Släkten Planting från Prag . . .

Myntgravören i Avesta, Johan Michelsson Planting, är i numismatiska kretsar känd sedan 1768 då Carl Reinhold Berch nämner honom bland ”Svenske Medailleurer”, tillsammans med hans äldre bror och läromästare. Några år senare (1783) skrev Avesta-gravören Carl Johan Wikman sin självbiografi, där hans farmors far, Johan Planting och dennes far Michael Torbiörnsson, omnämns. Märkligt nog skulle namnet på Johan Plantings äldre bror förbli okänt i närmanre 200 år, innan Petrus Norberg 1938 hittade ”Petter Isersnider” verksam i Avesta 1644-46 och Stig Stenström 1945 identifierade honom som Petter Michelsson.

Vad är en Isersnidare?
Det ålderdomliga ordet Isersnider (isensnidare, isersnidare etc. kommer av tyskans Eisenschneider, d.v.s. järn-/stampsnidare) står helt enkelt för det yrke vi idag skulle kalla mynt- och medaljgravör (eller skulptör). Idag och sedan drygt hundra år tillbaka  skulpterar man kraftigt förstorade modeller av mynt och medaljer i lera/plastelina. Därifrån gjuts modellerna av i gips och sedan i brons/komposit. Dessa hårda modeller monteras sedan i en så kallad reduktionsmaskin, där de förminskas till önskad diameter. Men ända in på 1900-talet graverade man mynt- och medaljmotiven direkt i stålstamparna. Till sin hjälp hade gravörerna då s.k. punsar – d.v.s. mindre stålstansar med bokstäver, siffror eller olika bilddetaljer som exv. kronor, vasar, lejon, sköldkonturer etc. (se bild ovan). Dessa punsar användes sedan för att successivt bygga upp hela myntmotivet i stampen eller präglingsvalsen.

Till vänster en rikssköld på en medalj från den till namnet okände gravör som ursprungligen (fr.o.m 1627) arbetade för myntmästaren Markus Kock. Till höger en dito utförd av Pettter Michelsson i Säter 1628-29 (för Sala?). Förstoringsglasen visar skiljaktiga detaljer på mynten och medaljerna ovan.

Tack vare att 1600-talets myntgravörer använde punsar (som de själva förfärdigade) för att bygga upp myntmotiven, har de så att säga ”lämnade sina fingeravtryck” på sina alster – till glädje för dagens numismatiker, som nu kan ”backa tiden” genom att demontera bilddetaljer och analysera dem. När samma punsdetaljer förekommer på olika objekt kan man koppla dem samman och i bästa fall dra kloka slutsatser av detta. Gravörstilsstudier kan faktiskt ge ledtrådar till problemlösning rörande allt från myntortsattribuering till äkthetsbedömning. Det är lite av stampstudier 2.0 s.a.s.

Undertecknad har skrivit massor av artiklar i detta ämne under 35 års tid och har till och med tagit upp saken här på Myntbloggen.se – om än i korthet. I artikeln Isensnidare Petter Michelsson illustreras några exempel på kopplingar mellan mynt och medaljer från olika år, graverade av Petter Michelsson.

Myntmästaren Marcus Kock (1585-1657) var född i Liège och kom till Sverige i december 1626. Redan 1628 hade han två anställda gravörer – som var och en hade sin utpräglade stil.

Petter Michelsson var verksam under myntmästare Markus Kock i Nyköping 1628, Säter 1628-31, Sala 1631, Säter 1632-36, 1638-39, Sala 1639-41, Stockholm 1641-44 (under Anton Groth), Avesta 1644-46, samt Stockholm ca 1647-75 (under Daniel Kock, Michael Hack, Göran Wagner, Abraham Kock, Christopher Conradi och Daniel Faxell).

I Appelgrens anda har undertecknad sedan 1980-talet ägnat mycket forskning åt just gravörstilar – och de spännande gåtor som kan lösas med hjälp av dessa. Listan kan göras lång, men låt mig bara ge några exempel: Gustav II Adolf kopparklippingar kunde 1988 tack vara gravörstilar uppdelas på Säter 1624-27 och Nyköping 1625-26; Marcus Kocks kopparmyntning i Nyköping 1627-29 och 1632, Arboga 1628 och Säter 1627-32 kunde 1990 delas upp på två olika gravörer; drottning Kristinas ”myntortslösa” fyrkar (1/4-öringar) 1635-36 kunde 1993 attribueras till Nyköping respektive Säter.

Den mycket produktive myntgravören Petter Michelsson, Isersnider (ca 1610-1675) var, hör och häpna, till namnet okänd ända fram till 1938, då Petrus Norberg forskade fram Avesta myntverks förste gravör – en viss ”Petter Isersnider”, verksam 1644-46. Den som gav oss lite mer ”kött på benen” beträffande Petter var Stig Stenström i sin fantastiska (men refuserade!?) avhandling om Arvid Karlsteen – hans liv och verk (1945). Sedan skulle det dröja till 1961 innan Nils Ludvig Rasmusson fann en uppgift från 1642 som visade att Petter började sin bana i yrket redan 1628.

Fantastiskt nog gjordes inte kopplingen mellan Petter Michelsson och gravörsignaturen M på en av drottning Kristinas riksdalrar, 1642-M förrän i slutet av 1980-talet! Undertypen uppmärksammades nämligen första gången 1987 då ett exemplar dök upp på Stockholms Auktionsverk (som Kungl. Myntkabinettet (KMK) köpte för 51.000 kr). Appelgren hade visserligen noterat M:et redan 1923, men kände då inte till Michelsson, varför han istället antog att det stod för ”Myntmästare”.

Petter Michelsson startade som sagt sin karriär hos Marcus Kock i Nyköping 1628. Årtalet vet vi tack vare ett bevarat brev från 1642, signerat Petter Michelsson Isersnider, där han säger sig ha varit verksam på såväl koppar- som silvermyntverk i 14 års tid. Verksamhetsorten är också given då Marcus Kock under 1627 och större delen av 1628 lät gravera samtliga präglingsvalsar (även för Säter och Arboga) i just Nyköping.

Marcus Kocks båda myntgravörer och deras stilar, är titeln på en artikel jag skrev i Mynttidningen 1-1996, s. 18-21. Där beskrivs och attribueras Gustav II Adolfs runda ettören från Nyköping, Säter och Arboga – till Marcus Kocks tyske gravör (Wartgalt?) respektive nykomlingen Petter Michelsson.

Petter Michelsson var på många sätt en fantastisk myntgravör med en vilja att hela tiden förbättra sina dekorativa kompositioner – helt i barockens tidsanda. Men hans gravörmanér var också anpassat till hans initiala arbetsuppgift – valsgravering. Detta kräver faktiskt rent tekniskt att myntbilderna är jämt fördelade över hela präglingsytan. Michelsson hade emellertid en uppenbar svaghet – han kunde INTE få till några speciellt trovärdiga porträtt. I detta avseende var han efterföljaren Arvid Karlsteens raka motsats. Men så hade ju heller inte Petter fått Arvids omfattande och internationella utbildning hos Europas främsta gravörer. – Så vad kan man begära?

Michelsson d.ä. använde uppenbarligen oljemålningar av Jacob Elbfas (ca 1600-1664), eller koppparstick efter dessa, som förlaga till sina Stockholms-mynt (se bildmontage ovan). Det är väl inte otroligt att Marcus Kock och hans söner var medvetna om Petters svaghet beträffande porträtten och därför försåg honom med förlagor – s.k. aviseringar.

Sveriges första mynt med gravörsignatur är Kristina-riksdalern 1642-M (för Michelsson). Dessutom finns signaturen P – M (för Petter MIchelsson) på ett provmynt från 1649.

Förutom riksdalern 1642-M känner vi till ytterligare ett mynt som bär Petter Michelssons gravörsignatur, nämligen ”Christinen 1649”, som väl emellertid får betraktas som ett provmynt. Typen är känd i såväl silver (till vikten av a) dubbel riksdaler och b) dubbel svensk daler = 8 mark eller 64 öre) som koppar och guld! Nedtill på frånsidan finns ett litet P – M (för Petter Michelsson) diskret placerat på ömse sidor av årtalet, samt ett något större D – K (för Daniel Kock) strax ovanför detta, mellan lejonens ben. Notera även att drottningens valspråk Columna Regni Sapientia (Vishet rikets grundpelare) utformats med större versaler C-R-S (Christina Regina Sveciae) och blir då på ett fiffigt sätt dubbeltydigt. Åtsidan med det mästerliga porträttet är naturligtvis INTE Petter Michelssons arbete, utan är utfört i Paris av mästergravören Jean Warins föregångare på myntmästarposten, Jean d’Armand.

Karl X Gustav. Stockholm. 1 Riksdaler 1654.- Typmynt, endast präglat detta år. Här avbildas det kanske vackraste bevarade exemplaret, sålt på Antikören myntauktion 11, 1992.

Fem år senare återanvända Michelsson d.ä. stora delar av 1649 års design på Karl X Gustavs riksdaler 1654. De sköldvaktande lejonen är t.ex. närmast identiska. Den observante numismatikern noterar också åtsidans omskriftsdelare – ett smycke. Denna speciella punsdetalj återfinns, förutom på Kristina-riksdalrarna även på Gustav II Adolfs riksdaler 1631 med arabiskt årtal (till höger om frälsarens fötter). Frånsidans omskrifts-delare är ett par korslagda glödghakar, som representerar Mikael Hack, myntmästaren  i Stockholm 1652-58. Hack lär för övrigt varit bosatt på samma adress som Michelsson.

Vid årsskiftet 1994/95, när första årets produktion av Mynttidningen (1994-1997) precis avlutats upptäckte jag av en ren händelse en spännande nyhet i en liten småskrift jag fått i min hand. Där avbildades en mycket kraftfull (enligt uppgift ”sydtysk”) medalj med Gustav II Adolfs bild i extremt djup relief på åtsidan och ett ovanligt pampigt svenskt riksvapen på frånsidan. Som samlare av svenska kopparmynt sedan barnsben, noterade jag genast detaljer i riksvapnet som jag kände igen. Det blev en artikel i Mynttidningen 1-1995 där jag till slut kunde konstatera att Petter Michelsson inte bara var myntgravör – han var medaljkonstnär också!


