Vi önskar kunder och kollegor en riktigt GOD JUL!
GOD JUL!
Svara
Kategoriarkiv: Numismatik på Internet
Gammal man gör så gott han kan …
Kommer ni ihåg Hasse Alfredssons ”gamle Lindeman”? – ”Gammal man går så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Kanske lite fräckt att yttra något sådat om en ”valsmästare”, men nu var ju gamle Christopher Norman i Avesta, mig veterligen, inte dansör, utan just ”valsmästare”.
Att jobba som myntgravör in i 70-årsåldern kan nog ha sina sidor. Kanske inte så lätt om synen fallerar och händerna darrar. Men ibland bli saker och ting inte riktigt som man tänkt sig och man kan tvingas till nödlösningar. Myntgravörsläkten Norman kom att verka i Avesta under närmare ett halvsekel. Kronogjutare Carl Norman övertog gravyrsysslan 1777 och efterträddes 1790 av sin son Carl Erik, som tragiskt nog drunknade i Dalälven år 1808. Han efterträddes då tillfälligt av sin farbror, Christopher Norman, och sedan permanent av Christophers son Carl Gustaf. När den sistnämnda blev sjuk 1822 och dog året därpå, endast 40 år gammal, fick den vid det här laget 70-årige Christopher återigen gå in och vikariera som myntgravör.
- Carl Norman (1729-1798). Kronogjutare, chefsgravör i Avesta 1777-1790.
- Christopher Norman (1753-1827). Valsmästare, vikarierande gravör i Avesta.
- Carl Erik Norman (1765-1808). Chefsgravör i Avesta 1790-1808.
- Carl Gustaf Norman (1783-1823). Chefsgravör i Avesta 1808-1823.
Familjen Norman kanske inte tyckte det hela var som roligt för 195 år sedan, men för dagens myntsamlare lämnar bevarade mynt ett påtagligt vittnesmål om vad som hände. Bilden ovan visar tre stycken åtsidor till 1822 års halvskilling. Den första, med liten kungakrona, tillskrivs Carl Gustaf Norman (39 år), medan de två följande, med stor kungakrona, uppenbarligen har graverats av den 30 år äldre Christopher Norman.
Myntet i mitten har de mest påtagliga defekterna. Konungens ordningstal ”XIV” är inpunsat lite hipp som happ och detsamma gäller omskrifterna. FOLKETSKÄRLEK i ett ord t.ex. Ingen särskrivning här inte.
I det gamla, men ännu delvis användbara, referensverket ”Sveriges mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden 1521-1977” av herrar Bjarne Ahlström, Yngve Almer och Bengt Hemmingsson, Stockholm 1976, finns Karl XIV Johans 1/2 skilling 1822 upptagen med liten eller stor krona.
I den något modernare publikationen ”Svensk myntförteckning – Swedish Coin Index” av Christian Hamrin och Jan L. Hyllengren, Stockholm 1988, anges istället den stora kronan som ”enskillings kungakrona”. Något som, bland mycket annat från SMF, anammats av Roland Falkensson på hans digitala ”typsamlingssida”.
Men tittar man lite närmare på saken finner man att 1988 års uppgifter faktiskt är felaktiga och att nästan 30 år förflutit utan att någon uppmärksammat detta. Den stora kungakronan kommer inte alls ifrån Karl XIV Johans 1 skillingar 1819-22 (SMF typ A), utan ifrån Karl XIII:s 1/2 skillingar 1815-1817. Jämför bildmontaget på mittenbilden.
Gammal man går så gott han kan … ibland blir det lite snett och skevt. Ibland råkar man ta kungakronan av föregående regent och sätta den på (adoptiv)sonens mynt.
För den som vill läsa mer om myntgravörsläkten Norman i Avesta rekommenderas bland annat Torgny Lindgrens artikel ”Anteckningar om myntgravörer i Avesta” i Nordisk Numismatisk Årsskrift (NNÅ 1941, s. 219-222) och undertecknads dito ”Kalenderdosor tillverkade av myntgravören C. Norman” i Mynttidningen 8/9-1994, s. 30-32.
