Kort om myntfotografering

Myntsamlare har i alla tider velat dokumentera och illustrera sina samlingar. Elias Brenner gjorde kopparstick redan på 1600-talet. Mina egna första myntavbildningar gjordes genom att placera ett mynt på bordet och lägga ett papper över detsamma, för att sedan med hjälp av en kraftigt lutande blyertspenna ”gnugga fram” ett motiv. – Typ som TV-deckarna gjorde för att läsa texten på det bortrivna bladet i anteckningsboken – om ni förstår vad jag menar? ;o)  Därefter följde ”fotografering” medelst fotokopiator och lite senare med farsans gamla kamera – påbyggd med en lupp(!) för närbildsfotografering. När man så fick en egen systemkamera – med mellanringar! – var ju detta ren science fiction!  ;o)

Idag kan man inhandla en digital kamera (förslagsvis med bra närgräns!) för några ynka hundralappar – och sedan är det bara att köra igång. Nja, för att det skall bli bra krävs nog en hel del experimenterande också. För att spara tid: Nyckeln är ljussättningen!

Medaljen ovan (Birger Magnusson, Hedlingers regentlängd nr 29) är fotograferad med helt olika ljussättning. Den vänstra bilden är tagen med släpljus och den högra med reflekterande ljus nästan rakt uppifrån. Vilket som är bäst är lite av en smaksak och beror mycket på vad bilden skall användas till, hur stor den skall vara etc. I dagens auktionskataloger brukar man oftast välja den senare fototekniken, då denna helt enkelt blir tydligare i ett litet bildformat (1:1). Skall man däremot visa förstoringar som täcker hela skärmen, kan nog den förra metoden vara att föredra. Med denna är det lättare att få fram rätt färger och resultatet kan därför upplevas som mera naturtroget.

Hur som helst – idag är ju allt digitalt och i stort sett gratis! … så det är bara att pröva sig fram. Övning ger färdighet! – och de hutlösa läropengar en annan spenderat på film och manuell framkallning, är numera blott minnen av en svunnen tid …  ;o)