SLÄKTEN PLANTING … FRÅN PRAG …?

Bröderna Petter Michelsson och Johan Michelsson Planting och deras släkt

Har alltid gillat idén om tvärvetenskap – även om den i många fall kanske är svår att åstadkomma. Inom många discipliner råder mer eller mindre ”vattentäta skott”. Numismatikerns kunskaper delas inte alltid av genealogens – och vise versa.

Beträffande släkten Planting får vi dessvärre konstatera att en numismatiker lyckats ställa till det ordentligt för såväl proffsgenealoger som släktforskningens glada amatörer.

Numismatikern och historikern Carl Reinhold Berch (1706-1777) var ledamot av Vetenskapsakademien (1749) och sekreterare i Antikvitetsarkivet (1750). Han fick kansliråds titel (1755) och upphöjdes 1762 i adligt stånd (ej introducerad).

År 1768 författade Berch en förteckning över ”Svenske Medailleurer”, där han lanserade en ny och helt okänd myntgravör – som av Berch fick namnet ”Anders Planting”. Berch visste (kanske genom Wikman?) att myntgravören Johan Michelsson Planting i Avesta hade en äldre bror, men han kände inte till dennes namn (som inte heller framgår av Wikmans självbiografi). Så när Berch fann en ”Johan Planting” i adelskalendern tog han för givet att detta var rätt Planting … och därmed fick myntgravören i Avesta en fiktiv bror – som var generalmajor! Anders Planting (1619-1682) adlad Planting-Bergloo 1655. Denna ”sanning” har sedan överlevt ända in i vår tid – och ända upp till Riddarhuset!

Hypotetiskt släktträd över Joen Planting d.ä. från Prag och hans ättlingar. Sammanställt efter de uppgifter jag hittills lyckats få fram. Den tredje (svenskfödda) generationen Planting representeras här av tretton män, varav tio var militärer. Släktträdet är naturligtvis inte komplett eftersom uppgifter om kvinnor och mindre prominenta män i släkten genom åren tappats bort.

Av Berch får vi emellertid också veta att Johan Michelsson Planting lärt gravörsyrket av sin äldre bror, samt att deras far hette Michael Thorbjörnsson (Torbiörnsson) och var häradshövding i Uppland. Detta förklarar alltså att både Petter och Johan kallar sin Michelsson – den senare även Planting (tidigast 1669). Med denna vetskap bör väl Planting-namnet rimligen komma från mödernet? Dessvärre är hennes namn ännu inte känt, men mycket talar ändå för att hon var dotter till den från Prag till Sverige inflyttade ryttmästaren Joen Planting d.ä. och dennes hustru Marta von Maydell (1560-1645).

Se vidare artikeln ”Rättegången om Anna Bogas arfvegods”, av Wilhelm Planting-Gyllenbåga, publicerad i Personhistorisk Tidskrift, år 1900, som innehåller en del information om de första Plantingarna i Sverige. Vi får bland annat veta att Joen/Johan Planting d.y. (Joenn Plantingh) var son till, den i slutet af 1500-talet från Prag till Sverige inflyttade, Joen Planting d. ä., ”hvilken omkr. 1610 blef ryttmästare (öfverste) för en fana Uplands ryttare och var gift med Martha von Maijdel från Mecklenburg”.

Här kan du fritt ladda ner Häfte 1/1900 i PDF-format (5,48 MB):
http://personhistoriskasamfundet.org/1879-1919/

Vår gravörmoder skulle i så fall vara syster till Joen/Johan Planting d.y. till Hindraböle i Finland samt Vi och Ekilla i Uppland, adlad Planting 1637, då upptagande sin hustrus utdöda Boga-vapen, som sönerna senare ändrade till Planting-Gyllenbåga (nr 263). Denne Johan Planting förefaller för övrigt (i sitt 2:a äktenskap?) vara far till general-majoren Anders Planting-Bergloo (se bild nedan) och dennes bror Johan Planting (som Berch förväxlade med gravören). Den senare fick en son, Michael Planting (1661-1729), som också blev generalmajor och som 1682 adlades Planting-Bergloo (nr 1016) och på sin farbrors begäran beviljades använda dennes namn och vapen.

Generalmajoren Anders Planting-Bergloo (1619-1682) jämte dennes adelsvapen från 1655.

Blasonering för Planting-Bergloo (nr 626 och 1016): – ”Uti en hvit skiöld et grönt berg, hvaruppå står en lavet och et stycke derpå lagdt med utfräsande eld, och tre kulor frammanföre och tre kulor bak för laveten. Ofvanpå skiölden en öppen tornerhjelm och deröfver en half lo af naturlig färga emelan fyra röda och blå estandarer, men täcket och krantsen med röda, blå och hvita färgor hvar om andre förmängde och fördelte, aldeles som hela vapnet med sine egentelige färgor härhos representerat och af målad står.”

Notera att den något äldre släktgrenen Planting-Loberg (nr 353) förde ett snarlikt vapen (se släktträd ovan). Vapenbilden kan möjligen tolkas på olika sätt? Huvudmotivet är ju en på ett berg placerad kanon, som just avfyras, omgiven av 2×3 kanonkulor. Det lite ålderdomliga ordet lod kan även betyda ”projektil” (ett föremål som skjuts ut från ett vapen). Även namnformen Planting-Berglod förekommer. Å andra sidan kröns båda vapnen av ett lodjur (en lokatt). – Så skall vi läsa lo/loo eller lod? – Eller både och?

Nyligen dök det upp ett spännande dokument! – Ett brev, eller snarare en räkning, författad och signerad av Petter Michelsson 1652. Av detta dokument framgår att Petter Michelsson inte bara haft brodern Johan Michelsson Planting, utan även ytterligare en bror – Erik Michelsson Planting (ca 1600-1652).

Denne Erik Michelsson Planting har enligt uppgift arbetat som skrivare och översättare hos en lagman i Stockholm och avancerat i yrket vid Västerbottens kompani 1630-39. Senare kom han att bli postmästare i Piteå (1643), rådman (1644) länssekreterare och slutligen borgmästare i nämnda stad 1647-49. Dessvärre blev han av med denna tjänst och kom tydligen på obestånd, varför han sökte hjälp hos sin bror Petter i Stockholm 1649-52. Erik lär därefter av oklar anledning hamnat i en fängelsehåla på slottet Tre Kronor och kort efter att han släppts fri därifrån avlidit i Stockholm den 9 december 1652. Petter Michelsson har tydligen haft ganska omfattande utgifter för sin bror och räkningen han ställer till rådet i Piteå är ett försök att få stadens borgare att hjälpa till med Eriks skulder till Petter. Erik var gift med Margareta Eriksdotter, född i Kalix före 1615 och hade med henne sönerna Anders/Andreas Eriksson Planting (1635-1717) tullskrivare i Torneå, Per/Petter Eriksson Planting (1644-1692) rådman i Torneå och Erik Eriksson Planting, inspektor i Kemi, Finland (tre mil från Torneå). Mera (om än många gånger motstridig) information om Erik på släktforsknings-sajten Geni.com.

Detta dokument visar alltså att mynt- och medaljgravören Petter Michelsson, även han var en Planting – trots att han av bevarade handlingar att döma inte brukade detta namn. Hans båda bröder Erik och Johan skriver sig dock Michelsson Planting – efter fadern Michael och modern av släkten Planting.

En ytterst intressant numismatisk koppling mellan bröderna Michelsson-Planting är att äldste? brodern Erik bevisligen har varit ersättare för Frans Crusebjörn (1605-1654), landshövding i Västernorrland och Västerbotten från 1641. Denne Crusebjörn var son till en kändis inom den svenska kopparmyntningen – Peter Kruse, till Ornäs och Kullerstad, som tillsammans med Govert Silentz arrenderade Säters kronobruk 1628 (där Eriks bror Petter Michelsson då var verksam!) och blev landshövding i Dalarna och Kopparbergslagen 1634. – Small world!

Det verkar som att numismatiken och genealogin kan lära av varandra.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Plantings släktträd i PDF-format (170 kB).


TILLÄGG 2022-06-06:

Efter ”lite debatterande” med släktforskarna har det idag dykt upp ett dokument som visar att vår numismatiska vän Carl Reinhold Berch (1706-1777) faktiskt INTE var den som ”lyckats ställa till det” för Planting-släktens efterforskare. Faktum är att det är genealogerna själva som trasslat till det för sig – redan före Berch 1768.

Faksimilen ovan är från de s.k. Åkersteins genealogierna, som idag finns antingen på Riddarhuset eller på Riksarkivet i Stockholm (olika uppgifter florerar). Johan Otto Åkerstein (1713-1766) var arkivarie och registrator i Riksarkivet, sedermera bibliotekarie, assessor och en ”bekant genealog”. Han efterlämnade hur som helst stora genealogiska samlingar, med ett ”för forskningen utomordentligt värdefullt register”.

Av dokumentet framgår att Johan Otto Åkerstein, någon gång mellan 1744 (sista omnämnda årtal) och 1766 (då han avled), först noterat en viss ”Johan Planting i Stockholm”, (bror till Anders Planting-Bergloo) som han sedan strukit över och ersatt med ”Johan Planting, pitscherstickare” (bror till Erik Michelsson Planting).

Vi har alltså a) en Johan Planting i Stockholm! och b) en Johan Michelsson Planting, gravör – i Avesta!! Två olika personer! Den förre har en bror vid namn Anders, den senare är vår omtalade gravör, som i Avesta lärde sig myntgravörsyrket av sin äldre bror – Petter Michelsson!

