Nu är de, i myntbranschen, ökända skojarna på Mynthuset Sverige igång igen. Som många myntsamlare säkert noterat florerar ännu ett ”fantastiskt erbjudande” från Mynthuset i annonser på Facebook och på företages website. Till det facila priset av 595 kr + 59 kr frakt (totalt 654 kr) erbjuds den okunniga allmänheten (myntsamlare och numismatiker vet ju bättre) att köpa: – ”Set om 3 järnmynt från andra världskriget! Denna ovanliga myntuppsättning består av tre svenska järnmynt från andra världskriget. Mynten är gjorda av järn, eftersom allt annat material var en bristvara under kriget.”

Normalpris för denna typ av massvara är 10-20:-/kg! – INTE 54.500:-/kg!

Hur fint paketerat detta erbjudande än är, kan det inte beskrivas som något annat än ocker! För Mynthusets obscena ”kilopris” kan man alltså köpa i storleksordningen 3-5 TON järnmynt på den traditionella myntmarknaden. Självfallet råder fri prissättning och de som köper får ju skylla sig själva, men vackert är det inte och inte gynnar det myntbranschen i stort.

Mynten är ju på intet sätt ”ovanliga”, utan ren massvara (skrot). Det ovanliga är att göra en ”myntuppsättning” av mynt som saknar ekonomiskt värde. Men att packa skräp i fina förpackningar har länge varit Mynthusets affärsidé – och den fungerar uppenbarligen. Det trista med detta är dels alla naiva människor som går på detta och därmed blir grundlurade (många gånger på stora summor, då affärsidén bygger på prenumerationer), och dels hela myntbranschen som får hantera massor av potentiella kunder som ALDRIG NÅGONSIN kommer att köpa ett mynt igen. Seriösa mynthandlare har genom åren fått göra många arvtagare besvikna när de berättat sanningen om Mynthuset Sveriges ”produkter” och affärsmetoder – som i mycket påminner om andra telefonbedrägerier mot äldre.

Och detta är ju sannerligen inte först gången detta företag hamnar i blåsväder. Redan för drygt 20 år sedan, när företaget kallade sig ”Myntverket Moneta” och använde en kungakrona som logotyp, fick man såväl Riksbanken som Konsumentverket på sig. Av lätt insedda skäl får ett privat företag naturligtvis inte marknadsföra sig som en myndighet. Bolaget tvingades byta namn till Nordic Moneta AB som senare blev Mynthuset Sverige.

Mynthuset Sverige återfinns även på Wikipedia – men det verkar vara en ren partsinlaga som man själv skapat i syfte att släta över den massiva kritiken. Artikeln innehåller flera missvisande källor/länkar som inte stödjer innehållet.

Är fullständigt övertygad att jag kan tala för ALLA seriösa mynthandlare i Sverige när jag säger: KÖP ALDRIG NÅGOT AV MYNTHUSET SVERIGE!!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Tillbaka på kontoret igen efter en underbar vecka på Gotland med goda vänner. Mejlkorgen var i vanlig ordning välfylld efter ledigheten, men nu har jag kommit ikapp.

Drog lite extra på smilbanden när jag ögnade igenom Morten Eske Mortensens (MEM:s) senaste gruppmejl, till skandinaviska mynthandlare och auktionister, med titeln: ”KORREKTURTRYK: De 30 mest flittige møntforfattere i Skandinavien … samt lidt mere om: Aagaard plattenslageri og FÆNGSELSSTRAF til auktionsexpert(er).” Budskapet är (som det varit så länge jag kan minnas) att alla mynthandlare skall köpa MEM:s samtliga publikationer – annars hamnar de i fängelse! 😉

Mortensen skriver: – ”Jeg har taget mig sammen til at opdatere listen over ’De 30 mest flittige møntforfattere’ pr. august 2024. Kun den ene af Jer er kommet på listen”. Av mejllistan att döma bör det vara Bengt Hemmingsson (179 artiklar) som avses. Själv har MEM enligt egen utsago författat imponerande 1.102 artiklar och toppar därmed hela listan. Måste dock erkänna att jag missat minst 99% av dem.

Är då denna MEM-lista representativ? Speglar den verkligheten? Tja, för att besvara en fråga behöver man ju ibland inte gå längre än till sig själv. Hur många artiklar har man själv hunnit med under 40 år? Beslöt mig för att undersöka saken och började ”bakvägen” med det senaste. Kunde snabbt få fram att det på Myntbloggen.se blivit ca 600 artiklar (och 1800 illustrationer) under perioden 2012-2024. Och under åren med Mynttidningen 1994, 1995, 1996 och 1997 skrev jag i genomsnitt drygt 60 artiklar per år, d.v.s. totalt omkring 250 stycken + några i Mynttidningen Online 1998-2000. Lägger man därtill alla notiser, kommentarer och artiklar av mycket varierande omfång som ANTIKÖREN under +40 år har publicerat i småskrifter, lager- och auktionskataloger (tryckta, digitala och PDF), samt det som skrivits på Mynthandeln.com 2003-2013 och Antikörens FaceBook-sida 2013-2024 … börjar man nog närma sig självaste MEM! 😉

Genom personliga urval kan man statistiskt påvisa nästan vad som helst. Uttrycket ”lögn, förbannad lögn och statistik” har inte tillkommit av en slump. Man kan t.ex. hävda att en raritetsbedöming skall innehålla ALLA försäljningslistor sedan 1600-talet – utom de som publicerats på internet!? Eller så kan man vända på steken och enkom referera exv. till databasen Coin Archive Pro (där det åtminstone finns bilder – men bara från början av 2000-talet). Inget av dessa alternativ är dock någon absolut sanning, utan en bedömning(!) gjord efter vissa kriterier. En säljande rubrik typ; – ”De 30 flitigaste numismatiska skribenterna i Skandinavien” (The 30 most diligent numismatic writers in Scandinavia) … kan alltså visa sig vara enbart de 32(!) skribenter som finns representerade i en förteckning över en viss boksamling. Lite som att benämna samtliga ”ickedubbletter” i samlingen som ”unika” (i just den samlingen).

Men hur man helt kan missa Mynttidningen (”Kronjuvelen bland svenska numismatiska tidskrifter”) och Myntbloggen.se (”Numismatik – läran om mynt & medaljer – konst & historia i litet format”) är för mig en fullständig gåta?

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*