Falska kopparmynt på Tradera!

I september 2021 skrev jag om ett par falska kopparklippingar som dök upp på en online-auktion i Prag. – Idag dök det upp en dito på Tradera! – från Tallin.

Gustav II Adolf. Säter. 1/2-öring 1624. Två falska exemplar emanerande från Tallin i Estland 2023 respektive Prag i Tjeckien 2021.

Det rör sig om hammarpräglad klipping från Gustav II Adolf. Säter. 1/2-öring 1624. Stämpelidentisk med Prag-exemplaret, slagen med klumpigt handgraverade stämplar och i totalt avsaknad av 1600-talets karakteristiska gravörstil. Frånsidan uppvisar dessutom en teknisk omöjlighet, då man kl. 12 kan var den (fyrkantiga!?) stampen slutar – något som på äkta kopparklippingar aldrig förekommer på frånsidan.

Det finns all anledning att misstänka ett östeuropeiskt ursprung – i likhet med många andra falsarier (stilmässiga katastrofer) som tidigare har dykt upp på marknaden – och avhandlats på Myntbloggen.se eller vår FaceBook-sida. (Länkarna leder till sökningar på ”falska”).

Som så många gånger förr, när det gäller försäljning av falska mynt, gäller det gamla ordspråket; ”en olycka kommer sällan ensam”. Samma säljare försöker även prångla ut ett falskt plåtmynt. En riktig raritet (om den vore äkta). Karl XI. Avesta. 2 Daler SM 1667.

Karl XI. Avesta. 2 Daler SM 1667-69. Typ II. a) Original från 1669. b) Kopia/förfalskning, troligen präglad i Småland på 1970-talet. c) Förfalskning, troligen tillverkad i Östeuropa på 2000-talet.

Även den falska plåten saknar allt vad tidens stilkänsla heter. Uppenbarligen också handgraverad. Jämför med originalet till vänster och notera exv. de båda S:en som är helt olika på förfalskningen – och såldes inte inpunsade utan graverade för hand. Även detaljerna i kungakronan är värda att studera. Falsariet är kort och gott taffligt utfört.

Det är bra om så många som möjligt anmäler auktionerna 580364125 och 580367306 till Tradera. Själva har vi slutat med detta efter att våra anmälningar i 99 fall av 100 fullständigt ignoreras. Tradera är uppenbarligen mera måna om sina provisionsintäkter än sitt rykte. Trist inställning till marknaden och branschen.

*

Olof i september och Sigurd i oktober …

Har ju haft en liten tradition att, på min fars födelsedag, försöka presentera något nytt ur manuskriptet till bokprojektet med arbetsnamnet ”Sveriges första mynt”. På pappa Stigs 100-årsdag 2020 skrev jag om hur kung Sven Estridsson av Danmark (Sigrid Storrådas dotterson) för 950 år sedan berättade för Adam av Bremen om sina förfäder – ända tillbaka till Olof den Svenske i slutet av 800-talet. 2021 handlade det om hur Erik Segersäll (p.g.a. en senare marginalanteckning) fick en hustru han aldrig haft – i våra historieböcker. Och att Sven Tveskäggs söner Harald och Knut den Store hade en polsk mor, till skillnad från Erik Segersälls son Olof Skötkonung, som hade en mor från Västergötland. 2022 var ämnet Sveriges Regenter före Olof Skötkonung och hur en enad monarki blev diarki (tvåmannavälde) när ”Sverige delades mellan bröder” i början av 800-talet. I år har jag dessvärre haft alldeles för mycket annat att tänka på, men i elfte timmen har jag ändå fått ihop detta. Håll tillgodo!

Uppdaterad version av uppslaget Sveriges Regenter från Myntbloggen.se 2022-01-19. I denna version har även den nyupptäckta ”sveakungen” (läs: Birkakungen) Sigurd medtagits. Nyligen känd från en delpublicering av utdrag ur Gesta Wulinensis i oktober 2022. Sigurd ersätter alltså den till sagorna konstruerade ”Olof Björnsson” som Erik Segersälls bror . Och stärker samtidigt antagandet att det verkligen fanns en tronpretendet till Sveriges tron vid tiden för slaget vid Fyrisvallarna år 986.

I höstas dök det plötsligt upp nya uppgifter som fick mig att uppdatera förra årets regentlängd. – Historia är verkligen färskvara nu för tiden! Arkeologen och författaren Sven Rosborn publicerar sporadiskt nya uppgifter i takt med att hans genomgång av krönikan ”Gesta Wulinensis” fortlöper. Vi är många som otåligt väntar på att helheten skall kunna presenteras, men den som väntar på något gott … får vänta.

Rosborns uppdateringar, efter att boken Vikingakungens guldskatt utkommit 2021, sker både på FaceBook och på sajten Academia.edu. Följer dem båda, för man vet aldrig när det dyker upp något spännande som kan påverka mitt eget skrivande. I september 2022 kunde vi t.ex. läsa ”en gammal historisk sanning” som enligt mitt förmenande inte alls stämmer; – ”Styrbjörn, son till den mördade sveakungen Olof Björnsson”. Att ”Olof Björnsson” är en litterär konstruktion (som eventuellt bygger på en namnförväxling med en namne hundra år tidigare?) och inte en historisk person, har jag tidigare visat. Och i oktober 2022 fick vi så ytterligare en sensationell uppgift ur ”Gesta Wulinensis”; nämligen att Styrbjörns far inte alls hette Olof, utan Sigurd!! (Sigurur, Sige, Sigfried).

I uppsatsen ”Slaget år 972 vid Cidini” (oktober 2022) skiver Rosborn: – ”De flesta av trupperna hos Cetibiurn (Styrbjörn) var krigare från norr, från det land som kallas Svityod (Svitjod/Sverige), vilket jag redan har nämnt. De var tjänare hos Sigurur (Sigurd), av några kallad Sige och av andra Sigfried, far till Cetibiurn (Styrbjörn), vilken regerade i det landet tillsammans med Erik”.

