MISAB vs Tradera

Idag kom ”postmästaren” med ett litet kuvert innehållande SNF:s Svensk Numismatisk Tidskrift, SNT 6-2012 (65 gram, 24 sidor) och ett stort paket med fem auktionskataloger från Künker i Osnabrück (3,854 kg, 876 sidor). Kontrasten mellan ”ankdammen” och kontinenten är påtaglig på alla områden. Och därför blir man ”lite full i fniss” när man läser SNF:s Myntauktioner i Sveriges (MISAB:s) SNT-annons. Med allvar och emfas hävdas att deras kataloger håller ”auktionsmarknadens högsta standard” och att dessa läses av ”de allra mest köpstarka kunderna”. ;o)

Men efter alla slarvfel, skiftande bildkvalitet, undermålig webbkatalog och klena resultat vid senaste auktionen, har man nog anledning att fråga sig om detta verkligen är värt 34% provision? – Om slantarna gått till SNF:s hemsida … så okey, man annars? ;o)

Och nu i höst får kanske SNF/MISAB lite konkurrens? Svenska Föreningen för Historiska Värdepapper, annonserar nämligen en auktion över mynt, sedlar, aktiebrev, numismatisk litteratur och historiska dokument. Tiden är lördagen den 1 december 2012, kl. 11.00 och platsen Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Inlämning lär pågå. Provisionerna är extremt lågt satta till 5% för inlämnare och 10% för köpare, d.v.s. totalt 15% – vilket är väldigt konkurrenskraftigt. Katalogen ingår i medlemskapet.

Toppnoteringen på MISAB 7 var nr 962, en postum kvadrupel-riksdaler 1633 med Gustav II Adolf på häst framför staden Augsburg, som klubbades för 105.000 kr. De tio dyraste objekten såldes för i snitt 89.000 kr. Hela 30% av materialet betalades med max 1.000 kr. 67% klubbades under 3.000 kr, 78% under 5.000 kr och 89% under 10.000 kr. Dessutom blev 12,2% osålt – en siffra som är ca 10 procentenhetet för hög. Normalt för de flesta firmor är att sälja ca 97-99%. Sammantaget är detta ”Tradera-siffror” – säljarnas netto kanske inte ens det? Och jämför man MISAB:s reklamslogans med ”konkurrenterna” börjar det bli pinsamt.

Tradera tar 8% provision och max 100 kr per utrop (som då uppnås vid 1.250 kr). MISAB tar 33,75% provision (15% + 18,75%) och som minst 101 kr (vid klubbat = 300 kr). En köpare på MISAB behöver betala omkring 50% mer än på Tradera för att säljaren skall få samma netto.

  • En köpare som betalar 10.000 på Tradera ger säljaren ett netto på 9.900 kr.
  • En köpare som betalar 14.950 på MISAB ger säljaren ett netto på 9.900 kr.
  • En köpare som betalar 5.000 på Tradera ger säljaren ett netto på 4.900 kr.
  • En köpare som betalar 7.400 på MISAB ger säljaren ett netto på 4.900 kr.

Är då priserna så mycket högre på MISAB att det ändå lönar sig att lämna in där? Naturligtvis varierar detta kraftigt och man kan säkert hitta exempel både på det ena och det andra, men att MISAB regelmässigt skulle få så mycket bättre betalt är ytterst tveksamt. Det är nog snarare så att många inlämnare förlorade pengar nu senast.

Falskt Kristina-öre 1649

Att det finns gott om falska mynt på Tradera har väl fler och fler börjat inse. Tradera skyller på okunskap och låter det hela fortgå medan provisionerna fortsätter att tickar in. Under tio år på Tradera har jag säkert sett långt över 100 gånger fler falska plåtmynt än jag gjort under 30 år bakom disken i den traditionella mynthandeln. Glömmer aldrig när Gösta ”Baronen” Andersson ”skickade iväg” en falsk plåt (som en kund försökte sälja på honom) längs golvet i sin jättebutik på Västra Hamngatan i Göteborg.  – ”Du kan ta den med dig när du går”, sade han lugn, medan plåten slog i dörren med ett brak!  ;o)

