Medaljmagnet …?

För tre år sedan var jag på Kungliga Myntkabinettet (KMK) i Stockholm och fotade Olof Skötkonung-penningar. En härlig helg i hufvudstaden med födelsedagsfirande, god mat och en (sista, skulle de visa sig) rundvandring på KMK. Man skulle ju kanske kunna tro man efter fotosejouren (med 750 tagna penningbilder) var ganska trött på allt vad foto hette, men icke. Dagen efter lyckades jag faktiskt tömma batterierna i såväl kamera som mobil. Något man i efterhand kan vara tacksam över. Nu finns ju i alla fall bilderna från KMK:s fantastiska utställning på Slottsbacken kvar, efter nedmonteringen.

leo_20150515

Bland mycket, mycket annat fotograferade jag montern som tillägnats mynt- och medaljkonstnären Leo Holmgren (bilden ovan till vänster). Även hans föregångare, Erik Lindberg och Lea Ahlborn hade förärats egna monterarrangemang i utställningen.

På väg ut i solskenet passade jag givetvis på att shoppa runt lite i KMK:s museibutik. Resultatet av detta blev två bärkassar litteratur – och en liten dosa! Eftersom jag, förutom mynt, medaljer, mått & vikt, schackspel, tappkranar etc. etc., även samlar lite på dosor och askar (i likhet med Anders Zorn), kunde jag inte låta bli denna (bilden ovan till höger). Själva dosan är svarvad i päronträ (tror jag man sa) och i locket sitter en (brakteatpräglad?) silvermedalj (Ø 45 mm) infattad. Både stil och signatur talar sitt tydliga språk; gravören är Leo Holmgren (1904-1989). KMK hade ett antal dylika dosor, med olika motiv i locket. Att jag bland dessa valde ut just denna … var kanske ödet?

leo1-2Något år eller så senare dök det på Tradera upp en gipsmodell (Ø 165 mm) med exakt samma medaljmotiv. Ropade in den för en spottstyver. Den bildade ju ett trevligt par med min lilla dosa.

I mitten av mars i år fick jag plötsligt se ytterligare ”en kompis” till mitt sköna par. Och ståendes med mobilen på bilbesiktningen kunde jag strax före påsk förvärva även denna. En stålstamp (positiv gravyrpuns / arbetspatris) med exakt samma motiv! Tidigare hade jag nog trott att ”medaljen i dosan” förmodligen var en försilvrad galvano, men nu får man kanske omvärdera detta. Den är nog trots allt brakteatpräglad i silver. Någon dylik medalj, med frånsida och allt, har jag dock aldrig sett. Kanske någon i läsekretsen gjort det? Hör av er i så fall!

Jaa, hur är det möjligt!? Förunderliga äro Herrens vägar. Den sistnämnda är visserligen magnetisk, men att alla tre skulle samlas på samma ställe är väl ändå lite smått otroligt. Man måste vara en riktig medaljmagnat … öh förlåt, medaljmagnet. ;)

Alternativa fakta

Av någon märklig anledning har ”alternativa fakta” och ”Fake News” blivit vardag på senare tid. Tydligen skall var och en numera få ha sin ”sanning” och välja ut ”russinen ur kakan” för att skapa ”sin egen verklighet”. Trots att det finns massor av artiklar och argument för en uppfattning, är det tydligen inga problem att helt bortse från detta, hålla för öronen och lalla ihop sin egen version av verkligheten. Man kan blåneka till allt och samtidigt ”tänka fritt”, bygga luftslott och ”koka soppa på en spik”. Inga problem.

Att skilja på Säter- respektive Nyköpings-kreuzrar 1632 har i princip alla de stora kopparmyntexperterna gjort i mer än 150 år nu. Redan Stiernstedt och Appelgren hade koll på detta och framförde flera olika argument, bland annat att kreuzrar med pilsköld (Markus Kocks myntmästarmärke) präglades i Nyköping där han då var bosatt och att Säter-mynten dessutom har en helt annan gravörstil. I modern tid har undertecknad behandlat ämnet vid upprepade tillfällen under de senaste 30 åren.