Tyvärr hade Berch lite för stor auktoritetstro när han 1768 ”i god tro” lurade i oss numismatiker att Johan Michelsson Plantings äldre bror hette Anders Planting och var generalmajor, när verkligheten är att han hette Petter Michelsson och var gravör.

Slutet gott, allting gott.

Myntkopior som lurar experterna

Så länge det funnits mynt har det också funnits förfalskningar. Samtida förfalskningar, d.v.s. sådana som tillverkats i syfte att cirkulera som betalningsmedel, förekom redan i antikens Grekland och Rom – trots stränga straff för falskmynteri. Det är t.o.m belagt att det förekom ”officiella förfalskningar”, d.v.s. mynt slagna med äkta officiella stampar, men på förgyllda eller försilvrade bronsplantsar. Den här typen av samtida förfalskningar har ofta ett stort numismatiskt intresse för såväl forskare som samlare.

Med myntsamlandet kom så också myntkopiorna. Stora sällsyntheter kopierades i brist på original. Ett av de äldsta exemplen i Sverige på detta är från slutet av 1500-talet. Man vet till exempel att Johan III (1568-1592) lät köpt in en s.k. Sturemark 1512 (för 6 daler), av vilken man sedan gjorde en avgjutning som i sin tur avritats (troligen 1601) av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus (1568-1652).

Efter att Elias Brenners (1647-1718) praktverk över svenska mynt och medaljer utkommit 1691/1731, ökade antalet kopior samtidigt som en ny grupp dök upp; fantasikopiorna. Brenners ibland missuppfattade eller förskönade illustrationer av obestämda medeltidsmynt skapade luckor i samlingar. I och med att man under lång tid samlade efter Brenners bok och det naturligtvis var svårt att skaffa mynt som inte fanns, skapades en marknad även för dessa fantasimynt. Detsamma gällde naturligtvis alla tänkbara kopior av verkliga samlarmynt och medaljer. Efter Internets genomslag har detta fullkomligt exploderat och idag har vi fler kopior än någonsin på marknaden.

Undertecknad skrev om detta med hur man kan motverka handeln med kopior och förfalskningar redan i slutet av 1990-talet och anser fortfarande att:  – ”Forskning, utbildning och information är den absolut bästa medicinen för att motverka spridning av moderna förfalskningar och kopior. Den som är kunnig inom tillverkningsteknik har oftast inga problem att skilja falska mynt från äkta, då förfalskarna alltid gjort misstag på detta område. Ett annat bra recept är att studera så många mynt som möjligt. Det skapar en känsla för hur det skall se ut och man har då lättare för att upptäcka exv. stilskillnader, avvikande material eller tillverkningsteknik etc.”

I förra veckan fick jag  av en händelse se en väldigt märklig Gustav Vasa-mark på auktionsportalen NumisBids. Förutom att (gravör)stilen är fullständigt fel, är mynttypen tidigare helt okänd. Det amerikanska klassningsföretaget NGC (”The World’s Largest and Most Trusted Third-Party Coin Grading Service”) har bedömt myntet som präglat i Åbo, medan auktionsföretaget Noonans i London (etablerat 1990) attribuerar myntet till Stockholm (estimering: £10,000 – £12,000). Ingen av dem har rätt.

Myntet ovan är en modern förfalskning! Sannolikt av östeuropeisk ursprung, slagen med nygraverade stampar i helt fel stil. På eBay har det i många år härjat en dylik modern falskmyntare, med alster i samma dåliga stil. Vi har nyligen sett och varnat för; Karl XI-dukater 1666 och 1676, Karl XII-dukat 1701, Johan III-klippingar om 4 Mark 1569 och 1571 samt 2 Mark 1571, Gustav II Adolfs halvriksdaler 1631 och samme regents kopparklippingar 1624, 1626 och 1627 etc. etc. Listan kan göras lång.

Nedan visas två ÄKTA jämförelsemynt (Åbo resp. Stockholm) jämte korta beskrivningar av dessa båda mynttypers kännetecken. Jämför med ovanstående – FINN FEM FEL!

SVERIGE. Gustav Vasa. Åbo. 1 Mark 1556. SM 220. Typ I, med tre vapensköldar och fyrsiffrigt årtal. Kantlinje och bladkrans på båda sidor. Åtsida: GOSTAVS, långt skägg, rakt hår, hög harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”ekollon” kl. 12. Sveakronor med rak bas, Götavapen med bakåtlutat lejon. Ex. Ahlström auktion 30, 1984, nr 153.

SVERIGE. Gustav Vasa. Stockholm. 1 Mark 1556. SM 116. Typ II, med tre vapensköldar och tvåsiffrigt årtal. Bladkrans på båda sidor. Åtsida: GVSTAVS, kort skägg, låg harnesk. Frånsida: Myntmästarmärke ”kors” kl. 12. Perspektivt tecknade sveakronor, Götavapen med framåtlutat lejon.

Den moderne falskmyntaren har utan tvekan haft en Åbo-mark som förlaga, men inte riktigt förstått sig på vad olika detaljer betyder. Det latinska ordet QVI i Gustav Vasas valspråk: BEATVS QVI TIMET DOMINVM (Salig är den som fruktar Herren) har förfalskaren t.ex. inte begripit. Bokstaven Q ser snarare ut som en blomma eller ett @ (at-tecken / snabel-a eller alfakrøll som de säger i Norge). Han har inte heller förstått innebörden av myntmästar-märket (ekollonet) för Åbo (kl. 12 på frånsidan) och därför felaktigt satt dit ett (Stockholms)kors istället. Notera också att Åbo-marken 1556 med tre vapensköldar (typ I) har fyrsiffrigt årtal (1556), medan Stockholms-marken samma år har tvåsiffrigt årtal (56) samt en rad andra skillnader som redovisats ovan.

Summa summarum: Skall man okritiskt lita på professionella graderingsföretag och etablerade myntauktionister? – Nej! – De är säkert duktiga på mycket, men inom  numismatikens många områden krävs det ibland specialkunskaper – och stilkänsla!


I föregående blogginlägg tog jag upp den skandinaviska CRUX-penningen som brukar gå under namnet AACUNE-myntet (för Haakon av Norge – ej Olof av Sverige – åtsidan på denna ”singel” f.ö. bestämd som ”förvirrad” av vår största expert). Och faktum är att även denna varit utsatt för modern kopiering.

Blev uppmärksammad på detta genom en trevlig respons från läsekretsen. I det fotoalbum som Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) tog fram, någon gång på 1980-talet, illustreras två gjutna exemplar av denna mynttyp (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32). Båda anges ha diametern Ø 21 mm och väger 2,47 resp. 1,86 gram. Kopiorna är ”helt lika” och uppenbarligen ”stöpta i samma form”.

När jag äntligen lyckats hitta SMHF:s fotoalbum bland alla hyllmeter av numismatisk litteratur och slog upp första uppslaget – blixtrade bildminnesfunktionen till som en gammal arbetsskada. – Den där ”fulingen” såg jag ju precis på nätet! Och mycket riktigt; SNF/MISAB sålde en dylik så sent som 2019 – för 36.812 kronor!

Det är en sak att skriva långa intetsägande haranger om sin fina ”policy avseende omsättning av falska numismatiska objekt” (PDF), men en helt annan att kunna leva upp till sina pretentiösa ord om vetenskap och professionalitet. Så trots att MISAB-kollektivet har 650 experter till sitt förfogande, är detta uppenbarligen inte tillräckligt för att leva upp till de proklamerade intentionerna.

Länkade PDF-dokument från SNF 2015 är dessutom i stort behov av en revidering. Det är faktiskt ganska häpnadsväckande att man exv. inte förstår att ”galvano(kopior)” är en benämning för en kopieringsteknik (likt slunggjutning eller stamptillverkning medelst gnistsänkning) och inte en (under)grupp inom kategorin förfalskningar och kopior (likt museikopior, Gävle- eller Kinakopior). Dokumentet är rörigt och ovetenskapligt och vittnar dessvärre om en grund kunskapsnivå. Förbättringspotential föreligger!

*


Tillägg: Som vi väl kunde förutspå har nu den falska Åbo-marken ”1556” dragits tillbaka från auktionen. LOT WITHDRAWN. – Internet har ändå sina fördelar. 😉

*

Norges första mynt …?

Gratulerer med dagen, Norge!

Läste härförleden en artikel i Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 3-2012, tidigare publicerad i NNF-Nytt 2006:1) om att ”Norges första mynt” (endast är känt i 5-6 exemplar) helt saknas i norska samlingar. Det så kallade ”Olav Tryggvason-myntet” är förmodligen önskemyntet i vilken norsk samling som helst. Dessvärre är det ouppnåeligt – inte ens norska staten äger ett enda exemplar. År 2006 tillskrev fyra privatpersoner i Norge den svenske kungen Carl XVI Gustaf, med en anhållan om att till Norge överlämna ett av de två ”Tryggvason-mynt” som finns deponerade i Kungl. Myntkabinettet i Stockholm respektive Lunds Universitets Historiska Museum. De fick dock nobben av KMK. – Men hoppet om Norges första mynt i norsk ägo kanske inte är ute i och med detta …? 😉 

I historieböckerna kan vi läsa om hur Olav Tryggvason, ”Kråkben”, år 995 skall ha tagit makten i Norge efter ett uppror mot Ladejarlen Haakon Sigurdsson i Hålogaland i Tröndelag. Några år senare skall Olav ha grundat handelsplatsen/kaupangen Nidaros/Trondheim omkring år 997. Att tronskiftet (både i Norge och Sverige) dateras till år 995, beror på den vitt spridda missuppfattningen att det skulle vara Olav Kråkben och inte Olof Skötkonung, som tillsammans med Sven Tveskägg, brandskattade England år 994. Även tronskiftet mellan Erik Segersäll (död 992) och Olof Skötkonung har på grund av denna personförväxling feldaterats i historieböckerna. Den i Andover i södra England hösten 994 döpte ”kung Anlaf” var alltså Olof Skötkonung och ingen annan.