Tidigare har vi fått veta att Harald Blåtand och Erik Segersäll (enligt GW) var kusiner! Min lösning på detta är att den berömda Tyra Danebot, som ingen lyckats hitta en trovärdig far till, i själva verket var en svensk prinsessa! – Förslagsvis dotter till Kung Ring på Adelsö. Detta skulle nämligen göra Harald och Erik till kusiner. Det skulle kanske också kunna förklara runinskriften på den lilla Jelling-stenen: – ”Kung Gorm gjorde detta kummel efter sin hustru Tyra, Danmarks beskyddare.” En allians med Sverige var en förstärkning mot söder. Det kan också vara värt att notera att ”Gesta Wulinensis” omtalar att Harald Blåtands äldre bror, Knut (Knud Danaást), år 947 utsågs till ”kung i danskarnas land” (Jylland och på öar och halvöar) tillsammans med fadern. Samtidigt fick den blott 15-årige Harald makten över Själland. Tyras son Harald var med andra ord född 932 och skulle alltså fyllt 18 år anno 950.

På medalj nummer fem i Hedlingers regentlängd (1734) över kung Edmund Eriksson, Slemme, kan vi på frånsidan läsa följande latinska inskription: ERICI Filius, SCANiam, HALLANDiam ET BLEKINGiam VILISSIMVS ADIVDICAVIT DANIS 950 … vilket på svenska blir: Son till Erik. Tilldömde skymfligen danskarna Skåne, Halland och Blekinge 950.

Inskriptionen, som är författad av herrar Carl Reinhold Berch (1706-1777) och Erik Benzelius d.y. (1675-1743), bygger på det gränsavtal som kallas Landamäri (Handskrift KB B59, Äldre Västgötalagen) som slöts mellan Emund Slemme, Uppsala och Sven Tveskägg, Danmark (i närvaro av bland andra Torsten från Västergötland) omkring år 980. Frågan är var de lärde herrarna på 1700-talet har fått årtalet 950 ifrån? Skall det ses som ett närmevärde – mitten av 900-talet? Eller är det ett exakt årtal? Var Emunds dom månne en bekräftelse på en tidigare överenskommelse? Kanske i samband med ett giftemål och en hemgift? Regerade Emund verkligen redan år 950? Tack vare Adam av Bremen vet vi att det fanns ”ett förbund” mellan Emund Eriksson och Harald Blåtand; ”Emund, Eriks son, regerade då i Sverige. Denne stod i förbund med Harald”. (Adam bok 2, kap. 25).

Det finns många ”tunga namn” i Erik Benzelius den yngres närmaste krets. Hans far var ärkebiskop Erik Benzelius d.ä. (1632-1709) och hans hustru var Anna Swedenborg, dotter till biskop Jesper Swedberg (1653-1735) och syster till den bekante Emanuel Swedenborg (1688-1772). Kan det faktum att Erik Benzelius levde och hade kontakter med historieintresserade akademiker redan innan den katastrofala Slottsbranden 1697, vara en ledtråd till nämnda årtalsangivelse? Visste de om något dokument som senare har gått förlorat?

Årtalet 950 är också ett möjligt dödsår för kung Björn Eriksson i Uppsala. Han som enligt Snorre regerade i 50 vintrar och förmodligen överlevde alla sina barn. Med honom verkar Uppsala-grenen (”svearna”, norr om Mälaren) av den gamla kungsätten ha utdött – till förmån för Adelsö/Birka-grenen (”götarna”, söder om Mälaren). Kan det ha varit så att Erik Ringsson vid denna tid tog över tronen och att denne var mera ”internationellt orienterad”? Kanske satte han sin bror Emund som kung på Adelsö/Birka … och gifte samtidigt bort sin syster för att skapa en allians med grannen Danmark? Enligt GW härstammar de alla från en viss Olof. Mer om honom en annan gång.

Grattis på 103-årsdagen, farsan! – Du fattas mig!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

Tillfällighetsprägling blev typmynt!?

God fortsättning på den nya året! För undertecknad är nu första arbetsveckan 2023 avklarad. Efter lite labbande med fotoutrustningen börjar det nu bli dags att mata ut nytt material på auktion och i vår Tradera-butik. Har du önskemål så hör gärna av dig.

Alla som följer Myntbloggen.se eller har läst Mynttidningen 3/4-1997 känner naturligtvis till det hittills enda rapporterade exemplar av Göteborgs-tvåöret 1609 Typ I (överst t.v. på bilden). Det vill säga där stadens vapensköld har en kupol upptill (som på 6-marken i guld 1610) istället för de sedvanliga voluterna på ”den vanliga” Typ II (nederst på bilden).

KARL IX:s Göteborg på Hisingen. a) 2 Öre 1609. Typ I. Stadens vapensköld som på 6 Mark 1610 i guld, med kupol upptill. Liten diameter, yttre tågkanten Ø 21 mm. UNIK. b) 2 Öre 1609. Typ II. Stadens vapensköld större, med voluter/snirklar upptill. Stor diameter, yttre pärlkanten Ø 23 mm. Varianter: Enkel- respektive dubbelbågig kungakrona – Typ IIA respektive IIB.

Trots att detta unika typmynt varit känt åtminstone i 45 år var det faktiskt Roberto Delzanno som blev först med att få med det i en värderingskatalog så sent som 2020. Redaktörerna bakom ”Nya SM-boken 2022” har dock, fullständigt felaktigt, tagit upp mynttypen som en variant(?!) av SM 87 – jämför dito Stockholm 1609 Typ II-III, SM 71-72 (samtidigt som man lika omotiverat delar in dito ettöringar i fem olika typer!? – jämför Delzanno som istället benämner de senare som typ 1a och 1b (MONETA PRIMA resp. MONETA NOVA). Falkensson kopierar SM2022, förmodligen(?) för att skapa så många varianter (”rariteter”) som möjligt? Inget fel i det, men det är inga ”typer”.

Att ”det vanliga” Göteborgs- tvåöret 1609 av Typ II, finns i två olika huvudvarianter, med enkel- respektive dubbelbågig kungakrona, är också känt sedan länge. För den som vill räkna stampar finns ytterligare några ”petitessvarianter”.

