Kategoriarkiv: Historia

Att vända på en femöring

Publicerat av
Svara

Idag ringde brorsan och meddelade att han och familjen skulle ta sig en tur till Anten och åka tåg till Gräfsnäs. Museijärnvägen Anten-Gräfsnäs Järnväg (AGJ) är turist-attraktion som drivs av en ideell förening. Under sommarmånaderna trafikerar man nämnda sträcka (en gång en del av Västgötabanan, Västergötland-Göteborgs Järn-vägar, VGJ) 12 km smalspårig (891 mm) järnväg med historiska tågset.

Brorsonen (nyss fyllda 6 år) är tokig i tåg! Speciellt ånglok! … men även rälsbussen går an. Så hustrun och jag tog oss en liten prommenad till Gräfsnäs station för att möta upp. Det hade blivit rälsbuss (motorvagn modell 1957) från Anten till Gräfsnäs, men hemfärden skulle minsann gå med ånglokomotiv! (modell 1911). Och bäst av allt – man skulle få vara med och vända loket inför tillbaka-färden, när det kom in på stationen. Ett ånglok som är 12 meter långt och väger 47 ton! Och vändskivan väger 10 ton till.

Var har grabben fått sitt intresse för tåg och järnväg ifrån? Och var fick jag, vid ungefär samma ålder, mitt intresse för mynt och medaljer ifrån? Kanske är det genetiskt? I mitt fall tror jag definitivt att det kommer från min far. Han samlade på det mesta – schackpjäser, silverdollar, koppar-

föremål, guldmynt, silverdosor etc. (och farmor Mina samlade på hattar). Men när det gäller vår lille tågfantast får man nog gå längre tillbaka i tiden? Kanske till hans farfars far, Otto Johansson (1887-1948), som var banvakt (järnvägs-tjänsteman – inte barnvakt) i Jämtland för 100 år sedan. Hans farfar lär t.o.m. vara född i banvaktstugan i Roback, Håsjö församling i Jämtlands län. Så nog har han att brås på. Återstår att se om det finns någon numismatik i pojken. ;o)

Det finns många som samlar på allt som har med järnväg att göra. Koncentrerar vi oss på det som inryms inom numismatiken, är det väl främst medaljer det handlar om. Järnvägsmedaljer kan vara både de som avbildar diverse tåg (eller kanske celebrerar ett järnvägs-bygge) och de som är utgivna till minne av personer som verkat inom järnvägen. På bilden ses a) Leo Holmgrens minnesmedalj över Statens Järnvägars (SJ:s) 125 årsjubileum 1856-1981, b) Sven Kulles medalj över Gefle-Dala Järnvägs 50-årsjubileum 1859-1909 samt c) Erik Lindbergs medalj över majoren, järnvägsbyggaren, alingsåsaren, riksdagsmanen, donatorn m.m. Claes Adolf Adelsköld (1824-1907), utgiven av Vetenskapsakademien 1908 och utdelad som belöningsmedalj. Det första exemplaret – i guld! – tilldelades för övrigt en inte helt obekant man vid namn Thomas Alva Edison (1847-1931).

Drottning Lovisa Ulrika

Publicerat av
Svara

Idag blev myntbloggandet lite försenat p.g.a. en krånglande plattskärm. Ibland är det nästan så att man tror att det finns en inbygg timer i ny kostbar elektronik – inställd på 13 månader. ;o)  Hur som haver är nu nya drivrutiner nedladdade och installerade … så får vi se hur länge det fungerar …

Den 18 augusti 1744 gifte sig den unga vackra preussiska prinses-san Lovisa Ulrika (1720-1782) med dåvarande svenske kronprinsen Adolf Fredrik (född 1710, kung 1751, död 1771) av Holstein-Gottorp. Lovisa Ulrika föddes i Berlin och dog på Svartsjö slott. Hon var syster till Fredrik den Store av Preussen (1740-1786) och kröntes 1751 till Sveriges drottning. Hon ansågs vacker, begåvad och kvick! – Carl Gustaf Tessin kallade henne ”Gudavett i änglabild”. Hon ägnade mycket tid åt sina kulturella och vetenskapliga intressen. År 1753 grundade hon Vitterhets-akademien och hon beskyddade Carl von Linné (1707-1778) under hela hans karriär.

