Myntpek – av unge herr Wijk

Idag tar bloggkollegan Kjell ”Gorgon” Holmberg upp återväxtproblemet inom myntsamlandet och lyfter fram ett lovvärt privat initiativ – i mycket lite skala.

Så här skriver Kjell Holmberg under rubriken:
En helt underbar myntbok! 
   – ”Nyligen konfronterades jag med ett helt underbart initiativ när det gäller att intressera de allra yngsta för numismatikens facinerande värld. Firman Wijk Antik i Skyttorp norr om Uppsala har låtit framställa en pekbok för de allra yngsta. Boken, som passande nog heter MYNTPEK, är producerad av Magnus Wijk tillsammans med sonen Calvin (6 år). I boken kan man hitta såväl penningar som plåtmynt, klippingar, polletter och medaljer. Boken är framställd i en mycket begränsad upplaga, och finns (tyvärr) inte tillgänglig i bokhandeln”.

Skall man försöka värva samlare till vår fantastiska hobby finns det två åldersgrupper man bör sikta in sig på; 5-15-åringar samt 30-100-åringar. Skulle man lyckas värva en tonåring också får man ta det som en ren bonus. – För handen på hjärtat, visst är tjejer, moped, fester, resor och körkort betydligt mera intressant än numismatik i den åldern.

Tråkigt nog har Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) endast fem (5) medlemmar i den yngre kategorin (under 20 år). – Vilket f.ö. är helt naturligt eftersom man helt saknar såväl ambitioner som satsningar på ungdomen – och internet.

Mynthandlaren Magnus Wijk med firma AB Wijk Antik (inom branschen kanske mest känd som vinnare av MISAB:s upphandling av katalogproduktionen) har jag aldrig träffat personligen, men han lär vara ”en glad skit som gillar limerickar” … efter vad jag hört.  ;o)

Initiativet att producera en barnbok för sonen – och potentiella myntsamlare? – är väl alldeles utmärkt!
Varför inte sälja idén till SNF? … så kan de i alla fall döva sitt samvete en smula.  ;o)

Kanske skulle man kunna ta idén ett steg vidare och göra någonting för surfplattan (även kallad pekplatta, pekdator, padda, datorplatta eller kort och gott platta) också …? Pekböcker och lek med kottar i all ära – men idag verkar det som tekniken når ungarna långt innan föräldrar och SNF:are hunnit upptäcka den.  – Så, lär av de yngsta!

Edvard I:s nya mynt 1279

Brukar då och då använda mig av Wikipedia för att få lite uppslag till lämpliga bloggämnen. Idag läste jag detta under ”den 8 maj”…

1319 – Vid den norske kungen Håkon Magnussons död ärvs den norska tronen av hans treårige dotterson Magnus Eriksson, som är son till Håkons dotter Ingeborg och den svenske hertigen Erik Magnusson, som året innan har avlidit i fångenskap på Nyköpingshus. Den 8 juli samma år väljs den treårige Magnus även till kung av Sverige och de båda länderna går därför i personalunion, som varar till 1343. Med Håkon dör den sista ättlingen till den gamla Hårfagreätten, som har innehaft Norges tron i nära 450 år (sedan omkring 872).

Något som inspirerade mig att kika lite närmare på de okända penningarna (se bild t.h.) som Monica Golabiewski Lannby (MGL) skrev om i senaste numret av SNT och som även uppmärksammades här på Myntbloggen.se i förra veckan.

De båda mynten som hittades vid stormansborgen Aranäs sommaren 1999 har tre punkter i vardera korsvinkeln och går därmed tillbaka på den engelske kungen Edvard I:s ”nya myntserie” som introducerades 1279 … och sedan ”efterapades” av efterföljande kungar i drygt 200 år!  – Dessutom imiterades de av olika myntherrar utanför England. Valören var främst penny (även kallad sterling och på svenska, penning), men Edvard I slog även halfpenny, farthing (1/4 penny / penning) och groat (4 pence / penningar).

