Myntbloggen.se fyller 1 år!

Idag (eller på lördag?) fyller Myntbloggen.se 1 år!  – Grattis på mig! – oss!?  😉

Så här lät det för ett år sedan:
Myntbloggen.se är tänkt att bli en rikt illustrerad, populärvetenskaplig blogg om mynt, medaljer och övrig numismatik. – Kanske lite grann i Mynttidningens anda, d.v.s. en blandning av nyheter, tips, läckra bilder, råsopar, notiser och mera djuplodade artiklar. Stort och smått om numismatik helt enkelt.

Den 16 juli 2012 började jag så smått att laborera med det för mig helt nya publicerings-verktyget WordPress. De följande dagarna prövade jag mig fram och första blogg-inlägget kom väl egentligen den 20 juli 2012 …. det andra den 21 juli 2012 osv.

Sedan dess har det faktiskt blivit 240 inlägg/artiklar samt 590 illustrationer … vilket ger ett snitt på 4,6 artiklar per vecka – med 2,5 bilder i varje.  – Inte så illa pinkat.  😉

Kan man då dra några lärdomar av ett års myntbloggande?  – Tja, jag tror personligen att internet i allmänhet och bloggar i synnerhet är ett alldeles utmärkt ”verktyg” för att försöka sprida intresse, kunskap och förståelse för vår lilla – men fantastiska! – hobby.

De ”stora elefanterna” må ha storslagna planer – men jag tror faktiskt inte att allt handlar om pengar!? – För, handen  på hjärtat, hur många nya myntsamlare skapas egentligen genom böcker som ingen läser? – Eller genom ”ett lokalt museum”, helt utan ambitioner utanför den egna staden?

Internet är snabbt, billigt och lättillgängligt! – Att trycka och distribuera tidningar och böcker i extremt små upplagor, eller driva 4.000 kvadratmeter ”ekonomiskt museum”, är nog snarare raka motsatsen. – Trögt, dyrt och glesbefolkat.  😉

Nej, jag tror att numismatiken, förlåt myntsamleriet, måste göras betydligt mera allmänt och lättillgängligt om man vill nå ut till en större publik. Och eftersom jag VET att det i vårt avlånga land finns massor av kunniga samlare, tycker jag att många, många fler borde fundera på att börja blogga om mynt, medaljer och numismatik. För har man ägnat sig åt en trevlig, lärorik och spännande hobby i låt oss säga 20, 30 eller 40 år … har man kanske lärt sig något som man skulle kunna dela med sig av, eller ”ge tillbaka”, till nästa generations myntsamlare? – Kanske skulle just DU kunna bidra med något? – Sug på den!  😉

Att skriva är dessutom väldigt lärorikt!  – För även om man ”kan en del” (läs: ”vet var man skall leta fakta”), leder själva skrivandet till att man ”bara måste” söka vidare och vidga sina vyer. Nyfikenheten tar helt enkelt över … och så lär man sig något nytt!  🙂

Dagens tips får alltså bli:  – Börja blogga, myntsverige!

P.S.  En blogg på nätet är dessutom en bra ”backup” om datorn skulle krascha.  😉

8 öre klipping 1591

Idag läser vi om samtida förfalskningarKjell ”Gorgon” Holmbergs blogg. Ett i mitt tycke väldigt spännande område – i princip lika gammalt som själva företeelsen mynt. Greker, romare, vikingar etc. har alla kopierat och imiterat gängse cirkulerande mynt. Och så sker naturligtvis även i våra dagar. Inget nytt under solen. Kjell visar ett par ”udda” halvörtugar från Sten Sture den yngres dagar – och ett otvivelaktigt äkta jämförelseexemplar. Ovanliga saker som det var roligt att få ta del av. Tack Kjell!

