Tack GNF, Jan-Eric, Theodor & Co!

Nå, vad tycker ni? – Är detta den snyggaste ”entrébiljetten” någonsin?

Nyss hemkommen från Göteborgs-mässan 2014 har vi nu snabbsmält intrycken (m.h.a. lite vin & öl i solskenet på altanen) … och det mest påtagliga minnet är utan tvekan det proffsiga arrangörskapet! TACK!

Jan-Eric Gustafsson, Theodor Hassel, Stefan Jonasson och alla de andra i Göteborgs Numismatiska Förening (GNF) har all heder av detta arrangemang. Hatten av och grattis!

Det roligaste med alla mässor är naturligtvis att man får träffa alla myntintresserade som man annars bara – i bästa fall – kommunicerar med via mejl. Redan på ”handlar-börsen” var det full fart och efter att insläppet började kl. 11 hade vi fullt upp i montern fram till 14.30, då man äntligen kunde få en chans att se sig omkring. Antalet ”kändisar” var alldeles för stort för att någon lista skall bli aktuell … men en av de mest otippade, för min del, var nog ”Ahlström d.ä.” – alltså Bernth Ahlström (som bl.a. berättade att han i Göteborg, dagen till ära, hade ätit den godaste torsken på mycket länge!). 😉

Försäljningen kan vi inte heller klaga på. Hade inte några som helst förväntningar på denna lilla mässa och är därför mycket positivt överraskad över såväl försäljning som att antalet besökare med bred marginal passerade de hundra. – Bra gjort GNF!  – Vi kommer mer än gärna tillbaka nästa år också! … om vi får …? 😉

Silvermedaljer på Bukowskis

I kväll och igår kväll klubbades återstoden av överdirektör Erik Montells mynt- och medaljsamlingBukowskis Market i Stockholm. Första delen av denna samling såldes på Bukowskis den 4 december 2013 – se vidare: ”Ojämn prisbild även hos Bukowskis”.

Även denna gång förvånas man av den ojämna prisbilden. Rena ”toknoteringar” på såväl polerade silvermedaljer som vanligt förekommande antika mynt … medan annat gick till relativt rimliga priser. Kr 23.000:- +22,5% + 50:- slagavgift = Kr 28.225:- för en ”lite väl blank” Arvid Karlsteen-medalj (1694-95) över Karl X Gustav och tåget över Bält (lilla modellen! – och möjligen en sentida prägling?), måste väl vara ett rekord?

Prisnivåerna ovan (se bild) är väl i och för sig inte orimliga – om det hade varit frågan om riktiga praktexemplar. – Men det är det faktiskt inte! Påfallande många är uppenbarligen både polerade och repade. Medaljer är miniatyrkonstverk och skicket har – åtminstone för mig – mycket stor betydelse för helhetsintrycket – och priset!

En högst ordinär makedonsk tetradrachm från Alexander III, den Store (slagen i Amfipolis) för Kr 35.000:- + avgifter (= totalt 42.925:-) är troligen världsrekord!? – Fullt i klass med noteringen för en halvdan romersk sestertius från Philip II … för 8.000:-!? Två priser där man utan större problem kan kapa en nolla på varje, genom att göra sin hemläxa och handla internationellt … alternativt ta hjälp av någon kunnig svensk mynthandlare. 😉

Nämnda ”tokpriser” i kombination med några mera måttliga dito, som exv. en ganska snygg romersk Trajanus-aureus för måttliga 17.500:- + provision, får åtminstone mig att misstänka att kundkretsen är kapitalstark … men förhållandevis oerfaren …?

MYNTSNACK – Frågor? & Svar!

På förekommen anledning har jag idag lagt upp en ny sida på Myntbloggen.se …

Har valt att kalla den nya sidan för “MYNTSNACK – Frågor? & Svar!” … och tanken är att man här skall kunna ställa allmänna frågor, diskutera, svara på frågeställningar eller helt enkelt “chatta” om mynt, medaljer, sedlar, polletter och annan numismatik.

Tycker det är både kul och stimulerande när Myntbloggens läsare på olika sätt deltar (interagerar på internetspråk) och därmed gör bloggen bredare och, i mitt tycke, mera intressant. Ställ gärna frågor, lägg er i och tjôta emot!  😉  – Mångfald är bra!

