på temat falska svenska mynt … och tar mig idag in i medeltiden. En gammal samlarkopia av Knut Erikssons Lödöse-penning.

Ännu idag använder medeltidsamlarna (”kapsylsamlarna”) 😉 referensverket som kort och gott brukar kallas ”LL”, d.v.s. Lars O. Lagerqvists bok ”Svenska mynt under vikingatid och medeltid samt gotländska mynt”, Stockholm 1970.

Kapitlet ”Götaland ca 1170-1290” inleds med grupp XI – brakteater (ensidiga mynt av tunt silverbleck med spegelvända ”frånsidor”) attribuerade till Erik den heliges son, Knut Eriksson (1167-1196) och sonen Erik Knutsson (1208-1216).

LL XI:A:1a är den klassiska Lödöse-penningen med krönt framvänt huvud i djup relief och omskriften (från kl. 9) KANVTVS REX S avslutat med en stor punkt och ett svärd (första mynttypen på bilden nedan – klicka för förstoring). LL XI:A1b är däremot falsk!

På förfalskningen (fantasipräglingen) ovan har tillverkaren missförstått såväl motivet som brakteatpräglings-tekniken. Kopian är spegelvänd och slagen från fel håll. På ”frånsidan” av bild 1 kan vi läsa (efter den liljeliknande omskriftsdelaren kl. 12) KNVT (korsglob/riksäpple) / hals / spira / R . SV. Denna förfalskning tillhör en grupp tidiga (1700-tal) svenska myntkopior som inspirerats av Elias Brenners verk 1691/1731. Gemensamt är att de är slagna från fel håll, något som man kan konstatera genom att ”frånsidans” motiv är skarpare (har skarpare kanter) än ”åtsidans” mjukare dito. Allt som oftast har denna grupp av kopior också väldigt mörk, nästan svart, patina. På bild 2 är de två första mynten till vänster original från Knut Eriksson resp. Erik Knutsson (den senare av Brenner och Berch dock förd till Erik den Helige), medan de två sista mynten är 1700-talsförfalskningar av dessa typer (nr 3-4 är definitivt samtida, men … eventuellt samtida förfalskningar …?)

Man skulle kunna säga att nämnda kopia är en blandning av två olika Brenner-illustrationer (från 1714) … LL A:1a och något av mynten i LL-grupp B där man misstolkat omskriften. KNVT R. SV finns för övrigt i Berch 1773, men saknas både i LL 1970 och NNÅ 1973-74 (Hemmingsson). Brenner har ritat in en hals som inte finns på originalet – kanske p.g.a. att han ägt ett buckligt eller otydligt exemplar? … och om kungen håller ett svärd (som på originalet) eller en spira? – är inte lätt att avgöra. Falskmyntaren har i sin tur i stort sett använt Brenners högra teckning … men lagt till en spira – och gjort en punkt till en korsglob.

Prästen Nils Rabenius (1648-1717) i Hedemora omnämns då och då i dessa sammanhang. Han var en nitisk samlare av gamla dokument, men även misstänkt för ha missbrukat sina stora historiska kunskaper till att förfalska diverse urkunder. Enligt ryktet lär han även ägnat sig åt falskmyntning (bl.a. av ”daljunkarens mynt”) … kanske en hypotes att arbeta vidare efter …? … men det får vi ta en annan gång … 😉

Kristina, Minerva & ugglan

Publicerat av
Svara

I boken ”Kristinatidens måleri” av Karl Erik Stenberg (1955) återfinns vidstående kopparstick, graverat år 1649 av den i Danzig födde kopparstickaren, Jeremias Falck (1610-1677).
Om detta skriver Stenberg bl.a. – ”Bilden är uppbyggd som ett litet stilleben. I dess mitt står Kristinas porträtt i form av en skulpterad byst med Minervas lagerkransade hjälm och några andra kännetecken i gudinnans utrustning. Till höger syns lutad mot bakgrunden en olivkvist, Minervaattributet och fredssymbolen. Till vänster har ugglan, Minervas och Vishetens allseende fågel, slagit sig ner på tre böcker; tretalet torde ange de episka diktverken, Iliaden, Odysséen och Aeneiden”.

