Slaget vid Adrianopel den 9 augusti år 378 e.Kr. sägs ha varit början till slutet för det Romerska Riket. Visigoternas rytteri krossade de romerska legionerna och Kejsar Valens (364-378) stupade tillsammans med två tredjedelar av hans armé. Adrianopel (Adrianople/Hadrianopolis) låg i Östra Thrakien, inte så långt ifrån Konstantinopel. Idag heter staden Edirne och ligger i nuvarande Turkiet vid gränsen mot Bulgarien och Grekland. Kejsar Valens efterträddes av Theodosius den Store (379-395), vars mynt, trots titeln, inte alltid var så stora. ;o)  Efter det stora nederlaget i Adrianopel år 378 e.Kr. resonerade han ungefär som så att ”if you can’t beat them – join them”. Och så slöts ett förbund med ”de ädla” Vesigoterna om att upplåta mark på romerskt territorium i utbyte mot fred och att man bidrog med soldater till den romerska armén. De latinlärde kallar det ”foederati” och av detta har vi senare fått ord som federal och federation. Ordet federalism är bildat efter latinets ”foedus” och betyder ”fördrag” eller ”förbund”.

Till vänster ses ett minst sagt skröpligt exemplar av en Solidus       – ett myntslag som introducerades, först i mycket liten omfattning av Kejsar Diocletianus år 301 e.Kr. och sedan ”på riktigt” av Konstantin den Store 312 e.Kr. Detta exemplar är en s.k. ”Fouree Solidus”, d.v.s. en samtida förfalskning i guldpläterade koppar. (Jämför blogginlägget om Antikens Olympiska Spel – där även Theodosius den Store kom med på ett hörn). Trots sitt bedrägliga anlete kan den faktiskt vara slagen på ett officiellt myntverk. Något som möjligen talar däremot är att det förefaller som åtsidan är från VALENS (364-378) och frånsidan från föregångaren JOVIANUS (363-364).

Tyvärr är åtsidan svårläst, men det tycks stå VAL vid en position som överensstämmer med solidi från Valens. Typen (med Roma och Constantinopolis sittande – den senare med ena foten på en skeppsstäv) förekommer under båda kejsarna, men är vanligast under Jovianus (som präglade den i Antiochia (ANT), Konstantinopel (CONS) och Nicomedia (SMN) – jämför ”fulingen”.

Frånsidans omskrifter är dock skiljaktiga:

• DN IOVIANVS PEP AVG – SECVRITAS REI PVBLICAE  (= Statens säkerhet).
• DN VALENS PER F AVG – GLORIA ROMANORVM  (= Romarnas ära).

Nu var det inte bara officiella mynt-verk som producerade ”romerska mynt”. Det förekom även att man (läs: makthavare) utanför romarriket etablerade myntverkstäder som slog mynt efter romersk förebild. Dessa har ofta förvirrade (illiterata / barbariska) inskriptioner och brukar även ha mer eller mindre avvikande konstnärlig stil gentemot sina romerska original. Likheterna med Olof Skötkonungs efterpräglingar (det heter så när falskmyntarna är kungliga – annars heter det för-falskningar) av Kung Ethelred II:s engelska CRVX- och Long Cross-pennies, är ganska påtaglig. Ju längre från makten präglingarna kommer desto mer förvirrade blir de. Ibland verkar det som minsta fäbod antas ha inrymt ett ”industriellt myntverk”. ;o))

Dessa barbariska präglingar har, i likhet med de tidigare keltiska, allt som oftast en charmfaktor som vida överstiger de ”vanliga” romarna. Området är förhållandevis outforskat och mycket finns att upptäcka. Det förefaller som vissa typer varit extra populära att efterbilda. En sådan är Konstantin den Stores s.k. ”VLPP”-typ (efter frånsidans omskrift: VICTORIAE LAETAE PRINC PERP). Här finns oändliga varianter och rent komiska ”designlösningar”. Jag köpte min första som liten grabb, i en fyndlåda, utan att ha en aning om vad det var som blev liggande där i pojksamlingen. På äldre dar har jag så smått börjat samla på mig lite charmiga VLPP-imitationer (samt några original för jämförelsen skull) och har väl kommit upp i ett hundratal. Men det är en annan historia som vi kanske får anledning att återkomma till i ett annat blogginlägg.