I går kväll deltog jag i ett mycket trevligt ZOOM-möte, en ”Numismatisk Afton” arrangerad av EM/KMK, SNF och NFG. Professor Jens Christian Moesgaard hälsade deltagarna välkomna och presenterade kvällens talare. Först ut var 1:e antikvarie Ulrika Bornestaf, KMK, som i korthet kåserade om ”Brita Malmer som kollega och vän”. Därefter tog Bo Gunnarsson över och höll ett lättsamt föredrag om ”Olof Skötkonungs första mynt – tankar och spekulationer”. Avslutningsvis berättade Claus Feveile om ”Mønter til kongens byer – Ribe og Hedebys penninge fra 800-tallet.”

Tycker det hela var mycket lyckat och trots en del ”dansk tunga” var det inga problem att hänga med. En bra funktion var möjligheten att ställa frågor i chatten, som senare kunde besvaras. Här fick vi t.ex. lära oss att ett av de mystiska motiven på Ribe-mynten, en kronhjort som blir biten i munnen av en orm, förmodligen har kristna kopplingar. Ormen skulle då var djävulen (det onda / hedendomen) som förgiftar hjorten (det goda / kristendomen) med sin giftiga tunga. Nytt för mig och väldigt intressant. Myntmotiven har uppenbara paralleller med Sparlösastenen (med kors på seglet) i Västergötlands inland. Noterade också att man i danska Ribe (efter frankisk förlaga) slog både hela och halva penningar (denarer och oboler) redan 820-850 e.Kr.

För mig var det naturligtvis Bosses föredrag om Olofs första mynt som på förhand lockade mig att lyssna. Detta eftersom jag, till och från, forskat i ämnet sedan slutet av 1980-talet. Kom det då fram något nytt? Tja, både ja och nej. På sätt om vis var det väldigt hedrande att överhuvudtaget, om än indirekt, bli omnämnd av ”Brita Malmers kronprins” i dessa sammanhang. Jag har ju mest intresserat mig för Olofs ”klassiska mynt”, d.v.s. de läsbara, präglade i välorganiserade mynthus, innan allt föll samman (språk, typer, vikt, stil, teknik etc.) och man inte längre kan tala om ett (eller flera?) fungerande myntverk. Brita och Bosse har ju istället fokuserat på stampstudier och de 85% av ”Olof-mynten” som saknar meningsfulla inskriptioner och som ibland har kategoriseras som samtida förfalskningar snarare än officiella mynt. Därför var det extra spännande att höra vad Bosse hade att säga om Olof Skötkonungs första – och riktiga! – mynt.

Glädjande nog verkar Bo Gunnarsson övergivit Brita Malmers hypotes beträffande kronologin mellan OLAF REX AN ZIhTVnENsis (Olof kung i Sigtuna) och OLAF REX SWEVOrum (Olof svenskarnas kung) och därmed anslutit sig till undertecknad. Han erkänner också omständigheten att Olof slog kristna mynt (senast) 995, men enligt äldre historieböcker skall ha tagit dopet först 13 år senare, 1008, samt att en förväxling nog skett mellan Olav Tryggvason ”Kråkben” och Olof Eriksson ”Skötkonung” 991 och 994. Även rörande de myntmästarlösa In Nomine-mynten, myntmästare Godwine (rätt- och felstavat), Hildebrands illustrerade förlagetyper etc. tycks Gunnarsson tagit intryck.