1632_kreuzer_sater_nykoping_Mynttidningen_5-6-1994_1250

Nu har det s.k. ”vetenskapliga samfundet” SNF (Svenska Numismatiska Föreningen) i två års tid publicerat olika versioner av en artikel, med titeln ”Gustav II Adolf kreutzer 1632”, där man å ena sidan sätter underrubriken ”Myntorterna Säter och Nyköping” å andra sidan helt och hållet undviker myntortsdiskussionen. Dessutom utelämnar man medvetet referenser till vad som tidigare skrivits i ämnet. Varför gör man så? Det är ju inte så att man inte känner till dessa artiklar, för det gör man. Men man väljer alltså aktivt bort dem … för att slippa diskussionen? Obegripligt! Och rent ohederligt!

Det är också högst anmärkningsvärt att man överhuvudtaget inte nämner orden gravör eller stil. Om man åtminstone hade problematiserat saken och diskuterat möjligheten av vals-/personaltransporter från Säter till Nyköping (något som f.ö .inte finns ett uns av belägg för), men icke. Istället konstruerar man tre grupper?, där både identiska kungakronor och frånsideskronor ingår i olika grupper samtidigt!?

Nej SNF, det blir bakläxa! Känner att vi får försöka styra upp detta. Att röra till det och blanda åtsides- och frånsidesdetaljer huller och buller håller inte.

1632_sater_nykoping_kreuzer_text

SÄTER. 1 Kreuzer 1632. Gravör: Petter Michelsson. 

Kungakrona A.

  • Tre skölddekorationer, GUST eller GUSTA
  • Två skölddekorationer, GVSTA, SVE eller SVEC
  • Utan skölddekorationer, GUSTA eller GUSTAV
  • Frånsideskrona 1, CVPREA samt valören 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 1, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CVPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 2, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZ
  • Frånsideskrona 3, CVPREA samt 1:CR-EUTZ
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1:CR-EUTZ

Kungakrona B.

  • Utan skölddekorationer, GUSTA SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTA(V) eller GVSTA(V) SVEC
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt 1:CR-EUTZ eller 1:CRE-UTZR
  • Frånsideskrona 3, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .1. / CREU-TZER
  • Frånsideskrona 4, CUPREA samt .I. / CREU-TZER

NYKÖPING. 1 Kreuzer 1632. Med Markus Kocks Mm (pilsköld).

  • Utan skölddekorationer och utan strömmar, GUSTAV SVE
  • Utan skölddekorationer, GUSTAV SVE eller SVEC
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 6, CVPR( )EA samt .1:CR-EVTZ
  • Liten frånsideskrona, Mm kl. 7, CVPREA( ) samt .1:CR-EVTZ

1632_sater_kreuzer_kronor_text

Tror att det var Tegnér som sa att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, för 200 år sedan. Kloka ord. Det finns knappast något självändamål med att göra det enkla onödigt komplicerat. Om man utgår från de tydligaste skillnaderna och delar upp dessa enligt ovan är det enkelt att fylla på med de textvarianter som förekommer.

SNF passar också på att konstruera en ”ny krontyp” genom att godkänna dåliga och högst tvivelaktiga exemplar som ”bekräftade varianter”. SNF:s ”fantasikrona 2″ är med största sannolikhet ”Krona 2a” där man i efterhand skrapar bort perspektivteckningen. Åtminstone bör man betrakta det så tills man lyckats presentera ett trovärdigt och tydligt exemplar. Med Uppsala Universitets nyligen avslöjade fyrk ”1654”, som visade sig vara en vanlig 1657:a, i färskt minne, borde väl detta vara en självklarhet för SNF.

Den uppmärksamme noterar också att KRE-28 inte alls har ”krona 2a” utan ”krona 4″ och således bör vara identisk med KRE-21 samt att ”nyupptäckta” KRE-30 sannolikt är en KRE-6 utan åverkan. Ytterligare en indikator på att SNF-krona 2 = 2a.

Mynttidningen_4-1996_kreuzer_1632Skulle vilja avsluta med att rekommendera SNF att studera Mynttidningen 4-1996, och då speciellt sidorna 11-12. Men det har man ju redan gjort! Trots att man inte vill erkänna det. För annars hade man ju inte kunna skriva att kreuzer-myntningen var en framgång och inte ett misslyckande, som man ansåg 1995 (SNF, NM XXXIX).

När man mer eller mindre plankar en text kan det kanske vara klädsamt att ange källan. Eller är det kanske helt enkelt därför man INTE gör det? För den som till äventyrs vill läsa mera om detta kan vi tipsa om: Antikören lagerkatalog 20, 1990, Antikören auktion 9, 1990, Mynttidningen 5/6-1994 och 4-1996 bara för att nämna några referenser färskare än Stiernstedt 1863. Tja, vi kan krydda med några länkar också:

Trevlig läsning!

