Har följt Historiebloggen av Dick Harrison på SvD.se en tid och måste säga att jag är mäkta imponerad över Dick Harrisons arbetsmoral. Att dagligen!! leverera intressanta och spännande blogginlägg och dessutom med mycket bra variation, är kort och gott; IMPONERANDE! Respekt! Dick regerar! – som ungdomarna säger. ;o) Idag skriver Harrisons om ”Karl XI och Lönsboda”. Och eftersom det smugit sig in lite numismatik i historieskrivandet, kan det ju vara lägligt att spinna vidare på detta i dagens myntblogg.
Som göteborgare av födsel och ohejdad vana har man ju rent allmänt lite svårt att förstå skåningarnas långsinthet gentemot Karl XI. För vad skiljer egentligen honom från dåtidens andra danska och svenska krigarkungar? Här var ju t.ex. inte Christian IV så populär på sin tid, efter att ha bränt Karl IX:s Göteborg på Hisingen 1611 och sedan härjat, plundrat och skövlat västsverige samt intagit Älvsborgs slott året därpå. Här ser vi ju Gustav II Adolf och hans efterföljare som något positivt. Efter frederna i Knäred 1613, Brömsebro 1645 och Roskilde 1658 fick vi äntligen tyst på dansken. Ja, ja, han var väl här en sväng i slutet av 1700-talet också, men det var väl mest ett teaterkrig.
Vad är ett ”giltigt betalningsmedel”? Och kan man välja vilka mynt och sedlar man vill ta emot? Tja, visst kan man det. Pengars värde är beroende av två saker; 1) att någon (exv. Sveriges Riksbank) garanterar dess värde OCH! 2) att det stora flertalet (vi som använder pengar) tror på och accepterar denna garanti. Men om våra affärsbanker väljer att INTE ta emot exv. minnesmynt eller tvåkronor, trots Riksbankens garantier, kan ju vi göra likadant. Fortsätter bankerna att ”vägra kontanter” (kreditmynt), får vi väl i förlängningen återgå till traditionella värdemynt – eller byteshandel?
Förr i tiden fordrades det ett ädelmetallinnehåll i pengarna för att de skulle godtas som betalningsmedel. Vanligt var dock att en ”myntarlön” på omkring 10% eller så accepterades p.g.a. tillverkningskostnaderna. På lägre valörer, skiljemynt, kunde man av praktiska skäl nöja sig med en större skillnad gentemot metallvärdet, men man behövde å andra sidan inte acceptera några större summor i dessa myntslag. Och när myndigheterna försökte prångla ut för dåliga mynt . . . ja, då sjönk genast kursen på dessa genom principen tillgång och efterfrågan. Folk var inte dumma och föredrog naturligtvis fullödiga mynt (värdemynt) framför undermåliga (kreditmynt). Idag går sedelpressarna varma jorden runt och ingen verkar längre veta – eller ens bry sig – om det verkligen finns täckning för det som utlovas – eller inte. Vi har vant oss vid kredit-mynt och helt glömt bort vad värdemynt är för något.
Sedan var ju Karl XI (född och död på Stockholm slott 1655/1697) inte bara krigarkung. Han var ju numismatiker också. – Eller åtminstone myntsamlare! Vi vet att Karl XI på 1690-talet dels köpte en samling romerska mynt och dels att han återköpte de i Belgien av drotting Kristnia pantsatta mynt- och medaljsamlingarna. När dessa samlingar skulle ordnas fick kungen hjälp av bl.a. Elias Brenner och Nils Keder, men han ville gärna vara med själv också. Han var uppenbarligen intresserad av såväl gamla mynt som modern medaljkonst. Han besökte ofta mynt- och medaljgravören Arvid Karlstens ateljé – både som modell och som konstintresserad. Omkring 1680 beställde kungen en medalj över sina föräldrar, Karl X Gustav och drottning Hedvig Eleonora, av Karlsteen. Och ett par år senade ytterligare en över sin fars föregångare, Kristina och Gustav II Adolf.
Mera om Arvid Karlsteens medaljer och hans tid finns att läsa i den utmärkta boken (refuserad avhandling) ”Arvid Karlsteen – Hans liv och verk” av Stig Stenström, 1945.
Personligen är jag inte så road av sedlar, men för den som vill fördjupa sig i den omskrivna ”femhundringen med Kalle 11” kan jag rekommendera följande två länkar: En sedelentusiast och riktig kalenderbitare samt Riksbankens webbsida.