På bild 2 ses överst till vänster en ursprunglig engelsk penny (sterling) av long cross-typ, slagen för Edvard I i London 1279-1307. Nedanför denna en irländsk penny från Edvard IV, av samma typ men slagen på för litet myntämne (oläslig omskrift) 1473-78. Överst till höger en sterling-imitation från Gelderland i Nederländerna, slagen för greve Renaud av Arnhem (1272-1326). Och nedanför denna en samtida sterlinginspirerad räknepenning utan inskription, präglad i koppar.

Den sista bilden visar den norske kungen Erik Magnussons (Eirik II Magnusson eller Erik Prästhatare) penningar och 1/4-penning, präglade i staden Bergen respektive på borgen Tunsberghus (Tønsberg). Frånsidornas inskriptioner lyder:

  • CIVITAS BERGENSIS
  • CRUX CHRISTI
  • CASTRUM TUNSBERGIS

Typerna påminner om Edvards, men här är det inte frågan om long cross, utan om short cross-typer. Notera även de fembladiga rosorna i korsvinklarna – och jämför med nederst myntet på bild 1.

Frågan om MGL:s ”märkliga kungamynt” (och mitt dito?) hör hemma i ”det store landet i vest”, Norge under Erik Magnusson (eller yngre brodern Håkon/Håkan?), som Henrik Klackenberg tror … eller om vi istället skall söka dess ursprung i halländska Varberg under Eriks brorsdotter, änkehertiginnan Ingeborg Håkansdotter (framlidne hertig Eriks gemål), som professor Kenneth Jonsson tror … ja det får andra försöka bedömma …

SNF:s årsmöte 2013 …?

Kors i taket!  – Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) har uppdaterat sin hemsida!

– Låter det för bra för att vara sant? Jo visst, naturligtvis, jag bara skojar. Numismatik.se ser ut som den alltid gör. SNF:s toppnyheter den 7 maj 2013 är ”Föreningskväll, diskutionsafton” (skall nog vara ”diskussionsafton”) onsdagen den 27 mars 2013 (d.v.s. för sex veckor sedan)samt ”Senaste numret av SNT” = Maj 2012 (ett år sedan).

Någon information om vad som avhandlades på helgens årsmöte i Vetlanda kan vi således inte bjuda på. SNF:s sekreterare har i och för sig ”bloggat i ämnet”, men helt utan att nämna något om vilka beslut som togs angående föreningens katastrofala ”webbreklam” eller vad man skall göra åt återväxtproblemen.

Årsmötets ”höjdpunkt” var tydligen nedstigningen i gruvan … och kanske är det så, att man först måste nå den absoluta botten … innan man kan påbörja uppstigningen … ;o)

Västsvensk penning …?

Har ni hämtat er från FriMynt, Valborg och 1:a maj? För egen del känns det nästan som man fått ”en överdos” av mynt och medaljer på sistone. – Men man tröttnar på trädgård och takläggning också  ;o) … så här kommer ett nytt blogginlägg …

I senaste numret av Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) har Olaus Magnus (1490-1557) ord från 1554 – Den urgamla härliga konungaborgen Aranäs i Västergötland – återanvänts som rubrik på en trevlig artikel av Monica ”MGL” Golabiewski Lannby … med underrubriken; – och två märkliga medeltida kungamynt.

De båda omskrivna och illustrerade mynten hittades vid utgrävningar i den medeltida stormansborgen Aranäs, sommaren 1999.
KMK:s dåvarande chef, Henrik Klackenberg, föreslog i den arkeologiska undersöknings-rapporten att mynten var norska 1/4-penningar från tiden 1280-1320. – Utgivna av Erik eller Håkon Magnusson. Senare har professor Kenneth Jonsson uppmärksammat mynten i NNÅ 2000-2002, där han kom fram till i stort sett samma datering, men istället föreslog änkehertiginnan Ingeborg Håkansdotter (framlidne hertig Eriks gemål) som ”myntherre” och Varberg som myntort – ca 1319-1324.