Anno Domini 2017

Hoppas att julhelgen varit skön, avslappnad och full av ”hårda paket”. ;)

Till skillnad mot 2014 och 2016 blev det lite magert med julklappar för undertecknad i år. Men klenoder är kanske inte klenoder om de dyker upp varje år. Hur som helst, ”en liten tröstpenning” (som Olle Algård brukade säga), blev det i alla fall. I år en spansk, till skillnad från den tyska 2014 och den franska 2016. Internationellt så det förslår.

DSCN5914-15_1200

SPANIEN. Philip IV (1621-1665). Madrid. 8 Maravedis 1662-Y. KM 44.4. Valsverks-präglad. Motvända sidor. Felaktigt utstansad till spetsoval form. Har sett en liknande Kristina-fyrk 1635(?) en gång … men dessvärre kan jag inte hitta bilden just nu.


Apropå myntfotografier kan det väl knappast undgått någon att detta är en mycket värdefull källa till kunskap – och säkerhet! Är det något vi kan lära av 2017 så är det väl det. Skandalen med den långfingrade museimannen, som briserade 2013, har som många befarat, bara växt och växt. Och ändå är det bara toppen av isberget vi sett.

Synd att man inte läste Mynttidningen Online för nästan 20 år sedan:

 – ”Tänk vad mycket enklare vårt jobb skulle vara om Sveriges alla museer hade dokumenterat och fotograferat sina samlingar och snabbt kunde gå ut med detta när en stöld uppdagats. Men tyvärr, något förebyggande arbete verkar man inte ägna sig åt.”

16_mark_guld_1615_ex_goteborgs_stadsmuseum_foto_1997

I maj 2017 väcktes åtal och i samband med detta släppte polisen en pressbild av ett beslagtaget guldmynt – Gustav II Adolfs 16-mark 1615. Undertecknad kände genast igen detta mynt eftersom jag hade fotograferat detsamma i samband med ett besök på Bankmuseet i Chalmerska Huset i Göteborg 1997. Bilden, om än i litet format, hade t.o.m. funnits tillgängligt på Mynthandeln.com sedan 1998-10-10. För den erfarne var det inga problem att konstatera ett antal exemplarspecifika detaljer (ett par små repor och klämmärken), och därmed identifiera det stulna och beslagtagna myntet som identiskt med det på den lilla bilden på Mynthandeln.com.

negativet_DSCN4490Efter att ha vänt upp-och-ner på hela ”fotoarkivet” (en salig röra efter 35 års mynt-fotograferande) fann jag, redan efter mindre än en vecka(!), FotoQuick-albumet med negativet till den aktuella bilden. EUREKA! Eftersom jag inte äger någon negativ-skanner fick jag fota av negativet på ett ljusbord och sedan invertera det i PhotoShop. Och efter lite autonivåer och ökad kontrast började det likna ett guldmynt. Behöver jag säga att polisens utredare var mycket tacksamma för detta sena, men mycket tunga bevis. Att släppa en pressbild hade uppenbarligen varit mycket effektivt.

Vid rättegången i november fick jag avge mitt vittnesmål via telefon, då förhandlingen krockade med hustruns jubilerande på Västanå slott. Något som hela tjocka släkten säkert är tacksam för, då detta blev riktigt minnesvärt. Efter att domen kom i början av december kunde man dels konstatera att f.d. museichefen fick tre år i buren, dels att listan över de guldmynt som försvunnit från Göteborgs Stadsmuseum var lång. När jag på FaceBook skämtade om ”negativet som sparade en halv miljon åt Göteborgs Stadsmuseum”, var det nog en kraftig underdrift. Vi talar nog snarare om 1,5-2 miljoner.

Men någon blomma har jag ännu inte sett till … ;)

Gammal man gör så gott han kan …

Kommer ni ihåg Hasse Alfredssons ”gamle Lindeman”? - ”Gammal man går så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Kanske lite fräckt att yttra något sådat om en ”valsmästare”, men nu var ju gamle Christopher Norman i Avesta, mig veterligen, inte dansör, utan just ”valsmästare”.