Många myntsamlare känner säkert till hennes fantastiska myntskåp (ritade av arkitekten Carl Hårleman och tillverkade av mästersnickaren Lorenz Nordin) som fortfarande finns bevarade. Från början lär dessa faktiskt ha varit avsedda för en samling av fjärilar  – men vad är väl det mot vackra, historiska och intressanta numismatiska objekt i ädla metaller? ;o)   – Och myntsamlare, ja det var drottningen i allra högsta grad. Hon var förmodligen den kunglighet, jämte drottning Kristina (1632-54), som hade det allra största intresset för numismatik. 1746 köpte hon Carl Gustav Tessins (1695-1770) myntsamling … men hon betalade den inte … förrän nästan tio år senare. Köpeskillingen var hela 135.370 Daler KM (kopparmyntsräkning). Hjälp med att ordna och komplettera samlingen fick hon sedan av ämbetsmanen och numismatikern Carl Reinhold Berch (1706-1777).  – Som vid sidan av Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) nog får anses som en av galjonsfigurerna inom tidig svensk numismatik. Mer om det en annan gång.

Grattis Estelle! – guldstjärna!

Publicerat av
Svara

Idag har Estelle namnsdag. Estelle är en fransk version av Stella, som betyder stjärna. Den 22 maj 2012 döptes en liten flicka, endast tre månader gammal och ungefär så här lång – till Estelle. Hon är ju väldigt ung ännu – men hon har redan en fin titel: Hennes Kungliga Höghet Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland.  Dessutom är hon redan numismatiker!  ;o)       – Eller åtminstone dekorerad med Serafimerorden (som kuriöst nog faktiskt instiftades på dagen 264 år innan hon föddes). Och eftersom även ordnar (ordenstecken) och dekorationer (bärbara medaljer) ingår i numismatiken, kan det kanske passa bra att blogga lite omkring detta en dag som denna.

För folk i gemen är nog ”en medal” något man hänger på bröstet efter att ha gjort något bra. De som varit riktigt duktiga kan få en OS-medalj eller kanske en guldmedalj av kungen? Vi andra får kanske nöja oss med en skyttemedalj eller deltagarmedalj från Göteborgsvarvet? – Hur som helst skall man väl ha den på sig!  Nja, trots att allmän-heten allt som oftast sätter likhetstecken mellan ”medaljer” och ”bärbara belönings-medaljer”, så är faktiskt den senare endast en liten, liten del av allt som ryms i det mycket omfattande begreppet ”medalj”. Konstmedaljen, minnesmedaljen, person-medaljen etc. brukar ibland kallas för ”table medals” på engelska. På svenska är kanske ”skådepenning” en bättre (men något ålderdomlig) benämning för medalj. Definitionen på en medalj lyder något i stil med:  ”Ett myntliknande (konst)föremål vars främsta uppgift INTE är att vara betalningsmedel, utan att betraktas”. Men eftersom medaljer förekommer i både silver och guld har de ju, av lätt insedda skäl, ofta fler värden än det rent kostnärliga. De KAN faktiskt också vara betalningsmedel.

Medaljen är ett barn av renässan-sen, brukar det heta – även om den fanns redan under antiken. Om man vill kalla den berömda Alingsås-brakteaten (”funnen år 1695 vid Alingsås” – avbildad längst ner i detta blogginlägg, tillsammans med lilla Estelle och Serafimerorden) för guld-/smyckesbrakteat, amulett, talisman, statussymbol – eller medalj? – är väl närmast en fråga om tycke och smak. Hur som helst är den en av de största och finaste som hittats i Skandinavien – och världen! (diameter Ø 60,3 mm eller ”2-3/8 tum” och vikt 22,86 gram eller ”1-23/32 lod”). Enligt experterna skall motivet föreställa ”Odin / Woden’s head over Balder’s injured horse” … själv tycker jag mera det liknar ”en rejält stiliserad ”keltisk” imitation av Filip II av Makedoniens (359-336 f.Kr.) klassiska tetradrachm?”  Den ursprungliga mynttypen slogs långt, långt efter Filips död och kom dessutom att kopierades av kelter från Svarta Havet till England – under århundraden! Dateringarna av dessa keltiska präglingar är emellertid nästan lika svåra att vara tvärsäker på som ”folkvandringstidens”  guld-brakteater. De senare är ett ganska outforskat område – i numismatikens periferi.