Men att det skulle finnas en textvariant med ”felstavningen CALVS” på Typ II, hade jag emellertid ingen aning om. Därför hajade jag till, när jag idag uppmärksammande Roland Falkenssons uppdatering på Falcoin.se. Så snart jag såg bilden förstod jag dock hur denna ”undertyp” hade uppstått. Myntet ifråga såldes 2003 på Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) auktion 145 som nr 47 och saknade då denna beskrivning. Det rör sig alltså inte alls om en ny undertyp, eller ens en variant eller variation – utan om en ren tillfällighetsprägling.

Apropå mynttyper … här har det allt kommit ”en katt bland hermelinerna” (ex. 2 = Typ I).

KARL IX:s Göteborg på Hisingen. 2 Öre 1609. Typ II. Det mittersta myntet (den fiktiva ”CALVS-varianten”) i svart-vitt är dubbelpräglat med ca 23 graderas vridning. Det stampidentiska(!) yttre exemplaret tjänar endast som jämförelse.

Det finns talrika exempel på partiellt dubbelpräglade mynt som på grund av detta feltolkats som textvarianter. Detta är ytterligare ett exempel. Omskrifterna på denna mynttyp lyder: CAROLVS IX D G REX SVECIAE – MONETA PRIMA CIVIT GOTHOBVRGENS. Jämför vi detta med texten på det dubbelpräglade exemplaret ser det istället ut som nedan:

CAROLVS IX D G REX SVECIAE – MONETA PRIMA CIVIT GOTHOBVRGENS.
CA // LVS IX D G . . EX SVECIAE – MON . . . . . . . MA CIVIT G // HOBVRGENS.

Har man ögonen med sig noterar man, utöver de avbrutna omskrifterna, även de förvrängda sköldarna. Frånsidans nedre sköldspets pekar alltid på bokstaven I i CIVIT, men på den dubbelpräglade tillfällighetspräglingen finner vi sköldspetsen klockan 7 och inte klockan 6. Stömmarna bakom lejonet är i stampen graverade parallellt med lejonets svärd. På dubbelpräglingen är riktningen på de övre och undre stömmarna emellertid helt olika.

Myntämnets vridning mellan de båda partiella präglingarna verkar för övrigt vara omkring 23 grader. Drar vi en linje mellan avbrotten i texten från A i ”CALVS” till E i REX får vi en ungefärlig gräns mellan de båda ofullständiga präglingarna som givit upphov till ”typen” (läs: tillfällighetspräglingen). På frånsidan kan samma sak konstateras vid linjen mellan E i MONETA och H i GOTHOBVRGENS. Notera också att båda sidors yttre och inre pärlkrets skekar just där bokstäverna ”försvunnit”. Ingen ny typ eller variant alltså.

Så kan det gå när man inte har koll på begreppen Huvudtyp – Undertyp – Variant – Variation – och diverse tillfällighetspräglingar som uppkommit av en ren slump.

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Tillägg 2023-02-20

Nu har Roland Falkensson korrigerat sin raritetssida över ”det vanliga” Göteborgs-tvåöret 1609 (Typ II): https://www.falcoin.se/raritetssidan-karl-ix-2-ore-goteborg-skoldtyp-a/

Typsamlingssidan innehåller dock fortfarande tillfällighetspräglingen ”CALVS” (felaktigt kallad Typ 1c): https://www.falcoin.se/typsida-karl-ix-2-ore-goteborg/

På den förstnämnde, korrekta, sidan återfinns ”CALVS” som ex. 3 (Ex. Sven Svensson) och samtidigt som den unika Typ I plockats bort från Typ II-sidan har den senare kompletterats med ytterligare ett Typ II-exemplar (ex. 6) – från Avesta Myntmuseum.

*

Gott nytt år 2023!

Så här på årets sista dag vill vi gärna passa på att tacka kunder, kollegor och läsare för ytterligare ett fantastiskt år! – Nu skall vi naturligtvis fira färdigt innan vi börjar sammanfatta 2022, men sedan tänkte vi ganska omgående rivstarta 2023. Vi har en hel del trevligt material lagrat i pipelinen – både för läslystna och köpsugna.

Nu önskar vi läsare, kunder och kollegor ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2023!

Ulf & Babsan på Vikingabo

Trevliga föredrag via Jernkontoret

När jag nyligen ”skannade av” det digitala numismatiska landskapet i Sverige, fann jag (på Twitter av alla ställen) en länk till Jernkontorets webbsida: Seminarium om myntning och metaller i Sverige – sex föreläsningar den 21 oktober 2022. Föredragshållarna är Kenneth Jonsson, Henrik Klackenberg, Eeva Jonsson och Niklas Ulfvebrand. Den förstnämnda höll inte mindre än tre föredrag, varav jag idag har lyssnat till det första: ”Sigtunamyntningen cirka 995–1030” (Länk till YouTube, 17 minuter). Tyckte detta var riktigt trevligt och jag kommer givetvis att succesivt lyssna även till de övriga fem föredragen. – Alltid lär man sig något. – Eller så blir kanske inspirerad till eftertanke och fördjupningar.

Kenneth Jonsson, professor emeritus, född i Filipstad 1950, inleder med att tala om den vikingatida myntimporten av utländska mynt som föregick den inhemska svenska myntningen. Kartan ovan visa fyndplatser där man funnit mynt från kalifatet (islamska dirhemer/dirhamer) från omkring år 800 och ända fram till ca 1150, då Lödöse och Visby inleder den medeltida myntningen. Av de 865.550 silvermynt i 8.392 undersökta fynd (i snitt alltså ca 100 mynt/fynd) som redovisas, är hela 90% funna i Polen (västslaviskt område), Sverige och Ryssland. Notabelt är också att de sammanlagda fynden i Danmark, Norge och Finland inte ens uppgår i 25% av de de fynd som gjorts i Sverige. Den stora myntningsnationen England är inte ens med i fyndtabellen?!

Innan vi slog egna mynt i Sverige användes utländska silvermynt som betalningsmedel efter vikt. Först islamiska dirhemer från kalifatet omkring år 800 och senare under 900-talets slut tyska denarer.