20171220_1200a

Att jobba som myntgravör in i 70-årsåldern kan nog ha sina sidor. Kanske inte så lätt om synen fallerar och händerna darrar. Men ibland bli saker och ting inte riktigt som man tänkt sig och man kan tvingas till nödlösningar. Myntgravörsläkten Norman kom att verka i Avesta under närmare ett halvsekel. Kronogjutare Carl Norman övertog gravyrsysslan 1777 och efterträddes 1790 av sin son Carl Erik, som tragiskt nog drunknade i Dalälven år 1808. Han efterträddes då tillfälligt av sin farbror, Christopher Norman, och sedan permanent av Christophers son Carl Gustaf. När den sistnämnda blev sjuk 1822 och dog året därpå, endast 40 år gammal, fick den vid det här laget 70-årige Christopher återigen gå in och vikariera som myntgravör.

  • Carl Norman (1729-1798). Kronogjutare, chefsgravör i Avesta 1777-1790.
  • Christopher Norman (1753-1827). Valsmästare, vikarierande gravör i Avesta.
  • Carl Erik Norman (1765-1808). Chefsgravör i Avesta 1790-1808.
  • Carl Gustaf Norman (1783-1823). Chefsgravör i Avesta 1808-1823.

1822_halvskilling_atsidor_1200

Familjen Norman kanske inte tyckte det hela var som roligt för 195 år sedan, men för dagens myntsamlare lämnar bevarade mynt ett påtagligt vittnesmål om vad som hände. Bilden ovan visar tre stycken åtsidor till 1822 års halvskilling. Den första, med liten kungakrona, tillskrivs Carl Gustaf Norman (39 år), medan de två följande, med stor kungakrona, uppenbarligen har graverats av den 30 år äldre Christopher Norman.

Myntet i mitten har de mest påtagliga defekterna. Konungens ordningstal ”XIV” är inpunsat lite hipp som happ och detsamma gäller omskrifterna. FOLKETSKÄRLEK i ett ord t.ex. Ingen särskrivning här inte.

DSCN5872_detalj_1200

I det gamla, men ännu delvis användbara, referensverket ”Sveriges mynt 1521-1977 – The Coinage of Sweden 1521-1977″ av herrar Bjarne Ahlström, Yngve Almer och Bengt Hemmingsson, Stockholm 1976, finns Karl XIV Johans 1/2 skilling 1822 upptagen med liten eller stor krona.

I den något modernare publikationen ”Svensk myntförteckning – Swedish Coin Index” av Christian Hamrin och Jan L. Hyllengren, Stockholm 1988, anges istället den stora kronan som ”enskillings kungakrona”. Något som, bland mycket annat från SMF, anammats av Roland Falkensson på hans digitala ”typsamlingssida”.

Men tittar man lite närmare på saken finner man att 1988 års uppgifter faktiskt är felaktiga och att nästan 30 år förflutit utan att någon uppmärksammat detta. Den stora kungakronan kommer inte alls ifrån Karl XIV Johans 1 skillingar 1819-22 (SMF typ A), utan ifrån Karl XIII:s 1/2 skillingar 1815-1817. Jämför bildmontaget på mittenbilden.

Gammal man går så gott han kan … ibland blir det lite snett och skevt. Ibland råkar man ta kungakronan av föregående regent och sätta den på (adoptiv)sonens mynt.

För den som vill läsa mer om myntgravörsläkten Norman i Avesta rekommenderas bland annat Torgny Lindgrens artikel ”Anteckningar om myntgravörer i Avesta” i Nordisk Numismatisk Årsskrift (NNÅ 1941, s. 219-222) och undertecknads dito ”Kalenderdosor tillverkade av myntgravören C. Norman” i Mynttidningen 8/9-1994, s. 30-32.

Gjutjärnsmedaljer

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250Förra veckans blogginlägg handlade bland annat om ”medaljvalörerna” guld, silver och brons. Ja, den mera ovanliga medaljmetallen aluminium fick faktiskt också vara med på ett hörn. Utöver dessa tre ”valörer”; guld, silver och brons (innefattande alltifrån koppar till medaljbrons/mässing), är tenn den mest förekommande. Den fjärde valören i ordningen, så att säga. Anledningen till varför man präglade medaljer i olika metaller är naturligtvis i första hand att man ville nå olika kundgrupper – med olika stor plånbok. Den som inte hade råd med guld, köpte silver eller brons och den som ville komma ännu billigare undan, köpte en tennmedalj. Det konstnärliga uttrycket (bortsett från själva lystern) var ju ändå detsamma. På så sätt tillgodosåg man såväl genuina (konst)samlare som investerare och skrytsamlare.