Kan detta vara något bra, månne …?  – Länken till nya sidan MYNTSNACK – Frågor? & Svar! hittar du längst till höger i vinjetten ovan. – Vi får testa och se … ORDET ÄR FRITT …

Vet inte om det finns några myntsamlare som använder FaceBook, men i så fall kan jag rekommendera denna numismatiska FB-sida. Där lägger vi då och då upp diverse spännande myntlänkar samt ”delar” och ”gillar” sådan som vi tycker förtjänar detta. Titta in och kolla läget, vet ja! 😉

P.S.  Och snälla!! – Kan ni inte passa på att ”gilla sidan” också! – Det måste väl ändå fortfarande finnas fler än åtta!? myntsamlare kvar i Sverige …?  😉

Karl XII:s nödmynt 1715-1719

Igår bloggade jag om justitiemordet på baron von Görtz och en liten rar medalj med anknytning till Karl XII:s nödmynt (mynttecken) 1715-1719 … så idag tänkte jag spinna vidare på detta … så får vi se var vi hamnar till slut … 😉

Min första ”nödmyntserie” inköptes i det gamla trärucklet (brandmyndighetens fasa) där de första Skara-mässorna hölls. Det bör väl ha varit någon gång under 70-talets senare del. Säljare var Paul Levin med firma Ticalen i Göteborg och priset var (efter min fars gedigna prutande) 650 kr för en komplett serie (tio mynt) i kvalitet 1/1+ med jämn mellanbrun färg.

Långt senare, i lunchpausen på en Ahlström-auktion i kungliga hufvudstaden, hittade jag den ovan avbildade tobaksdosan av koppar, i en antikaffär i Gamla stan. Den var relativt dyr, men jag kunde bara inte motstå den. Kanske lite ”fartblind” och påverkad av ”auktions-djävulen”? 😉

På dosans lock har man monterat tretton gamla svenska kopparmynt. I mitten en Kristina-ettöring från Säter (1638-41) och omkring denna en komplett nödmynt-serie 1715-19 plus en sessling (1/6 Öre SM) 1718. I utrymmena mellan mynten finns en sirligt graverad text, som tillsammans med namnen på nödmynten bildar en känd ramsa:

MARS med MERCURIUS samt SATURNUS som inbillade sig vara lika god som JUPITER gör dig FLINK OCH FÄRDIG med WETT OCH WAPEN att strida med den store hjelten PHOEBUS efter de så illa handterat PUBLICA FIDE och understått sig att sälja KRONAN för 1 DALER SM hvarmed HOPPET tog en ända genom C(ARL) XII R(EX) S(VECIAE) 1718. Omkring Kristina-öret i mitten finns gravyren: 1718 – Då Svealand i krig och örlig djupast låg, man då på kopparmynt slikt bilder präglat såg.

Dosan mäter Ø 17 cm och är 5,5 cm hög. Den är invändigt förtennad (locket till och med förgyllt!) och i botten finns en stämpel som säger: ”ALB. ANDERSSON, UPSALA”. Enligt antikhandlaren har den en gång stått på Värdshuset Rullan i Uppsala (se bild t.v.). På 1820-talet öppnade traktören Mathias Walström ett sommarvärdshus med en kägelbana, där det tidigare varit humlegård. Eftersom det även fanns ett Pariserhjul på tomten, fick inrättningen snart namnet ”Rullan” i folkmun. År 1852 köptes värdshuset av italienaren Antoni Tadei, som tidigare drivit en vinhandel i staden. Efter en konkurs och ytterligare en ägare, såldes Rullan år 1870 till källarmästare Emil Mellgren … som senare efterträddes av sin son med samma namn.

I kopparburken med nödmynt på locket ligger det numera (inte när den inköptes) en kopparpollett i valören ”10” (öre) med ett EM-monogram i oval stämpel. Kanske står detta för Emil Mellgren? … och kanske har den använts på Värdshuset Rullan i Uppsala? I skrivande stund kan jag inte lokalisera min ”NM XII” … så vi får återkomma … 😉

Jaha, gårdagens ”von Görtz-jetong” ledde, via Karl XII:s nödmynt och en tobaksdosa från Gamla stan, fram till ett värdshusbesök och en 10-öres pollett. Outgrundliga äro numismatikens krokiga vägar. 😉

Nöden har ingen lag

Idag är det precis 295 år sedan baron von Görtz blev dömd till döden.