Beträffande myntfynden i Sverige är det inledningsvis (omkring år 800) de islamiska mynten som helt och hållet dominerar (82.000). Detta följs (ersätts) sedan i slutet av 900-talet av de tyska (108.000) och engelska (drygt 44.000) mynten. Noterar även att de mynt som är vanliga i samlarkategorin ”utländska mynt som cirkulerat i Sverige”, nämligen sassanidiska drachmer, endast utgör 155 exemplar! – Och Bysantinska mynt endast 586 mynt.

Skandinaviska mynt utgör vad jag förstår totalt knappt 9.500 mynt, men de är lite märkligt redovisade (svenska, danska, norska, skandinaviska och nordiska). Möjligen skall ”skandinaviska” tolkas som ”skandinaviska efterpräglingar/imitationer”? De svenska mynten uppges vara enkom 824 stycken – och då inkluderas tydligen även de barbariska mynten med ”Sigtuna-kopplingar” (illitterata imitationer som via stampkedjor kan kopplas till kasserade reguljära stampar). Vi får också veta att man ännu inte funnit ett enda klassiskt (läsligt) Olof-mynt i Sigtuna. Däremot fann man 1990 ett provavslag i bly (av en förvirrad Long Cross-imitation, SMH 246, dansk kedja 137).

NORDENS FÖRSTA MYNT. Skandinaviska CRUX-penningar 995-997 präglade efter engelsk förlaga. a) SVERIGE. Kung Olof Eriksson. Sigtuna. Penning med titeln OLAF REX ZWEVO-x (Olof, svenskarnas kung). b) NORGE. Jarl Haakon Sigurdsson. Trondheim? Penning med titeln AACUNE IGNVN DEI. c) DANMARK. Kung Sven Haraldsson. Lund? Penning med titeln ZVEN REX AD DENER (Sven, kung över danskarna). d) NORGE. Tronkrävare Olof Eriksson. Kungahälla eller Lödöse? Penning med titeln ONLAF REX NOR (Olof, norrmännens kung).

När Olof Eriksson, Skötkonung (Skatt-/myntkung) inleder den svenska myntningen år 995, sker detta efter engelsk förebild. Ganska naturligt av flera skäl; som Kenneth nämner är de tyska mynten från tiden en smärre katastrof – går knappt att identifiera eller kalla mynt. Och eftersom de omöjligen kan ha gått att typbestämma, kan de inte heller ingått i en s.k. penningekonomi, utan måste istället ha kurserat efter vikt – i en s.k. viktekonomi.

De engelska mynten däremot, var Europas klart bästa alla kategorier och erbjöd dessutom en vinstmöjlighet för utgivaren, d.v.s. kungen. De engelska mynttyperna gällde nämligen endast i sexårsperioder, varefter de löstes in till ett lägre värde – exv. 3 nya för 4 gamla – en form av beskattning med andra ord. Inte så konstigt att det senare systemet lät lockande för Olof Skötkonung (som ”besökte” kung Ethelred den Villrådige i England både år 991 och 994).

Experimentet i Sigtuna blev dock en kortvarig historia, förmodligen eftersom varenda köpman och hantverkare verkar ha ansett sig ha rätt att ”förädla silver” och därmed göra sig en förtjänst. Även sonen Anund Jakob gjorde några decennier senare ett försök att ersätta den rådande viktekonomin med penningekonomi, men utan framgång. Hur länge man slog imitationer (oftast av Long Cross-typ) vet man väl egentligen inte (jämför med dirhem-cirkulationen ända fram till 1150), men Anunds sista reguljära penningar kan, tack vara de engelska förlagorna, dateras till ca 1020-35.

Sveriges, Norges och Danmarks första mynt präglades alla efter engelsk förlaga. Och då de engelska mynten går att datera, kan vi genom dessa även datera de nordiska typerna – där lejonparten är svenska.

Lite motsägelsefullt blir det dock när man ”klumpar ihop” de reguljära (klassiska, läsbara) präglingarna för Olof och Anund med de talrika imitationerna – och därigenom dels beräknar Sigtuna-myntningens omfång till omkring 2.000.000 mynt och dels konstaterar att de väger mellan 1 och drygt 3 gram (”som en lottorad”, för att citera en känd ”kapsylsamlare”). Ordnar man istället Olofs mynt kronologiskt (först ”svenskarnas kung”, sedan ”kung i Sigtuna”) och sorterar bort de mynt som tillkommit med ”förskingrade stampar”, får man ett annat resultat. Kanske kan man genom denna uppdelning också få plausibla svar på de frågor Kenneth ställer; – ”Hur fungerade den här myntningen egentligen?” – ”Med den ojämna vikten kan de inte gärna haft ett nominellt värde?” – Är det en prestigemyntning, eller vad?”

Dagens tidstypiska ”P. K. Jante-nonsens” om ”Sveariket” istället för Sverige (landet som då hade 700.000 innevånare, en kung som kallade sig ”svenskarnas kung” och en avancerad ”administrativ organisation” – innan Sverige fanns som land?), kan vi väl bortse ifrån. Men visst är det motsägelsefullt.

Diagram efter Gert Magnusson. Notera att Västergötland var Sveriges största producent av järnmalm under den tid då myntningen inleddes i Sverige 995-1035.

Desto mera intressant är Kenneths teori om att järnframställningen skulle vara ”motorn” (intäktskällan) som möjliggjorde Sigtuna-myntningen. Så här säger han: – ”Hur fick man då tag i det här silvret? Ja, då kommer vi in på den metall som jag tror är viktig för detta – nämligen järnet. Jag tror att en stor del av de intäkter man får för att kunna bedriva den här myntningen i Sigtuna, det är alltså tullintäkter. Och vad är det då man kan beskatta? Ja, det är ju transporter av olika slag där man kan ta upp tull.”

Kenneth menar att Långhundraleden, mellan Gamla Uppsala och kusten (blivande Stockholm) skulle kunna vara nyckeln till Sigtuna-myntningen. Den var visserligen inte seglingsbar, men den frös ju på vintern och gjorde då transporter av tunga produkter möjlig. Orter som Berga och Tuna kan ha varit administrativa centra, menar Kenneth. Och 1704 hittades en stor silverskatt (2.800 mynt) som eventuellt kan stärka teorin. Angående alternativa teorier till var myntsilvret kom ifrån nämner Kenneth den utländska myntimporten och att ”man helt enkelt kan ha smält ner utländska mynt”.

