Kategoriarkiv: Tillverkningsteknik

Kungligt luffarschack …?

Publicerat av
Svara

För att anknyta till gårdagens blogg … tänkte jag idag visa en annan brädspelsbricka. Den finns indirekt omnämnd i Bror Emil Hildebrand, del I, 1874 … under tillägg, i noten till nr 320 på sidorna 622-623, där den beskrivs så här:

– ”I Hr Arfwedsons samling förvaras äfven en rund bricka af trä, 14½ lin. i diam., pressad, som det tycks, medelst graverade stampar, af vackert arbete. På åtsidan: GVST. ADOLPH. D. G. SUE. GOT. UAN. R. M. P. F. DUX ETH. ET C. I. DO. Bröstbilden, h. s., lagerkransad, i harnesk och uppdragna mantelveck. – Fråns: DEO ET VICTRICIBUS ARMIS. Ett upprest lejon, med högburet svärd i högra och rund sköld med knopp på midten i venstra tassen, går på en rik grupp af vapen (standar, spjut, korsgevär, pukor, trumma, kulor, kanon, harnesk, kask, spjut, fana m.m.). – Möjligen torde finnas någon medalj slagen med samma stampar”.

Just det exemplar som avbildas på första bilden, har tillhört landshövdingen i Göteborg, greve Albert Ehrensvärd (1821-1901) … kanske mest känd för ”landshövdingehusen”. Denna brädspelsbricka med ”lejonet från Norden”, Gustav II Adolf (1611-1632), på åtsidan och ett beväpnat stående lejon med valspråk på frånsidan, såldes på Bukowskis auktion i april-maj 1910 (nr 267). Köpare var Dr. L. O. Smith (1864-1935). Långt senare dök den upp på B. Ahlströms fina medaljauktion i Stockholm 1974 (auktion 6, nr 736) där den klubbades för 1.050 kr (ca 6.000 kr i dagens penningvärde).

Som framgår av bild 2 ovan tillverkades dessa vackra brädspelsbrickor i två nyanser av brunt – ljusa och mörka (nästan svarta). Några av de brädspel som spelades kan kanske ha varit dam- eller kvarnspel, Othello … eller kanske t.o.m. luffarschack …? Skulle gissa på att en komplett uppsättning bestod av 12+12 … eller fler brickor …?

Genom gårdagens ”numismatiska fynd” hos Livrustkammaren på FaceBook, fann jag även Skoklosters webbsida – och deras alldeles utmärkta bildsöktjänst, som omfattar såväl föremålsbilder som museimiljöer från Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet. – Och bäst av allt – bilderna är fria att ladda ner och använda! Förutom bilden på frånsidan av ”Skoklosters Johan-bricka”, fann jag också den här illustrerade brädspelsbrickan – som var helt okänd för mig. Ursprunget är förmodligen polskt, snarare än svenskt. Omskriften lyder nämligen: SIGS. III. D. G. REX POL. ET SVE. MAG. DUX. L. (alltså med Polen nämnt före Sverige). Frånsidan visar ”en dubbel fembladig ros”. Någon i läsekretsen som vet mer? – eller kanske känner igen frånsidan från någon större serie av brädspelsbrickor …?  – Maila Ottosson!  😉

Brädspelsbrickor av buxbom-trä!

Publicerat av
Svara

Idag tog jag vägen om FaceBook i min jakt efter numismatiken. Men kanske är detta en för modern företeelse för myntsamlarna, för utbudet verkar ganska skralt på detta område.

Genom en handlarkollega (Skarabé i Göteborg) och en numismatisk kändis (Lars O. Lagerqvist) hittade jag emellertid Livrustkammarens FaceBook-sida. Och märkligt nog fanns där mer numismatik än på självaste Myntkabinettes sida!? – där man fullständigt verkar ha snöat in på ekonomiföreläsningar. Trist.

I torsdags (23/1-2014) publicerade man på  Livrust-kammarens FB-sida en mycket sällsynt brädspels-bricka med Johan III:s porträtt (efter Willem Boy) som en historisk illustration! Detta för mig okända exemplar finns tydligen på Skokloster slott.

I samma serie finns även en dito med drottning Katarina Jagellonicas bild, samt en hybrid med kungen och drottningens porträtt på respektive sida (se bild t.v.). Förlagan till dessa porträtt har varit Willem Boys medalj till kungaparets kröning i Uppsala domkyrka den 10 juli 1569 (Hild. 15).