På årets FriMynt kom det fram två olika samlare och visade sina resp. exemplar av det ganska vanliga myntet 8 öre klipping 1591. Båda ville veta om de var äkta – eller kanske samtida förfalskningar? Bakgrunden till frågorna var förmodligen en liten blänkare på Mynthandeln.com om dessa mynt … som i sin tur bygger på artikeln ”Falskmyntning på Johan III:s tid” av P. Anders G. Hagström i Mynttidningen 5/6-1996. Det finns nämligen skäl att tro att myntmästaren Mickel Hansson (mannen bakom de s.k. blodsklippingarna) och dennes son Måns Mickelsson förfalskat dylika anno 1591.

Myntet ovan är en förmodad samtida förfalskning, utförd i grov stil (klicka på bilden för en förstorning) som förefaller vara präglad i ren koppar. Myntet till vänster är tveklöst äkta och har ursprunglig silveryta (efter s.k. vitkokning). Denna klipping finns för övrigt att bese i Avesta Myntmuseums fina utställning. Båda mynten är i för typen ovanligt bra skick och tittar man lite närmare på vasakärvarna ser man tydliga skillnader.  – Original och kopia …?

För den som vill läsa mer om detta rekommenderas nämnda artikel i Mynttidningen.

Avslutningsvis vill vi passa på att önska alla en riktigt skön midsommar! Ät, drick och njut! … i ösregnet …?   😉      / Ulf & Babsan på Vikingabo

SNF:s småländska årsmöte

SNF:s årsmöte 2013: En tyst minut. Wijk ut, Lind in, Göhle upp. Juniorer 5 x 125 kr. Inga övriga frågor. Utdelning av interna belöningar. Tack för kaffet.

Tja, ungefär så skulle man kanske kunna sammanfatta Svenska Numismatiska Föreningens årsmöte i småländska Vetlanda för ett par veckor sedan. I stort som 2012 alltså.

I ovan länkade årsmötesprotokoll (pdf) finns däremot icke en stavelse om eventuella satsningan på ungdomen, återväxtproblemen eller internet – eller ens tankar därom. Tråkigt, men inte på något sätt oväntat. Söker man lite närmare på SNF:s webbplats hittar man dock en, lite försiktigt undangömd, nyhet! – SNF har lyckats övertala vår vän Lennart Castenhag i Dala-Järna att åta sig den mycket stora utmaningen att försöka återuppliva föreningens stendöda hemsida: Numismatik.se!

Det skall bli mycket intressant att följa utvecklingen och se vad styrelsen har för planer och idéer för sin nya internetsatsning. – Fram med kreativiteten nu! – Överraska oss!

Juno Moneta – Vulcanus

Juno Moneta var i den romerska gudavärlden moder till muserna (sånggudinnorna) och hade fått ett tempel i Rom byggt till sin ära. I detta tempel anlade romarna ett myntverk omkring 270 f.Kr. Engelskans money, tyskans die Münze, svenskans mynt och spanskans moneda har alla sitt ursprung i den romerska gudinnan Juno Moneta.

Vulcanus var eldens och smideskonstens gud i romersk mytologi. Hans grekiska motsvarighet hette Hefaistos. Vulcanus var son till Jupiter och Juno och gift med gudinnan Venus.

ROM. Repubilken. T. Carisius. AR-Denarius 46 f.Kr. Silver-denar präglad år 46 f.Kr.
Åtsida/Obverse: Högervänt porträtt av Juno Moneta, längs vänster kant MONETA.
Frånsida/Reverse: Myntsmedjans attribut, en ässja, med rökhuv i form av en lagerkrönt Vulcanus-mössa där ovanför (tidigare tolkat som över- och understampar), mellan en tång och en slägga/hammare, ovanför T. CARISIVS, allt inramat av en lagerkrans.

Plundringen av Rom 1527

Den 6 maj 1527 intogs och plundrades Rom av upproriska soldater i den tysk-romerska kejsaren Karl V:s arme. Detta innebar ett avgörande i konflikten mellan Karl V och ”The League of Cognac 1526-29” – en allians bestående av Frankrike, Milano, Venedig, Florens och påvedömet.