Däremot omnämner han inte alls de mycket omfattande s.k. danagälderna, framförallt från England. Åren 991 (slaget vid Maldon och det efterföljande fredsavtalet) och 994 (Anlafs / Olofs dop i Andover, norr om Isle of Wight och Southampton) uppgick dessa ”danagälder” till helt fantastiska: 10.000 + 22.000 + 16.000 pund – eller motsvarande 16-18 ton silver! En sjättedel av detta (eller 8.000 pund) bör visserligen ha gått till Danmark, då den med Olofs mor nygifte Sven Tveskägg var med 994, men ändå.

ENGLAND. Ethelred II. Penny slagen i Maldon 991-997. Däremellan den berömda Orkestastenen (U344). Fredsavtalet efter Maldon 991 omtalar ”Anlaf, Iustin och Guðmund, Stegitans son”. Anlaf = Olof Eriksson, Skötkonung. Iustin = Tusti (i avskriften från tidigt 1100-tal anglifierat till ”Iustin”, långt senare feltolkat som ett norskt ”Jostein”). Runstenens Tusti är även känd som Skoglar Toste och Torsten av Västergötland (gränsavtalet med Danmark ca 980), far till Sigrid Storråda, som efter Erik Segersälls död 992, i fredssyfte blev omgift med Sven Tveskägg i och med alliansen med Olof Skötkonung före 994. Fredsavtalet 991 avslutas med orden: – ”Tjugotvå tusen pund, i guld och silver, betalades från England till armén för detta fredsfördrag.” Dessförinnan hade ärkebiskop Sigeric av Canterbury och de båda åldermännen Æthelweard och Ælfric redan köpt fred för de områden de själva förvaltade å kungens vägnar. Prislapp: 10.0000 pund.

Genom Kenneths järntullsteori fick jag även stifta bekantskap med arkeologen Gert Magnusson. Det är han som gjort diagrammet ovan och även en sevärd video på YouTube med titeln: Vikingatidens järnhantering – en bakgrund till nordens medeltida modernisering. Han hade mycket intressant att berätta efter forskning i såväl Jämtland som Småland. Just geografin, med järnframställning i skogsmarkerna mellan lantbrukslandskapen, är något som Gert lagt ner mycket möda på.

Så för att runda av, när Kenneth Jonsson säger att: – ”Det är många landskap där man producerar järn vid denna tid” har han naturligtvis rätt. Även ”och där fanns det alltså möjligheter för kungamakten att kontrollera utförseln av det här järnet och ta upp tull på det” låter ju rimligt. Men att man via Långhundraleden skulle få ”intäkter så att man kan bedriva den här relativt stora myntningen i Sigtuna”, känns kanske lite mera tveksamt – om vi skall tro Gert Magnussons diagram. För där framgår ju att järnmalmsutvinningen för den aktuella perioden 995-1035 var överlägset störst i Västergötland. Dubbelt så hög som Dalarna och Småland och nästan tre gånger större än Jämtland och Hälsingland. Att det ser helt annorlunda ut 500 år senare, påverkar ju inte Sigtuna-myntningen. Så kanske borde man istället leta tullstationer i Lödöse vid Göta älvs mynning? Men skall vi tro ”experterna” fanns det väl överhuvudtaget ingen vikingatid utanför ”svearnas lilla land, Svealand”… 😉

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Samling Alströmer under klubban på söndag!

Nu på söndag, den 6 november, med start kl. 16:32 (tänk Gustav II Adolf och Lützen), auktioneras SAMLING ALSTRÖMER av ANTIKÖREN på Tradera.

Sextionio poster med mycket stor variation – ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under nio generationer! Vid katalogiseringen har vi försökt härleda vem i dessa generationer som kan tänkas ha intresserat sig för dessa objekt och sett till att bevara dem för eftervärlden. – Ett riktigt spännande detektivarbete! För att i görligaste mån kunna sätta en trolig förvärvare på objekten har vi valt att presentera samlingen i kronologisk ordning. Naturligtvis kan senare ättlingar ha införskaffat äldre objekt i senare tid, men en hel del medaljer har faktiskt kunnat knytas till rätt Alströmer.

FRIHERRLIGA SLÄKTEN ALSTRÖMER
Jonas Alström adlades 1751 med namnet Alströmer. Två av hans söner, Patrick och Claes, upphöjdes 1778 i friherrligt stånd. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.

Jonas ALSTRÖMER (1685–1761). En av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Grundade Alingsås manufakturverk 1724. En av instiftarna av Kungl. Vetenskaps-akademien 1739.

Gift 1731 med Margareta Clason (1709–1738). Omgift 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin (1716–1806).

Barnen: Patrik (1733-1804), August (1735-1773), Claes (1736-1794) och Johan (1742-1786).

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 1. Samlingens äldsta objekt – Mannheim 1680.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 2. Alingsås manufakturverk och praktmyntet 1725.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 3. Hamburg och Alingsås manufakturverk 1725.


Patrick Alströmer (1733–1804).
Svensk friherre, industriman, direktör, kommerseråd. Son till Jonas Alströmer.

Gift med 1) Christina Maria Ollonberg, 2) Christina Maria Silfverschiöld.


Patricks bror, August Alströmer (1735-1773), var gift med Anna Margareta Sahlgren (1745-1767), dotter till Niclas Sahlgren.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 4. Holländsk guld-dukat 1769 och Östads Barnhus 1774.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 5. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 6. Jonas Alströmer satte Alingsås på kartan.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 7. Prinsessan och barnhusbranden 1783.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 9. Samlingens lilla pärla – namnsdagspresent i guld!

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 10. Frimureri och uppoffringar.


Johan Alströmer (1742-1786).
Svensk friherre, industriman. Son till Jonas Alströmer.

Gift med Hedvig Catharina Dankwardt-Lilljeström (1767-1811).

Claes Alströmer (1736-1794).

Svensk friherre, industriman och mecenat. Son till Jonas Alströmer.

Gift med Sara Catharina Sahlgren (1748-1818), dotter till Niclas Sahlgren.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Johan & Claes Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 8. Linnés lärjunge Solander hedras av Alströmer.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 11. En gyllene Karl i sidenklädd dosa.