Gjutjärnsmedaljer
Förra veckans blogginlägg handlade bland annat om ”medaljvalörerna” guld, silver och brons. Ja, den mera ovanliga medaljmetallen aluminium fick faktiskt också vara med på ett hörn. Utöver dessa tre ”valörer”; guld, silver och brons (innefattande alltifrån koppar till medaljbrons/mässing), är tenn den mest förekommande. Den fjärde valören i ordningen, så att säga. Anledningen till varför man präglade medaljer i olika metaller är naturligtvis i första hand att man ville nå olika kundgrupper – med olika stor plånbok. Den som inte hade råd med guld, köpte silver eller brons och den som ville komma ännu billigare undan, köpte en tennmedalj. Det konstnärliga uttrycket (bortsett från själva lystern) var ju ändå detsamma. På så sätt tillgodosåg man såväl genuina (konst)samlare som investerare och skrytsamlare.
Under 1800-talet tillkom en ny medaljmetall – gjutjärnet. Om det var de nybildade järnbruken som ville göra reklam för sig och visa hur detaljerat och fint man kunde gjuta, eller om det var medaljkonstnärer och entreprenörer som Carl Enhörning som initierade det hela, vet man väl egentligen inte riktigt. Kanske var det en kombination av anledningar och affärsmöjligheter. Det är hur som helst anmärkningsvärt hur ofta gjutna järnmedaljer är signerade just Carl Enhörning. Säkert nio av tio.
Notera att gjutjärnsmedaljerna genomgående är något mindre än originalpräglingarna. Jämför bilden ovan, där den präglade bronsmedaljen mäter Ø 57 mm medan den gjutna järnmedaljen endast mäter Ø 54,5 mm (96%). Detta är ett fenomen som är viktigt att känna till. En avgjutning blir genom s.k. krympning alltid något mindre än förlagan / modellen. Genom detta kan man göra relativa dateringar av gjutna medaljer, då en avgjutning av en avgjutning blir än mindre (och diffusare). På renässansens gjutna medaljer kan diameter och detaljrikedom därför få mycket stor ekonomisk betydelse.
Några exempel på gjutna järnmedaljer. Medaljerna ovan finns beskrivna nedan. Originalpräglingar i silver eller brons till vänster och gjutjärnsmedaljer till höger:
- Anna Maria Lenngren (1754-1817). Skald, författare. Utgiven av Svenska Akademien 1818. Utförd av Gustaf Adolf Enegren. Hy II:43. Ø 31 mm.
- Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731-1808). Skald, ledamot av Svenska Akademien. Utgiven av SA 1808. Utförd av Carl Enhörning. Hy II:14. Ø 34 mm.
- Sven Rinman (1720-1792). Bergsråd, direktör över järnmanufakturerna. Utgiven av Vetenskapsakademien 1831. Utförd av Mauritz Frumerie. Hy I:310:2. Ø 40 mm.
- Kronprins Karl XV (1826-1872). Prins Karls första besök i Skåne 1836. Utgiven av invånare i Malmö, Kristiansstad, Lund, Helsingborg m.fl. skånska städer. Utförd av Ludvig Persson Lundgren (far till Lea Ahlborn) 1837. Hild. 1. Ø 43,5 mm.
- Matths Persson (1754-1809). Hemmansägare i Dalarna och riksdagsman. Utgiven av Bondeståndet vid 1809 års riksdag. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning 1810. Hy.II:23. Ø 48 mm.
- Gustav IV Adolf (1778-1837). Kung i Sverige 1792-1809. Konungens återkomst från kröningsriksdagen till Stockholm 1800. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning år 1800. Hild. 22. Ø 57 mm.
De senaste exemplen på järnmedaljer, gjutna efter en präglad förlaga, som jag känner till är nog de båda Göteborgs-medaljerna; Carl Milles Göteborgs-medalj 1923 och Ivar Johnssons medalj över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg 1926.
Kan man variantsamla medaljer!?
Att medaljer förekommer i ”olika valörer” (vanligen guld, silver och brons) känner väl de flesta till. Många associerar nämligen ordet medalj med prismedalj eller idrottsmedalj.