Dessa brädspelsbrickor (ibland även omnämnda som Draughtsman, Brettspielsteinen, backgammon-piece eller boxwood medal) är präglade i buxbom-trä med medaljstampar – förmodligen i någon typ av skruvverkspress. Många av dem tillskrivs (kanske lite slentrianmässigt) den tyske mynt- och medaljgravören Martin Brunner (1659-1725) i Nürnberg. Av denna anledning brukar man ofta datera dem till sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal, men sannolikt finns även äldre spelbrickor av denna typ – och tillverkningssätt.

Det förekommer även avgjutningar av dessa buxbom-medaljer. Både i silver och i tenn. På ”Svensson-auktionen 1966” (M. C. Hirsch auktion 1, nr 886) såldes ett gjutet silver-exemplar (beskriven som Hildebrand 12, ”samtida gjutning”,
Ø 37 mm) för 560 kr (ca 5.000 kr i dagens penningvärde). Exemplaret här till vänster (överst) tillhör Kungliga Myntkabinettet i Stockholm och är tydligt uppgraverat – för att förbättra en något diffus gjutning.

Även greve Bonde på Ericsbergs slott hade en gjuten kopia av denna medalj, men i tenn (Ø 35,5 mm). Den såldes i en stor post om 84 medaljer (och kopior) på auktion 6, 2010 (nr 881). Det försiktiga utropet på 3.000 kr blev till slut 20.400 kr inkl. provision (bild 2, nederst).

Originalen i buxbom-trä mäter ca Ø 38-39 mm, medan avgjutningarna i silver verkar ligga på ca Ø 37 mm … och tennavgjutningen (har bara hittat en) mäter Ø 35,5 mm.
Att diametern minskar något (krymper) vid avgjutningar är ett välkänt faktum – och ett bra sätt, både att avslöja förfalskningar och datera/kronologisera avgjutningar.

Provmynt 1528 – eller utställningsjetong 1897 …?

Publicerat av
Svara

För att återknyta till gårdagens blogginlägg tänkte jag idag ta upp ett exempel på hur även ”de stora elefanterna” kan trampa i klaveret ibland. 😉

I den då ledande numismatiska tidskriften Skandinavisk Numismatik – Mynt & Medaljer
nr 3-1982, skrev Kenneth Jonsson (idag Sveriges enda professor i numismatik!) en artikel med titeln: Ett ’provmynt’ för 1 öre slaget till Gustav Vasas kröning 1528? … där han presenterade ett korroderat jordfynd från Dalarna som hittats av två grabbar utanför Ludvika i september 1981.

Detta ”kopparmynt” inlöstes av Kungliga Myntkabinettet i Stockholm, genom s.k. hembud, då det rörde sig om ett nyfunnet jordfynd utan ägare som kunde antas vara äldre än 100 år gammalt. Priset fastslogs till 3.000 kr (närmare 8.000 kr i dagens penningvärde), vilket kan betraktas som ett verkligt ”fyndpris” 😉 … för ett unikt (prov)mynt från 1528? Nedanstående gyllen 1528 (t.v.) såldes i Tyskland 2011 för motsvarande 2.133.000 kr.

Professor Jonsson tycker att ”provmyntet” har stora likheter med 1528 års stormynt, slaget till Gustav Vasas kröning (se Mynttidningen 3/4-1994), och framför teorin om att det kan röra sig om ett provmynt till ett ”kröningsöre” 1528. En kopparminiatyr av gyllen. Diametern är Ø 28,4 mm och vikten 5,20 gram före konservering och 5,05 gram efter.

Några år senare (1988-1989) framför skribentparet Yngve Almer och Ingemar Carlsson en sensationell teori om att bland annat 1528 års gyllen (stormynt) skulle vara en antikvitetsförfalskning, tillverkad av någon okänd förmåga på 1670-talet i syfte att lura samlare!? Almer/Carlsson instämmer för övrigt i Jonssons omdöme att ”likheten mellan miniatyren och gyllen är anmärkningsvärt stor”. Man omnämner miniatyren, men märkligt nog inte andra kända gamla gyllenkopior. KMK:s Ian Wiséhn beskriver fyndmyntet 1990 (i ”Myntfynd från Dalarna”, nr 54), med sparsmakade: ”Stockholm, 1528, koppar, falskt” … men utan vare sig motivering, bild, storlek eller vikt.