Men Bosse framför också nya idéer, eller spekulationer, om vilka Olof-mynt som skulle kunna vara de första. Med hänvisning till ”nacklinjen” föreslår han Malmer 16 (kedja 3), som mera lik de engelska originalen. Den stampkopplade M-14 saknar dock denna, medan ”den slaviska” M-7 och ”den barbariska norska” M-19 (small CRUX 995-997) faktiskt har en dylik. Samtidigt lanserar han en helt annan kandidat till Sveriges första mynt – nämligen SCEAT-hybriden (M-84), en Small Cross (978-979, 997, 1009-1016) med retrograd (spegelvänd) omskrift. Han spekulerar t.o.m. om den kan vara från en tidigare kung än Olof? För mig förefaller det istället som ganska klart att stamparna M-13 / M-51 båda kommit på avvägar efter avslutad officiell myntning och hamnat i orätta händer – med M13-82 och M51-84 etc. som följd. Hur som helst är det alltid kul med nya djärva idéer.

Och så kom Bosse då, oundvikligen, in på den mycket omdiskuterade OLAFV REX AN COL (Malmer 17), där har började med att redogöra för de gamla tolkningarna; REX AN COL = ”kung på Kullen/Kinnekulle” och REX ANCOL ett missuppfattat Rex Anglo = ”engelsmännens kung”. Den nya Kongahälla-hypotes som undertecknad lanserade för ett drygt år sedan (OLAFVs REX AN COnghalL – Olafus Rex An Congahall – Olof kung i Kongahälla) kommenterade han med orden: – ”Det finns en…en…en… numismatiker som nyligen lagt fram en teori att det handlar om Västergötlands port mot väster – Kongahälla (dagens Kungälv). Jag vill inte bemöta det.” Om man skall tolka detta som ett halvt erkännande eller ett försiktigt undvikande återstår väl att se. Det har ju bara gått 14 månader och det är ingenting i dessa sammanhang. Det kan ta decennier att få respons på nya idéer. Gunnarsson lanserar också hypotesen att OL i AN COL skulle uppstått av misstag genom att OL i OLAF graverats på fel ställe. Lite väl långsökt i mina ögon då M-17 är hela Olof-myntningens mest använda stamp. Och hur det i så fall återstående REX AN C skall uttolkas framgår inte heller.

Bosse fortsätter: – ”Den här forskaren, eller numismatikern, som ansåg (föreslog, f.a.) att det skulle kunna vara Kongahälla, har också lagt fram en spekulation om att det här skulle kunna läsas som: IN NOMINE DomiNI COnghall Dei, alltså som (en parallell till) Sigtuna Dei (egentligen CRUX-myntet M-4 och inte den senare Long Cross M-21, f.a.). Jag tycker inte riktigt att det stämmer in (i sammanhanget?), så jag tog fram mitt 200 år gamla latinska lexikon”.

Och där hittade Bosse CONDITORIS (grundare), vilket han då anser skulle kunna läsas: IN NOMINE DomiNI COnD(itoris) = I Herrens, Skaparens, namn (ordagrant: I Herrens namn grundaren). Ett förslag så gott som något, men frågan är då hur man skall få ihop de övriga ”gemensamma C:na” på stamparna 17-51-52? Och lite konstigt är det ju att å ena sidan tolka M-51 med M.C. som ”Mundi Creator” (världens skapare – Jonsson 1982) och å andra sidan ersätta Creatoris (skaparen) med Conditoris (grundaren) bara för att det skall passa bättre med COD.

Mitt förslag med: OLAFVs REX AN COnghalL (Olof, kung i Kongahälla) – IN NOMINE DomiNI Moneta Conghall (I Herrens namn, Kongahällas mynt) – IN NOMINE DomiNI COnghall Dei (I Herrens namn, Guds Kongahälla) kan för övrigt kompletteras med Malmer 67 och 69 vars frånsidesomskrifter avslutas med C resp. CI (CL?) som båda är stampkopplade till Malmer 17 (OLAF REX AN COL).

Idén att de tre (myntmästarlösa) IN NOMINE-stamparna (M-53, 51, 52) skulle kunna vara kyrkliga och endast använts sporadiskt, är intressant, men behöver nog – som så mycket annat – utvecklas ytterligare för att nå acceptans. Men som Brita Malmer lär ha sagt till kronprinsen; – ”Jag tror du är på rätt väg”.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*