Margareta H. Alströmer (1763-1816). Svensk grevinna, konstnär och sångerska, ledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna och Kungliga Musikaliska Akademien. Dotter till Patrick Alströmer och Christina Maria Ollonberg.


Jonas (Patricksson) Alströmer (1769–1845). Svensk friherre, ämbetsman, amatörviolinist, ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Son till Patrick Alströmer och Christina Silfverschiöld.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Patrick Alströmers musikaliska barn, Margareta och Jonas Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 12. Merkurius och Pan vaktar Alströmers vapen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 13. Svenska Akademien hyllar Alströmer 1824.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 14. Alströmer porträtteras av Enegren 1824.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 15. Karl Johan – Lantbruksakademiens beskyddare.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 16. Den plöjande bonden med sina oxar.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 17. J-O Wallin och psalmboken.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 18. Kungl. Musikaliska Akademien. A.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 19. Kungl. Musikaliska Akademien. B.


Jonas (Jonasson) Alströmer (1807–1891). Svensk friherre och Kungl. sekreterare. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer. Skänkte tillsammans med sin yngre bror Oscar en samling naturalier till Vetenskapsakademien 1848. Samlingen hade tillhört Joseph Banks (1743-1820) och härstammade derlvis från James Cook (1728-1779).

Oscar Alströmer (1811-1888). Landshövding. Son till Jonas (Patricksson) Alströmer.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas (Jonasson) Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 20. Den svenska näktergalen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 21. Musikaliska akademiens Mazér-medalj 1852.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 22. Musikaliska Akademiens prismedalj 1867.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 23. Kungaparets kröning 1844.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 24. Tre utländska silverpengar – från resan?

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 25. Världsutställningen i London 1862.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 26. Vårfest i Wien och utställning i Köpenhamn.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 27. Kinesiskt mynt. Present Thollander Moskva 1891.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 28. Mynt från Hyderabad. Gåva av Fröken M. Hartman.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 29. Oskar II porträtterad av Ekwall och Lindberg.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 30. För Hästafvelns Främjande ca 1890.


Jonas Alströmer d.y. (1840–1917). Svensk friherre, riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”) och disponent vid Östads säteri och barnhus. Son till Jonas (Jonasson) Alströmer och Margareta Lovisa Taube, vars far var svensk adelsman (nr 734). Han invaldes 1899 som ledamot av Lantbruksakademien.

En av sönerna, Jonas Magnus Alströmer, var diplomat. En annan, Thore Alströmer, var riksdagsledamot.

Några objekt som kan tänkas ha tillhört Jonas Alströmer den yngre:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 31. Kungliga Stuteriöverstyrelsen belöningsmedalj.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 32. För Hästafvelns Främjande ca 1904.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 33. För Hästafvelns Främjande ca 1906.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 34. För Hästafvelns Främjande ca 1910-15.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 35. Lantbruksmötet i Alingsås 1903.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 36. Svenska Setterklubben 1903.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 37. Hortikulturens Vänner i Göteborg.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 38. Frimurare i Göteborg – S:t Andreas logen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 39. Nobel-medalj för Fysiologi eller Medicin – i brons!

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 40. Riksdagsman Reuterswärd.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 41. Riksdagsman von Ehrenheim.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 42. Riksdags- och talman Sparre.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 43. Riksdagsman Nils Persson.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 44. Riksdagsman Lithander i Göteborg.


C. Thore J. Alströmer (1879–1945). Svensk friherre, disponent och riksdagsman (i riksdagen kallad ”Alströmer i Östad”). Son till Jonas Alströmer d.y.

Gift 1910 med Margareta (Greta) Nordenfeldt (född 1880), dotter till grosshandlaren Johan Nordenfeldt och Maria Salenius.

Barn: Anna-Margareta Alströmer, Jonas Alströmer, Ellen Alwall, Stina Dahlbäck och Elisabeth Dahlbäck.

Några objekt som kan tänkas, eller bevisligen har tillhört Thore Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 45. Svenska Kyrkan i Paris grundlagd 1911.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 46. Olympiska Spelen i Stockholm 1912.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 47. Baltiska Utställningen i Malmö 1914.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 48. Prinsessan Ingeborg av Tore Strindberg 1923.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 49. Göteborgs-utställningen 1923 av Carl Milles.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 50. Vätle, Ale och Kullings härads Lantbruksmöte 1928.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 51. Lantbruksmötet 1928 – Silver + brons.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 52. Vätle, Ale och Kullings härad 1928 – Silver + brons.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 53. Skattfyndet vid Östads Barnhus 1930.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 54. Frimurare-medalj av Gösta Carell 1938.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 55. En mot norr flygande svan.


Jonas M. Alströmer (1877–1955). Svensk friherre, diplomat och kammarjunkare. Son till Jonas Alströmer d.y.

År 1922 utnämndes Alströmer till envoyé i Bern och var 1924-25 sidoackrediterad i Wien och Budapest. 1925 blev Alströmer tillförordnad envoyé vid Sveriges ambassad i Bukarest med sidoackrediteringar i Aten (1925-33) och Belgrad (1925-28). Han var även delegerad vid en rad internationella konferenser.

Några objekt som med största säkerhet tillhört Jonas M. Alströmer:

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 56. Far, mor och tio barn.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 57. Prinsessan som porträtterade sin far kungen.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 58. Polytekniska Föreningen i Bukarest 1927.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 59. Fågel Fenix och Greklands självständighet 1830-1930.

SAMLING ALSTRÖMER. Nr 60. Automobilklubben hedrar Friherre Alströmer 1930.


Samling Alströmer Alingsås

Som vi tidigare aviserat på vår FaceBook-sida har ANTIKÖREN fått förtroendet att sälja SAMLING ALSTRÖMER, Alingsås. – En brokig samling mynt och medaljer ihopsamlade av den friherrliga släkten Alströmer under flera generationer.