Med vetskapen att det norska tronskiftet mellan Haakon och Olav inte skedde 995, utan snarare ca 997, får vi också anledning att titta lite närmare på Nils Keders (1659-1735) uppgifter från 1706, där han tolkar en då nyfunnen CRUX-penning med inskriptionen AACUNE som Haquinius/Haakon/Håkan. Hela inskriptionen på detta mynt (LL 17, Malmer 18:70, SMH 42, Delzanno 32) lyder: + AACUNE : IGNVN DEI: (eller möjligen + AACUNE : I.ENVN DEI: – om bokstaven efter I skall läsas som ett G eller ett E kan diskuteras), vilket skulle kunna tolkas som: HAACUNE – IGNVN DEI = Haakon, Guds eld (alternativt: HAACUNE I(arl) – ENUN DEI = Haakon Jarl, för Gud).

Keder ville attribuera detta mynt till den svenske kungen Håkan Röde (ca 1070–1079) från Levene i Västergötland, men detta är sedan länge en vederlagt hypotes. Den engelska CRUX-typen anses numera präglade åren 991-997, vilket inte alls stämmer in på nämnde Håkan. Denna kronologi hade man emellertid inte klart för sig på 1700-talet, så därför har en medalj i Hedlingers regentlängd fått en kuriös men historiskt felaktig inskription. På medalj nr 13 kan vi nämligen läsa att Håkan Röde skulle varit ”Filius INGEMUNDI”, d.v.s. Ingemunds son (en feltolkning av IGNVN DEI med andra ord).

Haakon Jarl, Sigurdsson skulle däremot kunna vara en het kandidat till detta mynts ursprung. Denne var av allt att döma (se ovan) Norges regent omkring år 995, när Olof i Sverige och Sven i Danmark lät prägla de första CRUX-penningarna. Så om Norges första mynt är av samma typ som Sveriges och Danmarks, d.v.s. den engelska s.k. CRUX-typen 991-997, är ovannämnda Haakon-mynt (AACUNE-mynt) en betydligt troligare kandidat till Norges första mynt än ”Olav Tryggvason-myntet”. En trolig myntort skulle då vara Nidaros/Trondheim. Typen (18:70) är en så kallad ”singel”, d.v.s. den saknar stampkopplingar till andra mynt. Medelvikten 2,07 gram, tillsammans med den högervända kungabilden, indikerar en tidig prägling. Frånsidesinskriptionen lyder: REFEREN M-OTA ON (de två sista bokstäverna eventuellt ett omkastat NO).

Imitation av Ethelred II:s engelska s.k. Small Crux-type Penny (ca 995-997) med inskriptionerna: + ONLAF REX NOR )( + GODPINE M-O NO: Tidigare attribuerad till Olav Tryggvason, Kråkben, nu omattribuerad till Olof Eriksson, Skötkonung – Norges tronpretendent – eller kung?

Faktum är att det finns åtskilliga argument som talar för att det det berömda s.k. ”Olav Tryggvason-myntet” inte alls skall attribueras till norske Olav Tryggvason – utan till svenske Olof Eriksson – Norges tronpretendent/kung? Olof Skötkonung (Skattkung) omnämns i England (991 och 994) som ANLAF, medan han på de svenska mynten kallas AOLEF, OLAF, OLAFA, ONLAF, ONLAFA, OVLAVZ eller VLAVVZ.

Titeln: ONLAF REX NOR har alltså sina paralleller i Sigtuna där såväl ONLAF REX AN ZTVE som ONLAFA RX ZITVEN förekommer. Båda i kombination med den aktuelle myntmästaren Godwine (GODPINE eller imitation därav; GOPINE, GOPNE). Nämnda Sigtuna-mynt tillhör inte de tidigaste, vilket stämmer bra med att den norska ONLAF REX NOR är av den senare s.k. SMALL CRUX-typen, som dateras till ca 995-997. Vill man spekulera kring en trolig myntort är Kungahälla (eller Lödöse?) fullt möjliga.

Summan av kardemumman blir att Norges mynthistoria nu blir ett par år äldre och att Norges första mynt inte längre är ouppnåeligt varsig för samlare eller museer! – Gratulerer med dagen, Norge!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

Svenska Numismatiska Föreningens MISAB meddelade nyss att man idag, två dagar innan auktionen, AVBRYTER KVALITETSAUKTION 39 och återkallar försäljningen av den s.k. Everlövskatten (”Mynten i chiffonjén”).

Auktionskatalogen: PDFNumisBids – Auction2000

Anledningen till att man behandlar sina kunder på detta sätt är enligt Myntauktioner i Sverige (MISAB) att de båda privata stiftelserna (Gunnar Ekström och Sven Svensson) ”har beslutat” (lyckats) förvärva samlingen i sin helhet, med avsikt att donera den till Sveriges ekonomiska museum (f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm).

Samtidigt som man kan beklaga alla samlare som lagt ner stort arbete på denna katalog helt i onödan, får man väl gratulera säljaren. Lite lustigt att det skall till så mycket marknadsföring i pressen för att få ut en skälig ersättning för sina mynt. Museifolket (institutionsforskarna) i Sverige (till skillnad från föredömet Storbritannien) vill ju gärna köpa in denna typ av mynt för skrotvärdet istället för marknadsvärdet. Alternativt kan de acceptera donationer från samlarna. – Gratis är bra! 😉

När denna skånska myntskatt nu hamnar i något magasin i Stockholm får man ändå glädjas åt att mynten för en gång skull är väldokumenterade. Denna myntsamling är alltså betydligt bättre skyddad emot KMK:s internstölder än resten av samlingarna.

Att MISAB:s ägare, myntsamlarklubben SNF, nu i elfte timmen blåser landets myntsamlare på konfekten, är väl kanske inte speciellt förvånande. De har väl egentligen aldrig gjort något för att stimulera samlandet i Sverige. I nyhetsbrevet kan vi läsa: – ”Svenska Numismatiska Föreningens ordförande, Curt Ekström, är den som har varit drivande i processen för denna lösning.” – Kanske anses det av en del ”fiiinare” att sitta i olika styrelser, än att brinna för numismatiken och myntsamlandet.

Tack vare SNF:s och MISAB:s märkliga agerande har hundratals myntsamlare lurats på sin tid (d.v.s. på pengar), då många lagt ner åtskilliga timmar på katalogstudier i syfte att prioritera sina inköp och komplettera sina samlingar. Ett arbete de nu aldrig ”får betalt för”. Inga nytillskott till vare sig samlingarna eller hobbyn i stort.

Dan Carlberg på Myntauktioner i Sverige avslutar också sitt nyhetsbrev med orden:
– ”Även om vi inte har någon synpunkt på om Everlövsamlingen säljs privat eller förvaras i museum, beklagar vi djupt de olägenheter och grusade förväntningar som den inställda försäljningen medför för våra kunder.”

HaHaHA!! – Vilket antiklimax!

 

Stampkopplingar

Ännu en trevlig video om numismatik på Roberto Delzannos YouTube-kanal. Denna gång gästas han av stampkopplingsforskaren Bo Gunnarsson.

Pedagogiskt och bra samtal kring ämnet stampkopplingar, på en nivå som inte kräver några förkunskaper. Vi får grunderna i konsten att slå mynt förklarade och även exempel på vad vi kan lära och eventuellt dra för slutsatser av denna typ av forskning. Ett mycket intressant ämne, som i kombination med arkeologiska och historiska landvinningar kan ge många nya svar – om man bara ställer ”rätt” frågor.

Nu skall man väl i och för sig inte lägga för stora krav på en kort video som vänder sig till ”nybörjare”, men som jag en gång replikerade i en ordväxling med en gammal räv i branschen (Sten Törngren); – ”Men vill ju inte lära sig fel heller”. 😉

Att genom stampstudier koppla ihop läsbara mynt och ”stumma mynt” är en sak, men att därigenom automatiskt dra slutsatsen att de är tillkomna på samma myntort (under samma myntmästare eller ens myntherre), är att göra det hela alldeles för enkelt för sig. York är inte Sigtuna och Ethelred II är inte Olof Skötkonung – även om deras respektive myntstampar bevisligen sammankopplats vid något tillfälle. Vi känner t.ex.till en engelsk-svensk hybrid (Malmer 5:51), slagen med en engelsk åtsidesstamp (Malmer 5:81) och en svensk frånsida (Malmer 13:51). Se bild ovan och text nedan.

ENGLAND. Ethelred ”den Villrådige”. Penning av CRUX-typ, slagen i York under myntmästaren Wengos. Åtsidan: EÐELRED REX ANGLO = Ethelred Rex Anglorum = Ethelred, engelsmännens kung. Frånsidan: PENGOS M-O EOF = Wengos Monerarius Eoforwic = Wengos, myntmästare i York. (Malmer stampkombination 5:81).

SVERIGE. Olof Eriksson ”Skattkung”. Penning av CRUX-typ utan angiven myntort eller myntmästare?! Åtsidan: VLAVVZ REX ZVENO = Olavus Rex Svevorum = Olof, svenskarnas kung. Frånsidan: IN NOMINE DNI M C = I Herrens namn M C. Vad bokstäverna M C står för är inte klarlagt. (Malmer stampkombination 13:51).

Redan omkring 1990, när Brita Malmers första bok om ”The Sigtuna Coinage c 995-1005” utkom, kunde jag konstatera att hon ”dubbelbokfört” flera av stamparna i den äldsta stampkedjan, nämligen: 10/12, 13/15, 75/76, 77/78 samt 84/85 i kedja 1. Detta är alltså inte frågan om olika stampar, utan retuscherade/ändrade stampar.