Den förste store ”riktige” medaljkonstnären anses vara Antonio Pisano, kallad Pisanello. Han var egentligen målare i renässansens Italien, men av någon anledning kom han att i 40-årsåldern börja ägna sig åt medaljkonsten. Hans första medalj ägnas den byzantinske kejsaren Johannes VIII och är troligen utförd 1438 i Ferrara (alternativt 1439 i Florens). Pisanellos medaljer är signerade OPVS PISANI PICTORIS (”målaren Pisanos verk”) och är alla av förhållandevis stort format (67-110 mm). Samtliga är gjutna med s.k. cire perdue-teknik (förlorad form) i brons eller bly. Originalexemplar är idag ytterligt sällsynta och förekommer knappast till försäljning. Däremot förekommer det mer eller mindre lyckade avgjutningar.

I samband med Gustav Vasas begravning 1560 kom medaljen till Sverige. Konstnären hette Willem Boy (1520-1592) och hade sin ateljé i Mechelen i södra delen av Nederländerna. Dessa de första svenska medaljerna hade kanske större likheter med eleganta guldsmedsarbeten än med de traditionella konstmedaljerna och syftet var också att dela ut dem som gåvor – ofta infattade och avsedda att bäras i kedjor. Och det väl kanske här vi egentligen finner föregångarna till det vi idag kallar: De kungliga svenska riddarordnarna:

  • Serafimerorden
  • Svärdsorden
  • Nordstjärneorden
  • Vasaorden

Den 23 februari 1748 instiftades Serafimerorden, Svärdsorden och Nordstjärneorden av kung Fredrik I (1720-51) på Riksdagens inrådan och efter initiativ av Carl Gustaf Tessin (1695-1770). Lite senare, den 29 maj 1772 instiftade Gustav III (1771-92), den fjärde och sista av Sveriges riddarordnar – Vasaorden.

När det gäller bärbara medaljer finns en specialsida på nätet – Medalj.nu – och för de som önskar lite mera information om medaljer i stort – varför inte börja här?

För 30 silverpenningar

Publicerat av
Svara

Idag anknyter Dick Harrison återigen till numismatiken i sin Historieblogg på Svenska Dagbladet. Harrison besvarar ofta läsarfrågor, och idag rör det sig om följand spörsmål: ”Judas Iskariot skall ha fått 30 silvermynt för att förråda Jesus. I många texter anges att detta pris var identiskt med kostnaden för en slav. Stämmer det? Hur mycket kostade det att köpa en annan människa i forntidens civilisationer?”

I sitt svar nämner Harrison bl.a. att i Mesopotamien kostade en slav i genomsnitt ”mellan 10 och 15 shekel i silver” för 4.200 år sedan. Lite längra fram i texten kan vi läsa: ”I persernas imperium, från 500-talet till Alexander den stores erövring på 300-talet, var priset ännu högre, mellan 90 och 120 shekel för en manlig slav, mellan 60 och 90 för en kvinna”. För att förtydliga lite bör det kanske påpekas att de första mynten kom först omkring 650 f.Kr. (i Lydien) och när det i bloggen talas om SHEKEL är detta inte en existerande myntvalör – utan en vikt- och räkneenhet (som dessutom kunde variera över tid). De äldsta präglade mynten i valören shekel härrör från Fenicien omkring 450 f.Kr. Ordet shekel kommer från det semitiska ”Saqal” som betyder ”att väga”. 1 Shekel = 1/60 Mine = 1/3000 Talent. I Persien kallades shekeln för siglos.

Vi kan t.ex. jämföra med det svenska ÖRET som präglades först 1522, med var en räknevalör (vikt) långt tidigare. När Gustav Vasa lät prägla ettöringar av silver, var finvikten först 2,06 gram, senare sjunkande till 1,10 gram. Det finns en intressant uppgift från år 1240. Då omnämns nämligen att ”lösen för en träl” skall ha kostat ”2 öre i guld” eller ”2 mark i silver”. Eftersom ”1 mark silver” vägde ca 210 gram och förhållandet mellan guld och silver var 8:1 hade alltså ”räkneöret” en vikt på ca 26 gram GULD. Det hade väl vart nåt – ettöringar av guld med ett metallvärde på dryga 9.000 kr per styck.

Svensk mynträkning:  1 Mark = 8 Öre = 24 Örtugar

Med detta i åtanke blir det lättare att förstå varför ordet ÖRE kommer från AUREUS (d.v.s. guld). För när vi nutidsmänniskor tänker på en ettöring, är det väl varken ett guld- eller silvermynt som dyker upp på näthinnan – utan snarare en liten värdelös koppar-peng (1856-1971 präglad i brons) . . . och den yngre generationen har kanske inte ens sett en ettöring? När 50-öringen gick ur tiden den siste september 2010, var den ett litet oansenligt kopparmynt på 3,70 gram. Man kan alltså säga att ”det sista svenska öret” hade ett metallvärde på 1/50 av detta – motsvarande 0,004 kr. Inflationen har med andra ord devalverat det en gång så gyllene – och länge silvriga – öret ganska rejält.

