Ovan: Valsverkspräglat Säter-öre 1626 med valsklump på åtsidan. Nedan: Valsverkspräglat Nyköpings-öre 1626 med valsklump på frånsidan.

Fick hem ”ett riktigt klumpigt mynt” härom dagen. Ett valsverkspräglat koppar-öre 1626 från Säter i Dalarna (bild ovan t.h.). Har alltid tyckt att mynt som åskådliggör tillverkningstekniken är roliga. Kanske är det den gamla ingenjören inom mig som är skyldig till detta? Just valsverkspräglade mynt är på något sätt extra intressanta. Hur bar man sig egentligen åt på 1600-talet? Varför ser mynten ut som de gör? Sneda och vinda med klumpar och bortfallna bilddetaljer.

Att min nyförvärvade Säter-klipping saknar R i frånsidans valörbeteckning (1 – ÖR) beror naturligtvis inte på att man glömt gravera ett R, utan på valsklumpen på åtsidan. Just på det ställe där valsen gått sönder, fanns ju ingen motkraft som kunde svara mot frånsidesvalsens tryck. Resultatet blev ett icke utpräglat (extremt svagpräglat) R på detta exemplar. På samma sätt är det med vidstående Nyköpings-klipping. Här är klumpen så stor att både årtalets 6:a och R:et i kungens initialer (G – A – R) blivit opräglade.

Numera är det (tyvärr) ganska sällan jag tittar i ”min lilla klippinglåda”. Mest beroende på att det så sällan dyker upp något ”som platsar” och jag vill addera till samlingen. För att det skall hålla sig på en rimlig nivå brukar jag dessutom göra en motsvarande subtraktion, varje gång jag adderar. Lådan rymmer nämligen bara 48 mynt. 😉

Nu fick jag emellertid tillfälle att plocka lite med klippingarna. Och döm om min förvåning när jag upptäckte att ”det klumpiga nyförvärvet” var stämpelidentiskt (!) med min representant för typen. Alldeles extra roligt då den senare inte har någon valsklump (endaste en liten, liten antydan till vänster om G:et i G-A-R). På bilden ovan har jag ”dubbelexponerat” bilderna och lagt dem överlappande på varandra (25%-50%-75%).

Och det är inte slut på lustigheterna med detta. När man vänder på steken visar det sig att frånsidorna är av olika undertyper! Myntet utan valsklump – som följaktligen är präglat före det med valsklump – har en äldre frånsida, med krontyp G (”Ottosson 1995”, Antikören auktionskatalog 16, 1995) … medan det senare har 1626-27 års frånsida, med krontyp H. Relativt datering medelst stämpelkopplingar alltså! Släng dig i väggen, Olof Skötkunung! Den vaksamme observerar även den ompunsade valören – en 1:a över en 2:a (Z:a) på det övre myntet. En miss som gravören (valssnidaren) nog får ta på sig.

Myntbilderna med krontyp H återfinns normalt på den s.k. Säter-tenen 1626 som hittades i Ljusterån 1936. (Se vidare Mynttidningen 8/9-1994 … ett lästips speciellt riktat till de som går och funderar på hur i hela världen en ”Nyköpings-ten” kunde hamna i Ljusterån vid Säter – Hi-Hi!). Just denna åtsida (och minst ett par till) saknas emellertid bland de 15 myntbilder som kan konstateras på denna ten. Av denna anledning har det spekulerats i om dessa klippingvalsar kan ha haft så många som 20-24 myntbilder? Sedan 1994 finns ”Säter-tenen” att beskåda på Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm. Dessförinnan fanns den undermåligt exponerad på Vasa-museet ”i samma lilla by”… 😉