Att göra långa listor över falska mynt på Tradera skulle väl i och för sig vara lovvärt, men just idag blir det i alla fall inte någon sådan. Däremot tänkte jag uppmärksamma en svensk förfalskning på amerikanska eBay! Där har man nu, till skillnad från Tradera, förbjudit förfalskningar och myntkopior. Sedan är det bara frågan om hur detta efterlevs och följs upp? Intentionen är dock bra! Med den korta beskrivningen ”SWEDEN 1649 1 ORE ABOUT UNCIRCULATED RARE THIS NICE” saluförs just nu en välkänd kopia av drottning Kristinas Avesta-öre 1649. Detta är en förfalskning som dök upp under 1970-talet, när myntsamlandet (bl.a. p.g.a. inflationen) fullkomligt exploderade. Alla skulle samla mynt! Ett gylle tillfälle för falskmyntare alltså. Just den här ettöringen ingår i en serie som också omfattar Säter-öre 1639, Nyköpings-fyrk 1633 med årtalet nedtill, Arboga-fyrk 1627, 2 Öre KM 1662, Säter-öre 1625 med ”spansk sköld”, Säter-fyrk 1625 med ram … och förmodligen också Vadstena-klipping-arna 4 och 8 mark ”blodsklipping” 1568. Gemensamt för alla dessa är att de är maskin-präglade med stampar som förefaller vara gjorda efter avbildningar – och inte efter originalmynt. Då de fem förstnämnda mynten i original är valsverkspräglade – är dessa extra lätta att avslöja … för alla de som vet hur dylika skall se ut. Och studerar man detaljerna lite närmare ser man ganska snart att ”stilkänslan” helt saknas.

Även 1644 års stora Kristina-ören av koppar har förfalskats. En av dessa är kanske lite bortglömd – men ändå så pass känd att den fått ett eget namn! – den s.k. ”Forslundaren”. En gjuten kopia av det sällsynta och eftertraktade Avesta-öret 1644 med arabisk 4:a (årtalet M DC XL4 istället för M DC XLIV). Vår störste special-samlare av dessa mynt, Sten Törngren, beskriver denna kopia så här i sin variant-förteckning från 1991:  – ”På 1960-talet lät sålunde handlanden Forslund i Lund tillverka kopior i Köpenhamn av den s.k. arabiska fyran”.

Jag råkar ha ett exemplar av denna ”Forslundare” i min (nu ganska omfattande) falskmyntsamling. Och den ligger i en gammal papperspåse med påskriften ”Avgjutning”. Kanske är påsen original och kanske såldes dessa kopior under rätt varudeklaration till samlare som saknade varianten? Så har nämligen skett både en och två gånger – t.o.m. av museibutiker! Problemet med detta (omärkta kopior) är dock att de alltid, förr eller senare, dyker upp igen och då är kanske inte varesig säljarens beskrivning eller köparens fackkunskaper på toppnivå. Många är de som blivit lurade av till synes harmlösa myntkopior genom åren. Även experter på stora internation-ella auktionshus har blivit lurade.  – Ja t.o.m. de som påstår sig ha ”hög kompetens till sitt förfogande” och ”bedriver Sveriges äldsta auktionsverksamhet för mynt”.  ;o)

Ja, det var det 60:e blogginlägget … och den 178:e myntbilden … det tar sig!

Ernst Nordin & kronan

Skulptören, medalj- och myntgravören Ernst Nordin (född 1934) har varit en flitig gäst i media den senaste tiden. Först fick han sin enkronasdesign från 2001 förvanskad av en ”amatörkonstnär/provokatör/falskmyntare” och häromdagen släppte Sveriges Riksbank bilderna på de nya skiljemynten 2015/2016 – formgivna av Ernst Nordin. Så vad kan passa bättre än att ge ett litet smakprov också på hans medaljkonst.