Släkten Alströmer härstammar från borgaren i Alingsås, Carl Svensson (död i mitten på 1680-talet) och dennes son Thore Carlsson (1652–1702), far till kommerserådet Jonas Alström (1682-1761), adlad Alströmer 1751 – jämte sonen i 2:a äktenskapet, Johan Alströmer (1742-1786). Två av Jonas äldre söner, Patrick Alströmer (1733-1804) och Claes Alströmer (1736-94) uppnådde år 1778 friherrlig värdighet. Sköldebrevet från 1751 liksom friherrebrevet 1778 är troligen förstörda vid Alingsås brand 1779. Patrick Alströmer är stamfader för den ännu fortlevande friherrliga ätten Alströmer.

Toppobjektet i samlingen är en riktigt pampig så kallad ”Portugalöser” (eller Bank-portagulöser), det vill säga en 10-dukat av guld, privatpräglad i tyska Hamburg ca 1725. Benämningen Portugalöser har sitt ursprung i ett stort portugisiskt guldmynt om 10 Cruzados (ca 39 gram) som präglades åren 1499–1557. Denna rejäla guldpeng kom senare att präglas även i norra Europa, då som 10 dukater (ca 35 gram). I Sverige kallas Johan III:s praktmynt om 5 och 10 dukater för halva och hela portugalöser. I Danmark slogs mynttypen under Kristian IV och i Tyskland slogs typen i form av så kallade bankportugalöser, särskilt i Hamburg.

Så här lyder myntbeskrivningen: HAMBURG. Privatpräglad s.k. portugalöser (10 dukater) U.år. (omkring 1725). Osignerad men tillskriven D. G. von Hachten.

Åtsidan: Hoppet personifierad av en kvinna, med palmkvist och ankare, sittande på en jättelik snigel i ett landskap; HOFFNVNG BESRER ZEITEN (Hoppet om bättre tider), i exergen (nedre avskärningen) WENN KOMMT SIE (När kommer hon?).

Frånsida: Dygden, Rättvisan och Religionen personifierade av stående eller knäböjande kvinnor med sina respektive attribut, omkring en upphängd sköld med texten ZÜCHTIG JUST GOTTSELIG; omskriften SIE FRAGT NACH GUTEN LEUTHEN (Hon ber om gott folk); i exergen WO SIND SIE (Var är de?).

Samling Alströmer kommer att auktioneras genom ANTIKÖREN på Tradera med start nu i oktober. Mera information kommer här samt på vår FaceBook-sida och på den internationella myntmässan Stockholm Numismatica som arrangeras nu i helgen.


ANTIKÖREN är självfallet på plats på myntmässan Stockholm Numismatica som nu i helgen (söndagen den 2 oktober, kl. 10-16) arrangeras för andra gången på Hotel Sheraton i Stockholm. Om fjolårets succé kan upprepas i år återstår att se, men antalet utställare har i varje fall ökat. Oss goa glada göteborgare har mässarrangören denna gång placerat i Sheratons Hagasalong, enligt uppgift med panoramautsikt över Stadshuset och Gamla Stan. Du hittar oss mellan Bruun-Rasmussen från Köpenhamn, Selins från Stockholm och Spink från London. Nya utställare i år är också Uppsala Auktionskammare och en lång rad antikvariat och andra bokförsäljare.

Välkommen till Bokmässan! Förlåt, Myntmässan skall det naturligtvis vara! 😉

*

Svenska Numismatiska Föreningen säljer mynthandeln!

Idag fick vi ett nyhetsbrev från Svenska Numismatiska Föreningens (SNF:s) mynthandel, Myntauktioner i Sverige AB. Av detta och SNF:s hemsida framgår att föreningen ÄNTLIGEN fattat det kloka beslutet att sluta med illojal mynthandel.

Stort GRATTIS!

Sedan hösten 2009 har vi i Sverige haft den smått perversa situationen att ”en ideell förening” drivit landets största mynthandel?! – Något som kritiserats här på Myntbloggen vid ett flertal tillfällen. Genom att föreningen erbjudit ”gratis arbetskraft” åt MISAB har man i princip skapat ett monopol för myntauktioner i Sverige (något som SNF t.o.m. stoltserat med, genom namnvalet på sin firma). Naturligtvis kan ingen privat aktör konkurrera med ”gratis arbetskraft” och därigenom har SNF medvetet hämmat konkurrensen och tillväxten i branschen. Nu ångrar man tydligen detta?

Så här skriver man idag: – ”Vid sitt styrelsemöte den 16 juni beslutade Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) att avyttra sitt helägda aktiebolag Myntauktioner i Sverige AB (MISAB). SNF:s styrelse anser att det bästa för framtiden är att auktionsbolaget blir fristående och får nya, privata ägare.” – ”Bolagets nuvarande styrelse och VD blir dess nya ägare. Sedan den 15 augusti äger dessa alltså MISAB.”

Men samtidigt meddelar man att SNF även framgent kommer att sponsra sin egen mynthandel framför andra: – ”MISAB förblir även framledes en viktig samarbetspartner för SNF. Bolagets aktiviteter kommer också i framtiden att till stor del utgå från föreningens lokaler på Banérgatan 17 i Stockholm.”

Kontentan av detta måste väl då vara att Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) även i fortsättningen kommer att verka för att försvåra nyetableringar i branschen? Och i så fall får man väl fortsätta att fråga sig om detta är en ideell förenings uppgift?

Återstår att se om det i Sverige finns fem andra mynthandlare som är tillräckligt samarbetsvilliga för att dra igång en konkurrerande auktionsfirma? Och om man i sa fall kan räkna med SNF:s fulla stöd för detta? 😉

*

Tio år med Myntbloggen.se!

Nu på lördag firar Myntbloggen.se 10 år i numismatikens tjänst!

Den 16 juli 2012 skrevs det allra första inlägget och sedan dess har det till dags dato blivit 555 bidrag till mynt- och medaljsamlandets fromma. Allt ifrån korta men aktuella nyhetsnotiser till genomarbetad numismatiska och historiska artiklar. Ja, till och med ett och annat nytt banbrytande forskningsbidrag faktiskt. Och alltihopa helt gratis och utan störande reklam. 100% ideellt arbete!

Antalet illustrationer finns det ingen statistik på, men det rör sig minst om ett par tusen. Skärmdumpen ovan illustrerar några av det senaste årets mest populära bildträffar för Myntbloggen.se på Google. Om detta också är en värdemätare på vad läsarna finner intressant, förtäljer inte historien. Men en salig blandning av ämnen är det i alla fall.