Undertecknad omnämner miniatyren i förbigående i artikeln ”1528 års stormynt – ett fantasimynt?”, Mynttidningen 3/4-1994, sidorna 18-23. Beträffande de påstådda likheterna med 1528 års stormynt skriver jag bl.a. ”Enligt min uppfattning finns inga som helst stillikheter mellan miniatyren och 1528 års mynt. Denna prägling anknyter vare sig till Appelgrens stil 4 eller stil 3/5”. Dessutom hävdar jag bestämt att gyllen 1528 är äkta!

Och när Svenska Numismatiska Föreningens ”NM XL, Myntningen i Sverige 995-1995”, utkom året därpå, fick jag medhåll av självaste Lars O. Lagerqvist! … där han bl.a. nämner ”en debattartikel med utförliga motargument; författare till denna är U. Ottoson” samt att ”Förf. hör till dem som av många skäl bedömt gyllenmyntet som en samtida prägling och ansluter sig till Ottosson”. Angående miniatyren får vi samtidigt veta att man funnit ytterligare ett ex. (i Södermanland) med bevarad försilvring! En metallanalys hade dessutom givit vid handen att såväl legeringen som försilvringen var modern och att det alltså inte rörde sig om ett samtida provmynt, utan om en senare minnesjetong.

Nästa ledtråd kom tio år senare, 2005, efter att Bengt Hemmingsson tipsat Frédéric Elfver om en skrift om Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 … med en illustration av gyllen 1528 … och den i sammanhanget intressanta bildtexten: ”Gustaf I:s öre 1528”. 😉 Detta utmynnade i artikeln: ”Om ’provmyntet’ till Gustav I:s kröning 1528 – en dementi”  (SNT 3-2005, sidorna 62-63).

Och det finns faktiskt mycket som talar för Bengt Hemmingssons idé. Det råkar nämligen finnas en liten minnesjetong, präglad på industri-utställningen 1897, som har EXAKT samma diameter som ”miniatyr-gyllen 1528″… Ø 28,4 mm! Denna jetong (överst på bilden t.h.) är graverad av August Högel och slagen av Petterssons Knappmakeri i Stockholm. Den är som synes försedd med en bärögla kl. 12 – liknande den som finns på ett par av de idag kända exemplaren av gyllen-imitationen … övriga 5-6 ex. har spår av en ögla kl. 12. Samtliga har likvända sidor och vikt mellan 5,05 – 6,56 gram.

I januari 1896 gick firmans grundare Mathias Pettersson (1824-1896) ur tiden och rörelsen övertogs av äldste sonen Carl Gustaf Pettersson (1853-1940). På bilden ovan skymtar han fram, bakom ”1897 års jetonger”, på en medalj tillskriven Sven Kulle 1903. I Lars O. Lagerqvists utmärkta lilla bok om Petterssons Knappmakeri (1981) får vi veta att Gustaf bl.a. utbildat sig i Paris – och att han var särskilt skicklig inom förgyllning!

På denna artikels första bild ser vi en kartskiss över ”Gamla Stockholm” under Industri-utställningen 1897 … med såväl ”Myntmästarens hus” (1) som ”Slottsporten” (5-6).

Sensmoralen av det hela är väl att allting kanske inte är fullt så enkelt som det först ser ut. Till och med en myntprofessor kan feldatera ett ”mynt” med 369 år … och med hull och hår ”köpa” en turistkopia / souvenir, som en gång i tiden medvetet förminskats, just för att undvika all sammanblandning med originalen. – Allt är enkelt när man kan det!

P.S.  Tur för KMK att man feldaterade ”mynttypen”, annars hade man inte haft något laglig rätt att lösa in de två först funna slantarna … som ju båda var yngre än 100 år. 😉

Falsk Olof Skötkonung

Publicerat av
Svara

Med anledning av mitt senaste blogginlägget har jag idag lagt upp en ny rubrik i sidhuvudet ovan:
Förfalskningar & Kopior.