Ernst Nordin kom enligt egen utsago i kontakt med medaljkonsten genom sin lärare vid Konsthögskolan, Arne Jones (1914-1976). – Och det kan man nästan ana i Nordins första (och mest avskalade/abstrakta) medal; den över Norrköpings Museum 1966. Genombrottet kom ett decennium senare då Nordin var en av de konstnärer som medverkade i en stora regentlängdsserien som utgavs 1976. Serien omfattar Sveriges regenter från Erik Segersäll till Carl XVI Gustaf, där Nordin anförtroddes Sten Sture d.ä. till Kristian Tyrann.

Min personliga Nordin-favorit är tveklöst den stora härliga gjutna och vackert grön-patinerade medaljen över modern svensk numismatiks nestor, förre chefen för Kungl. Myntkabinettet, Lars O. Lagerqvist – utförd (i 37 exemplar!) till 60-årsdagen 1989. Ett av ytterligt få lyckade en face-porträtt! Men högt på listan placerar sig också de vackra kvinnoporträtten över Inga Tidblad (1977) och Karin Boye (1979). Få medaljkonstnärer har väl gjort så många ”numismatiska medaljer” som Ernst Nordin. Förutom Lars O. Lagerqvist har exv. Bror Emil Hildebrand (1985), mynthandlarna T. G. Appelgren (1986) och N. F. Boberg (1988), Rosa Nordström (1988), H. F. Antell (1990), Elias Brenner (1991), Leo Holmgren (1992), Henryk Bukowski (1994) samt min namne och kollega i Stockholm, Ulf Nordlind (2000) avporträtterats på medaljer av Nordin.

Som myntgravör är Ernst Nordin nog mest känd för enkronan (och tian) som lanserades 2001, men han har även gjort en rad minnesmynt – från Vasa 1990 till bröllopsmynten 2010. Den sistnämnda ”ingen direkt höjdare” … om jag får tycka till.

Eftersom nu en annan enkronors-designer lyckades smyga sig in på dagens numismatiska foto, får vi ta och orda lite om Lars Englund (född 1933) också. Han är nämligen upphovsmannen bakom ett av de mest omdiskuterade svenska mynten – 1976 års enkrona, präglad t.o.m. år 2000.

Personligen tycker jag faktiskt att den vinner i längden, men det vore väl synd att påstå att jag tyckte så när den kom ut. På den tiden tyckte många väldigt mycket. Bland annat tyckte sig någon se Palmes näsa i myntets skuggbildningar. För ett antal år sedan lyckades jag, på Tradera av alla ställen, förvärva en gipsmodell (arbetsmodell) av nämnda enkrona, utförd av Lars Englund 1976. Säljaren hade enligt uppgift fått den i gåva av ”mästargravören söder om Stockholm, då hans verkstad lades ned”. Själva designen mäter Ø 176 mm (hela modellen Ø 207 mm).

Till sist vill jag varmt rekommendera den trevliga lilla skrift (se översta bilden ovan) om Ernst Nordin som KMK gav ut 2003. Författare är Marie-Astrid Voisin, Ulf Nordlind och Lars O. Lagerkvist (med förord av Ian Wiséhn). Trevligt, lärorikt och med en katalog över de dittills utkomna medaljerna och mynten.

Var köper man rara klippingar?

Sitter här och kikar lite i en auktionskatalog och läser följande rader, författade av Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) ordförande, Jan-Olof Björk:

”ATT BEVISTA MYNTAUKTIONER ÄR ETT NÖDVÄNDIGT ONT  för myntsamlaren.  Ja, ni läste rätt. Numera letar sig nämligen de flesta bättre mynt till dylika inrättningar, alldeles särskilt just de som man önskar förvärva. Alltså – utan auktionsdeltagande; inga hett åtrådda mynt till samlingen”.