Medaljsamlaren känner kanske igen motivet från en ganska vanlig Kristina-medalj? Nämligen den som på Johan Carl Hedlinger (1691-1771), på uppmaning av numismatikern och Carl Reinhold Berch (1706-1777), graverade år 1733 till minne av Kungliga Akademien i Åbo, som grundades 1640. Samma år graverade Hedlinger även sin berömda LAGOM-medalj, se vinjetten ovan, med självporträtt och uggla.

Skall man våga gissa att den gode Berch kom till Hedlingers atelje med ovanstående kopparstick under armen och hörde sig för om en lämplig medalj … anno 1733 …?

Det finns i alla fall påtagliga likheter!

Bror Emil Hildebrand (1806-1884) beskriver medaljen som nr 7 på sidan 257 i del I av referensverket ”Sveriges och Svenska Konungahusets Minnespenningar, Praktmynt och Belöningsmedaljer” (Stockholm 1874). Drottning Kristina iförd Minervadräkt, med plymförsedd lagerkransad hjälm och fjällpansar med Medusahuvud. Frånsidan skiljer dock i en detalj – Minervas uggla sitter på fyra, istället för tre böcker. Hildebrands förklaring till detta är att det fyra böckerna representerar akademiens fyra fakulteter.

I Felders referensverk över Hedlingers medaljer (1978) har denna medalj fått nr 136. Samma åtsida användes senare till Kristina-medaljen i Hedlingers regentlängd, som påbörjades 1734 (Felder 100). Medaljen mäter Ø 34 mm och finns i silver, brons/koppar (även slagen på slant-plants med rutad rand) och tenn samt gjutjärn (den sistnämnda förmodligen senare, gjuten på något av järnverken som prov på skicklighet).

SKF & Volvo rullar på …

Publicerat av
Svara

Idag har Googles glasögon fått kullagrets uppfinnare i blickfånget. Anledningen är naturligtvis att det är Sven Wingquists fördelsedag idag.

Sven Wingquist (1876-1953) är väl mest känd som maskiningenjören, uppfinnaren och industrialisten som med sin banbrytande kullagerskonstruktioner lade grunden till SKF (Svenska Kullagerfabriken AB) och gav namn åt AB Volvo.

SKF startades 1907 och redan 1909 testade man sina kullager ”i fält”, på en Scania-lastbil (se bild) … Sven Wingquist till höger bak på flaket. SKF hade i samband med USA-etableringen 1915 tänkt introducera ett prisbilligt fordonslager under varumärket ”Volvo”, men detta skrinlades och alla lager kom istället att märkas med SKF:s logotype.

Sven Wingquist hade också ett stort intresse för bilar. När två unga medarbetare på SKF, Assar Gabrielsson (1891-1962) och Gustaf Larson (1887-1968), ville starta ett svenskt bilföretag, fick de ekonomiskt stöd från SKF. Namnförslag på det nya svenska bilmärket var bland annat ”GL” eller ”Larson” … men Sven Wingquist kom med ett annat förslag, det latinska ordet Volvo, som betyder ”jag rullar”. Man dammade helt enkelt av det gamla varumärket Volvo från 1915 och startade AB Volvo 1926, som ett dotterbolag inom SKF med Gabrielsson som VD och Larson som teknisk chef.

Minnesmedaljen här till vänster utgavs av IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien) 1980 och ingår i en serie medaljer som sträcker sig från 1924 till 1995.