Georg Heinrich von Görtz (1668-1719) hade sedan 1715 har haft makten över Sveriges ekonomi och i praktiken varit landets finansminister. Efter att Karl XII (1697-1718) stupat i Norge, blev det von Görtz som blev utsedd till syndabock och han arresterades i bohuslänska Tanumshede redan två dagar efter konungens död. Efter att ha blivit dömd till döden av en jury bestående uteslutande av hans politiska motståndare, avrättades han (3/3-1719) genom halshuggning, varefter kroppen grävdes ned på galgbacken utan någon riktig begravning. Ett klassisk justitiemord.

Den lilla medaljen (jetongen) ovan brukar tillskrivas Christian Wermuth i Gotha (trots att den är signerad ”A. ÆT 66” i halsavskärningen). Bror Emil Hildebrand tar upp den under Johan Reinhold Patkul (se ”Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor”. Stockholm 1860, sidan 77). Omskrifterna är retrograda och förutom NECESSITAS CARET LEGE = Nöden har ingen lag, kan vi på frånsidan läsa: 1 DALER S.M. samt med mindre tecken: A – D / DE A(nno) 15 INCL. 1719 (alltså 1715-1719). 

Anspelningen på Karl XII:s nödmynt är klar som korvspad och därför är det inte bara medaljsamlare som åtrår denna lilla medalj, utan även många myntsamlare. Jetongen mäter Ø 25 mm (8½ linjer, 5½ storleken) och originalpräglingar är mycket sällsynta. Diverse avgjutningar förekommer dock då och då (jämför exv. SNF/MISAB 7:488).

Den s.k. ”Stenkilska ätten”…

Idag skriver Dick Harrison om ”Kung Filip av Sverige” … ”en av de mest okända svenska kungarna överhuvudtaget”, på sin Historieblogg på Schibsted / Svenska Dagbladet.

Därför tänkte jag påpassligt visa några medaljer ut Hedlingers regentlängd, där kungarna Stenkil, Inge den äldre, Halsten, Håkan Röde, Filip och Inge den yngre avbildas, såsom mynt- och medaljgravören Daniel Fehrman (Hedlingers efterträdare) såg dem. Porträtten är naturligtvis helt fria fantasier och saknar allt källvärde, men inskriptionerna (författade av Erik Benzelius den yngre och Carl Reinhold Berch) är ganska intressanta. Här följer fyra medaljer med de latinska inskriptionerna i svensk översättning:

Stenkil, Sveriges konung.
Son till Ragnvald, västgötarnas jarl, och styvson till Emund, Sveriges konung. From furste och fosterlandets fader. Naturlig död 1066.

Inge den äldre & Halsten, Sveriges konungar.
Söner till Stenkil. Regerade gemensamt omkring år 1081. Inge motsatte sig Blotsven, som ville återinföra hednaoffer, och rev ned templet i Uppsala. Halsten undsatte Knut, Danmarks konung.

Håkan Röde, konung.
Ingemunds son. När Ingo och Halsten var konungar, styrde han i 13 år i Västergötland och Värmland.

Filip & Inge den yngre, Sveriges konungar.
Söner till Halsten. Försvarade Värmland mot Magnus, Danmarks konung. Filip dog en naturlig död 1118. Inge dog en våldsam död 1129.

Vildsvinsjakt ala Pisanello

Idag har jag valt ämne och objekt efter hur vår vildsvinshärjade gräsmatta ser ut! Det har sina sidor att vara ”granne” med Niclas Silfverschiöld och prinsessan Désirée på Kobergs slott … 😉

Medaljen med vildsvinsjakten, i centrum på bilden här intill, är formgiven av medaljkonstens allra första mästare, den världsberömde Pisanello … eller Antonio di Pucci Pisano (Antonio Pisano) som han egentligen hette. Den är utförd i Neapel år 1449 för den italienska fursten Alfonso V av Aragonien (1396-1458), kalla ”den ädelmodige” (el Magnanimo). Alfonso var kung av Aragonien, Valencia, Mallorca, Sardinien, Korsika, Sicilien och Neapel samt greve av Barcelona. En riktig höjdare alltså.

Denna medalj är både pampig (Ø 108,5 mm) och dramatisk. Åtsidan visar ett högervänt porträtt av kungen, medan frånsidan visar den unge kungen på djärv vildsvinsjakt med en dolk som enda vapen. Pisanellos frånsidor var ofta talande kompositioner som beskrev personlighet och bedrifter hos den som beställt, eller blivit föremål för, en medalj.