Jag håller inte riktigt med om detta. Jo visst, jag begriper väl att det är ett reklaminlägg för auktionen. Självfallet. Men ändå. Kanske samlar jag på helt fel mynt? – för jag har inte ”behövt” åka upp till Stockholm (där alla myntauktioner finns) på år och dag. För trots att en lång räcka fina myntauktioner arrangerats de senaste åren; i regi av Aurum (innan skattplundringsskandalen), Nordlind med de fantastiska Bonde-auktionerna och nu senast SNF:s Myntauktioner i Sverige – så har det inte utbjudits EN ENDA koppar-klipping som skulle ”platsa” i samlingen!? – Var finns alla svåra klippingar?

Men samtidigt som jag ”kammat noll” på ”de fina” auktionerna, har samlingen vuxit med ett dussin rara klippingar. – Tack vara internet!  – Och möjligen en kombination av forskning/kunskap – samt det faktum att tillräckligt många inte läser det man skriver. ;o)  Redan för 24 år sedan beskrev jag t.ex. hur man skiljer Nyköpings klippingar från huvudmyntorten Säters. Detta skedde först i Antikören auktionskatalog 6, 1988 och sedan i auktionskatalog 16, 1995 (som numera blivit referenslitteratur på området). Dessutom finns det en hel del matnyttigt i Mynttidningen, exv. i nr 4 och 5/6-1996.  Fakta finns alltså tillgängligt – även för myntboksförfattare. ;o)

Igår damp det ner en avi från Posten i brevlådan och idag kunde jag öppna en välpacketerad försändelse från USA inehållande ett hammar-präglat Nyköpings-öre, med oläsligt årtal, 1625-26 (Ottosson 56, typ 20). En tvåårstyp som kanske är känd i ett dussin exemplar (inklusive offentliga samlingar – 1626:an endast i två ex!) och således betydligt mera sällsynt än exv. de vackert graverade Arboga-klippingarna. Mitt första exemplar av denna Nyköpings-typ köpte jag på FriMynt i Helsingborg 1989 – för 400 kr! Den bytte jag senare bort mot en vacker Karl XI-dukat 1675. Minns jag rätt hade denna tidigare ägts av höjdare som Bruun, Berghman och Ekström. När den såldes efter Ekström i mitten av 1970-talet kostade den lika mycket som en ny Volvo! Jag fick väl ”bara” 25.000 kr. – Hel OK för en insats på 400 kr! ;o)

Nyförvärvet från USA är slaget med en för mig tidigare okänd frånsidesstämpel (präglingsstäd) som dessutom fått ”en smäll” av hammaren/släggan (s.k. tomslag) vid det för Nyköping så karakteristiska öR. Gustav II Adolfs hammarpräglade klippingar skiljer sig präglingstekniskt från alla andra svenska mynt. De är präglade direkt mellan en graverad hammare/slägga (åtsida) och ett likaledes graverat städ/ambolt (frånsida). Av denna anledning är åtsidorna ofta sämre centrerade än frånsidorna. Det var ju lättare att placera ett myntämne på den i städet graverade myntbilden, än att träffa detsamma med en svingad slägga. Det aktuella myntet är också ett skolexempel på att dessa hammarpräglade kopparklippingar klipptes först och präglades sedan – vilket vissa vägrar inse. Lite trist att de finns så mycket prestige i vår lilla ankdamm. Alla kan inte komma på allting. Varför inte glädjas åt nya upptäckter istället för att gå och tjura för att man inte kom på det själv? Numismatik är väl ingen tävling?  ;o)

Prägling och överprägling

Igår skrev jag om den ofta miss-uppfattade numismatiska termen ”spegelglans”. Idag tänkte jag ta upp en annan – nämligen ”överprägling”. Missuppfattningar av detta begrepp har kunnat konstateras från samlar-marknadens alla hörn – alltifrån nytillkomna myntsamlare till våra allra äldsta mynthandlare. I det senare fallet får vi väl hoppas att det rör sig om slarv(?) och inte att man saknar faktiska kunskaper? Precis som med ”spegelglans” hör man ju på själva ordet vad det är frågan om. Alla känner väl till att mynt är präglade och en överprägling är alltså en (ny) prägling över (den gamla) präglingen. Klart som korvspad! ;o)