Bakom denna minst sagt udda design, som lär vara tillkommen med hjälp av tidig datorteknik, döljer sig det konstnärsparet Lars Englund (född 1933) och Yvonne Möller (född 1953). Lars Englund är väl annars mest känd för att ha formgivit den svenska enkronan som lanserades 1976 och präglades fram till år 2000. Medaljen är av brons, väger 95 gram och mäter Ø 45 mm. Tjockleken är mellan 6 och 11,5 mm.

Så där ja! Det var blogginlägg nummer 300! (inkl. 732 bilder!) Det tar sig!  – Nu är det bara ett dussin kvar tills man kör om Sveriges meste myntbloggare, Ingemar ”SNF” Svensson i Nynäshamn, som f.n. är uppe i 311 inlägg … men då har han å andra sidan hållit på ända sedan januari 2007 … så han har ju 5½ års försprång. 😉

Tråkigt att Werner Stensgård lagt ner bloggandet (efter 265 läsvärda inlägg under nästan 5 års tid). Gissningsvis räcker tiden inte till …? Man känner igen det. Fick för övrigt ”katalog 4” från Werners Mynt & Tryck för någon veckan sedan. Trevligt!

Både Roland Falkensson och Kjell Holmberg bloggar dock vidare … och Lennart Castenhag kämpar på med såväl Sonesgården och SNF.s hemsida. Dessutom rullar ju SNT vidare, så det finns allt en del numismatisk läsning att tillgå … fortfarande … Roligast i senaste numret var tveklöst Magnus Wijks berättelse om hur han hjälpte ett äldre par att betala P-avgiften med det alternativa betalningsmedlet mobiltelefon. 😉

En månad till julafton …

Publicerat av
Svara

Idag står det den 24:e i almanackan. Och igår fick jag mail från en kund som köpt en så fin numismatisk julklapp – till sig själv! – att han nu befarade att det skulle bli onödigt mycket blodpudding på menyn den närmaste tiden. 😉  – Julen är alltså i antågande! Idag är det bara en månad kvar till julafton och 1:a advent inträffar redan om en vecka.

För alla de myntsamlare som vill ha ”hårda klappar” i år är det alltså hög tid att skriva sin önskelista. I veckan som gått har jag fotograferat hundratals numismatiska objekt som jag inom kort har för avsikt att erbjuda online på Antikören, eBay och Tradera. Tyvärr tar allt man företar sig ungefär tre gånger längre tid än man tror … så riktigt så mycket material som det först var tänkt hinner jag nog inte med ..? Däremot välkomnar jag alltid önskelistor och förfrågningar om mynt, medaljer, sedlar och övrig numismatik.

Efter dryga 40 år som samlare och 30 år som handlare har man ju samlat på sig en del. Dessutom är ju ”bollen rund” och mynt har funnits i omkring 2.600 år … så det finns en enorm bredd av önskemål som bara väntar på att bli uppfyllda!  😉

Tveka inte att mejla dina önskemål eller funderingar – stora som små! Finns det inte i lager, kanske det går att skaffa fram det via ett omfattande kontaktnät. Det är alltid lika tillfredställande att få nöjet att hjälpa till och utöka eller förbättra en samling. Erfarenhet, äkthetsgaranti och ett rejält bemötande bjuder jag på … det enda du betalar för är själva objekten … och eventuell frakt.  – VÄLKOMMEN!

Säter eller Nyköping …?

Publicerat av
Svara

För ganska exakt ett kvarts sekel sedan, närmare bestämt hösten 1988, författade jag min första numismatiska artikel. Den handlade om Gustav II Adolfs klippingar och vilka av dessa som präglades i Säter – och vilka som kunde föras till Nyköping. Platsen för artikeln var Antikören auktionskatalog 6, 1988, sidorna 20-25.

Mitt intresse för detta hade väckts i samband med en auktionsinlämning av en 1-öres-klipping 1625 med s.k. spansk sköld (se föregående blogg-inlägg). Trots att just detta mynt återfinns i Sveriges Mynthandlares Förenings logotype, hade det sedan 1980-talet pågått en vild debatt om myntet verkligen var samtida …?