När jag läste lite på nätet om detta hittade jag bilden ovan, där Karl V sitter på en upphöjd tron, med en örn vid fötterna, omgiven av sina besegrade fiender; Suleiman, påven Clemens VII och Frans I till vänster samt hertigen av Cleves, hertigen av Sachsen och landgreven av Hessen till höger.  – Kan detta månne vara samma motiv som finns på Aelius-medaljen som tidigare avhandlats här på Myntbloggen.se?  – En upphöjd man med en örn vid fötterna framför sex undergivna personer …?

Kan dessa sammanlänkade medaljer ha något samband med plundringen av Rom 1527 …??

Skall de mycket kortlivade romerska kejsarna Otho och Aelius i själva verket vara symboler för den tysk-romerske kejsaren Karl V …??

Kan vi rent av ha med ett utstuderat fall av satir i medaljformat att göra …??

Vilda teorier – ja visst! Tyvärr vet jag alldeles för lite om de historiska skeendena kring detta för att rättvist kunna bedöma saken.

Något som möjligen kunde tala för ”satirteorin” är att den av mig föreslagna konstnären, Leone Leoni (1509-1590), lär ha haft Pietro Aretino (1492-1556) som beskyddare och tillsammans med sin familj varit bosatt hos honom i Venedig på 1530-talet. Om denne Pietro Aretino står bland annat att läsa att han var ”en toskansk författare, poet, dramatiker och satiriker under den italienska renässansens slutskede. Han skrev gycklande komedier som föregick Molière och Dario Fo, verklighetsförankrade berättelser i dialogform långt före realismens litteratur, sexuellt frispråkiga sonetter och ett stort antal litterärt briljanta och kulturhistoriskt värdefulla brev”.  – För övrigt förekommer han själv på en satirisk medalj.

Så där, då har vi ytterligare lite förslag och teorier att bearbeta och resonera kring … ;o)

FriMynt den 27 april 2013

Vill passa på att tacka alla samlar-vänner som hört av sig och mailat mig sina olika ”önskelistor” inför FriMynt 2013. Tyvärr kan man ju bara plocka med sig ett litet urval av lagret – men tack vara era tips hoppas vi det skall bli ”ett bra urval”.

Lite ”gott och blandat” att botanisera bland skall vi väl kunna bjuda på.

Mässan öppnar kl. 11 på lördag och pågår till kl. 18. Utställare och mässarrangör hoppas på lite halvdant väder … för då kommer det mer folk. Förra året lär det ha varit omkring 1.500 besökare … men i år blir det säkert fler … – eller?

Vi ses på FriMynt i Helsingborg!  – Den årliga samlingspunkten för myntsamlare!

Mysterium II – rena grekiskan

Eftersom publiceringen av Otho-medaljen med MATVRA CELERITAS på frånsidan blev så lyckad och gav ”lite kött på benen”, tänkte jag nu lagom till helgen bjuda på ytterligare ”en nöt att knäcka”.

Den lilla medaljen på bilden t.v. har jag haft liggande i samlingen i bortåt 40 år! – utan att lyckats ta reda på dess ursprung. Den är uppenbarligen gjuten och mäter endast Ø 21 mm – vikten är bara 7,12 gram.
På frånsidan finns en högervänd bröstbild av en kvinna … och på frånsidan en stående, hjälmprydd(?) figur med spjut och sköld … Athena / Minerva?  Inskriptionen är skriven med grekiska bokstäver … men vad står det egentligen …?

Personligen tycker jag den påminner lite om de, ofta små, antikinspirerade medaljer med grekiska inskriptioner som Valerio Belli (1468-1546) gjorde … men jag har inte lyckats finna just denna. Jämför med Arvid Karlsteens förmodade gesällarbete som tidigare avhandlats här på Myntbloggen.

Så där ja … då får vi se om? – och vem som knäcker denna nöt …?

Ha en trevlig helg!