Mycket intressanta – och för mig helt nya – uppgifter som genast föranledde mig att återigen plocka fram min låda med obestämda mynt och medaljer. Efter en del letande fann jag så den lilla slant som jag spontant tyckte mig känna igen i MGL:s artikel (se bild 2).

Motiv, diameter och vikt är i stort desamma som Aranäs-mynten i artikeln (Ø 12 mm, 0,36 gram resp. 0,31 gram). Min lilla penning mäter Ø 12 mm och väger 0,44 gram.
Mitt exemplar har emellertid en något varierande frånsida – med dubbellinjigt kors samt fembladiga rosor i korsvinklarna istället för tre punkter i vardera, som Aranäs-fynden.

Så tack vare MGL:s publicering i SNT kunde ännu ett frågetecken börja rätas ut och jag fick en ledtråd till lösning på ett av mina okända mynt. – Förmodligen västsvenskt (alternativt norskt?) – och inte alls baltiskt, som jag trodde. Både kul och spännande!
För mig steg denna obetydliga lilla slant betydligt i ”värde” efter detta.  – Tackarrrrr!  ;o)

Förhoppningsvis vet Myntbloggens läsekrets mera om detta och kan komplettera våra kunskaper med de senaste rönen inom medeltidsnumismatikens svåra område …?

FriMynt den 27 april 2013

Vill passa på att tacka alla samlar-vänner som hört av sig och mailat mig sina olika ”önskelistor” inför FriMynt 2013. Tyvärr kan man ju bara plocka med sig ett litet urval av lagret – men tack vara era tips hoppas vi det skall bli ”ett bra urval”.

Lite ”gott och blandat” att botanisera bland skall vi väl kunna bjuda på.

Mässan öppnar kl. 11 på lördag och pågår till kl. 18. Utställare och mässarrangör hoppas på lite halvdant väder … för då kommer det mer folk. Förra året lär det ha varit omkring 1.500 besökare … men i år blir det säkert fler … – eller?

Vi ses på FriMynt i Helsingborg!  – Den årliga samlingspunkten för myntsamlare!

Ny bok om Ädelforsdukater

Läser på Kjell Holmbergs blogg att den mycket kunnige numismatikern och mynthandlaren Bengt Hemmingsson författat en ny småskrift som utges av Numismatiska Klubben i Uppsala lagom till årets FriMynt. – Kanske ett liknande tilltag som undertecknad gjorde till FriMynt 1991?

Hemmingssons skrift bär titeln ”Dukater av guld från Ädelfors” och kan inhandlas på FriMynt, vid NKU:s sammankomster eller genom beställning via föreningens hemsida. Priset är blott 75 kr + eventuell frakt.

På bilden ovan en s.k. ädelforsdukat från kung Gustav III:s dagar. Den är präglad i Stockholm år 1771 av guld från gruvan i Ädelfors i Småland (vapenskölden kl. 6).
Just detta exemplar kommer från Antikören auktion 17, 1995, nr 229 … och hade dessförinnan sålts på Spink & Son i London, auction 94, lot #563, 1992.

Samlare delar med sig

Tycker det är väldigt trevligt att det finns myntsamlare som är genuint intresserade av sitt/sina samlarområden – och dessutom är villiga att dela med sig av sina erfarenheter!

Den kanske klarast lysande stjärnan är nog den flitige Lennart Castenhag på Sonesgården i Dala Järna. Lennarts specialitet är väl varianter på Gustav II Adolfs runda kopparmynt, men intresseområdet är uppenbarligen betydligt större än så. Här är de senaste artiklarna.

En annan flitig webbpublicist och samlare är Roland Falkensson i Junsele. Hans senaste projekt är att systematiskt gå igenom illustrerade auktionskataloger och försöka identifiera och sammanställa moderna svenska rariteter. Nu senast var det Karl XIV Johans mynt som avhandlades och tidigare har Oskar I och Karl XV gåtts igenom.