Tänkte jag skulle börja det nya året med att starta något nytt. Och varför då inte börja från början – med en falsk Olof Skötkonung. När det gäller förfalskningar och myntkopior är ju Sverige i och för sig förhållandevis skonat från dylika (plåtmynten undantagna) … om man jämför globalt med exv. antika grekiska & romerska, amerikanska och ryska mynt, vill säga … men å andra sidan är det ju just de svenska mynten som samlas flitigast här … så därför börjar vi väl med dessa …

För den som sett Olof Skötkonungs äkta mynt är det väl ganska enkelt att konstatera att såväl stilen som den flacka präglingen och den oregelbundna plantsen (bild 1) helt avviker från originalen (bild 2). Falskmyntaren har knappast haft tillgång till något äkta mynt – utan istället tvingats använda en bild som förlaga. Kikar man runt lite i gamla myntböcker finner man en snarlik tecknad bild i Hans Hildebrands ”Sveriges Medeltid”, 1879-1903 (sidan 781, nr 350). Men en närmast identisk illustration finns faktiskt i Oskar Montelius ”Sveriges Historia, Sveriges Hednatid samt Medeltid”, 1877 (sidan 261, nr 330).

 

 

 

 

Hildebrand till vänster och Montelius till höger. Klicka på bilderna för förstoringar. Studerar man detaljerna så ser man att förfalskaren kopierat flera små feltolkningar, som Montelius illustratör har gjort. Eftersom förlagan är identifierad kan vi också konstatera att kopian inte kan vara tillverkad tidigare än 1877, då boken kom ut … och eftersom jag har haft den sedan 1970-talet … så borde tillverkningsåret hamna någonstans däremellan. Kanske finns det någon läsare som har eller har sett den tidigare …?  – Vikten är f.ö. 2,30 gram, Ø 23 mm, likvända sidor.

Förfalskningar & kopior

Publicerat av
2

– ”När det gäller värdefulla saker finns alltid en risk för förfalskningar och kopior. Så länge det funnits mynt har det också funnits förfalskningar – s.k. samtida förfalskningar, d.v.s. sådana som tillverkats i syfte att cirkulera som betalningsmedel. Med myntsamlandet kom så också myntkopiorna.

Stora sällsyntheter kopierades i brist på original. Ett av de äldsta exemplen i Sverige på detta är från slutet av 1500-talet. Man vet nämligen att Johan III (kung 1568-1592) inköpt en s.k. sturemark från 1512 (för 6 daler), av vilken man gjort en avgjutning som i sin tur avritats (troligen 1601) av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus (1568-1652). Efter att Elias Brenners (1647-1718) praktverk över svenska mynt och medaljer utkommit 1691 (2:a upplagan 1731), ökade antalet kopior samtidigt som en ny grupp dök upp – fantasikopior. Brenners ibland missuppfattade eller förskönade illustrationer av tveksamma – och än i dag svårlösta – medeltidsmynt, skapade luckor i samlingar. I och med att man under lång tid samlade efter Brenners bok, och det naturligtvis var svårt att skaffa mynt som inte fanns, skapades en ”marknad” för dessa – och andra – fantasimynt. Detsamma gällde naturligtvis också kopior av verkliga samlarmynt – och dylika förekommer tyvärr än i dag”.

Ja, så där inleddes en artikel i Mynttidningen Online på Mynthandeln.com … för 15 år sedan. Nu har även Svenska Numismatiska Förening (SNF) valt att uppmärksamma falska mynt. Fenomenet har t.o.m. fått en egen flik på Lennart Castenhags version av SNF:s webbsida. Ett utmärkt initiativ … som säkerligen går att utveckla …

Ett försök att förteckna kända förfalskningar av svenska mynt har tidigare gjorts i privat regi av SNF:s förre webbredaktör, Tony Kamil. Och det är ju bra … för de som samlar just svenska mynt. En annan möjlighet vore ju att försöka förklara HUR falskmyntarna burit sig åt (gjort för misstag) och HUR man skiljer original från kopior … avgjutningar från galvano, nypräglingar från förfalskningar … avslöjar avvikande tillverkningsteknik, rätt och fel vikt, storlek material etc. etc. Metoderna är ju färre än förfalskningarna.