Av någon anledning är det många som blandar ihop ÖVERPRÄGLING och OMPUNSNING. En del verkar tro att exv. en enkrona ”1916 på 15” (1916/5) är en krona från 1915 som blivit präglade en gång till, nu med 1916 års stämpel. Men detta är alldeles galet! Så ligger det inte alls till. Nej, exv. 1916/5 är en s.k. ”om-punsning”. När man förr i tiden tillverkade ”stampar” (som präglingsverktygen vid mynt-prägling kallas) använde man sig av ”punsar” (mindre stansverktyg med exv. bokstäver, siffror eller t.o.m. porträtt). På så sätt kunde man med hjälp av dessa punsar succesivt bygga upp motivet i stampen genom att ”knacka in” olika detaljer i det ännu ohärdade stampstålet. Men ibland blev det, av en eller annnan anldening, fel – och då behövde man rätta till detta (utan att behöva börja om och göra en ny stamp). Då kunde det t.ex. hända att den snett placerade 4:an på 1940 års tvåkrona ”ändrades” (rättades till) med den följd att det blev kvar en liten rest av den första inpunsningen, upptill. En del kallar detta ”ändrad 4:a” andra ”ompunsad 4:a, rest upptill” – innebörden är densamma.

Den 29 oktober 1950 avled kung Gustav V (1907-50). Vid den tidpunkten hade Kungl. Myntverket redan börjat tillverka präglingsstampar för nästa års tvåkronor. Man ställdes alltså inför valet att antingen kassera det man redan gjort färdigt – eller punsa om ”1951 års stampar” med årtalet 1950. För det gick naturligtvis inte att ge ut mynt med Gustav V:s bild och årtalet 1951. Myntsamlarna kallar detta för ”1950 på 51” (1950/1). Att ett mynt ”bakåtdateras” på detta sätt är ovanligt, det normala är att man haft kvar gamla stampar och därför ”uppdaterat” dem till kommande års myntning. Nu hade tekniken kommit så långt att man börjat använda sig av ”matriser (mastermatriser)”, d.v.s. negativa ”stampar/stämplar/punsar” där (nästan) hela myntbilden fanns med. På så sätt kunde man producera flera identiska stampar – till alla variantsamlares förtret. ;o)  Tidigare hade man inte förfogat över tillräckligt stort präglingskraft för att prägla så stora ytor ”stål i stål” och av den anledningen hade man använt mindre delpunsar istället.

På bilden (från den utmärkta boken ”Kungliga Myntet 1850-1950” av myntdirektör Torsten Swensson = Mm TS), ses stamparna till 1672 års 8-mark (d.v.s  från en tid då gravören Meybusch börjat använda porträttpunsar) samt ett par (moder)matriser till Gustav V:s tvåkronor 1942-50. Notera att de två sista årtalssiffrorna är utelämnade!  – Och jämför med varianterna 1 Krona 1943 ”med 43 i antikvastil” (även kallad ”klump på 3” av de mindre kunniga) och 1 Krona 1949 ”med olika 9:or”. Med dessa matriser präglades sedan, ”stål i stål”, en postitiv ”gravyrpuns / arbetspatris”, som i sin tur användes för att prägla negativa myntstampar. På detta vis hade man alltså skaffat sig en ”backup” om något oförutsett skulle inträffa. Lite mer om detta finns att läsa i Mynttidningen 2-1997, s. 32-33 – för den som är road.

Spegel, spegel på väggen där

Det stora flertalet av oss myntsamlare (men inte alla) eftersträvar mynt och medaljer i så hög kvalitet som möjligt. Majoriteten bestämmer! – och genom tillgång och efterfrågan sätts priserna. Ett riktigt vackert exemplar av Sveriges första enkrona – anno 1875 – kan t.ex. kosta 10.000 kr, medan ett ”likadant” i normalslitet skick kanske endast kostar 25 kr. Det kan alltså vara mycket stora prisskillnader på ”samma mynt” i olika kvalitéer. Och allra störst är skillnaderna i toppen av den graderingsskala (eller snarare skalorna) som brukar användas initierade myntsamlare emellan.