Den vanligaste tolkningen angående vad en ”judaspenning” egentligen var för slags mynt, är utan tvekan en AR-Tetradrachm (silver-shekel), slagen i den feniciska sjö- och handelsstaden Tyros (Tyre), som på åtsidan har ett lagerkrönt porträtt av Melkart (den feniciske motsvarigheten till Herakles) och på frånsidan en örn stående på en skeppsstäv. Dessa silvermynt väger lite över 14 gram och trettio dylika skulle alltså väga ca 420 gram. Man slås då genast av att denna silvermängd är exakt densamma som omtalades för lösen av träl i Sverige år 1240 – ”2 mark i silver” = 420 gram silver.

Lite mera om viktenheten och myntvalören shekel finns att läsa på Wikipedia. Och för dig som vill veta mer om de mynt som brukar kallas ”Judaspenningar” rekommenderas t.ex. en av de stora handlarportalerna för antika mynt, V-Coins. Vill även passa på att rekommendera två utmärkta böcker: Peter Flensborg: ”Numismatisk Leksikon”, utgiven av Dansk Numismatisk Förening 1996 samt Lars O. Lagerqvist: ”Vad kostade det? – Priser och löner från medeltiden til våra dagar”, 6:e upplagan, 2011.

Storleken har ingen betydelse

Publicerat av
2

Gårdagens blogg handlade bl.a. om Theodosius den Store (379-395 e.Kr.) och att hans mynt, trots titeln, inte alltid var så stora. Bildlänken visade ett litet bronsmynt (Ø 14 mm, 1,15 gram) – liggande på en vanlig enkrona. Tyckte du att ”Theos slant” var bland det minsta du sett? – då skall du kika (klicka!) på bilden här intill – så får du se ett av världens minsta mynt; NEPAL. Kathmandu. Bhaskara (1701-1715). AR-Dam. Ø 8 mm, 0,035 gram – d.v.s. 1/33 så tung som Theodosius-pengen. Den givna frågan brukar vara: Hade de inga dammsugare på den tiden?  ;o)

Våra vanliga svenska enkronor (efter 1942) väger ju 7,0 gram per styck (det vet man sedan länge på Posten – men banken använder fortfarande den primitiva och tidsödande metoden att räkna antalet). Viktmässigt motsvarar alltså EN enkrona inte minder än 200 stycken!! nepalesiska silver-dam à 0,035 gram.

Bland de lättaste svenska mynten finner vi diverse s.k. brakteater (ensidiga penningar), bl.a. gotländska W-brakteater, slagna i Wisby ca 1280-1450 – från början i gott silver med mot slutet i princip rena kopparmynt. Den här avbildade väger 0,14 gram – inte mycket, men ändå fyra gånger så mycket som myntet från Nepal. Bland ”minstingarna” bland de moderna tvåsidiga svenska mynten hittar vi till exempel de s.k. ”sillafjällen”. 10 Öre Riksmynt, präglade 1855-73 av Oskar I, Karl XV och Oskar II, med en vikt av 0,85 gram och en diameter på Ø 12,7 mm.

Går man efter diameter och inte vikt, finns det faktiskt ännu mindre mynt. På bilden ovan ses bland annat, nedtill till vänster, en grekisk hemiobol av silver, präglad i Karien (Caria) omkring 400 f.Kr. Den mäter endast 7-8 mm i diameter och väger 0,34 gram. På bilden återfinns också en indisk guld-fanam med diametern 7 mm (0,34 gram) samt en lika indisk silver-chuckram som inte mäter mer än Ø 6 mm (0,37 gram).

Här några exempel på att storleken inte har någon betydelse. Bland de största svenska mynten intar naturligtvis plåtmynten en särställning. Vi lägger alltså en (falsk) 1 Daler SM 1673 i botten. Sedan bygger vi på med ett stort silvermynt och ett dito kopparmynt. Idag är kanske en pampig och vacker Kristina-ettöring av koppar populärare bland myntsamlare än ett dito silver-öre, men på 1600-talet var det nog tvärtom. För nog var 1,23 gram silver lättare att bära med sig än 51,50 gram koppar. Köpkraften var (från början) densamma.