Barbariserade, illitterata (oläsliga) myntimitationer förekom i stor omfattning redan under romersk tid. Och faktum är att de allra flesta av de mynt man slarvig kallar Olof Skötkonungs, i själva verket är anonyma imitationer utan läsliga inskriptioner. Självfallet skulle ingen professionell och officiell myntmästare under Ethelred II eller Olof Skötkonung slå mynt med två frånsidor (två lösa stampar). Ändå finns det dylika redan i Olofs äldsta stampkedja. Stampar som aldrig varit menade för varandra har av någon anledning kommit på avvägar och använts till att ”stämpla silver”. Kanske för att myntat silver hade ett övervärde? Eller att ”kristna mynt” (med kors) var de enda som accepterade på handelsplatsen? Det finns flera exempel på att officiella stampar i förskingringen kommit att kombinerats ihop med uppenbart barbariserade dito.

Myntstampar var ju i högsta grad portabla.

Under de senaste decennierna har, glädjande nog, även experterna blivit varse att ALLA barbariserade imitationer INTE präglats i Sigtuna, som man länge hävdat. Nu är man mera öppen för att illitterata mynt även tillkommit i Danmark (Lund) och säkerligen även i Baltikum. Ja, kanske t.o.m. på samtliga kända – och okända! – skandinaviska handelsplatser!? Vem vet? Så när vi talar om ”Olof Skötkonungs myntning” måste vi först och främst definiera vilka mynt som verkligen kan attribueras till honom – och vilka som bara är anonyma kopior/imitationer. För varför skulle fullt läsliga mynt plötsligt bli totalt oläsliga? Och fortsätta att vara fullkomligt obegripliga under flera decennier? För att återigen plötsligt blir fullt läsbara och proffsiga, vid Anund Jakobs trontillträde?

 

Carl Gotthard Bonde (1877-1937)

Friherre Carl Gotthard Bonde (1877-1937) föddes på Gimmersta herrgård i Julita församling i Södermanlands län den 28 juli 1877. Efter akademiska studier tog han juristexamen i Uppsala 1902 och blev attaché i Paris samma år. Senare sekreterare på utrikesdepartementet och till slut förste hovjägmästare. År 1911 gifte han sig med friherrinnan Ingeborg Thott (1881–1943). I egenskap av förvaltare av den stora Bondeska mynt- och medaljsamlingen, kom Carl att utveckla ett stort intresse för ämnet och dessutom ett brett kunnande inom svensk numismatik. Under hans tid som samlingens förvaltare fördubblades den i storlek. Carl Bonde avled den 29 juli 1937.

Nedanstående artikel, författad av friherre Carl Gotthard Bonde 1925, publicerades ursprungligen i Katrineholms-Posten den 4 februari 1925, men finns även återgiven i Svensk Numismatiska Tidskrift (SNT 8-1994). Illustrationer: Ulf Ottosson.

Mynt- och medaljgravören Erik Lindbergs underbara medalj över Carl Gotthard Bonde, beställd av hustrun Ingeborg till Carls 40-årsdag 1917. Silver och brons Ø 50 mm.

 

Mynt- och medaljsamlingen vid Ericsberg – av friherre Carl G. Bonde 1925.

Av samlingarna vid Ericsberg äro de flesta såsom bibliotek, arkiv, konstsaker och keramik sammanbragta av friherre Carl Jedward Bonde under den långa tid av nära en halvsekel. som han bodde på Ericsberg, men en par samlingar finnas även. vilka stamma från 1700-talet. Den ena är tavelgalleriet, vilket grundades på 1700-talet genom inköp av den Lagerbringska samlingen, och den andra mynt- och medaljsamlingen. Den skapades av fideikommisstiftarens son David Gotthard Hildebrand, och torde vid hans frånfälle 1808 ha varit den största enskilda i Sverige.

I bortåt 40 år blev samlingen liggande orubbad i sina skåp, men på 1840-talet verkställdes en katalogisering, varvid tyvärr en stor del blev utgallrad såsom dubletter och 1847 såldes på auktion i Stockholm. Vid granskning av katalogen till denna auktion finner man an ödesdigra misstag blivit begångna. Såsom exempel kan anföras, att vid auktionen såldes för cirka 40 kr en exemplar av Gustaf Vasas sällsynta riksdaler 1540, under det att vid Ericsberg behölls en avgjutning. Det sålda exemplaret har jag kunnat spåra genom en rad av senare myntsamlingar, tills det för en par år sedan såldes till en amerikansk myntsamlare, efter vad jag tror mig veta, värderat till 5.000 kr.

Under friherre Carl Jedwards Bondes tid vårdades samlingen omsorgsfullt och blev upplagd i prydliga montrar, men ökades obetydligt och bestod vid hans död 1895 av 1.704 mynt och 1.340 medaljer. År 1897 katalogiserade jag samlingen, efter att i densamma ha låtit ingå min privata lilla samling, bestående huvudsakligen av svenska kopparmynt. Under de följande 15 åren gjordes en del mindre inköp, så att den vid min tillträde till fideikommisset utgjordes av 2.550 mynt och 1.406 medaljer. Den nya katalog, som jag nyligen gjort, upptager 5.186 mynt och 2.015 medaljer.

Den första med säkerhet kända myntningen i Sverige ägde rum i Sigtuna på Olof Skötkonungs tid och skedde efter anglosaxisk förebild och av från England inkallade myntmästare. Dessa mynt äro av ungefär en femtioörings storlek men tunnare och väga omkring två gram. Utmyntningen fortsattes under Olofs efterträdare Anund Jacob men troligen i mycket ringa omfattning, vartill man kan sluta sig av deras stora sällsynthet; i Ericsbergs-samlingen finnes det blott tre exemplar, under det att Olof är representerad av tolv. Efter Anunds död låg myntningen i Sverige nere i mer än hundra år, tills man i slutet av 1100-talet började att efter tyskt mönster prägla små tunna ensidiga mynt s.k. brakteater.

Dessa mynt hade sin blomstringstid till omkring 1250, men präglingen fortgick ännu i början av 1500-talet. Under Folkungatiden präglades även små tvåsidiga mynt, vilka särskilt från Magnus Eriksson äro mycket vanliga. Albrekt av Mecklenburg införde likaledes efter tyskt mönster präglingen av ett större silvermynt vägande omkring ett gram och kallat örtug. Under hela 1400-talet och ända in under Johan III:s tid fortsattes utmyntningen efter örtugtal nämligen örtugar och halva örtugar eller fyrkar. Det första svenska mynt, som bär årtal i prägeln, är en örtug från 1478.

År 1512 lät Sten Sture d.y. efter hanseatisk förebild slå våra första stora silvermynt. Dessa äro av varierande vikt; det i Ericsbergs-samligen bevarade väger 13,6 gram. De gingo troligen icke i allmänna rörelsen utan voro avsedda för större utbetalningar eller hedersgåvor. Helt få äro bevarade till vår tid, men då myntsamlande kom på modet i början av 1700-talet, blevo dessa s.k Sturedalrar föremål för efterbildning av förfalskare, vilka antingen gjorde avgjutningar av äkta exemplar, eller också tillverkade nya stampar. Avgjutningar lura sällan en nutida samlare, men några av dessa förfalskare hava varit så skickliga vid efterbildningen av gamla myntstampar, att det fordras en verklig expert för att upptäcka bedrägeriet. Det är utom Sturedalern huvusakligen Vasaregenternas mynt, som lockat till efterbildning.

Under Gustaf Vasas tid ägde en rik utveckling av det svenska myntväsendet rum. Han införde mynt efter mark och öretal samt lät 1534 slå den första svenska specie-riksdalern vilken sedan med bibehållen vikt och silverhalt präglats av alla våra efterföljande regenter t.o.m. Carl XV. Under Erik XIV präglades våra första guldmynt och under Carl X Gustaf år 1654 den första inhemska dukaten. Den sista slogs 1868. Redan under Gustaf Il Adolf och Christina hade emellertid prägling av dukatmynt ägt rum i Sveriges utländska besittningar. Under Eriks och Johans tid voro mynten i regel synnerligen konstnärligt utförda, men gingo under de följande regenterna i detta avseende hastigt tillbaka, och det är på några få undantag när, först på 1700-talet vi åter få vackra och smakfulla mynt.

År 1624 började i Sverige utmyntningen av koppar. Under de första tjugo åren utmyntades endast i skiljemynt, men av silverbristen föranleddes man senare, att även prägla huvudmynt av koppar, alltså mynt med ett metallvärde lika stort, som det angivna myntvärdet. På detta sätt uppstod år 1644 det för vår svenska mynthistoria enastående myntslag, som kallas plåtmynt. Tillverkningen fortgick i nära 150 år. Det största av dessa med ett värde av tio daler silvermynt präglades blott år 1644; ett exemplar av denna synnerligen sällsynta plåt finnes i Ericsbergs-samlingen, och med sin vikt av 20 kg torde det vara det största mynt, som någonsin utmyntats. Dess köpkraft på sin tid bör ha varit 500 á 600 kr.

Man ser ofta i utländska myntkataloger våra plåtmynt angivna såsom nödmynt; detta är emellertid alldeles oriktigt, de voro lika verkliga mynt som någonsin dukater och specieriksdalrar. Däremot hade vi ju under Carl XII de kända små nödmynten av ett tvåöres storlek med ett angivet värde av en daler silvermynt. Dessa nödmynt, vilka utgåvos till ett antal av cirka 42 millioner stycken, skulle närmast kunna jämföras med banksedlar, och rönte även samma öde som tyska riksbankens sedlar i våra dagar, att bli värdelösa, dock icke så fullständigt, då de ju alltid hade metallvärdet kvar, och under åren efter Carl Xll:s död ompräglades till små skiljemynt.

Medaljsamlingen vid Ericsberg är uppdelad i tre grupper; Kungliga, enskilda personers och fientliga medaljer, eller sådana som äro slagna i främmande land under krig mot Sverige. Det är först med Vasatiden, som vår medaljhistoria tagit sin början, och de flesta från denna tid äro hederstecken, som av regenterna, i brist på ordnar, utdelades att av mottagaren bäras i guldkedja kring halsen. Särskilt från Gustaf Il Adolfs tid finnes här en mycket rik samling av dylika hederstecken bärande konungens bild eller valspråk. De äro ofta små mästerverk i guldsmedskonst, inlagda med emalj i olika färger och infattade i rikt cicelerade kransar.