När jag började studera saken, bland annat genom att ”demontera” myntens detaljer, upptäckte jag flera märkliga samband … som i sin tur skapade följdfrågor o.s.v. Intressant! All tillgänglig litteratur förtäljde t.ex. att 1624 års klippingar var präglade i Säter, medan de följande tillskrevs ”Säter eller Nyköping” eftersom de hade samma motiv och inte kunde särskiljas. – Men varför fanns det egentligen två mycket vanligt förekommande typer av valsverkspräglade ören 1626 (förutom Arboga)? – Det verkade ju helt ologiskt att dessa skulle kunna vara tillkomna på samma myntverk. Rimligen måste ju en vara från Säter och en från Nyköping. – Men vilken var dalmas och vilken var sörmlänning?

Genom att lägga upp ett kortregister (detta var innan digitalkamerans tid) med auktions- och katalogbilder på över 500 kopparklippingar fick jag ”en fin samling” att studera. Det visade sig ganska raskt att en stor andel av dessa hade ett G (i G-A-R) med en hulling/hake upptill. Andra hade istället en kluven övre spets på G:na. När jag sedan började jämföra resterande detaljer, som krontyper, vasar, bokstäver och siffror … kunde man se ett mönster. Kombinationen av vissa bilddetaljer både skiljde och förenade de olika typerna. De säkra Säter-klippingarna 1624 hade alla ”G med hake” … så kanske hade samtliga dala-klippingar denna typ av G? Redan för 25 år sedan delade jag in dessa ”anonyma” klippingar på respektive myntort … och principen var lika rätt då som nu, även om en del uppgifter kunnat korrigeras efter kompletterande forskning på området. Se vidare Antikören auktionskatalog 16 samt Mynttidningen och Kopparmynt på Myntbloggen.

Ber att få besvära om en trevlig helg!

P.S. Hur många var det som upptäckte att Arboga-klippingen 1626 ovan är falsk …?  😉

Spanska skölden 1625

Publicerat av
Svara

Fick en fråga angående en mystisk kopparklipping idag. Frågeställaren har noterat att den verkar gjuten, med ”porig, gropig och prickig yta” samt att kanterna är slipade. Det rör sig alltså om en kopia, men i vilket syfte är den gjort och är det månne ”en avgjutning av en äkta klipping”?

Nej, det är inte en avgjutning av en äkta klipping – utan av en falsk! En modern sådan dessutom, tillkommen omkring 1970. Jag omnämnde den faktiskt så sent som för två veckor sedan. Och för fyra veckor sedan skrev jag lite om en liknande företeelse; plåtmyntkopior (av koppar) och avgjutningar av dessa (i gjutbar mässing).

På bilden till höger ses dels ett äkta exemplar av detta typ-/provmynt (överst), slaget med släggverks-teknink i Säter 1625, dels en präglad förfalskning från det tidiga 1970-talet (nederst). Frågeställarens ”mynt”  (första bilden) är gjutet efter ett exemplar av den senare kopian.

Rätt vikt är 28,33 gram. Den här avbildade präglade kopian väger 35,26 gram, medan det gjutna exet har en vikt på endast 22,07 gram. Generellt är vikten på Gustav II Adolfs kopparklippingar emellertid högst varierande, så i detta fall är det ingen bra metod för att avgöra äktheten.

Tittar vi däremot på stilen och tillverkningstekniken finns det klara skiljaktigheter. Originalet har inpunsade bildelement – som just i detta fall kompletterats med en handgraverad perspektivteckning på kronorna (av typ E – jämför Antikören auktions-katalog 16, 1995, s. 20-37) – medan kopiorna är maskingraverade efter ett foto eller en tecknad bild. Den senare tekniken ger ett klumpigt utseende med ”rundade detaljer”. Klicka på bilden ovan för en förstoring. En bild säger väl egentligen mer än tusen ord.