Aprilväder & Katangakors

På Ulf-dagen i förrgår försvann de sista snöfläckarna på gräsmattan … men igår dalade åter stora snöflingor från himmelen … och i morgon spås det (eller snarare spåddes det härom dagen) vackert väder, sol och 15-20 grader! … – Jag tror det när jag ser det.

Aprilväder med hopp om vår alltså!
Man kommer osökt att tänka på
Karin Boye (1900-1941) och hennes dikt Ja visst gör det ont, ur diktsamlingen
”För trädets skull” (utgiven 1935):
Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? 

Medaljen över Karin Boye på bilden här ovan är utförd av mynt- och medaljgravören Ernst Nordin 1979, och är enligt mitt förmenande en av dennes mera lyckade arbeten.

Nu i helgen har jag gjort lite uppdateringar på Antikören.se och kommer även framgent att komplettera webbplatsen med nya trevliga numismatiska objekt. Ibland uppmärksammar jag detta på startsidan – ibland inte. Så kika gärna igenom sidorna emellanåt … den som söker, den finner.  – Först till kvarn!

Nu senast blev det lite primitiva (premonetära) betalningsmedel, som bland annat ett afrikanskt katangakors av brons samt ett par tunga kinesiska silverpjäser – packsadelmynt och pukmynt av äkta silver.  – Först till kvarn!

Ha en fortsatt trevlig helg!

P.S.   I morgon, söndagen den 14 april, har vi avslut på veckans eBay- och Tradera-auktioner. – Kanske finns det något för Dig? – Lycka till!

Ottossons OTHO-medalj

Idag, den 9 april, har Otto namnsdag – och har så haft sedan 1772 (då Otto-dagen flyttades från den 4 november). Så vad kan passa bättre än att redovisa lite uppdateringar av ”forskningsläget” kring den mystiska OTHO-medaljen (Ø 42 mm), med omskrifterna IMP OTHO CAES AVG P M COS II – MATVRA CELERITAS, som jag skrev om för ett par-tre veckor sedan.

Tack vare ett hett tips från, den uppenbarligen skicklige googlaren, Mikael Runsten här på Myntbloggen, fick jag nys om en för mig okänd medalj över Achille Bocchi med samma frånsida som min Otho-medalj! Achilles Bocchius (1488-1562) var historiker verksam i Bologna och kanske mest känd som författare av emblemboken Symbolicarum quaestionum de Universo genere, 1555.

Bocchi-medaljen (Attwood #1186, översta bilden t.v.) är gjuten och dateras till 1550-talet. Som Attwood påpekar ser åt- och frånsida inte riktigt ut att passa ihop. Åtsidan har en högervänd bröstbild samt omskriften:
ACH. BOCCHIVS. BONONIENSIS. HISTORIÆ. CONDITOR … vilket väl på svenska betyder ungefär; Achille Bocchi, uppbyggare/tecknare/grundare av Bolognas historia.

Nästa steg blev att kontakta Philip Attwood, ”Keeper of Coins and Medals at The British Museum in London” … och författare av referensverket; P. Attwood, Italian medals, c.1530-1600, in British public collections. Sagt och gjort. Iväg med ett e-mail … och redan efter några timmar(!) fick jag svar. Internet är fantastiskt. Det visade sig att Philip Attwood aldrig sett eller hört talas om OTHO – MATVRA CELERITAS-medaljen och därför var mycket tacksam över att få se den. – Vilken tur att jag publicerade den. Philip skriver bland annat så här:

– ”In my catalogue of Italian medals, c.1530-1600, in British public collections (where it appears as no. 1186), I point out that differences in style and size suggest that the reverse does not appear to belong with the obverse, although of course Bocchi had adopted the symbol of moderation for himself. Now seeing the Otho medal, I think it possible that this reverse was created along with the Otho obverse and was then subsequently borrowed by the creator of the Bocchi medal, who perhaps took a cast from an example of the Otho piece”.