Samlingen av enskilda medaljer är ordnad efter de olika gravörerna för att giva tillfälle att studera den konstnärliga utvecklingen. Under 1600-talet voro de i regel invandrande tyskar såsom J. G. Breuer och J. Rethe. Den första framstående svensken på detta område var Arvid Karlsten f. 1647 d. 1718. Av hans hand äga vi förutom ett stort antal kungliga medaljer en mycket vacker serie minnespenningar över våra stormän vid tiden omkring år 1700. 

Då Karlsten började åldras, kom till Sverige såsom kunglig mynt- och medaljgravör schweizaren J. C. Hedlinger, och blev här verksam under en lång följd av år. Såsom medaljkonstnär sätter jag honom högst av alla, som här varit verksamma och han bildade en skola, ur vilken utvecklade sig hela serien av våra skickliga medaljörer på 1700-talet, såsom D. Fehrman, C. G. Fehrman och Ljungberger. Karaktäristiskt för deras konst är den vackra raden av speljettoner till formen runda eller ännu oftare sexkantiga, med prydliga vapensköldar eller monogram och ibland skämtsamma deviser. Ljungberger har särskilt vunnit rykte genom sin vackra rad av medaljer till Gustaf III:s historia.

För medaljkonsten inträdde under 1800-talet en period av tillbakagång i konstnärligt avseende, och först i våra dagar har den uppleft en renässans med sådana konstnärer som A. Lindberg, död 1916, och framförallt hans son Erik Lindberg, den nu vid K. Myntet verksamme gravören.

Rörande den tredje gruppen av medaljer, de s. k. fientliga, ha meningarna varit delade, huruvida de egentligen borde få intaga en plats i en svensk samling. Kanslirådet Berch (d. 1777) upptager dem i sin svenska medaljbeskrivning, under det att B. E. Hildebrand i sitt stora verk över Sveriges och det Svenska Konungahusets Minnespenningar utesluter dem i det han i företalet säger: ”För ingen del har jag kunnat förmå mig, att efter Berchs’ föredöme upptaga fientliga minnes- och smädespenningar, slagna i anledning av våra i krig lidna motgångar. Må vem som vill vanpryda sin svenska samling med dessa om råhet och hätskhet vittnande arbeten”. För egen del har jag så till vida följt Hildebrand, att jag lagt upp dessa medaljer i en särskild serie, men jag kan ej gå in på att de skulle vanpryda en svensk samling. Många av dem äro visserligen smaklösa och illa utförda, men hava dock ett stort historiskt intresse. Andra åter äro både vackra och konstnärliga såsom exempelvis serien av Peter den Stores medaljer över segrarna över Carl XII eller en del danska över Magnus Stenbocks slutliga nederlag.

Friherre Carl G. Bonde 1925

 

I år fyller våra samlingar 450 år!?

Idag lanserar KMK, förlåt ”Ekonomiska museet”, en kampanj för att försöka marknadsföra sina historiska rötter. – ”I år fyller våra samlingar 450 år” meddelar man på FaceBook – under hashtaggen: #samlingarna450år – Lite som när lillpojken häromåret ställde sig på tå och utbrast: – Vi har arrangerat myntauktioner i 80 år! 😉
– 
Kanske är det ett sätt för nya verksamhetsledare att försöka verka lite mera erfarna än de egentligen är? – Eller så vill de bara värna (retuschera) sin historia?

Att KMK (ja, jag tänker fortsätta kalla dem så) vill framhålla årtalet 1572 har sin (lite krystade) förklaring i att detta år säges vara tidpunkten då bagaresonen Rasmus Ludvigsson, kanslist hos Johan III, började samla in gamla mynt i syfte att påvisa Sveriges rätt till trekronorsvapnet – som även Danmark gjorde anspråk på.

På Karl IX:s praktmynt om 8 Mark 1608 återfinns både Magnus Ladulås vapen från kontrasigillet 1275 och den fyrdelade skölden med sveakronor och götalejon – d.v.s. Stora Riksvapnet. Myntet är onekligen ett skarpt inlägg i striden med Danmark om Sveriges urgamla rätt till trekronorsvapnet.

En lite mer sansad hypotes om när grundplåten för Kungliga Myntkabinettet (KMK) verkligen lades, skulle kanske snarare hamna någon gång under trettioåriga kriget (1618-1648), då stormaktstidens krigsbyten av böcker, konst, guld- och silverföremål etc. började förgylla svenska samlingar. Gustav II Adolf lär t.ex. ha överlämnat äldre mynt till samlingen redan 1630 och drottning Kristina var en stor myntsamlare i Sverige – innan hon abdikerade och tog samlingarna med sig.

Senare kom den numismatisk intresserade Karl XI att återköpta och lösa ut pantsatta mynt ur Kristinas samling i Amsterdam och återföra dem till den nationella samlingen. Det var också under Karl XI som herrar Elias Brenner (1647-1717) och Nils Keder (1659-1735) började organisera samlingarna. En annan av kungens vänner var medaljkonstnären Arvid Karlsteen (1647-1718), vars ateljé kungen gärna besökte.

Vid slottsbranden 1697 klarade sig mynt och medaljer bättre än böcker och urkunder. Namnet Kungliga Myntkabinettet etablerades först på 1730-talet. Under 1700-talet ökade Myntkabinettets samling betydligt genom att privata samlingar köptes in.

Mynttidningen var givetvis på plats.

Det skulle dock dröja ända fram till mitten av 1840-talet innan KMK kom att presentera en utställning som var öppen för allmänheten.

Hundra år senare (1948) flyttade man till Narvavägen och en ny utställning invigdes. 1959 fick besittningsmynten en egen sal och 1970 invigdes utställningen Världens mynt.

År 1996 flyttade Kungliga Myntkabinettet till fantastiska lokaler på Slottsbacken i Gamla stan. De nyproducerade utställningarna invigdes den 11 juni 1997 av kung Carl XVI Gustaf. Då kanske ”norra Europas” nyaste och finaste numismatiska museum. Mynttidningen var givetvis på plats vid invigningen!

Knappt 20 år senare var nedmonteringen av KMK i full gång. När Eva Ramberg efterträdde Ian Wiséhn 2012 visste allmänheten ingenting om ”den långfingrade museichefen”. Först ett år senare, när han den 8 maj 2013 stal frimärken framför kameran hos Philea Auktioner i Stockholm, briserade skandalen och myntbranschen fick kännedom om att museichefen fått sparken. KMK verkar omgående (redan 2012?) drabbats samma spontana reaktion som landets myntsamlare – jaha, och hur mycket har han stulit på KMK då? En inventering av KMK:s samlingar genomfördes och det visade sig att det saknades mynt för 25 miljoner kronor. Man kunde samtidigt konstatera att även om säkerheten i utställningarna var mycket hög (i Europas modernaste myntmuseum), så var såväl dokumentation som säkerhet mot interna stölder under all kritik. En insider-tjuv kunde effektivt radera alla spår genom att helt sonkia stjäla både mynten och etiketterna de låg på. Då visste ingen vad som funnits.

Tack vare att utredande poliser (till skillnad från KMK) släppte bilder på några av de stulna mynten till dagspressen kunde en viss mynthandlare i Alingsås hjälpa till att lösa stöldgåtan. Hela soppan resulterade sedan i dokumentären Guldfeber – Stölderna på Kungliga Myntkabinettet – som fortfarande finns att se på SVT Play.

 – ”I valven på Kungliga Myntkabinettet finns en gyllene skatt, en av de finaste i världen. Värde: 25 miljarder kronor. Men så upptäcks att mynt för 25 miljoner är försvunna och snart är museets högste chef misstänkt. Men det är bara början. Vi gläntar på den skimrande porten och ramlar rakt in i en svindlande brottshärva och en episk berättelse om begär, hemligheter och lögner.”

En olycka kommer sällan ensam och ett par år efter chefsbytet på KMK började verksamhetens inriktning radikalt att förändras. Numismatik var ”gubbigt”, vilket inte alls passade Löfven-regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnkes kulturrevolution. Aktivism skulle ersätta fackkunskap, mynthistoria och medaljkonst fasades succesivt ut till förmån för diverse allmänna flummigheter som inte hade ett smack med numismatik att göra. Huvudsponsorn Swedbank, vars fina tal om ”värdegrund” och ”ärlighet”, föll som ett korthus när man avslöjas som ”Sveriges största tvättmaskin”.

I en uppmärksammad krönika i Svenska Dagbladet 2016 gick Ola Wong hårt åt den nya kulturpolitiken. – ”Regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”. – ”I den nya organisationen har byråkrater och kommunikations-/marknadsavdelningen helt tagit över. Museicheferna är avskaffade. Alltså: Ingen med makt försvarar institutionerna. I Sverige räcker det med en minister för att förstöra generationer av arbete.” – Något som dessvärre kan sägas vara fallet även för KMK. På bara några år har man gått från kungligt myntmuseum på Slottsbacken till något slags aktiviststyrd ”power posing”.

Carl Lindstrand skriver 2016: – ”Tanken att historien är något som kan och skall användas som verktyg inom ramen för en viss utveckling som av vissa anses önskvärd, ett samhällsbygge om man så vill, är på intet sätt ny. Detta var en av de centrala tankefigurerna för den kinesiska kulturrevolutionen under Mao Zedong, vars syfte var att skapa en ny kultur som skulle passa in i det maoistiska samhällsbygget. Liknande idéer verkar nu vara på modet, inte bara hos Ann Follin, utan på bred front inom svensk historisk forskning och kulturvård.” Och refererar vidare till Georges Orwells ”1984”: – ”Who controls the past controls the future. Who controls the present controls the past.”