– ”Kärt barn har många namn”, brukar man ju säga och inom detta område finns såväl vedertagna facktermer som myntbeskrivningar av karaktären ”förmildrande omskrivningar”. Här är några snabbt påkomna exempel … som man kanske skulle försöka förklara och definiera i tur och ordning … vid tillfälle:

Samtida förfalskning, imitation, myntförfalskning, kopia, efterprägling, falskmynt(are), myntkopia, falsarium, novodel, museikopia, nyprägling, samlarkopia, fantasiprägling, avgjutning, galvanokopia, slunggjutning, replik, miniatyr, turistkopia, faksimil, souvenir, ”medalj”, plagiat, konstprojekt, nidmynt, åverkan, manipulation, efterapning, Trollhätte-Svensson, Gävlekopior, rysstior, Kinakopior, risdaler, replica, copy, fake, counterfeit, contemporary forgery etc. etc. etc.

SKF & Volvo rullar på …

Publicerat av
Svara

Idag har Googles glasögon fått kullagrets uppfinnare i blickfånget. Anledningen är naturligtvis att det är Sven Wingquists fördelsedag idag.

Sven Wingquist (1876-1953) är väl mest känd som maskiningenjören, uppfinnaren och industrialisten som med sin banbrytande kullagerskonstruktioner lade grunden till SKF (Svenska Kullagerfabriken AB) och gav namn åt AB Volvo.

SKF startades 1907 och redan 1909 testade man sina kullager ”i fält”, på en Scania-lastbil (se bild) … Sven Wingquist till höger bak på flaket. SKF hade i samband med USA-etableringen 1915 tänkt introducera ett prisbilligt fordonslager under varumärket ”Volvo”, men detta skrinlades och alla lager kom istället att märkas med SKF:s logotype.

Sven Wingquist hade också ett stort intresse för bilar. När två unga medarbetare på SKF, Assar Gabrielsson (1891-1962) och Gustaf Larson (1887-1968), ville starta ett svenskt bilföretag, fick de ekonomiskt stöd från SKF. Namnförslag på det nya svenska bilmärket var bland annat ”GL” eller ”Larson” … men Sven Wingquist kom med ett annat förslag, det latinska ordet Volvo, som betyder ”jag rullar”. Man dammade helt enkelt av det gamla varumärket Volvo från 1915 och startade AB Volvo 1926, som ett dotterbolag inom SKF med Gabrielsson som VD och Larson som teknisk chef.

Minnesmedaljen här till vänster utgavs av IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien) 1980 och ingår i en serie medaljer som sträcker sig från 1924 till 1995.

Bakom denna minst sagt udda design, som lär vara tillkommen med hjälp av tidig datorteknik, döljer sig det konstnärsparet Lars Englund (född 1933) och Yvonne Möller (född 1953). Lars Englund är väl annars mest känd för att ha formgivit den svenska enkronan som lanserades 1976 och präglades fram till år 2000. Medaljen är av brons, väger 95 gram och mäter Ø 45 mm. Tjockleken är mellan 6 och 11,5 mm.

Så där ja! Det var blogginlägg nummer 300! (inkl. 732 bilder!) Det tar sig!  – Nu är det bara ett dussin kvar tills man kör om Sveriges meste myntbloggare, Ingemar ”SNF” Svensson i Nynäshamn, som f.n. är uppe i 311 inlägg … men då har han å andra sidan hållit på ända sedan januari 2007 … så han har ju 5½ års försprång. 😉

Tråkigt att Werner Stensgård lagt ner bloggandet (efter 265 läsvärda inlägg under nästan 5 års tid). Gissningsvis räcker tiden inte till …? Man känner igen det. Fick för övrigt ”katalog 4” från Werners Mynt & Tryck för någon veckan sedan. Trevligt!

Både Roland Falkensson och Kjell Holmberg bloggar dock vidare … och Lennart Castenhag kämpar på med såväl Sonesgården och SNF.s hemsida. Dessutom rullar ju SNT vidare, så det finns allt en del numismatisk läsning att tillgå … fortfarande … Roligast i senaste numret var tveklöst Magnus Wijks berättelse om hur han hjälpte ett äldre par att betala P-avgiften med det alternativa betalningsmedlet mobiltelefon. 😉

Spanska skölden 1625

Publicerat av
Svara

Fick en fråga angående en mystisk kopparklipping idag. Frågeställaren har noterat att den verkar gjuten, med ”porig, gropig och prickig yta” samt att kanterna är slipade. Det rör sig alltså om en kopia, men i vilket syfte är den gjort och är det månne ”en avgjutning av en äkta klipping”?