Tanken är att försöka utröna hur många exemplar det egentligen finns av de allra sällsyntaste årgångarna och varianterna. Utmaningarna består bland annat i att såväl gamla katalogbilder med grova raster, som nya PDF-dito i dålig upplösning, många gånger kan vara ”svårlästa” och därigenom kan samma mynt komma att räknas flera gånger. Frågeställningar som kan dyka upp är t.ex. – Är det en repa i själva myntet eller bara i tryckarens film? – Finns fläcken verkligen på myntet eller är det bara på fotot? Speciellt när det gäller moderna ringslagna mynt kan det vara en grannlaga uppgift att identifiera specifika skiljaktigheter (eller likheter), eftersom dessa mynt inte är lika hantverksmässigt gjorda som äldre mynt.

När man får upp olika mynt sida vid sida på skärmen är det dock lättare att få en överblick. Och på så sätt kan andra samlare, genom Falkenssons publicering, få möjlighet att hjälpa till med identifieringsarbetet. Och för att föregå med gott exempel får jag väl då meddela att jag på sidan över 1840 års dukat genast såg att det var något som inte stämde. Rolands ”ex 2”, från Bondes samling, hade ju 1830 års åtsida!? Första tanken var givetvis; Aha, en ny variant? … men icke. Förklaringen var helt enkelt att Nordlind råkat förväxlat bilderna (nr 695-696) i katalogen … och att Falkensson sedan kopierat felet utan att observera den grova pärlkanten. Ingen ny variant alltså.

Så där ja, det var blogginlägg nr 200 … och drygt 500 bilder har det också blivit.

Ottossons OTHO-medalj

Idag, den 9 april, har Otto namnsdag – och har så haft sedan 1772 (då Otto-dagen flyttades från den 4 november). Så vad kan passa bättre än att redovisa lite uppdateringar av ”forskningsläget” kring den mystiska OTHO-medaljen (Ø 42 mm), med omskrifterna IMP OTHO CAES AVG P M COS II – MATVRA CELERITAS, som jag skrev om för ett par-tre veckor sedan.

Tack vare ett hett tips från, den uppenbarligen skicklige googlaren, Mikael Runsten här på Myntbloggen, fick jag nys om en för mig okänd medalj över Achille Bocchi med samma frånsida som min Otho-medalj! Achilles Bocchius (1488-1562) var historiker verksam i Bologna och kanske mest känd som författare av emblemboken Symbolicarum quaestionum de Universo genere, 1555.

Bocchi-medaljen (Attwood #1186, översta bilden t.v.) är gjuten och dateras till 1550-talet. Som Attwood påpekar ser åt- och frånsida inte riktigt ut att passa ihop. Åtsidan har en högervänd bröstbild samt omskriften:
ACH. BOCCHIVS. BONONIENSIS. HISTORIÆ. CONDITOR … vilket väl på svenska betyder ungefär; Achille Bocchi, uppbyggare/tecknare/grundare av Bolognas historia.

Nästa steg blev att kontakta Philip Attwood, ”Keeper of Coins and Medals at The British Museum in London” … och författare av referensverket; P. Attwood, Italian medals, c.1530-1600, in British public collections. Sagt och gjort. Iväg med ett e-mail … och redan efter några timmar(!) fick jag svar. Internet är fantastiskt. Det visade sig att Philip Attwood aldrig sett eller hört talas om OTHO – MATVRA CELERITAS-medaljen och därför var mycket tacksam över att få se den. – Vilken tur att jag publicerade den. Philip skriver bland annat så här:

– ”In my catalogue of Italian medals, c.1530-1600, in British public collections (where it appears as no. 1186), I point out that differences in style and size suggest that the reverse does not appear to belong with the obverse, although of course Bocchi had adopted the symbol of moderation for himself. Now seeing the Otho medal, I think it possible that this reverse was created along with the Otho obverse and was then subsequently borrowed by the creator of the Bocchi medal, who perhaps took a cast from an example of the Otho piece”.