Eftersom jag i grunden är en obotlig optimist väljer jag dock att tolka KMK:s nya slogan; ”I år fyller våra samlingar 450 år”, som ännu en kursomläggning. Förhoppningsvis slår pendeln tillbaka och vi får se kulturpolitisk aktivism och värdegrundsuppfostrande ideologier försvinna från våra museer. Koncentrera er istället på att exponera och berätta om vår (fortfarande) fantastiska nationella samling. Mynthistorien och medaljkonsten förtjänar en ny generation samlare.

 

Samlingen utökad med ett fjärde exemplar!

Lagom till 40-årsjubiléet av professor Kenneth Jonssons famösa artikel ”Ett ’provmynt’ för 1 öre slaget till Gustav Vasas kröning 1528?” i den då ledande numismatiska tidskriften Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer (nr 3-1982), dök det nyligen upp ytterligare ett exemplar av denna raritet.

Att det av KMK (Kungliga Myntkabinettet i Stockholm) 1981 (tvångs)inlösta fynd-exemplaret INTE är från ”1528”, kunde undertecknad konstatera redan för 28 år sedan (se Mynttidningen 3/4-1994, sidorna 18-23). Detta bekräftades också året därpå av den mycket kunnige Lars O. Lagerqvist (se NM XL, Myntningen i Sverige 995-1995).

Tio år senare, 2005, fann Bengt Hemmingsson en skrift om Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 – där en gyllen 1528 illustrerades med bildtexten: ”Gustaf I:s öre 1528”. Detta utmynnade i artikeln: ”Om ’provmyntet’ till Gustav I:s kröning 1528 – en dementi”  (SNT 3-2005, sidorna 62-63) och en datering till 1897 kunde därmed med stor sannolikhet fastslås.

I efterhand kan man också konstatera att ”myntet” faktiskt INTE var inlösenspliktigt då det 1981 endast var 84 år gammalt. Här gjorde upphittaren, för ovanlighetens skull, ”en bra affär” då denna fick hela 3.000 kr (ca 9.500 kr i dagens penningvärde) för jetongen. Men hade det rört sig om ett unikt provmynt från 1528, som ”experterna” trodde, hade naturligtvis tre tusenlappar varit rena hånet.

Sedan tidigare är det känt att Kungliga Myntkabinettet (KMK) har tre fynd-exemplar av denna slant – en gång betraktad som ett unikt provmynt:

  • Nyhammar, Grangärde sn, Dalarna, 1981. 5,05 g. KMK inv.nr 100 828.
  • Haninge, Österhaninge sn, Södermanland, 1990. Vikt? KMK inv.nr 102 274.
  • Hökerum, Södra Vings sn, Västergötland, 2001. 6,53 g. KMK inv.nr 103 398.

Nu kan undertecknad stoltsera med fyra exemplar (se bild ovan):

  • Ex. GE, Borlänge, Dalarna, juli 2001 (Tradera #140299). 6,56 g.
  • Ex. CH, Botkyrka, Södermanland, oktober 2002 (Tradera #1082736). 5,23 g.
  • Ex. IS, Skogås, Södermanland, juli 2018 (Tradera #315394336). 5,36 g.
  • Ex. ED, Mörrum, Blekinge, jan. 2022 (Tradera #522964017). 5,29 g. inkl. ögla.

Summa summarum känner vi idag till totalt 7-9 privatägda exemplar av denna historiska skådepenning – som av en professor feldaterats med imponerande 369 år!

 

Blå-gula kulturskatter . . .

Medan Mr. Putin bombar sönder Ukrainas kulturskatter beklagar sig KMK & Co över myntsamlande och privat ägande …!?

Kulturarv till salu … är rubriken på en debattartikel i senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT 2-2022). Med tanke på hur f.d. Kungliga Myntkabinettet i Stockholm (KMK, numera ”Ekonomiska Museet” – sponsrat av ”Gödselkassans penningtvätt”) handhar svenska folkets kulturskatter, vore kanske ”STULET KULTURARV” en ärligare och mera befogad titel. Men det är väldigt sällan privata samlare, numismatiker och donatorer genom århundraden fått någon erkänsla för sina livsgärningar av institutionsnumismatikerna.

Samtidigt kan man konstatera att mycket av de kulturskatter vi idag har kvar (i KMK:s fall; hade), faktiskt har bevarats just TACK VARE privata samlare! Så kanske borde man inom institutionerna istället vara tacksamma för att ”Skatten i chiffonjén” INTE förvarats bakom KMK:s svängdörrar, utan i säker privat omvårdnad under decennier.

En av SNT-skribenterna, Birgitta Hårdh (i likhet med Majvor Östergren, född på Stalins tid), har i Fornvännen 1988 skrivit en text som idag ter sig ganska inskränkt. Att man i SNT 2022 anger denna som ”lästips” är anmärkningsvärt, då den känns mera som Sovjet innan murens fall, än Sverige av idag. Såväl privat ägande som myntsamlande ifrågasätts med hänvisning till 1684 och 1942. Lite som Fan, Putin & Co läser sin historia – med skygglappar! – ”Vad som inte kan ägas av privatpersoner kan naturligtvis inte heller ärvas”, påstås helt utan tillstymmelse till lagstöd. Slutklämmen är emellertid talande; – ”Jag är inte juridiskt skolad och har möjligen tolkat lagtexten fel”. Att orden ”vartill ägare ej finnes” skall vara så svåra att förstå är högst märkligt. Men skygglapparna sitter tydligen Hårdht, så felaktigheterna ältas flera gånger; – ”man kan inte ärva det som någon annan äger”.

Att det skulle vara olagligt att samla mynt som är äldre än 100 år är naturligtvis rent nonsens. Och den som önskar samla ihop ”en vikingaskatt” av arabiska, engelska och tyska mynt, kan självfallet även i fortsättningen göra detta med gott samvete. Skrämselpropagandan från ”gratissamlarna” (de som föredrar att plundra andras samlingar istället för att själva plocka upp plånboken) kan man ta med ro.

Det går naturligtvis alldeles utmärkt att vara för myntsamlande och samtidigt emot kriminella rovgrävningar. Det lär vara förbjudet för museifolk att samla mynt. Något som egentligen är ganska märkligt. Tydligen anser någon policymakare att museifolk är mera opålitliga än privata myntsamlare? De allra flesta samlare kan utan svårigheter ”skilja på ditt och mitt”, så det är svårt att förstå varför museifolk skulle ha svårare för detta. Varför inte helt enkelt låta svensk lag gälla även här, precis som när det gäller privatägda mynt – från antiken, vikingatiden, 1921 eller nutid.

Sedan kan man ju rent allmänt tycka att det är väldigt trist att det Hårdht specialiserade institutionsfolket har så evinnerligt svårt för att erkänna den breda kunskapskälla som finns bland privata samlare och numismatiker. En professor kanske vet mycket om lite, men glöm inte det finns många ”amatörer” som kan slå er alla på fingrarna – vilket också skett. Nya rön inom svensk numismatik efter 1521 har till minst 90% kommit i dagens ljus tack vare privata numismatiker. Detta medan institutionerna fullkomligt snöat in på vikinga- och medeltid (läs: myntfynd, som inte behöver inköpas).

Att använda krångliga formuleringar och rent allmänt hänvisa till ”vetenskap och nyare forskning”, räcker inte för att övertyga undertecknad om er påstådda numismatiska överlägsenhet. Ni har haft fel förut. Och det var säkerligen inte sista gången.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

SVERIGES REGENTER – före Olof Skötkonung

När vi nu skriver 2022 innebär detta att det i år är 1000 år sedan Olof Skötkonung (Olof Eriksson, Skattkung) gick ur tiden. Om detta kommer att innebära något jubileumsfirande och nya minnesmynt, återstår att se. Men tillåt mig tvivla.

Eftersom jag sedan 2020 etablerat lite av en traditionen här på Myntbloggen.se; nämligen att på min fars födelsedag välja ut något spännande avsnitt ur min kommande bok (med arbetsnamnet ”Sveriges första mynt”) och kåsera lite kring detta. Så idag, den 19 januari 2022, tänkte jag skriva lite om de kungar som föregick vår tusenårsjubilar, ”myntkungen”, Olof Eriksson, Skattkonung.

Sveriges Kungahus förtecknar på sin webbsida Sveriges regenter under 1000 år.

De kungar som regerade före den Stenkilska ätten är enligt Kungahuset följande:

  • Erik Segersäll ca 970 – ca 995
  • Olof Skötkonung ca 995 – ca 1022
  • Anund Jakob ca 1022 – 1050
  • Emund gamle ca 1050 – 1060

Här på bildmontaget ovan illustreras dessa ”vikingakungar” med fyra medaljer ur medaljserien ”Hedlingers regentlängd”. Vilken ätt dessa herrar tillhörde nämns inte på Kungahusets webbplats, men man brukar kalla den för ”den gamla kungaätten” eller ”Björn Järnsidas ätt” (även Erik Segersälls ätt förekommer). Tidigare kallade man den Ynglingaätten efter Yngve-Frejs ättlingar.

SAGOKUNGAR
Även om viss ”modern historiesyn” för närvarande ofta förnekar Sveriges historia och gamla arvkungarike, känner vi faktiskt till en rad historiskt belagda kungar långt före Erik Segersäll. Så skall man tro på Sveriges Kungahus, när man förtecknad ”Sveriges regenter under 1000 år”, med Erik Segersäll först i raden, eller på vårt statliga ”centralmuseum” i Stockholm – Nationalmuseum? –  som 2022 påstår att:

– ”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och därmed heller inte svenskar”.

Adam av Bremen skrev så här 950 år sedan: – ”Svenskarnas stammar är många, utmärkta i fråga om styrka och vapenföring, och dessutom framstående krigare både till häst och till sjöss. Därför ser det ut som om de genom sin kraft blir herrar över övriga nordiska folk. Kungar har de av gammal ätt, men deras makt beror av folkets vilja. Vad alla gemensamt har beslutat, det måste han bekräfta, för så vitt inte hans avgörande, som de ibland mot sin vilja följer, befinnes vara riktigare.” (Utdrag ur Adams 4:e bok, kapitel 22).