Dagen till ära blev det även ett par gamla hundralappar, med Gustav II Adolf och Regalskeppet Vasa, som bakgrund. Jodå, idag är det exakt 384 år sedan det stolta skeppet sjönk på sin jungfrufärd. – Med det får bli i en annan blogg.

Tyckte du att dagens blogginlägg var lite spretigt? Tja, det är så numismatiken ser ut. Det ena ger det andra och ämnet är precis hur stor som helst. Man kan samla på ALLT, eller välja ut något som man själv tycker verkar extra spännade. Valet är Ditt!

För 1634 år sedan …

Publicerat av
Svara

Slaget vid Adrianopel den 9 augusti år 378 e.Kr. sägs ha varit början till slutet för det Romerska Riket. Visigoternas rytteri krossade de romerska legionerna och Kejsar Valens (364-378) stupade tillsammans med två tredjedelar av hans armé. Adrianopel (Adrianople/Hadrianopolis) låg i Östra Thrakien, inte så långt ifrån Konstantinopel. Idag heter staden Edirne och ligger i nuvarande Turkiet vid gränsen mot Bulgarien och Grekland. Kejsar Valens efterträddes av Theodosius den Store (379-395), vars mynt, trots titeln, inte alltid var så stora. ;o)  Efter det stora nederlaget i Adrianopel år 378 e.Kr. resonerade han ungefär som så att ”if you can’t beat them – join them”. Och så slöts ett förbund med ”de ädla” Vesigoterna om att upplåta mark på romerskt territorium i utbyte mot fred och att man bidrog med soldater till den romerska armén. De latinlärde kallar det ”foederati” och av detta har vi senare fått ord som federal och federation. Ordet federalism är bildat efter latinets ”foedus” och betyder ”fördrag” eller ”förbund”.

Till vänster ses ett minst sagt skröpligt exemplar av en Solidus       – ett myntslag som introducerades, först i mycket liten omfattning av Kejsar Diocletianus år 301 e.Kr. och sedan ”på riktigt” av Konstantin den Store 312 e.Kr. Detta exemplar är en s.k. ”Fouree Solidus”, d.v.s. en samtida förfalskning i guldpläterade koppar. (Jämför blogginlägget om Antikens Olympiska Spel – där även Theodosius den Store kom med på ett hörn). Trots sitt bedrägliga anlete kan den faktiskt vara slagen på ett officiellt myntverk. Något som möjligen talar däremot är att det förefaller som åtsidan är från VALENS (364-378) och frånsidan från föregångaren JOVIANUS (363-364).

Tyvärr är åtsidan svårläst, men det tycks stå VAL vid en position som överensstämmer med solidi från Valens. Typen (med Roma och Constantinopolis sittande – den senare med ena foten på en skeppsstäv) förekommer under båda kejsarna, men är vanligast under Jovianus (som präglade den i Antiochia (ANT), Konstantinopel (CONS) och Nicomedia (SMN) – jämför ”fulingen”.

Frånsidans omskrifter är dock skiljaktiga:

  • DN IOVIANVS PEP AVG – SECVRITAS REI PVBLICAE  (= Statens säkerhet).
  • DN VALENS PER F AVG – GLORIA ROMANORVM  (= Romarnas ära).

Nu var det inte bara officiella mynt-verk som producerade ”romerska mynt”. Det förekom även att man (läs: makthavare) utanför romarriket etablerade myntverkstäder som slog mynt efter romersk förebild. Dessa har ofta förvirrade (illiterata / barbariska) inskriptioner och brukar även ha mer eller mindre avvikande konstnärlig stil gentemot sina romerska original. Likheterna med Olof Skötkonungs efterpräglingar (det heter så när falskmyntarna är kungliga – annars heter det för-falskningar) av Kung Ethelred II:s engelska CRVX- och Long Cross-pennies, är ganska påtaglig. Ju längre från makten präglingarna kommer desto mer förvirrade blir de. Ibland verkar det som minsta fäbod antas ha inrymt ett ”industriellt myntverk”. ;o))

Dessa barbariska präglingar har, i likhet med de tidigare keltiska, allt som oftast en charmfaktor som vida överstiger de ”vanliga” romarna. Området är förhållandevis outforskat och mycket finns att upptäcka. Det förefaller som vissa typer varit extra populära att efterbilda. En sådan är Konstantin den Stores s.k. ”VLPP”-typ (efter frånsidans omskrift: VICTORIAE LAETAE PRINC PERP). Här finns oändliga varianter och rent komiska ”designlösningar”. Jag köpte min första som liten grabb, i en fyndlåda, utan att ha en aning om vad det var som blev liggande där i pojksamlingen. På äldre dar har jag så smått börjat samla på mig lite charmiga VLPP-imitationer (samt några original för jämförelsen skull) och har väl kommit upp i ett hundratal. Men det är en annan historia som vi kanske får anledning att återkomma till i ett annat blogginlägg.