Efter att ha samlat mynt i över 50 år, kan jag intyga att en mynt-/medaljsamling faktiskt kan vara så oerhört mycket mer än en samling mynt och medaljer. Den kan till exempel också vara en utmärkt samling illustrationer av vår historia. Mängder av historiska händelser kan åskådliggöras med hjälp av numismatik. Detta är naturligtvis inget nytt, men kanske inte så vida spritt utanför den inre kretsen av samlare. Att åskådliggöra och popularisera framför allt den svenska numismatiken har därför varit ett av Myntbloggens intentioner. Redan i programförklaringen för 10 år sedan lät så här:

Myntbloggen.se är tänkt att bli en rikt illustrerad, populärvetenskaplig blogg om mynt, medaljer och övrig numismatik. – Kanske lite grann i Mynttidningens anda, d.v.s. en blandning av nyheter, tips, läckra bilder, råsopar, notiser och mera djuplodade artiklar. Stort och smått om numismatik helt enkelt.

Förhoppningsvis skall denna lilla blogg på lite sikt ge en liten inblick i hur stor och varierande denna värld verkligen är. Det finns numismatiska kontaktytor i det mesta! Historia, konst(historia), handel, ekonomi, geografi, släktforskning, arkeologi etc. etc.

Förhoppningsvis har dessa tio år av ideellt och lärorikt arbete i syfte att, genom små nedslag i numismatikens många olika grenar, försöka sprida myntsamlandet till flera, stimulerat en och annan att intressera sig för vår fantastiska hobby. Hur som helst är det ju ”vägen som är mödan värd” och belöningen för allt nedlagt jobb med Myntbloggen är utan tvekan allt man får lära sig under åren.

Det finns knappast något mera lärorikt än att ”tvingas” formulera och skriva ner sina iakttagelser, idéer och hypoteser. Och genom att publicera dem skapas också möjligheten att genom läsekretsen vidareutveckla efterforskningar och nya rön. Detta ger numismatiken en helt ny dimension och breddar ens kunskaper. Så hemlighåll inte dina observationer och funderingar, utan ”fatta pennan” och sätt igång! – Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Ulf Ottosson, Myntbloggen.se

*

Vem kan man lita på …?

Garantier, generaliseringar och olika agendor. Finns det några generella ”köpråd” man kan ge till myntsamlare? Tja, båda ja och nej. Allt beror givetvis på vad samlaren ifråga har för intresseområden – och kunskapsnivåer!

Att amerikanska klassningsföretag som NGC och PCGS etc. marknadsför sig själva som en garant för ”äkthet och rätt kvalitetbedöming är inte konstigare än att Svenska Numismatiska Förening (SNF) och Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) försöker göra samma sak. De har egna agendor och de har eget vinstintresse. Direkt eller indirekt. Inga konstigheter. Samtliga har dock visat prov på ”sprickor i fasaden”. Fina ord och goda intentioner räcker inte. Man måste ha kunskapen också! Ämnet numismatik är uppenbarligen för stort till och med för dessa ”giganter”. 😉

På motsvarande sätt försöker eBay/Tradera övertyga oss om att deras ”betygsystem” skulle utgöra någon slags köptrygghet. Detta är det emellertid inte många som tror på. Dessa företag har ett fullkomligt bedrövligt facit när det gäller att försöka hålla sajterna rena från kopior och bedrägerier. Har anmält tusentals Tradera-auktioner med falska mynt utan att Tradera reagerat annat än i undantagsfall. Skulle du däremot ange att du som mynthandlare både köper och säljer mynt, går Tradera i taket direkt. De vill tydligen ha monopol på mynthandeln – trots att denna är drygt 130 år äldre än Tradera.

Att varje aktör har sin egen agenda är inte alls konstigt. Ytterligare ett exempel på folk som talar i egen sak är de s.k. ”svarthandlarna”. Trots att dessa är bland de bästa kunderna för den etablerade mynthandeln, vill de gärna försöka inbilla folk att de är billigare att ”handla privat” av dem, än av deras leverantörer/konkurrenter. Varken Tradera eller allsköns klubbmässor verkar ha några problem vare sig med momsbefriade svarthandlare eller illojal konkurrens. Förmodligen är det så att myntsamlarnas skattjaktslust vida övertrumfar petitesser som snedvriden konkurrens (eller att värdet av en garanti är helt och håller avhängt av vem som utställer den). Annars skulle ju knappast Sveriges största mynthandel drivas av en ”ideell förening”.

Den digitala (och internationella) myntmarknad som utvecklats de senaste 20-25 åren, har både gjort det svårare och enklare för (nya) myntsamlare. Svårare p.g.a. att marknaden översvämmats av förfalskningar. Enklare p.g.a. alla sökmöjligheter som internet erbjuder. Idag är det enklare än någonsin att leta rätt på tidigare försäljningar av ett mynt man är intresserad av. Är priset då tre gånger högre än klubbat pris förra veckan, får man ta sig en funderare på om detta är motiverat – eller inte.

Den absolut bästa försäkringen emot förfalskningar, myntkopior, bedrägerier, överpriser etc. är kort och gott: KUNSKAP! – Antingen har du den själv, eller så får du se till att införskaffa den. Om du inte är beredd att köpa en begagnad bil av någon okänd person du just träffat på stan, bör du kanske inte heller köpa dyrbara mynt av okända personer på Tradera? Man ser allt oftare att varken säljare eller köpare har någon koll på vad det är man säljer/köper. Bristande kunskap kan dock bli ganska kostsamt i längden. En fördelen med Tradera är att där hittar du inte bara amatörer, utan även professionella mynthandlare med 40 års erfarenhet. Valet att vända sig till myntexperten eller den glade rörmockaren som enligt egen utsago ”ärvt en samling som han inte vet något om” (varningssignal 1A), är självfallet upp till var och en. Somliga spenderar hela sin myntbudget i blindo, genom s.k. läropengar, andra etablerar varaktiga kontakter med kunniga samlare och handlare – i syfte att ”bli självförsörjande” på kunskap. Det gamla ordspråket gäller ännu: – Låt inte snålheten bedra visheten!