Nej, det är inte en avgjutning av en äkta klipping – utan av en falsk! En modern sådan dessutom, tillkommen omkring 1970. Jag omnämnde den faktiskt så sent som för två veckor sedan. Och för fyra veckor sedan skrev jag lite om en liknande företeelse; plåtmyntkopior (av koppar) och avgjutningar av dessa (i gjutbar mässing).

På bilden till höger ses dels ett äkta exemplar av detta typ-/provmynt (överst), slaget med släggverks-teknink i Säter 1625, dels en präglad förfalskning från det tidiga 1970-talet (nederst). Frågeställarens ”mynt”  (första bilden) är gjutet efter ett exemplar av den senare kopian.

Rätt vikt är 28,33 gram. Den här avbildade präglade kopian väger 35,26 gram, medan det gjutna exet har en vikt på endast 22,07 gram. Generellt är vikten på Gustav II Adolfs kopparklippingar emellertid högst varierande, så i detta fall är det ingen bra metod för att avgöra äktheten.

Tittar vi däremot på stilen och tillverkningstekniken finns det klara skiljaktigheter. Originalet har inpunsade bildelement – som just i detta fall kompletterats med en handgraverad perspektivteckning på kronorna (av typ E – jämför Antikören auktions-katalog 16, 1995, s. 20-37) – medan kopiorna är maskingraverade efter ett foto eller en tecknad bild. Den senare tekniken ger ett klumpigt utseende med ”rundade detaljer”. Klicka på bilden ovan för en förstoring. En bild säger väl egentligen mer än tusen ord.

Falskt Kristina-öre 1639

Publicerat av
Svara

Så där ja, då rullar bilen igen efter att ha fått en ny startmotor. Alltid är det något som kommer i vägen … 😉

För ett drygt år sedan skrev jag om ett falsk Kristina-öre 1649 på eBay. Nyligen noterade jag ett dylikt i samma serie, men med årtalet 1639. Även denna på eBay.

Dessa förfalskningar dök upp i början av 1970-talet, när myntsamlandet fullkomligt exploderade – mycket p.g.a. den då rådande inflationen. Alla skulle samla! Även de som inte kunde ett smack om mynt. – Ett gyllene tillfälle för falskmyntare alltså.

Just den här ettöringen ingår i en serie som också omfattar Avesta-öret 1649, den unika fyrken 1633 med årtalet nedtill, Arboga-fyrken 1627, Säter-öret 1625 med “spansk sköld”, Säter-fyrk 1625 samt 2 Öre KM 1662 (ev. också de s.k. blodsklippingarna 4 och 8 mark 1568). – Kanske emanerar de rent av från en småländsk kopparslagare …?

Gemensamt för dessa är att de är maskinpräglade (d.v.s. slagna, ej valsverkspräglade som originalen) med stampar som förefaller vara gjorda efter avbildningar – och inte efter originalmynt. Studerar man detaljerna lite närmare ser man tämligen omgående att kopiorna saknar stilkänsla och är ganska taffligt formgivna. Präglingskvaliteten är däremot generellt bättre än de valsade originalen. – Lite ”för bra” om man så säger. 😉

Johan III – Hildebrand nr 7

Publicerat av
3

Fick SNT 7-2013 idag, där jag direkt fastnade för Jan-Olof Björks spännande artikel om guldmynt ur Brenners samling? – Tydligen flera än jag som studerat länken till Pushkin State Museum, som en av Myntbloggens läsare delgav oss för fem veckor sedan. 😉

Det sensationella tredje exemplaret av den göteborgska 6-marken 1610 (som ”varit försvunnet”) samt den intressanta guldklippingen om 8 mark 1598 (som varit ”falsk-förklarad”), får vi ta vid ett senare tillfälle. Idag skall det istället handla om Johan III:s pampiga och mycket sällsynta medalj – Hildebrand 7, som också omnämns av Björk.

Innan Elias Brenners exemplar av nämnda medalj dök upp på Pushkin Muséets hemsida, kände jag endast till ett genuint exemplar av Johan III, Hild. 7 … nämligen det silver-exemplar (överst t.v.) som finns på Kungl. Myntkabinettet (KMK) i Stockholm. Där finns även en tennavgjutning av just denna medalj (nederst t.v.) – samma ex. alltså.