Eftersom denna och en del andra renässansmedaljer har en nära koppling till antikens romerska mynt, samt det faktum att ”Otho-medaljen med S-C och soldater”  (nederst på första bilden) av experter tillskrivits Giovanni Cavino (1500-1570) i Padua, var Philip Attwood vänlig nog att vidarbefordra mina frågeställningar till kollegan Richard Abdy … som han presenterar med orden; ”our curator of Roman coins, who will be able to tell us whether the Otho obverse (or indeed obverse and reverse) is known – perhaps the work of Giovanni da Cavino, who was working in Padua at around the same time?”

Det visar sig att även Richard Abdy var tacksam över att ha fått kännedom om denna okända(!) medalj och att han tidigare endast sett åtsidan. Han skriver: ”Many thanks for showing this. Our usual go-to source for Paduans (Klawans* – see attached info sheet) only has the Otho obverse (for the fantasy sestertius type) I’m afraid. The reverse is un-Roman though”.

*  Klawans, Zander H.; Imitations and inventions of Roman coins: Renaissance medals of Julius Caesar and the Roman Empire.

Så då befinner vi oss i läget att en expert på romerska mynt har sett OTHO-åtsidan och experten på italienska renässansmedaljer är förtrogen med MATVRA CELERITAS-frånsidan … men ingen av dem känner till kombinationen. Och hur skulle de kunna göra det? Att Mikael och jag hittat (sidan 445) i boken A Collection of Voyages and Travels, beror ju på att vi hade något att googla på. Annars hade det varit svårt att finna denna kombination. Hur som helst ger uppgifterna i denna bok belägg för att medaljen fanns redan på 1500-talet i det så kallade Amerbach Kabinettet, som idag finns inrymt i Konstmuseet i Basel. (”Amerbach Cabinet”, Kunstmuseum Basel). Det finns t.o.m. ett porträtt av Bonifacius Amerbach (1495-1562), målat i olja av Hans Holbein 1519.

Eftersom jag inte riktigt tycker att Otho-medaljen stämmer överens med det jag sett av Giovanni Cavinos (Giovanni di Bartolommeo dal Cavino eller Giovanni da Cavino) medaljer och sestertie-imitationer, ställde jag ett par djärva frågor till Philip Attwood strax före påsk:  – ”About the Otho-medal … what would you say if I suggested Leone Leoni (1509–1590) …?? It seems that the thin traces of helplines around the legends, can be found on almost all of his medals? Could perhaps Charles V, Duchy of Milan, have ordered a medal over emperor Otho (earlier governor of Lusitania) …??
– Otho > Lusitania (Extremadura) > Aquileia, Brixellum, Cremona …
– Charles V of Spain > Duchy of Milan >  Monastery of Yuste (Extremadura)”.

Har ännu inte fått något svar ang. detta … han kanske fortfarande är i chock …?  ;o)

Medaljkonstnären Giovanni Cavino (1500-1570) producerade tillsammans med (eller på uppdrag av?) historikern och numismatikern Alessandro Bassiano, ett stort antal präglade samlarkopior och fantasipräglingar (s.k. paduaner eller Paduans) av romerska sestertier (stora bronsmynt). På Bibliothèque Nationale i Paris lär det finnas inte mindre än 122 st. bevarade stampar som påstås ha använts till denna produktion.

På bilden här till vänster ses en medalj med dubbelporträtt av Bassiano och Cavino (Ø 36 mm), samt en präglad kopia av en sestertius (i ungefär samma storlek) från kejsar Caligula (37-41 e.Kr.). Nederst en av Cavino-stamparna (kejsar Aelius eller Lucius Aelius).