Trots att det fanns medaljer (medallions) redan under romersk tid, brukar man säga att medaljen är ett barn av renässansen. En av de första medaljkonstnärerna var Antonio Pisano, mera känd som Pisanello (ca 1395-1455). Hans förstlingsverk, en stor gjuten bronsmedalj över den byzantinske kejsaren Johannes VIII, Palaeologus, tillkom antingen 1438 i Ferrara, eller möjligen under första halvåret 1439 i Florens.
Det finns en uppsjö olika typer av medaljer; minnesmedaljer, konstmedaljer, historiska medaljer, kungliga medaljer, enskilda medaljer (personmedaljer), porträttmedaljer, belöningsmedaljer, prismedaljer, bärbara medaljer (faleristik – bröstdekorationer), temamedaljer, utställningsmedaljer etc. etc.
En mycket vanligt förekommande medalj är ”gravösen” Lea Ahlborns aluminium-medalj över Oskar II och Stockholmsutställningen 1897 (Olsén 342). Redan i pojksamlingen fanns en sådan – med limrester på åtsidan. Min far hade nämligen i samband med en maskerad någon gång i forntiden, dekorerat en cowboy-hatt med en dylik medalj. 😉
Medaljen, som efter behag kan kategoriseras som såväl kunglig som porträtt-, minnes-, eller utställningsmedalj, är som sagt väldigt vanlig i aluminium, men förekommer mera sparsamt även i ”guld” (förgylld brons), silver och brons. Diametern är Ø 45 mm. Omskrifterna lyder: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG )( MINNE AF ALLMÄNNA KONST- OCH INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM 1897.
Tittar man lite närmare på dessa medaljer finner man att flera olika stampar använts (minst tre åtsidor och fyra frånsidor). De ursprungliga stamparna är förmodligen de två som ses på översta bilden (guld, silver, brons). Kännetecken för dessa är t.ex. att på åtsidan pekar tvärarmen på kungakronans kors mot nedre delen av H i OCH (och årtalen 1872-1897 är större), samt att nedre spetsen av frånsidans toppflagga likaledes pekar mot nedre delen av H i OCH (jämför översta medaljen på tredje bilden).
På nästa stamppar har kungakronans kors hamnat mitt emellan OCH – NORGES, medan frånsidans toppflagga placerats väldigt nära OCH (jämför tredje bilden). Denna variant verkar förekomma i såväl brons som aluminium (överst på andra bilden). I den sistnämnda metallen finns dessutom ytterligare (minst) två varianter, båda med en åtsida som har tvärarmen på kungakronans kors nedanför OCH (nedersta medaljen på andra bilden). Till denna åtsida finns två olika frånsidor kopplade – med varierande placering av toppflaggan i förhållande till omskriftens OCH.
Det finns med all sannolikhet flera varianter av denna medalj, men någonstans måste man ju börja och detta var de varianter jag kunde hitta bland mina egna exemplar. Myntbloggens läsare får gärna komplettera detta med flera. Låt variantsamlandet börja!
Till minne av Kalle dussin
Denna dag anno 1718 – Karl XII blir skjuten vid Fredrikstens fästning i norska Halden, vilket gör slut på den svenska stormaktstiden.
Så dagen till ära bjuder jag på ett litet urval av Karl XII-medaljer. Från Arvid Karlsten 1707 till Philip Nathan 1999. Kryddat med Hedlinger, Enhörning, Rogat och Kulle.
Varning för falska Karl XI-dukater!
Ni som följer oss på FaceBook har säkert redan noterat att det på sistone börjat dyka upp diverse falska guldmynt – bland annat svenska Karl XI-dukater – på eBay.