Jämför man KMK:s exemplar med Pushkin Muséets, noterar man genast att det senare är uppgraverat samt av en något sämre gjutkvalitet. Dessa små egenheter, som kommit i dagens ljus tack vare att numismatikerna i Moskva valt att publicera bilder på webben!, gav mig genast möjlighet att identifiera mitt eget exemplar av denna medalj … som en avgjutning av just detta exemplar!

Att min brunmålade tennavgjutning verkligen är gjord efter Brenners ex. konstateras enklast genom de exemplarspecifika små kännetecken som finns; gjuthålet i vapenkronan, det dubbla R:et i I-R samt det genom uppgravering mera markerade lockarna på kung Johans huvud.

De naturliga – och spännande! – frågorna blir då NÄR, VAR och av VEM denna kan vara gjord? Brunmålade tennkopior av rara medaljer förekommer då och då, men det är svårt att ha en bestämd åsikt om när de är gjorda. Att de tillverkats för att fylla luckor i (offentliga) samlingar är däremot ganska klart. Brenners samling såldes 1721 till Walter Grainger, en engelsman bosatt i Stockholm. Efter dennes död 1728 såldes den vidare till en rysk furste och brukspatron vid namn Demidov. År 1772 skänkte Demidov sin samling till den kejserliga universitetet i Moskva och sedan 1912 ingår den i Pushkin Muséets samlingar i Moskva. Mest troligt förefaller det mig att tennavgjutningen har ryskt ursprung (beställd av någon?) … och eventuellt  hamnat i Sverige via Henryk Bukowski under 1800-talets slut? – Eller skall vi månne ända tillbaka till Nils Keders dagar? – Tja, vem vet?

Den gode Elias Brenner illustrerade sitt verk 1691 med fantastiska teckningar. – Men någon ”stilkänsla” för de olika objektens tidperioder finns verkligen inte. På bilden till vänster ses Brenners illustration överst … och därunder en föga tidstypisk kopia, graverad efter Brenners teckning. Stilen är så långt ifrån mästaren Willem Boy 1569 man kan komma. Men den är väldigt lik kopparsticket i Brenner. Har man inget original att kopiera, får man hålla till godo med en teckning.  😉

Det finns mycket, mycket mera att orda om när det gäller dessa tidiga och rara svenska medaljer, men fördelen med en blogg är ju att man kan ta det lite pö om pö … 🙂

Får man besvära om en trevlig helg!?

Passion eller plikt …?

Publicerat av
2

Efter rekommendation från en läsare, passade jag vid dagens trekaffe på att läsa igenom Brita Malmers postuma artikel (gammalt föredrag) i senaste SNT. Intressant!

Reagerade bl.a. på dessa meningar:
– ”Vad driver då egentligen en sådan som mig? Det är faktiskt inte någon intensiv kärlek till numismatik, det finns andra intressanta ämnen också. Utan snarare är det plikten, man måste fullfölja vad man en gång åtagit sig”.

Efter att ha lagt ifrån mig tidningen och hällt upp en påtår, slog det mig dels hur totalt olika ingångar man kan ha till numismatiken. Och dels hur fantastiskt omfattande numismatiken verkligen är. Den är faktiskt OÄNDLIGT mycket mer än ”tredimensionell”, som Malmer uttrycker det. Global ekonomihistoria över tid är blott en liten, liten del av detta – i likhet med stamkopplingsscheman. Man får aldrig ihop ett färdiglagt pussel av endast 3-4 pusselbitar. Rigid källkritik i all ära, men det är först när man börjar vidga sina vyer och addera ”tvärvetenskapliga hjälpmedel” (och fantasi i meningen ”thinking outside the box”), som konsthistoria, gravörstilar, tillverkningsteknik, typkategorisering, historical timeline etc. etc. som det börjar bli riktigt intressant med numismatik.

Själv är jag nog Brita Malmers raka motsats. För mig är det ett passionerat intresse och en aldrig sinande nyfikenhet som är drivkraften. Jag vill veta mer och formulerar därför frågeställningarna på många olika plan. Ju mer man lär sig, desto mer finns det att upptäcka! – Och ifrågasätta!! … så kanske finns det ändå en likhet …?  😉

Ber att få tillönska en trevlig helg!