Cavinos paduaner är idag mycket sällsynta i originalpräglingar – men desto vanligare i senare avgjutningar. Nästan allt man ser till salu inom denna genre är avgjutningar av högst skiftande kvalitet. – Allt ifrån charmigt slitna gamla kopior till klumpiga turistkopior. Fenomenet med avgjutningar gäller i princip lejonparten av alla renässansmedaljer – gjutna som präglade. Original är extremt sällsynta och ofta rent museala. Inget större problem om man är medveten om saken … och att prisskillnaderna är enorma på original och kopior.

Ovan en uppsättning av ”de tolv kejsarna” (The Twelve Caesars) i form av avgjutningar av Cavinos präglade ”medaljer” (sestertie-imitationer). Storlek ca Ø 33-36 mm. Cavinos Otho-sestertius/-medalj är nr 8 ovan och ser ut så här när den lösgjorts ut gjutformen.

Avslutningsvis har jag hittat en medalj som ser ut att ha vissa ”släktdrag” med de båda Otho-medaljerna med ”MATVRA CELERITAS” resp. ”S-C och soldater” på frånsidan (se bild 2 längst ner). Det rör sig om en liten (Ø 33 mm) ”fantasi-sestertie” över kejsar Aelius (jämför Cavino-stampen ovan). Både stilen och frånsides motivet påminner om de omskrivna Otho-medaljerna … och en detalj som mantel är i det närmaste identisk. Notabelt är också att ”min Otho” har spår av hjälplinjer kring båda sidors omskrifter … medan ”Otho – SC” och ”Aelius – SC” har en betydligt mindre frånsida – med pärlkant.

Det finns alltså en del som talar för att medaljen med IMP OTHO CAES AVG P M COS II – MATVRA CELERITAS är ett original … som sedan på olika sätt kopplats ihop med andra medaljer. Frågan är bara VEM som kan vara upphovsman till dessa …?

Tips & idéer mottages tacksamt. Gärna under kommentarer – så får flera ta del av dem.

Tillbaka på kontoret

Hoppas ni har haft en lika skön och avkopplande påskhelg som jag har haft. Tillbringar man mycket tid framför datorn är det rena semestern att få vara ute i friska luften och riva ett tak … och börja snickra på ett nytt. ;o)

Fick Svenska Numismatiska Föreningens tidskrift SNT 3-2013 idag och noterade bland annat att antalet ”årligen betalande yngre medlemmar”  (d.v.s. under 20 år) i SNF har sjunkit med 44% från nio (9) stycken 2011 till fem (5) stycken 2012. En både oroande och ofattbart låg nivå.
Även antalet ”årligen betalande äldre medlemmar” har minskat … med 30 personer – till 688 medlemmar 2012.

Samtidigt hittade lite drygt 6.000 unika besökare till Myntbloggen.se under mars månad … så förmodligen har de flesta uppkopplade SNF:are varit här … ;o)

Werners Wiktiga Wisdomsord

Idag landade en trevlig överraskning i brevlådan. Katalog nr 2 från ”unge herr Stensgård i Strängnäs” … eller Werners Mynt & Tryck för att vara mera korrekt.

Detta är på intet sätt någon tung eller voluminös publikation – utan ett mycket trevligt ”inspirationspiller”, omfattande endast 38 nummer numismatisk litteratur – och 9 mynt … men förtjänstfullt presenterade i en exklusiv trycksak – utgiven blott i 40 ex. (jag fick #21 – ostraffbart! ;o)).

Som så många erfarna numismatiker före honom, lyfter Werner Stensgård fram nyttan och nödvändigheten av god och omfångsrik numismatisk litteratur – och erbjuder samtidigt hugade spekulanter ett trevligt smörgåsbord av detta. Katalog 2 bjuder också på en föredömlig kronologi, då den inleds med viktig nyttolitteratur – och avslutas med mynt.  – Just i den ordningen bör man förvärva sina numismatiska kunskaper.

Avslutningsvis några visdomsord från Werners förord, värda att begrunda:
”Att bedriva numismatik utan mynt är som att segla utan sjökort.
Att bedriva numismatik utan böcker är som att inte ge sig ut till sjöss alls”.