Fylle fullt av silverskrot!

Publicerat av
Svara

Onsdagen den 25 juli hittades ”två femtioöringar” på en grusväg på Gotland. Några dagar senare uppdagades att det inte alls var 50-öringar. När myntfinnaren sedan sökte vidare bland det två år gamla fyllet på grusvägen, hittade han även ett bronskärl, en silvernål och ett spänne. Måndagen den 30 juli anmäldes fyndet och arkeologerna ryckte genast ut. Man kunde då konstatera att ”femtioöringarna” endast var liten del av en ”vikingatida silverskatt”, nedlagd tidigast (kan naturligtvis även ha skett senare) på 1130-talet (d.v.s. minst 70 år efter vikingatidens slut).

Som så många andra silverskatter är även denna av ”silverskrotstyp”, d.v.s. en blandning av kasserade och trasiga silverföremål och gamla ogiltiga mynt. Primitiva (premonetära) betalningsmedel skulle man kunna säga. Och som vanligt är medias bilder och forskarnas information densamma – en hög silverskrot utan spår av numismatiska fakta eller försök till intresseväckande kontextanalys. ”The same presidia as last year”.

Detta fynd uppges även innehålla en romersk denar! – som väl då gissningsvis får dateras till 200-talet e.Kr. Detta skulle då betyda att tidsspannet mellan ”första och sista mynt” är minst 900 år! En imponerande ”släktsaga”. ;o)  Tänk om denna lilla silverdenar kunde berätta om alla händer den passerat innan den blev fylle på en grusväg mellan Visby och Klintehamn. Skulle gissa att vägen mellan Rom och Visby varit ganska så krokig.

Efter över 25 år som mynthandlare med öppen butik vet man ju ett och annat om vad nutidens människor har i sina byrålådor. En överväldigande majoritet av dessa ”byrålådsmynt” är s.k. silverskrot – d.v.s. reguljära svenska silvermynt från perioden 1874-1971 (enkronor 1875-1968, jubileumsmynt 1897-1976). Lejonparten av detta är samlat/undanlagt under den tid då silvervärdet började överskrida myntens nominella värde, d.v.s. från slutet av 1960-talet och framåt. Än idag är detta ”den klart största artikeln” inom mynthandeln och dessa slitna silverpengar har alltså ”cirkulerat” i närmare 150 år – och fortsätter att göra så. Idag finns investerare som köper partier med hundra år gamla silvermynt och lägger på hög (i bankfack? – eller nergrävda i trädgården?) i tron på att detta är säkrare än papperspengar. Och med tanke på hur våra banker agerar för att slippa kontanter, så är det nog inte så långt kvar innan vi får börja agera vikingar och gräva ner pengarna. Man har t.ex. förbjudit sina kunder att förvara pengar i bankfack!? och man klassar folk med kontanta bankärenden över-stigande 15.000 kr som ”penningtvättare” (trots att EU-direktiv anger 15.000 EURO!).

Men att ”gott silver” har lång livslängd, det kan vi konstatera än idag. Däremot vet vi ingenting om hur? och hur många gånger detta silverskrot ”bytt ägare” – varken idag eller på vikinga-/medeltiden. Om ett mynt är plundrat, givet, stulet, ärligt förtjänat eller ärvt framgår inte av själva myntet. Att vikingatida silverskatter ärvts och byggts på under generationer, som professor Jonsson tror, är naturligtvis bara en teori bland många andra. Vi vet helt enkelt inte hur silvrets olika ägandebyten såg ut.