På auktionssajten Tradera är det dock sällan man ser till dessa kvalitetsbeteckningar. Och det har säkert sina randiga skäl och rutiga orsaker. Många (majoriteten?) av Tradera-säljarna (och även köparna!) har nämligen ingen aning om hur man klassar mynt och vad som höjer resp. sänker ett mynts ekonomiska värde. En del säljare har dock förstått att begrepp som ”spegel”, ”lyxexemplar” och ”sällsynt/rare” kan höja värdet på ett mynt – och därför skriver de så på ALLA sina mynt, oavsett hur det ser ut eller hur sällsynta de är. ;o)

Man måste alltid vara ”källkritisk” – speciellt på nätet, där man ofta inte vet vem som ligger bakom ett påstående. Och kan man ingenting själv, skall man naturligtvis INTE lita på någon som kan precis lika lite. Det bästa är om man själv tar reda på fakta, men om detta inte går, så vänder man sig förslagsvis till någon som kan.

Ett av de mest missförstådda numismatiska begreppen på Tradera är ”spegel”, vilket är ganska märkligt. Det är naturligtvis i grunden mänskligt att övervärdera sina egna mynt, men att skilja på ”spegelglans” och ”stämpelglans” borde vär egentligen inte vara så svårt? Ett spegelglans-mynt kan man ju spegla sig i – det hörs ju på namnet. Botten-ytorna (fälten) skall vara så spegelblanka att man kan läsa tidningen i dem! (om man nu kan läsa spegelvänt?). ;o)

I engelskspråkiga länder kallar man det för ”proof” och i Tyskland för ”polierte platte”. Skall vi vara riktigt noga(?) så finns det egentligen inga ”riktiga speglar” bland de svenska mynten. Detta är nämligen en mycket speciell präglingstekning som involverar både polerade stampar, polerade myntämnen och en omsorgsfull prägling med talrika slag. Och något sådant har mig veterligen aldrig skett i Sverige (möjligen i helt modern tid för något minnsemynt). Däremot har man då och då slagit s.k. ”erstabschlag”, som tysken säger – eller ”proof-like” som amerikanarna svänger sig med. Här hemma brukar man tala om ”spegellik yta” eller ”högglans” (INTE att förväxla med autosol-polerade Tradera-mynt!). Ett mynt med ”stämpelglans” (stgl.) kan också vara fint – men inte alls lika dyrtbart som en ”spegel”, slagen med nya, polerade stampar. Och stämpelglans är inte alls synonymt med ”0” (noll) eller ens ”01/0” (noll-ett-noll). Det talar bara om att det finns (spår av) präglingsglans kvar. Och det kan det finnas även på ett mynt i kvalitet ”1+/01” (ett-plus-noll-ett) som präglats med vad vi brukar kalla ”trötta” (d.v.s. slitna) stampar. Så ut ekonomisk synvinkel är det viktigt att kunna skilja på ”spegel” och ”stgl.”

Den 7 augusti 1981

Det sägs att det aldrig funnit så många ”mynthandlare” som det finns idag. Allt beror naturligtvis på hur man definierar mynthandlare, men räknar man in alla som köper och säljer mynt så stämmer det säkert. Om man däremot gör avgränsningen vid de som har en inregistrerad firma och en öppen butik – ja, då är det inte så många kvar längre. Internet har gjort alla till ”mynthandlare” – och samtidigt tagit död på mynthandlarna.

Själv tog jag steget från myntsamlare till handlare för på dagen 31 år sedan. Fredagen den 7 augusti 1981 öppnade nämligen Antikören Mynt & Antikt HB dörrarna på Stureplatsen 1 (mellan Heden och Gamla Ullevi, vid Katolska kyrkan) i Göteborg för första gången. Ett decennium av samlande hade ”spårat ur” och via marknader och några hemmagjorda lagerlistor utmynnat i en ny mynthandel. Det fyndiga namnet, ANTIK och ÖREN i ett ord, kom till en skön sommarkväll med hjälp av en klurig professor tillika granne uti Västra Frölunda, en kulspetspenna med medföljande snusdosa att skriva på, samt en flaska whiskey. Inte konstigt det blev bra. ;o)