Eftersom denna och en del andra renässansmedaljer har en nära koppling till antikens romerska mynt, samt det faktum att ”Otho-medaljen med S-C och soldater”  (nederst på första bilden) av experter tillskrivits Giovanni Cavino (1500-1570) i Padua, var Philip Attwood vänlig nog att vidarbefordra mina frågeställningar till kollegan Richard Abdy … som han presenterar med orden; ”our curator of Roman coins, who will be able to tell us whether the Otho obverse (or indeed obverse and reverse) is known – perhaps the work of Giovanni da Cavino, who was working in Padua at around the same time?”

Det visar sig att även Richard Abdy var tacksam över att ha fått kännedom om denna okända(!) medalj och att han tidigare endast sett åtsidan. Han skriver: ”Many thanks for showing this. Our usual go-to source for Paduans (Klawans* – see attached info sheet) only has the Otho obverse (for the fantasy sestertius type) I’m afraid. The reverse is un-Roman though”.

*  Klawans, Zander H.; Imitations and inventions of Roman coins: Renaissance medals of Julius Caesar and the Roman Empire.

Så då befinner vi oss i läget att en expert på romerska mynt har sett OTHO-åtsidan och experten på italienska renässansmedaljer är förtrogen med MATVRA CELERITAS-frånsidan … men ingen av dem känner till kombinationen. Och hur skulle de kunna göra det? Att Mikael och jag hittat (sidan 445) i boken A Collection of Voyages and Travels, beror ju på att vi hade något att googla på. Annars hade det varit svårt att finna denna kombination. Hur som helst ger uppgifterna i denna bok belägg för att medaljen fanns redan på 1500-talet i det så kallade Amerbach Kabinettet, som idag finns inrymt i Konstmuseet i Basel. (”Amerbach Cabinet”, Kunstmuseum Basel). Det finns t.o.m. ett porträtt av Bonifacius Amerbach (1495-1562), målat i olja av Hans Holbein 1519.

Eftersom jag inte riktigt tycker att Otho-medaljen stämmer överens med det jag sett av Giovanni Cavinos (Giovanni di Bartolommeo dal Cavino eller Giovanni da Cavino) medaljer och sestertie-imitationer, ställde jag ett par djärva frågor till Philip Attwood strax före påsk:  – ”About the Otho-medal … what would you say if I suggested Leone Leoni (1509–1590) …?? It seems that the thin traces of helplines around the legends, can be found on almost all of his medals? Could perhaps Charles V, Duchy of Milan, have ordered a medal over emperor Otho (earlier governor of Lusitania) …??
– Otho > Lusitania (Extremadura) > Aquileia, Brixellum, Cremona …
– Charles V of Spain > Duchy of Milan >  Monastery of Yuste (Extremadura)”.

Har ännu inte fått något svar ang. detta … han kanske fortfarande är i chock …?  ;o)

Medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) producerade tillsammans med (eller på uppdrag av?) historikern och numismatikern Alessandro Bassiano, ett stort antal präglade samlarkopior och fantasipräglingar (s.k. paduaner eller Paduans) av romerska sestertier (stora bronsmynt). På Bibliothèque Nationale i Paris lär det finnas inte mindre än 122 st. bevarade stampar som påstås ha använts till denna produktion.

På bilden här till vänster ses en medalj med dubbelporträtt av Bassiano och Cavino (Ø 36 mm), samt en präglad kopia av en sestertius (i ungefär samma storlek) från kejsar Caligula (37-41 e.Kr.). Nederst en av Cavino-stamparna (kejsar Aelius eller Lucius Aelius).

Cavinos paduaner är idag mycket sällsynta i originalpräglingar – men desto vanligare i senare avgjutningar. Nästan allt man ser till salu inom denna genre är avgjutningar av högst skiftande kvalitet. – Allt ifrån charmigt slitna gamla kopior till klumpiga turistkopior. Fenomenet med avgjutningar gäller i princip lejonparten av alla renässansmedaljer – gjutna som präglade. Original är extremt sällsynta och ofta rent museala. Inget större problem om man är medveten om saken … och att prisskillnaderna är enorma på original och kopior.