Dagens Sverige kan kanske upplevas som väl hårt drabbat av Marxs och Engels materialistiska historiesyn, där all form av ”nationalism”, hur realistisk den än må vara, skall förnekas in absurdum (utom vid idrottsarrangemang). Nationalromantikens dagar, då Skansen och Nationalmuseum grundades, känns väldigt långt borta. Idag är det mer eller mindre legio att även historiskt belagda svenska kungar och deras domäner hänförs till kategorin sagokungar och landskap, av den ”moderna” historiesynen.

LOKALPATRIOTISM
Man väljer selektivt ut de källor som passar ens syften. Ofta föredrar man ”fakta” från sagans värld, samtidigt som man förnekar våra äldsta och mest trovärdiga källor.

– Talrika äro de historiker som förirrat sig i sagans värld.
– Historieintresset är påfallande ofta lokalt förankrat.
– Gamla ”sanningar” har en tendens att överleva nya rön.
– Historia är färskvara – men ändå väldigt trögflytande.

Urvalet förefaller påfallande ofta göras utifrån vilket land/landskap historikerna kommer ifrån. Svenskar, danskar, upplänningar, västgötar och skåningar är sällan helt eniga. Danskarna verkar t.ex. inte tro på sin egen kung (Sven Estridsson) och brukar därför förneka både Adams Olof den Svenske och det faktum att Erik Segersäll (Erik Sejrsæl) tvingade Sven Tveskägg (Svend Tveskæg) i landsflykt i Polen under 7 års tid. Även om man skall vara försiktig med Wikipedia är det ganska kul att ”växla språk” och se hur fantastisk olika samma personer/händelser kan beskrivas.

Våra främsta källor till ”Sveriges gamla kungaätt” är Rimberts Vita Anskarii (Ansgars liv) ca 875 och Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis (Historia om Hamburgs stifts biskopar) ca 1075, samt Kungliga Ättartal i Hervararsagan. Problemet är att historiker i alla tider haft mycket svårt att få dessa källor att gå ihop. Man har betraktat dem som motstridiga och därför har sanningshalten ifrågasatts.

En källa som i princip aldrig nämns i dessa sammanhang är den mäktiga medaljserien om 56 medaljer, kallad Hedlingers regentlängd och påbörjad 1734. Men eftersom detta är en i grunden numismatisk blogg om mynt och medaljer kan det kanske vara intressant att reflektera över hur Sveriges största historieskrivare resonerade på det tidiga 1700-talet. De båda lärde herrarna Carl Reinhold Berch (1706-1777) och Erik Benzelius d.y. (1675-1743), behöver vi kanske inte ägna så mycket tid denna gång, men det var i alla fall de som var såväl initiativtagare som historikerna bakom den för samlare så välkända medaljserien.

På uppslaget ovan redovisas de båda regentlängderna parallellt, sida vid sida. Där kan man konstatera att Hervararsagans Kungliga Ättartal redovisar nio kungar i ”Björn Järnsidas ätt” före Erik Segersäll: Björn – Erik – Refil – Erik – Anund – Björn – Erik – Björn … följd av ”Olof”, en äldre bror till Erik Segersäll. Detta medan Rimbert och Adam av Bremen endast får ihop följande svenska regentlängd: Anund – Björn – Olof – Ring – Erik & Emund Ringsson – Emund Eriksson … följd av Erik Segersäll.

Sätter vi upp källorna bredvid varandra ser vi att den första riktiga samstämmigheten är Erik Refilsson och hans efterträdare, bröderna Anund och Björn Eriksson. Att Björn Haugi tas med i 1734 års regentlängd medans hans äldre bror Anund Uppsali ratas, beror på den senares okristliga levene. Hedlingers regentlängd innehåller endast ”kristna” kungar (eller åtminstone ”välvilligt inställda” till den nya religionen), vilket naturligtvis var ett medvetet val på 1700-talet. Erik Anundsson Väderhatt saknas hos Rimbert och Adam, men tas upp i de två övriga källorna. Kung Olof figurerar samtidigt både i Rimbert, Adam och nämnda medaljserie, men saknas i Hervararsagan.

Redan Berch och Benzelius insåg problematiken med de parallella kungarna Björn Eriksson & Ring. De hade dock ingen lösning på problemet, så den projekterade medaljen (nr 4) blev aldrig varken graverad eller präglad. Däremot hade man redan på 1700-talet klart för sig att Adams Emund Eriksson var densamme som i Landamäri  (Äldre Västgötalagen) kallas Emund Slemme av Uppsala och att denne naturligtvis skulle vara med. Man visste till och med att sagans ”Olof Björnsson” (på motsvarande plats) var ohistorisk och då givetvis skulle refuseras. Senare historiker har för övrigt blandat bort korten rejält när det gäller Emund Slemme och förväxlat honom med Olof Skötkonungs frilloson, Emund den Gamle. Medaljsamlarna vet bättre!

Och även de som läst Adam av Bremen: – ”Jag har hört av danernas ofta citerade kung Sven (d.v.s. danske kungen Sven Estridsson, dotterson till Sven Tveskägg och drottning Sigrid Storråda), att svenskarna vid denna tid styrdes av en viss Ring tillsammans med hans söner Erik och Emund. Det är samme Ring som före sig haft Anund, Björn och Olof, om vilka man kan läsa i den helige Ansgars levnadsbeskrivning, jämte andra som inte nämns vid namn.” (Utdrag ur Adams 1:a bok, kapitel 61).

– ”Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald* och var vänligt inställd till de kristna som kom till honom. I Norge regerade Hakon,** och när nordmännen hade avsatt honom med anledning av hans övermodiga uppträdande, återinsatte Harald honom (ca 975) i kraft av sin auktoritet och gjorde honom försonligt inställd till de kristna.” (Utdrag ur Adams 2:a bok, kapitel 25).

* Harald Blåtand (932-985). ** Håkon Jarl (ca 935-995).

KUNG I BAREN
Den helt grundläggande frågan – som ingen verkar ha ställt? – är givetvis; VAR? och ÖVER VAD? var det dessa KUNGAR regerade!?

Om vi återgår till Hervararsagans Kungliga ättartal finns där ett antal mycket viktiga ledtrådar, här nedan uppdelade i fyra punkter.

Bröderna Erik och Refil Björnsson (1.) var båda kungar – men med olika ”titlar”. Erik var ”kung i Sverige” och Refil var ”härkonung och sjökonung”. Att vara Kung i Sverige är således inte samma sak som att vara Kung i baren efter löning. Kung kan betyda olika saker i olika sammanhang och man måste givetvis alltid klarlägga över vad och vilka respektive kung regerade. Erik Refilsson (2.) fick bli kung (riksföreståndare?) efter Erik Björnssons död, då den sistnämndes barn var omyndiga. När Erik Björnssons söner, Anund Uppsali och Björn Haugi (3.) växt upp, tog de i kraft av arvsrätten över styret efter Erik Refilsson (som ev. abdikerat?). Men nu kommer det viktigaste:

  • ”DÅ DELADES SVERIGE ÄNNU EN GÅNG MELLAN BRÖDER”…

1. Björn Järnsidas söner hette Erik och Refil; den senare var härkonung och sjökonung, men Erik var kung i Sverige efter sin fader och levde bara en kort tid.

2. Då övertogs riket av Refils son Erik, som var en stor härförare och en mäktig kung.

3. Erik Björnssons söner var Anund Uppsali och kung Björn; då delades Sverige ännu en gång mellan bröder, och de övertog styret efter Erik Refilsson.

4. Kung Björn lät bygga upp den plats som kallas Haugi och kallas därför Björn Haugi.

Äldre brodern Anund Eriksson Uppsali blev kung i Uppsala, medan den yngre Björn Haugi fick söka lyckan på en annat håll. Ännu idag förekommer det dock historiker som associerar Björn Haugi med Olof Rudbecks ”Björn på Håga”, lokaliserad till Hågahögen utanför Uppsala. Detta trots att vi i 120 år känt till att Hågahögen är från bronsåldern (1700-500 f.Kr.) och inte från 800-talet. Häpnadsväckande!

Varför moderna historiker inte velat inse den uppenbara kopplingen mellan Björn Haugi och Kungshögen vid Hovgården (Adelsö kungsgård) mitt emot Birka, kan man bar spekulera kring. Där träffade Ansgar kung Björn och fick vid hemresan till Frankerriket med sig ett brev, ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (d.v.s. med runor) från kung Björn till kejsaren Ludvig den Fromme (778-840).

Kontentan av allt detta blir således att vi på 800-talet hade två parallella kungar i Sverige; bröderna Anund och Björn Eriksson. Den ene residerande i Gamla Uppsala och den andre på Adelsö/Birka/Roden (endast 64 km därifrån). Allt efter den refererade överenskommelsen att ”dela Sverige mellan bröder”. Vi verkar alltså ha gått från en enad svensk monarki till en s.k. diarki (ett ”tvåmannavälde”).

– Är det detta som är grunden till den infekterade och duktigt uttjatade debatten om ”svear mot götar”? – Är det därför diarki förbjuds samtidigt som Svealand nämns för första gången? – i Kristoffer av Bayerns landslag 1442.

Hade egentligen tänkt att hinna med lite intressanta historiska kopplingar mellan vikingatidens Sverige och Danmark också … men timmen är sen, så det får bli en annan gång. Det finns mycket att utveckla både avseende de nya rönen kring den danske kongerække (2020) och de kungliga svensk-danska släktförhållandena (2021), för att inte tala om 800-talets alla spännande kungar och deras strapatser. Många gamla missuppfattningar behöver redas ut, men det kräver större plats, så några hemligheter får vi allt spara till boken … 😉

Grattis på 102-årsdagen, farsan! – Du fattas mig …

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*