Lite längre bort på samma gata, på 3:an, fanns sedan länge Mynthandeln Ticalen, där Paul Levin bjöd på kaffe, gemyt, skrönor och initierat numismatiskt kunnande. En träffpunkt för stadens myntsamlare på fredag eftermiddag och lördagar. Själva hade vi öppet hela veckan (utom söndagar förstås), så det blev en hel del kaffe och myntsnack även på 1:an. Men några affärer blev det väl i alla fall. ;o)   Ovan några gulnade fotografier som visar hur det såg ut på Stureplatsen 1981. Både Saaben och skyltarna var nya vid fototillfället. Långbänken med ”kaffeautomat” (mugghållare) var naturligtvis en självklarhet i en ny mynthandel i gamla goa Göteborg. – Titta du i lugn och ro . . .

På våren 1982 kom första lagerkatalogen i Antikörens regi, följd av tvåan och trean de kommande åren. 1985 blev det istället fem lite enklare lagerlistor och 1986 började Antikörens auktionsverksamhet. Första auktionen hölls på Hotel Opalen, men till tvåan var Sheraton färdigbyggt så där hölls både auktioner och mässor (från 1988) fortsättningsvis. 1990 utkom vår största lagerkatalog (nr 20) och 1991 hölls den första skriftliga myntauktionen (i efterhand kallad 9½). Under fyra år 1994-97 lade undertecknad ner mycket tid på ett tokigt projekt kallat Mynttidningen – uppskattat med arbetsamt. 1995 utökades lokalerna från 55 kvm till 220 kvm när vi tog över hörnbutiken i samma fastighet och dessutom lägenheten ovanför denna – där ett av rummen blev kontor och bibliotek. 1998 lanserades Mynthandeln.com på internet. Året därpå hölls den första myntauktionen på internet och fram till 2003 arrangerades ett tjugotal internetauktioner. Sedan tolv år tillbaka, hösten 2000, är vi aktiva på auktionssajterna eBay.com och Tradera.com under kontonamnen Mynthandeln och UON.se.

 

Skrönan om fula gubben

Vad kommer det sig att många verkar ha en benägenhet att fästa större tilltro till skrönor och rykten än till lättkontrollerade faktauppgifter? På Tradera kan man ju hitta både det ena och andra. Häromdagen läste jag denna objektbeskrivning under en vanlig s.k. milleniumkrona, slagen i 3 miljoner exemplar till minne av milleniumskiftet år 2000:

”Fula gubben kronan som kungen drog tillbaka” … ”1 kronan som kungen förbjöd p.g.a. att han såg för tjock ut” … ”Den ersattes med ett ny prägling av kungen”.

Var får folk allt ifrån? Och om man ingenting vet – varför inte kolla upp fakta? Varför inte besöka Riksbankens hemsida t.ex.? Idag är det väldigt enkelt att leta fram fakta – om det nu är det man söker? Men kanske är det bättre att inget veta? … för då kan man tydligen få över sjuttio spänn för en cirkulerad nickelkrona som egentligen borde kosta en femma. Färgglada ”varudeklarationer” säljer uppenbarligen bättre än faktabaserade.

Det här är de olika enkronor som hittills utkommit under Carl XVI Gustaf:

  • 1 Krona 1976-2000 – Typ I  (Konstnär: Lars Englund)
  • 1 Krona 2001-2012 – Typ II (Konstnär: Ernst Nordin)
  • 1 Krona 2000 – Milleniumskiftet (Konstnär: Bo Thorén)
  • 1 Krona 2009 – Det förlorade Finland (Konstnärer: Nordin / Winblad Jakubowski)

Metall: 75% Cu, 25% Ni – Vikt: 7,00 gram – Diameter: Ø 25,00 mm – Tjocklek: 1,88 mm

http://www.riksbank.se/sv/Sedlar-och-mynt/Mynt/Giltiga-mynt/1-krona/

 

Gävlekopior från 1970-talet

Eftersom det just nu ligger en s.k. Gävlekopia av Gustav II Adolfs riksdaler 1617 ute på Tradera (beskriven som ”stor silvermedalj”), kan det kanske vara på sin plats att, återigen, höja ett varningens finger för dessa vanligt förekommande förfalskningar.