DSCN5792-94_skugga_1200

Under 1800-talet tillkom en ny medaljmetall – gjutjärnet. Om det var de nybildade järnbruken som ville göra reklam för sig och visa hur detaljerat och fint man kunde gjuta, eller om det var medaljkonstnärer och entreprenörer som Carl Enhörning som initierade det hela, vet man väl egentligen inte riktigt. Kanske var det en kombination av anledningar och affärsmöjligheter. Det är hur som helst anmärkningsvärt hur ofta gjutna järnmedaljer är signerade just Carl Enhörning. Säkert nio av tio.

Notera att gjutjärnsmedaljerna genomgående är något mindre än originalpräglingarna. Jämför bilden ovan, där den präglade bronsmedaljen mäter Ø 57 mm medan den gjutna järnmedaljen endast mäter Ø 54,5 mm (96%). Detta är ett fenomen som är viktigt att känna till. En avgjutning blir genom s.k. krympning alltid något mindre än förlagan / modellen. Genom detta kan man göra relativa dateringar av gjutna medaljer, då en avgjutning av en avgjutning blir än mindre (och diffusare). På renässansens gjutna medaljer kan diameter och detaljrikedom därför få mycket stor ekonomisk betydelse.

DSCN5792-19_1200

Några exempel på gjutna järnmedaljer. Medaljerna ovan finns beskrivna nedan. Originalpräglingar i silver eller brons till vänster och gjutjärnsmedaljer till höger:

  • Anna Maria Lenngren (1754-1817). Skald, författare. Utgiven av Svenska Akademien 1818. Utförd av Gustaf Adolf Enegren. Hy II:43. Ø 31 mm.
  • Gustaf Fredrik Gyllenborg (1731-1808). Skald, ledamot av Svenska Akademien. Utgiven av SA 1808. Utförd av Carl Enhörning. Hy II:14. Ø 34 mm.
  • Sven Rinman (1720-1792). Bergsråd, direktör över järnmanufakturerna. Utgiven av Vetenskapsakademien 1831. Utförd av Mauritz Frumerie. Hy I:310:2. Ø 40 mm.
  • Kronprins Karl XV (1826-1872). Prins Karls första besök i Skåne 1836. Utgiven av invånare i Malmö, Kristiansstad, Lund, Helsingborg m.fl. skånska städer. Utförd av Ludvig Persson Lundgren (far till Lea Ahlborn) 1837. Hild. 1. Ø 43,5 mm.
  • Matths Persson (1754-1809). Hemmansägare i Dalarna och riksdagsman. Utgiven av Bondeståndet vid 1809 års riksdag. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning 1810. Hy.II:23. Ø 48 mm.
  • Gustav IV Adolf (1778-1837). Kung i Sverige 1792-1809. Konungens återkomst från kröningsriksdagen till Stockholm 1800. Utförd av entreprenören, mynt- och medaljgravören Carl Enhörning år 1800. Hild. 22. Ø 57 mm.

De senaste exemplen på järnmedaljer, gjutna efter en präglad förlaga, som jag känner till är nog de båda Göteborgs-medaljerna; Carl Milles Göteborgs-medalj 1923 och Ivar Johnssons medalj över den göteborgske donatorn Charles Felix Lindberg 1926.

Kan man variantsamla medaljer!?

Att medaljer förekommer i ”olika valörer” (vanligen guld, silver och brons) känner väl de flesta till. Många associerar nämligen ordet medalj med prismedalj eller idrottsmedalj.

DSCN5705-10_guld_silver_brons_1250

Trots att det fanns medaljer (medallions) redan under romersk tid, brukar man säga att medaljen är ett barn av renässansen. En av de första medaljkonstnärerna var Antonio Pisano, mera känd som Pisanello (ca 1395-1455). Hans förstlingsverk, en stor gjuten bronsmedalj över den byzantinske kejsaren Johannes VIII, Palaeologus, tillkom antingen 1438 i Ferrara, eller möjligen under första halvåret 1439 i Florens.

Det finns en uppsjö olika typer av medaljer; minnesmedaljer, konstmedaljer, historiska medaljer, kungliga medaljer, enskilda medaljer (personmedaljer), porträttmedaljer, belöningsmedaljer, prismedaljer, bärbara medaljer (faleristik – bröstdekorationer), temamedaljer, utställningsmedaljer etc. etc.