Så här skriver medaljkännaren Mark Jones i boken ”The Art of the Medal” (1979):
– ”Among the other medals by Pisanello at Naples the most dramatik shows Alfonso as a naked boy who has leaped on to the back of a great hairy boar and raised his knife, ready to strike it dead (51). It is fascinating to see how his drawing of a boar (52) has been subtly yet completely transformed for this composition”.

Pisanello – medaljkonstens förste mästare!
Den italienske renässanskonstnären Antonio Pisano (Pisanello) föddes troligen 1395. Pisanello började sin bana som målare och det var inte förrän i 40-årsåldern som han utförde sin första medalj. Det är möjligt att han som elev till Gentile de Fabriano varit med och arbetat med dekorationen av Sala Nuova i Dogepalatset i Venedig under 1410-talet. Åren 1424-1425 finns han omtalad som hovmålare åt Gonzangas i Mantua. Åren därefter befann han sig i Verona och i Rom. När hans förmodade läromästare, Gentile de Fabriano, avled 1427 fick Pisanello ärva dennes verktyg. År 1432 lämnade han Rom och begav sig via Ferrara till Verona. Där stannade han i fem år, fram till 1438, och arbetade med Pellegrinakapellet i St. Anastasiakyrkan.

Varför Pisanello gick ifrån målningen och började tillverka stora gjutna bronsmedaljer är fortfarande en gåta. Att detta skedde är emellertid odiskutabelt. Exakt när har dock diskuterats, även om det inte rör sig om så stora skillnader. Antingen var det 1438 i Ferrara eller så var det under första halvåret 1439 i Florens, som ”världens första medalj” blev till (se bild ovan). Att den föreställer den bysantinske kejsaren Johannes VIII, Palaeologus råder det dock ingen diskussion om. Dateringen grundar sig på var kejsaren befann sig när Pisanello förevigade honom på medaljen.

Under resten av sin levnad skulle Pisanello utföra ungefär totalt 24 medaljer (eller möjligen något fler?), nästan alla av den största skönhet. Han brukade signerade dem OPUS PISANI PICTORIS. Samtliga Pisanellos medaljer är gjutna – med s.k. ”cire perdue teknik”, även kallat ”förlorat vax”. Ett annat gemensamt drag är att alla är av stort format – mellan Ø 67 mm och 110 mm.
De flesta Pisanello-medaljerna är av brons (och till 99% senare avgjutningar), men det lär förekomma originalgjutningar även i bly. Det förefaller också som de allra flesta av de extremt sällsynta originalexemplaren är försedda med ett litet hål upptill. Man har tydligen, trots format och vikt, på ett eller annat sätt burit dem som dekorationer.

Pisanellos ”Vildsvinsjakten”, tillkommen i Neapel 1449 är kanske den mest dramatiska i hans produktion. Den är också en av de sista. Efter denna gjorde Pisanello sannolikt endast ytterligare en medalj innan sin död – som så vitt man vet inträffade 1455. Det förefaller alltså som om han under sina fem sista levnadsår inte utförde några medaljer alls. En man vid namn Vasari skriver att Pisanello var ”mycket gammal” när han dog. Ett relativt begrepp, då han bara skulle varit 60 år om angivna årtal är riktiga.

Sveriges vackraste mynt …?

Myntsamlare brukar då och då diskutera vilket eller vilka mynt som skulle kunna betraktas som ”Sveriges vackraste mynt”. Två mynt som nästan alltid hamnar högt på sådana listor är dels Gustav Vasas Svartsjö-daler från 1542-1544 (med den stora diametern), som förmodligen är graverad av Ulrich Isensnidare och dels Karl XII:s riksdaler 1718, formgiven av mästergravören Johan Carl Hedlinger – se klickbar bild ovan.