Den första, med årtalet ”1676”, dök faktiskt upp på SNF / MISAB:s auktion 20 redan för ett år sedan. Den grova stilen och det avvikande porträttet föranledde katalog-författaren att klassificera myntet som ett lärlingsarbete, även om det var ganska uppenbart för många att det rörde sig om en förfalskning. Här på Myntbloggen.se skrev vi till exempel redan den 13 september 2016: – ”Vore i sammanhanget väldigt intressant att få höra vad ’SNF:s äkthetskommitté’ har att säga om #703 … kan man få ett äkthetsbevis …?” 😉
I början av oktober i år dök det upp en liknande förfalskning, men med årtalet ”1666”, på eBay. Säljaren, med alias ”spetsnaz” (från United Kingdom), saluförde dessutom en lång rad andra misstänkta ”äldre guldmynt” med väldigt avvikande gravyrstil. Därefter dröjde det bara några dagar tills ytterligare ett exemplar av den falska Karl XI-dukaten med årtalet ”1676” salubjöds på Tradera. Denna auktion släcktes dock ner ganska omgående efter att vi hade gått ut med en varning på FaceBook. Tack vare vakna samlare kunde även denna förfalskning härledas till ”spetsnaz” på eBay.
Ett par veckor senare fick jag ett mail från England, med en förfrågan om äktheten på en svensk dukat 1666. En gammal kund till oss hade bedömt den som falsk med hänvisning till oss. Och visst var den falsk. Efter lite googlande skulle också visa sig att samma auktionsfirma även sålt det exemplar av ”1676:an” som senare samma år skulle hamna hos MISAB.
Erik Lindbergs Gustav Vasa-porträtt
Hoppas att midsommarfirandet varit lika fantastiskt för er som för oss. Tycker att tio dagar är ganska lagom. 😉 I år blev det Söderköping, Katrineholmstrakten, Valdemarsvik och Gotland. Nu är man redo att ta semester! 😉
Borta bra, men hemma bäst. Och vid hemkomsten låg Gustav Vasa och väntade i brevlådan. I form av en riktigt trevlig silvermedalj formgiven av Erik Lindberg 1906, till minne av invigningen av Gustav Vasa-kyrkan i Stockholm.
Enligt Ulla Ehrensvärds fantastiska verk över Erik Lindbergs medaljkonst, tillkom denna i all hast under endast fem veckor. Porträttet återgår på 1500-talsmedaljer och den s.k. Gripsholmsreliefen av den berömde Willem Boy. Frånsidan visar Gustav Vasa-kyrkan i Stockholm. Medaljen utdelades första gången den 10 juni 1906, vid kyrkans invigning. Just detta exemplar är slaget på Myntverket (MJV) 1966, men utdelat först 1981 – alltså inte mindre än 75 år efter att Erik Lindberg designade medaljen. God medaljkonst står sig. Diametern är Ø 50,8 mm och vikten 72,27 gram. Silverhalten är 990/1000.
På bilden ovan finns även Erik Lindbergs båda andra Gustav Vasa-porträtt; jubileums-tvåkronan 1921 samt plaketten till Svenska Flaggans Dag 1923. På dessa har Lindberg valt att gestalta en lite yngre version av Gustav Vasa – med Jacob Bincks Svartsjö-daler 1542 som främsta förlaga.
Ber att få besvära om en fortsatt solig och skön sommar! … gärna med några regnskurar då och då så att man inte helt tappar bort numismatiken och bloggandet. 😉
Glad midsommar!
Nu är det dags att göra ett ”tillfälligt avbrott” i de numismatiska övningarna och istället ägna sig åt årets midsommarfirande. Tänk på att måttlighet är en dygd … 😉
Vi önskar kunder, samlarvänner och kollegor en riktigt skön midsommarhelg!
Stämpelidentiska Säter-ören 1626
Ovan: Valsverkspräglat Säter-öre 1626 med valsklump på åtsidan. Nedan: Valsverkspräglat Nyköpings-öre 1626 med valsklump på frånsidan.
Fick hem ”ett riktigt klumpigt mynt” härom dagen. Ett valsverkspräglat koppar-öre 1626 från Säter i Dalarna (bild ovan t.h.). Har alltid tyckt att mynt som åskådliggör tillverkningstekniken är roliga. Kanske är det den gamla ingenjören inom mig som är skyldig till detta? Just valsverkspräglade mynt är på något sätt extra intressanta. Hur bar man sig egentligen åt på 1600-talet? Varför ser mynten ut som de gör? Sneda och vinda med klumpar och bortfallna bilddetaljer.