Ovan en uppsättning av ”de tolv kejsarna” (The Twelve Caesars) i form av avgjutningar av Cavinos präglade ”medaljer” (sestertie-imitationer). Storlek ca Ø 33-36 mm. Cavinos Otho-sestertius/-medalj är nr 8 ovan och ser ut så här när den lösgjorts ut gjutformen.

Avslutningsvis har jag hittat en medalj som ser ut att ha vissa ”släktdrag” med de båda Otho-medaljerna med ”MATVRA CELERITAS” resp. ”S-C och soldater” på frånsidan (se bild 2 längst ner). Det rör sig om en liten (Ø 33 mm) ”fantasi-sestertie” över kejsar Aelius (jämför Cavino-stampen ovan). Både stilen och frånsides motivet påminner om de omskrivna Otho-medaljerna … och en detalj som mantel är i det närmaste identisk. Notabelt är också att ”min Otho” har spår av hjälplinjer kring båda sidors omskrifter … medan ”Otho – SC” och ”Aelius – SC” har en betydligt mindre frånsida – med pärlkant.

Det finns alltså en del som talar för att medaljen med IMP OTHO CAES AVG P M COS II – MATVRA CELERITAS är ett original … som sedan på olika sätt kopplats ihop med andra medaljer. Frågan är bara VEM som kan vara upphovsman till dessa …?

Tips & idéer mottages tacksamt. Gärna under kommentarer – så får flera ta del av dem.

De första mynten i Sverige

Tro det eller ej, men i måndags utkom ”en ny tidskrift” om mynt … Roman Denarii. Denna utges av Numismatiska Forskningsgruppen (NFG), som finansieras av forne storsamlaren Gunnar Ekströms Stiftelse för numismatisk forskning. ”Tidskriften finns endast tillgänglig i pdf-format och avsikten med denna serie är att publicera denar-fynden i Sverige. Varje nummer kommer att omfatta en eller flera skatter eller lösfynd”, skriver man på sin hemsida och premiärnumret finns här (PDF 3,65 MB).

I första numret illustreras 50 stycken romerska denarer (denarius/denarii) som är funna ”i svensk jord”, d.v.s. inom Sveriges nuvarande gränser. Samtliga funna på Gotland – och samtliga mycket, mycket hårt slitna. En av dem anges vara en s.k. barbarisk imitation, som vi tidigare haft uppe här på Myntbloggen.se.

Tidsmässigt spänner de omskrivna silvermynten från kejsar Nero till Commodus, d.v.s. ca 54-192 e.Kr. – Men när de sedan hamnat här uppe i Norden, är en helt annan fråga. Då hårt slitna romerska silver-denarer ibland hittas tillsammans med senromerska och bysantinska guld-solidus (plural solidi) från 400-talet e.Kr. kan de mycket väl ha kommit hit tillsammans med dessa. Generellt kan man kanske säga att dessa denarer oftast återfinns i kusttrakterna runt södra Sverige och Danmark. På fastlandet i bättre skick är på Gotland, där de regelmässigt är blankslitna. På vilka vägar de hittade hit är en annan mycket spännande frågeställning.

Ute i stora världen finns dessa silver-denarer i enorma mängder! Så den som är road av att ”plocka ihop en liten silverskatt” av de äldsta mynttyper som cirkulerat i Sverige … hänvisas till eBay.com. Helst vill man ju då ha de riktigt skönt slitna exemplaren, utan alltför mycket korrosion. Roade mig med att göra en snabbsökning på eBay och fick då över 800 träffar, trots att jag begränsade mig till prisintervallet mellan $10 och $30. Noterade dessutom i bara farten att många av ”de allra skönast slitna” mynten som sålts, härstammade från länder som Slovenien, Ungern och Ukraina. Om detta tyder på att de gotländska fynden har påbörjat sin resa i dessa trakter … det får andra sia om.

Ha en trevlig helg!