De är egentligen ganska lätta att avslöja. – Åtminstone om man är lite insatt i äldre tiders tillverkningsteknik. Samtliga förfalskningar är gjorda efter samma exemplar av 1617 års riksdaler. Förfalskaren har inte bara kopierat stampklumparna på sitt mynt, utan även exemplarspecifika detaljer som exv. Frälsarens trippelpräglade hand och en mängd karakteristiska repor och hack. Han har helt enkelt satt sitt ”fingeravtryck” på kopiorna. I ”original” har alla dessa förfalskningar cirkelrund plants och nämnda kännetecken, men det förekommer även exemplar med bearbetad rand och uppgraverade fält. Allt tillkommet för att försöka lura myntsamlare. Trist.

De övriga mynten i denna serie av myntkopior är:

  • Karl XII. 4 Mark 1700
  • Adolf Fredrik. 1 Riksdaler 1769
  • Gustav III. 1 Riksdaler 1777
  • Oskar I. 4 Riksdaler Riksmynt 1856
  • Karl XV. 4 Riksdaler Riksmynt 1863

 

Falska silverdollar

Var i vanlig ordning inne på Tradera.com för att kika på dagens nya myntauktioner. Brukar sortera dels på “högsta pris” och dels på “flest bud” för att få reda på vad säljare respektive köpare anser vara mest intressant. Bland köparnas favoriter denna dag återfanns en amerikansk s.k. Trade-dollar 1878 med myntortsmärket S = San Francisco. Problemet är bara att det INTE ÄR är en amerikansk silverdollar, utan en alldeles modern kinesisk förfalskning helt utan silverinnehåll.

En äkta tradedollar är präglad i silver med en halt av 900/1000 (resterade 10% är koppar), den väger 27,22 gram (Morgan och Peace = 26,73 gram) och har diametern Ø 38,1 mm. Prägeln är (från början) distinkt och tydlig med skarpa detaljer. Åt- och frånsida skall vara motvända, d.v.s. ha ”fransk vyplacering” eller ”coin alignment” (alltså en stampställning på 180 grader eller kl. 6).  Allt detta är enkelt att kolla om man har ”mynten” i handen, men lite lurigare om man väljer att lita på dålig beskrivning och en suddig bild på nätet.

De tre ”mynten” ovan är GARANTERAT FALSKA!  – Men hur kan man påstå det så tvärsäkert? Jo, de har nämligen ”omöjliga årtal” för respektive mynttyp. Trade-dollarn präglades åren 1873-1885 (inte ”1796”), Morgan-dollarn 1878-1921 (inte ”1947”) och Peace-dollar 1921-1935 (inte ”1964”). De falskmyntande kineserna hade tydligen inte full koll på det där med arabiska siffror. Inte så konstigt – jag har svårt för kinesiska. ;o)

  • Trade-dollar ”1796”: Vikt 18,39 gram, Ø 37,90 mm, stampst. kl. 1, magnetisk!
  • Morgan-dollar ”1947”: Vikt: 19,01 gram, Ø 38,15 mm, likvända sidor, magnetisk!
  • Peace-dollar ”1964”: Vikt: 27,01 gram, Ø 38,10 mm, stampst. kl. 11, ej magnetisk.

De rejält lättviktiga (-30%), magnetiska förfalskningarna är ju väldigt enkla att avslöja. Men eftersom ”andra generationen” Kina-kopior KAN hålla vikten ganska bra är enbart vägning ingen vattentät metod att avslöja dem. Som med allt annat är det träning som gäller. Har man sett stora mängder äkta mynt, är det oftast mycket lättare att känna igen förfalskningar med diffusa detaljer och onaturlig färg – även på internet.