Att min nyförvärvade Säter-klipping saknar R i frånsidans valörbeteckning (1 – ÖR) beror naturligtvis inte på att man glömt gravera ett R, utan på valsklumpen på åtsidan. Just på det ställe där valsen gått sönder, fanns ju ingen motkraft som kunde svara mot frånsidesvalsens tryck. Resultatet blev ett icke utpräglat (extremt svagpräglat) R på detta exemplar. På samma sätt är det med vidstående Nyköpings-klipping. Här är klumpen så stor att både årtalets 6:a och R:et i kungens initialer (G – A – R) blivit opräglade.
Numera är det (tyvärr) ganska sällan jag tittar i ”min lilla klippinglåda”. Mest beroende på att det så sällan dyker upp något ”som platsar” och jag vill addera till samlingen. För att det skall hålla sig på en rimlig nivå brukar jag dessutom göra en motsvarande subtraktion, varje gång jag adderar. Lådan rymmer nämligen bara 48 mynt. 😉
Nu fick jag emellertid tillfälle att plocka lite med klippingarna. Och döm om min förvåning när jag upptäckte att ”det klumpiga nyförvärvet” var stämpelidentiskt (!) med min representant för typen. Alldeles extra roligt då den senare inte har någon valsklump (endaste en liten, liten antydan till vänster om G:et i G-A-R). På bilden ovan har jag ”dubbelexponerat” bilderna och lagt dem överlappande på varandra (25%-50%-75%).
Och det är inte slut på lustigheterna med detta. När man vänder på steken visar det sig att frånsidorna är av olika undertyper! Myntet utan valsklump – som följaktligen är präglat före det med valsklump – har en äldre frånsida, med krontyp G (”Ottosson 1995”, Antikören auktionskatalog 16, 1995) … medan det senare har 1626-27 års frånsida, med krontyp H. Relativt datering medelst stämpelkopplingar alltså! Släng dig i väggen, Olof Skötkunung! Den vaksamme observerar även den ompunsade valören – en 1:a över en 2:a (Z:a) på det övre myntet. En miss som gravören (valssnidaren) nog får ta på sig.
Myntbilderna med krontyp H återfinns normalt på den s.k. Säter-tenen 1626 som hittades i Ljusterån 1936. (Se vidare Mynttidningen 8/9-1994 … ett lästips speciellt riktat till de som går och funderar på hur i hela världen en ”Nyköpings-ten” kunde hamna i Ljusterån vid Säter – Hi-Hi!). Just denna åtsida (och minst ett par till) saknas emellertid bland de 15 myntbilder som kan konstateras på denna ten. Av denna anledning har det spekulerats i om dessa klippingvalsar kan ha haft så många som 20-24 myntbilder? Sedan 1994 finns ”Säter-tenen” att beskåda på Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm. Dessförinnan fanns den undermåligt exponerad på Vasa-museet ”i samma lilla by”… 😉
Myntkabinettet på Slottsbacken
Intresset från Myntsverige att rädda KMK kvar på Slottsbacken verkar fortfarande lika svalt som i september. Kan notera att Roland Falkensson, Hasse Nilsson och undertecknad nappat på uppropet, medan ”de bloggare som står SNF närmare” (Ingemar Svensson, Kjell Holmberg och Lennart Castenhag), valt att helt ignorera saken. Kanske har det med SNF:s lilla krig mot KMK att göra? Eller så bryr man sig helt enkelt inte om myntsamlarhobbyns jättelika återväxtproblem? Det har ju SNF faktiskt visat prov på förut. Tesen är tydligen; ju färre samlare, desto lägre myntpriser. Dessvärre/dessbättre har man inte tagit med globaliseringen och den ökad internationella konkurrensen i denna ekvation. Kontentan blir att vårt kulturarv försvinner utomlands. Något som SNF/MISAB säkert märkt av. Att gömma KMK i ”någon otillgänglig garderob” lär få samma effekt.