Den här liknelsen var ju lite oväntad – och kul: ”Det är ganska jobbigt att betala för till exempel en bil med fem- och tiokronor. Så markvikterna är silverbitar i olika fastställda viktklasser”, säger Kenneth Jonsson, myntexpert. Kommer osökt att tänka på Jeremy Clarksons sarkastiska biltest (4:18 in i detta YouTube-klipp) av en grön Ford Fiesta i Top Gear: Can I afford it? – Well if you got £11,000 to spend on a car, then yes, you can … But if you only got 40 pence … then … no, you can’t.  ;o)

 

Ostindiefararen Götheborg

Publicerat av
Svara

I fredags tog vi en liten semestertur till Göteborg. Solen sken och det var riktigt trevligt att vara turist i sin egen stad. För att få känna doften av det salta västerhavet tog vi en liten promenad längs kajerna – och vid Stenpiren märkte vi att det var något på gång. Ostindiefararen Götheborg skulle komma tillbaka från sin Europa-turné kl. 17.00. Det måste vi ju se! Så efter att ha strövat omkring i staden, shoppat och handlat färska räkor, bar det av tillbaka till Stenpiren. Där var fullt av folk! – och öppen bar! Så vad kunde passa bättre än en Götheborg Single Malt Lager 5.2 i sommarvärmen. Gôtt!

Undertecknad har följt projektet Ostindiefararen Götheborg alltsedan den dagen då Anders Wästfelt (som 1992 lanserade idén att ”bygga en kopia av fartyget och segla till Kina”) var inne i min butik och diskuterade ”mynt under masten” (för lycka och välgång). Vad skulle man kunna tänka sig? – En slant, riksdaler eller Ostindisk dukat anno 1738 (året då första skeppet Götheborg sjösattes). Till slut blev det två silvermynt från 1995 (200 kronor till minne av svensk myntning 995-1995), placerade i kölens laskar. Initiativtagaren Anders Wästfelt har sedan länge hoppat av projektet. Han drog inte riktigt jämt med ”pampväldet i Muteborg” och residerar numera i Sundsvall.

Hustrun och jag har, tillsammans med våra gotländska vänner, följt det stolta skeppets äventyr allt sedan bygget på det nya varvet Terra Nova till höjdpunkterna, sjösättningen 2003 och hemkomsten från Kina 2007. En helt fantastisk resa!

Men nu är ju detta en blogg om mynt och medaljer, så vi får väl avsluta med lite numismatik. På bilden ovan har jag blandat ihop en numismatisk mix av medaljer över direktören för Svenska Ostindiska Companiet i Göteborg, Niclas Sahlgren (1701-1776) och den berömde skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman (1721-1808) – som även finns avbildad på en provsedel från Tumba Bruk. Ett par enkla slantar från 1738 (Götheborg I:s sjösättningsår) samt Göteborgs Numismatiska Förenings medalj till sitt 50-årsjubileum 1993 – med Ostindiefararen Götheborg på frånsidan. Några exempel på numismatiska objekt som levandegör historien om Ostindiefararen Götheborg. Lägger man dessutom till en pava av Götheborgs egen öl (Götheborg Single Malt Lager 5.2), och en tidstypisk barockljusstake – ja då måste väl bordet anses som dukat . . . ;o)

 

Idag för 520 år sedan …

Publicerat av
Svara

Den 3 augusti år 1492 avseglade köpmannen och upptäckaren Christofer Columbus (1451-1506) från Sevilla i Spanien med de tre skeppen Santa María, Pinta och Niña. Målet var att försöka hitta sjövägen västerut till Indien. Den 12 oktober siktas land och Columbus kunde landstiga på en ö … i Bahamas. Lokalbefolkningen kallade den för Guanahani, Columbus gav den namnet San Salvador (Helig Frälsare). Upptäckten av Den Nya Världen skulle förändra världen. Att vikingarna med Leif Eriksson i spetsen hade varit där (i Newfoundland) redan 500 år tidigare är en annan femma.

Christofer Columbus (1451-1506). Köpman och upptäckare, som med stöd från spanska kungaparet, Ferdinand & Isabella, gav sig iväg över Atlanten för att försöka finna en ny sjöväg västerut till Indien. Stor dansk tennmedalj, präglad med anledning av Världsutställningen i Chicago 1893 och 400-årsminnet av Columbus upptäckt av Amerika 1492-1892. Ø 65 mm, 81,85 gram. Präglad hos juveleraren V. Christesen i Köpenhamn. Graverad av F. Schmahlfeld efter förlaga av N. Fristrup.

 

Augusti – skördemånad

Publicerat av
4

Idag skriver vi den 1 augusti 2012. Att månaden augusti fått sitt namn efter kejsar Augustus (63 f.Kr. – 14 e.Kr.) känner väl de flesta till – liksom att juli kommer av Julius Caesar (100-44 f.Kr.). Men trots detta blir det inget bloggande om romerska mynt idag. Jag har istället letat fram och fotograferat ett par s.k. kalenderdosor – eller almanacksdosor – med texten ”RUNSTAFWEN FÖRSWENSKAD 1787. 4/1” på ena sidan och ”EN BESTÄNDIG ALMANACH. C: NORMAN.” på en andra.