DSCN5717-20_aluminium_varianter_1250

En mycket vanligt förekommande medalj är ”gravösen” Lea Ahlborns aluminium-medalj över Oskar II och Stockholmsutställningen 1897 (Olsén 342). Redan i pojksamlingen fanns en sådan – med limrester på åtsidan. Min far hade nämligen i samband med en maskerad någon gång i forntiden, dekorerat en cowboy-hatt med en dylik medalj. ;)

Medaljen, som efter behag kan kategoriseras som såväl kunglig som porträtt-, minnes-, eller utställningsmedalj, är som sagt väldigt vanlig i aluminium, men förekommer mera sparsamt även i ”guld” (förgylld brons), silver och brons. Diametern är Ø 45 mm. Omskrifterna lyder: OSCAR II SVERIGES OCH NORGES KONUNG )( MINNE AF ALLMÄNNA KONST- OCH INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I STOCKHOLM 1897.

DSCN5709-12_brons_varianter_detaljer_1250

Tittar man lite närmare på dessa medaljer finner man att flera olika stampar använts (minst tre åtsidor och fyra frånsidor). De ursprungliga stamparna är förmodligen de två som ses på översta bilden (guld, silver, brons). Kännetecken för dessa är t.ex. att på åtsidan pekar tvärarmen på kungakronans kors mot nedre delen av H i OCH (och årtalen 1872-1897 är större), samt att nedre spetsen av frånsidans toppflagga likaledes pekar mot nedre delen av H i OCH (jämför översta medaljen på tredje bilden).

På nästa stamppar har kungakronans kors hamnat mitt emellan OCH – NORGES, medan frånsidans toppflagga placerats väldigt nära OCH (jämför tredje bilden). Denna variant verkar förekomma i såväl brons som aluminium (överst på andra bilden). I den sistnämnda metallen finns dessutom ytterligare (minst) två varianter, båda med en åtsida som har tvärarmen på kungakronans kors nedanför OCH (nedersta medaljen på andra bilden). Till denna åtsida finns två olika frånsidor kopplade – med varierande placering av toppflaggan i förhållande till omskriftens OCH.

DSCN5717-20_varianter3_1250

Det finns med all sannolikhet flera varianter av denna medalj, men någonstans måste man ju börja och detta var de varianter jag kunde hitta bland mina egna exemplar. Myntbloggens läsare får gärna komplettera detta med flera. Låt variantsamlandet börja!

Till minne av Kalle dussin

kalle_dussin_montage_skugga_1200

Denna dag anno 1718 – Karl XII blir skjuten vid Fredrikstens fästning i norska Halden, vilket gör slut på den svenska stormaktstiden.

Så dagen till ära bjuder jag på ett litet urval av Karl XII-medaljer. Från Arvid Karlsten 1707 till Philip Nathan 1999. Kryddat med Hedlinger, Enhörning, Rogat och Kulle.

Varning för falska Karl XI-dukater!

1666_1676_dukater_falskaNi som följer oss på FaceBook har säkert redan noterat att det på sistone börjat dyka upp diverse falska guldmynt – bland annat svenska Karl XI-dukater – på eBay.

Den första, med årtalet ”1676”, dök faktiskt upp på SNF / MISAB:s auktion 20 redan för ett år sedan. Den grova stilen och det avvikande porträttet föranledde katalog-författaren att klassificera myntet som ett lärlingsarbete, även om det var ganska uppenbart för många att det rörde sig om en förfalskning. Här på Myntbloggen.se skrev vi till exempel redan den 13 september 2016: - ”Vore i sammanhanget väldigt intressant att få höra vad ‘SNF:s äkthetskommitté’ har att säga om #703 … kan man få ett äkthetsbevis …?” ;)

I början av oktober i år dök det upp en liknande förfalskning, men med årtalet ”1666”, på eBay. Säljaren, med alias ”spetsnaz” (från United Kingdom), saluförde dessutom en lång rad andra misstänkta ”äldre guldmynt” med väldigt avvikande gravyrstil. Därefter dröjde det bara några dagar tills ytterligare ett exemplar av den falska Karl XI-dukaten med årtalet ”1676” salubjöds på Tradera. Denna auktion släcktes dock ner ganska omgående efter att vi hade gått ut med en varning på FaceBook. Tack vare vakna samlare kunde även denna förfalskning härledas till ”spetsnaz” på eBay.

Ett par veckor senare fick jag ett mail från England, med en förfrågan om äktheten på en svensk dukat 1666. En gammal kund till oss hade bedömt den som falsk med hänvisning till oss. Och visst var den falsk. Efter lite googlande skulle också visa sig att samma auktionsfirma även sålt det exemplar av ”1676:an” som senare samma år skulle hamna hos MISAB.