Svenska värden på export verkar ligga i tiden. För själva har vi ju inget som helst intresse av ”svenska värden”. Vad skall vi med det till? Vi har lyckats välja den svagaste regeringen i mannaminne, oppositionen är obefintlig – och stora delar av befolkningen verkar helt likgiltiga till att diverse ”kryptokommunister” styr landet? Att då intressera sig för historia, kultur, gamla kungligheter och deras mynt & medaljer anses naturligtvis högst suspekt, ja rentav nationalistiskt? Och så kan vi ju inte ha det. Detta måste självfallet bekämpas! Roade mig för lite sedan med att surfa runt på dessa beslutsfattares Twitter- och FaceBook-sidor. Mycket intressant att se deras åsikter och intresseområden. Det är nog inte för inte man brukar tala om ”kulturvänstern”. 😉 Några lästips:
- Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler av Ola Wong
- Mellanmjölksversion av kulturrevolutionen av Carl Lindstrand
- Flera historieperspektiv är inte propaganda av Charlotta Hillerdal
”Kulturarv förhåller sig inte bara till det förflutna, utan handlar i högsta grad om att vårda framtiden. När vi väljer vad vi vill behålla och bevara, och gör oss av med det oönskade styrs vi inte bara av idéer och önskningar kring vilken framtid vi vill ha – vi skapar samtidigt förutsättningarna för denna framtid.”
”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar. I den här utställningen upptäcker du spåren av de vikingatida folk som levde här i östra Skandinavien”.
SVERIGE. Olof Eriksson ”skötkonung” (ca 992-1022). Silverpenningar där Kung Olof titulerar sig: OLOF SVENSKARNAS KONUNG (på latin). Mynttypen är helt och hållet engelsk (ca 991-997) – ett land som ligger väster om Skandinavien. 😉
P. J. Anders Linder skrev förresten så här härom dagen: – ”En inte så uppmärksammad sektor är museivärlden.” … ”I takt med att de traditionella museerna tappar intresset för att berätta om föremål och deras historia och går över till att bli konsthallar, samlingslokaler och ”mötesplatser” där normkritiker fylkas för att diskutera vart besökarna har tagit vägen, tar eldsjälar i det civila samhället på sig att ta hand om och förvalta kulturarvet.”
Det tog mycket, mycket lång tid att få till något så fantastiskt som Kungliga Myntkabinettet på Slottsbacken. Föregångaren på Narvavägen var från 1930-talet. Att man nu genomför denna sanslösa kultur- och penningförstöring är inget annat än skandal. Sedan får Svenska Numismatiska Föreningen säga vad de vill. Ställ er i var sitt hörn och skäms!!
Avslutar med lite nostalgi i form av några bilder från senaste (sista?) besöket på Kungliga Myntkabinettet (KMK), våren 2015. Nu verkar det som man får lägga forskningen åt sidan och ägna sig åt något annat. Redan vid årsskiftet slutade man att betjäna bildbeställningar och ”årets aprilskämt” är tydligen att man fram till 2019(!) inte tar emot forskarbesök.
Extra trist då även det ”privata alternativet”, Svenska Numismatiska Föreningen (SNF), indirekt och tvärt emot sina intentioner, motverkar återväxt och numismatisk forskning. Man pratar i och för sig vitt och brett om att; – ”Hela det ekonomiska överskottet går till vetenskaplig forskning och publicering samt annat som gagnar såväl Svenska Numismatiska Föreningens medlemmar som det numismatiska intresset i övrigt.”… men i praktiken ”super man bort” två miljoner på en verkningslös stämning mot KMK. Hade det inte varit vettigare att spendera dessa pengar på en rejäl satsning för att försöka föryngra och utöka myntsamlandet? Tänk vilken fantastik, innehållsrik, faktaspäckad och visuellt läcker webbplats man kunde fått för 1.884.000 kr. Föreningens uttalade ambition att ”kunna ägna full kraft åt det stadgeenliga, vetenskapliga syftet” urholkas dessvärre allt mer och drabbar såväl återväxten som föreningens trovärdighet. Handen på hjärtat; hur många nya myntsamlare har man egentligen producerat under de senaste två decennierna? Fem medlemmar under 20 år? Nä, tacka Tradera, eBay och alla andra aktiva internationella aktörer för att det fortfarande finns myntsamlare i Sverige.