En och annan myntsamlare reagerar kanske på C. Norman … var det inte han som var gravör i Avesta och bl.a. graverade de s.k. Avesta-kopekerna? Jo visst! Men Carl Norman (1729-1798) var inte bara myntgravör (eisensnidare) vid Avesta myntverk åren 1777-1790, han var även krongjutarmästare vid Bjurfors mässingsbruk.

Normans kalenderdosor har två horisontella bokstavsrader för varje månad. På den översta av dessa finns bokstäverna A till G upprepade 52 gånger, d.v.s. lika många gånger som året har veckor. Den siste december markeras av ytterligare ett A och vi har då 365 dagar. Bokstäverna i övre raden symboliserar alltså veckodagarna och kalendern ”är beständig” genom att man för varje år hade en s.k. söndagsbokstav. År 2012 inleddes med en söndag och då blir årets söndagsbokstav ett A. De övriga, B-G, står då för måndag till lördag. Vid den 1 augusti kan vi se att det står ett C = tisdag, men idag är det ju onsdag!? Detta beror helt enkelt på att det är skottår i år. Vi får helt sonkia lägga till en dag (den 29 februari) – och då stämmer det!

Den nedre bokstavsraden är s.k. gyllental och visar på vilka dagar det är nymåne. Detta bygger på den 19-åriga måncykeln och markeras med 19 bokstäver. Gyllentalsbokstäverna A till T (I=J) representerar år 1 till 19 i gyllentalslängden. Årets gyllental är 18 och gyllentalsbokstaven är således ett S … vilket skulle betyda att vi får nymåne den 16 augusti + en dag för skottåret = 17 augusti. De figurer som finns på dessa tobaksdosor är dels hämtade från gamla runstavar och dels helt nya figurer till glorifierande av den gustavianska regimen. Kungaspiran öven den 19 augusti symboliserar t.ex. Gustav III:s revolution 1772.

De äldsta kalenderdosorna av denna typ är de som saknar årtal. De är tillverkade från omkring 1776 och framåt och har FÖRSWÄNSKAD stavat med Ä. Präglingsverktygen till dessa är tillverkade av Norman. De vanligaste dosorna har ”årtalet” 1787 och signaturen C:NORMAN. Av dessa finns dels de med raka 7:or (= C. Norman, tillverkade först vid Bjurfors och sedan vid Skultuna), dels de med svängda 7:or (= A. Salmson, tillverkade vid Skultuna 1852-1918, med nytt präglingsverktyg efter att det äldre gått sönder). Dessutom finns dosor med C:NORMAN 1794 samt G:HEDENSTRÖM 1802, 1812 och W:HEDENSTRÖM 1827. Av Skultuna-dosorna finns även en sällsynt modell med spegelrum, omnämnda tidigast 1841. På bilden ovan ses två sådana – tillverkade med de präglingsverktyg som Axel Salmson graverade för Skultuna Bruk år 1852.

Axel Salmson (1807-1876) var inte i första hand gravör, utan litograf, men då både hans far (Sem Salmson) och bror (Johan Salmson) var gravörer hade han säkert en hel del kännedom också om detta gebit. Hans syster (Rebecka Johanna Salmson) var för övrigt gift med mynt- och medaljgravören Ludvig Person Lundgren och mor till de skickliga gravörerna Lea Ahlborn och Pehr Henrik Lundgren. Bland Axel Salmsons medaljer kan nämnas Lars Kagg 1853 och Fabian Wrede 1854. Både utgivna av Svenska akademien. Johan Salmson (1799-1859) har bl.a. graverat en lysande medalj över Gudmund Göran Adlerbert 1821 och en över Carl De Geer 1823. Dessutom har han gjort flera fina medaljer till Durands medaljserie över ryktbara män, graverade i Paris på 1820-talet – exv. Gustav Vasa 1826.

P.S.  Under dagens research upptäckte jag något jag inte tidigare visste om. Nämligen att det är Johan Salmson som utfört väggreliefen/skölden ”Tors strid med jättarna” som hänger i vårt kök. Med denna vann han dessutom pris vid den av Götiska Förbundet utlysta konsttävlingen 1818. Man lär så länge man lever.