Schweizaren I. C. Hedlinger hade fått sin utbildning i Frankrike och kom till Sverige som 27-åring år 1718. Beträffande 1718 års riksdaler, så säges det att han blivit inkallad för att förklara sig, med anledning av att lejonen som vaktar riksskölden på detta mynt tittar bort ifrån riksvapnet!? Så kunde man väl inte göra? Hans förklaring, att man inte skall stirra på något som man vaktar, utan istället spana efter eventuella angripare, accepterade välvilligt. Sedan den dagen spanar lejonen alltid ut ifrån riksvapnet! 😉

Bondetåget 1914

Idag är det exakt 100 år sedan 30.000 svenska bönder från hela landet reste till Stockholm för att delta i ett demonstrationståg – det s.k. Bondetåget. Detta för att protestera mot den liberala regeringens ”mesiga” försvarspolitik och stödja konung Gustaf V:s mera realistiska(?) syn på Sveriges försvar, strax innan 1:a världskriget. Mera om Borggårdstalet hos Dick.

I samband med denna historiska händelse präglades en stor mängd ”kopparpengar”  (s.k. jetonger – små medaljer), med kungaparets förenade bilder samt KONUNG GUSTAF V * DROTTNING VICTORIA på åtsidan och texten: MED FOLKET FÖR FOSTERLANDET – MINNE AF BONDETÅGET 1914 på frånsidan. Denna lilla medalj är formgiven av mynt- och medaljgravören Adolf Lindberg och är mycket, mycket vanlig. Åtskilliga är de ställen – byrålådor, skrin, dosor, cigarettaskar etc. – där dessa kan återfinnas. Ett av de allra första numismatiska objekten som landade i min samling var just en sådan! – Som min far hade ”liggande till ingen nytta” och som jag då fick överta. Ett livslångt mynt- och medaljintresse kan ofta starta med de mest simpla objekt … 😉

Tänk på det! – Och låt barn och ungdom i din närhet överta sådant du inte behöver!
Och har du dessutom en bra historia att skicka med objekten – ja, så mycket bättre!

Unge Gustav Adolf anno 1618

Redan som mycket ung i början av 1970-talet började jag samla svenska kopparmynt och lågvalörer. Det var nämligen de enda jag hade råd med. Bertel Tingströms fantastiska ”Svensk Numismatisk Uppslagsbok” var, jämte Harry Glücks periodiska årtalsförteckningar, bokhyllans favoriter. Men där fanns även ett par andra små böcker som studerades ganska flitigt; ”Mynt från början” av Björn Tarras-Wahlberg 1972 och ”Svensk koppar och kopparmyntning” av Ulla S. Linder-Welin 1965 (2:a upplagan).

Alldeles i början av den sistnämnda publikationen fanns åtsidan av en Gustav II Adolf-medalj avbildad. Bildtexten lyder: ”Medaljbild 1618 sannolik av Rupprecht Miller”. Det efterföljande avsnittet i boken berättar den spännande historien om Älvsborgs lösen och Falukopparen. Den ofantliga summan av en miljon riksdaler i klingande silvermynt skulle utbetalas till Danmark i fyra delbetalningen åren 1616-1619.

Den där medaljbilden kom av någon anledning att etsa sig fast på näthinnan … och plötsligt en dag – omkring 35 år senare! – dök den äntligen upp! – Där är det ju!  🙂

Hösten 2008 sålde Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) en del trevliga objekt ur tobakshandlaren Sven Svenssons donerade samling. Av de 209 numren på SNF auktion 157 var det egentligen bara ett som intresserade mig (den valsverkspräglade 3-marken 1590 hade jag ju redan hanterat). Men nr 104 hade jag överhuvudtaget aldrig sett till salu. Visste inte ens hur frånsidan såg ut. Så nu stod naturligtvis denna extremt sällsynta gjutna medalj överst på önskelistan. SNF:s katalogmakare hade satt utropet på denna klenod till 200 kr (eller detsamma som diverse dussinvaror, typ Karlsteens lilla regentlängd och Enhörnings dito). Fyndchans alltså! 😉  Enligt Hildebrand hade Kungliga Myntkabinettet i Stockholm ett ex. i brons (Hild. 85) och utöver detta skulle Silfverstolpe och De Geer ha haft var sitt ex. Greve Bonde på Ericsberg hade den inte.

Hur gick det då?  – Jodå, den hamnade hos ”den lille killen” som beundrat den i en bok 35 år tidigare. Nu ligger den i tryggt förvar, bredvid ”Belägringen av Älvsborg 1612”, diverse kopparklippingar av Falukoppar och annat smått och gott som har en spännande historia att berätta. – Prislappen? – Jag fick betala 1.500 kr +10% … och säger som kanonkungen Schmitz’ inköpare, Ingvar Nilsson: – ”Det var en gåva!”  😉